RÅ 2002:12

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1996-05-31, ordförande Widström) yttrade: Enligt 10 kap. 8 § kommunallagen (1991:900), KL, skall ett överklagat beslut upphävas om det inte har tillkommit i laga ordning, om beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för kommunen, om det organ som har fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller om beslutet strider mot lag eller annan författning. - Enligt 2 kap. 1 § KL får kommuner själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Av 2 kap. 4 § KL framgår att det finns särskilda föreskrifter om kommunernas befogenheter på vissa områden. - Av betänkandet Ortsnamns vård och värde (SOU 1982:45) framgår att namnsättning vid utomplansområden - i den mån sådan förekommer - mestadels sker av väghållaren. Förfarandet är inte författningsreglerat. - Länsrätten gör följande bedömning. - De i målet aktuella vägarna ligger utanför planlagt område. Enbart det förhållandet att det mestadels är väghållaren som namnger enskilda vägar och att rätten härtill inte är författningsreglerad innebär enligt länsrättens bedömning inte att namnsättningen faller utanför ramen för den kommunala kompetensen. Frågan är då om namnsättning av enskilda vägar över huvud taget är en angelägenhet av allmänt intresse i kommunallagens mening. Denna fråga får bedömas med utgångspunkt i om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt m.m. att kommunen befattar sig med angelägenheten. Med hänsyn till det ansvar som i olika avseenden ålagts kommunerna gentemot deras medlemmar bl.a. vad gäller räddningstjänst, finner länsrätten att namngivning av enskilda vägar i detta fall får anses utgöra en kommunal angelägenhet. Grund för att upphäva det överklagade beslutet föreligger därför inte. Överklagandet skall således avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

I kammarrätten fullföljde B.V. sin talan.

Kammarrätten i Stockholm (1998-05-06, Rydholm, Svensson, Pedersen, referent, samt särskilda ledamöterna Herrström och Sahlin) yttrade: Enligt 2 kap. 1 § KL får kommuner och landsting själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. - B.V. har i sitt överklagande av byggnadsnämndens beslut gjort gällande att namnsättningen för aktuella vägar inom Vissvass by är en angelägenhet enbart för vägarnas ägare. Han påpekar att rätten att namnsätta gator och vägar inte är författningsreglerad. Eftersom Ortsnamnsberedningens förslag att kommun skulle få beslutskompetens för namn- och adressnummersättning inom kommunens hela område inte föranledde lagstiftning, ankommer sådan namnsättning på den som är väghållare. Det framgår inte av byggnadsnämndens beslut eller dess bilagor att kommunen skulle kunna anses som väghållare. Någon annan grund för att kommunen skulle ha beslutskompetens beträffande de aktuella vägarna finns inte. Byggnadsnämndens beslut hänför sig därför till något som inte är en angelägenhet för kommunen. - Från kommunens sida har i länsrätten anförts att det i Ortsnamnsberedningens betänkande redovisats att viss oklarhet råder i praxis huruvida kommun, väghållarsammanslutning eller någon annan är den som namnsätter vägar utanför detaljplanelagt område. Kommunen åberopar den praxis som kommunen har tillämpat sedan 1970-talet även utanför detaljplanelagt område. Bl.a. har revideringen av namnsättningen av vägar inom hela kommunens område skett genom beslut av byggnadsnämnden vid varje utgivning av kommunens turistkarta. Kommunen anser att lagen (1995:1537) om lägenhetsregister kan ses som en bekräftelse på det riktiga i kommunens praxis. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Det är ett notoriskt faktum att vägväsendet inom en kommun och även det enskilda vägväsendet sedan länge haft en stor betydelse för kommunerna. Som exempel kan nämnas att kommunerna 1948 fick vidgade befogenheter att bevilja ekonomiskt stöd åt det enskilda vägväsendet (Kaijser-Riberdahl, Kommunallagarna II, 6:e uppl. s. 125). Kammarrätten konstaterar därför att frågor om enskilda vägar inom en kommun typiskt sett hör till sådana angelägenheter av allmänt intresse för kommunen och dess medlemmar som faller inom den kommunala kompetensen. Allmänintresset får dock bedömas med utgångspunkt i om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt osv. att kommunen befattar sig med angelägenheten. - Även om en angelägenhet är av sådan beskaffenhet som sagts ovan kan kommunen på sätt som anges i 2 kap. 1 § kommunallagen vara förhindrad att handha angelägenheten, nämligen då den skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett landsting eller någon annan, dvs. när angelägenheten på grund av föreskrift i författning eller eljest åligger någon annan. Det är i målet ostridigt att namnsättningen av enskilda vägar inte är författningsreglerad. Det har sålunda inte föreskrivits att beslutanderätten i denna fråga skall handhas enbart av någon annan än kommunen. Det har inte anförts någon omständighet som visar att namnsättningen av enskilda vägar i det i målet aktuella fallet faller utanför den kommunala kompetensen eller att det kan anses oskäligt att kommunen befattar sig med angelägenheten. - Kammarrätten finner på grund av det anförda att byggnadsnämndens beslut inte är olagligt i det av B.V. anmärkta hänseendet. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

B.V. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Av de vägar som omfattas av byggnadsnämndens beslut är "Ängmarenvägen" och "Sjöviksvägen" belägna inom Vissvass by. De har tillkommit och är avsedda att nyttjas endast för bybornas behov. Väghållningen sköts helt av de enskilda fastighetsägarna. Tyresö kommun har veterligen inte i något avseende bidragit till underhållet. Motorfordonstrafik är med stöd av 151 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) förbjuden. "Ängmarenvägen" går genom tomt- och gårdsmark till fastigheten Vissvass 1:25. Båda vägarna är ostridigt av det privata slag som vid 1948 års reform av den kommunala kompetensen inte ansågs tillgodose ett sådant intresse att kommunalt anslagsbeviljande borde komma i fråga. Därmed omfattas de över huvud taget inte av den kommunala kompetensen. Namnsättningen skulle medföra betydande risk för allvarliga störningar i de boendes hemfrid, eftersom allmänheten säkerligen skulle åberopa den som stöd för ett obegränsat nyttjande av vägarna.

Prövningstillstånd meddelades.

Kommunen bestred under åberopande av vad som tidigare anförts i målet bifall till klagandens talan.

Svenska kommunförbundet och Lantmäteriverket avgav yttranden i målet.

Svenska kommunförbundet anförde bl.a. följande. Rådande praxis inom området för kommunal namngivning faller sedan gammalt tillbaka på den allmänna kompetensen i 2 kap. 1 § KL och detta förhållande tar inte bara sikte på detaljplanelagda områden. Kompetensen uppbärs ytterst av samhällets behov av att vårda ortnamnens kulturhistoriska och sociala värde. Att kommunerna dessutom till följd av allt fler olika samhällsåligganden, t.ex. inom räddningstjänsten, har mera konkreta och dagsaktuella behov av god och enhetlig officiell struktur i fråga om namngivning av både allmänna och enskilda vägar förstärker den allmänna kompetensen.

Lantmäteriverket anförde bl.a. följande. Rätten att välja adressystem och sätta belägenhetsadresser måste anses ingå i kommunens allmänna kompetens. Tillgång till kända, unika och entydiga adresser är en förutsättning för ett effektivt fungerande samhälle på såväl nationell som lokal nivå.

Regeringsrätten (2002-03-25, Hulgaard, Almgren, Melin, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Byggnadsnämnden i Tyresö kommun beslutade den 2 november 1995, § 211, att införa vägnamn för fem vägar inom kommunen, bl.a. för två vägar inom Vissvass by, Sjöviksvägen och Ängmarenvägen. De aktuella vägarna ligger utanför planlagt område. Frågan om namnsättning av vägarna bereddes inom kommunens namnberedning. Berörda fastighetsägare, däribland kommunen, samt brandförsvaret, posten och tekniska kontoret gavs tillfälle att komma in med synpunkter. B.V. motsatte sig för egen del och för övriga delägare i fastigheterna Vissvass 1:14 och 2:7 införandet av vägnamn och adressnummer i Vissvass by.

Frågan om vem som har beslutskompetensen vad gäller namnsättning av vägar är inte lagreglerad i vidare mån än vad som följer av 5 § lagen (1995:1537) om lägenhetsregister. Där framgår att varje bostadslägenhet skall hänföras till en adress som fastställs av kommunen. Denna lag har emellertid trätt i kraft endast i fråga om Gävle kommun och Högalids församling i Stockholms kommun. I promemorian En ny FoB-lag (Ds 2000:17) föreslås en ny lag om lägenhetsregister. Enligt lagen skall kommunerna fastställa belägenhetsadresser för bostadslägenheter. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

I avsaknad av en generell reglering av beslutskompetensen får en prövning av kommunernas roll och ansvar i fråga om namnsättning av vägar ske utifrån bestämmelsen i 2 kap. 1 § KL. Enligt denna bestämmelse får en kommun själv ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av någon annan.

I praktiken har kommunen varit beslutande såvitt gäller namngivning av vägar, gator, allmänna platser etc. inom detaljplanelagt område medan beslutande vad gäller vägar och gator utom detaljplan har varit väghållaren (se Kulturarvsutredningens betänkande SOU 1996:128 s. 220-221). Det åligger kommunerna att ombesörja att olika samhällstjänster som t.ex. post, räddningstjänst och hemtjänst fungerar effektivt. I detta måste enligt Regeringsrättens mening ingå att se till att klara och entydiga adressuppgifter finns inom såväl detaljplanelagda som icke detaljplanelagda områden i kommunen. Regeringsrätten finner därför i likhet med underinstanserna att namngivning av enskilda vägar får anses utgöra en angelägenhet av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område. Byggnadsnämndens beslut är således inte olagligt.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2002-03-06, föredragande M. Larsson, målnummer 4309-1998