RÅ 2002 not 217

Not 217. Överklagande av B.G. ang. prövningstillstånd i kammarrätt i mål om sjukpenning. - Göteborgs allmänna försäkringskassa fann i beslut den 17 december 1997 att B.G. var berättigad till fortsatt sjukpenning. Beslutet motiverades med att B.G:s arbetsförmåga var helt nedsatt från och med den 27 juni 1997. - Riksförsäkringsverket överklagade beslutet och yrkade att försäkringskassans beslut att bevilja B.G. fortsatt sjukpenning från och med den 27 juni 1997 skulle upphävas. Riksförsäkringsverket anförde att B.G. inte uppfyllde förutsättningarna för rätt till sjukpenning från och med den 27 juni 1997. B.G. kunde utan rehabilitering klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete och det förelåg inte sådana särskilda skäl som angavs i 3 kap. 7 § sjätte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. - B.G. ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Han har arbetat som chaufför i snart 40 år, därav som egenföretagare i 30 år, men på grund av risken för att de opererade höftlederna kan gå sönder kan han inte återgå till sitt tidigare arbete. Då han snart är 61 år fyllda är det i det närmaste omöjligt för honom att få ett nytt arbete. När försäkringskassan beslutade om indragning av sjukpenningen den 27 juni 1997 var han av sin opererande läkare sjukskriven fram till och med den 31 augusti 1997. Han uppgav att han får smärtor om han går längre sträckor än en kilometer. Han kan inte lyfta saker tyngre än tio kilo. Han kan heller inte böja sig eller stå i en obekväm ställning utan att genast få ont. -Länsrätten i Göteborg (1998-06-18, ordf. Vidén): Enligt 3 kap. 7 § första stycket AFL skall sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala- och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphör. Av lagrummets fjärde stycke framgår att om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete eller till annat arbete hos arbetsgivaren, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade kan försörja sig genom sådant arbete efter åtgärd som avses i 7 b eller 22 kap. I femte stycket i lagrummet stadgas att om det efter prövning enligt fjärde stycket bedöms att den försäkrade inte kan återgå till arbete hos arbetsgivaren eller försörja sig själv genom annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade eller åtgärd som avses 7 b § eller 22 kap. kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. I sjätte stycket samma lagrum framgår att om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde och femte styckena skall göras i förhållande till högst ett heltidsarbete. - Av utredningen framgår att B.G. är en 61-årig man som har opererats med totalproteser i båda höftlederna. I februari 1996 opererades B.G:s vänstra höftleden och i november samma år opererades hans högra höftled. B.G. har varit helt sjukskriven sedan den 1 september 1995 för bilateral höftledsarthros. Från och med den 27 juni 1997 har försäkringskassan dragit in hans sjukpenning. Före sjukskrivningen arbetade B.G. som lastbilschaufför och hade ett eget åkeriföretag. I september 1997 sålde han sin lastbil och påbörjade en avveckling av sitt företag. Han är inskriven på arbetsförmedlingen. - Av överläkare Christer Allenmarks utlåtande den 12 maj 1997 framgår att B.G. mår bra men att han inte klarar av att bära tyngre föremål och att han har mycket svårt att gå i trappor och stegar. B.G. kan inte utföra ett arbete där han måste utföra tyngre eller monotona arbeten med flekterad höftled. Av denna anledning kommer B.G. inte i framtiden att klara av sitt arbete som lastbilschaufför. I ett kompletterande intyg, som utfärdats den 1 augusti 1997, uppger Allenmark att resultatet efter operationerna har varit gott med välsittande proteser och att B.G. i stort sett är symptomfri. Höftoperationen innebär emellertid att B.G. livet ut inte får återuppta ett tyngre arbete och arbeta i för höftleden obekväma arbetsställningar, till exempel där höften är alltför flekterad eller roterad. Genom att B.G. är helt arbetsoförmögen att återgå till sitt tidigare arbete som lastbilschaufför av medicinska skäl har Allenmark sjukskrivit honom på heltid. B.G. är i behov av rehabilitering till ett för höftlederna mer skonsamt arbete. - Försäkringsläkare Bo R Bergman gör med anledningen av överläkare Christer Allenmarks utlåtande från den 5 juni 1997 den bedömningen att B.G. har en begränsad plats på arbetsmarknaden. B.G. kan inte återgå till sitt arbete som lastbilschaufför i så måtto att han inte kan lasta, lossa, hoppa från flak, bära tungt eller i trappor. Bergman kan däremot inte utläsa att B.G. inte skulle kunna köra bil eller sköta ett sittande eller rörligt lätt arbete. Efter det att överläkare Christer Allenmark inkommit med intyget från den 21 augusti 1997 gjorde Bergman en förnyad bedömning av B.G:s arbetsförmåga. Enligt Bergmans uppfattning överensstämmer den kompletterande informationen med hans tidigare bedömning. B.G. är inte oförmögen till varje form av arbete, inte ens ett chaufförsjobb. - Marianne Enhörning på Arbetsförmedlingen industri transport har den 17 november 1997 i en skrivelse till försäkringskassan uppgivit att B.G:s ålder, avsaknad av annan yrkeserfarenhet eller annan yrkesutbildning bidrar till att hans möjligheter på arbetsmarknaden är mycket begränsade. - Länsrätten gör följande bedömning. - Av prop. 1996/97:28 framgår att rätten till ersättning i form av sjukpenning bör förbehållas de fall där det är sjukdom eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga och den nedsatta arbetsförmågan har konsekvenser för förmågan att försörja sig genom på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Nedsatt arbetsförmåga av andra skäl bör alltså inte ge rätt till ersättning. Rätten till försäkringsersättning skall baseras på medicinska kriterier utan att särskilda arbetsmarknadsmässiga eller sociala förhållanden vägs in. Om den försäkrade kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete föreligger inte längre rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade är objektivt sett arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt och han eller hon är att anse som arbetslös. - Det är ostridigt att B.G. inte kan återgå till sitt arbete som lastbilschaufför. Av det medicinska underlaget framgår dock att B.G:s båda höftledsoperationer har varit lyckade och att han i stort sett är symtomfri. Det har heller inte framkommit någonting som motsäger att B.G. inte kan klara ett för höfterna mer skonsamt arbete. Även om B.G:s situation på många sätt är besvärlig, med hög ålder och begränsad yrkeserfarenhet, anser länsrätten inte att omständigheterna i hans fall är så särpräglade att de motiverar en annan bedömning än som följer av det rent medicinska faktaunderlaget. De åtgärder som behövs faller inom arbetsmarknadsmyndigheternas ansvarsområde. Mot denna bakgrund finner länsrätten att B.G. från och med den 27 juni 1997 inte skall erhålla sjukpenning. - Länsrätten bifaller överklagandet. - B.G. överklagade. - Kammarrätten i Göteborg (1998-11-02, Edlund, Österlin) meddelade inte prövningstillstånd. - I överklagande yrkade B.G. att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd i målet. Han anförde bl.a. att de "normalt förekommande arbeten" som han förutsätts klara utan rehabilitering i regel är de mest okvalificerade och att dessa arbeten även brukar vara de tyngsta och slitsammaste och därmed olämpliga för honom med tanke på hans medicinska status. - Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet. Verket ansåg att länsrättens dom inte borde ändras och att Regeringsrätten inte borde bevilja B.G. tillstånd för prövning i kammarrätten. - Regeringsrätten (2002-12-30, Billum, Nordborg, Almgren, Dexe, Kindlund): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall kammarrätten meddela prövningstillstånd bl.a. om anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit. - Vad B.G. anfört har enligt Regeringsrättens mening inte utgjort skäl för prövningstillstånd i kammarrätten på den grunden att anledning förekom till ändring i det slut vartill länsrätten kommit. Inte heller i övrigt har skäl för prövningstillstånd i kammarrätten framkommit. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd. (fd I 2002-11-13, Bergström)

*REGI

*INST