RÅ 2001:61

Östergötlands läns allmänna försäkringskassa beviljade enligt beslut den 30 mars 1993 E.H. handikappersättning med 36 procent av basbeloppet fr.o.m. november 1992. - I överklagande hos Länsrätten i Östergötlands län yrkade E.H. att hon skulle tillerkännas handikappersättning med i första hand 69 procent av basbeloppet och i andra hand 53 procent av basbeloppet. - Länsrätten höll på begäran av E.H. muntlig förhandling i målet den 27 november 1996. Vid förhandlingen hölls vittnesförhör med E.H:s dåvarande make P.H. - Länsrätten i Östergötlands län (1996-12-04, ordförande Arvidson) biföll delvis överklagandet och förklarade E.H. berättigad till handikappersättning med 53 procent av basbeloppet fr.o.m. november 1992. - Riksförsäkringsverket (RFV) överklagade domen hos Kammarrätten i Jönköping och yrkade att försäkringskassans beslut skulle fastställas. - E.H. överklagade också och yrkade att hon skulle beviljas handikappersättning med 69 procent av basbeloppet. Hon yrkade vidare att muntlig förhandling skulle hållas i målet. - Kammarrätten avslog genom beslut i protokoll den 21 januari 1998 hennes yrkande om muntlig förhandling.

Kammarrätten i Jönköping (1998-04-15, Falkelius, Hellström, referent, Erntoft och nämndemännen Lidman och Svensson) biföll RFV:s överklagande och fastställde, med undanröjande av länsrättens dom, försäkringskassans beslut.

I överklagande hos Regeringsrätten yrkade E.H. - som hennes talan fick förstås - i första hand att målet skulle visas åter till kammarrätten för ny prövning och i andra hand att Regeringsrätten beviljade henne handikappersättning med högsta möjliga procentsats av basbeloppet. Som skäl för sin talan anförde hon bl.a. följande. Länsrätten har efter muntlig förhandling, där hon själv och hennes f.d. make fått tillfälle att redogöra för hennes situation, funnit att en högre handikappersättning än den försäkringskassan har medgivit är motiverad. Sedan kammarrätten beviljat prövningstillstånd begärde hon muntlig förhandling även där. Detta har kammarrätten emellertid bedömt vara obehövligt. Hon har då begärt att kammarrätten skall avlyssna länsrättens bandupptagningar av förhören med henne och hennes f.d. make. Så har inte skett utan endast en av rättens ledamöter, referenten, har avlyssnat bandet. Detta strider mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Om muntlig förhandling inte beviljas henne har hon åtminstone rätt att kräva att kammarrätten i sin helhet tar del av vad hon muntligen framfört i underinstansen. Eftersom kammarrätten inte tagit del av vad som sålunda tillförts målet, är dess på otillräcklig grund grundade dom felaktig i sak.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet. Verket anförde bl.a. att det inte var någon skillnad mellan band eller andra handlingar som ingår i processmaterialet. Bandet hade varit tillgängligt i akten. Den omständigheten att endast referenten och föredraganden hade avlyssnat bandet innan kammarrätten avgjorde målet innebar inte att domen inte kunde sägas grundas på alla handlingar i målet.

Regeringsrätten (2001-12-28, Lavin, Nordborg, Nilsson, Schäder, Ersson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten har i första hand att ta ställning till om kammarrätten förfarit felaktigt när den tagit del av vad som förekom vid länsrättens muntliga förhandling.

Vid muntlig förhandling skall enligt 17 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) föras protokoll. Protokollet skall enligt samma paragraf innehålla en redogörelse för förhandlingens gång och den utredning som där förebringas. I protokollet skall också antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

Den nu nämnda lagparagrafen kompletteras beträffande utsagor av vittnen och sakkunniga av bestämmelser i förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Där anges i 11 § att bl.a. utsagor av vittnen eller sakkunniga skall antecknas i protokollet i den omfattning utsagorna kan antas vara av någon betydelse i målet. Utsagorna skall enligt 14 § upptecknas. Rätten får dock enligt 16 § förordna att utsagorna skall tas upp genom stenografi eller på fonetisk väg. En sådan utsaga behöver då inte antecknas i protokollet. Förordningen innehåller inga regler om protokollföring av partsutsagor. Beträffande sådana gäller därför endast vad som sägs om yrkanden m.m. i 17 § förvaltningsprocesslagen.

Av det protokoll som fördes när Länsrätten i Östergötlands län den 27 november 1996 höll muntlig förhandling i förevarande mål framgår att E.H. inte var personligen närvarande utan företräddes av sitt ombud, advokaten Göran Gabrielson. Av protokollet framgår vidare att vittnesförhör hölls med hennes dåvarande make, P.H., och att hon själv hördes per telefon. Vittnesförhöret togs upp fonetiskt på band men någon sådan upptagning gjordes inte när hon själv hördes.

I länsrättens dom redovisas E.H:s och P.H:s utsagor på vardera knappt en sida. Den i Regeringsrätten nu tillgängliga länsrättsakten innehåller, förutom det band på vilket vittnesförhöret spelades in, bl.a. också ordförandens och protokollförarens handskrivna minnesanteckningar från förhandlingen. Dessa innehåller utförliga redovisningar av vad som sagts vid de båda förhören.

Kammarrätten avslog genom beslut i protokoll den 21 januari 1998 E.H:s begäran om muntlig förhandling. E.H. framförde då att det var av vikt att kammarrätten tog del av förhören med henne och P.H. genom att lyssna på bandupptagningarna från länsrätten eftersom förhören gav en mer nyanserad bild av hennes förhållanden än som kunde utläsas ur länsrättens dom. I övrigt åberopade hon vad som tidigare framförts i ärendet.

I kammarrätterna avgörs målen efter föredragning (19 § förordningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion). Vid en sådan föredragning presenteras processmaterialet för rättens ledamöter och föredraganden redogör för de rättsliga överväganden som målet aktualiserar. Det är alltså i första hand föredraganden som tar del av processmaterialet i obearbetad form och det är han eller hon som i sin tur redovisar det material som har relevans för frågorna i målet för rättens ledamöter. Det åligger sedan den ledamot som utses till referent i målet att kontrollera att allt material av betydelse blir beaktat.

När kammarrätten beslutade sin nu överklagade dom deltog tre lagfarna domare och två nämndemän. Av handlingarna framgår att endast referenten och föredraganden avlyssnade bandet från länsrättens muntliga förhandling innan kammarrätten avgjorde målet.

Kammarrätten har således avgjort målet utan att samtliga ledamöter avlyssnat bandupptagningen. De ledamöter som inte avlyssnat bandet har emellertid haft möjlighet att ta del av vittnesförhöret med P.H. genom referatet i länsrättens dom samt vid föredragning i kammarrätten. Det har då ankommit på referenten och föredraganden att uppmärksamma övriga ledamöter på om uppteckningen i länsrättens dom behövde nyanseras på något sätt. Detta förfarande måste enligt Regeringsrättens mening vara i enlighet med gällande regler och hävdvunnen praxis.

Mer problematisk är frågan hur kammarrätten tagit del av E.H:s egen berättelse. E.H. har när hon åberopat att kammarrätten borde avlyssna bandupptagningen av förhöret med henne inför länsrätten uppenbarligen varit av den uppfattningen att kammarrätten haft tillgång till en bandupptagning av förhöret. Någon sådan bandupptagning fanns emellertid inte.

Kammarrätten måste mot denna bakgrund ha insett att E.H. svävade i villfarelse om vilket processmaterial som fanns tillgängligt för kammarrätten. Kammarrätten borde enligt Regeringsrättens mening därför ha förelagt henne att komplettera sin talan med upplysningar om på vilket sätt referatet av hennes utsaga i länsrättens dom enligt henne behövde nyanseras. Detta har kammarrätten inte gjort.

Eftersom E.H. således borde ha beretts tillfälle att utveckla sin talan ytterligare innan kammarrätten meddelade dom, bör målet nu återförvisas till kammarrätten för ny handläggning.