RÅ 2003 not 68

Not 68. Överklagande av S.H. ang. handikappersättning enligt lagen om allmän försäkring. - S.H. ansökte i början av år 1999 hos Stockholms läns allmänna försäkringskassa om handikappersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring på grund av sjukdom. Hon beräknade därvid att hon till följd av handikappet hade ett hjälpbehov om en och en halv timme per dag och merutgifter som uppgick till 22 160 kr per år. Försäkringskassan, som godtog uppgifterna om hjälpbehovets omfattning men ansåg att merkostnaderna skulle bestämmas till 15 920 kr per år, beviljade i beslut den 28 juni 1999 med hänvisning till hjälpbehovets omfattning och merutgifternas storlek S.H. handikappersättning med 53 procent av prisbasbeloppet för tid fr.o.m. januari 1997. - S.H. överklagade försäkringskassans beslut hos Länsrätten i Stockholms län och yrkade att hon skulle beviljas handikappersättning med 69 procent av prisbasbeloppet. Hon hävdade bl.a. att de merutgifter hon angett hos försäkringskassan skulle godkännas fullt ut. Länsrätten gjorde i dom den 29 september 1999 en genomgång av de omstridda merkostnadsposterna och fann att de totala merutgifterna kunde bedömas uppgå till 16 320 kr per år. Länsrätten avslog emellertid överklagandet med motiveringen att vare sig storleken av merkostnaderna, sedda för sig, eller hjälpbehovet och merkostnaderna i förening kunde berättiga S.H. till högre handikappersättning. - S.H. fullföljde sin talan hos Kammarrätten i Stockholm, som enligt beslut i protokoll den 10 januari 2000 meddelade prövningstillstånd i målet. S.H. framställde härefter yrkande om att muntlig förhandling skulle hållas. I beslut i protokoll den 29 september 2000 fann kammarrätten - efter en redogörelse för bestämmelserna i 9 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) - att muntlig förhandling med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet och till vad som framkommit i målet var obehövlig och avslog yrkandet härom. S.H. slutförde sin talan i kammarrätten, varefter kammarrätten enligt dom den 8 november 2000 avslog hennes överklagande. - S.H. fullföljde sin talan om högre handikappersättning och om muntlig förhandling i kammarrätten. Hon yrkade därvid att Regeringsrätten skulle undanröja kammarrättens dom samt beslut om avslag på hennes begäran om muntlig förhandling och visa målet åter till kammarrätten för ny prövning. Hon anförde bl.a. att meningen med yrkandet om muntlig förhandling var att få klarhet i vissa sakfrågor och att hon genom kammarrättens beslut förhindrades att föra sin talan under sådana omständigheter som erfordrades för att rättegången skulle anses rättvis i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. - Skulle yrkandet om återförvisning inte bifallas, begärde hon att Regeringsrätten skulle hålla muntlig förhandling. - Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling varför målet enligt verket borde återförvisas till kammarrätten. Verket anförde i huvudsak att det av såväl 9 § förvaltningsprocesslagen som artikel 6 i Europakonventionen får anses följa att försäkrade, i mål som det nu aktuella, normalt skall beviljas muntlig förhandling, om så begärs. Några skäl att i förevarande fall frångå nämnda huvudregel hade enligt verkets uppfattning inte framkommit. -Regeringsrätten (2003-04-14, Lavin, Nordborg, Wennerström, Ersson, Nord): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Målet rör i sak frågan om S.H. med anledning av sin ansökan i början av år 1999 har rätt till högre handikappersättning än 53 procent av prisbasbeloppet fr.o.m. januari 1997. - Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen yrkade S.H., sedan kammarrätten meddelat prövningstillstånd, att muntlig förhandling skulle hållas i målet, vilket yrkande avslogs av kammarrätten med motiveringen att sådan förhandling var obehövlig med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet och till vad som framkommit i målet. Kammarrätten avgjorde härefter målet på så sätt att S.H:s överklagande avslogs. Hos Regeringsrätten har S.H. hävdat att yrkandet om muntlig förhandling borde ha bifallits av kammarrätten. - Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen skall muntlig förhandling hållas i länsrätt och kammarrätt om enskild som för talan begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Av förarbetena till lagen (prop. 1971:30 Del 2 s. 537) framgår att rätten bör ta stor hänsyn till parts önskemål om muntlig förhandling. Frågan huruvida en muntlig förhandling är obehövlig eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan tillmätas betydelse, t.ex. att målet är mycket viktigt för den enskilde och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. - Då handikappersättning är en sådan civil rättighet som omfattas av artikel 6 i Europakonventionen måste i förevarande fall också beaktas den rätt till domstolsprövning och därmed sammanhängande krav på muntlig förhandling som följer av denna artikel. Europadomstolen har i två domar den 12 november 2002 (Lundevall resp. Salomonsson mot Sverige) funnit att kammarrätt, trots att begäran om muntlig förhandling inte hade framställts i länsrätt, borde ha tillmötesgått klagandenas begäran om sådan förhandling i kammarrätten. Europadomstolen uttalade bl.a. att omständigheterna var sådana att en muntlig förhandling kunde ha gett ett bättre underlag inför avgörandet och att det inte förelåg några exceptionella omständigheter som motiverade ett undantag från principen om att muntlig förhandling skall hållas om part begär det. - Europadomstolens ovan anmärkta domar avsåg visserligen det speciella fallet att länsrätt hade dömt till förmån för den försäkrade medan kammarrätt, således utan att hålla muntlig förhandling, med ändring av länsrättens domar avgjort resp. mål till vederbörandes nackdel. Kravet på att tillmötesgå en begäran om muntlig förhandling kan emellertid enligt Regeringsrättens mening i princip också ställas i ett fall som det förevarande, där kammarrätten efter att ha meddelat prövningstillstånd avslagit den försäkrades överklagande. Då en muntlig förhandling hade kunnat bidra till att klarlägga vissa sakfrågor, kan en sådan förhandling inte anses ha varit obehövlig. Inte heller har några särskilda skäl mot en sådan förhandling framkommit. Kammarrätten borde därför ha hållit muntlig förhandling inför sitt avgörande av S.H:s mål. Det finns därför grund för att upphäva kammarrättens dom och återförvisa målet till kammarrätten för fortsatt handläggning. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och visar målet åter till kammarrätten för fortsatt handläggning. (fd I 2003-02-19, Åkerrén)

*REGI

*INST