RÅ 2002:43
Kostnader för handikappad pojkes resor till fristående skola i grannkommun har i visst fall ansetts utgöra en ersättningsgill merkostnad som skall beaktas vid fastställande av rätt till vårdbidrag.
I.G:s son O. är född år 1981 och har bl.a. en svår MBD/DAMP-problematik. Under sina första år i en grundskola belägen nära hemmet hade han betydande problem till följd av sitt handikapp, bl.a. såvitt gällde förhållandet till andra barn i skolan. Situationen förbättrades från årskurs fyra då han fick en personlig assistent. Vårterminen 1992 valde den personliga assistenten att tillträda en tjänst vid en fristående skola i grannkommunen. O:s föräldrar bestämde sig då för att låta O. följa med assistenten till den fristående skolan. Det innebar att reskostnader uppkom för familjen, eftersom skolan är belägen cirka 13 mil från hemmet.
I.G. har uppburit helt vårdbidrag för sonen fr.o.m. juli 1989 till juni 1997, då O. fyllde 16 år. Hon ansökte hos Kristianstads läns allmänna försäkringskassa om merkostnadsersättning för bl.a. resorna till och från skolan.
Försäkringskassan avslog ansökan med motiveringen att godtagbara merkostnader ej uppgick till minst 6 336 kr/år varför rätt till skattefri merkostnadsersättning ej förelåg. Bland kostnader som ej godtogs var resor till och från skolan då dessa ansågs ingå i kommunens ansvar.
Länsrätten i Kristianstads län
I.G. överklagade beslutet och yrkade att hon skulle beviljas merkostnadsersättning vid fastställande av vårdbidrag för sonen O. Som grund härför åberopade hon i huvudsak följande. O. hade på grund av sitt handikapp mycket stora problem med skolgången och fick därför en handplockad, mycket kompetent personlig assistent vilket var en förutsättning för hans skolgång. När assistenten vårterminen 1992 beslutade sig för att arbeta på en friskola i Höör var det familjens, skolans och skolförvaltningens uppfattning att det var bäst för O. att "följa med" sin assistent. Skolgången i Höör har fungerat mycket bra och kan sägas vara en förutsättning för skolgång och ett socialt liv utanför hemmet. Det visade sig dock att Kristianstads kommun inte var beredd att betala O:s skolresor. Eftersom ingen annan betalar skolresorna bör denna kostnad om 20 160 kr per år ingå i underlaget för merkostnadsersättningen.
Domskäl
Länsrätten i Kristianstads län (1996-11-05, ordförande Olofsson) yttrade: I 9 kap. 4 § lag (1962:381) om allmän försäkring (AFL) stadgas bl.a. följande. Försäkrad förälder har för vård av barn som inte fyllt sexton år rätt till vårdbidrag om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn eller vård. Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall även beaktas sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Vårdbidrag utges allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek såsom hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna merkostnadsdel av vårdbidraget, som enligt kommunalskattelagen är skattefri, bestäms till 18 procent av basbeloppet om merkostnaderna uppgår till 18 men inte 36 procent av basbeloppet, 36 procent om merkostnaderna uppgår till 36 men inte 53 procent, 53 procent om merkostnaderna uppgår till 53 men inte 69 procent samt 69 procent om merkostnaderna uppgår till 69 procent eller därutöver. - Av Allmänna råd från Riksförsäkringsverket 1993:2 s. 13 framgår att merkostnaderna och framförallt merkostnadens storlek varierar mellan olika diagnosgrupper av sjuka eller handikappade. Det är därför nödvändigt att en individuell prövning görs i varje enskilt fall för att fastställa storleken av de merkostnader som familjen kan antas få. De kostnader som till följd av barnets speciella behov anses rimliga och motiverade bör då beaktas. Vid den individuella prövningen skall endast de kostnader som ligger inom ramen för barnets egen sjukdom beaktas. Ett barns sjukdom eller handikapp medför i många fall merkostnader som inte direkt hänför sig till vården eller tillsynen. RFV rekommenderar att hänsyn tas till alla typer av merkostnader som hänför sig till barnets sjukdom eller handikapp, t ex för nödvändig speciell kost, onormalt slitage av kläder eller möbler, anpassning av bostaden, hjälpmedel eller teckenspråkskurs om de inte redan ersatts genom andra samhällsåtgärder. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. I.G. uppbär för närvarande en fjärdedels vårdbidrag för sonen O. O. har en MBD-skada samt ett opererat hjärtfel. Försäkringskassan har i sin beräkning av merkostnaderna godtagit färdtjänst för fritidsresor i enlighet med praxis till 5 procent av basbeloppet samt läger och träningsmaterial med 50 procent mer än vad konsumentverket beräknar. Kostnader som kassan ej godtagit är resor till och från skolan under motivering att detta ingår i kommunens ansvar, avlastning och ledsagarservice då O. beviljats LSS och därför inte har någon kostnad för detta. Konferenser godtogs ej eftersom det inte varit fråga om sådan kurs som man blir kallad till som förälder på grund av barnets handikapp. Städhjälp godtogs ej då denna inte härletts till barnets handikapp. Vidare har telefonkostnader ej heller godtagits eftersom det inte varit fråga om täta läkarkontakter. - Länsrätten gör följande bedömning. - Länsrätten delar försäkringskassans bedömning om de kostnader som skall beaktas vid beräkningen av merkostnadsdel i samband med vårdbidraget. Merkostnaderna uppgår därvid ej till 18 procent av basbeloppet och förutsättningar för rätt till skattefri merkostnadsersättning föreligger därför inte. Överklagandet skall således lämnas utan bifall. - Länsrätten avslår överklagandet.
I.G. fullföljde sin talan hos kammarrätten och yrkade att merkostnadsersättning skulle utgå med hänsyn till sonen O:s handikapp. Hon anförde i huvudsak följande. Länsrätten baserar sin dom på felaktigt underlag. I domen konstateras exempelvis att hon uppbär en fjärdedels vårdbidrag, vilket inte stämmer. Hon uppbär helt vårdbidrag. Försäkringskassan menar att föräldrarna själva valt att låta O. gå i skolan i Höör, men de tvingades göra det som var bäst i en oerhört svår situation. O. har haft det mycket svårt i skolan och med sociala kontakter. När han gick i tredje klass fick de via kommunen kontakt med en kvinna, som var med O. på fritiden. För första gången fungerade det med en utomstående och denna kvinna blev sedan hans personliga assistent. Trots stora svårigheter förbättrades hans tillvaro och assistenten var till stor hjälp. När assistenten slutade på skolan för att börja arbeta i en kristen skola accepterade kommunen att stå för assistentkostnaden. Efter sju år vet de att detta har inneburit många uppoffringar, eftersom man som förälder får ställa upp betydligt mer än i den kommunala skolan, men de vet också att O. har haft det så bra som möjligt med sin problematik. Deras dotter, som är två år yngre än O., har hela tiden gått i en skola som ligger ca 500 meter från hemmet. Detta visar tydligt att deras val enbart är gjort med hänsyn till O:s handikapp och att merkostnaderna uppkommit till följd av hans handikapp.
I.G. fogade till överklagandet ett intyg, utfärdat den 10 november 1998 av Hugo Karlsson vid Barn- och utbildningsförvaltningen i Kristianstads kommun. Av intyget framgår bl.a. följande. O. har varit elev i skolan i Höör från årskurs 5. För hela grundskoleperioden, årskurs 5-9, d.v.s. höstterminen 1992 - vårterminen 1997, har ingen kostnadsersättning för resa till och från skolan betalats av Kristianstads kommun.
Försäkringskassan vidhöll sitt tidigare beslut samt anförde att kommunen ansvarade för skolverksamheten och kostnadsfri skolskjuts. Resor som var föranledda av O:s skolgång godtogs inte som merkostnad eftersom föräldrarna själva hade valt denna skola.
Kammarrätten i Göteborg (2000-03-16, Nilsson, referent, samt nämndemännen Obenius och Kjellström) yttrade: O. har bl.a. MBD- problematik och Aspergers syndrom. Till följd härav har I.G. varit beviljad helt vårdbidrag fram till och med maj månad 1997, då O. fyllde 16 år. Frågan i målet är huruvida I.G. därutöver har rätt till merkostnadsersättning med anledning av ansökan härom i december 1993. Enligt försäkringskassans beräkning uppgår merkostnaderna på grund av O:s handikapp till sammanlagt 3 920 kr. I.G. yrkar att även andra än de av kassan beaktade kostnaderna skall godtas som merkostnader till följd av O:s handikapp samt att några av kostnadsposterna skall beaktas med högre belopp än vad kassan har medgivit. - I målet har framkommit att O. har haft stora problem under de första åren i skolan. Hans skolsituation förbättrades dock efter det att han via kommunen fick kontakt med en personlig assistent. Då assistenten bestämde sig för att byta skola valde O:s föräldrar att låta honom följa med assistenten till den nya skolan. Detta har inneburit att reskostnader har uppstått för familjen, eftersom skolan ligger på ca 13 mils avstånd från hemmet. I målet är ostridigt att någon kostnadsersättning från kommunen inte har utgått med anledning av skolresorna. - Försäkringskassan har i en journalanteckning den 2 februari 1998 med anledning av ett telefonsamtal från en handikappkonsulent bl.a. angett att det inte finns någon skola för barn med svår MBD/DAMP-problematik, att kommunen inte har några alternativ för O. samt att skolan O. går på är det bästa alternativet för honom. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som i övrigt har framkommit i målet, finner kammarrätten att kostnaderna för resor till och från skolan är att betrakta som sådana merkostnader som har uppkommit till följd av O:s handikapp. Reskostnaderna skall därför beaktas vid bedömningen av merkostnadernas storlek. Det ankommer på försäkringskassan att utreda storleken på merkostnaderna.
- - -
Med delvis bifall till överklagandet förklarar kammarrätten att kostnader för skolresor, lägervistelse och ledsagares aktiviteter i enlighet med vad som ovan sagts skall beaktas vid beräkningen av merkostnadernas storlek med anledning av ansökan härom i december 1993. - Målet visas åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning.
Kammarrättsråden Kihlgren och Ericsson var av skiljaktig mening och anförde: Försäkringskassan har vid merkostnadsberäkningen sammanlagt beaktat merkostnader om 1 560 kr för lägervistelser och träningsmaterial, vilket motsvarar 50 procent av vad Konsumentverket beräknat att kostnaderna för lek och fritid för en pojke i åldern 11-14 år uppgick till år 1994. Enligt vår uppfattning får denna merkostnadsuppskattning anses skälig. - I övrigt är vi ense med majoriteten.
Regeringsrätten
RFV överklagade och yrkade att Regeringsrätten, med upphävande av kammarrättens dom, skulle förordna att kostnaderna för resor till och från skolan inte skulle godtagas som merkostnader.
Prövningstillstånd meddelades.
Regeringsrätten inhämtade yttranden från Svenska Kommunförbundet och Skolverket.
Svenska Kommunförbundet anförde bl.a. följande. Enligt vad som framgår av handlingarna gick eleven under den aktuella perioden i en fristående skola i Höörs kommun. Reglerna i skollagen (1985:1100) om kommunernas skyldighet att anordna skolskjuts gäller inte för elever i fristående skolor. Kommunerna har inte skyldighet att vare sig anordna eller bekosta skolskjuts för elever i sådana skolor.
Skolverket anförde bl.a. följande. Reglerna om skolskjuts finns i 4 kap. 7 § skollagen. Där anges att hemkommunen är skyldig att sörja för att det anordnas kostnadsfri skolskjuts för eleverna i grundskolan, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionshinder hos en elev eller någon annan särskild omständighet. Från denna skyldighet finns vissa undantag. Skyldigheten omfattar bl.a. inte sådana elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i. Bakgrunden till begränsningen är att föräldrars och elevers val av skola inte skall leda till oacceptabelt höga kostnader för kommunerna. En kommun är således inte skyldig att erbjuda skolskjuts för elever som går i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i eller i en fristående skola.
Till stöd för sin talan anförde RFV, sedan verket tagit del av de yttranden som inhämtats av Regeringsrätten, att utgifter måste vara nödvändiga, rimliga och föranledda av funktionshindret för att kunna beaktas som merkostnader vid en bedömning av rätt till vårdbidrag. RFV ansåg att det borde ha varit möjligt för O. att med en annan assistent fortsätta sin skolgång i den tidigare skolan eller i en annan närliggande skola.
I.G. bestred bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (2002-09-18, Lavin, Almgren, Melin, Stävberg, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om I.G:s kostnader för sonens resor till och från en fristående skola i en grannkommun skall betraktas som en ersättningsgill merkostnad vid bedömningen av hennes rätt till vårdbidrag.
Det kan då först konstateras att kommunens skyldighet att enligt 4 kap. 7 § skollagen anordna kostnadsfri skolskjuts inte omfattar sådana elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i. Någon sådan kostnadsfri skolskjuts har heller inte erbjudits av de inblandade kommunerna. Det innebär att en merkostnad uppkommit för O:s föräldrar.
Den 1 januari 2001 trädde nya regler i kraft rörande rätten till bl.a. vårdbidrag genom införandet av lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till denna lag gäller dock fortfarande äldre bestämmelser i fråga om vårdbidrag för tid före ikraftträdandet. Det innebär att 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är tillämplig i målet. Enligt den bestämmelsen skall, vid bedömningen av rätt till vårdbidrag, beaktas även sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp.
Det framgår av utredningen i målet att O. på grund av sitt handikapp mött avsevärda svårigheter under sina första skolår liksom att en betydande förbättring av hans förhållanden inträtt när han i årskurs fyra kunde knyta an till och få daglig hjälp av en viss personlig assistent. Det saknas anledning att anta att föräldrarnas beslut att placera sonen i den fristående skolan i grannkommunen haft annat syfte än att den gynnsamma inverkan som assistenten haft på O. och hans situation skulle bestå.
Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att de reskostnader som föranletts av att O:s föräldrar placerat honom i en fristående skola i grannkommunen är att betrakta som sådana merkostnader som uppkommit på grund av sonens handikapp. De skall därför beaktas vid fastställandet av I.G:s rätt till vårdbidrag.
På grund av det anförda skall RFV:s överklagande avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.