RÅ 2003:66

Skattemyndigheten i Göteborg avslog i beslut den 29 april 2002 en anmälan om förnamnen Linus C:son Ferdinand med följande motivering. Enligt 34 § namnlagen (1982:670) får ett förnamn inte godkännas om det uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Med den formuleringen åsyftas framför allt namn som har en påtaglig karaktär av efternamn. Det är dock tillåtet att som förnamn anmäla s.k. patronymikon eller metronymikon. Med dessa begrepp avses förnamn av typen Nilsdotter, Brittasson etc. En förutsättning för att dessa förnamn skall kunna godkännas som förnamn är att de inte uppfattas som det verkliga efternamnet. En förkortad form av patronymikon av typen A:son, J:son och liknande kan däremot inte godtas som förnamn enligt Riksskatteverkets rekommendationer. Skattemyndigheten kan därför inte godkänna anmälan.

Länsrätten i Vänersborg

L.P. och C.B. överklagade beslutet och yrkade att anmälan om förnamn för deras son skulle godkännas. De anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan. Ett trettiotal personer som är folkbokförda i Sverige har C:son som namn. Bedömningen görs tydligen på olika sätt beroende på var i landet man bor. Tittar man på alla varianter från A:son till Ö:son finns det sammanlagt 230 personer som har ett sådant namn, varav fyra har namnet som tilltalsnamn.

Skattemyndigheten yrkade att överklagandet skulle avslås.

Domskäl

Länsrätten i Vänersborg (2002-06-10, ordförande Agebrink) yttrade: Den senare delen av bestämmelsen i 34 § första stycket namnlagen, förbudet att godkänna namn som av någon anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn, infördes i och med 1963 års namnlag (26 §). Bestämmelsen överfördes i sak i oförändrat skick till 34 § i nu gällande 1982 års namnlag. Med uttrycket namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn, åsyftades framför allt namn av påtaglig efternamnstyp. Det ansågs olämpligt med förnamn beträffande vilka det inte kunde avgöras om de var förnamn eller efternamn. Ett undantag från principen att efternamn inte bör godkännas som förnamn utgör godtagandet av patronymikon eller metronymikon som förnamn. Med detta förstås ett namn som bildas på genitivformen av faderns respektive moderns förnamn med tillägg av ändelsen son eller dotter. Inom vissa släkter finns en långvarig tradition att ge barn patronymikon som förnamn jämte andra förnamn och då placerat efter de övriga förnamnen. I den mån det inte finns risk för att patronymikon uppfattas som det verkliga efternamnet anses förnamn av denna typ kunna godkännas. Sådan risk har antagits som regel inte föreligga eftersom patronymikon nästan enbart brukar ges i fall då efternamnet är ett annat än ett sonnamn. Det är dock det fullständiga namnet som får användas, inte någon förkortning av typ A:son eller C:son. En sådan ordbildning är inte att anse som patronymikon. Den kan dessutom komma i konflikt med principen att efternamn inte bör godkännas som förnamn (prop. 1963:37 s. 135 och Namnlagen, En kommentar, av Olle Höglund, andra uppl. s. 192-195). - Frågan i målet är om namnet C:son skall godkännas som förnamn. Mot bakgrund av det som anförts i föregående stycke finner länsrätten, i likhet med skattemyndigheten, att namnet C:son inte kan godkännas som förnamn, vilket också framgår av skattemyndigheten åberopad kammarrättsdom (mål nr 7333-1997). En förklaring till att det finns personer i Sverige som heter C:son och liknande i förnamn, vilket L.P. och C.B. gett in uppgifter om i målet, kan vara att dessa personer fick sitt namn före den ändring som gjordes i namnlagen 1963. Överklagandet skall således avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

L.P. och C.B. fullföljde sin talan.

Kammarrätten i Göteborg, (2003-03-31, Dyhre, Nilsson, referent, Öhvall) instämde i länsrättens bedömning och avslog därför överklagandet.

L.P. och C.B. överklagade till Regeringsrätten och yrkade att C:son skulle godkännas som förnamn för deras son, född den 10 mars 2002, så att han erhöll förnamnen Linus C:son Ferdinand. Till stöd för sin talan anförde de bl.a. följande. De bör tillåtas mycket stor valfrihet vid namngivningen av sin son. C:son kan inte anses väcka anstöt eller antas leda till obehag för honom. Det finns inte som efternamn vilket däremot Claesson gör. Detta innebär att det inte blir någon förväxling med något efternamn och det kan inte heller misstolkas med något son-namn med hänsyn till hans efternamn. Det finns personer födda mellan år 1963 och år 2003 som har fått namnet C:son godkänt som förnamn.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksskatteverket yrkade att överklagandet skulle avslås och anförde i huvudsak följande till stöd härför. När det gäller patronymikonliknande namn i förkortad form finns sedan länge en mycket fast kammarrättspraxis som innebär att sådana inte godtas. L.P. och C.B. har åberopat att många personer enligt folkbokföringen har namn av denna typ. En sökning i folkbokföringsdatabasen och kompletterande utredning visar att det har registrerats tre förnamn innehållande tecknet kolon sedan den 1 juli 1991, då skattemyndigheterna övertog ansvaret för folkbokföringen. Namnen är B:Son, P:son och C:son. I ett av de ärendena hade en länsrätt upphävt skattemyndighetens avslagsbeslut. C:son är till sin form uppenbart av efternamnskaraktär. Det kan inte anses vara ett patronymikon eftersom barnets far inte heter C i förnamn. Om Regeringsrätten skulle finna att C:son kan godkännas som förnamn torde detta innebära att olämplighetskriteriet "namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn" helt kommer att sakna tillämplighet.

Regeringsrätten (2003-10-08, Billum, Hulgaard, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om C:son kan godkännas som förnamn.

Enligt 34 § namnlagen får som förnamn inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn. Med namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn åsyftas enligt förarbetena främst namn av påtaglig efternamnskaraktär (prop. 1963:37 s. 133 f; jfr prop. 1981/82:156 s. 71). Bestämmelsen ansågs emellertid inte hindra användning som förnamn av patronymikon, dvs. namn som bildas av faderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter. (Med patronymikon likställs numera metronymikon, dvs. motsvarande namnbildning med utgångspunkt i moderns namn.)

Byte till patronymikon som efternamn kan ske endast efter tillstånd av Patent- och registreringsverket. Enligt 14 § namnlagen gäller att tillstånd till bytet får ges utan hinder av bestämmelserna i 12 och 13 §§ samma lag, om det föreligger särskilda skäl. Syftet med bestämmelsen är framför allt att det skall vara möjligt att anta ett patronymikon även om namnet redan bärs av någon annan (bet. 1981/82:LU41 s. 28). Före tillkomsten av nuvarande namnlag utgjorde detta ett hinder och sådana namn torde då i huvudsak ha använts som förnamn. Den utvidgade möjligheten att anta patronymikon som efternamn avsågs dock inte skola begränsa möjligheten att använda sådana namn som förnamn (a. bet. s. 37).

Innebörden av regleringen i namnlagen får således anses vara att patronymikon skall kunna användas som antingen för- eller efternamn. Det är däremot inte möjligt att använda ett sådant namn som mellannamn som annars används för att markera familjesamband.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Namnet C:son företer påtagliga likheter med ett patronymikon. Det kan dock inte anses utgöra ett sådant, eftersom det inte är bildat genom tillägg till faderns förnamn utan endast anger att någon av föräldrarna har ett förnamn som börjar med bokstaven C. Namnet C:sons likhet med ett patronymikon kan, med hänsyn till att dessa som framgår av det föregående får anses ha karaktär av såväl förnamn som efternamn, inte anses innebära att namnet är uppenbart olämpligt som förnamn. Det förhållandet att flertalet namn som slutar på -son bärs som efternamn och inte utgör patronymikon för bäraren utan erhållits genom ett familjerättsligt namnförvärv från närstående som burit namnet, föranleder inte någon annan bedömning.

Härmed uppkommer frågan om namnet C:son av annat skäl är uppenbart olämpligt som förnamn. Även om en sådan bedömning i första hand måste avse namnet i sig kan det - liksom när det gäller frågan om namnet kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det - finnas behov av att beakta samtliga de förnamn som barnet skulle komma att bära. Det kan exempelvis ifrågasättas om inte namnet C:son skulle vara uppenbart olämpligt som enda förnamn och om det inte kunde antas leda till obehag för bäraren. Motsvarande torde i någon utsträckning gälla också ett patronymikon. I förevarande mål avser anmälan emellertid även två andra förnamn.

Namnet C:son innehåller skiljetecknet kolon vilket framstår som något främmande eftersom förnamn vanligen inte innehåller andra tecken än bindestreck, accenter och liknande bokstavsmarkörer. Inte heller detta kan dock föranleda att namnet anses uppenbart olämpligt som förnamn.

Med hänsyn härtill föreligger inte hinder för vårdnadshavarna att ge sin son förnamnen Linus C:son Ferdinand. Överklagandet skall således bifallas.