Prop. 1996/97:28

Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension

Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 september 1996

Göran Persson

Maj-Inger Klingvall

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i den del av regelverket om sjukpenning och förtidspension som särskilt gäller bedömningen av arbetsförmågans nedsättning. En utgångspunkt är att samhällets trygghetssystem bör renodlas efter de olika orsakerna till behovet av insats, varvid sjukpenning och förtidspension mer uttalat än i dag skall vara skydd vid medicinskt grundad nedsättning av arbetsförmågan. Utrymmet för att vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beakta andra faktorer än rent medicinska skall därför minskas. I fråga om begreppet arbetsförmåga och nedsättning av arbetsförmågan föreslås den ändringen att den försäkrades arbetsförmåga i sista hand skall bedömas mot alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten, och den som har förmåga att klara något sådant arbete på heltid skall anses ha full arbetsförmåga. Förändringar i arbetsinkomsten skall i princip inte längre ha betydelse för bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt. Vidare skall vid arbetsförmågebedömning bortses från arbete utöver ett heltidsarbete.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997, med vissa övergångsbestämmelser.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut3 2 Lagtext3 3 Ärendet och dess beredning8 4 Grundprinciper för rätt till sjukpenning och förtidspension8 5 Bedömning av arbetsförmåga när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete13 6 Betydelsen av inkomst- och arbetstidsförändringar vid bedömning av arbetsförmåga21 7 Ekonomiska konsekvenser25 8 Författningskommentar26

Bilaga Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande över Sjuk- och arbetsskadekommitténs delbetänkande Försäkringsskydd vid sjukdom – Ett delbetänkande om rätten till ersättning och beräkning av inkomstunderlag under sjukpenningtid (SOU 1995:149)29

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 199630

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till – lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, – lag om ändring i lagen (1995:508) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)

om

allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

7 § 2

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid

denna bedömning skall bortses från arbetsmarknadsmässiga,

ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen

av om sjukdom föreligger skall bortses från arbetsmarknads-

mässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört. Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärdedels sjukpenning. Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt skall, om den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete, särskilt beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.

1 Lagen omtryckt 1982:120.2 Senaste lydelse 1995:508.

Om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete, skall försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbets-

förhållandena ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

Om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete eller till annat arbete hos arbetsgivaren, skall

vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade kan försörja sig genom sådant arbete efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap.

Om det efter prövning enligt fjärde stycket bedöms att den försäkrade inte kan återgå till arbete hos arbetsgivaren eller försörja sig själv genom annat förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas om den försäkrade efter åtgärd som avses i 7 b § eller 22 kap. kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde och femte styckena skall göras i förhållande till högst ett heltidsarbete. Vid prövning av den försäkrades rätt till

sjukpenning för tid under vilken han annars skulle ha uppburit föräldrapenning, skall arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning som den försäkrades förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdomen. Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till

sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för utgående pension. ___________ Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997 men skall inte tillämpas i fråga om ersättning som avser tid dessförinnan.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:508) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1, i dess lydelse enligt lagen (1995:508) om ändring i nämnda lag, samt punkt 2 och 3 av ikraftträdandeoch övergångsbestämmelserna till lagen (1995:508) om ändring i nämnda lag, skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

3 §

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av

prestationsförmågan, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Bedömningen skall göras efter samma

grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att försörja sig själv

genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Bedömningen skall göras

efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt första stycket skall göras i förhållande till ett heltidsarbete. Är den

försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete. ____________

2. 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande vid prövning av rätt till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före den 1 januari 1997 och den försäkrade fyller 60 år före den 1 juli 1997.

____________

2. 7 kap. 3 § första stycket tredje meningen i dess äldre lydelse gäller fortfarande vid prövning av rätt till förtidspension eller sjukbidrag om ansökan gjorts före den 1 januari 1997 och den försäkrade fyller 60 år före den 1 juli 1997. Övriga bestämmelser i 7 kap. 3 § i dess äldre lydelse

tillämpas på förtidspension och sjukbidrag till den del förmånen beviljats före den 1 januari 1997 eller beviljas efter en ansökan som gjorts före den dagen. 3. De äldre

föreskrifterna i 7 kap. 3 § skall även tillämpas i fråga om förtidspension eller sjukbidrag om ansökan därom dels inkommit före utgången av en sådan sjukbidragsperiod som grundar sig på en ansökan som avses i punkt 2, dels avser en sådan grad av nedsatt arbetsförmåga som är lika stor som eller mindre än den som det tidigare sjukbidraget avsåg.

3. De äldre föreskrifterna i 7 kap. 3 § första stycket tredje

meningen skall även tillämpas i fråga om förtidspension eller

sjukbidrag om ansökan därom dels inkommit före utgången av en sådan sjukbidragsperiod som grundar sig på en ansökan som avses i punkt 2 första meningen, dels avser en sådan grad av nedsatt arbetsförmåga som är lika stor som eller mindre än den som det tidigare sjukbidraget avsåg.

1 Lagen omtryckt 1982:120.

3 Ärendet och dess beredning

I regeringens proposition Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop.1994/95:25) redovisades planerade besparingar om 3 miljarder kronor netto inom området förtidspension och sjukförsäkring. En första del av besparingen beslutades när propositionen Rätten till förtidspension och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop.1994/95:147) antogs av riksdagen i maj 1995 (bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343). Åtgärder för att förbättra det underlag som ligger till grund för beslut om förtidspension och sjukpenning trädde i kraft den 1 oktober 1995. Den resterande delen av besparingen avses uppfyllas genom de förslag som läggs fram i det följande. Tillsammans med förslagen som trädde i kraft den 1 oktober 1995 kommer den totala besparingen inom förtidspension och sjukförsäkring att uppgå till 4,55 miljarder kronor brutto vilket motsvarar 3 miljarder kronor netto. Frågan om kriterier för rätt till ersättning från sjukförsäkringen och förtidspensioneringen har utretts av Sjuk- och arbetsskadekommittén (tidigare Sjuk- och arbetsskadeberedningen). Genom regeringsbeslut den 20 april 1995 fick Sjuk- och arbetsskadeberedningen nya direktiv (Dir. 1995:54). I direktiven angavs bl.a. att beredningen skulle lämna förslag till kriterier för rätt till ersättning från den allmänna försäkringen med utgångspunkten att prövningen av arbetsförmågans nedsättning jämfört med dagens regler mer renodlat skall baseras på medicinska grunder. I Sjuk- och arbetsskadekommitténs delbetänkande Försäkringsskydd vid sjukdom (SOU 1995:149) har kommittén lagt fram vissa förslag om regelförändringar vad avser kriterier för rätt till ersättning. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga. Remissvaren finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S96/289/F).

4 Grundprinciper för rätt till sjukpenning

och

förtidspension

Regeringens förslag: Utrymmet för att inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen vid bedöm-

ningen av arbetsförmågans nedsättning beakta andra faktorer än rent medicinska minskas. Kriterierna för arbetsförmågebedömningen i de fall där den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete skall vara lika oavsett om det gäller rätt till sjukpenning eller rätt till förtidspension, dvs. oavsett prognosen och varaktigheten i arbetsförmågans nedsättning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till en renodling av systemen. Flertalet remissinstanser är positiva till en rimlighetsbedömning.

Arbetsgivarverket, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och Riksförsäkringsverket (RFV) pekar på att utredningens förslag till

rimlighetsbedömning är oprecist formulerad och kan leda till tolknings- och tillämpningssvårigheter. Riksrevisionsverket pekar på att en rimlighetsbedömning innebär att det inte blir någon renodling av systemen och att arbetslinjen blir mindre tydlig. Flera remissinstanser, bl.a. Försäkringsanställdas

Förbund, Handikappförbundens samarbetsorgan, Neurologiskt handikappades Riksförbund, RFV, Reumatikerförbundet, SAMHALL, Socialstyrelsen och Statskontoret

pekar på att försörjningsfrågan måste få en lösning för att en renodling skall kunna genomföras.

Arbetsgivarverket, Försäkringsanställdas förbund, Jämställdhetsombudsmannen, Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas riksorganisation, Socialstyrelsen, Riksrevisionsverket, Statskontoret och Svenska Kommunförbundet pekar på risken för övervältring av kostna-

der på socialbidragssystemet och arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige, Pensionärernas riksorganisation och Svenska Kommunalarbetareförbundet är negativa och menar att en

renodling av systemen medför att många försäkrade faller mellan systemen. Arbetslöshetskassornas samorganisation menar att det blir svårt att finna arbete för dem som är friskskrivna till viss del. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) anser att egenföretagare riskerar att i ökad utsträckning hamna i en situation där varken sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen ger rätt till ersättning. LRF anser vidare att samspelet mellan de båda ersättningssystemen inte har beaktats av utredningen.

Jämställdhetsombudsmannen anser att förslaget kommer att

slå hårt och orättvist mot kvinnor eftersom de har en hög representation bland de typer av sjukdomar som kommer att

ligga till grund för en stor del av besparingen. Skälen för regeringens förslag: I propositionen Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop.1994/95:25) redovisades planerade besparingar om 3 miljarder kronor netto inom området förtidspension och sjukförsäkring. Dessa beräknas uppnås dels genom de förslag som riksdagen beslutat i anledning av regeringens proposition Rätten till förtidspension och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop. 1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343) och som trädde i kraft den 1 oktober 1995, dels genom de förslag som nu läggs fram. Syftet med att bedöma arbetsförmågan mer renodlat utifrån medicinska kriterier är att utforma klarare regler som medverkar till att tydliggöra gränserna för vad som bör ersättas från socialförsäkringen. Detta innebär att mindre hänsyn bör tas till de tilläggskriterier såsom utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter som i dag tillåts påverka bedömningen. En renodling av kriterierna för arbetsförmågebedömningen när det gäller rätt till sjukpenning och rätt till förtidspension skulle, förutom att leda till en minskning av försäkringens kostnader, också ge underlag för en mer rättvisande bild av samhällets kostnader inom olika områden. Problem som i grunden inte är medicinskt betingade bör i första hand hanteras med arbetsmarknads- eller socialpolitiska medel. Detta är i linje med de åtgärder som redan tidigare vidtagits. Kostnader till följd av ohälsa kommer då att redovisas inom ramen för socialförsäkringen, medan kostnader som uppkommer till följd av arbetslöshet eller andra problem för en försäkrad att finna ett arbete kommer att redovisas inom arbetsmarknadspolitiken. Genom att kostnader redovisas inom det område de hör hemma ger de bättre underlag för framtida beslut om åtgärder för att komma tillrätta med problem och prioriteringar mellan välfärdspolitikens olika områden. En renodling av försäkringssystemen är positiv också för att den ger möjlighet att hänvisa människor till de samhällsorgan som är bäst lämpade att ta sig an deras problem. Det är också viktigt att stärka arbetslinjen. I de fall det finns en partiell arbetsförmåga bör denna tas till vara. Om en försäkrad har svårigheter att ta till vara den arbetsförmåga han eller hon har kvar, sin sjukdom till trots, är detta i första hand ett arbetsmarknadsproblem. Inom socialförsäkringen anses sedan länge en försäkrad ha arbetsförmåga när han eller hon, trots en sjukdom, har förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Regeringen delar utredningens uppfattning att denna

definition av begreppet arbetsförmåga bör gälla även i fortsättningen. Målet bör vara att den försäkrade skall återfå sin arbetsförmåga även om han eller hon drabbats av sjukdom. Om arbetsförmåga finns trots sjukdomen, eller när förmågan återställts, bör inte längre rätt till ersättning föreligga. Rätten till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension bör alltså förbehållas de fall där det är sjukdom eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga och den nedsatta arbetsförmågan har konsekvenser för förmågan att försörja sig genom på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Nedsatt arbetsförmåga av andra skäl bör alltså inte ge rätt till ersättning. Att förvärvsinkomsten förändras skall inte heller kunna ha någon självständig betydelse i sammanhanget. Utredningen anser att kriterierna för bedömning av en försäkrads arbetsförmåga, när han eller hon inte kan återgå till sitt vanliga arbete, skall vara desamma inom sjukförsäkringen och förtidspensioneringen, dvs. oavsett prognosen och varaktigheten på arbetsförmågans nedsättning. Grunden för utredningens ställningstagande i denna del är den inriktning som regering och riksdag slagit fast, nämligen att rätten till försäkringsersättning skall baseras på medicinska kriterier utan att särskilda arbetsmarknadsmässiga eller sociala förhållanden vägs in. Regeringen delar utredningens uppfattning att samma arbetsförmågebegrepp bör användas vid bedömning av rätt till sjukpenning som vid bedömning av rätt till förtidspension när den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete. Utredningen har även analyserat förslagen ur ett jämställdhetsperspek- tiv. Utredningen konstaterar att en renodling av försäkringen kommer att öka diagnosens betydelse vid arbetsförmågebedömningen. För de typer av sjukdomar eller besvär som ibland endast med svårighet låter sig objektivt fastställas, eller som åsätts symtomdiagnoser, kan de förslagna reglerna få större betydelse än när det gäller sjukdomar som är objektivt påvisbara och där sambandet mellan sjukdom och arbetsoförmåga klart kan konstateras. Ett exempel på de typer av sjukdomar eller besvär som kan vara svåra att objektivt fastställa är olika sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen. Fler kvinnor än män har den diagnosen enligt statistiken över nybeviljade förtidspensioner. Detta har också i remissyttrande påpekats av Jämställdhetsombudsmannen. Utredningen betonar att det inom ett generellt system inte kan skapas särskilda regler för några sjukdomsgrupper. Om osäkerheten på vilket sätt vissa sjukdomar påverkar

arbetsförmågan leder till att någon grupp missgynnas, anser utredningen att detta främst bör åtgärdas genom att den medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringen förbättras inom det aktuella området. Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att det är viktigt att tillämpningen av förslagen noga följs ur ett jämställdhetsperspektiv.

Rimlighetsbedömning

Utredningen anser att arbetsförmågan i princip bör bedömas rent medicinskt, men att viss möjlighet ändå bör ges att väga in annat än enbart medicinska förhållanden när det gäller den försäkrades förmåga eller möjlighet att försörja sig genom förvärvsarbete. Det handlar här för det första om den möjlighet till individuella hänsynstaganden som ligger inom själva ersättningsrekvisitet "sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga". Av olika orsaker sätter en och samma sjukdom ned olika individers arbetsförmåga olika mycket. Det handlar också om de särskilda bestämmelser som i dag föreskriver att hänsyn skall tas till vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till hans eller hennes utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Utredningen framhåller att ett förbud mot att beakta några andra omständigheter än de rent medicinska i vissa fall skulle kunna leda till stötande resultat. Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. Inriktningen bör vara att markera den medicinska grunden för rätten till sjukpenning och förtidspension. För att berättiga till ersättning från sjukförsäkringen eller förtidspensioneringen skall nedsättningen av arbetsförmågan vara orsakad av sjukdom (eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd). Med detta är emellertid inte sagt att det inte skall gå att ta hänsyn till individuella förhållanden med avseende på hur sjukdomen i det enskilda fallet påverkar den försäkrades arbetsförmåga. Regeln för bedömning av arbetsförmåga bör få en utformning som innebär att enbart medicinska kriterier som huvudregel ger rätt till ersättning. Vid bedömningen av arbetsförmågan bör emellertid ges en – jämfört med i dag minskad – möjlighet att beakta också annat än rent medicinska förhållanden som i det enskilda fallet kan påverka arbetsförmågan och därmed den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom förvärvsarbete. Det kan t.ex. röra sig om en person som har nära till den allmänna pensionsåldern och som befinner sig i en socialt och arbetsmarknadsmässigt utsatt situation. En samlad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet bör därför i

vissa fall kunna leda till att en försäkrad som rent medicinskt har en viss restarbetsförmåga ändå bedöms inte kunna försörja sig på rimliga villkor och därför ha rätt till ersättning. Vid bedömningen bör, liksom i dag, hänsyn kunna tas till den försäkrades ålder och bosättningsförhållanden. Det torde också vara svårt att bortse från faktorer som utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. En försäkrad med en viss sjukdom/nedsättning av arbetsförmågan och begränsad yrkeserfarenhet samt låg utbildning kan anses ha sämre förmåga att ta ett annat arbete än en försäkrad med samma sjukdom och högre utbildning. En sammanvägning av nu nämnda faktorer, där åldersfaktorn bör väga tyngst, bör i det enskilda fallet i begränsad omfattning kunna påverka bedömningen av den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom arbete. Den 1 januari 1997 avskaffas de nuvarande särreglerna för försäkrade som är 60 år eller äldre vad gäller rätten till förtidspension (prop. 1994/95:147, SfU10, rskr. 343). Den ovan beskrivna möjligheten att i begränsad omfattning göra undantag från huvudregeln att enbart medicinska kriterier ger rätt till ersättning skall inte ses som ett återinförande av de nuvarande särreglerna. Det som nu föreslås innebär inte att tillämparen i varje ersättningsfall skall väga in andra faktorer än de medicinska vid bedömningen. Möjligheten att i begränsad omfattning väga in andra förhållande utöver de rent medicinska bör alltså ses som en möjlighet till ett mer balanserat synsätt i ärenden där en bedömning på grundval av enbart medicinska kriterier skulle ge ett icke acceptabelt resultat.

Samverkan

Nedsatt arbetsförmåga orsakas i många fall av en blandning av olika medicinska, psykologiska och arbetsmarknadsrelaterade problem. Personer som har flera och sammansatta problem har ofta behov av stöd från flera olika huvudmän. Frågan om samverkan har varit aktuell i flera utredningar som bl.a. har haft i uppdrag att kartlägga och analysera utvecklingen av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Vidare har gränsdragningsfrågor mellan olika ersättningssystem varit föremål för utredning. Sedan år 1993 pågår försök med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och socialförsäkring. Sjukvårdsdistrikt i fem olika län deltar. I ytterligare en försöksverksamhet ingår också socialtjänsten. För närvarande diskuteras en ytterligare utvidgning av försöken till att också omfatta arbetsmarknadsmyndigheten.

Det pågår ett omfattande arbete ute i landet för att utveckla olika former av samverkan. För att få en bättre överblick över lokala projekt tillkallade regeringen i februari 1996 en särskild utredning för att kartlägga lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet mellan huvudmän som har näraliggande verksamheter. Betänkandet – Egon Jönsson – en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet (SOU 1996:85) – överlämnades i maj och är för närvarande under remissbehandling. Sjuk- och arbetsskadekommittén har i juli överlämnat sitt slutbetänkande, En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering (SOU 1996:113). Frågor om förbättrad samverkan ingick i kommitténs uppdrag och betänkandet behandlar bl.a. samordnad rehabilitering för utsatta grupper. Betänkandet är för närvarande under remissbehandling. Regeringen har således på olika sätt uppmärksammat behovet av förbättrad samverkan mellan huvudmän med närliggande verksamhet. Enligt regeringens bedömning är det viktigt att insatserna för rehabilitering och samverkan mellan olika huvudmän fortsätter och att de ansvariga utvecklar och förbättrar rehabiliteringsarbetet. Det är därvid viktigt att ta tillvara de erfarenheter som finns inom rehabiliteringsområdet och på olika sätt verka för att dessa erfarenheter omsätts i det praktiska utvecklingsarbetet.

5 Bedömning av arbetsförmåga när den

försäkrade

inte kan återgå till sitt vanliga arbete

Regeringens förslag: Bedömning av arbetsförmåga skall göras stegvis enligt en modifierad steg-för-stegmodell. Bedömningen när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete relateras i första hand till annat arbete hos arbetsgivaren. Saknas möjligheter till annat arbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, skall den försäkrades arbetsförmåga prövas mot arbetsmarknaden i övrigt. Om den försäkrade, trots den sjukdom han eller hon har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning

från försäkringen. Om en försäkrad inte längre på heltid klarar sitt vanliga arbete, annat arbete hos arbetsgivaren eller annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, men en restarbetsförmåga ändå bedöms föreligga, skall rätten till partiell förmån prövas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Försäkringskasseförbundet (FKF) tillstyrker att arbetsförmågan när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete i första hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren. Vidare är FKF positiva till steg-försteg-modellen. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa anser att det är ett steg i rätt riktning att arbetsförmåga i första hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren.

Riksförsäkringsverket tillstyrker att arbetsförmågan bedöms i

förhållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Förslaget kommer enligt Arbetsmarknadsstyrelsen att öka behovet av att använda Arbetsmarknadsverkets kompetens, inte minst bedömningar av den försäkrades förutsättningar att klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Riksrevisionsverket (RRV) anser att arbetsförmågan bör bedömas i förhållande till i princip alla förekommande arbeten på den nationella arbetsmarknaden. RRV tillstyrker att arbetsförmågan när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete i första hand relateras till annat arbete hos arbetsgivaren, dock under förutsättning att arbetsgivaren får ett betydligt större reellt ansvar för rehabiliteringen och försörjningen av anställda som på grund av sjukdom inte klarar av sitt tidigare arbete. RRV anser vidare att det bör ingå som ett första steg att avgöra om sjukdomen kan anses omöjliggöra att den försäkrade arbetar eller söker arbete. Annars kan man enligt RRV få intryck av att sjukpenning alltid utges, frågan är bara för hur lång tid. Handikappombudsmannen anser att steg-för-steg-modellen kan bli svår att tillämpa i vissa fall där den försäkrade har eller förvärvar en funktionsnedsättning. En funktionsnedsättning behöver inte innebära att en person saknar arbetsförmåga, det handlar mer om tillgång till nödvändiga hjälpmedel. SAMHALL har inga större invändningar mot stegför-steg-modellen men vill betona betydelsen av att bedömningen tydligt också tar hänsyn till de möjligheter till anpassning och utveckling som arbetslivet rymmer.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) avvisar inte mo-

dellen men anser att det finns risker med den. TCO anser att den fokuserar för lite på arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. TCO anser vidare att större krav borde ställas på arbetsgivarna att anpassa arbetet efter den restarbetsförmåga som finns efter en rehabilitering. Skälen för regeringens förslag: Huruvida en försäkrad som drabbas av sjukdom har möjlighet att återuppta sitt vanliga arbete beror i hög grad på vilket arbete han eller hon har. Sjukdomens inverkan på den försäkrades möjligheter att utföra sina arbetsuppgifter har en avgörande betydelse för bedömningen av arbetsförmågan. Arbetsförmåga är inte något statiskt, objektivt påvisbart tillstånd, arbetsförmåga måste bedömas i förhållande till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter. Mot denna bakgrund har utredningen diskuterat vad den försäkrades arbetsförmåga bör relateras till i de fall han eller hon inte kan återgå till sitt vanliga arbete. Denna fråga – där det för närvarande saknas lagreglering och klara och uttalade ställningstaganden – kan naturligtvis inte behandlas helt skilt från frågor som rör rehabilitering. Rätten till ersättning under rehabilitering belyses närmare i det följande i samband med redovisningen av den s.k. steg-för-steg-modellen. Med rehabilitering i detta sammanhang avses arbetslivsinriktad rehabilitering, dvs. utbildning och liknande, inte medicinsk rehabilitering.

Utredningen framhåller att de diskussioner om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar som fördes i regeringens proposition om rehabilitering och rehabiliteringsersättning (prop. 1990/91:141) kan tas som utgångspunkt även för hur bedömningen bör göras när det gäller arbetsförmåga. I propositionen sägs att inriktningen vid rehabilitering skall vara att den anställde i första hand skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren och andra alternativ prövas först när dennes möjligheter är uttömda. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att försäkringens koppling till arbetsgivarens rehabiliteringsansvar skall bibehållas och att en person som har en anställning bör ges möjlighet att behålla denna. Regeringen delar utredningens uppfattning och anser att anknytningen till arbetsplatsen och arbetsgivaren är viktig att framhålla. Det som nu förslås bygger på det förstahandsansvar för rehabilitering som en arbetsgivare har för sina anställda. Det förstärker kopplingen mellan arbetsgivaren och den anställde även i det fall den anställde på grund av sjukdom inte kan återgå till sitt vanliga arbete. Förslaget står också i samklang med de skyldigheter som åvilar en arbetsgivare enligt lagen om anställningsskydd.

En nackdel med förslaget kan enligt utredningen vara att rätten till ersättning från försäkringen blir beroende av förvärvsförhållanden och arbetsgivarens förutsättningar att medverka till annat arbete. Alla försäkrade får inte lika rätt till sjukpenning och rätt till ersättning under rehabilitering, eftersom denna rätt inte enbart kopplas till sjukdomen och den därav föranledda arbetsoförmågan utan också till vilka möjligheter till arbete som finns hos arbetsgivaren. Försäkrade som efter rehabilitering har möjlighet att erhålla annat arbete hos sin arbetsgivare får rätt till ersättning från försäkringen även om han eller hon utan rehabilitering skulle kunna utföra annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. En försäkrad som saknar möjligheten till annat arbete hos arbetsgivaren eller saknar anställning har i motsvarande situation inte rätt till ersättning från försäkringen, om han eller hon kan utföra annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Förslaget medför enligt utredningens uppfattning en viss utvidgning i förhållande till dagens regler för rätt till ersättning. Den försäkrade kommer enligt förslaget att ges rätt till ersättning från försäkringen i avvaktan på och under rehabiliteringsåtgärder som skall leda till annat arbete hos arbetsgivaren trots att han eller hon skulle kunna klara ett normalt förekommande arbete utan eller med mindre omfattande rehabiliteringsinsatser. Regeringen delar utredningens uppfattning att anknytningen till arbetsplatsen och arbetsgivaren är av stort värde och att detta motiverar en utvidgning i förhållande till dagens regler för rätt till ersättning. De tidsramar för ersättning vid rehabilitering som gäller i dag bör även gälla framöver. Det innebär rätt till ersättning vid en rehabiliteringsinsats som i normalfallet inte tar mer än cirka ett år i anspråk. Förslaget innebär att rehabiliteringsinsatserna, i det fall en försäkrad inte kan återgå till sitt vanliga arbete, inledningsvis fokuseras enbart på möjligheter att få annat arbete hos arbetsgivaren. Detta kan möjligen också uppfattas som en nackdel om det innebär att andra mer ändamålsenliga rehabiliteringsinsatser inte vidtas. Regeringen delar dock utredningens uppfattning att möjligheten för den försäkrade att i första hand få behålla sin anställning får anses väga betydligt tyngre i detta sammanhang. Saknas möjligheter till annat arbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades arbetsförmåga prövas mot arbetsmarknaden i övrigt. Bedöms den försäkrade kunna klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från försäk-

ringen. Den försäkrade bör bedömas som arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt för honom eller henne. När det gäller sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga krävs det däremot att den försäkrade faktiskt erbjuds ett sådant skyddat arbete för att han eller hon inte längre skall ha rätt till ersättning från försäkringen

Partiell arbetsförmåga

Bedömningen av arbetsförmågan bör såsom ovan beskrivits göras stegvis, dvs. i första hand relateras till det tidigare arbetet och därefter till annat arbete hos arbetsgivaren. Saknas möjligheter till annat arbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades arbetsförmåga prövas mot annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Arbetsförmågan bör härvid, när det gäller rätt till sjukpenning, relateras till arbete av samma omfattning som den försäkrade tidigare haft – dock högst heltidsarbete – eller, när det gäller förtidspension, till förmågan att utföra ett heltidsarbete (angående deltidsarbetande se närmare kapitel 6). För en försäkrad med heltidsanställning bör målet vara att han eller hon skall återgå i heltidsarbete. Kan den försäkrade inte återgå till sitt vanliga arbete på heltid bör i första hand annat heltidsarbete hos arbetsgivaren prövas. Saknas möjligheter till annat heltidsarbete hos arbetsgivaren, eller kräver ett sådant alltför långvariga rehabiliteringsinsatser, bör den försäkrades arbetsförmåga prövas mot annat på arbetsmarknaden normalt förekommande heltidsarbete. Utredningen har diskuterat hur arbetsförmågan bör bedömas när en person som har en heltidsanställning av medicinska skäl inte längre klarar sitt vanliga arbete på heltid. En situation som under sådana förhållanden inte alltför sällan inträffar är att den försäkrade klarar sitt vanliga arbete på deltid. Som tidigare redovisats delar regeringen utredningens uppfattning att anknytningen till arbetsplatsen och arbetsgivaren är av stort värde. Det är emellertid viktigt beträffande förtidspension att den utges först när alla möjligheter att återge den försäkrade arbetsförmågan har prövats och att den renodlas i syfte att utgöra ersättning vid nedsatt arbetsförmåga på grund av medicinska orsaker. Klarar den försäkrade att, trots sitt medicinska tillstånd, arbeta heltid bör arbetsförmågan tas till vara. Detta är ett led i strävandena att stärka arbetslinjen. Därför anser regeringen att denna omständighet bör väga tyngre än anknytningen till arbetsgivaren.

Mot denna bakgrund anser regeringen att den försäkrades arbetsförmåga även i dessa fall bör bedömas enligt den stegför-steg-modell som utredningen föreslår och som närmare redovisas i det följande. Härvid bör den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte bedömas enbart i relation till arbeten som finns direkt tillgängliga. Möjligheterna till annat arbete utan eller med rehabiliteringsinsatser bör alltså prövas i första hand hos den egna arbetsgivaren, först därefter mot arbetsmarknaden i stort. Görs bedömningen att det medicinska tillståndet inte utgör något hinder för den försäkrade att arbeta heltid (eller i ytterligare ett deltidsarbete) i ett annat arbete har han eller hon inte någon rätt till ersättning från försäkringen. När den försäkrade bedöms arbetsför i annat arbete kan han eller hon sägas vara partiellt arbetslös om något annat arbete inte finns tillgängligt. En heltidsarbetande person som inte är anställd bedöms på samma sätt, dock utan den prövning mot arbetsmöjligheter hos arbetsgivaren som bör göras för en anställd.

Normalt förekommande arbete

Den försäkrades förmåga att trots sin sjukdom försörja sig genom arbete skulle kunna bedömas gentemot varje typ av arbete som är förekommande på arbetsmarknaden. Utredningen anser dock att en sådan bedömning skulle leda allt för långt och framhåller att den krets av arbeten som den försäkrades arbetsförmåga skall bedömas i förhållande till måste ges en praktisk och rationell avgränsning. Utredningen föreslår därför att den bibehållna arbetsförmågan skall ställas i relation till på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Regeringen delar utredningens uppfattning. Vad som kan anses vara "normalt förekommande arbeten" påverkas av faktorer som inte är statiska. Med den övergripande benämningen "normalt förekommande arbeten" kan tillämpningen anpassas till förändringarna på arbetsmarknaden utan att reglerna behöver ändras. Omfattningen och det förvärvsmässiga värdet av den trots sjukdomen bibehållna arbetsförmågan, är naturligtvis beroende av vilken sjukdom eller skada som drabbat den försäkrade. Den förvärvsförmåga som finns kvar trots sjukdomen kan behöva bedömas i förhållanden till arbeten som på en rad skilda sätt ställer fysiska eller psykiska krav. Av den anledningen är det inte heller möjligt att generellt ange vad som är att anse som "normalt förekommande arbeten". Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna

sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. En fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom. Samma sjukdom kan också påverka olika personer på olika sätt. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Regeringen anser liksom utredningen att en bedömning som är vidare, dvs. omfattar mer än normalt förekommande arbeten, kan få konsekvenser som inte kan anses vara acceptabla. Om sjukdomen medför att den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med mindre än att han eller hon faktiskt erbjuds det arbetet. Bedöms den försäkrade kunna klara ett normalt förekommande arbete föreligger inte längre rätt till ersättning. Kan den försäkrade inte få ett sådant arbete är han eller hon att anse som arbetslös. Avgränsningen innebär alltså att den försäkrades bibehållna arbetsförmåga inte enbart bör bedömas i förhållande till de arbeten som finns direkt tillgängliga. Vidare bör i begreppet "normalt förekommande arbete" ligga att den försäkrades arbetsförmåga bör bedömas i förhållande till den nationella arbetsmarknaden. Någon begränsning till att låta bedömningen endast omfatta arbetsmarknaden på lokal eller regional nivå bör inte ske. I detta sammanhang bör det dock påpekas att möjlighet finns att, såsom framgår av kapitel 4, i vissa fall göra en sammanvägning av andra faktorer utöver de medicinska.

Steg-för-steg-modellen

Syftet med steg-för-steg-modellen är att beskriva hur tillämparen bör göra bedömningen av arbetsförmåga med olika arbeten som grund och de ställningstaganden som tillämparen bör göra när rätten till ersättning skall avgöras. Om svaret i t.ex. steg 1 är ja behöver ytterligare prövning inte göras. Om svaret är nej går tilllämparen vidare till nästa steg, osv. I förutsättningarna ingår då givetvis att det är klarlagt att den försäkrade lider av en sjukdom, samt att det är denna sjukdom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga. Begreppet "rehabilitering" används i detta sammanhang i betydelsen arbetslivsinriktad rehabilitering. Medicinsk rehabilitering ingår i benämningen nödvändig behandling och konvalescens.

Vid bedömningen av arbetsförmågan och rätten till ersättning bör följande överväganden vara vägledande.

Steg 1. Kan den försäkrade utföra sitt vanliga arbete efter nödvändig behandling och konvalescens?

I det första steget bör arbetsförmågan i första hand bedömas i förhållande till i vilken utsträckning den försäkrade har förmåga att utföra sitt vanliga arbete eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Om den försäkrade inte kan utföra sitt vanliga arbete men bedöms kunna göra det efter behandling och konvalescens utges sjukpenning.

Steg 2. Kan den försäkrade utföra sina nuvarande arbetsuppgifter efter viss rehabilitering eller anpassning av arbetsuppgifterna?

Här gäller frågan i första hand om den försäkrade kan anses kunna återgå till sitt vanliga arbete. Bedömningen blir beroende av vilka åtgärder för återgång som krävs och hur omfattande dessa är. Åtgärder som t.ex. fysisk anpassning av arbetsplatsen, exempelvis i form av en anpassad arbetsstol eller liknande, kan anses vara en åtgärd av sådan begränsad omfattning som gör att den försäkrade kan bedömas i förhållande till återgång till sitt vanliga arbete. Sjukpenning utges från försäkringen under nödvändiga åtgärder. Regeringen delar utredningens uppfattning att rehabilitering för återgång till det vanliga arbetet inte alltid bör vara det alternativ som kommer före nästa alternativ (3) enligt vilket den försäkrades arbetsförmåga bedöms i förhållande till annat arbete som den försäkrade kan omplaceras till utan rehabiliteringsåtgärder. Direkt omplacering till annat arbete kan inte heller alltid vara det alternativ som bör komma först. Omständigheterna i det enskilda fallet får vara avgörande för om ersättning under rehabilitering bör kunna utges. Vid bedömningen av vilket alternativ som är lämpligast bör såväl den försäkrades och arbetsgivarens önskemål som kostnaderna för försäkringen vägas in. Om arbetsgivaren erbjuder återgång till det tidigare arbetet bör rätten till ersättning under rehabilitering inför sådan återgång vara begränsad i tiden. Utredningen har vid sina överväganden diskuterat möjligheten att som riktlinje ange att ersättning under upp till tre månader skulle kunna godtas. Regeringen anser att en sådan riktlinje utgör en rimlig tid för rätt till rehabiliteringsersättning i dessa fall och att ersättning därför inte annat än i undantagsfall bör lämnas för längre tid.

Steg 3. Kan den försäkrade utföra och erhålla andra

arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare utan extra insatser?

I och med att det blir klarlagt att den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till möjligheterna att få ett annat arbete, dvs. omplacering hos arbetsgivaren. Om så är fallet bör den försäkrades arbetsförmåga bedömas i förhållande till detta arbete. Sjukpenning utges under nödvändig behandling och konvalescens. Ingen sjukpenning utges i avvaktan på att arbetet blir tillgängligt.

Steg 4. Kan den försäkrade erhålla andra arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare efter viss utbildning, anpassning av arbetsuppgifter eller liknande rehabiliterande insatser?

Prövningen i denna del får förutsättas ske med utgångspunkt i den begränsade tid under vilken ersättning vid rehabilitering kan utges idag. Det innebär en rehabiliteringsinsats som inte tar mer än cirka ett år i anspråk. Vidare bör det vara klarlagt att den försäkrade efter rehabiliteringsinsatsen i princip erbjuds ett arbete hos arbetsgivaren. Det är visserligen inte möjligt att garantera vad som sker i framtiden, men rehabiliteringsinsatserna bör ha ett klart mål och det bör vara troligt att detta mål kan uppnås.

Rehabilitering som syftar till en önskad, men inte klarlagd, möjlighet till annat arbete hos arbetsgivaren bör inte ge rätt till ersättning från försäkringen.

Steg 5. Kan den försäkrade klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, utan extra insatser?

Om det inom ramen för arbetsgivarens verksamhet inte finns något lämpligt arbete bör arbetsförmågan prövas mot arbetsmarknaden utanför den försäkrades anställning. Om den försäkrade, trots den sjukdom han eller hon har, kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete har han eller hon inte rätt till ersättning från försäkringen. Den försäkrade är, objektivt sett, arbetsför även om arbetet inte finns direkt tillgängligt för honom eller henne. De föregående stegen tar enbart sikte på försäkrade som har en anställning. För försäkrade som saknar arbetsgivare, t.ex. arbetslösa, uppdragstagare och egenföretagare bedöms rätten till ersättning direkt enligt reglerna i detta steg. En närmare redovisning av bedömningen av arbetsförmågan hos arbetslösa lämnas i kapitel 6.

Steg 6. Kan den försäkrade klara annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete efter vissa rehabiliterande insatser t.ex. utbildning eller omskolning?

Även i detta steg bör prövningen ske med utgångspunkt i de tidsramar för rehabilitering som i dag står till buds. Det innebär en rehabiliteringsinsats som inte tar mer än cirka ett år i anspråk. Rehabiliteringsinsatserna bör syfta till att göra den försäkrade rustad att klara ett lämpligt arbete på arbetsmarknaden. Om något lämpligt arbete inte finns att tillgå efter avslutad rehabilitering, men den försäkrade har förmåga att utföra ett sådant, utges inte längre ersättning från socialförsäkringen.

Steg 7. Är den försäkrade varaktigt eller för avsevärd tid arbetsoförmögen?

Den prövning som bör göras i detta steg motsvarar den som i dag sker när den försäkrade ansöker om förtidspension/sjukbidrag eller när försäkringskassan byter ut den försäkrades sjukpenning mot sådan pension. När det gäller sysselsättning som anordnas särskilt för personer med nedsatt arbetsförmåga krävs det att den försäkrade faktiskt erbjuds ett sådant skyddat arbete för att han eller hon inte längre skall ha rätt till ersättning från

försäkringen.

6 Betydelsen av inkomst- och arbetstidsförändringar vid bedömning av arbetsförmåga

Regeringens förslag: Vid arbetsförmågebedömningen skall en bedömning göras av den försäkrades förmåga att trots sjukdom eller ett därmed jämställt medicinskt tillstånd försörja sig genom arbete. Ersättning skall inte utges i det fall då den försäkrade, i ett arbete som han eller hon bedöms kunna utföra, kan räkna med att få en lön som är avtalsmässig eller gängse inom det nya alternativa arbetet/yrkesområdet. Vidare skall arbetsförmåga bedömas i förhållande till högst ett heltidsarbete utan beaktande av tidigare arbetstid eller förvärvsinkomster i de fall en försäkrad inte kan återgå till sitt vanliga arbete eller då den försäkrade inte längre har förmåga att utföra mer än ett heltidsarbete.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av de remissinstanser som uttalat sig i frågan är positiva. Endast Lantbrukarnas

Riksförbund (LRF) är negativa. LRF anser att egenföretagare

ställs utanför såväl socialförsäkringssystemet som arbetslöshetsersättningssystemet vid partiell arbetsförmåga eftersom hela rörelsen måste vara avvecklad för att egenföretagaren skall kunna erhålla arbetslöshetsersättning. LRF anser vidare att bedömningen av arbetsförmågan måste göras på ett annat sätt än enbart utifrån arbetstiden då arbetstiden är ett dåligt mått på arbetsförmåga för egna företagare. Skälen för regeringens förslag: Syftet med dagens förtidspensionering är, enligt förarbetena (SOU 1961:29), i princip att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser att vara en kompensation för sådana försörjningsekonomiska konsekvenser som har sin grund i sjukdom eller skada. Invaliditetsprövningen har skett genom att följande omständigheter regelmässigt har beaktats:

1. Det medicinska handikappets inverkan på försörjningsförmågan i den tidigare sysselsättningen.

2. Det medicinska handikappets inverkan på försörjningsförmågan i andra sysselsättningar som kan komma i fråga.

3. Möjligheten för den försäkrade att få sådan sysselsättning

som han med hänsyn till sitt handikapp kan klara. De nu föreslagna förändringarna innebär att prövningen enligt de två första punkterna ovan kommer att finnas kvar. Den tidigare redovisade steg-för-steg-bedömningen av arbetsförmågan kan sägas vara en utveckling av dessa punkter. När det gäller den tredje punkten blir utgångspunkten framdeles en annan.

Möjligheten att med förtidspension kompensera inkomstbortfall för personer som på grund av sjukdom övergår i annat heltidsarbete kommer i princip att försvinna då den försäkrades förmåga att, sin sjukdom till trots, försörja sig skall bedömas i förhållande till normalt förekommande arbeten. Det som skall beaktas vid framtida prövning av rätt till ersättning, oberoende av arbetsoförmågans varaktighet, är i vilken utsträckning det medicinska tillståndet påverkar försörjningsförmågan. Andra faktorer utöver de medicinska, vilka i sig kan ha stor betydelse för den enskildes möjligheter att faktiskt få ett arbete som han eller hon kan försörja sig på, bör i princip inte längre ge rätt till ersättning. Den eftersträvade renodlingen av regelsystemen får alltså till följd att förtidspension kommer att beviljas i betydligt mindre utsträckning än enligt dagens regler eftersom den kvarvarande arbetsförmågan skall bedömas i förhållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som huvudregel med bortseende från de tilläggskriterier som tidigare beaktats utöver de medicinska. Även antalet sjukpenningfall kommer att minska. Ett tydligt angivande av hur arbetsförmågan bör bedömas när den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete ger riktlinjer för hur försäkringskassorna bör gå till väga vid bedömningen. Detta bör bl.a. medföra att ställningstagande till den försäkrades möjligheter att utföra arbete kommer till stånd tidigare i sjukfallen än vad som sker i dag.

Lägre inkomstnivå

Inom ramen för dagens förtidspensionering finns möjlighet att med förtidspension kompensera inkomstbortfall för personer som på grund av sjukdom övergår till annat heltidsarbete. Som exempel på detta nämner utredningen en publicerad dom (TAF 29/1967) där Försäkringsdomstolen tagit ställning till invaliditetsbedömning i ett mål angående förtidspension (sjukbidrag) till en person som på grund av sjukdom övergått till annat heltidsarbete. Målet gällde en byggnadsarbetare som på grund av sjukdom övergått till arbete som kontorist. Som byggnadsarbetare skulle han ha haft en inkomst om cirka 27 000 – 28 000 kronor per år och som kontorist hade han en inkomst om 12 100 kronor per år.

Försäkringsdomstolen fann att arbetsförmågan till följd av sjukdom var nedsatt med minst hälften trots att den försäkrade fortfarande utförde ett heltidsarbete. Rätt till sjukbidrag förelåg därför. Enligt vad som nu föreslås skall vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt den försäkrades förmåga att försörja sig genom normalt förekommande arbete beaktas. Med uttrycket "försörja sig själv genom arbete" avses i detta sammanhang att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är gängse inom det nya arbetet/yrkesområdet. Detta får till följd att det inte längre finns utrymme för att bevilja partiell förtidspension då den försäkrade arbetar heltid. Den föreslagna förändringen får också motsvarande konsekvenser för försäkrade som arbetar betydligt mer än heltid.

Mer än ett heltidsarbete

I fråga om rätten till sjukpenning bedöms enligt nuvarande regler arbetsförmågans nedsättning i förhållande till den tidigare arbetsinsatsen och detta gäller oavsett om personen tidigare varit deltidsarbetande eller arbetat betydligt mer än heltid. Beträffande sjukpenningunderlaget kan en försäkrad i dag få en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) beräknad på den sammanlagda inkomsten från flera anställningar om han eller hon kan förutsättas fortsättningsvis förvärvsarbeta i minst samma omfattning. Någon begränsning av inkomstunderlaget i förhållande till arbetstiden görs inte. Däremot gäller generellt att årsinkomster inte beaktas till den del de överstiger 7,5 basbelopp. Beräkningen av SGI för en egenföretagare utgår enligt nuvarande regler från nettoinkomsten av rörelsen men SGI:n får inte beräknas till högre belopp än vad som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. När det gäller rätten till förtidspension bedöms arbetsförmågans nedsättning i förhållande till den försäkrades förmåga att arbeta heltid oavsett hans eller hennes faktiska arbetstid. Det innebär att personer som arbetar deltid eller aldrig kunnat arbeta har fullgott skydd i händelse av att arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt. Det finns i dag inte något uttryckligt hinder mot att bevilja partiell förtidspension till en försäkrad som före nedsättningen av arbetsförmågan arbetade mer än heltid och efter nedsättningen av arbetsförmågan kan arbeta heltid. Som tidigare nämnts finns inom ramen för dagens förtidspensionering även möjlighet att med förtidspension kompensera inkomstbortfall för personer som på grund av

sjukdom övergår till annat heltidsarbete. Det har på senare år i olika sammanhang diskuterats om det borde finnas en begränsningsregel som hindrar att ersättning utges från försäkringen när personer har fler än ett heltidsarbete, eller har en sammanlagd arbetstid som vida överstiger 40 timmar per vecka. Som skäl för förslaget att införa begränsningar av ersättningsrätten för den som har fler än ett heltidsarbete har anförts att en alltför lång veckoarbetstid kan ge upphov till exempelvis förslitningsskador som medför långtidssjukskrivningar och förtidspension. Den allmänna försäkringen bör därför inte stimulera människor att ta flera arbeten och få en sammanlagd arbetstid som vida överstiger normal heltidsanställning. Utredningen anser att arbetsförmågan bör bedömas i förhållande till högst ett heltidsarbete utan beaktande av tidigare arbetsutbud eller förvärvsinkomster i de fall den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete eller då den försäkrade inte längre har förmåga att utföra mer än ett heltidsarbete. Enligt regeringens uppfattning är det inte rimligt att ersättning lämnas från socialförsäkringen i de fall en försäkrad före nedsättningen av arbetsförmågan arbetade mer än heltid och efter nedsättningen av arbetsförmågan fortfarande kan arbeta heltid. När den försäkrade kan arbeta heltid måste han eller hon anses ha förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Regeringen delar utredningens uppfattning att arbetsförmågan bör bedömas i förhållande till högst ett heltidsarbete utan beaktande av tidigare arbetsutbud eller förvärvsinkomster i de fall den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete eller då den försäkrade inte längre har förmåga att utföra mer än ett heltidsarbete. I de fall den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete bör sjukpenning lämnas oavsett arbetsutbud. När den försäkrade inte kan återgå till sitt vanliga arbete eller när han eller hon inte kan återgå i samma omfattning som tidigare bör bedömningen av hans eller hennes fortsatta förmåga göras i förhållande till om han eller hon kan klara ett annat heltidsarbete. Sjukpenning bör lämnas under nödvändig behandling och konvalescens samt nödvändiga rehabiliteringsåtgärder. En person som bedöms ha förmåga att klara ett annat heltidsarbete bör inte längre ha rätt till sjukpenning eller förtidspension. En person som inte kan återgå i sitt vanliga arbete och inte heller kan få annat arbete hos arbetsgivaren bör alltså enligt

vad som nu föreslås anses arbetsför om han eller hon kan klara ett annat på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Med annat normalt förekommande arbete avses i dessa fall, när det gäller rätt till sjukpenning, arbete av samma omfattning som personen tidigare haft, dock högst heltidsarbete. När det gäller rätten till förtidspension avses heltidsarbete. Detta medför att en person som trots sin sjukdom bedöms klara att utföra ett heltidsarbete inte längre får rätt till ersättning även om han eller hon tidigare klarade två heltidsarbeten. Varken den tidigare förvärvsinkomsten eller den tidigare arbetstiden bör alltså inverka på bedömningen av arbetsförmågan i de fall då det rörde sig om en arbetstid som översteg ett heltidsarbete.

Deltidsarbetande

En deltidsanställd person som skulle vilja arbeta heltid men som på grund av sjukdom klarar enbart deltidsarbete i sitt vanliga arbete bör också bedömas enligt den i kapitel 5 redovisade steg-för-steg-modellen (steg 5). När den ordinarie arbetstiden är deltid finns i dag inte någon rätt till sjukpenning på den tid som inte utnyttjas för förvärvsarbete. Här föreslås inte någon ändring i denna del. För den del av sin arbetsförmåga som den försäkrade inte utnyttjar för förvärvsarbete anses han eller hon vara arbetslös utan rätt till ersättning från socialförsäkringen vare sig under sjukdom eller under rehabilitering om sådan krävs. En arbetsgivare torde inte kunna åläggas något rehabiliteringsansvar för den arbetsoförmåga som ligger utanför anställningsavtalets arbetstidsmått. På den del av sin möjliga arbetstid som den försäkrade har en deltidsanställning bedöms han eller hon däremot utifrån alla leden i steg-för-steg-modellen.

Försäkrade utan förvärvsarbete

Vid varaktig arbetsoförmåga kan en försäkrad i dag få hel förtidspension/sjukbidrag om förutsättningarna för detta är uppfyllda. När det gäller rätten till förtidspension bedöms arbetsförmågans nedsättning i förhållande till den försäkrades förmåga att arbeta heltid oavsett hans eller hennes faktiska arbetstid. Det innebär att personer som arbetar deltid eller aldrig kunnat arbeta har rätt till förtidspension i händelse av att arbetsförmågan blir helt eller delvis nedsatt. De nu föreslagna reglerna avses inte ändra på detta. Även bedömningen av hur en sjukdom begränsar arbetsförmågan för arbetslösa kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. För den som under en

arbetslöshetsperiod är föremål för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till denna. Om den arbetslöse genomgår t.ex. arbetsmarknadsutbildning eller arbetslivsutveckling bör arbetsförmågan alltså bedömas i förhållande till hur sjukdomen påverkar den arbetslöses förmåga att delta i eller genomföra denna åtgärd. Bedömningen bör i detta fall utgå ifrån att om den arbetslöse kan antas kunna återgå till den arbetsmarknadspolitiska åtgärden bör arbetsförmågan bedömas i förhållande till åtgärden. Bedöms den arbetslöse däremot inte kunna återgå till åtgärden bör arbetsförmågan bedömas enligt nedan. Är den arbetslöse fortsatt sjuk när arbetsmarknadsåtgärden upphör bör arbetsförmågan även i det fallet bedömas enligt nedan. För den som står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande bör arbetsförmågan bedömas i ett bredare perspektiv, dvs. i förhållande till arbetsmarknaden i sin helhet. Arbetsförmågan bör bedömas i förhållande till hur sjukdomen begränsar den arbetslöses förmåga att vara aktivt arbetssökande och stå till arbetsmarknadens förfogande och kunna anta erbjudet lämpligt arbete. Arbetsförmågan hos en arbetslös bör alltså bedömas i det bredare perspektivet och bör inte begränsas till att enbart avse arbetsförmågan i förhållande till t.ex. en eventuell yrkesutbildning eller tidigare yrkeserfarenhet utan bör relateras till på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten. Detta följer av att rätten till arbetslöshetsersättning bl.a. är avhängig att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och är beredd att anta erbjudet lämpligt arbete.

7 Ekonomiska konsekvenser

Förslagen om ändrade kriterier för rätt till sjukpenning respektive förtidspension är en fortsättning på den inriktning beträffande förtydligande och renodling av regelsystemen inom socialförsäkringen som lades fast i regeringens proposition Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop. 1994/95:25). Syftet var att utforma klarare regler som medverkar till att tydliggöra gränserna för vad som bör ersättas från socialförsäkringen. En besparing om sammanlagt tre miljarder kronor netto aviserades. Den första delen av besparingen togs i propositionen Rätten till förtidspension och sjukpenning samt folkpension för gifta (prop. 1994/95:147, bet. 1994/95:SfU10, rskr. 1994/95:343). Förslag om åtgärder för att förbättra det underlag som ligger

till grund för beslut om förtidspension och sjukpenning trädde i kraft den 1 oktober 1995. Den resterande delen av besparingen uppfylls genom de förslag som nu läggs fram. Tillsammans med förslagen som trädde i kraft den 1 oktober 1995 kommer den totala besparingen inom förtidspension och sjukförsäkring att uppgå till 4,55 miljarder kronor brutto vilket motsvarar 3 miljarder kronor netto. Besparingen fördelas på förtidspension respektive sjukpenning. Besparingen inom förtidspensioneringen fördelas i sin tur på folkpension och ATP. Besparingen på förtidspensionsanslaget beräknas till 310 miljoner kronor år 1997 och 590 miljoner kronor från och med år 1998. För anslaget sjukpenning och rehabilitering beräknas besparingen uppgå till 360 miljoner kronor år 1997. För år 1998 och därefter beräknas besparingen till 690 miljoner kronor. ATP utgifterna beräknas till följd av förslagen i denna proposition minska med 530 miljoner kronor år 1997 och 1 020 miljoner kronor från och med år 1998. En renodling av de olika trygghetssystemen kommer att ge underlag för en mer rättvisande bild av samhällets kostnader inom olika problemområden. Genom att kostnader redovisas inom det område de hör hemma ger de bättre underlag för framtida politiska beslut och prioriteringar mellan välfärdspolitikens olika områden. En renodling av försäkringssystemen är positiv också för att den ger möjlighet att hänvisa människor till de samhällsorgan som är bäst lämpade att ta sig an deras problem. Det är viktigt att effekterna av den pågående renodlingen av de olika trygghetssystemen följs upp. Regeringen anser därför att de centrala myndigheterna – Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen och Socialstyrelsen – noggrant bör följa utvecklingen. Det är också viktigt att en tydlig praxis utvecklas så snabbt som möjligt. Som tidigare redovisats i kapitel 4 bör tillämpningen av förslagen noga följas även ur ett jämställdhetsperspektiv.

8 Författningskommentar

8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:381) om allmän försäkring

3 kap. 7 §

I första stycket har gjorts en justering för att det klarare skall framgå att meningen "Vid denna bedömning skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och

liknande förhållanden" syftar på sjukdomsbegreppet (se prop. 1994/95:147 s. 19). Föreskriften syftar visserligen indirekt också på nedsättningen av arbetsförmågan, eftersom det skall vara sjukdom och ingenting annat som orsakar nedsättningen. Detta framgår emellertid av lagtexten även utan något tillägg, och när det gäller bedömningen av hur sjukdomen i det enskilda fallet påverkar den försäkrades arbetsförmåga är det inte alltid riktigt att denna bedömning skall göras med bortseende från de uppräknade faktorerna. Den frågan behandlas i tredje och därpå följande stycken. Fjärde stycket har anpassats till de förändringar i arbetsförmågebegreppet och steg-för-steg-prövningen av arbetsförmågan som regeringen föreslår. Dessa har närmare beskrivits i avsnitt 4–6. Det nya femte stycket innehåller de följande stegen i prövningen. Grundläggande i fråga om arbetsförmågebegreppet är att var och en som bedöms kunna klara att försörja sig själv genom något sådant förvärvsarbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden skall anses ha full arbetsförmåga. Rätt till ersättning från försäkringen föreligger då inte. Det skall här observeras att bedömningen avser förmågan att utföra arbete; om något sådant arbete som den försäkrade bedöms kunna klara inte finns ledigt, och den försäkrade av denna

orsak inte kan försörja sig själv genom arbete, saknar detta

betydelse för rätten till ersättning från den allmänna försäkringen. Andra arbeten än sådana som är normalt förekommande på arbetsmarknaden skall däremot bara beaktas om de finns faktiskt tillgängliga för den försäkrade. Med uttrycket "försörja sig själv genom förvärvsarbete" avses i detta sammanhang att arbeta heltid och få en lön som överensstämmer med gällande kollektivavtal eller som i övrigt är gängse i det förvärvsarbete som prövningen avser. Steg-för-steg-prövningen såvitt gäller dem som på grund av sjukdomen inte kan återgå till sitt vanliga arbete och som inte heller kan övergå till annat arbete hos samma arbetsgivare beskrivs i fjärde och femte styckena. Beskrivningen ger uttryck för att förmågan att utföra arbete alltid skall prövas innan rehabiliteringsåtgärder övervägs; om den försäkrade bedöms ha förmåga att utföra arbete utan föregående rehabiliteringsåtgärder skall ersättning inte utges och inte heller rehabiliteringsåtgärder vidtas. Det är först sedan det klarlagts att den försäkrade saknar förmåga att utföra förvärvsarbete som rehabiliteringsåtgärder skall prövas. I fjärde stycket har den hittills gällande föreskriften om beaktande i rehabiliterings- och arbetsbytessituationer av vad som rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn

till sjukdomen, hans utbildning och tidigare erfarenhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter tagits bort. Motsvarande bestämmelse, i en något ändrad lydelse, återfinns nu i det nya sjätte stycket. Den ändrade lydelsen markerar det minskade utrymme som enligt regeringens förslag skall finnas för att beakta dessa faktorer vid sidan av rent medicinska förhållanden. Den ändrade ordningsföljden mellan de uppräknade faktorerna avser att återspegla att åldern bör väga tyngst vid den sammanvägning som i förekommande fall skall ske. Det som åsyftas med ålderskriteriet är hur lång tid den försäkrade har kvar till den allmänna pensionsåldern. Den försäkrade bör ha en relativt kort tid kvar till ålderspension för att en bedömning med beaktande av de uppräknade faktorerna skall kunna leda till ett annat resultat än en bedömning efter rent medicinska förhållanden. Ju längre tid den försäkrade har kvar till ålderspension desto mindre är utrymmet för att beakta annat än medicinska förhållanden. Frågan har behandlats närmare i avsnitt 4. I det nya sjätte stycket finns också den kompletterande regeln att arbetsförmåga "utöver" heltid inte skall beaktas vid bedömningen av arbetsförmågan.

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:508) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

7 kap. 3 §

Första stycket har ändrats på i princip samma sätt som 3

kap. 7 § fjärde och femte styckena, och det nya andra stycket motsvarar det nya sjätte stycket i den paragrafen. I fråga om kommentar till paragrafen hänvisas därför till kommentaren till 3 kap. 7 §.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna punkt 2

Punkten delas upp på den ändring som beslutades genom SFS 1995:508 – borttagandet av 7 kap. 3 § första stycket tredje meningen – och den nu föreslagna ändringen i samma stycke. I fråga om den tidigare ändringen skall de ursprungliga övergångsbestämmelserna gälla oförändrade. Den nu föreslagna ändringen skall inte gälla förtidspension eller sjukbidrag som beviljats före ikraftträdandet den 1 januari 1997. Den skall inte heller gälla förtidspension eller sjukbidrag som beviljas senare men efter en ansökan som gjorts före den 1 januari 1997. Om det är en partiell förmån som beviljas är det denna som omfattas av övergångsregeln. En senare utökning skall då prövas enligt de nya reglerna. En senare prövning av fortsatt sjukbidrag sedan tidigare sjukbidragsperiod löpt ut eller en senare övergång från

sjukbidrag till förtidspension prövas också enligt de nya reglerna. punkt 3 Punkten har endast ändrats så att den även fortsättningsvis skall gälla bara den ursprungliga ändringen, enligt SFS 1995:508.

Förteckning över remissinstanser som avgivit yttrande över Sjukoch arbetsskadekommitténs delbetänkande Försäkringsskydd vid sjukdom – Ett delbetänkande om rätten till ersättning och beräkning av inkomstunderlag under sjukpenningtid (SOU 1995:149)

Följande remissinstanser har inkommit med yttrande: Riksförsäkringsverket, Arbetsdomstolen, Justitiekanslern, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län, Statens löne- och pensionsverk, Arbetsgivarverket, Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Centrala Studiestödsnämnden, Statens invandrarverk, Handikappombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen, Försäkringskasseförbundet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Försäkringsanställdas förbund, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, Föreningen Svensk Företagshälsovård, SAMHALL AB, Arbetslöshetskassornas Samorganisation, Handikappförbundens Samarbetsorgan, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund, Reumatikerförbundet, Riksförbundet för Social och Mental hälsa, Ungdomsstyrelsen, Sveriges Försäkringsförbund och Pensionärernas Riksorganisation. Utöver ovannämnda svar från remissinstanser har ett antal spontanremisser inkommit.

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12

september 1996

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Klingvall

Regeringen beslutar proposition 1996/97:28 Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension.