RÅ 2003:2

Ett aktiebolag har inte medgetts omedelbart avdrag för rättegångskostnader med anledning av en tvist om fel i en fastighet som bolaget förvärvat i avsikt att bedriva näringsverksamhet. Inkomsttaxering 1992.

Sedan X AB (bolaget) genom transportköp i januari 1988 förvärvat en fastighet i Hälleforsnäs i syfte att på den bedriva konsult- och konferensverksamhet väckte bolaget, med hänvisning till 4 kap.18 och 19 §§jordabalken, talan vid Katrineholms tingsrätt om att tingsrätten skulle förplikta den ursprunglige säljaren, Y, att betala bolaget ett visst belopp på grund av fel i fastigheten. I dom den 5 december 1991 ogillade tingsrätten bolagets talan och ålade bolaget att betala motpartens rättegångskostnader. Vid 1992 års inkomsttaxering yrkade bolaget avdrag för både egna och motpartens rättegångskostnader med sammanlagt 336 125 kr samt tog som intäkt upp ersättning från en rättsskyddsförsäkring med 75 000 kr.

Skattemyndigheten

Skattemyndigheten beslutade att inte medge avdrag för rättegångskostnaderna och att ersättningen från rättsskyddsförsäkringen inte skulle tas upp till beskattning. Som skäl angavs i huvudsak att kostnaderna för rättegången var att hänföra till icke avdragsgill kapitalförlust.

Länsrätten i Södermanlands län

Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut och yrkade att avdrag skulle medges för rättegångskostnaderna och att ersättningen från rättsskyddsförsäkringen skulle tas upp till beskattning. Bolaget anförde bl.a. följande. Tvisten i tingsrätten gällde krav på ersättning för dolda fel i den bolaget tillhöriga anläggningsfastigheten, vari bolagets verksamhet bedrivs. Kraven avsåg kostnader för specificerade åtgärder, bl.a. reparation av plåttak, anordnande av nytt avlopp och nödvändiga förändringar för att tillstånd skulle kunna erhållas för måltidsservering och övernattning i samband med kurser och konferenser. Tvisten mellan bolaget och Y hade uppkommit i efterhand. Den hade inte direkt samband med fastighetsförvärvet. Ingen återgång av köpet hade varit aktuell. Tvisten hade alltså inte uppkommit för förvärv eller utvidgning av förvärvskälla utan för bibehållande av förvärvskällan. Enligt bolagets uppfattning uppfylldes i detta fall de krav som i praxis har uppställts för att rättegångskostnader skall kunna betecknas som driftskostnad. Till stöd härför åberopades rättsfallen RÅ 1946 Fi 1150 och RÅ 1994 ref. 18.

Domskäl

Länsrätten i Södermanlands län (1998-01-22, ordförande Sohl) yttrade: Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. R.B. och B.S. förvärvade den 14 september 1987 av Y fastigheten Hällefors Bruk 1:116, belägen i Hälleforsnäs. Köpet transporterades den 28 januari 1988 till bolaget. Efter ansökan om stämning på Y yrkade bolaget nedsättning av köpeskillingen samt skadestånd och gjorde gällande att fastigheten i ett antal avseenden inte motsvarade av Y i samband med köpet gjorda utfästelser eller vad bolaget rimligen haft anledning att räkna med. Katrineholms tingsrätt ogillade käromålet genom dom den 5 december 1991 och förpliktigade bolaget att ersätta Y:s rättegångskostnader som jämte bolagets egna kostnader i målet uppgick till 336 125 kr. I självdeklaration för taxeringsåret 1992 yrkade bolaget avdrag för nedlagda kostnader i anledning av tvisten med 336 125 kr och intäktsförde ersättning från rättsskyddsförsäkring med 75 000 kr. - Enligt 20 § första stycket kommunalskattelagen (1928:370), KL, skall vid beräkning av inkomst från en särskild förvärvskälla alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Av andra stycket i samma paragraf framgår att avdrag för kapitalförlust inte får göras i vidare mån än som särskilt föreskrivs. - Frågan i målet är således om bolagets sammanlagda kostnader för tvisten i tingsrätten kan anses vara gjorda för förvärvande eller bibehållande av intäkterna i den av bolaget bedrivna verksamheten och sålunda är avdragsgilla, eller om de är att betrakta som kapitalförlust, vilket inte medför rätt till avdrag i den löpande verksamheten. - I målet är ostridigt att tvisten i tingsrätten gällde storleken på köpeskillingen med beaktande av påstådda dolda fel i fastigheten vid tidpunkten för bolagets förvärv av densamma. Kostnader för en tvist angående storleken på köpeskillingen för en fastighet som är avsedd att nyttjas i näringsverksamhet har enligt länsrättens mening ett sådant direkt samband med förvärv eller utvidgning av förvärvskälla att rätt till avdrag inte föreligger. Länsrätten delar därför skattemyndighetens bedömning att avdragsrätt inte föreligger för ifrågavarande rättegångskostnader. Därav följer att utbetald ersättning från rättsskyddsförsäkringen inte behöver intäktsföras. Överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Bolaget fullföljde sin talan hos kammarrätten.

Skattemyndigheten bestred bifall till överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (1999-12-07, Regner, Dinnetz, referent, Axelsson) yttrade: Frågan i målet är huruvida bolagets rättegångskostnader kan anses vara gjorda för förvärvande eller bibehållande av intäkterna, vilket medför avdragsrätt, eller om de är att hänföra till kostnader som inte medför avdrag i den löpande driften av verksamheten. Kostnader som avser förvärv eller förbättring av förvärvskälla utgör en sådan icke avdragsgill kostnad. De i målet ifrågavarande kostnaderna har uppkommit med anledning av tvist om fel i en fastighet vilken förvärvades av bolaget med syfte att i denna driva konsult- och konferensverksamhet. Det saknas skäl att ifrågasätta att de av bolaget uppgivna felen i fastigheten haft betydelse för den bedrivna verksamheten. De uppgivna felen har visserligen förelegat vid förvärvet av fastigheten. Tvisten har emellertid uppkommit först i efterhand och någon återgång av köpet har inte varit aktuell. Tvisten kan därmed inte sägas ha ett sådant direkt samband med förvärv eller utvidgning av förvärvskälla att rätt till avdrag inte skulle föreligga av det skälet. Inte heller kan det sägas att bolaget inte haft skälig anledning att få sin sak prövad i en rättegång. Kostnaderna får därför anses utgöra avdragsgilla driftkostnader i bolagets näringsverksamhet. Ersättningen från rättsskyddsförsäkringen bör följaktligen tas upp som inkomst i bolagets näringsverksamhet. - Kammarrätten ändrar länsrättens dom och förklarar att bolaget är berättigat till avdrag för rättegångskostnader med 336 125 kr samt att ersättning från rättsskyddsförsäkring med 75 000 kr skall tas upp som intäkt.

Riksskatteverket (RSV) överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av domen, skulle vägra bolaget avdrag för rättegångskostnader med 336 125 kr och, vid bifall till det yrkandet, förklara att ersättningen från rättsskyddsförsäkringen inte skulle tas upp som skattepliktig intäkt. RSV anförde bl.a. följande. Enligt 23 § KL får från intäkt av näringsverksamhet avdrag göras för kostnader i verksamheten på sätt framgår av anvisningarna. Dessa anvisningar är inte uttömmande utan får delvis ses som exempel på kostnader som är avdragsgilla. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 20 § samma lag skall vid beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla avdrag medges för alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. RSV anser inte att bolagets rättegångskostnader kan anses som omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Kostnaderna har uppkommit till följd av ersättningsanspråk gentemot fastighetssäljaren därför att fastigheten vid anskaffningstidpunkten var behäftad med brister som medfört ökade kostnader för bolaget. I praktiken innebär bolagets anspråk mot säljaren att bolaget ansåg sig ha betalt för högt pris på grund av dolda fel i fastigheten och därför begärde kompensation för detta överpris. Rättegångskostnaderna får på grund härav anses direkt hänförliga till förvärvet av fastigheten och kan inte betecknas som omkostnader i den löpande verksamheten.

Prövningstillstånd meddelades.

Bolaget bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2003-02-12, Lavin, Wennerström, Ersson, Dexe, Nord) yttrade, efter att ha redovisat de i inledningen av referatet återgivna faktiska omständigheterna: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om rättegångskostnaderna skall anses som omedelbart avdragsgilla driftkostnader.

Kostnader för att förvärva och bibehålla intäkter i en näringsverksamhet betraktas som driftkostnader som är omedelbart avdragsgilla. Kostnader som har ett direkt samband med förvärv av en förvärvskälla eller med utvidgning eller förbättring av den befintliga förvärvskällan anses emellertid i princip inte som driftkostnader (se t.ex. RÅ 1992 ref. 55 I och II och RÅ 1994 ref. 18).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Utgångspunkten för bolagets talan i rättegången hos tingsrätten har främst varit regleringen i 4 kap. 19 § jordabalken om att en fastighetsköpare under vissa förutsättningar hade rätt att göra avdrag på köpeskillingen i fall då fastigheten, enligt paragrafens då tillämpliga lydelse, avvek från vad som kunde anses utfäst eller från vad som köparen annars haft anledning att räkna med vid köpet. Talan har grundats på omständigheter som förelåg redan vid tidpunkten för bolagets förvärv. De aktuella rättegångskostnaderna måste därför anses ha ett direkt samband med bolagets förvärv av fastigheten, på vilken bolaget hade för avsikt att bedriva näringsverksamhet. De är därmed inte omedelbart avdragsgilla vid beräkning av resultatet av näringsverksamheten. Av detta följer att den av bolaget redovisade ersättningen från en rättsskyddsförsäkring inte skall tas upp som intäkt. RSV:s överklagande skall således bifallas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens dom och förklarar med bifall till Riksskatteverkets överklagande att bolaget vid inkomsttaxeringen 1992 saknar rätt att göra avdrag för rättegångskostnader med 336 125 kr och att ersättningen från rättsskyddsförsäkringen inte skall tas upp som skattepliktig intäkt.

Föredraget 2003-01-22, föredragande Heinefors, målnummer 876-2000