RÅ 2000 not 39

Kammarrätts inhibitionsbeslut i mål om arbetsskadeförsäkring borde ha begränsats till frågan om samordning mellan förtidspension och livränta och inte omfattat länsrättens dom i dess helhet

Not 39. Överklagande av Barbro F. ang. inhibition i mål om arbetsskadeförsäkring. - Barbro F. var anställd som lantbrevbärare. Den 21 februari 1992 råkade hon ut för en bilolycka, varvid hon ådrog sig nack- och axelbesvär. I beslut den 27 maj 1993 godkände Örebro läns allmänna försäkringskassa dessa sjukdomsbesvär som följder av olycksfall i arbetet och utgav efter samordningstidens utgång sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) t.o.m. den 21 augusti 1992. För tid därefter fann kassan att betydligt starkare skäl talade mot samband mellan olycksfallet och sjukdomsbesvären. Sedan Barbro F. i april 1993 kontaktat kassan och angett att hennes besvär från nacke, rygg och axel/arm uppkommit i arbetet, prövade kassan genom socialförsäkringsnämnd om hon hade varit utsatt för annan skadlig inverkan än olycksfall. Kassan meddelade därefter i beslut den 20 augusti 1993 att Barbro F. i sitt arbete hade varit utsatt för skadlig inverkan och att orsakssamband förelåg till hälften mellan denna skadliga inverkan och försämring av en i grunden ej arbetsförorsakad sjukdom. Visandedagen fastställdes till den 21 februari 1992 och halv arbetsskadesjukpenning utgavs för tid efter den 21 augusti 1992. I september 1993 ansökte Barbro F. om förtidspension. Kassan beviljade henne halv förtidspension fr.o.m. juni 1993 samt till följd av godkänd arbetsskada även arbetsskadelivränta för samma tid, varvid livräntan och förtidspensionen samordnades till 50 procent. I september 1996 ansökte Barbro F. om förhöjning av förtidspensionen. Försäkringskassan beviljade henne därefter hel förtidspension fr.o.m. juni 1996 samt fastställde, i syfte att livränta skulle utgå i enlighet med tidigare fattat beslut, att samordningsprocenten skulle vara 25. Kassan påbörjade utredning angående eventuell rätt till ytterligare livränta på grund av den arbetsoförmåga som lett till förhöjning av förtidspensionen. Efter företagen utredning fann kassan enligt beslutsmeddelande den 8 oktober 1997 att rätt till förhöjning av arbetsskadelivräntan inte förelåg. Barbro F. överklagade beslutet till Länsrätten i Örebro län, som genom dom den 20 maj 1999 ändrade försäkringskassans beslut och förklarade Barbro F. berättigad till ytterligare livränta med motiveringen att hälften av hennes utökade arbetsoförmåga var att hänföra till hennes arbetsskada. Enligt domen beslöt länsrätten, som följd av att rätt till ytterligare livränta bedömts föreligga, att bestämma samordningsprocenten till 75. Försäkringskassan överklagade domen och yrkade att samordningsprocenten skulle fastställas till 50. Kassan yrkade även inhibition, alternativt interimistiskt förordnande om att samordningsprocenten skulle fastställas till 50. Kammarrätten i Jönköping, som meddelade prövningstillstånd, förordnade i det nu överklagade avgörandet att länsrättens dom, i avvaktan på slutligt avgörande i målet, tills vidare inte skulle gälla. - Barbro F. yrkade att länsrättens dom tills vidare skulle gälla och att hon därvid skulle erhålla livränta med 75 procents samordning av förtidspensionen. - Riksförsäkringsverket anförde följande. Verket anser att länsrättens dom måste tolkas som en bedömning av hur stor del av Barbro F:s hela förtidspension som beror på arbetsskadan. Verkets bedömning är att länsrätten anser att 50 procent av arbetsoförmågan beror på arbetsskadan och resten, 50 procent, på andra sjukdomar, dvs. länsrätten har bestämt storleken av livräntan enligt 4 kap. 1 § LAF efter hur stor del av arbetsoförmågan som beror på arbetsskadan. Enligt verkets uppfattning har länsrätten felaktigt angett samordningen till 75 procent. Frågan om samordning regleras i 6 kap. LAF och omfattas inte av försäkringskassans beslut. Länsrätten kunde därför inte pröva samordningen. Hur stor del av pensionen som skall samordnas med livräntan uttrycks i en s.k. samordningsprocent och skall senare fastställas av kassan. Dock blir i detta fall invaliditetsbedömningen och samordningen lika stor, dvs. 50 procent. Kassan har hos kammarrätten yrkat att samordningsprocenten fastställs till 50. Kassan har däremot inte yrkat att länsrättens dom skall ändras såvitt gäller invaliditetsbedömningen. Kammarrätten borde därför i avvaktan på slutligt avgörande ha förordnat att livräntan skulle betalas ut och beräknas på så sätt att hälften av arbetsoförmågan hänfördes till arbetsskadan. -Regeringsrätten (2000-03-13, von Bahr, Lindstam, Rundqvist, Hulgaard): Skälen för Regeringsrättens avgörande. I 4 kap. LAF regleras de grundläggande frågorna om rätten till ersättning i form av livränta för inkomstförlust vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada. Lagens 6 kap. upptar särskilda bestämmelser om ersättning, däribland begränsningsregler för utgivande av arbetsskadelivränta åt den som för samma tid som livräntan avser har rätt till förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Om någon som har rätt till livränta enligt 4 kap. samtidigt är berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår enligt 6 kap. 1 § första stycket LAF livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Detta innebär att förmånerna i fråga skall samordnas i den mån de anses täcka samma inkomstbortfall men inte i övrigt. Hur stor del av förtidspensionen som skall samordnas brukar uttryckas i s.k. samordningsprocent (se Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1996:5 Livränta enligt LAF. Beräkning av förmånens storlek). Denna ordning för beräkningen betyder att ju högre den bestämda samordningsprocenten är, desto lägre blir den livränta som betalas ut. - Länsrätten har i sin dom på talan av Barbro F. förklarat henne berättigad till ytterligare arbetsskadelivränta med utgångspunkt i en bedömning att hälften av den utökade arbetsoförmåga som föranlett höjning fr.o.m. juni 1996 av hennes förtidspension från halv till hel förmån var att hänföra till hennes arbetsskada. I samband därmed har länsrätten utan särskilt yrkande därom tagit ställning till i vilken utsträckning samordning skall ske mellan förtidspensionen och livräntan samt bestämt samordningsprocenten till 75 i stället för 25 som försäkringskassan angett i tidigare beslut i anslutning till att hel förtidspension beviljades. - Försäkringskassans överklagande av länsrättens dom hos kammarrätten tar enbart sikte på frågan om samordningen mellan förtidspensionen och livräntan, varvid kassan gör gällande att länsrättens ställningstagande i denna del blivit felaktigt. Vid nu angivna förhållande borde kammarrätten vid sin prövning av den där väckta inhibitionsfrågan inte ha meddelat förordnande avseende giltigheten av länsrättens dom i dess helhet. Kammarrättens inhibitionsbeslut bör därför upphävas i vad det avser rätten för Barbro F. att erhålla ytterligare arbetsskadelivränta. Anledning saknas däremot att ändra inhibitionsbeslutet såvitt gäller samordningsfrågan. - Regeringsrättens avgörande. Med delvis bifall till överklagandet upphäver Regeringsrätten kammarrättens beslut i vad däri förordnats om giltigheten av länsrättens beslut att förklara Barbro F. berättigad till ytterligare arbetsskadelivränta. (fd I 2000-02-23, Nielsen)

*REGI

*INST