Prop. 1963:37

('med förslag till namn\xad lag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till namn­

lag m. m.; given Stockholms slott den 12 januari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1) namnlag; 2) lag om ändring i giftermålsbalken; 3) lag om ändring i föräldrabalken; 4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av lagstiftningen angående släktnamn och förnamn. Nu gällande bestämmelser, vilka finnes spridda på ett flertal olika författningar, är i åtskilliga delar föråldrade, bl. a. med hänsyn till den utveckling familjerätten och varumärkesrätten undergått. Vissa delar av namnrätten, berörande såväl familjerättsliga som känneteckensrättsliga frågor, är f. n. ej alls reglerade. Vid utarbetandet av den föreslagna lagstift­ ningen har beaktats intresset av att, där så är möjligt, uppnå nordisk rätts­ likhet på detta område; det förberedande lagstiftningsarbetet har bedrivits i samverkan med utredningar i Danmark och Norge.

I propositionen har frågor om släktnamn och förnamn upptagits till full­ ständig reglering i en gemensam namnlag.

De familjerättsliga avsnitten av förslaget till namnlag bygger visserligen i huvudsak på gällande rätt, men därvid har beaktats den enskildes intresse

1 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

2

av en viss frihet att välja mellan olika släktnamn. Sålunda öppnar för­ slaget ökade möjligheter för barn i äktenskap att förvärva sin moders flick­ namn samt för styvbarn och fosterbarn att förvärva styvfaders namn eller fosterföräldrars namn. Vidare föreslås, att hustru får rätt att under äkten­ skapet behålla sitt flicknamn. Under vissa förutsättningar kan hon även få behålla annat släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Där så med hänsyn till namnstabiliteten och enskild persons namnrätt är möj­ ligt, har namnbyten av familjerättslig karaktär gjorts oberoende av prövning av namnmyndigheten. När det gäller namnbyte för barn som ej fyllt ader- ton år har det dock ansetts nödvändigt, att i flertalet fall låta domstol pröva, huruvida bytet är förenligt med barnets bästa.

I fråga om villkoren för rätt att byta släktnamn i andra fall bryter för­ slaget med rådande principer, enligt vilka sådan rätt tillkommer endast den som har ett s. k. sonnamn. Enligt vad nu föreslås skall den, vars namn icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt, äga ovillkorlig rätt att byta släktnamn. Detta innebär främst att var och en som har ett mera vanligt släktnamn skall få byta bort detta, oavsett till vilken bildningstyp namnet hör. Till vägledning för den kommande namnutvecklingen lämnas föreskrifter om hur ett nytt släktnamn från språklig synpunkt skall vara beskaffat.

I förslaget upptages vidare regler om administrativt skydd för redan existerande släktnamn och andra kännetecken, såsom pseudonymer och varumärken. Därtill föreslås bestämmelser om materiellt skydd för egen­ artat släktnamn, innebärande en rätt för den, som har sådant namn, att ute­ sluta annan från att förvärva eller bruka namnet som namn eller annat kännetecken. I anslutning till regler om förlust av släktnamn meddelas sär­ skilda föreskrifter om vilket släktnamn som skall förvärvas i stället för det förlorade.

De i förslaget upptagna bestämmelserna angående förnamn innebär, att föräldrar för anmälan av förnamn åt nyfödd beredes rådrum om sex må­ nader i stället för nu gällande sex veckor. Såsom religiös förnamnsgivning skall enligt förslaget godtagas ej blott dop inom svenska kyrkan utan även dop inom annat kristet samfund eller likartad namngivning som må före­ komma inom icke kristet trossamfund.

Förslaget föranleder följdändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken samt i vissa andra författningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 7963

3

Förslag

till

Namn lag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn

Barns förvärv av släktnamn

1 §•

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn. Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att föräld­ rarna ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släktnamn. Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap, som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rätten funnit namn­ bytet vara förenligt med barnets bästa. Har barn i äktenskap fyllt aderton år må barnet, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndig­ heten erhålla släktnamn som nu sagts.

2

§•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har mo­ dern förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses i 6 § andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift.

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern medgivit att det förvärvar hans namn, må barnet genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

3 §•

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten tillåter, att han behåller det släktnamn han hade före adoptionen. Har adop­ tivbarn behållit sitt tidigare släktnamn, må barnet senare genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn, som barnet enligt vad nyss sagts ägt för­ värva genom adoptionen.

Barn, som adopterats av makar och som ej fyllt aderton år, må genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn adoptivmodern hade som ogift, såframt rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Av ma­ kar adopterat barn som fyllt aderton år må, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära det släktnamn barnet hade före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt tidigare släktnamn, må barnet framför detta bära det namn, som barnet enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan om tilläggs­ namn som nu sagts må göras bos pastor.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

4 §•

Barn under aderton år, vars moder är gift med annan än barnets fader,

må genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne

samtycker därtill och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets

bästa.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om adoptivbarn och adoptivmoders

man, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §•

Barn under aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhän­

dertagits av annan än barnets föräldrar, må genom anmälan hos pastor an­

taga fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående

kvinna, fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker där­

till och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6

§•

Hustru förvärvar vid vigseln mannens släktnamn, om hon icke dessförin­

nan till pastor eller vigselförrättaren anmält, att hon ämnar behålla det

släktnamn hon hade som ogift. Anmälningen må i stället avse annat släkt­

namn som tillkom henne vid äktenskapets ingående, om namnmyndigheten

efter ansökan funnit särskilda skäl föreligga att hon behåller detta släkt­

namn.

Har hustru behållit henne tidigare tillkommande släktnamn, må hon un­

der äktenskapet genom anmälan hos pastor antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta hära det

släktnamn hon hade som ogift. Har hustru behållit henne tidigare tillkom­

mande släktnamn, må hon framför detta bära mannens släktnamn. Anmä­

lan om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om tilläggs­

namn gäller även beträffande änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom äktenskapsskillnad eller genom mannens död,

må hustru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor

återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Detsamma gäller, om hustru

vid återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8

§■

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller

eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla

annat släktnamn.

Bätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medbor­

gare, som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk

medborgare. Annan utlänning, som stadigvarande vistas här i riket, äger,

om skäl äro därtill, erhålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §•

Såsom nytt släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, ut­

tal och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden

utländskt släktnamn, må dock namn som innebär en anpassning av nam­

net till svenskt språk godkännas.

5

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som nytt släktnamn endast om särskilda skäl äro därtill.

Såsom nytt släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas så­ som benämning på järnvägsstation eller postanstalt eller annan dylik beteck­ ning och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vilse­ leda allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10

§.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan en­ ligt denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sam­ manslutning;

6. annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ock annat kän­ netecken, som i näringsverksamhet här i riket inarbetats för annan.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, utgör vad i första stycket under 1 stadgas ej hinder för hans föräldrar, syskon eller syskons barn att med hans samtycke efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet. Har det ursprungliga förvärvet gjorts av flera, erfordras samtycke av dem alla.

11

§•

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare tillkom­ mande släktnamn, såframt han ej enligt vad i 15—18 §§ stadgas förlorat det­ ta namn.

12

§.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten bifalla ansökan om för­ värv av släktnamn, ehuru hinder föreligger enligt 8—10 §§. Avser ansök­ ningen barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyndigheten uppställa som villkor för bifall, att rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jämväl makarnas barn och adoptivbarn, som hava makarnas namn, stå under makarnas vårdnad och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos pastor än som avses i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som hava hans namn och icke fyllt aderton år, såvida han ensam har vårdnaden.

Har någon efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, må hans barn eller adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn, så ock dess avkomling med hans samtycke genom anmälan hos pastor antaga nam­ net. Har namnet förvärvats av makar, erfordras samtycke av dem båda.

14 §.

Hava makar samma släktnamn, kunna de endast gemensamt förvärva an­ nat släktnamn; dock må hustrun efter prövning enligt It § ensam förvärva henne tidigare tillkommande släktnamn.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förlust av släktnamn

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat

släktnamn än mannen, förlorar han dennes släktnamn och förvärvar i stäl­

let moderns släktnamn. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock rätten till­

låta att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn

och återförvärvar det namn barnet hade före adoptionen. Om synnerliga

skäl äro därtill, må dock rätten tillåta att barnet behåller adoptantens

namn.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun släktnamn som hon

enligt 6 § första eller andra stycket förvärvat och återförvärvar det släkt­

namn hon hade före äktenskapet. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock

rätten tillåta att hon behåller mannens namn.

16 §.

Har någon i annat fall än som avses i 15 § genom anmälan hos pastor för­

värvat släktnamn, som rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på

talan av den vars namn han förvärvat förklara honom namnet förlus-

tig, om ej synnerliga skäl äro att han må behålla det. Den som enligt vad

nu sagts förlorar namn återförvärvar det släktnamn han hade före anmäl­

ningen.

17 §.

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn enligt

vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan förfång till följd av sådan risk för

förväxling som avses i 10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på

talan av denne förklara den som erhållit namnet detta förlustig, om ej syn­

nerliga skäl äro att han må behålla det. Den som sålunda förlorar namn

återförvärvar det släktnamn han förut hade.

18 §.

Förlorar någon släktnamn enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall tillika, så­

framt talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans namn

av rätten förklaras detta förlustig, om ej synnerliga skäl äro att han må be­

hålla namnet. Har någon som enligt 16 eller 17 § bort gå släktnamn förlustig

avlidit, må den som förvärvat eller eljest äger bära hans nam ändock för­

klaras namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket släktnamn förlustig, skall rätten

med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för

det förlorade.

Särskilt skydd för egenartat släktnamn

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan förväx­

las därmed icke bäras av annan, med mindre han enligt vad i denna lag

stadgas kan åberopa rätt till namnet eller han eller hans släkt av ålder eller

eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

7

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat släkt­ namn, i näringsverksamhet använda firma, varumärke eller annat känne­ tecken, som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses beteck­ ning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning

Släktnamn anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt.

20 §•

Har konstnärsnamn eller likartat namn blivit allmänt känt eller har kän­ netecken som sägs i 19 § andra stycket inarbetats, må utan hinder av vad som stadgas i 19 § rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släktnamn med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväx­ las, såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21

§‘

Talan om fastställelse huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om forhållandet och denna länder käranden till förfång.

22 §-

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till förfång, pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

II. Om förnamn

23

§•

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen. Har förnamn givits annorledes än vid dop inom svenska kyrkan, skall namnet före utgången av nämnda tid anmälas hos pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn gi­ vits enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall, om det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl äro därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten den som förvärvat förnamn i stället för detta erhålla annat förnamn så ock vinna förklaring, att han ej längre skall bära visst förnamn.

26 §-

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke är lämpligt såsom förnamn.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

III* Om förfarandet i mai och ärenden enligt denna lag

Förfarandet vid anmälan

27 §•

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där den

som anmälningen avser är eller skall vara kyrkobokförd eller, om han var­

ken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse eller skriftligen.

Vad nu sagts galler ock sådan anmälan till vigselförrättare, varom stadeas

i 6 §.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angi­

vande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder an­

teckning i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig

anmalan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet

underratta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad

den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller

av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.

lalan föres hos domkapitlet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits

under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.

Förfarandet vid ansökan hos namnmyndigheten

30

§•

• A"Si*an om. namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och

innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka an­

sökningen grundas.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens full­

ständiga namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn,

skall prästbeviset tillika innehålla uppgift om sökandens civilstånd och

barn under aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släkt­

namn.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

3t §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner

namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,

vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bi-

lall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att

giva sökanden nytt föreläggande.

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga

och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namn-

myndigheten kungöras i allmänna tidningarna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

9

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut i ansökningsärende fattats, skall namnmyndigheten därom underrätta sökanden och den som i behörig ordning framställt in­ vändning mot ansökningen. Om talan må föras mot beslutet, skall under­ rättelsen innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakt­ tagas vid fullföljd av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens slutliga beslut i ansökningsärende må föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom besvär, som skola hava inkommit till namnmyndigheten inom en månad från beslutets dag.

För prövning av besvär skall hos namnmyndigheten finnas särskild be- svärsavdelning. Avdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två skola vara rättskunniga.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Ansökan om förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket, 4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den rätt som har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet.

38 §.

t ärende som avses i 37 § skall rätten, där så kan ske, höra den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola förvärva, även om de icke äro vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år skall, om det finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro skäl därtill, skall yttrande in­ hämtas från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rätte­ gång, instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall svara i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 § förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släkt­ namn, må ej väckas senare än fem år efter det beslutet i anledning av an­ sökningen vunnit laga kraft.

It fiihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. A'r 37

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap antager hans släktnamn

må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av fader­

skapet. Föreligger ej medgivande i sådan ordning, när anmälan om namnet

sker, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vilken anmälningen

sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §

andra stycket skall lämnas muntligen inför pastor, hos vilken anmälan om

antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vittnen. Samtycke som

avses i 10 § andra stycket skall lämnas skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres

anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Namnmyndighet är patent- och registreringsverket.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

meddelas av Konungen.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestäm­

melserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författ-

ningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn, vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon

antecknat i kyrkobok, tillkommer denne som om han förvärvat det enligt

denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt 5

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men

som ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok,

skall tillkomma honom som om han förvärvat namnet enligt denna lag, om

han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor till

införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två

år därefter antaga sådant namn enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyss­

nämnda förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

11

tillnamn, under vilket han är antecknad i kyrkobok, tillkomma honom så­ som släktnamn enligt denna lag.

Kvinna, som är gift när denna lag träder i kraft, äger inom två år från ikraftträdandet genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn hon hade som ogift. Har äktenskap upplösts före lagens ikraftträdande, skall vad i 7 § stadgas äga tillämpning.

3 mom. Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för prövning av sådan före lagens ikraftträdande väckt talan angående ensamrätt till namn, som kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om släktnamn, som godkänts på sätt angives i § 1 punkt 5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, må talan väckas även efter lagens ikraftträdande, dock ej se­ nare än två år från den dag namnet godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar den­ ne sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäl­ ler under den övergångstid, som angives i 46 § 2 mom. andra stycket, för­ värvet detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket första punkten stadgas om rätt för hustru att behålla eller återtaga släktnamn, som hon hade såsom ogift, skall, om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, un­ der den ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla till­ namn, som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäller vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken

skola upphöra att gälla samt att 5 kap. 15 § samma balk skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 KAP.

15 §.

Hustrun erhåller med vigseln man- Om makes släktnamn är särskilt

nens släktnamn; dock må hon bära stadgat,

sitt eget och mannens namn i för­

ening, om hon gör anmälan därom i

den ordning Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

13

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § ävensom 5 kap. föräldrabalken1 sko­ la erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet------------ -------- adoptivbarnets underhåll. I förhållande----------- ---------------------utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i 5 kap.

5. KAP. Om barnets namn

1

§•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släkt­ namn som dessförinnan tillkom bar­ net, såvida icke barnet självt annor­ lunda bestämmer.

2

§.

Barn utom äktenskap erhåller mo­ derns släktnamn. Är modern gift, el­ ler är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn som tillkom henne såsom ogift.

Fadern så ock, där modern är gift, hennes make må giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke av den som har vårdnaden om barnet, där detta är under tjuguett år, och av barnet själv, om det fyllt aderton år.

Är barnet trolovningsbarn, äge den som har vårdnaden om barnet eller

1 Senaste lydelse av 4 kap. 13 §, se SFS 1958: 640.

1 §•

Om barnets namn är särskilt stad­ gat.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnet själv, om det fyllt tjuguett år, bestämma, att det skall bära faderns släktnamn. Har barnet fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestämmelse utan bar­ nets samtycke.

3 §■

Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.

Häves adoptivförhållandet, förlorar barnet det genom adoptionen förvär­ vade namnet, såvida icke rätten tillå­ ter att det behålles.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

15

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­ ning av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

§•

Underrätt vare----------- - ----------------Vid annan handläggning än i 3 el­ ler 4 § sägs skall dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rätte­ gångsbalken är i allmänhet föreskri­ ven för domförhet vid huvudförhand­ ling i tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn el­ ler samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken eller till åt­ gärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angå­ ende sådan egendoms förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller

3. förvaltning enligt-------

4. nedsättning av

5. förvaltning av

6. förordnande eller —--------

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till------------— ■

— lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3 el­ ler 4 § sägs skall dock i häradsrätt nämnd deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i rätte­ gångsbalken är i allmänhet föreskri­ ven för domförhet vid huvudförhand­ ling i tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn el­ ler samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, barns släktnamn, medgivande till äk­ tenskap enligt 2 kap. 4 § giftermåls­ balken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 § el­ ler 6 kap. 6 § nämnda balk eller för­ ordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall;

10 § föräldrabalken;

------- är tvistigt;

— till fusion; — i sparbank;

är tvistigt;

om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling. Skal 1 i_______ — -----------------överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1964.

Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.

3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därige- Vid dop skall iakttagas, att därvid

nom ej giyes namn som uppenbarli- ej gives namn som kan väcka anstöt

gen kan väcka anstöt eller åtlöje. eller som kan antagas leda till obehag

för bäraren eller som eljest uppenbar­

ligen icke är lämpligt såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

52 §.

Använder någon i näringsverksam­ het obehörigen annans släktnamn el­ ler firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför, skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela förbud vid vite mot använd­ ningen.

I mål-------

Använder någon i näringsverksam­ het obehörigen annans firma som va­ rukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför, skall på talan av den, vars firma använts, domstol meddela förbud vid vite mot användningen.

— — motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1964.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni

1946 skall upphöra att gälla samt att 16 § samma förordning1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 §.

Barns födelse så ock, därest barnet

lever och ej blivit inom svenska kyr­

kan döpt, förnamn för barnet skall så

snart ske kan och senast inom sex

veckor efter födelsen anmälas hos

pastor. Anmälan skall göras av bar­

nets föräldrar eller, om dessa äro dö­

da eller om de icke kunna vare sig

själva eller genom ombud fullgöra an­

mälningsskyldigheten, av annan per­

son som har vård om barnet.

Barns födelse skall så snart ske kan

och senast inom sex veckor anmälas

hos pastor. Anmälan skall göras av

barnets föräldrar eller, om dessa äro

döda eller om de icke kunna vare sig

själva eller genom ombud fullgöra an­

mälningsskyldigheten, av annan per­

son som har vård om barnet.

Angående anmälan om förnamn för

nyfött barn stadgas i namnlagen.

Med barn---------------------------------- tjuguåttonde havandeskapsveckan

Försummar någon att inom före­

skriven tid göra anmälan som här av­

ses och fullgöres ej heller anmäl­

ningsskyldigheten genast efter på­

minnelse, skall pastor i den ordning

63 § stadgar skriftligen anmana den

anmälningsskyldige att inom viss tid

efter delfåendet av anmaningen full­

göra sin skyldighet.

Försummar någon att inom före­

skriven tid göra anmälan om barns

födelse eller, på sätt i namnlagen fö-

reskrives, om förnamn för nyfött

barn, som ej blivit döpt inom svenska

kyrkan, och fullgöres ej heller anmäl­

ningsskyldigheten genast efter på­

minnelse, skall pastor i den ordning

63 § stadgar skriftligen anmana den

anmälningsskyldige att inom viss tid

efter delfåendet av anmaningen full­

göra sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den

1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1959: 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 74 september 1962.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny namnlag­ stiftning samt anför därvid följande.

Genom beslut den 15 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning rörande rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 juli 1956 såsom sakkunniga jus- titierådet G. Bomgren, tillika ordförande, dåvarande överdirektören, profes­ sorn Karin Kock Lindberg, professorn C. I. Ståhle samt numera generaldi­ rektören Å. C. von Zweigbergk. Till sekreterare förordnades den 5 oktober 1956 numera assessorn J. H. M. Gehlin.

De sakkunniga, som antog benämningen namnrättskommittén, har avgi­ vit ett den 4 januari 1960 dagtecknat betänkande med förslag till namnlag in. m. (SOU 1960: 5). Förslaget bygger i de delar som berör släktnamn vä­ sentligen på resultat, som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga i Danmark och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, patent- och re­ gistreringsverket, Stockholms rådhusrätt, kyrkobokföringsinspektörerna i samtliga inspektionsområden, samtliga domkapitel, varumärkes- och firma­ utredningen samt familjerättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av riddar­ husdirektionen, vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Nämnden för svensk språkvård, Fredrika-Bremer-förbundet, Frikyrkliga samarbetskom- mittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Genealogiska föreningen, Konstnärernas riksorganisation, Publicistklubben, Sveriges advokatsamfund, Sveriges författareförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yr­ keskvinnors samarbetsförbund, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvin­ noförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbyg­ dens kvinnoförbund och Svenska föreningen för industriellt rättsskydd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller jag att nn få upptaga det till behandling.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

De familjerättsliga reglerna om barns, adoptivbarns och hustrus släkt­

namn finns i föräldrabalken och giftermålsbalken. Övriga bestämmelser

om släktnamn är givna i förordningen den 5 december 1901 angående anta­

gande av släktnamn (släktnamnsförordningen). Regleringen av frågor rö­

rande anteckning i kyrkobok av förvärv eller ändring av förnamn åter­

finnes i folkbokföring sförordningen den 28 juni 1946. Bestämmelser om för­

namn, som ges vid dop inom svenska kyrkan, är upptagna i ett genom lag

den 20 december 1946 gjort tillägg till 3 kap. kyrkolagen.

Släktnamn är ett namn, vilket uttrycker samhörighet mellan namnha-

varen och hans föräldrar, barn och syskon samt är avsett att oförändrat

brukas generation efter generation för att utmärka sådan samhörighet.

Bruket av släktnamn har i vårt land ännu ej helt trängt ut det äldre namn­

skicket med personliga tillnamn. Sådana förekom tidigare av varierande

slag men nu kvarstår i bruk huvudsakligen endast två typer, p a t r o nv-

rn i k o n och gårdsnamn. Ett patronymikon utmärker namnbärarens

samhörighet med fadern och utgöres numera oftast av ett s o n n a m n byggt

på faderns förnamn. Bruket av gårdsnamn är väsentligen knutet till lokala

sedvänjor inom vissa landsändar, främst Dalarna.

Det allmännas intresse av att medborgarna skall kunna identifieras och

att icke någon skall sakna släktnamn tillgodoses främst genom föräldrabal-

kens bestämmelser, enligt vilka varje barn vid födelsen automatiskt erhål­

ler ett släktnamn. Detta är antingen faderns eller moderns, beroende på bar­

nets börd och — såvitt angår utomäktenskapligt barn — moderns civil­

stånd. För den som saknar släktnamn erbjuder släktnamnsförordningen

vissa möjligheter att på ett enkelt sätt efter anmälan hos pastor förvärva

släktnamn. Det namn, som en person vid födelsen eller sålunda efter anmä­

lan förvärvat, får därefter ej ändras annat än i vissa närmare reglerade fall;

härigenom upprätthålles det allmännas intresse av stabilitet i namnskicket.

Ändring i släktnamnet sker automatiskt för kvinna, som ingår äktenskap,

samt i allmänhet för barn, som får äktenskaplig börd genom att dess för­

äldrar ingår äktenskap, och för den som antages till adoptivbarn. Utan

särskild prövning kan namnändring därutöver ske för barn utom äkten­

skap, som önskar förvärva sin faders eller styvfaders släktnamn, och för

frånskild hustru, som önskar återfå sitt flicknamn. I andra fall får änd­

ring av släktnamnet ske endast jämlikt släktnamnsförordningen efter god­

kännande av namnmyndigheten. Denna har sedan släktnamnsförordning-

ens tillkomst utgjorts av följande myndigheter: fram till år 1920 av läns­

styrelsen (varvid fullföljd av talan kunde ske till Kungl. Maj:t), därefter

till år 1946 av Kungl. Maj :t, därefter till år 1962 av statistiska centralbyrån

samt sedan den 1 juli 1962 av patent- och registreringsverket. Såsom hu­

21

vudregel gäller, att ansökan om sådant godkännande av namnändring ej

bifalles, om sökanden redan har släktnamn av mera egenartad beskaffen­

het, d. v. s. annat släktnamn än s. k. sonnamn. Genom dessa bestämmelser

om skyldighet att förvärva släktnamn och om förbud att utbyta förvärvat

namn mot annat upprätthålles en viss begränsad n a m n p 1 i k t.

Den enskildes intresse av rätt till visst släktnamn blir i motsvarande mån

tillgodosett genom de nämnda familjerättsliga bestämmelserna. Härigenom

grundlägges en den enskildes namnrätt. Denna medför främst, att den

som på familjerättslig grundval förvärvat släktnamn i allmänhet äger be­

hålla namnet så länge den familj erättsliga status består, på vilken förvär­

vet grundats. Stundom har denna namnrätt längre giltighet såsom vid hä­

vande av adoptivförhållande och upplösning av äktenskap.

Den sida av namnrätten som är av immaterialrättslig karaktär utgöres

av skydd för namnhavaren mot intrång i form av obehörigt förvärv eller el­

jest användande av namnet. I administrativ ordning föreligger ett sådant

skydd därigenom, att godkännande av nytt släktnamn hos namnmyndighe­

ten icke får ske, om namnet redan bäres av annan släkt. Enligt släktnamns-

förordningen gäller skyddet visserligen endast till förmån för släktnamn

av mera egenartad beskaffenhet, men enligt praxis är det utsträckt till att

omfatta alla släktnamn. Hinder för godkännande anses också föreligga, om

det sökta namnet utan att vara identiskt med det förefintliga dock får an­

ses vara alltför likt detta.

Frågan huruvida det härutöver finns ett materiellt namnskydd har varit

föremål för diskussion. Beträffande egenartat adligt släktnamn föreligger

ett antal domstolsavgöranden i högsta instans, enligt vilka den adliga ätten

har ensamrätt till namnet. Någon motsvarande prövning beträffande bor­

gerligt släktnamn föreligger ej.

I fråga om förnamn gäller, att sådant skall ges barn antingen vid

dop inom svenska kyrkan eller, om så ej sker, genom anmälan hos pastor

inom sex veckor efter barnets födelse. Har sådan anmälan skett, må tillägg

av förnamn dock förekomma i samband med dop som nyss sagts. Andra

tillägg av förnamn eller ändring av redan givet förnamn må ej ske, med

mindre riksbyrån för folkbokföringen — för närvarande statistiska cen­

tralbyrån —- medger det. En förutsättning för bifall till sådan ansökan är.

att synnerliga skäl för åtgärden visas föreligga.

Kommitténs förslag

Kommitténs förslag innebär, att alla regler om släktnamn och förnamn

sammanföres till en gemensam namn lag; förslaget torde få fogas till

detta protokoll såsom bilaga (Bilaga B). Härigenom har man kunnat uppnå

en viss systematisk likhet med de motsvarande lagförslagen i Danmark och

Norge. Kommittén framhåller dock, att namntraditionerna inom de tre län­

derna har varit av för olika struktur, för att sådan likhet skulle kunna nås

även i detaljutformningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Det gränsområde till namnrätten som omfattar rätten till pseudonym, sig­

natur, artistnamn och liknande namn föreslås bli föremål för särskild utred­

ning, i den mån det anses önskvärt att dessa beteckningars rättsliga ställ­

ning närmare klarlägges.

Kommitténs förslag till namnlag bygger på den uppfattningen, att nam­

net dels såsom identifieringsmedel är en offentligrättslig angelägenhet, dels

såsom den enskildes individualiserande kännetecken privaträttsligt tillkom­

mer honom. Dessa synpunkter leder till förslag om en allmän namnplikt

samt om administrativt och materiellt skydd för släktnamn.

I fråga om namnplikten utgår förslaget från den gällande upp­

fattningen om skyldighet för envar att ha släktnamn och förnamn. Försla­

get har dock närmare utformats såsom en allmän plikt för namnhavaren att

bära honom tillkommande namn. En inledande bestämmelse härom har in­

tagits i den föreslagna lagen. Undantag från en sådan generell namnplikt

finns redan stadgat i tryckfrihetsförordningen. Kommittén har därtill föresla­

git vissa undantag i själva namnlagen samt utgått från att även viss sed­

vänja kan föranleda avsteg från namnplikten.

Kommittén har särskilt understrukit, att den ej ansett sig kunna föreslå

en så långt gående namnplikt, att den som helt saknar »efternamn» ålägges

att förvärva släktnamn. Ej heller har det ansetts lämpligt att stadga ett

allmänt straffansvar för den som bryter mot namnplikten.

Rätten till släktnamn omfattar i förslaget rätt att förvärva

släktnamn, rätt att behålla ett en gång förvärvat släktnamn samt rätt att

utesluta annan från att förvärva eller eljest bära samma släktnamn. Ett all­

mänt hållet deklaratoriskt stadgande om den enskildes rätt till namn finns

intaget i förslagets inledande bestämmelse.

Rätten att förvärva släktnamn är i princip uppbyggd på samma grunder

som enligt gällande bestämmelser. Förslaget innehåller dock i dessa delar

utvidgade möjligheter för den enskilde att välja mellan olika namn. Som en

ny form av denna rätt kan man vidare betrakta den namnbytesrätt som i

förslaget tillerkännes den, vilkens släktnamn icke utgör ett tillfredsställande

individualiseringsmedel.

I princip föreslås att den som förvärvat ett släktnamn äger rätt att be­

hålla namnet. En förutsättning är emellertid liksom nu, att det ursprung­

liga namnförvärvet är byggt på riktiga och sanna förutsättningar. Kommit­

tén föreslår, att denna del av namnrätten blir föremål för uttrycklig lagstift­

ning. Enligt förslaget får man härigenom även tillfälle att, då fråga om för­

lust av släktnamn uppkommer, göra en avvägning mellan de olika intressen

som kan komma att beröras.

Den privata namnrättens kärnpunkt ligger i namnhavarens ensamrätt till

släktnamnet. Det administrativa skydd, som nu tillgodoses genom att re­

dan existerande släktnamn ej får godkännas för annan, föreslås oförändrat

i sak men utbygges genom rätten att föra talan mot namnmyndighetens be­

slut och genom den i förslaget reglerade möjligheten att underställa sådant

beslut allmän domstols prövning. Ensamrätt även i positiv mening, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

23

eu materiell namnrätt, tillkommer enligt förslaget endast egenartade släkt­

namn. Förslaget bryter därvid med den hittills rådande uppfattningen om

en gränslinje mellan sonnamn och »släktnamn av mera egenartad beskaf­

fenhet» och upptar termen »egenartat släktnamn», vilket definieras såsom

namn »som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt». Den som har

sådant namn äger i princip utesluta andra ej blott från att förvärva namnet

utan också från att eljest bära eller bruka det.

Systematiskt är förslaget uppdelat i sex kapitel. I det första behandlas

frågorna om namnrätt och namnplikt och de övriga behandlar i tur och

ordning släktnamn, förnamn, förfarandet i mål och ärenden enligt lagen,

utlännings rätt till namn och övergångsbestämmelser. Kapitlet om förfaran­

det är kompletterat med ett förslag till namnkungörelse, i vilken mera de­

taljerade bestämmelser är upptagna.

Släktnamnskapitlet är i sin tur uppdelat i sju avsnitt. I de fem första be­

handlas olika förvärv av släktnamn, nämligen barns förvärv, adoptivbarns

förvärv, hustrus förvärv, förvärv efter ansökan och förvärv som göres av

s. k. biperson. Det sjätte avsnittet rör förlust av släktnamn, och i det sjun­

de behandlas slutligen skyddet för egenartat släktnamn.

De familjerättsliga förvärven av släktnamn är i huvudsak byggda på den

nu gällande lagstiftningen men förslaget innehåller flera kompletteringar

och några ändringar av principiell betydelse. Barn i äktenskap fö­

reslås liksom nu vid födelsen eller senare legitimation automatiskt förvärva

faderns släktnamn men skall äga rätt att utan särskild prövning antaga det

släktnamn modern hade såsom ogift. Har modern ingått nytt äktenskap,

skall barnet efter ansökan kunna erhålla styvfaderns släktnamn. Barn

utom äktenskap skall enligt förslaget vid födelsen förvärva moderns

släktnamn såsom ogift. Är barn till änka eller frånskild hustru avlat efter

äktenskapets upplösning, skall barnet dock, om särskilda skäl föreligger,

efter ansökan kunna erhålla släktnamn, som modern förvärvat genom det

upplösta äktenskapet. Vidare föreslås att barnet skall kunna utan prövning

antaga faderns släktnamn, om det är trolovningsbarn, om fadern till för­

mån för barnet har avgivit s. k. arvsrättsförklaring eller om fadern särskilt

har medgivit att barnet må förvärva hans namn. Slutligen innehåller för­

slaget en regel, att barnet liksom nu med styvfaders samtycke skall kunna

utan särskild prövning anta hans namn. Beträffande s. k. hittebarn

föreslår kommittén, att det skall erhålla släktnamn genom namnmyndighe­

tens försorg med rätt för barnet att, om dess börd utrcdes, antaga släkt­

namn, vartill det enligt huvudreglerna är berättigat.

Adoptivbarn föreslås genom adoptionen automatiskt förvärva adop-

tantens eller, om det adopteras av äkta makar, adoptivfaderns släktnamn.

Det skall dock alltjämt finnas möjlighet för rätten att tillåta barnet att be­

hålla sitt tidigare släktnamn. Kommittén föreslår vidare, att adoptivbarn

utan särskild prövning skall få antaga det namn, som tillkom adoplivmo-

dern såsom ogift, och efter framställning skall rätten kunna redan i adop-

tionsärendet förklara, att barnet förvärvar detta namn. Slutligen föreslås

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

beträffande adoptivbarn en särskild rätt att jämte släktnamnet bära särskilt

tilläggsnamn, varigenom samhörighet med den tidigare eller nya släkten

kan utmärkas. Särskilda bestämmelser upptages i förslaget också angående

fosterbarn, som under vissa betingelser föreslås kunna efter ansökan

erhålla fosterföräldrarnas släktnamn.

Kommittén föreslår som huvudregel, att hustru genom vigseln för­

värvar mannens släktnamn. Hon skall dock äga rätt att dessförinnan avge

förklaring, att hon under äktenskapet ämnar behålla det släktnamn som

tillkom henne före äktenskapet. Hon skall på detta sätt kunna behålla an­

tingen sitt flicknamn eller ett släktnamn, vilket hon förvärvat i ett tidigare

äktenskap och som hon vid det nya äktenskapets ingående alltjämt bär.

Vilket namn hustru än väljer såsom sitt släktnamn under äktenskapet, skall

hon enligt förslaget såsom särskilt tilläggsnamn kunna bära det andra nam­

net. Slutligen föreslår kommittén, att änka eller frånskild hustru utan sär­

skild prövning skall kunna återtaga det släktnamn, som hon bar vid ingåen­

det av det upplösta äktenskapet.

Rätt att förvärva släktnamn efter ansökan tillkommer en­

ligt förslaget dels den som saknar släktnamn, dels den som har ett släkt­

namn, vilket icke är särskiljande eller eljest är otjänligt. Såsom nytt släkt­

namn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal och stavning

överensstämmer med svenskt språkbruk; dock göres därvid visst undantag

för den som endast önskar erhålla en »försvenskning» av ett utländskt

namn. Det nya namnet skall i allmänhet ej godkännas, om det är i bruk

som förnamn, och det får ej heller kunna väcka anstöt eller antagas leda

till obehag för bäraren. Kommittéförslaget uppställer slutligen såsom krav

för godkännande, att det sökta namnet ej får kunna förväxlas med annans

släktnamn, allmänt känt utdött släktnamn eller här i riket allmänt känt

utländskt släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn som är känt här

i riket, beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sam­

manslutning eller annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller

annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av

näring eller yrke. I vissa fall föreslås undantag från en eller flera av de här

återgivna allmänna namnbytesreglerna. Detta gäller framförallt då en sö­

kande har viss anknytning till ett redan existerande namn eller önskar för­

värva ett namn, under vilket han som konstnär eller eljest blivit känd.

Slutligen innehåller förslaget en generell undantagsregel, enligt vilken namn­

myndigheten, om synnerliga skäl föreligger, kan dispensera från vilken som

helst av de angivna bestämmelserna.

Enligt förslaget skall förlust av släktnamn inträda vid vissa

statusförändringar. Den som förklaras sakna äktenskaplig börd skall så­

lunda förlora den tidigare presumerade faderns släktnamn, och den som

förklaras sakna egenskap av trolovningsbarn skall förlora släktnamn, som

han i sådan egenskap antagit. Vidare föreslås att hävande av adoptivförhål-

lande för barnet skall leda till förlust av adoptants släktnamn. Slutligen har

kommittén föreslagit, att hustru vid återgång i äktenskap skall förlora man­

25

nens släktnamn. I samtliga dessa fall skall rätten med hänsyn till omstän­ digheterna dock kunna bestämma, att förlust ej skall inträda. Vid äkten­ skapsskillnad skall enligt förslaget hustru i princip äga behålla mannens släktnamn, men han får möjlighet att under speciella förhållanden utverka förklaring, att hon skall förlora namnet.

Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, som med hänsyn till att det kommer i kollision med annans känneteckensrätt ej bort godkännas, skall enligt förslaget domstol förklara förvärvaren namnet förlustig; dock skall därvid med hänsyn till omständigheterna en avvägning till den sist­ nämndes fördel kunna göras.

I fråga om förnamn föreslås såsom huvudregel, att sådant skall ges inom sex veckor efter barnets födelse. Emellertid har därtill föreslagits en allmän tidsfrist av ett år för tillägg av ytterligare förnamn. Kommittén har bibehållit den tidsmässigt obegränsade möjligheten att vid dop ge förnamn men utsträckt denna möjlighet till att gälla alla kristna samfund samt ut­ vidgat rätten till religiös förnamnsgivning till att avse alla trossamfund, där det förekommer en akt som i detta hänseende kan anses motsvara dopet. Tillägg eller utbyte av förnamn i andra fall skall enligt förslaget kunna ske efter ansökan hos namnmyndigheten, om skäl av särskild beskaffenhet för åtgärden kan åberopas.

Enligt förslagets inledande bestämmelse skall lagens regler om namnrätt gälla endast för svensk medborgare. Lika med svensk medborgare skall emellertid anses utlänning, som erhållit bosättningstillstånd i riket, samt utländsk kvinna, vilken efter äktenskap med svensk man tager stadig­ varande hemvist i riket. Vidare föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t skall äga efter avtal med främmande stat förordna, att namnlagen skall tilläm­ pas på alla den andra statens här i riket bosatta medborgare och att bestäm­ melserna om skydd för släktnamn skall tillämpas på i den andra staten in­ hemskt namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har fått ett i huvudsak gynnsamt mottagande och anses i allmänhet ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, statistiska centralbyrån, Fredrika-Bremer-förbundet, Högerns kvinno­ förbund och Svenska landsbygdens kvinnoförbund. Flera kyrkobokföringsinspektörer och domkapitel yttrar sig i samma riktning.

Det uttalas från många håll, att kommitténs arbete varit grundligt och allsidigt samt präglat av respekt för och hänsyn till den enskilda män­ niskans legitima intressen. Förslagets avvägning mellan dessa intressen och det allmännas anspråk på namnstabilitet och namnkontinuitet har bedömts såsom lämplig av bl. a. Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges so­ cialdemokratiska kvinnoförbund och flera kyrkobokföringsinspektörer. Be­ träffande den föreslagna avvägningen mellan namnrätt och annan känne-

26

teckensrätt har patentverket och Svenska föreningen för industriellt rätts­

skydd uttalat sig i positiv riktning.

Även kritiska röster förekommer dock. Kritiken avser visserligen i all­

mänhet lösningen av detaljfrågor, men dessa har i en del yttranden till­

mätts sådan betydelse, att förslaget funnits icke kunna godtagas. Förening­

en Sveriges häradshövdingar anför sålunda, att förslaget utan tvivel har

vissa förtjänster men att dess praktiska lämplighet blivit lidande på att

kommitténs teoretiska grundsyn blivit alltför strikt genomförd, varför det

icke utan grundlig omarbetning är ägnat att läggas till grund för lagstift­

ning. Sådan omarbetning förordar även kyrkobokföringsinspektörerna i

Lunds södra och norra inspektionsområden, domkapitlet i Stockholm samt

riddarhusdirektionen.

Domkapitlet i Göteborg framhåller det värdefulla i att utredningsarbetet

kunnat bedrivas i samverkan med sakkunniga i Danmark

och Norge. Det förhållandet, att likhet i flera avseenden uppnåtts med

utkasten i de båda andra nordiska länderna, hälsas med tillfredsställelse

av Nämnden för svensk språkvård, och vikten av samstämmighet med dessa

länders lagstiftning understrykes även av Högerns och Folkpartiets kvin­

noförbund. Riddarhusdirektionen finner däremot, att just beträffande namn­

lagstiftningen den praktiska betydelsen av överensstämmande rättsregler i

de olika länderna icke är så framträdande, i varje fall ej i den grad, att

svenskt sekelgammalt namnskick bör ändras för att komma i samklang

med namnskicket i vissa men ej alla nordiska länder.

De av kommittén föreslagna grundläggande reglerna om n a m n p 1 i k t

och namnrätt har upptagits till diskussion i åtskilliga yttranden.

Nämnden för svensk språkvård finner stadgandet om namnplikt vara av

stor betydelse, och kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra in­

spektionsområde tillstyrker, att namnplikten får i förslaget angiven inne­

börd och formulering. Riddarhusdirektionen uttalar sin tillfredsställelse

över att förslaget i denna del ansluter sig till önskemål, som tidigare fram­

förts av ridderskapet och adeln.

Svea hovrätt ställer sig däremot mycket tveksam till nödvändigheten eller

lämpligheten av att i lagen inskriva ett allmänt hållet stadgande om namn­

plikt, vars efterföljd icke garanteras av någon sanktion. Den i 1 § i kom­

mittéförslaget upptagna regeln synes ej utsäga annat eller mera än vad

som redan får anses gälla, och den har därtill kraftigt urholkats genom det

allmänna undantaget för »sedvänja». Det måste även i många fall för den

enskilde bli svårt att avgöra, om en existerande sedvänja ger honom rätt

att bära visst namn eller om hans uppträdande under detta namn utgör

brott mot namnplikten. Dessa synpunkter föranleder hovrätten att avstyr­

ka bestämmelsen om namnplikt. I anslutning härtill anmärker hovrätten,

att kommittén på goda grunder avvisat tanken, att en generell namnplikt

skulle vara förknippad med straffansvar. Även hovrätten över Skåne och

Blekinge anser, att stadgandet om namnplikt bör utgå. Det är, säger hovrät­

ten, icke behövligt och icke önskvärt att införa regler, vilkas enda syfte är

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

27

att understödja ett visst namnbruk, som därförutan uppehåller sig självt.

Familjerättskommittén har likaledes svårt att inse värdet av en dylik före­ skrift och anser, att förslaget i denna del fått en doktrinär anstrykning, som icke verkar övertygande. I vissa hänseenden har man av principen om namnplikt dragit konsekvenser, som knappast uppbäres av något praktiskt behov. Gränsdragningen mot den ofullständigt reglerade rätten att använda pseudonym, artistnamn och liknande är också oklar, och någon lösning för den situationen, att den som frånkänts rätt att bära visst namn och bli­ vit namnlös vägrar att söka nytt namn, synes förslaget ej heller ge.

Att frågan om materiell namnrätt regleras, finner hovrätten över Skåne och Blekinge vara av stor betydelse. Härvid framhåller hovrätten som sär­ skilt värdefullt, att det skapas en säker grund för namnrätten, så att per­ soner som är antecknade i kyrlcobok med släktnamn framdeles skall vara skyddade i sitt innehav av namnet. Publicistklubben ifrågasätter, om icke de nya bestämmelserna i denna del bör ytterligare granskas, innan de lag­ fästes. Stockholms rådhusrätt uttalar, att det synes tveksamt, huruvida icke den introducerade adelns rätt till släktnamn utgör ett privilegium och följaktligen är undandragen från tillämpning av den föreslagna namnlagen. Rådhusrätten framhåller vidare, att den reglering av namnrätten, som åsyf­ tas med förslaget, på grund av sin omfattning och mångsidighet är förhål­ landevis svårtillgänglig, och finner därför synnerligen angeläget, att lag­ stiftningens huvudprinciper klart och lättfattligt uttrycks i själva lagtexten. I överensstämmelse härmed föreslår rådhusrätten att det, till förtydligande av innebörden av vad som stadgas om namnrätt och namnplikt, lämpligen i 1 § såsom ett andra stycke, införes en bestämmelse motsvarande den, vil­ ken upptagits i det norska lagförslaget § 27. Att, såsom i nämnda stadgande skett, förbud att ändra stavningen av namn införes, synes nödvändigt till förhindrande av att genom successiva förändringar härutinnan namnet i sin slutliga utformning framstår såsom ett annat än det ursprungliga.

Svea hovrätt säger sig i och för sig icke ha något att erinra mot kommitté­ förslagets inledande bestämmelse om namnrätt. Skulle emellertid andra styc­ ket i enlighet med hovrättens förslag komma att utgå, kan det ifrågasättas, om icke lagrummet i sin helhet bör slopas. Det påpekas, att det saknar mot­ svarighet i grannländernas förslag.

I anslutning till kommitténs förslag om vidgade möjligheter till namnbyte, framför allt sådant som skall få ske efter anmälan, har många principiella uttalanden gjorts. Dessa är i övervägande antalet fall kritiska mot förslaget.

Flera remissinstanser framhåller vikten av att det i samhället uppehälles en namnstabilitet och menar, att denna råkar i fara, om man inför så stor valfrihet mellan olika släktnamn som kommittén föreslagit. Sådana syn­ punkter har särskilt framförts av kyrkobokföringsinspektörerna i Linkö­ pings stifts östra inspektionsområde, i Västerås stift, i Växjö stifts andra inspektionsområde, i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde och i

Stockholms stift, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Växjö och Göteborg,

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

riddarhusdirektionen, vitterhetsakademien, Nämnden för svensk språkvård

och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Kgrkobokföringsinspektörerna i Lunds stifts södra och norra inspektions­

områden understryker de väsentliga såväl enskilda som offentliga intres­

sen, som inryms i begreppen stabilitet, kontinuitet och identitet. Även sta­

tistiska centralbyrån påpekar, att namnstabilitet ej enbart är ett det all­

männas intresse; olägenheterna av namnändring och av att en familjs med­

lemmar har olika namn blir i första hand kännbara för dem som närmast

berörs.

En härifrån avvikande ståndpunkt intar hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, som menar, att det allmännas intresse av stabilitet i namnordningen

tack vare den under 1940-talet genomförda reformen av folkbokföringen nu

är väsentligt mindre än tidigare. Det är enligt hovrätten på grund härav rim­

ligt, att en ny namnlag lägger den största vikten vid de stadganden som

skyddar rätten till namn och minskar de offentligrättsligt betingade hind­

ren för den enskilde att välja mellan olika namn och att efter ansökan er­

hålla nytt namn. Stockholms rådhusrätt understryker, att det föreligger ett

offentligrättsligt intresse av namnstabilitet, men finner det antagligt, att

den föreslagna valrätten mellan vissa olika släktnamn icke kommer att ut­

nyttjas i sådan omfattning, att detta intresse åsidosättes.

Många remissinstanser framhåller släktnamnets betydelse för familjen

från både ideell och praktisk synpunkt. Ett gemensamt släktnamn är den

förnämsta symbolen för tillhörigheten till en och samma familj, och den

fria valrätten mellan olika namn utgör därför ett splittringsmoment, anser

kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs norra inspektionsområde, och lik­

nande synpunkter anföres av kyrkobokföringsinspektörerna i samma stifts

mellersta och södra inspektionsområden samt av riddarhusdirektionen.

Domkapitlen i Uppsala och Skara framhåller också liksom kyrkobokförings­

inspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde, att ett gemensamt släkt­

namn för samtliga medlemmar av en familj synes mest naturligt och bör

vara det normala förhållandet, och kyrkobokföringsinspektören i Lunds

stifts norra inspektionsområde påpekar att, om valrätten kommer att ut­

nyttjas, det släktnamn som en familjemedlem bär icke kommer att utsäga

något om den verkliga släktgemenskapen. Domkapitlet i Uppsala har icke

ansett sig kunna tillstyrka kommittéförslaget, i den mån detta innebär mera

genomgripande ändringar av de familjerättsliga förvärven av släktnamn,

och uttalar särskilt sina farhågor för att valrätten vid skilsmässa kan med­

föra en ökning av alla de tvisteämnen och motsättningar mellan makar, som

då merendels föreligger. Även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts

södra inspektionsområde framhåller, att namnstrider bör undgås icke ge­

nom en reglering av hur konflikter skall lösas utan genom att man utgår

från en riktig princip. Genealogiska föreningen understryker nödvändighe­

ten av att en lagstiftning på detta område bedömes ur längre tidsaspekter

än en eller ett par generationer. I det långa loppet kan nämligen vidgade möj­

ligheter att antaga annan släkts namn få oöverskådliga konsekvenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

29

I motsats härtill gör kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift ett all­ mänt uttalande, att de föreslagna bestämmelserna om barns, adoptivbarns och fosterbarns namnförvärv äger avgjort företräde framför nu gällande rätt, emedan barnens möjligheter till sådant släktnamn, som bäst kan moti­ veras av aktuell samhörighet, tillgodoses. Han finner även reglerna om hustrus namnförvärv äga företräde framför nu gällande rätt.

Valrätten berör också tekniska frågor, framförallt rörande f o 1 k r e- gistreringen. Kyrkobokföringsinspektören i Uppsala stifts norra in­ spektionsområde anser, att förslaget från kyrkobokföringssynpunkt ej ger anledning till några allvarligare anmärkningar, och kyrkobokföringsinspek­ tören i Linköpings stifts västra inspektionsområde finner — med hänvisning till att födelsenumret i hög grad tillgodoser behovet av en persons identi­ fiering — påtagligt, att man i ett förslag till namnlag numera har friare händer vid övervägandet av skilda krav och önskemål beträffande ändring eller förvärv av släktnamn än tidigare kunnat vara fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar också om att födelsenumren ger större möjligheter än släktnamnen att identifiera rikets invånare i så­ dana sammanhang där samhället avkräver dem offentliga prestationer, så­ som inom försvaret och skatteväsendet. Systemet med personakter minskar risken för förväxling inom folkbokföringen.

Statistiska centralbyrån anser, att namnändringsfrekvensen torde bli av väsentlig betydelse för registreringsproblemen. Dessa problem torde dock till sin natur redan vara kända för erfarenheten, och frågan huruvida val­ rätten kommer att utnyttjas i sådan omfattning att befarade olägenheter blir mera kännbara kan ej med säkerhet besvaras. Mera bestämda farhågor för olägenheter yppar kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mel­ lersta inspektionsområde, som menar att man med ganska stor bestämdhet får räkna med att den föreslagna reformen skulle komma att förorsaka väsentliga svårigheter i fråga om registrering och identifiering och många gånger vålla ovisshet och felaktigheter, detta särskilt i de folkrika storstads- församlingarna. Även domkapitlet i Stockholm påpekar vådorna från kyrko­ bokföringssynpunkt av det föreslagna systemet och anser, att en grundför­ utsättning för en överskådlig och lätthanterlig kyrkobokföring är, att med­ lemmar av samma släkt skall ha samma släktnamn. Domkapitlen i Linkö­ ping och Västerås samt kyrkobokföringsinspektörerna i Linköpings stifts östra och i Växjö stifts andra inspektionsområden ger uttryck för liknande synpunkter, och kyrkobokföringsinspektören i Lands stifts norra inspek­ tionsområde framhåller, att kyrkobokföringen kommer att bli mera tids­ ödande samt att risker för felplacering av familjemedlemmar skapas. Utan att uttala sig så bestämt påpekar kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs stifts södra och i Lands stifts södra inspektionsområden, att det blir olägen­ heter för folkbokföringen.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde uttalar, att lagförslaget har till konsekvens, att arbetet på paslorsexpeditio-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

nerna kommer att öka. Även statistiska centralbyrån fäster uppmärksam­

heten vid detta förhållande.

I anslutning till problemen om folkbokföringen tar flera remissinstanser

upp frågor, som rör släktforskningen. Allmänt hållna uttalanden

angående framtida svårigheter för släktforskningen görs av kyrkobokfö-

ringsinspektörerna i Västerås stift, i Växjö stifts andra inspektionsområde,

i Lunds stifts södra och norra inspektionsområden samt i Göteborgs stifts

norra inpektionsområde ävensom domkapitlet i Stockholm. Vitterhetsaka­

demien anför i denna del:

För historiska, personhistoriska och genealogiska undersökningar har

den i stort sett fasta ordning som vuxit fram i vårt land varit ett utomordent­

ligt väsentligt stöd. På samma sätt har denna ordning varit ett oumbärligt

hjälpmedel för varje människa, som känt behovet att orientera sig i det för­

flutna och överblicka sitt samband med äldre generationer. Genomföres för­

slaget måste i båda dessa hänseenden svårigheter uppkomma, som, ju läng­

re valfriheten består, bli alltmer kännbara. För kommande generationer

måste konsekvensen bli synnerlig osäkerhet och oreda. Det är i akademiens

ögon en allvarlig samhällelig förlust, om på sådant sätt samband mellan

den levande generationen och dem, som gått före, fördunklas.

Även Genealogiska föreningen anser, att valrätten skulle vålla bestämda

svårigheter för den genealogiska forskningen. Föreningen säger sig ej heller

kunna frita sig från misstanken, att fåfängan skulle komma att fira trium­

fer med en inflation av de i vår historia kända släktnamnen som konsekvens.

Vad angår gränsdragningen mellan namnrätten å den ena sidan och rät­

ten till de kommersiella kännetecknen, främst varumärke och

firma, å den andra, framhåller patentverket, att detta spörsmål är av grund­

läggande betydelse. Patentverket konstaterar, att kommittén icke funnit

lämpligt att för alla fall draga någon alldeles skarp gräns mellan namn­

lagen och varumärkes- och firmarättens regler, och finner kommitténs »mju­

ka gräns» mellan de båda rättsområdena synnerligen välbetänkt. Firmaut­

redningen godtar i och för sig den föreslagna lösningen men anser, att den

endast utgör ett provisorium i avvaktan på slutförandet av revisionen av

lagstiftningen om kommersiella kännetecken.

Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om förslagets bestämmel­

ser om utlänningars namn, men de gjorda uttalandena är å andra

sidan över lag kritiska. Statistiska centralbyrån föreslår, att namnlagen tills

vidare antages endast med tillämpning på svenska medborgare och att ut­

lännings rätt till namn blir föremål för ytterligare utredning. Familjerätts-

kommittén påpekar, att hittillsvarande bestämmelser i giftermålsbalken och

föräldrabalken ej innehåller någon reglering av internationellrättsliga spörs­

mål. I vissa fall är det självklart, anser kommittén, att svensk lag är till­

lämplig på utlänning, såsom då här i riket bosatt svensk man gifter sig

med utländsk kvinna eller då utländskt barn adopteras av här bosatt svensk.

I andra fall kan frågan vara vansklig att avgöra. Man bör här liksom beträf­

Kungi. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

31

fande andra internationellrättsliga frågor av familjerättslig karaktär söka

anknytningsmoment. Man torde därför göra klokast i att avhålla sig från

att lösa de internationellrättsliga frågorna i lagtexten. Familjerättskommit-

tén tror ej, att konventionsmöjligheten utanför de nordiska staterna kom­

mer att ha någon praktisk betydelse. Ej heller i fråga om det privaträttsliga

skyddet är förslagets schematiska regler lämpliga. Däremot finner familje-

rättskommittén, att det kan vara önskvärt att det administrativa förfarandet

kommer att vara tillämpligt endast på en närmare angiven personkrets, inom

vilken förutom svenska medborgare t. ex. här i landet kyrkobokförda utlän­

ningar kan inrymmas.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den av namnrättskom-

mittén förordade lösningen medför så stora svårigheter, att det vore att före­

draga att göra lagen tillämplig på alla i riket bosatta utlänningar. Därtill är

emellertid ett stadgande om införande av namn till riket påkallat. Det fram­

står såsom en lucka i lagen att däri icke anges den förvärvsgrund, som be­

står i att utlänning som bosätter sig i riket behåller släktnamn och förnamn,

till vilka han har rätt enligt annat lands lag.

Beträffande lagstiftningens systematik har i ett flertal yttranden

från kyrkobokföringsinspektörerna och domkapitlen framhållits såsom vär­

defullt, att alla bestämmelser om släktnamn och förnamn samföres i en

enda lag. I samma riktning uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, Nämnden för svensk språkvård och Högerns kvinnoförbund.

Famil jer ätt skommittén är emellertid av annan åsikt. Kommittén anser, att

den nuvarande ordningen har den obestridliga fördelen, att rätten till släkt­

namn regleras i det samband, där andra händelser inom familjelivet får sin

behandling. Kommittén erinrar om att man sedan länge nedlagt ett mödo­

samt arbete på att skapa en — som det sagts — fast ryggrad i den svenska

lagboken genom att bygga upp nya balkar efter mönster av 1734 års lag. Den

systematik och avgränsning av materialet som man på sin tid bestämde sig

för bör icke frångås enbart därför, att det från vissa synpunkter kan vara

praktiskt att behandla vissa i balkarna reglerade frågor i annat samman­

hang. I denna centrala del av lagstiftningen måste man även finna sig i for­

mell olikhet mellan de nordiska länderna. Det kan nämnas, att reglerna om

adoption och dess rättsverkningar hos oss behandlats i olika avsnitt av för-

äldrabalken och nya ärvdabalken, medan man i Danmark, Finland och

Norge har särskilda lagar om adoption ungefär av den typ som föreliggande

förslag till namnlag representerar. Familjerättskommittén understryker, att

man här en gång på goda skäl valt en viss linje. Hänsyn måste tagas till det

redan lagfästa resultatet av kodifieringsarbetet, och konsekvens i själva lag­

stiftningsarbetet är också av betydelse.

Svea hovrätt finner, att kommitténs strävan att ge uttryckliga regler för

lösandet av alla förutsebara fall haft till följd att lagtexten i vissa avsnitt

blivit alltför detaljerad och svårläst. Med hänsyn till att lagen så nära berör

varje enskild medborgare och i stor utsträckning skall tillämpas av juridiskt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

icke skolade personer borde man överväga, om man icke i enkelhetens och

överskådlighetens intresse kunde avstå från att till särbehandling uppta i

praktiken mindre ofta uppkommande situationer. Även Föreningen Sveriges

häradshövdingar framhåller det önskvärda i att lagreglerna, avsedda att

tillämpas i första hand av kyrkobokförare utan vana att tolka vare sig lag­

text eller motiv, utformas enklare och mera genomskådligt. Liknande krav

på en förenklad, mera lättfattlig lagtext framlägges av hovrätten över Skåne

och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och statistiska centralbyrån.

Svea hovrätt anser att den valda systematiken föranleder vissa olägen­

heter, t. ex. däri att barns släktnamnsförvärv behandlas på olika ställen i

lagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp samma problem och före­

slår en sådan omdisponering av lagtexten, att alla bestämmelser om barns

släktnamnsförvärv kommer i en följd.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde

framhåller terminologien i förslaget såsom förtjänstfull. Kyrkobok­

föringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde finner det önsk­

värt med en definition av begreppet släktnamn och skillnaden mellan släkt­

namn och efternamn. Samma tanke framföres av inspektören i Skara stifts

andra inspektionsområde.

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, huruvida icke med hänsyn till ären­

denas natur bestämmelser om sekretesskydd för handlingar

i namnärenden kan anses behövliga.

Behandling av frågan i Nordiska rådet

Till Nordiska rådets nionde session i Köpenhamn i februari 1961 väcktes

ett medlemsförslag (sak A 16) av herr Rylander med hemställan, att rådet

ville i rekommendation till regeringarna uttala sig om föreliggande förslag

till namnrättslig lagstiftning. I förslaget uttalades bl. a., att namnrätten

otvivelaktigt utgör ett område, där olika synpunkter bryter sig mot var­

andra. Man har å ena sidan ett allmänt intresse av ordning och reda i namn­

frågor, å andra sidan önskan att ge individen största möjliga frihet i fråga

om en så personlig angelägenhet som det egna namnet. Vad angår indivi­

dens intressen har framför allt kvinnans jämställdhet med mannen lett till

att grundsatsen i äldre, ännu tillämpat namnskick om att kvinnan vid äk­

tenskaps ingående har att taga mannens efternamn numera måste anses

mindre konsekvent och svår att försvara.

Medlemsförslaget behandlades före sessionen av rådets juridiska nio-

mannakommitté. I utlåtande över förslaget redovisade kommittén vissa syn­

punkter, som under kommitténs behandling av frågan kommit till uttryck

beträffande namnförvärv för barn i äktenskap, barn utom äktenskap och

hustru.

Vid sessionen hänvisades förslaget till juridiska utskottet, som i sitt ut­

låtande till en början konstaterade, att det danska förslaget kunde väntas

33

bli genomfört i folketinget vid då pågående folketingssamling, att i Norge

och Sverige förslag kunde väntas bli framlagda tidigast i början av år 1962

samt att ny namnlagstiftning icke var aktuell i Finland och Island. Vad

anginge huvudprinciperna i de framlagda namnlagsförslagen hänvisade ut­

skottet till att de synpunkter som kommit till uttryck i niomannakommit-

téns utlåtande kunde tagas i betraktande vid den fortsatta behandlingen av

lagförslagen i respektive regeringar och parlament. Utskottet var av den

uppfattningen, att rådet icke borde antaga någon rekommendation till re­

geringarna i den föreliggande frågan, och hemställde därför, att rådet icke

skulle företaga sig något i anledning av medlemsförslaget.

I särskilt, vid utskottets utlåtande fogat yttrande anförde två ledamöter av

utskottet, herrar Sandler och Helén, att de ansåg utskottets motivering icke

ge ett tillfredsställande uttryck för medlemsförslagets tanke, att vid refor­

mering av namnrätten berättigad hänsyn tas till individens intressen och

principen om könens jämställdhet.

Utskottets hemställan bifölls av rådet.

1 Danmark har sedermera ny namnlag antagits av folketinget och utfär­

dats den 17 maj 1961. Lagen har trätt i kraft den 1 januari 1962.

Departementschefen

Personnamnet är av stor betydelse i vårt samhällsliv. Det har av ålder

utgjort den naturliga grunden för folkregistreringen, och för den enskilde

har det varit det främsta individualiseringsmedlet. Även om namnets funk­

tion såsom offentligrättsligt identifieringsmedel något förlorat i betydelse i

och med tillskapandet av den moderna folkbokföringen och införandet av

obligatoriska födelsenummer, kvarstår den dock i samhällets dagliga kon­

takt med medborgarna. Namnets värde för den enskilde är snarast i stigan­

de. Det bör framhållas, att namnet såsom s. k. naturligt varulcännetecken

har avgörande betydelse inom firma- och varumärkesrätten. Namnet har

emellertid också en viktig sida, som vetter mot familjerätten. Mycket tidigt

i vår historia finner man hur namn, först förnamnet och sedan patrony-

mikon (bl. a. sonnamn) och gårdsnamn, får uttrycka sambandet mellan två

eller flera generationer. I och med att ett släktnamnsskick utvecklats, har

släktnamnet blivit en symbol för familjen och dess anknytning bakåt och

framåt i tiden.

De nu i vårt land gällande bestämmelserna om namn är uppdelade på ett

flertal olika författningar. Äldst är släktnamnsförordningen från år 1901.

Dess tillkomsthistoria visar, att samhällets identifieringsintresse vid den

tidpunkten stod i förgrunden, och förordningens främsta uppgift blev att

resa spärr mot de fria släktnamnsbytena, vilka höll på att bringa allvarlig

oreda i den offentliga registreringen. Som ett sidoresultat av dessa strä­

vanden kom emellertid dels ett administrativt skydd för vissa släktnamn

och dels vissa familjerättsligt betonade bestämmelser. Familjerättsliga be­

stämmelser saknades eljest ända fram till år 1915, då det i lagen om äkten-

2

Bihang till riksdagens protokoll 196.1. 1 samt. Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

skaps ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släkt­

namn vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagstift­

ning åren 1917 och 1920 reglering av barns, adoptivbarns och hustrus släkt­

namn, en reglering som sedan förblivit i huvudsak oförändrad. Bestäm­

melserna finns nu upptagna i giftermålsbalken från år 1920 och föräldra-

balken från år 1949. Vad som gäller om förnamn finns i huvudsak upptaget

i folkbokföringsförordningen från år 1946.

Släktnamnsförordningens ursprungliga betydelse som en spärr mot fria

namnbyten kvarstår alltjämt oförändrad. Jämsides härmed har emellertid

namnmyndigheten undan för undan fått uppgifter, som får betraktas som

ett utflöde av den familjerättsliga namnlagstiftningen. Sålunda bär inom

namnmyndigheten utbildats en mångskiftande praxis med tämligen fasta

grunder för hur familjerättsligt betonade namnförvärv kan få ske utanför

de bestämmelser, som upptagits i giftermålsbalken och föräldrabalken.

Vad nu sagts antyder de problemställningar, med vilka man har att göra

inom namnrätten. Det måste betraktas såsom en brist, att vi i vårt land sak­

nar en på enhetlig grund uppbyggd namnlagstiftning, vari å ena sidan of-

fentligrättsligt intresse kunnat vägas mot privaträttsligt och å andra sidan

en avvägning kunnat ske mellan de familjerättsliga och de immaterialrätts-

liga intressena. Ej heller kan anses tillfredsställande, att en stor del av

namnrätten bygger på en för allmänheten svårtillgänglig praxis.

Det av namnrättskommittén framlagda förslaget innebär, att alla de

namnrättsliga bestämmelserna sammanföres i en lag. De familjerättsliga be­

stämmelserna i förslaget bygger visserligen i huvudsak på giftermåls- och

föräldrabalkarnas gällande regler, men kommittén har i betydande utsträck­

ning till lagstiftning upptagit sådana frågor, vilka nu endast regleras i

praxis, och därvid har kommittén i vissa fall föreslagit andra lösningar än

dem, som namnmyndigheten tillämpat. Sålunda ges enligt förslaget barn

större valfrihet mellan faders och moders släktnamn, och hustru föreslås

erhålla frihet att i äktenskap behålla släktnamn som hon bär, då äkten­

skapet ingås. De föreslagna bestämmelserna om släktnamnsbyte efter an­

sökan hos namnmyndigheten har också sin grund i gällande rätt men har

fått en utformning, som dels bättre överensstämmer med den praxis som

utvecklats, dels står i bättre samklang med modern känneteckensrätt över

huvud. Som betydande nyheter får betecknas förslaget, att domstol skall

kunna överpröva namnmyndighetens beslut, och de föreslagna reglerna om

materiellt namnskydd för egenartat släktnamn. Vidare föreslår kommittén,

att frågor om namnförlust och om verkningarna av namnförvärv för s. k. bi­

person närmare regleras. De föreslagna bestämmelserna om förlust av släkt­

namn bygger delvis på vad som nu kan anses gälla, men de nuvarande reg­

lerna är knapphändiga och otydliga. I fråga om förnamn innebär förslaget

viss utvidgning av möjligheterna att ge sådant namn, men i huvudsak byg­

ger det på gällande rätt.

Vad angår förfarandet i namnärenden uppställer förslaget flera praktiska

nyheter. På den familjerättsliga sidan har sålunda reglerats, i vilken ord­

Kangl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

35

ning medgivande och samtycke till namnförvärv skall avges, och det är ock­ så uttryckligen angivet, att namngivning och namnbyte för underårig skall göras av vårdnadshavaren. Den viktigaste praktiska nyheten torde vara, att namnmyndighetens bifall till ansökan om släktnamn skall kungöras i syfte att rättstryggheten på namnrättens område skall förbättras.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande. Från flera håll har understrukits behovet av ny namnlagstiftning. Endast ett par remissinstanser har ställt sig avvisande till att förslaget lägges till grund för lagstiftning. I övrigt har de i remissyttran­ dena framställda anmärkningarna gällt särskilda punkter i förslaget. Till övervägande del har man sålunda ansett det innefatta en riktig avvägning av föreliggande problem och förordat, att det med vissa jämkningar upphöjes till lag.

Även enligt min mening har förslaget betydande förtjänster, och jag an­ ser att det i huvudsak bör kunna läggas till grund för lagstiftning på om­ rådet. Jag vill därvid förorda, att i enlighet med kommitténs förslag en ge­ mensam namnlag genomföres. Vad familjerättskommittén invänt häremot kan ej frånkännas betydelse, men de värden som en gemensam namnlag­ stiftning har att bjuda med hänsyn till överskådlighet och lättillgänglighet synes mig vara större än den systematiska fördel, som kan vinnas av att de familjerättsliga balkarna uttömmande får behandla alla med familjelivet sammanhängande frågor, den familj erättsliga namnrätten inbegripen. Det kan blott påpekas, att med den av familj erättskommittén förordade uppdel­ ningen vissa till sin natur enhetliga problem skulle få sin behandling i två olika lagkomplex, och den överskådlighet som förslaget nu erbjuder skulle därvid komma att sönderbrytas. Det av familj erättskommittén önskade syf­ tet kan åtminstone delvis vinnas genom hänvisningar från balkarna till namnlagen.

Åtskilliga av de framställda detaljanmärkningarna måste dock enligt min mening beaktas. Jag kan beträffande dessa spörsmål i huvudsak hänvisa till den följande redogörelsen för det förslag till namnlag som på grundval av kommitténs betänkande och de avgivna remissyttrandena utarbetats inom justitiedepartementet. Emellertid vill jag redan här uppta en del frågor till granskning, bl. a. vissa spörsmål som föranlett omdisponering av eller el­ jest mera väsentliga jämkningar i kommitténs lagtext.

Kommittén har föreslagit, att i eif inledande stadgande skall upptagas generella regler om namnrätt och namnplikt. Stadgandet har i förslaget for­ mulerats så, att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare en­ ligt vad i lagen stadgas och att envar är, där annat ej följer av lag eller sed­ vänja, pliktig att bära honom tillkommande namn. Ett par hovrätter och familj erättskommittén har invänt, att namnplikten härvid fått en mindre lämplig utformning. Såsom namnrättskommittén själv påpekat i betänkan­ det upprätthålles kravet på namnplikt genom olika författningar, i vilka påföljder för brott mot namnplikten stadgas. Den av kommittén föreslagna regelns enda syfte är, heter det i kritiken, att understödja ett visst namn­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

bruk, som därför utan uppehåller sig självt. När kommittén nu avstyrker

att namnplikten förknippas med straffansvar, anser man, att motivering

saknas för ett deklaratoriskt stadgande angående generell namnplikt. Svea

hovrätt har även ifrågasatt, om icke den inledande bestämmelsen om namn­

rätt, som saknar motsvarighet i grannländernas förslag, bör utgå, därest

bestämmelsen om namnplikt strykes.

Jag kan i huvudsak dela den uppfattning som kommit till synes i kritiken

och anser ej tillräckliga skäl föreligga att i lagen upptaga ett stadgande

om namnplikt, som skenbart men icke reellt går utöver vad som gäller en­

ligt annan författning eller enligt sakens natur. Ej heller den generella be­

stämmelsen om namnrätt synes ha någon väsentlig funktion att fylla. Jag

har därför låtit hela det ifrågavarande stadgandet i förslaget utgå.

Kommittén har på olika sätt sökt tillgodose den enskildes intresse av att

i vissa fall kunna förvärva annat släktnamn än det som han förvärvade vid

födelsen. I dessa svåra avvägningsfrågor har man att först ta ställning till

den motsättning, som kan finnas mellan den enskildes önskan att byta

namn eller att förvärva visst annat namn, å ena, och det allmännas intresse

av namnstabilitet, klarhet i folkbokföringen in. in., å andra sidan. Det är

naturligt, att frågor som innefattar en sådan motsatsställning får lösas äv­

en administrativ namnmyndighet. Emellertid har kommittén tänkt sig, att

namnmyndigheten skall lösa även konflikter av annan karaktär. Sålunda

skall enligt kommittéförslagets 8 och 9 §§ barn i äktenskap som vill förvärva

styvfaders namn, barn utom äktenskap som vid förvärva släktnamn, som

dess moder bär sedan ett tidigare äktenskap, och fosterbarn som vill förvärva

fosterföräldrarnas namn kunna få sina önskemål uppfyllda endast efter an­

sökan hos namnmyndigheten. Den avvägning som här skall ske berör intres­

sen av rent personlig art. I ett par av de nämnda fallen skall enligt förslaget

namnmyndigheten av-göra frågan, med vilken av- flera personer som barnet

har starkast samhörighet, och namnbyte får överhuvud taget endast ske, om

det kan anses vara till barnets bästa. I vissa fall har kommittén ansett, att

namnbyten av med dessa fall besläktad karaktär bör kunna ske efter anmä­

lan hos pastor. Enligt kommittéförslagets 2 § tredje stycket skall sålunda

barn i äktenskap efter anmälan hos pastor kunna anta det släktnamn mo­

dern bar som ogift, och enligt 3 § tredje stycket skall barn utom äktenskap

på samma sätt kunna anta sin styvfaders släktnamn. Det är härvid att mär­

ka, att anmälan för underårigt barn skall göras av vårdnadshavaren, vilket

i det förstnämnda fallet får sin särskilda betydelse om föräldrarna är skilda;

kommittén har ansett barnets rätt till moderns namn vara så stark, att det

ej funnits anledning att bevaka önskemål från den av föräldrarna, vilken ej

längre har vårdnaden, att barnet behåller faderns namn.

På här angivna punkter har förslaget — såsom jag närmare återkommer

till i det följande — mött gensagor från åtskilliga remissorgan, och ej hel­

ler enligt min mening, går förslaget fritt från kritik i dessa delar. Vad först

angår uppdelningen i ansökningsärenden och anmälningsärenden synes det

i huvudsak ha varit praktiska synpunkter som har varit vägledande för

37

kommittén. De fall då en undersökning av barnets förhållanden är ound­ gängligen nödvändig har hänförts till ansökningsärendena. Därvid har så­ som villkor för att namnbytet skall få ske uppställts, förutom vissa formali­ teter, även att namnbytet skall vara till barnets bästa. Emellertid synes det mig ej kunna utan vidare förutsättas, att de namnbyten vilka av kommittén hänförts till anmälningsfall regelmässigt är till barnets bästa. I synnerhet förefaller det knappast kunna göras någon principiell skillnad i värdering­ en av ett inomäktenskapligt barns bästa, när fråga är om det efter föräld­ rarnas skilsmässa skall förvärva moderns flicknamn eller om det skall för­ värva moderns nye makes namn. I båda fallen synes det viktigt att tillika överväga, vad förlusten av faderns namn kan komma att innebära för bar­ net. Vidare kan ett barn utom äktenskap, som är trolovningsbarn och därför antagit faderns namn, ha intresse av att få behålla detta namn, även om modern gifter sig med en annan man, vilken är villig att låta barnet få hans släktnamn. I båda dessa grupper av fall synes det ej heller vara realistiskt att helt bortse från faderns inställning till namnbytet; frågan om barnets bästa torde innefatta även faderns reaktion och framtida inställning till bar­ net. Av anförda skäl anser jag en omprövning av den av kommittén gjorda uppdelningen på ansökningsfall och anmälningsfall vara påkallad.

Kommitténs förslag, att namnmyndigheten i vissa ärenden skall avgöra vad som är till ett barns bästa, innebär att man ålägger myndigheten avgö­ randen av ett slag, som egentligen är främmande för dess verksamhet. Det kan även ifrågasättas, om det skriftliga förfarandet hos en central myndig­ het lämpar sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen.

Av det nu sagda framgår, att omprövningen av uppdelningen mellan an­ sökningsfall och anmälningsfall ej lämpligen kan leda till att man överflyt­ tar en del av de sistnämnda till ansökningsfallen, utan andra vägar måste prövas. Därest till en början bortses från den familjerättsliga bedömningen, skall namnmyndighetens uppgift i främsta rummet vara att bevaka det allmännas intresse av namnstabilitet m. m. och de enskilda namnhavarnas behov av namnskydd. Om dessa intressen ej är berörda i ett ärende synes det kunna handläggas såsom ett anmälningsärende. Genom en sådan upp­ delning kommer ansökningsärendena att väl lämpa sig för handläggning inom patentverket, där de kommer att utgöra en naturlig del av de imma- terialrättsliga ärenden som denna myndighet eljest har att behandla.

I de familjerättsligt betonade fallen synes mig en prövning, huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa, vara erforderlig. Denna prövning, som endast bör avse barn under aderton år, torde lämpligast förläggas till domstol. Såsom lokalt organ kan domstolen på ett bekvämare och tillförlit­ ligare sätt än namnmyndigheten föranstalta om utredning. Inför domstolen kan muntliga förhör hållas, och domstolen är väl förtrogen med övervägan­ den av just den art som här kommer i fråga. Mot domstolshandläggning ta­ lar, att den namnsökande härigenom får underkasta sig en understundom betungande extra åtgärd i fall då enligt kommittéförslaget hela ärendet skul­ le avgöras inom namnmyndigheten. Det må dock påpekas, att sedan dom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

stolen uttalat sig, förfarandet hos namninyndigheten kan förutses bli mind­

re tidskrävande än enligt kommittéförslaget. Vidare kan man genom att i

förfarandet införa en prövning av domstol överföra vissa av ärendena från

ansökningsfall till anmälningsfall. Den enskildes besvär med anledning av

domstolsförfarandet kompenseras således i dessa fall genom att han efter

domstolens beslut med stöd av detta kan anmäla namnbytet till anteckning

direkt hos pastor.

I kommitténs förslag har upptagits en särskild bestämmelse (4 §) om hit­

tebarns namn. Bestämmelsen innebär, att hittebarn skall erhålla släktnamn

genom namnmyndighetens försorg; utrönes senare barnets börd, skall det

äga att efter anmälan antaga släktnamn, som lagligen skulle ha tillkommit

det. Kommittén framhåller, att de senaste decenniernas historia uppvisat åt­

skilliga situationer, då frågan om hittebarns namn blivit eller kunnat bli ak­

tuell, och anser, att det därför är oundvikligt att i namnlagstiftningen be­

handla detta problem. Skånska hovrätten har emellertid i sitt remissvar på­

pekat, att redan av 10 § i kommittéförslaget (motsvarande 8 § i departe-

mentsförslaget) följer, att hittebarn kan erhålla namn genom namnmyndig­

hetens försorg. Att för dessa fåtaliga fall öppna en särskild möjlighet att

återta namn efter anmälan synes enligt hovrättens mening knappast vara

behövligt; i allmänhet kan återgång efter anmälan ske enligt annat stadgan­

de i lagen. Jag delar denna uppfattning och har sålunda uteslutit ifrågava­

rande bestämmelse ur förslaget. Framhållas må, att någon motsvarande re­

gel ej finns i gällande rätt och ej heller upptagits i grannländernas lagför

slag.

Jag anser jämväl, att en i kommittéförslaget upptagen särskild bestäm

melse (36 §) om utlännings rätt till namn bör utgå. Frågor om utlännings

familjerättsliga förvärv av släktnamn och förnamn torde liksom nu kunna

lämnas öppna för praxis. Däremot bör, såsom familjerättskommittén på­

pekar, det administrativa förfarandet i denna del regleras. Jag föreslår, att

den paragraf, i vilken de allmänna förutsättningarna för rätt till admini­

strativt namnbyte anges, kompletteras med bestämmelser om de fall, i vilka

annan än svensk medborgare äger rätt till sådant namnbyte. Någon uttryck­

lig regel om utlännings rätt att vid inflyttning till riket behålla honom en­

ligt utländsk lag tillkommande namn finner jag ej påkallad.

Med beaktande av den kritik, som från några håll framförts mot lagrum­

mens språkliga utformning, föreslår jag i tydlighetens intresse, att i varje

särskild paragraf anges den myndighet, hos vilken ansökan eller anmälan

skall göras eller annan åtgärd vidtagas. Även den kritik som riktats mot

systematiken i kommittéförslagets kap. II anser jag böra beaktas. Släkt-

namnskapitlet har sålunda i departementsförslaget grupperats så, att barns

och adoptivbarns samt hustrus namnförvärv först var för sig uttömmande

behandlas, varefter regleras sådana namnbyten som ej har familjerättslig

karaktär.

Den av kommittén föreslagna terminologien finner jag i huvudsak väl äg­

nad för sitt ändamål. De önskemål som från ett par håll framförts, att la­

39

gen skall innehålla en definition som närmare avgränsar begreppet släkt­

namn, är i och för sig beaktansvärda. Det är dock vanskligt att formulera

en sådan definition, och värdet därav förefaller också minska, om de bland

övergångsbestämmelserna till förslaget upptagna reglerna om avveckling av

vissa äldre tillnamnsskick får avsedd verkan.

Det torde ej vara anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om

sekretesskydd i namnärenden. Denna fråga torde komma att behandlas av

offentlighetskommittén.

Kommittéförslaget har som förut nämnts tillkommit i nordisk samver­

kan. Det är emellertid av övriga nordiska länder endast Danmark och Norge,

som deltagit i samarbetet. För Finland och Island har ej funnits förutsätt­

ningar för medverkan. Det har ej heller varit möjligt för de danska, norska

och svenska kommittéerna att nå fram till likformiga lagförslag; skiljak­

tigheter har ej kunnat undgås på vissa väsentliga punkter. Försök att ge­

nom medverkan av Nordiska rådet sammanjämka ståndpunkterna har ej

krönts med framgång, och i Danmark har man ansett sig böra genomföra

lagstiftningen utan att avvakta ställningstagandet till de i Norge och Sve­

rige framlagda lagförslagen. Sedermera har emellertid överläggningar rö­

rande namnlagstiftningen ägt rum mellan representanter för de norska och

svenska justitiedepartementen. De norska och svenska lagförslagen, vilka

under överläggningarna bragts i närmare överensstämmelse med varandra,

beräknas kunna framläggas samtidigt för parlamentarisk behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

De särskilda lagförslagen

Förslag till namnlag

Det inom justitiedepartementet upprättade förslaget till namnlag är upp­

delat i fyra avdelningar, av vilka den första behandlar släktnamn, den

andra förnamn och den tredje förfarandet i mål och ärenden enligt lagen;

fjärde avdelningen innehåller ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

I. Om släktnamn

Denna avdelning i förslaget upptar under särskilda underrubriker dels

regler om barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn, om hustrus för­

värv av släktnamn och om förvärv av släktnamn i andra fall samt vissa ge­

mensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn, dels regler om förlust

av släktnamn och om särskilt skydd för egenartat släktnamn.

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn

1 §•

Denna paragraf, som motsvarar 2 § i kommiltéförslaget, innehåller be­

stämmelser om inomäktenskapligt barns förvärv av faders eller moders släkt­

namn.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 1 § föräldrabalken erhåller barn i äktenskap

faderns släktnamn. Barn, som sedan det fyllt aderton år erhåller äktenskap­

lig börd genom att föräldrarna ingår äktenskap med varandra (legitimeras),

behåller doek det släktnamn som dessförinnan tillkom barnet, såvida det

icke själv bestämmer annorlunda.

Lagregler saknas om barns förvärv av det namn modern bar såsom ogift,

men inom namnmyndigheten har utvecklats en praxis för godkännande efter

ansökan av sådant namn enligt i huvudsak följande linjer. Är barnet

omyndigt och beslår föräldrarnas äktenskap eller är den ena av föräldrarna

död, medgives endast namnbyte från sonnamn till egenartat släktnamn,

dock ej adelsnamn, och samtycke erfordras från moderns föräldrar och

syskon. Samma regler gäller då barnet är myndigt. Är omyndigt barns för­

äldrar äktenskapsskilda, medges namnbytet oavsett om faderns släktnamn

är egenartat och oavsett om moderns flicknamn är ett sonnamn — även

byte till hennes adliga släktnamn godkännes — dock kräves, att modern

har vårdnaden om barnet och att hon har återtagit eller ämnar återtaga

samma namn. I sistnämnda typ av fall inhämtas faderns yttrande, och en

mera omfattande utredning av barnets förhållanden anses påkallad.

Kommittén. Kommittén har i 2 § första stycket föreslagit såsom huvudre­

gel, att barn som vid födelsen har äktenskaplig börd förvärvar faderns släkt­

namn. Erhåller barnet sådan börd först efter födelsen kan två olika situatio­

ner uppkomma. Har barnet ej fyllt aderton år och står det under vårdnad av

någon av föräldrarna, inträder vid legitimationen automatiskt förvärv av fa­

derns släktnamn; i andra fall får legitimationen endast den verkan, att bar­

net berättigas efter anmälan antaga faderns släktnamn. Slutligen föreslår

kommittén, att barn i äktenskap efter anmälan hos pastor må antaga det

släktnamn, som tillkom modern såsom ogift.

Till en början konstaterar kommittén, att den agnatiska namnföljden har

gammal hävd beträffande inomäktenskapliga barn. Kommittén menar dock,

att detta är ett uttryck för samma betraktelsesätt som tidigare medfört, att

fadern var ensam förmyndare och att mannen än längre tillbaka i äktenska­

pet hade en företrädesställning i fråga om förvaltning av familjens ekono­

miska angelägenheter och målsmansrätt över hustrun. Denna mannens fö­

reträdesrätt har försvunnit, och i lagstiftningen har markerats föräldrarnas

lika ställning till barnen i äktenskapet. Utvecklingen härutinnan har ännu

ej kommit att återspeglas i namnlagstiftningen, men namnmyndigheten har

i ett icke ringa antal fall haft att ta ställning till inomäktenskapligt barns

önskan att få byta bort sitt »vanliga» fadersnamn mot ett »ovanligt» mo­

dersnamn. För godkännande har namnmyndigheten krävt, att modern och

hennes närmaste anförvanter, vilka bär namnet, lämnar sitt medgivande.

Kommittén pekar därefter på att ett mödernesläktens intresse av att hind­

ra, att ett barn utom äktenskap förvärvar sin moders flicknamn, fått vika

för barnets intresse av att erhålla ett släktnamn, till vilket det har anknyt­

ning, och kommittén anser, att mödernesläktens intresse ej kan göra sig

starkare gällande i förhållande till det inomäktenskapliga barnet. Möjligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

41

kan, säger kommittén, bakom namnmyndighetens praxis ligga den uppfatt­

ningen, att hustru genom att förvärva mannens släktnamn förlorar rätten

till sitt flicknamn. Emellertid är ett barns rätt icke knuten till det namn mo­

dern bär; så har t. ex. utomäktenskapligt barn rätt till moderns flicknamn,

ehuru hon under äktenskap eller efter äktenskapsskillnad har sin mans el­

ler före detta mans släktnamn. Vidare uttalar kommittén, att det namnför­

värv modern gjort vid födelsen är självständigt och obegränsat, varför icke

någon bör ha anledning att känna sin rätt kränkt av att hon låter namnet gå

vidare till ett barn, detta må sedan vara fött i eller utom äktenskap. Slutli­

gen påpekas det, att synpunkten att hustru förlorar rätten till sitt flicknamn

ej äger giltighet, om kommittéförslaget angående hustrus namn antages.

Med stöd av det anförda finner kommittén, att mödernesläkten icke bör kun­

na uppställa hinder för ett barn i äktenskap att förvärva det namn, som till­

kom dess moder såsom ogift. Ej heller kan kommittén finna underlag för

att modern själv skulle tillerkännas sådan möjlighet. Barnets anknytning

till modern är lika stark vare sig det är fött i eller utom äktenskap.

Därefter tar kommittén upp frågan, huruvida det kan antagas verka vilse­

ledande på allmänheten eller vara till olägenhet för den genealogiska forsk­

ningen, om man bryter rådande hävd med agnatisk namnordning. Det påpe­

kas först, att avsteg från den agnatiska namnföljden redan förekommer. Ef­

tersom kommittéförslaget bygger på att varje barn vid födelsen automatiskt

förvärvar släktnamn och eftersom detta även enligt kommitténs förslag för

de inomäktenskapliga alltid skall vara fadersnamnet, blir detta från både all­

mänhetens och släktforskningens synpunkt barnets utgångspunkt. Kommit­

tén har därför ej kunnat finna, att hänsyn till sedvanan eller den genealo­

giska forskningen bör utgöra hinder för att ge inomäktenskapligt barn

namnrätt till moderns flicknamn.

Kommittén tar vidare upp invändningen, att man genom att tillåta valfri­

het mellan två namn riskerar att bryta sönder familjens gemenskapssymbol.

Det viktiga är härvidlag icke, att en agnatisk namnordning ges företräde

utan att man följer en enda linje och tillåter avsteg från denna endast efter

prövning av namnmyndigheten, varvid såväl barnets som det allmännas in­

tressen kan tillgodoses. Kommittén påvisar i detta sammanhang de många

olika situationer, i vilka barnet kan ha intresse av att förvärva moderns flick­

namn, och uttalar att, om föräldrarna gemensamt eller ock en av dem, så­

som ensam vårdnadshavare för minderårigt barn, ansöker om namnet, namn­

myndigheten ej torde kunna uttala, att det strider mot barnets intresse att

förvärva namnet. Har barnet uppnått vuxen ålder kan, anser kommittén,

utanförstående knappast avgöra, huruvida det har eller icke har intresse av

alt förvärva moderns namn. Namnmyndigheten måste vid behandlingen av

sådana ansökningar i stället utgå ifrån att barnet har det uppgivna intresset

av namnbytet. Tages hänsyn endast till barnets synpunkt kan ansöknings-

lörfarandet därför ej gc annat resultat än som skulle ha uppnåtts om barnet

ägt anta namnet efter anmälan.

Mot barnets intresse skall emellertid, säger kommittén slutligen, vägas det

2-f Bihang till riksdagens protokoll 1963. I saml. Nr 37

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Detta gör sig gällande i sam­

band med varje namnbyte. Den nu föreliggande konflikten mellan enskilt

och allmänt intresse utgör således icke något undantag. Skulle man från

början ha tillmätt namnstabiliteten ett så högt värde, att den ansåges vikti­

gare än den enskildes intresse av att förvärva sin moders släktnamn, borde

detta ha medfört att alla namnbyten enligt förslaget gjorts till föremål för

namnmyndighetens prövning. Styrkan hos det personliga intresset i förelig­

gande fall och det allmänna intressets abstrakta karaktär gör, enligt kom­

mitténs mening, att det snarast måste bedömas såsom olämpligt, att man

upptar dessa såsom ansökningsärenden. Därvid kan tillika framhållas, att

de skäl som föranleder önskan om namnbyte i dessa fall kan vara av ytterst

känslig natur.

Avslutningsvis framhåller kommittén, att förevarande problem särskilt

ingående diskuterats vid de nordiska överläggningarna och att man därvid

kommit till den samstämmiga uppfattningen, att barnet bör äga möjlighet

att utan särskild prövning förvärva moderns flicknamn.

Vid bestämmande av vilket namn barnet vid födelsen automatiskt skall

förvärva har kommittén stannat vid den hittillsvarande regeln, att barnet

förvärvar faderns släktnamn. Dels har, säger kommittén, denna ordning gam­

mal hävd ej blott i Sverige utan över huvud taget inom den västerländska kul­

turkretsen, dels torde den överensstämma med det stora flertalets önskemål.

Den av kommittén upptagna huvudregeln överensstämmer därför i sak med

vad som redan gäller.

Kommitténs förslag om verkan av legitimation överensstämmer också med

gällande rätt, ehuru reglerna härom utformats med hänsyn till den av kom­

mittén antagna grundprincipen, att varje släktnamnsförvärv skall knytas

til] viss tidpunkt, i detta fall själva legitimationen. Automatisk verkan av

denna sker dock endast, då barnet är under aderton år och står under vård­

nad av någon av föräldrarna. Bestämmelsen härom har sammanförts med re­

geln om förvärv av släktnamn vid födelsen. I 2 § andra stycket av kom­

mitténs förslag behandlas barnets rätt att efter legitimation antaga faderns

släktnamn. Denna rätt är begränsad till fall, då barnet ej förvärvat faderns

namn i enlighet med stadgandet i första stycket, vilket betyder att barnet,

då föräldrarna ingick äktenskap, hade fyllt aderton år eller stöd under an­

nans vårdnad. Har däremot barnet antagit moderns namn, skall det icke på

grund av andra styckets bestämmelse vara berättigat att åter antaga faderns.

På grundval av principen, att barnet äger lika rätt till faderns och mo­

derns släktnamn, föreslår kommittén i 2 § tredje stycket, att barn i äkten­

skap efter anmälan hos pastor må antaga det släktnamn, som tillkom mo­

dern såsom ogift. Har barnet sålunda förvärvat moderns släktnamn, lämnar

lagrummet ej möjlighet till ytterligare fritt namnbyte. Genom denna spärr­

regel har kommittén velat ta hänsyn till namnstabiliteten.

I en till kommittébetänkandet såsom bilaga fogad uppsats har professor

emeritus Gösta Eberstein, med vilken kommittén samrått såsom särskild

sakkunnig, kritiserat kommitténs i sistnämnda stycke återgivna förslag.

43

Han menar, att en agnatisk namnordning framstår som något självfallet i

vårt land. Att därtill införa en valrätt av föreslagen art skulle enligt hans

mening äventyra stabiliteten i vårt namnskick och innebära, att man på

chimära grunder offrade en rationell namnordning, som ingått i medvetan­

det och därigenom från allmän identifieringssynpunkt blivit en tillgång.

Remissyttrandena. Kommittéförslagets 2 § första stycket har lämnats utan

erinran, såvitt angår principerna. Kritik har emellertid riktats mot bestäm­

melsen, att automatiskt förvärv av faderns släktnamn vid legitimation gö-

res avhängigt av vårdnaden. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner vård-

nadskravet redan av praktiska skäl vara olämpligt, då pastor i regel icke

kan hämta upplysning i vårdnadsfrågan ur kyrkoboken och därför, utom i

fall dä barnet är bortadopterat, blir tvungen att anställa efterforskningar.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde uttalar

i huvudsak samma mening liksom statistiska centralbyrån, som påpekar att,

om automatiskt namnförvärv i något fall skulle vara emot barnets intresse

— en eventualitet som ej utestänges genom det föreslagna stadgandet —

andra bestämmelser i kommittéförslaget öppnar vägen tillbaka till det förut­

varande namnet. I anslutning till sin kritik på denna punkt kommer central­

byrån till att paragrafens andra stycke bör utgå. Skulle kommittéförslaget

bifallas i dessa delar, bör dock enligt centralbyrån andra stycket erhålla

ändrad formulering; den föreslagna är för vidsträckt i förhållande till det

avsedda innehållet och kan vålla tvekan och misstag vid tillämpningen.

Svea hovrätt föreslår den omredigeringen, att samtliga bestämmelser om

namnförvärv i anledning av legitimation sammanföres till ett andra stycke.

Kommitténs förslag, att barn i äktenskap skall äga efter anmälan antaga

moderns släktnamn såsom ogift tillstyrkes av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, som helt ansluter sig till förslaget och till den motivering kommittén

givit härför. Stockholms rådhusrätt finner de av Eberstein i den vid betän­

kandet fogade uppsatsen anförda synpunkterna givetvis icke kunna från-

kännas ett betydande värde men ansluter sig dock till kommitténs ställ­

ningstagande. Rådhusrätten anser det antagligt, att den föreslagna möjlig­

heten icke kommer att utnyttjas i sådan omfattning, att det offentligrättsliga

intresset av namnstabilitet därigenom åsidosättes. Från privaträttslig syn­

punkt kan enligt rådhusrättens mening någon mera vägande invändning

icke framställas mot förslaget, såvitt angår släktnamn i allmänhet. Rådhus­

rätten anser emellertid tveksamt, huruvida det icke föreligger ett privile­

gium i fråga om introducerad adelsätts rätt till släktnamn. Tillstyrkande

uttalar sig också kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspek­

tionsområde, domkapitlet i Härnösand, Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund, Yrkeskvinnors samarbctsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund.

Fredrika-Bremer-förbundet har i och för sig icke några invändningar att

rikta mot förslagets princip. Emellertid synes det förbundet icke uteslutet,

att en villkorslös bytesrätt skulle kunna öppna vägen för ett ohämmat namn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

44

byte och därigenom inverka på den för alla parter önskvärda namnstabili­

teten. Förbundet föreslår därför av offentligrättsliga skäl, att bestämmelsen

om inomäktenskapligt barns rätt att utan prövning anta moderns namn

blir beroende av om modern själv behållit detta vid äktenskapets ingående.

I sådant fall, menar förbundet, finns namnet redan företrätt inom familjen

och ingen nämnvärd olägenhet uppstår, om ytterligare familjemedlemmar

får samma namn.

Kyrkobokf öring sinspektör en i Växjö stifts andra inspektionsområde an­

mäler tvekan gentemot förslaget. En sålunda vidgad allmän rätt att fritt

välja mellan faderns och moderns släktnamn kan leda till vissa icke önsk­

värda konsekvenser. Namnstabiliteten äventyras, och olägenheter kan upp­

stå för den genealogiska forskningen och för kyrkobokföringen. Även dom­

kapitlet i Strängnäs ifrågasätter, om icke lättheten att ta moderns namn

kommer att skapa viss förvirring på grund av svårigheter att av namnet

sluta sig till familjesamhörighet. Vitterhetsakademien anser, att från de

synpunkter, som akademien har att företräda, förslaget i förevarande del

måste inge mycket stora betänkligheter. Kravet på en »fast namnordning»

måste framträda med särskild tyngd, när ett långsiktigt perspektiv an-

lägges.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del, har avvisat tanken

på en ovillkorlig rätt för barnet att efter anmälan antaga moderns släktnamn

som ogift. Förslaget avstyrkes sålunda av Svea hovrätt, patentverket, kyrko­

bokföringsinspektörerna i Linköpings stifts östra, i Skara stifts första, i

Växjö stifts första, i Lunds stifts södra och norra samt i Göteborgs stifts

norra och södra inspektionsområden, domkapitlen i Uppsala, Linköping,

Skara, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Luleå och Stockholm och en leda­

mot av domkapitlet i Visby, familjerättskommittén, Nämnden för svensk

språkvård, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Genealogiska förening­

en.

Till utveckling av sina synpunkter anför Svea hovrätt, att — såsom Eber-

stein i sitt särskilda yttrande närmare utvecklat — det offentligrättsliga

intresset av ordning och reda i namnförhållandena får anses med styrka

kräva, att man i princip upprätthåller antingen en agnatisk eller en kogna-

tisk namnordning. Barnets intresse av valfrihet mellan föräldrarnas släkt­

namn kan ej sällan härröra från bevekelsegrunder, som vid en objektiv be­

dömning kan anses mindre beaktansvärda. Det kan gälla sådana fall som

att barnet eller dess vårdnadshavare tycker att det ena namnet är »finare»

än det andra, ehuru båda är särskiljande, eller att barnet tillfälligt råkat

i en motsatsställning till den ene av föräldrarna. Hovrätten kan icke finna,

att barnets personliga intresse att utan varje prövning av myndighet få välja

mellan föräldrarnas släktnamn är av sådan vikt, att det offentligrättsliga

intresset av namnstabilitet, till vars förmån kommittén löst åtskilliga andra

avvägningsfrågor, bör få vika just på denna punkt. Om en bestämd namn­

ordning bör följas, kan det icke råda tvivel om att man för svensk rätts

del bör stanna för den agnatiska.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

45

Släktnamnets betydelse för familjesammanhållningen bär framhållits

från flera håll. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspek­

tionsområde säger, att familjeenheten väl ej är tryggad genom namnge-

menskap men att man icke får underskatta värdet av det yttre uttryck

för denna enhet, som det gemensamma namnet kan vara. Han framhål­

ler också, att namnfrågornas reglering bör vara sådan, att den ger minsta

möjlighet till strid om namn; namn får icke kunna användas som ett till­

hygge, ges funktionen av demonstrationsmedel för en likställighet, som

ingen bestrider, eller bli ett bitterhets- och irritationsmoment. Till syn­

punkten om namngemenskapen som ett värde för familjen ansluter sig

särskilt de tre kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs stift samt dom­

kapitlen i Uppsala, Linköping, Göteborg och Stockholm. Domkapitlen i Upp­

sala och Göteborg samt Genealogiska föreningen uttalar också farhågor för

irritation och tvistigheter inom familjen.

Som ett särskilt problem i detta sammanhang framstår frågan om syskons

släktnamn. Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra inspek­

tionsområde anser det motiverat, att ge valmöjligheten en restriktivare for­

mulering i syfte att som regel sammanhålla syskon efter samma fader och

moder med gemensamt släktnamn. Kyrkobokföringsinspektörerna i Växjö

stifts första och andra och i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområden

ävensom domkapitlen i Västerås och Göteborg konstaterar, att syskon kan

komma att inom familjens bestående ram bära olika släktnamn, och sta­

tistiska centralbyrån påpekar, att det ej är svårt att konstruera drastiska

exempel på den namnförbistring, som skulle kunna uppkomma i en familj

med barn av olika kullar, om hustruns och barnens möjlighet att bestämma

om sitt namn utnyttjades på det från det allmännas synpunkt ogynnsam­

maste sättet.

Patentverket har såsom skäl för sitt avstyrkande anfört känneteckensrälts-

liga synpunkter. Verket framhåller, att känneteckensfunktionen väsentligen

är beroende av namnets distinktivitet eller särprägel, och mellan denna och

namnets frekvens råder en nära korrelation. Den här föreslagna bestämmelsen

kan väntas få till effekt, att åtskilliga nu sällsynta namn framdeles blir mera

högfrekventa och därmed också försämrade som kännetecken. Även vitter­

hetsakademien anser, att man får räkna med en successiv förskjutning i fre­

kvensen av vanliga och mindre vanliga namn beroende på att barn i äkten­

skap också kommer att låta sitt val av släktnamn bli beroende av huruvida

modersnamnet är ovanligare än fadersnamnet, ett förhållande som otvivel­

aktigt kommer alt öppna vägen för namnändringar i stor skala utan kontroll

och menligt inverka på namnens särskiljande ändamål. Kyrkobokförings­

inspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde ger uttryck för besläk­

tade tankegångar.

Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, har flertalet uttalat sig

för att problemet bör kunna lösas genom ett ansökningsförfarande. Svea

hovrätt påpekar, att det redan nu förekommer, att namnmyndigheten med­

ger inomäktenskapligt barn rätt att anta moderns släktnamn, varvid täm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ligen stränga krav uppställs på styrkan hos de skäl som kan föranleda bi­

fall. Hovrätten menar, att man i framtiden bör uppställa mindre stränga

fordringar; bl. a. bör ej samtycke från moder eller mödernesläkt vara för­

utsättning för bifall, ehuru förekomsten av samtycke dock kan vara ett bi­

dragande skäl till att namnbyte bör tillåtas. För en regel, att barn i äkten­

skap med åberopande av särskilda skäl skall kunna efter ansökan erhålla

moderns släktnamn såsom ogift, uttalar sig också kyrkobokföringsinspek-

törerna i Linköpings stifts östra och Lunds stifts södra inspektionsområden,

domkapitlen i Göteborg och Luleå samt Nämnden för svensk språkvård.

Domkapitlet i Växjö anser, att sådan ansökan skall få bifallas endast för den

vars namn icke är särskiljande eller eljest är otjänligt. Familjerättskommit-

tén föreslår, att barnet efter ansökan skall få antaga moderns namn såframt

det finnes vara till barnets bästa och ej särskilda skäl är däremot, varvid

samhörighet med modern eller hennes släkt bör vara en förutsättning för

bifall. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att barnets rätt att för­

värva moderns namn skall göras beroende av att barnet har ett beaktans-

värt intresse av förvärvet.

Vissa förslag till kompromisslösningar har också framlagts. Som nyss

anförts har Fredrika-Bremer-förbundet såsom villkor för namnförvärv efter

anmälan velat förutsätta, att modern i äktenskapet behållit sitt namn som

ogift. Har modern däremot vid giftermålet antagit mannens namn torde,

menar förbundet, sådant namnbyte för barnet böra medges först efter an­

sökan. För en annan kompromiss uttalar sig kyrkobokföringsinspektören i

Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde, som anser att namnbyte efter

anmälan skall kunna göras först vid den tid barnet börjar framträda såsom

en självständig person, sålunda av vårdnadshavaren med barnets samtycke,

sedan det fyllt 15 år, och av barnet självt efter uppnådda 18 år, eller ock

bör frågan vara underkastad ansökningsförfarande. Även kyrkobokförings­

inspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde anför att, därest för­

slaget i denna del blir lag, man kan ifrågasätta om icke samtycke av barn

som fyllt 15 år bör fordras, när vårdnadshavare gör anmälan.

Vitterhetsakademien anser, att det bör stå ett barn fritt att — i likhet med

sedvänja i andra länder — till faderns släktnamn lägga även moderns, dock

så att moderns går före faderns.

Domkapitlet i Uppsala uttalar, att barnet självt bör äga rätt att i sista

hand avgöra, vilken av föräldrarnas namn det önskar bära. Domkapitlet

törordar därför, att 2 § i kommitténs förslag utökas med ett fjärde stycke

av följande lydelse: »Barn i äktenskap, som fyllt aderton år och dessförin­

nan erhållit moderns namn, må efter ansökan återtaga faderns namn.»

Statistiska centralbyrån, som var namnmyndighet intill den 1 juli 1962,

avstår från slutligt ställningstagande för eller mot ifrågavarande förslags-

punkt och inskränker sig till en mera på praktiska frågor inriktad gransk­

ning av förslaget. Centralbyrån framhåller därvid såsom otvivelaktigt, att

praxis redan, inom den agnatiska namnordningens ram, sträckt sig ganska

långt i tillmötesgående mot önskemål om barns rätt att få moderns namn,

47

samt ger ett stort antal exempel på denna praxis. Enligt en del av dessa ex­

empel fordras samtycke från mödernefränder medan i andra fall, t. ex. då

frånskild moder återtagit sitt flicknamn, sådant samtycke ej kräves. För

vuxet barn synes gälla, att byte från egenartat till icke-egenartat namn i

regel ej medges. Barnets intresse står i förgrunden, och yttranden inhämtas

dels från föräldrar, dels i vissa fall från harnavårdsman eller barnavårds­

nämnd. Det förekommer också intyg från anhöriga eller andra enskilda per­

soner. Centralbyrån anser dock erfarenheten ge anledning att starkt ifråga­

sätta, huruvida det skriftliga förfarandet hos en central myndighet lämpar

sig för en avvägning av så personliga och svårbedömda intressen. Central­

byrån påpekar vidare, att man genom den föreslagna valrätten får möjlig­

het att kringgå andra bestämmelser i namnlagen, t. ex. så att den som en­

ligt förslagets 10 § eller 16 § stöter på hinder mot ett önskat namnbyte be­

reder väg härför genom att först antaga moderns namn, om detta skulle

vara icke särskiljande. Ej heller finner centralbyrån uteslutet, att barnet

kan behöva skyddas mot att modern såsom ensam vårdnadshavare utövar

valrätten till nackdel för barnets intresse av att behålla faderns namn. Slut­

ligen anser centralbyrån oklart, huruvida barnets rätt att efter anmälan an­

taga namn är förbrukad, sedan den utnyttjats en gång. Här avses det fall,

att barnet förvärvat nytt namn efter namnmyndighetens beslut. Denna frå­

ga bör klarläggas.

Folkpartiets kvinnoförbund understryker vikten av att reglerna blir lik­

formiga i de skandinaviska länderna. Mot en sadan uppfattning invänder

kijrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde, alt

hänsynstagande till dansk och norsk lagstiftning ej härvidlag kan tillmätas

någon större betydelse. Samma ståndpunkt intages av domkapitlet i Växjö

och riddarhusdirektionen.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör barn i äktenskap

liksom enligt gällande rätt vid födelsen förvärva faderns släktnamn. Kom­

mittén har i stället för att såsom i den nuvarande bestämmelsen anknyta till

föräldrabalkens begrepp »barn i äktenskap» hänfört huvudregeln till »barn,

som vid födelsen har äktenskaplig börd». Detta torde sammanhänga med att

sådan börd kan vinnas på två olika sätt, vid födelsen eller genom legitima­

tion. Emellertid synes det vara av visst värde att i namnlagen kunna anknyta

till den i föräldrabalken använda termen »barn i äktenskap», särskilt som

termen »barn utom äktenskap» användes i den efterföljande paragrafen. Den

otydlighet som en sådan anknytning kan anses medföra i den nu gällande

bestämmelsen elimineras, om man fasthåller tidsbestämningen »vid födel­

sen».

Vidare biträder jag kommitténs ståndpunkt att barn, som legitimeras,

därigenom förvärvar rätt till faderns släktnamn. Det synes också riktigt, att

man liksom i gällande rätt gör skillnad mellan den som legitimeras före

aderton års ålder och den som legitimeras därefter. Det ligger i sakens natur,

att legitimationen ej får några verkningar i namnhänseende, om barnet ie-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

48

dan som utomäktenskapligt enligt reglerna i 2 § andra stycket i departe-

mentsförslaget förvärvat faderns namn.

Kommittén har för att automatiskt förvärv vid legitimation skall inträda

för barn> som ej fyllt aderton år, uppställt det villkoret, att barnet står un­

der vårdnad av någon av föräldrarna. Såsom skäl härför anför kommittén

att, därest barnet ej har någon familjegemenskap med föräldrarna, det icke

synes lämpligt att tvinga det att byta släktnamn endast därför att föräldrar-

na ingår äktenskap med varandra. Som exempel på fall, då barnet ej ingår i

föräldrarnas familj egemenskap, nämner kommittén, att barnet är bortadop-

ierat, privat bortlämnat som fosterbarn eller omhändertaget av samhället.

Mot förslaget i denna del har vid remissbehandlingen anförts, att bestämmel­

sen är olämplig från praktisk synpunkt, då kyrkoböckerna ej innehåller

uppgift om vem som har vårdnaden. Det har också framhållits, att vårdna­

den sällan överflyttas från föräldrarna till annan endast därför att barnet

av föräldrarna lämnas till fosterhem eller det omhändertages för samhälls-

vård.

Jag kan ansluta mig till den framförda kritiken och föreslår därför, att

vårdnadskrav et utgar. Detta innebär, att legitimationen för barn under ader­

ton år liksom enligt gällande rätt får omedelbar verkan i namnhänseende.

Skulte i något fall, då barnet står under annans vårdnad, denne anse att

namnändringen ej är önskvärd, öppnar lagförslaget möjligheter för en till-

bakaändring (se 11 § i departementsförslaget). Vad beträffar barn, som

bortadopterats och alltså ingår i en helt ny familj egemenskap, ligger emel­

lertid i sakens natur, att barnets namn ej automatiskt påverkas av att dess

naturliga föräldrar ingår äktenskap med varandra.

Såsom en betydelsefull nyhet har kommittén föreslagit, att barn i äkten­

skap efter anmälan hos pastor skall få antaga moderns släktnamn såsom

ogift. Förslaget grundas väsentligen på den uppfattningen, att ett barn i äk­

tenskap har samma anknytning till moderns som till faderns släkt och där­

för bör få välja mellan fädernesläktens och mödernesläktens namn. För­

slaget har tillstyrkts av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, Stock­

holms rådhusrätt och ett par kvinnoorganisationer. Emellertid överväger

de kritiska rösterna, och i flertalet remissyttranden avstyrkes, att frågan

om barnets rätt till moderns namn löses på det av kommittén föreslagna

sättet.

Kommitténs grundtanke, att barnet skall äga en rätt till moderns släkt­

namn, ligger i linje med de senaste årtiondenas utveckling inom den lag­

stiftning som rör familjelivet, och den av kommittén förordade lösningen

synes principiellt riktig. Emellertid har framgått vid remissbehandlingen, att

vissa praktiska olägenheter kan uppkomma vid genomförande av förslaget

och att i en del lägen barnets bästa ej på ett tillbörligt sätt kommer att kun­

na beaktas.

Såsom framgått av det tidigare anförda har jag funnit ändamålsenligt att

i fall, da frågor om barnets bästa kan uppkomma, införa en prövning av

domstol. Sådan prövning synes böra föreskrivas, när fråga är om inomäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

49

tenskapligt barns förvärv av moderns släktnamn. Har barnet ej fyllt aderton

år, bör alltså sådant förvärv få ske endast om rätten funnit namnbytet va­

ra förenligt med barnets bästa. Denna prövning kommer att tjäna såsom

spärr mot namnbyten, som är olämpliga från familjens och barnets svn-

punkt. Domstolen bör därvid särskilt vaka över att namnbytet ej medför

en för barnet menlig splittring av familjens namngemenskap. Har barnet

syskon bör normalt tillses, att alla syskon inom familjen har samma släkt­

namn.

Det kan vara föremål för tvekan, om härutöver påkallas en prövning hos

namnmyndigheten eller om ett anmälningsförfarande är tillfyllest. Beaktas

bör emellertid, att det här gäller en mycket stor grupp, där det ofta för bar­

net kan föreligga ett, låt vara till styrkan varierande, intresse av att för­

värva moderns släktnamn såsom ogift. Man får alltså räkna med att det i

åtskilliga fall kan bli aktuellt med namnbyte inom denna grupp. Såsom

några remissinstanser framhållit blir det därvid sannolikt en tendens till

övergång från icke särskiljande namn till särskiljande, med resultat att de

sistnämnda efterhand förlorar något av denna sin egenskap. En viss kontroll

över namnbytena, utöver den domstolsprövning som enligt vad jag föror­

dat skall äga rum då barnet är under aderton år, synes önskvärd till för­

hindrande av namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras

av ett behov hos den som önskar byta namn. Jag vill därför föreslå, att

rätten för inomäktenskapligt barn att förvärva moderns namn såsom ogift

göres beroende av tillstånd av namnmyndigheten och att för sådant till­

stånd fordras att särskilda skäl föreligger.

Såsom särskilt skäl för namnbyte bör i främsta rummet få åberopas, att

faderns namn ej är tillräckligt särskiljande och att namnbytesrätt enligt de

allmänna reglerna (8 § i departementsförslaget) därför föreligger. Anled­

ning att skydda moderns släktnamn mot förvärv från barnets sida synes

som regel icke finnas. Hinder bör alltså icke föreligga, att barnet på detta

sätt förvärvar ett namn som tillkommer en adlig ätt. Om namnbyte begä-

res, ehuru faderns namn är tillräckligt särskiljande, torde såsom skäl van­

ligtvis åberopas, att föräldrarnas äktenskap är upplöst och att modern har

vårdnaden om barnet. Finner domstol i sådant fall, att namnbytet är för­

enligt med barnets bästa, torde namnmyndigheten icke böra vara sträng i

sin prövning.

Det må här anmärkas, att enligt den danska lagen barn i äktenskap äger

utan prövning genom anmälan antaga moderns flicknamn. Det norska lag­

förslaget torde komma att innehålla en regel, att namnmyndigheten skall

pröva dessa fall samt att ansökan skall bifallas, såframt ej särskilda skäl

är däremot. Grannländernas regler skall ses mot bakgrund av att i Dan­

mark och Norge redan enligt gällande bestämmelser envar har generell rätt

till namnbyte oavsett vilket släktnamn eller vilken typ av släktnamn lian

bär.

I redaktionellt avseende har förevarande paragraf i departementsförsla-

get utformats så, att i första stycket behandlas förvärv vid födelsen, i and­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

50

ra stycket förvärv genom legitimation och i tredje stycket förvärv av det

namn, som tillkom modern såsom ogift.

2

§•

Denna paragraf, som motsvarar 3 § första och andra styckena i kommit­

téförslaget, innehåller bestämmelser om utomäktenskapligt barns förvärv

av moders eller faders släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 2 § föräldrabalken erhåller barn utom äkten­

skap moderns aktuella släktnamn. Är modern gift eller frånskild hustru

erhåller barnet dock det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift, vilket

namn alltså i praktiken tillkommer alla utomäktenskapliga barn utom barn

till änka. Är barnet trolovningsbarn, äger det förvärva faderns släktnamn.

I andra fall kan barnet med faderns medgivande förvärva hans namn.

Kommittén. Kommittén har såsom huvudregel föreslagit, att barn utom

äktenskap vid födelsen förvärvar moderns släktnamn såsom ogift. Vidare

föreslår kommittén, att barn utom äktenskap skall äga efter anmälan hos

pastor antaga faderns släktnamn i följande fall, nämligen om det är tro­

lovningsbarn, om fadern till dess förmån avgivit förklaring, att det efter

honom skall äga samma rätt till arv som barn i äktenskap, samt om fadern

särskilt medgivit, att barnet må bära hans släktnamn.

Vid utformningen av huvudregeln diskuterar kommittén alternativet, att

alltid låta barnet förvärva moderns aktuella släktnamn. En sådan re­

gel framfördes såsom önskemål vid de nordiska överläggningarna och blev

också de övriga nordiska kommittéernas förslag.

Kommittén påvisar först hur de förslag till ändring i gällande bestäm­

melser som framkommit samtliga gått i riktning mot en huvudregel, att

alla barn skall förvärva det namn som tillkom modern såsom ogift. Då det

gäller barn till gift kvinna eller frånskild hustru har en huvudregel, att bar­

net skall förvärva moderns aktuella namn, av kommittén antagits bli be­

dömd som en kränkning mot mannen.

Det starkaste skälet för att barnet skulle äga rätt till moderns aktuella

namn synes enligt kommittén vara barnets intresse av namngemenskap

med moder och halvsyskon. Den nuvarande regeln för änkas barn tillkom

också efter en avvägning mellan detta barnets intresse och den avlidne man­

nens släktingars intresse av att obehöriga ej förvärvade namnet. Därtill

kom den praktiska synpunkten, att änka enligt gällande rätt ej kan åter­

taga det släktnamn som tillkom henne som ogift. Kommittén understryker

barnets intresse av namngemenskap med modern men påpekar, att sådan

enligt förslaget kan uppnås i större utsträckning än nu, även om man låter

barnet automatiskt förvärva moderns flicknamn. Eftersom såväl frånskild

hustru som änka enligt förslaget skall äga återta sitt släktnamn såsom

ogift, saknas anledning till en särregel beträffande änkas barn. Kommittén

uttalar dock att sådant namnbyte för modern i många fall kan medföra all­

varliga olägenheter. Detta är emellertid praktiska synpunkter. Till detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

51

kommer, menar kommittén, att barnet under alla omständigheter måste ha

en rätt till familjesamhörighet med moderns släkt. Om man utformar hu­

vudregeln så, att barnet automatiskt förvärvar moderns aktuella namn mås­

te denna regel därför kompletteras med ett tillägg, enligt vilket barnet be­

rättigas att antaga moderns namn såsom ogift.

Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan finner kommittén,

att hänsynen till den man med vilken modern är eller har varit gift bör

vara av avgörande betydelse. Kommittén kan därför icke förorda en hu­

vudregel, enligt vilken barnet förvärvar moderns aktuella namn. Eftersom

det är av vikt, att man har en enda enhetlig huvudregel, återstår endast att

låta alla barn utom äktenskap vid födelsen förvärva moderns släktnamn så­

som ogift.

Med detta ståndpunktstagande har kommittén emellertid ej förbigått frå­

gan om namngemenskap mellan moder och barn. Är hon gift, ligger det en­

ligt förslaget i styvfaderns hand att avgöra om barnet skall få förvärva hans

och moderns gemensamma släktnamn. Är hon frånskild eller änka kan hon,

såsom redan sagts, genom att återtaga sitt flicknamn åstadkomma namn­

gemenskap med barnet. Därtill har emellertid kommittén öppnat en sär­

skild möjlighet för barn till änka och frånskild hustru, vilket avlats efter

äktenskapets upplösning, att efter ansökan erhålla moderns aktuella släkt­

namn (8 § andra stycket i kommittéförslaget). Tanken bakom denna be­

stämmelse har varit, att mannens intresse av att barnet ej förvärvar hans

namn försvagas i dessa fall. Ju längre tid som förflyter efter upplösning­

en, desto mindre sannolikt är det att han utåt skall framstå som barnets

fader. För namnbyte i dessa fall erfordras dock, att särskilda skäl före­

bringas.

Frågan om barnets rätt till sin faders släktnamn har av kommittén först

upptagits till en mera principiell diskussion. Emellertid har kommittén där­

vid funnit, att de nu gällande presumtionsreglerna vid bestämmande av fa­

derskap innefattar avsevärda osäkerhetsmoment. Försök har gjorts att un­

danröja dessa i samband med förslag om arvsrätt efter fadern för utomäk-

tenskapligt barn, men gällande regler i fråga om faderskapsbestämning och

arv står kvar på den tidigare ståndpunkten. Med hänsyn härtill har kom­

mittén ansett sig ej kunna föreslå en så vittgående reform, att barnet ges

ovillkorlig rätt till faderns släktnamn. Dock fastslår kommittén, att den i

princip ej anser någon skillnad böra föreligga mellan utomäktenskapligt och

inomäktenskapligt barns rätt i detta hänseende.

Kommittén har sålunda på denna punkt stannat vid de lösningar som in­

nefattas i gällande rätt. Beträffande barn, till vars förmån fadern avgivit

arvsrättsförklaring, anser kommittén några betänkligheter ej böra förelig­

ga att låta det få samma rätt till faderns namn som trolovningsbarn. I des­

sa fall har nämligen fadern ej blott tagit konsekvensen av att han enligt

presumtionsreglerna kan vara fader till barnet utan manifesterat, att han

också själv anser sig vara det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

52

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra in­

spektionsområde finner bestämmelsen, att utomäktenskapligt barn förvär­

var moderns namn såsom ogift, vara välbetänkt och anser, att den bör gälla

vare sig modern är gift, frånskild eller änka. För denna ståndpunkt uttalar

sig också kyrkobokföringsinspektörerna i Skara stifts första och i Göteborgs

stifts norra inspektionsområden. Även domkapitlet i Härnösand finner, att

en enhetlig huvudregel för alla barn utom äktenskap får anses som något

både värdefullt och riktigt.

Familjerättskommittén anser, att barnets intresse för mycket satts åt si­

dan genom den föreslagna regeln. Kommittén förordar därför, att den nuva­

rande ordningen bibehålies i fråga om änkas barn. Kommittén ifrågasätter

även, om man icke bör ta ett steg i motsatt riktning mot förslaget och låta

även frånskild hustrus barn utom äktenskap, som avlats efter äktenskapets

upplösning, få moderns aktuella namn. Kommittén utgår ifrån att mannen

endast i sällsynta fall kan ha ett mera beaktansvärt intresse av att hans

namn ej sålunda förs vidare. Slutligen pekar kommittén dels på de danska

och norska bestämmelserna, dels på det förhållandet, att änka och frånskild

hustru i regel kan ge barnet sitt aktuella namn genom att adoptera det. Det

anmärkes i familjerättskommitténs yttrande avslutningsvis, att inom den­

samma uttalats sympatier för att följa de övriga nordiska förslagen även så­

vitt gäller fall då modern är gift.

För en regel, att barnet alltid skall förvärva moderns aktuella namn, har

hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig. Hovrätten anser, att man bör

skapa en möjlighet för barnet att uppträda under det namn, som är lämpli­

gast med hänsyn till barnets miljö. Är modern gift, blir makarnas och deras

gemensamma barns namn alltså lämpligast för hennes utomäktenskapliga

barn. Därest äktenskapet är upplöst, ter det sig naturligast att tillerkänna

barnet rätt till moderns och halvsyskonens släktnamn. Hovrätten påpekar

också att, om makar gemensamt efter ansökan erhållit släktnamn och äkten­

skapet sedan upplöses, hustruns därefter födda barn utom äktenskap likväl

enligt namnrättskommitténs förslag förvärvar moderns namn som ogift.

Hovrätten finner detta ej vara lämpligt. För den av hovrätten föreslagna

ändringen uttalar sig också Sveriges husmodersföreningars riksförbund och

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde utta­

lar, att det torde vara önskvärt att barn utom äktenskap i så stor utsträck­

ning som möjligt får förvärva faderns släktnamn. Svea hovrätt finner, att

det på de av kommittén angivna skälen för närvarande icke bör införas en

mera vidsträckt rätt för barn utom äktenskap att efter anmälan antaga fa­

derns släktnamn, men förutsätter, att frågan i den mån man framdeles kan

undanröja de väsentliga osäkerhetsmoment vid faderskapsbestämning, som

är förknippade med gällande presumtionsregler, upptages till ny prövning

och bringas till en positiv lösning i överensstämmelse med vad redan gäller i

dansk och norsk rätt. Även hovrätten över Skåne och Blekinge betraktar

kommitténs ståndpunkt som ett provisorium. Famil jerättskommittén påpe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

53

kar, att när utomäktenskapligt barn i arvsrättsligt hänseende likställes med

inomäktenskapligt det förra torde ha samma rätt till faderns släktnamn som

det senare.

Förslaget att barn utom äktenskap, till vars förmån fadern avgivit arvs-

rättsförklaring, skall äga antaga hans släktnamn kritiseras av statistiska

centralbyrån, som befarar, att bestämmelsen kan vålla, att fadern hellre av­

står från att tillförsäkra barnet arvsrätt än möjliggör en namngemenskap,

som mera allmänt uppenbarar hans förhållande till barnet. I samma riktning

uttalar sig Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges husmodersför­

eningars riksförbund, kyrkobokföringsinspektörerna i Växjö stifts första in­

spektionsområde och i Stockholms stift samt Fredrika-Bremer-förbundet,

varvid de båda sistnämnda remissinstanserna särskilt framhåller, att arvs-

rättsförklaring merendels avges, där fadern är gift, ett förhållande som är

ägnat att stärka angivna farhågor. Avvisande till förslaget ställer sig även

familjerättskommittén, vilken påpekar den eventuella parallelliteten mellan

arvsrätt och namnrätt och hävdar, att någon ändrad rättsverkan av arvsrätts-

förklaring icke lämpligen bör införas i avbidan på den större reformen.

Ett förslag till kompromiss mellan de båda ståndpunkterna framlägges av

Sveriges advokatsamfund, som på grundval av farhågor, att den föreslagna

regeln i vissa fall kan vara till nackdel för barnet, förordar att arvsrätts-

förklaring skall kunna avges med förbehåll, att barnet icke får antaga fa­

derns släktnamn.

Departementschefen. Såsom en självfallen grundprincip bör gälla, att var­

je barn vid födelsen automatiskt skall förvärva ett släktnamn. Det ligger då

i sakens natur, att ett barn utom äktenskap vid födelsen förvärvar namn ef­

ter modern. Enligt gällande rätt leder principen för sådant barn dock till

olika resultat, beroende på moderns civilstånd. År hon ogift eller änka, får

barnet hennes aktuella namn, men är hon gift eller frånskild, förvärvar bar­

net hennes flicknamn. Kommittén har ansett, att man bör söka en enhet­

lig lösning, och denna åsikt delas av flertalet remissinstanser. Meningarna

bryter sig dock i frågan, huruvida moderns aktuella namn eller hennes flick­

namn skall ha företräde. Kommittén har ansett, att hänsynen till den man

med vilken modern är eller har varit gift bör vara av avgörande betydelse,

och har väsentligen på den grunden givit förord åt flicknamnet. Några

remissinstanser understryker emellertid barnets intresse av namngemen­

skap med modern och halvsyskon och uttalar sig för det aktuella namnet.

Jag anser för egen del, att vid ställningstagande till denna fråga hänsy­

nen till barnets intressen bör väga över det intresse som den man, med vil­

ken modern är eller har varit gift, eventuellt kan ha att barnet ej skall för­

värva hans namn. Tydligt är, att det för ett utomäktenskapligt barn i all­

mänhet måste vara naturligast och bäst att bära samma namn som modern.

Visserligen kan i förekommande fall, såsom kommittén tänkt sig, nainnge-

menskap ernås genom att barnet efter ansökan erhåller moderns aktuella

namn eller genom att modern återtar sitt flicknamn. Det synes dock rikti­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gast, att principen om namngemenskap mellan modern och barnet kommer

till uttryck genom en omedelbart verkande lagregel. Jag vill därför föreslå

den regeln, att barn utom äktenskap vid födelsen förvärvar moderns släkt­

namn. Det må framhållas, att härigenom vinnes överensstämmelse med det

danska, numera antagna förslaget och det norska förslaget.

Med hänsyn till de fall, då det för barnet finns intresse att markera sam­

hörighet med moderns släkt, bör öppnas möjlighet för barnet att på ett en­

kelt sätt förvärva moderns flicknamn. Det bör därför föreskrivas, att barnet

genom anmälan hos pastor må antaga det släktnamn som tillkom modern

såsom ogift.

Såsom kommittén föreslagit bör utomäktenskapligt barn med faderns

medgivande kunna antaga hans släktnamn genom anmälan hos pastor. För­

slaget, att trolovningsbarn skall äga sådan rätt utan faderns medgivande,

ger ej heller anledning till erinran. Däremot kan jag instämma i den kritik

som riktats mot att barn, till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförkla-

ring, skulle kunna på detta sätt antaga hans namn. Eftersom en fader har

möjlighet att jämte arvsrättsförklaring lämna särskilt medgivande, att bar­

net må antaga hans namn, kan han utan den föreslagna specialregeln till­

godose barnets intresse (jfr 40 § i departementsförslaget).

3 §•

I denna paragraf, som motsvarar 5 § i kommittéförslaget, behandlas adop­

tivbarns förvärv av adoptants släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 3 § föräldrabalken erhåller adoptivbarn adop-

tantens släktnamn, såvida ej rätten tillåter, att barnet behåller sitt tidigare

namn eller bär detta i förening med adoptantens.

Kommittén. Kommittén har från gällande bestämmelser upptagit huvud­

regeln, att den som antages till adopthbarn därigenom förvärvar adoptan­

tens släktnamn. Eftersom äkta makar enligt kommittéförslaget kan komma

att ha olika släktnamn, har kommittén måst komplettera huvudregeln med

särskilda bestämmelser för det fall, att barnet adopteras av makar. I sådan

händelse skall huvudregeln i kongruens med vad som gäller för barn i äk­

tenskap vara, att barnet förvärvar adoptivfaderns släktnamn.

I konsekvens med vad kommittén har föreslagit beträffande såväl inom-

äktenskapligt som utomäktenskapligt barns rätt till moderns släktnamn

såsom ogift, har kommittén upptagit bestämmelser om adoptivbarns för­

värv av adoptivmoderns flicknamn. På därom gjord framställning skall

rätten i adoptionsärendet förklara, att barnet genom adoptionen förvärvar

sistnämnda namn. Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptiv­

moderns släktnamn såsom ogift, må det efter anmälan antaga detta. Dessa

regler får betydelse ej blott då barnet adopteras av makar utan även då

adoptanten är änka eller frånskild hustru, som behållit sin tidigare makes

släktnamn.

Huvudreglerna har i kommittéförslaget kompletterats med bestämmelsen,

att rätten må tillåta att barnet behåller det släktnamn som tillkom det fö­

re adoptionen.

Slutligen har kommittén föreslagit det avsteget från den allmänna namn­

plikten, att adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släkt­

namn som tillkom barnet före adoptionen. Detta innebär, att endast det

ena namnet är att betrakta såsom släktnamn, medan det andra namnet så­

som tilläggsnamn skall kunna utmärka barnets samhörighet med den släkt,

vars namn det ej har som släktnamn.

Remissyttrandena. I den mån förslaget upptagit regler från gällande rätt

har det i allmänhet lämnats utan erinran. Endast hovrätten över Skåne och

Blekinge anser, att de nya adoptionsbestämmelserna bör ha till konsekvens,

att adoptivbarnet ej bör kunna bibehålla sitt tidigare namn på grund av

beslut i adoptionsärendet; allenast möjligheten att efter ansökan få behålla

namnet bör stå öppen.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde till­

styrker förslaget i dess helhet, och Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund finner intet vara att erinra.

Ett allmänt uttalande i motsatt riktning göres av kyrkobokföringsinspek­

tören i Lunds stifts norra inspektionsområde, som finner nu ifrågavarande

regler ge ytterligare belägg för uppfattningen, att lagförslaget öppnar alltför

många möjligheter till val av släktnamn och därigenom undergräver namn­

stabiliteten.

Såsom en konsekvens av ett avstyrkande av kommittéförslagets 2 § tredje

stycket har flera remissinstanser avstyrkt förslaget, att adoptivbarn genom

adoptionen eller efter anmälan skall kunna förvärva adoptivmoderns namn.

Sådant avstyrkande föreligger från Svea hovrätt, kyrkobokföringsinspektö-

rerna i Linköpings stifts östra, i Växjö stifts första samt i Göteborgs stifts

norra och mellersta inspektionsområden, domkapitlen i Linköping och Luleå

samt familjerättskommittén. Sistnämnda remissinstans anför, att den fin­

ner särskilt svagt grundat förslaget att låta adoptivbarn antaga adoptivmo­

derns släktnamn som ogift, när detta icke är hennes aktuella namn. En så­

dan åtgärd anser kommittén kunna verka störande på förhållandet till adop­

tivmoderns släkt.

Bestämmelsen om domstols förklaring i adoptionsärendet, att adoptivbar­

net förvärvar adoptivmoderns släktnamn som ogift, har från teknisk syn­

punkt utsatts för kritik. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att

skäl torde saknas att över huvud taget låta rätten i adoptionsärendet ta be­

fattning med namnfrågan. Någon olägenhet kan, anser hovrätten, knappast

uppkomma därav, att adoptivbarnet i ärendet först förvärvar adoptivfaderns

namn och därefter förvärvar adoptivmoderns efter anmälan. Även statistis­

ka centralbyrån, kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra in­

spektionsområde och familjerättskommittén ställer sig avvisande till sådan

förklaring. Sistnämnda remissinstans anser dessutom att, om ett sådant för-

värvssätt skall komma i fråga, framställningen skall ingå i adoptionsansök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

55

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ningen och jämväl omfattas av de samtycken till ansökningen som erfordras.

Statistiska centralbyrån påpekar, att den i 5 § andra stycket upptagna be­

stämmelsen om rätt för adoptivbarnet att antaga adoptivmoderns namn bör

kompletteras med en regel, att adoptivbarn, som fått behålla sitt tidigare

namn, efter anmälan äger antaga adoptivfaderns släktnamn. I anslutning

härtill påvisar centralbyrån att förhållandet mellan 5 § och 2 § tredje styc­

ket i kommittéförslaget kan medföra tolkningssvårigheter. Svea hovrätt ut­

går från att 5 § andra stycket ej ämnats vara tillämpligt för det fall, att

adoptivbarnet tillåtits behålla sitt tidigare släktnamn, och anser att, om

sådan tillämpning åsyftats, anledning ej synes ha förelegat att vägra adop­

tivbarnet att på samma enkla sätt antaga adoptivfaderns släktnamn.

Särskild uppmärksamhet har ägnats den i 5 § tredje stycket föreslagna

bestämmelsen om rätt för adoptivbarn att bära tilläggsnamn. Statistiska cen­

tralbyrån har ej någon invändning att göra mot regeln som sådan. Emeller­

tid fortsätter centralbyrån:

Uttryckssättet är i betänkandet definierat så, att stadgandet härom icke

torde medföra någon rätt att få dubbelnamnet antecknat i kyrkobok; mot att

sådan anteckning tillätes talar dessutom risken att dubbelnamnet blir upp­

fattat såsom släktnamn. Då detta i sin tur bör medföra, att dubbelnamnet ej

heller användes i andra handlingar som av myndighet utfärdas till bevis om

personrättsliga förhållanden, t. ex. pass, lärer rätten att bära dubbelnamnet

bli av begränsat praktiskt värde. Med hänsyn till att motsvarande uttrycks­

sätt i gällande lagar icke utesluter anteckningsrätt föreligger måhända un­

der en övergångstid risk för att den ändrade betydelsen förbises. Stadgan­

dets behövlighet kan ifrågasättas, i synnerhet som man enligt betänkandet

har att räkna med åtskilliga andra fall, i vilka en möjlighet att bära annat

namn än det lagliga måste förutsättas vid lagstiftningen men ej kan stad­

gas.

Svea hovrätt ifrågasätter, om icke föreskrift bör lämnas, att vid »dubbel­

namn» det egentliga släktnamnet skall bäras sist. Kyrkobokföringsinspek-

tören i Skara stifts andra inspektionsområde menar, att namnen bör kom­

ma »i rätt ordning efter tidsföljd», varmed torde avses att, oavsett vilket

namn som är släktnamn, adoptantens släktnamn skall ställas sist.

Slutligen har Föreningen Sveriges häradshövdingar upptagit vissa redige-

ringsfrågor. Sålunda påpekas att uttrycket »släktnamn såsom ogift» synes få

en för vidsträckt innebörd. Vidare framhålles, att första och andra punkter­

na i första stycket ej utesluter varandra, eftersom ensamstående adoptivmo-

ders namn enligt första punkten kan vara hennes släktnamn såsom ogift.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelserna om

adoptivbarns släktnamn utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de

nu gällande reglerna. Därvid måste hänsyn tagas till att äkta makar enligt

förslaget kan komma att ha olika släktnamn. I sådant fall bör adoptivbar­

net genom adoptionen förvärva adoptivfaderns släktnamn.

I samband med genomförandet av den nya ärvdabalken har adoptionsin-

stitutet gestaltats på sådant sätt, att den rättsliga förbindelsen mellan adop­

Kangl. Maj:ts proposition nr 37 är 1963

57

tivbarnet och dess släkt principiellt avskäres. Vid sådant förhållande kan det

ifrågasättas, om det finns behov av en bestämmelse, att adoptivbarnet skall

kunna få behålla sitt tidigare släktnamn. Understundom sker emellertid

adoption utan brytande av barnets samhörighet med dess naturliga föräldrar.

Så kan vara fallet, om barnet omhändertages av annan av den anledningen,

att dess föräldrar förolyckats, eller då vuxen person adopteras. Möjligheten

att behålla det tidigare namnet bör dock liksom hittills vara beroende av rät­

tens tillstånd. Har adoptivbarn tillåtits behålla sitt tidigare släktnamn, bör

det dock, som Svea hovrätt och statistiska centralbyrån framhållit, ha möj­

lighet att senare förvärva adoptantens släktnamn. I betraktande av att för­

värv av adoptantens namn enligt paragrafens huvudregel är det normala,

torde sådant senare namnförvärv kunna få ske genom anmälan och, oavsett

barnets ålder, utan prövning av domstol. Liksom enligt primärregeln skall,

om barnet adopterats av makar, förvärv av denna typ endast avse adoptiv-

faderns släktnamn.

Kommitténs förslag, att adoptivbarn som adopteras av makar skall äga

rätt att förvärva adoptivmoderns flicknamn, grundar sig på uppfattningen,

att adoptivbarn inom sin nya familj så mycket som möjligt bör äga samma

ställning som ett barn i äktenskap har inom sin familj. De remissinstanser

som har haft erinringar mot bestämmelsen har också i allmänhet tagit till

utgångspunkt, att de framfört samma erinringar mot förslaget om inomäk-

tenskapligt barns namnrätt. I konsekvens med mitt ställningstagande till

detta förslag vill jag förorda, att adoptivbarn skall, om särskilda skäl före­

ligger, äga efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla det släktnamn, som

tillkom adoptivmodern såsom ogift. Har barnet ej fyllt aderton år, bör an­

sökningen få bifallas endast under förutsättning att rätten funnit namnby­

tet vara förenligt med barnets bästa. Domstolen och namnmyndigheten tor­

de vid sin bedömning i dessa fall ha att beakta motsvarande frågor som då

det gäller inomäktenskapligt barns förvärv av moderns flicknamn.

I fråga om adoptivbarn föreskriver den danska lagen att förvärv av adop­

tivmoderns flicknamn må ske genom adoptionsbeslutet; några särskilda skäl

synes ej behöva åberopas. Det norska förslaget torde i denna fråga komma

att behandla adoptivbarn på motsvarande sätt som barn i äktenskap.

Adoptivbarns intresse av att få bära tilläggsnamn har i huvudsak samma

grund som dess intresse i förekommande fall att behålla sitt tidigare namn.

Det synes befogat att i lagen upptages bestämmelse om tilläggsnamn. Sådant

namn bör få bäras, vare sig barnet förvärvat adoptantens namn eller icke.

Har barnet förvärvat adoptantens namn, bör det få såsom tilläggsnamn bära

sitt namn före adoptionen. Om barnet å andra sidan behållit sitt tidigare

namn, skall tilläggsnamnet vara det namn som barnet enligt huvudregeln

kunnat förvärva vid adoptionen. Tilläggsnamnet bör bäras framför släkt­

namnet.

Statistiska centralbyrån har utgått från, att tilläggsnamnet ej skall in­

flyta i officiella handlingar. Jag kan icke se, att något hinder härför bör fö­

religga, om man såsom nu sagts ger tilläggsnamnet en bestämd plats i namn­

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

kombinationen. På denna punkt torde reglerna om adoptivbarn och hustru

böra samordnas. Såsom framhålles i det följande har hustru ofta ett starkt

intresse av att få tilläggsnamnet upptaget i officiella handlingar. Även för

adoptivbarnet kan sådant intresse föreligga. Jag föreslår därför, att tilläggs­

namnet efter anmälan hos pastor må antecknas i kyrkoboken.

4 §•

I denna paragraf, som i kommittéförslaget motsvaras av 3 § tredje stycket

och 8 § första stycket, behandlas barns förvärv av styvfaders släktnamn.

Gällande rätt. För utomäktenskapligt barn gäller enligt 5 kap. 2 § för-

äldraballcen, att barnet med samtycke av styvfader må antaga dennes

släktnamn. Någon motsvarande regel för barn i äktenskap finns icke. En­

ligt en hos namnmyndigheten utbildad praxis kan dock barn i äktenskap,

vars moder ingår nytt äktenskap, förvärva hennes nye makes släktnamn.

För bifall gäller i huvudsak, att styvfadern och modern lämnar sitt samtyc­

ke samt att, om barnet är myndigt, det i allmänhet kallats vid det sökta

namnet. Är barnet omyndigt, inhämtas yttrande av dess fader.

Kommittén. I kommittéförslaget har från gällande bestämmelser uppta­

gits regeln, att utomäktenskapligt barn med samtycke av styvfader äger ef­

ter anmälan antaga hans släktnamn (förslagets 3 § tredje stycket). Be­

träffande barn i äktenskap har kommittén föreslagit en regel om förvärv-

av styvfaders namn efter ansökan hos namnmyndigheten, som i huvudsak

överensstämmer med nuvarande praxis (förslagets 8 § första stycket). Så­

som villkor för sådant förvärv föreslås förutom styvfaderns samtycke, att

barnets samhörighet med denne är starkare än med fadern och att namn­

bytet i övrigt finnes vara till barnets bästa. Kravet på styvfaderns samtycke

(nnebär i båda fallen, att de föreslagna reglerna ej kan tillämpas, sedan

styvfadern avlidit.

Det framhålles, att man genom bestämmelsen om utomäktenskapligt

barns rätt att antaga styvfaders namn i viss mån kunnat tillgodose den i de

nordiska grannländerna rådande uppfattningen, att barnet bör förvärva mo­

derns aktuella släktnamn.

I frågan om inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders släktnamn

redogör kommittén först för ett par tidigare förslag, att sådant barn skall

få samma möjlighet som utomäktenskapligt att efter anmälan hos pastor

antaga namnet. I anledning av motioner till 1944 års riksdag i denna rikt­

ning verkställdes genom första lagutskottets försorg viss utredning om dit-

tillsvarande praxis. Utskottet fann, att det å ena sidan kunde finnas starka

skäl för barnet att få förvärva styvfaderns namn men att barnet å andra si­

dan också kunde ha stort intresse av att behålla faderns. Det viktigaste vo­

re enligt utskottet, att barnets rätt ej träddes för nära, och utskottet ansåg

därför att frågan ej borde få avgöras av föräldrarna utan liksom dittills

borde handläggas av myndighet. I samband med införandet av föräldrabal-

59

ken år 1949 uppkom vid remissbehandlingen och riksdagsbehandlingen ånyo

förslag om rätt för inomäktenskapligt barn att formlöst antaga styvfaders

namn. Departementschefen hänvisade emellertid i propositionen till 1944

års utskottsutlåtande, och första laguskottet avstyrkte med samma hän­

visning motioner i saken. Namnrättskommittén har funnit vad sålunda ti­

digare anförts i frågan alltjämt äga giltighet. Framför allt måste man, säger

kommittén, ifrågasätta om barnets bästa under alla omständigheter uppnås

genom dess namngemenskap med styvfader och genom honom med moder

och halvsyskon. Man bör därför bibehålla en möjlighet att beakta faderns

synpunkter. Med hänsyn härtill anser kommittén, att frågan även i framti­

den bör göras till föremål för prövning av namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Såsom en följd av att namnrättskommittén behandlat

styvbarn i olika delar av lagförslaget med hänsyn till om dess börd är inom-

äktenskaplig eller utomäkenskaplig har remissyttrandena över lag kommit

att beröra problem, som bara har avseende å den ena eller den andra av de

båda reglerna. Ett undantag härifrån utgör statistiska centralbyrån. Till en

början hävdar centralbyrån, att de två sammanhörande frågorna om inom­

äktenskapligt barns möjlighet att anta moderns namn och att erhålla styv­

faders namn bör lösas —- såsom hittills — efter enhetliga linjer. En redan

hävdvunnen avvägning mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och

barnets intresse av att förvärva styvfaders namn har utfallit till barnets

förmån. När namnmyndigheten nu rekommenderats att pröva dessa ären­

den framför allt med hänsyn till barnets bästa, innebär detta i allt väsent­

ligt att myndigheten insatts som en vid vårdnadsmaktens utövning i övrigt

okänd överinstans över vårdnadshavaren. Fädernenamnets betydelse för

barnet kan, anser centralbyrån, värderas på olika sätt men knappast så

högt, att det med mindre fog skulle kunna överlämnas åt modern såsom en­

sam vårdnadshavare att låta barnet antaga styvfaderns namn än att bestäm­

ma i t. ex. uppfostringsfrågor av livsavgörande betydelse för barnet. Såvitt

angår underåriga barn anser sig centralbyrån därför böra avstyrka den av

kommittén föreslagna bestämmelsen samt yrka, att barn i och utom äkten­

skap likställes i fråga om rätt att anta styvfaders släktnamn. Enligt cen­

tralbyråns mening måste frågan om myndigt styvbarns rätt att anta styv­

faders namn bedömas efter delvis andra synpunkter. Styvbarnets intresse

av att få styvfaderns namn bör dock i stort sett ha samma bakgrund, vare

sig barnet är fött i eller utom äktenskap. Vid denna bedömning synes det

ej möjligt att helt lösgöra sig från hänsyn till hur frågan om barns rätt att

anta moderns namn slutligen regleras. Det stora antal fria namnbyten som

eventuellt härigenom skulle möjliggöras kan emellertid tänkas böra föran­

leda en ändrad avvägning gentemot det allmännas intresse av namnstabili­

tet på det sättet, att det vuxna barnets rätt i alla tre fallen göres beroende av

myndighets prövning.

Kommittéförslagets bestämmelse angående barn i äktenskap tillstyrkes av

kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde och

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

60

Kungl. Maj ds proposition nr 37 år 1963

domkapitlet i Härnösand. Även domkapitlet i Göteborg anser den i försla­

get öppnade möjligheten ägnad att undanröja svårigheter, som är förbundna

med styvbarnets ställning, och att underlätta dess anpassning till familjen.

Domkapitlet vill dock förutsätta, att namnbyte för barn i äktenskap icke

utan starka skäl må ske mot faderns bestridande. Till sistnämnda synpunkt

ansluter sig kgrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektions­

område. Även domkapitlet i Luleå påpekar, att faderns intressen måste be­

aktas, och föreslår ett tillägg av innebörd, att fadern skall höras, därest så

ske kan. Familjerättskommittén förutsätter också att hänsyn tages till fa­

derns ståndpunkt. Till uppfattningen, att fadern där så är möjligt skall hö­

ras i ärendet, ansluter sig vidare Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, som framhåller, att man even­

tuellt bör fordra hans samtycke, samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund, som

dock anser, att namnförvärvet bör få komma till stånd om ej fadern har bä­

rande skäl att motsätta sig namnbyte. Motsatt uppfattning redovisas av kgr­

kobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde, som

uttalar, ätt ansökan skall kunna bifallas endast om synnerliga skäl förelig­

ger därför.

Problem av liknande art upptages av kgrkobokföringsinspektören i Skara

stifts första inspektionsområde, såvitt avser trolovningsbarn. Han anser att,

om sådant barn bär sin faders släktnamn, ändring till styvfaderns namn ej

bör få äga rum med mindre fadern givit sitt samtycke. Nära denna stånd­

punkt står kgrkobokföringsinspektören i Göteborgs mellersta inspektions­

område, som framhåller, att förutsättningen för utomäktenskapligt barns

förvärv av styvfaders namn bör vara, att barnet bär moderns namn som

ogift. Familjerättskommittén anser å andra sidan, att regeln för dessa barn

ej bör vara tillämplig, när modern i äktenskapet behållit sitt tidigare namn.

Kgrkobokföringsinspektören i Stockholms stift finner det naturligt, att

barnavårdsnämnd bereds tillfälle att yttra sig och att stadgande härom in­

tages i lagtexten.

Beträffande den föreslagna prövningen inom namnmyndigheten gör sta­

tistiska centralbgrån en jämförelse mellan förslaget och rådande praxis.

Förslaget synes utgå från en ändring från faders till styvfaders namn men

i motsats till praxis nödvändiggör det prövning på alldeles samma grunder,

där barnet bär moderns namn. Nu anses det i dylikt fall ej erforderligt att

ens inhämta faderns yttrande. Skulle det anses, att namnmyndigheten borde

vaka över barnets intresse av att få behålla moderns flicknamn, synes lik­

väl icke samhörigheten med fadern ha någon beaktansvärd betydelse för den­

na frågas avgörande. Därtill kan förmodas, att konsekvensen skulle ha an­

setts kräva samma bevakning i fråga om barn utom äktenskap. Själva hand­

läggningen blir, anför centralbyrån, svårare än för närvarande. Nu tolkas

faderns samtycke som ett omdöme om vad som är till barnets bästa. Samtyc­

ket kan däremot knappast godtagas som utredning om barnets svagare sam­

hörighet med fadern; tvärtom kan man säkert förutse, att en hel mängd fä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

61

der kommer att vägra sitt samtycke, om däri skulle inläggas ett dylikt erkän­

nande. Slutligen ifrågasätter centralbyrån, om icke barnet även efter styvfa­

derns död bör kunna förvärva hans släktnamn.

Kijrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområ­

de antar, att tillämpningen av bestämmelsen kan bereda vissa svårigheter i

fall, då barnet först antagit styvfaders namn och modern därefter ingår ett

andra äktenskap. Han ställer frågan, om förevarande regel gäller jämväl i

barnets förhållande till den nya styvfadern. Även statistiska centralbyrån

anser, att här föreligger en tillämpningssvårighet, och hemställer om förtyd­

ligande.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde an­

knyter till 2 § tredje stycket i förslaget och konstaterar, att en konsekvens

av detta lagrum borde ha varit, att i föreliggande sammanhang föreslagits

rätt för barn i äktenskap att efter ansökan erhålla styvmoders släktnamn.

Svea hovrätt påpekar, att förslaget, ehuru det i andra delar jämställer

adoptivbarn med barn i äktenskap, ej i föreliggande sammanhang behandlar

det fall, att adoptivmoder gifter om sig utan att hennes make adopterar hen­

nes adoptivbarn. Hovrätten finner värt att diskutera, huruvida det icke skul­

le överensstämma med förslagets principer i övrigt att en mot 8 § första styc­

ket i förslaget svarande regel infördes beträffande adoptivbarn.

Departementschefen. Den av kommittén framförda meningen, att inom-

äktenskapligt barns förvärv av styvfaders namn bör få ske först efter myn­

dighets prövning, synes mig riktig såvitt gäller underårigt barn. Även för så­

dant barn utom äktenskap kan emellertid en myndighetsprövning vara be­

fogad. Den prövning som kommer i fråga för båda grupperna är dock av

rent familjerättslig natur och bör därför, såsom jag redan i den allmänna

motiveringen anfört, ske av domstol. Då barnet är under aderton år, bör

sålunda såsom förutsättning för namnbytet gälla, att domstol funnit namn­

bytet vara förenligt med barnets bästa. Härutöver torde ej påkallas någon

prövning av namnmyndigheten i något fall, utan det bör vara tillfyllest

med anmälan hos pastor. Samtycke av styvfadern bör alltid föreligga.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att styvbarn skall äga förvärva

styvfaders namn även efter dennes död. Säkerligen kan det i vissa fall vara

anledning att låta ett styvbarn förvärva styvfaderns namn även sedan denne

avlidit. Då styvfaderns samtycke ej kan inhämtas, bör det emellertid få an­

komma på namnmyndigheten att pröva, huruvida barnets intresse av att för­

värva namnet eller styvfaderns släktingars eventuella behov av namnskydd

skall ges företräde. Möjlighet för barnet att efter ansökan hos namnmyndig­

heten erhålla namnet öppnas genom den i 12 § i departementsförslaget upp­

tagna regeln.

Vid remissbehandlingen har framhållits, att adoptivbarn kan komma i

styvbarnsliknande förhållande, om dess adoptivmoder gifter om sig utan att

hennes man adopterar barnet. Det förefaller mig lämpligt att beakta detta,

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

och jag föreslår därför att bestämmelserna om styvbarn göres tillämpliga

jämväl på dylika fall.

I ett remissyttrande har uttalats, att regeln om inomäktenskapligt barns

rätt att förvärva moders flicknamn borde få till konsekvens, att sådant barn

jämväl skulle äga förvärva styvmoders flicknamn. Någon regel härom fin­

ner jag emellertid ej påkallad.

5 §•

I denna bestämmelse, som motsvarar kommittéförslagets 9 §, upptages

regler om fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släktnamn.

Gällande rätt. Lagregler i denna fråga saknas. Enligt den praxis som ut­

bildats hos namnmyndigheten bifalles ansökan om fosterföräldrars släkt­

namn, om fosterbarnsförhållandet kan styrkas genom intyg från barnavårds­

nämnd eller på annat sätt och fosterföräldrarna medger namnbytet. För

myndigt fosterbarn fordras vidare, att det allmänt benämnts med namnet

under den tid det vistats i fosterhemmet.

Kommittén. Kommittéförslaget innebär, att fosterbarn efter ansökan hos

namnmyndigheten kan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om dess samhö­

righet med dessa är starkare än med föräldrarna, om namnbytet i övrigt

finnes vara till barnets bästa och om fosterföräldrarna samtycker därtill.

Är barnet omhändertaget av äkta makar och har fostermodern i äktenska­

pet behållit sitt tidigare släktnamn, skall barnet enligt samma regel kunna

erhålla detta namn.

Kommittén finner det påtagligt, att adoptionsinstitutet icke medfört, att

fosterbarnsinstitutet kommit att sakna betydelse. De särskilda problem

dessa barns ställning erbjudit i namnhänseende är därför fortfarande aktu­

ella. Med fosterbarn avser kommittén en person, vilken som minderårig sta­

digvarande för fostran och vård omhändertagits av annan enskild än för­

äldrarna. Har barnet en gång blivit fosterbarn, innebär detta ett bestående

förhållande och det förändras enligt förslaget icke såsom enligt barnavårds­

lagen av att barnet uppnår viss ålder. Dock torde fosterbarnsförhållandet

kunna upplösas genom att fosterföräldrarna medan barnet alltjämt är min­

derårigt av något skäl lämnar det ifrån sig. Såsom fosterbarn vill kommit­

tén däremot ej betrakta en person, som vid vuxen ålder omhändertages så­

som eget barn. Enligt kommitténs åsikt torde barn ej i namnlagens me­

ning kunna upptagas som fosterbarn efter fyllda aderton år.

Beträffande villkoren för namnförvärvet i övrigt hänvisar kommittén

till parallelliteten mellan styvbarn och fosterbarn. Kommittén framhåller

dock, att namnmyndigheten i sin prövning särskilt skall undersöka, huru­

vida fosterbarnförhållandet erhållit sådan fasthet att man kan antaga att

det kommer att fortvara. Rätten för barnet att förvärva fostermoderns flick­

namn, om hon själv bär detta, ser kommittén som en konsekvens av de lik­

artade bestämmelserna om rätt till moders eller adoptivmoders flicknamn.

63

Remissyttrandena. Bestämmelsen tillstyrkes livligt av kyrkobokföringsin-

spektören i Växjö stifts andra inspektionsområde, och kyrkobokföringsin-

spektören i Lunds stifts östra inspektionsområde säger, att erfarenheter från

olika barnavårdsnämnder har bibringat honom den uppfattningen, att fos­

terbarn vid varaktig vård i fosterhem »knytes minst lika nära detta som

barn i äktenskap», varför han finner förslaget både humant och välbetänkt.

I samma riktning uttalar sig kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts

södra inspektionsområde och domkapitlet i Göteborg, som dock förutsätter,

att namnbyte icke utan starka skäl må ske mot faderns bestridande.

Domkapitlet i Luleå föreslår, att i lagtexten intages föreskrift, att såväl

föräldrarna som fosterföräldrarna skall samtycka. Även Sveriges husmo­

dersföreningars riksförbund förutsätter en ingående prövning med utgångs­

punkt från barnets bästa och med rimlig hänsyn till de rätta föräldrarnas

ställningstagande i frågan. Yrkeskvinnors samarbetsförbund förordar, att

föräldrarna bör höras, men anser, att namnförvärvet bör få komma till

stånd, om ej föräldrarna har bärande skäl att motsätta sig namnbyte. Slut­

ligen ansluter sig Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund till kravet på

föräldrarnas hörande, eventuellt samtycke.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsom­

råde anser, att bestämmelsen skall tillämpas endast om synnerliga skäl fö­

religger, och även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspek­

tionsområde anser anledning finnas att tillämpa bestämmelsen restriktivt,

då fosterförhållandet ej övergår i ett adoptivförhållande. Sistnämnda syn­

punkt upptages av Genealogiska föreningen, som anser behov av den före­

slagna bestämmelsen ej föreligga, då adoptionsinstitutet kan användas med

den föreslagna »namneffekten» som följd.

Svea hovrätt påpekar att, om — såsom hovrätten föreslår — nu gällande

regler för inomäktenskapligt barns namnförvärv i huvudsak bibehålies, fos­

terbarn, som omhändertagits av gift par, bör få förvärva fostermoders släkt­

namn endast om särskilda skäl föreligger därtill. Därest förslaget följes,

torde dock dess syfte, att ordet »fosterföräldrars» i obestämd form skall ut­

märka att barnet skall kunna erhålla endera av fosterföräldrarnas aktuella

släktnamn, bättre framgå, om i stället användes uttrycket »fosterfaderns el­

ler fostermoderns» släktnamn. Statistiska centralbyrån och Föreningen Sve­

riges häradshövdingar framställer likartade anmärkningar mot bestämmel­

sens form.

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde stäl­

ler frågan, hur det skall förfaras, om barnet redan som minderårigt blir

förflyttat från hemmet och samhörigheten med fosterföräldrarna upphör.

Departementschefen. Enligt min mening föreligger det, såsom kommittén

och flertalet remissinstanser funnit, ett behov av särskilda regler, som ger

fosterbarn möjlighet att förvärva fosterföräldrarnas släktnamn. Det möter

vissa svårigheter att avgränsa fosterbarnsbegreppet i detta sammanhang. Vad

kommittén anfört härom synes ej ge anledning till erinran, men det före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

64

faller knappast lämpligt, att frågan om åldersgränsen lämnas öppen i lagtex­

ten. Måhända förekommer det, att en person, vilken under sin barndom kal­

lats vid fosterföräldrars släktnamn utan att lagligen ha förvärvat det, först

som vuxen tar initiativ till ett formellt namnbyte, men sådana fall torde

kunna behandlas enligt departementsförslagets 12 §. Behov av särskilda

regler föreligger alltså endast för de minderåriga fosterbarnen, och stadgan­

det rörande fosterbarnen torde böra begränsas till barn under aderton år.

Den prövning som avses i kommittéförslaget är närmast av familjerätts-

lig karaktär och bör enligt vad jag tidigare sagt ankomma på domstol. Kom­

mitténs anvisning, att en prövning av fosterbarnsförhållandets stabilitet

och väntade bestånd skall ske, synes riktig. Givetvis måste även stor hän­

syn tagas till den inställning, som barnets naturliga föräldrar har i namn­

frågan (jfr 38 §). Om domstolen finner, alt namnbytet är förenligt med

barnets bästa, bör det sedan vara tillfyllest med anmälan hos pastor.

Omhändertages barnet av ensamstående person, bör det få förvärva hans

eller hennes släktnamn, men omhändertages barnet av makar, bör det för­

värva fosterfaderns släktnamn. Sedan namnförvärvet ägt rum enligt denna

bestämmelse, tillkommer namnet barnet även om fosterbarnsförhållandet

skulle upphöra. Då detta förhållande ej är formbundet, kan en uttrycklig

förlustbestämmelse såsom vid hävande av adoptivförhållande (jfr departe-

mentsförslaget 15 § andra stycket) knappast komma i fråga.

Hustrus förvärv av släktnamn

6

§•

Denna paragraf, som motsvarar 6 § i kommittéförslaget, innehåller be­

stämmelser om hustrus rätt att förvärva och bära mannens släktnamn.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 15 § giftermålsbalken erhåller hustrun med

vigseln mannens släktnamn. Hon må dock bära sitt eget och mannens

släktnamn i förening, om hon för anteckning i kyrkoboken gör anmälan där­

om hos pastor.

Kommittén. Såsom huvudregel föreslår kommittén, att hustru genom vig­

seln automatiskt förvärvar mannens släktnamn. Hon skall dock äga rätt

att före vigseln inför pastor i lysningsförsamlingen eller inför vigselförrätta-

ren avge förklaring, att hon behåller det släktnamn, som hon redan har,

vare sig detta utgör hennes flicknamn eller hon förvärvat det genom ett tidi­

gare äktenskap. Har hustrun sålunda avgivit förklaring, att hon behåller

sitt tidigare släktnamn, må hon enligt kommittéförslaget under äktenskapet

efter anmälan hos pastor antaga mannens namn; dock att denna rätt ej till­

kommer henne, om makarna på grund av söndring lever åtskilda. Slutligen

föreslår kommittén, att hustru oavsett vilket namn hon väljer såsom släkt­

namn skall äga att såsom tilläggsnamn bära det andra namnet i förening

med släktnamnet.

Kommittén framhåller, att kvinna äger rätt till det släktnamn, som hon

lagligen förvärvat, och att det därför bör ankomma på henne själv att av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kiingl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

65

göra, om hon vill avstå från det eller icke. Gift kvinnas intresse av att be­

hålla sitt släktnamn kan i allmänhet ej på ett praktiskt sätt tillgodoses ge­

nom dubbelnamn, varför den lösningen måste förkastas. Kommittén anser

därför, att hustru under äktenskapet skall äga behålla sitt eget släktnamn.

Detta släktnamn bör enligt kommitténs mening kunna vara ej blott flick­

namnet. Särskilt för yrkesarbetande kvinna kan det, som erfarenheten har

visat, vara av synnerligt intresse att i nytt äktenskap få behålla ett vid tidi­

gare äktenskaps ingående förvärvat namn, varunder hon sedan gjort sig

känd.

Kommittén har därefter angivit två möjligheter för lösande av problemet.

Man kan som huvudregel uppställa, att hustrun i princip behåller sitt tidi­

gare namn men äger antaga mannens. Man kan å andra sidan låta henne i

princip automatiskt förvärva mannens namn men ge henne rätt att behålla

sitt tidigare namn. I sitt ställningstagande till dessa alternativ utgår kommit­

tén från att även framgent flertalet hustrur önskar namngemenskap med

sin man. Det vore då orimligt att tillskapa en regel, som medför att de flesta

måste vara aktiva för att erhålla det namn de önskar. Även om det i och för

sig vore principiellt riktigast att låta hustru behålla sitt namn med rätt att

antaga mannens, har kommittén därför föreslagit ett bibehållande av den

nuvarande huvudregeln, att hustru genom vigseln förvärvar mannens namn,

men kompletterat den med en bestämmelse att hon före vigseln äger avge

förklaring, att hon behåller det namn som dittills tillkommit henne.

Enligt kommitténs mening bör hustru, som avgivit dylik förklaring, dock

äga rätt att under äktenskapet antaga mannens namn. En sådan bestämmelse

är av betydelse framför allt i de fall då hustrun behållit sitt tidigare namn

av hänsyn till verksamhet, som hon emellertid upphör med under äktenska­

pet. Denna hustruns möjlighet att antaga mannens namn bygger på hennes

primära rätt att förvärva namnet. Mannen bör därför ej ha någon möjlig­

het att sätta sig däremot, och något samtycke från hans sida bör ej erford­

ras. Under sådana förhållanden är det tillräckligt med eu anmälan hos pas­

tor. Emellertid synes det enligt kommittén uppenbart att, om förutsättning­

arna för fortsatt äktenskap kan bedömas som osäkra, hustrun ej bör ha möj­

lighet att förvärva mannens namn, som hon dittills ej haft intresse av. En

sådan rätt skulle lätt kunna utnyttjas i chikanöst syfte. Lever makarna på

grund av söndring åtskilda, hör hustrun därför ej ha möjlighet att genom

anmälan förvärva mannens namn. Kan hon visa sig ha intresse av förvärvet

med hänsyn till barnen, torde hon dock kunna förvärva mannens släktnamn

även i denna situation, men det bör då ske efter ansökan, så att en avväg­

ning av de motsatta intressena kan företas.

Kommittén finner det uppenbart, att hustru, vare sig hon behåller sitt ti­

digare namn eller förvärvar mannens släktnamn, kan ha ett intresse av att

namnmässigt visa sin tidigare eller senare familjeanknytning. Behåller hon

sitt eget namn kan hon ändock i sällskapsliv, på resor och i andra fall, då

samhörigheten med mannen rimligen bör markeras, vilja göra detta genom

att bruka hans namn. Förvärvar hon mannens namn, kan hon under eu över-

liihang till riksdagen!; protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

G6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

gångsperiod vilja begagna jämväl sitt tidigare yrkesnamn för att därmed

skapa en associativ förbindelse mellan namnen i syfte att sedermera begag­

na endast mannens namn som yrkesnamn. Av den föreslagna namnplikten

följer, att hustru icke utan vidare kan bruka annat namn än det som rätte­

ligen tillkommer henne. Ett uttryckligt undantag från namnplikten måste

därför tillskapas. Emellertid är enligt kommitténs mening den nuvarande re ­

geln om dubbelnamn ej tillfredsställande. Om båda namnen betraktas som

likvärdiga delar i ett enda släktnamn, kan detta medföra, att dubbelnamnet

kommer att ingå som en del i ytterligare dubbelnamn, vilket då i själva ver­

ket kommer att bestå av tre eller flera delar. Skall man undvika en sådan ut­

veckling, måste det fastslås, att endast det ena namnet är verkligt släkt­

namn och att det andra liar en annan rättslig natur. Med hänsyn till dessa

förhållanden föreslår kommittén, att hustru skall äga bära tilläggsnamn.

Har hon som släktnamn behållit sitt tidigare namn, kan hon enligt förslaget

bära mannens som tilläggsnamn. Har hon i stället förvärvat mannens namn

såsom släktnamn, kan hon som tilläggsnamn bära antingen flicknamnet el­

ler sådant genom tidigare äktenskap förvärvat släktnamn, som alltjämt till­

kom henne då hon ingick det senare äktenskapet.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag att såsom primär regel bibehålla

bestämmelsen, att hustru genom vigseln förvärvar mannens släktnamn, har

ej väckt gensaga från något håll. Flera remissinstanser har också uttalat sin

anslutning till tanken, att hustru under äktenskapet bör kunna få behålla

henne tidigare tillkommande släktnamn. Dock har uppfattningarna gått

starkt isär beträffande frågorna, på vilket sätt och i vilken utsträckning den­

na tanke skall förverkligas.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde till­

styrker liksom Föreningen Sveriges häradshövdingar kommittéförslaget, att

hustru efter avgiven förklaring äger behålla det släktnamn som tillkom hen­

ne vid äktenskapets ingående. Folkpartiets kvinnoförbund vill på det livli­

gaste tillstyrka förslaget, vilket betecknas såsom en länge efterlyst reform,

och även Yrkeskvinnors samarbetsförbund konstaterar med tillfredsställelse,

att förslaget möjliggör en till det praktiska livets krav anpassad lösning av

släktnamnsfrågan för gifta kvinnor. Jämväl Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund anser, att den föreslagna ordningen innebär en avgjord för­

bättring i förhållande till gällande bestämmelser. Kyrkobokföringsinspektö­

ren i Linköpings stifts västra inspektionsområde och Genealogiska förening­

en säger sig ej ha något att erinra emot kommittéförslaget i denna del.

Svea hovrätt finner, att kommittén lämnat en övertygande motivering för

sitt förslag. Måhända kunde det, säger hovrätten, synas mera naturligt om

hustrus rätt begränsades till att avse endast hennes släktnamn som ogift, då

därigenom hennes önskan att behålla en anknytning till och att utåt visa

samhörigheten med den egna släkten komme att i tillräcklig grad beaktas.

Med en sådan avgränsning skulle emellertid yrkeskvinnans intresse av att

få behålla det namn, under vilket hon före äktenskapet gjort sig känd, en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

67

dast ofullständigt tillgodoses. Hovrätten säger sig därför ej vilja göra någon

erinran mot förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framfört ett alternativt förslag, in­

nebärande att kvinna alltid behåller sitt släktnamn även sedan hon ingått

äktenskap. Hovrätten har emellertid därtill uttalat, att den finner kommit­

téförslaget i huvudsak tillgodose de praktiska behov som visat sig, varför

hovrätten icke vill rikta någon invändning mot att frågan löses på det av

kommittén föreslagna sättet.

Statistiska centralbyrån finner, att kommittén från olika utgångspunkter

anfört sådana skäl att centralbyrån icke anser sig böra avstyrka förslaget.

Härvid bör dock, säger centralbyrån, framhållas att vissa svårigheter i folk­

bokföringen gör sig starkt gällande och att lagändringen kommer att vålla

den erforderliga administrativa lagstiftningen särskilda tekniska problem

på grund av att föreskrivna formulär och metoder icke kan bygga på annan

förutsättning än en obruten namngemenskap mellan makar. Centralbyrån

exemplifierar de olägenheter som kan komma att uppstå och uttalar, att den

förutsätter en närmare utredning under medverkan av representanter för

den praktiska erfarenheten.

Tvekan med hänsyn till de folkbokföringstekniska konsekvenserna uttalar

även kyrkobokföringsinspektörerna i Uppsala stifts norra och Skara stifts

andra inspektionsområden ävensom domkapitlet i Västerås; dock vill icke

någon av dessa remissinstanser motsätta sig införandet av den föreslagna be­

stämmelsen.

Domkapitlet i Härnösand har intet att invända mot att gift kvinna får be­

hålla sitt flicknamn men ställer sig tveksam i fråga om hennes rätt att i nytt

äktenskap få behålla släktnamn, som hon förvärvat genom ett tidigare gif­

termål, och framhåller, att denna tvekan framför allt gäller, när frånskild

kvinna ingår nytt äktenskap. Fredrika-Bremer-förbundet intar en likartad

ståndpunkt och ifrågasätter, om ej regeln understundom kan menligt inver­

ka på tidigare makes intressen.

Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde fin­

ner tiden icke vara mogen för en så långt gående namnordning som den fö­

reslagna, varför hustru tills vidare endast bör tillerkännas rätt att behålla

sitt namn som ogift. Även kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift,

domkapitlet i Uppsala, Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Hö­

gerns kvinnoförbund anser, att rätten att efter förklaring behålla tidigare

släktnamn endast bör få avse hustrus namn som ogift. Domkapitlet i Skara

intar samma ståndpunkt och tillägger, att även en sådan regel inger vissa

betänkligheter dels från praktiska synpunkter, dels med hänsyn till namn-

gemenskapens värde från ideell och kristen synpunkt.

Av de sist nämnda remissinstanserna har några kompletterat sitt ställ­

ningstagande till kommitléförslaget med att föreslå, att hustru efter ansökan

bör kunna tillåtas i nytt äktenskap behålla tidigare makes namn. Denna

ståndpunkt har intagits av kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

ävensom av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, som särskilt anför,

att ansökningsförfarandet får anses tillräckligt motiverat därav att maken

i

det tidigare äktenskapet bör ges möjlighet att yttra sig i ärendet. Högerns

kvinnoförbund ifrågasätter på liknande sätt, om ej samtycke från den tidi­

gare maken bör inhämtas. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra

inspektionsområde, som ej yttrat någon klar mening om eller på vad sätt

hustru skall kunna behålla sitt flicknamn, har uttalat sig för ansöknings-

förfarande och samtycke, såvitt gäller tidigare makes namn, och uttrycker

farhågor för att en annan ordning skulle kunna leda till namnstrider och till

ökning av de olustiga mål, varom talas i förslagets 20 §. Även kyrkobokfö­

ringsinspektören i Visby stift samt domkapitlen i Lund och Visby understry­

ker — utan att ta ställning till frågan om hustrus flicknamn — att tidigare

makes namn bör få behållas endast efter ansökan och endast ifall synnerliga

skäl föreligger.

Ansökningsförfarande har av vissa remissinstanser förordats såsom den

enda vägen för hustru att få behålla henne tidigare tillkommande släktnamn.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde an­

ser, att enbart förklaring ej kan godtagas och att det, som talar mot en så­

dan, dels är praktiska skäl, dels samhällets intresse av makars namngemen­

skap. Kommittén tycks, säger han, ha underskattat betydelsen av att bris­

tande sådan gemenskap mellan makar kan komma att betraktas som en nor­

mal företeelse, och han förmodar, att ett mera allmänt övergivande av namn-

gemenskapen blir ytterligare en faktor, som bidrar till att försvaga äktenska­

pet som institution. Dock kan ett namnbyte otvivelaktigt ibland vålla avse­

värda olägenheter, och därför bör kvinna tillförsäkras rätt att efter ansökan

på särskilda skäl få bibehålla det släktnamn hon bär före äktenskapets ingå­

ende. För att häva de olägenheter, som ett ansökningsförfarande kan med­

föra, bör man medge, att ansökan göres före lysningens uttagande. Even­

tuellt bör pastor i lysningsförsamlingen kunna ge anstånd med antagande av

mannens namn. Uttryck för i huvudsak samma tankegångar har givits av

kyrkobokföringsinspektörerna i Göteborgs stifts mellersta och södra inspek­

tionsområden samt domkapitlen i Linköping och Göteborg.

En än mer begränsad möjlighet föreslås av kyrkobokföringsinspektören i

Göteborgs stifts norra inspektionsområde, som visserligen anser, att där

kvinna såsom konstnär, handelsidkare eller utövare av annat yrke har bli­

vit så känd under sitt flicknamn, att det bleve till allvarligt förfång för hen­

ne att avstå från detta, hon bör efter ansökan kunna få behålla flicknamnet,

men som finner det tveksamt, om hon i ett nytt äktenskap bör få bära släkt­

namn, som hon förvärvat genom ett föregående.

Även en del av de remissinstanser, som tillstyrkt att hustru efter endast

förklaring skall få behålla sitt flicknamn, har ställt sig helt avvisande till

tanken att hon i någon form skulle få behålla tidigare makes namn. Det

framgår av vad förut anförts, att kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 7963

69

första inspektionsområde och domkapitlet i Skara har denna inställning.

Kijrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde tar ic­

ke ställning till frågan, huruvida eller på vad sätt hustru skall kunna behålla

sitt flicknamn, men uttalar, att det närmast är anstötligt för både den tidi­

gare och den nye maken att frånskild kvinna, som ingår nytt äktenskap, i

detta vill behålla den tidigare makens släktnamn.

Riddarhusdirektionen medger, att sådana fall kan förekomma i det mo­

derna samhället, då det är ändamålsenligt att hustru behåller släktnamn,

som tillkom henne före äktenskapet. Direktionen uttalar dock, att den icke

kan dela kommitténs uppfattning, att namnfrågan är av underordnad bety­

delse för äktenskapsinstitutionens bestånd. Av hustruns valrätt — till vil­

ken direktionen ej synes ta slutlig ställning — får man givetvis icke, säger

direktionen, draga den konsekvensen att också barnen bör ha valrätt till

släktnamn.

Statistiska centralbyrån hemställer — i anslutning till kommitténs utta­

lande, att förklaring endast bör få avse släktnamn och att bestämmelsen så­

lunda utesluter, att hon kan behålla tillnamn — att denna avsikt ej fullföl­

jes under den övergångstid av två år, som utmätts för att bereda släktnamn­

lösa möjlighet att i den friare form som nu är möjlig välja sig ett släktnamn

(jfr 40 §). Kijrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsom­

råde delar denna mening och uttalar, att den föreslagna begränsningen un­

der övergångstiden kan vålla avsevärda svårigheter, då det ej alltid av ur­

kunderna framgår, huruvida ett efternamn är släktnamn eller tillnamn.

Även familjerättskommittén avstyrker angivna begränsning, som kommit­

tén finner stötande.

Några remissinstanser har påpekat, att möjlighet borde skapas för makar

att i stället för mannens släktnamn såsom gemensamt släktnamn antaga

hustruns. Fredrika-Bremer-förbundet anser, att en sådan möjlighet vore

önskvärd, om mannens namn är icke särskiljande under det att hustrun bal­

ett egenartat släktnamn, och pekar samtidigt på vikten av att icke onödigt­

vis öka antalet nykonstruerade och för svenskt språkbruk främmande namn.

En likartad ståndpunkt intar Sveriges husmodersföreningars riksförbund

och Högerns kvinnoförbund. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ut­

vecklar tanken ytterligare och anför:

Även andra lösningar av denna namnfråga kan dock förtjäna att övervä­

gas. Som kommittén själv påpekar vore det från principiell synpunkt rikti­

gare att hustru endast efter i särskild ordning uttalad önskan härom erhöll

mannens släktnamn vid giftermål och eljest behöll sitt eget. Vill man genom­

föra full likställighet mellan makar i namnfrågan kunde man — åtminstone

teoretiskt — tänka sig att båda makarna före eller i samband med vigseln

finge ta ställning till frågan om de önskade behålla sina förutvarande släkt­

namn eller föredrog att antaga endera makens släktnamn som gemensamt

namn. Särskilt i de fall där hustruns namn är mera särskiljande än man­

nens skulle det vara till fördel, om även mannen kunde anta hustruns namn.

Då barn såväl inom som utom äktenskap enligt förslaget skall ha rätt att an­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ta moderns namn skulle också i vissa fall önskemål om namngemenskap

inom en familj motivera att mannen antog sin hustrus släktnamn.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund gör sig till tolk för samma ståndpunkt.

I kontrast till den nu anförda meningen uttalar domkapitlet i Göteborg,

att krav på formell likställighet mellan makar i fråga om namn knappast

kan tillämpas, vilket enligt domkapitlet torde framgå därav, att i så fall jäm­

väl mannen bör äga rätt, icke blott att behålla sitt släktnamn utan även att

antaga hustruns. Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra in­

spektionsområde yttrar sig på liknande sätt.

Frågan, vid vilken tidpunkt förklaring skall avges, har upptagits till

granskning av familjerättskommittén. I fråga om motsvarande anmälan en­

ligt 5 kap. 15 § giftermålsbalken är ej någon tidsbegränsning föreskriven,

och kommittén kan ej finna något bärande skäl föreligga att nu införa så­

dan begränsning. Föreskriften att förklaring skall avges före vigseln kan,

menar kommittén, otvivelaktigt vålla olägenheter, när hustrun ej tänkt på

saken, och den bör därför utgå. Även Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund anser, att hustru bör ha möjlighet att under äktenskapet anmäla åter­

gång till sitt namn som ogift. Svenska landsbygdens kvinnoförbund, som an­

sluter sig till samma mening, framhåller att sådan anmälan bör få göras

även av den, som ingått äktenskap före lagens ikraftträdande.

Fn rakt motsatt mening finner uttryck hos kyrkobokföringsinspektören i

Skara stifts första inspektionsområde, som anser det vara av stor vikt att det

tydligt framgår, att gift kvinna, som förvärvat mannens namn, icke under

äktenskapet får återtaga tidigare släktnamn.

Statistiska centralbyrån, som ansluter sig till förslaget att förklaringen skall

avges före vigseln, understryker tillika, att den avgivna förklaringen bör an­

ses ha upphört att gälla, om det tillämnade äktenskapet ej kommer till stånd.

Den skall alltså ej beaktas ex officio vid lysning eller vigsel till annat äk­

tenskap, ej ens om mannen är densamme som i det först tillämnade. Från

kyrkobokföringssynpunkt föranleder detta vissa förenklingar. Förklaring,

som avgivits innan lysning fullbordats, bör förfalla enligt samma regler som

lysning enligt 4 kap. 6 § andra stycket giftermålsbalken.

Centralbyrån tar i detta sammanhang upp frågan, hur man skall undvika

att bestämmelsen, att förklaringen skall avges före vigseln, kommer att ver­

ka onödigt restriktiv för dem, som av förbiseende underlåtit avge förklaring.

Centralbyrån föreslår, att man i det fastställda formuläret till den försäkran

om frihet från vissa äktenskapshinder, som skall underskrivas av den som

vill ingå äktenskap, intar en erinran, eventuellt också en rubriktext, som

möjliggör förklarings avgivande i samband med denna försäkran. Vidare an­

ser centralbyrån, att man i namnlagen bör hänvisa till bestämmelse om den

myndighet, till vilken förklaring skall avges. Sådan bestämmelse behöver

dock ej upptas i själva lagen. I sistnämnda fråga har familjerättskommittén

en motsatt uppfattning och framhåller, att lagen i konsekvens med att den i

flera andra hänseenden reglerar frågan om behörig myndighet också bör in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

71

nehålla uppgift om den myndighet, inför vilken hustru skall avge sin förkla­

ring.

Från flera håll har kritik framförts mot förslaget, att hustrus rätt att un­

der äktenskapet antaga mannens släktnamn ej skall få utövas, om makar­

na på grund av söndring lever åtskilda.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att pastor i regel saknar

kännedom om när makar av angivna skäl lever åtskilda. Om anmälan göres

muntligen, kan pastor väl omedelbart få tillräckliga upplysningar, men vid

skriftlig anmälan kan i vissa fall ytterligare utredning vara behövlig. Del

torde därför böra föreskrivas i namnkungörelsen att pastor, om han finnei

anledning till tvekan hur det förhåller sig, skall ålägga anmälaren att in­

komma med erforderlig utredning. Även kgrkobokföringsinspektören i Lin­

köpings stifts västra inspektionsområde uttalar tvekan och framhåller,

att det ofta är svårkontrollerbart för pastor, huruvida makarna på grund

av söndring lever åtskilda, enär medling, som fullgjorts av annan än den

som mottar anmälan, ej antecknas i församlingsbok och hemskillnadsdom

icke meddelas till pastorsämbete samt slutligen vid hemskillnad den flyttan­

de personen ej alltid omedelbart anmäler sin flyttning.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde an­

ser, att ifrågavarande bestämmelse är omöjlig att tillämpa i praktiken. Han

frågar sig också, varför hustru som lever i söndring med sin make skall för­

vägras rätt att anta hans släktnamn, när hon enligt samma paragraf har

rätt att i nytt äktenskap behålla släktnamnet efter den make, från vilken

hon blivit lagligen skild. Svårigheterna för pastor att kontrollera de faktiska

förhållandena framhålles även av kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts

norra inspektionsområde.

Domkapitlet i Luleå föreslår, att den anförda inskränkningen i hustrus

rätt utgår. För denna ståndpunkt uttalar sig också familjerättskommittén.

som dels starkt ifrågasätter om en prövning av åsyftat slag bör verkställas

av pastor, dels påpekar att regeln ej, såsom avsikten torde vara, omfattar

samtliga fall av hemskillnad, eftersom sådan kan erhållas på andra skäl än

söndring. Kommittén föreslår, att man i stället uppställer krav på mannens

samtycke till namnändringen. Ett alternativ härtill är dock, enligt kommit­

tén, att undantag uppställes för alla fall av hemskillnad. Statistiska central­

byrån ger uttryck för samma åsikt men synes — om en inskränkning be­

döms som nödvändig — ge något företräde åt det sist angivna alternativet.

Härvid, påpekar centralbyrån, måste då också föreskrivas, att hemskillnads-

domar skall antecknas i kyrkoboken.

Stockholms rådhusrätt, som också finner den föreslagna bestämmelsen

otillfredsställande, anser att undantag från hustruns rätt att antaga man­

nens namn bör utformas så, att för dylik rätt i fall då makarna lever åtskil­

da krävcs mannens samtycke. Det torde icke vara att befara, säger rådhus­

rätten, att samtycke kommer att vägras i annat fall än då söndring förc-

liggcr.

72

I motsats till de nu refererade remissinstanserna finner kyrkobokförings-

inspektören i Växjö stifts första inspektionsområde det självklart, att hustru

ej bör ha möjlighet att anta mannens namn, om makarna på grund av sönd­

ring lever åtskilda.

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag, att hustru även efter vigseln

bör få avge förklaring att hon återtar sitt tidigare namn, uttalar familje-

rättskommittén, att hustru, som först efter vigseln avger förklaring, kanske

ej bör få ånyo byta namn genom att antaga mannens. Å andra sidan finner

kommittén knappast motiverat att bekymra sig alltför mycket om de mindre

önskvärda ströfall av förnyat namnbyte, som möjligen kan förekomma. För­

eningen Sveriges häradshövdingar framhåller, att hustru, även med den

tidsbegränsning för förklaring som avses i förslaget, efter att ha avgivit för­

klaring i allmänhet bör förbli vid den namnsituation, hon sålunda valt, dock

med möjlighet att »i undantagsfall antaga» mannens namn.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde fin­

ner det vara att visa för stor generositet, när tidsbegränsning ej stipuleras

tör hustruns rätt att anta mannens släktnamn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna bestämmelsen

om tilläggsnamn ej tillgodose de behov som kan föreligga för hustru att, då

hon behållit sitt tidigare namn, bära endast mannens namn eller att, då hon

förvärvat sistnämnda namn, bära endast sitt tidigare namn. Hovrätten anser

därför en mera utförlig bestämmelse på denna punkt vara påkallad.

kamiljerättskommittén påpekar, att bestämmelsen om tilläggsnamn en­

dast avser »hustru» och alltså innebär, att änka och frånskild hustru ej

skulle äga rätt att bära tilläggsnamn. Man kan, säger kommittén, i sak ha

delade meningar, huruvida frånskild hustru, som under äktenskapet behål­

lit sitt tidigare släktnamn, bör ha rätt att därtill bära mannens släktnamn,

men det synes knappast lämpligt att frånkänna henne detta. För änka bör

sådan rätt finnas. Kommittén förordar därför, att på lämplig plats intages

bestämmelse, enligt vilken frånskild hustru liksom änka må bära mannens

släktnamn i förening med sitt eget.

I anslutning till sitt yttrande angående hustrus rätt att under äktenska­

pet anta mannens namn säger Föreningen Sveriges häradshövdingar, att

hustruns med det namnet förknippade intressen i regel kan tillgodoses ge­

nom att hon bär dubbelnamn. Sådana namn är visserligen knappast önsk­

värda, men hittillsvarande erfarenheter lär icke ge belägg för att olägen­

heterna skulle vara så besvärande som namnrättskommittén vill göra gäl­

lande. Föreningen finner i varje fall det allmännas intresse av att namnbyte

ej onödigtvis förekommer väga tyngre.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift utgår från att förslaget

om tilläggsnamn avser verkliga dubbelnamn och ställer sig kritisk till före­

komsten av sådana. Från bokföringsteknisk synpunkt anser han dem vara

eu otymplighet, som bör begränsas så mycket som möjligt. Han antar dock,

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

73

att antalet fall blir färre, om hustrun erhåller möjlighet alt behålla sitt

släktnamn som ogift.

Statistiska centralbyrån, som i detta stycke hänvisar till vad centralbyrån

yttrat angående tilläggsnamn för adoptivbarn, anser att någon invändning ej

bör göras mot att hustru tillätes bära tilläggsnamn. Tilläggsnamnet torde

ej antecknas i kyrkobok, ty detta skulle kunna medföra risk, att de båda

namnen blir uppfattade som ett av dubbelnamn bestående släktnamn. Då

detta i sin tur bör medföra, att tilläggsnamnet ej heller användes i pass

och dylika handlingar, lärer rätten att bära namnet bli av begränsat värde.

Centralbyrån finner sig därför kunna ifrågasätta behövligheten av stadgan­

det.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde efter­

lyser en undersökning av den utsträckning i vilken gifta kvinnor med stöd

av gällande bestämmelse om dubbelnamn begagnat sig av möjligheten att

få sådant antecknat i kyrkobok. Han förutsätter, att det endast är fråga om

ett ringa antal. Vidare uttalar han, att vad som i betänkandet sägs om beho­

vet av dubbelnamn snarare motiverar att det lagstiftas mot än för dubbel­

namn. Även kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts mellersta inspek­

tionsområde förutsätter, att man bör se behovet av tilläggsnamn mot bak­

grund av den omfattning i vilken nu gällande möjlighet att antaga dubbel­

namn utnyttjats. Han har funnit antalet sådana fall vara ringa. Dock synes

dubbelnamnet, där det förekommer, begagnas såväl vid yrkesutövning som

i privatlivet.

Några remissinstanser anser, att man i lagtexten skall fastställa ordnings­

följden mellan det verkliga släktnamnet och tilläggsnamnet. Svea hovrätt

ifrågasätter, om det icke, i överensstämmelse med vad som föreslås i de

danska och norska utkasten, bör föreskrivas, att det egentliga släktnamnet

skall bäras sist. Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspek­

tionsområde anser, att namnen skall komma i »rätt ordning efter tidsföljd»,

vilket torde innebära att mannens alltid skall bäras sist. Till denna stånd­

punkt ansluter sig kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift, som me­

nar att man av namnens inbördes placering bör kunna utläsa vilket som är

hustruns eget tidigare och vilket som är mannens.

Beträffande tilläggsnamnet anför slutligen kyrkobokföringsinspektören i

Skara stifts första inspektionsområde att detta, i fall då hustru förvärvat

mannens namn som släktnamn, i allmänhet bör vara hennes släktnamn som

ogift. Har hustrun barn i ett tidigare äktenskap, vilka följer henne i det nya

äktenskapet, finns dock motivering för att modern såsom tilläggsnamn bär

släktnamnet från det tidigare äktenskapet.

Statistiska centralbyrån har tagit upp frågan, vilken rätt hustru, som för­

värvat mannens släktnamn, skall anses äga till sitt släktnamn såsom ogift.

Centralbyrån påpekar, att det nu förekommer att gift kvinna erhåller rätt

att få sitt flicknamn ändrat i kyrkböckerna, t. ex. för att hon skall bli del­

aktig av bröders förvärv av nytt släktnamn. Centralbyrån anser, att ett ökat

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

74

Kurigl. Maj:ts proposition nr 37 år 7963

intresse av sådan delaktighet bör bli resultatet av hennes barns möjlighet

att antaga hennes släktnamn. Emellertid synes det centralbyrån, att vägen

till bifall i sådana fall skärpes, om namnlagen bygges på den föreslagna

rättsteoretiska konstruktionen. Det är centralbyråns mening, att sådana

namnändringar av hustrus flicknamn skall kunna ske efter ansökan även i

fortsättningen.

Det kan här påpekas, att även Fredrika-Bremer-förbundet upptar frågan

om hustrus »latenta» rätt till sitt flicknamn, en rätt som förbundet önskar

administrativt skyddad (jfr vid 10 § i departeinentsförslaget).

Departementschefen. Frågan om hustrus släktnamn hör till de centrala

inom namnrätten. Med 1920 års giftermålsbalk fastslogs skyldighet för hust­

ru att antaga mannens släktnamn. Sedermera har emellertid olika initiativ

tagits för en lagändring härvidlag. Man har därvid bl. a. framhållit yrkeskvin­

nas intresse av att under äktenskapet behålla det namn, under vilket hon tidi­

gare varit verksam. Det har också gjorts gällande, att kvinnans släktnamn för

henne har ett personligt värde och att en modern uppfattning av äktenska­

pet och makarnas likaberättigande bör leda till att hustrun själv får bestäm­

ma, om hon skall antaga makens namn eller bibehålla sitt tidigare namn.

I fråga om grundsynen på dessa spörsmål kan jag liksom flertalet remiss­

instanser ansluta mig till namnrättskommittén. Den nuvarande huvudre­

geln, att hustrun genom vigseln förvärvar mannens släktnamn bör alltså bi­

behållas. Hustruns intresse av att behålla sitt tidigare släktnamn bör emel­

lertid tillgodoses. Härvid har olika lösningar diskuterats. Kommitténs förslag

innebär, att hustrun skall äga avge förklaring att hon under äktenskapet be­

håller det släktnamn, som dessförinnan tillkom henne. Detta skulle leda till

att hon äger behålla antingen sitt flicknamn eller också sådant släktnamn,

som hon förvärvat genom tidigare äktenskap. På sistnämnda punkt har

kommittén ej fått något starkt stöd vid remissbehandlingen. Åtskillig kritik

har framförts, särskilt mot förslaget, att hustrun skulle äga i nytt äkten­

skap efter allenast förklaring behålla tidigare makes namn. I den mån man

icke helt avvisar förslaget i denna del, yrkas att sådan möjlighet skall till­

erkännas henne endast efter prövning av namnmyndigheten.

Det må anmärkas, att det svenska kommittéförslaget i det nordiska sam­

arbetet stod ensamt i denna fråga, då såväl det danska som det norska för­

slaget lät hustrus förklaring omfatta endast flicknamnet, medan hennes

önskan att behålla annat namn kunde tillgodoses blott efter ansökan. Denna

situation har nu förändrats. Den antagna danska lagen står på samma stånd­

punkt som det svenska kommittéförslaget. I Norge har man valt en annan

linje. Man har där från kommittéförslaget bibehållit en regel, enligt vilken

det vid äktenskapsskillnad av domstolen skall särskilt prövas, huruvida

hustrun må behålla mannens släktnamn eller skall förlora det. Har hustrun

därvid av domstolen tillåtits behålla namnet skall det, enligt det norska

förslaget, stå henne fritt att utan särskild prövning behålla det även i ett

nytt äktenskap. Såsom av det följande kommer att framgå anser jag ej

75

fämpligt att i det svenska förslaget upptaga någon regel om hustrus förlust

av mannens släktnamn vid äktenskapsskillnad. Intresset av nordisk enighet

beträffande hustrus rätt att under äktenskap behålla tidigare släktnamn

kan under angivna förhållanden ej bli avgörande för ställningstagandet

från svensk sida.

Det är visserligen riktigt, att de synpunkter som för yrkeskvinnans del

kan läggas på hennes namn såsom ogift i lika mån kan gälla varje släkt­

namn, under vilket hon gjort sig känd, och även för den icke yrkesverksam­

ma kan säkerligen intresset av att behålla tidigare namn vara starkt knutet

till ett namn som förvärvats genom äktenskap. A andra sidan kan med fog

hävdas, att rätten att behålla annat namn än flicknamnet ej bör tillkomma

andra än dem som kan visa ett sådant intresse av särskild styrka. Detta

för naturligt till att man gör dylika fall till ansökningsfall. I ansökningsåren-

det skall då en avvägning ske mellan hustruns intresse av att behålla nam­

net, den tidigare mannens intresse av att hon icke får behålla det samt den

allmänna namnordningens intresse av att man icke i en familj inför ett

»tredje» namn utan verklig anknytning till den familjen.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att de fall där enbart anmälan

skall vara tillfyllest begränsas till att avse bibehållande av flicknamnet. Har

hustrun tidigare varit gift och kan hon förete särskilda skäl att behålla det

släktnamn, som hon förvärvat genom sitt förra gifte, bör hon emellertid hos

namnmyndigheten kunna erhålla tillstånd att efter vederbörlig anmälan be­

hålla detta namn. I sak kommer en sådan lösning så till vida den norska

ganska nära som båda förutsätter en prövning av hustruns rätt till namnet.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att anmälan skall få avse ej blott

släktnamn utan, om hustrun saknar sådant namn före äktenskapet, även

tillnamn. Visserligen är att hoppas, att företeelsen tillnamn så småningom

skall komma att helt försvinna, men jag kan instämma i centralbyråns åsikt

att regeln, så länge tillnamn faktiskt finns, under en övergångstid bör

avse även dessa. Detta har beaktats vid utformningen av övergångsbestäm­

melserna (47 § andra stycket i departementsförslaget).

Av ett par remissinstanser har uttalats, att hustrus anmälan bör kunna

få ske ej blott, såsom kommittén föreslagit, före vigseln utan även under

äktenskapet. Eu efteranmälan av denna art skulle leda till namnändring, ej

till bibehållande av en redan föreliggande namnsituation. Visserligen kan

hustru under äktenskapet ha intresse av att återbekomma sitt tidigare namn.

Detta intresse kan emellertid tillgodoses genom den särskilda bestämmelse

som upptages i 11 § i departementsförslaget. Jag föreslår därför, att anmälan

enligt 6 § första stycket skall göras före vigseln. För tydlighetens skull bör

av lagtexten framgå, att anmälan skall ske till pastor eller till vigselförrät-

taren.

Såsom statistiska centralbyrån i sitt remissyttrande anför bör anmälan

anses ha upphört att gälla, om det tillämnade äktenskapet ej kommer till

stånd. Det synes ej erforderligt med uttryckligt stadgande härom.

Då namnmyndighetens tillstånd kräves, måste detta sökas i god tid före

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

vigseln. I allmänhet torde de skäl kvinnan vill åberopa för att få behålla

tidigare släktnamn ha att göra med hennes personliga förhållanden före

det tillämnade äktenskapet. Starka skäl för en sådan framställning kan

t. ex. vara att hon önskar bibehålla namngemenskapen med sina barn från

tidigare äktenskap eller att hon under namnet gjort sig känd som yrkes­

kvinna eller politiker. Namnmyndigheten har således att pröva dels om de

åberopade skälen har erforderlig styrka, dels om kvinnans tidigare man

har något beaktansvärt intresse av att hon ej tillätes behålla namnet. Det

finns därför ej anledning att göra ansökningen beroende av när hon äm­

nar ingå det nya äktenskapet och hinder bör ej föreligga att den göres in­

nan lysning sökes. Då ärendet under alla förhållanden påkallar skyndsam­

het, bör namnmyndigheten behandla det med förtur. Man torde få räkna

med att — åtminstone intill dess förevarande regler blir mera allmänt kän­

da — ansökan till namnmyndigheten stundom kommer att inges för sent

för att dess beslut skall hinna meddelas före vigseln. Följden härav blir,

att hustrun enligt huvudregeln förvärvar mannens släktnamn. Hon har

emellertid då möjlighet att återförvärva sitt tidigare släktnamn i den ord­

ning som föreskrives i 11 §. I den mån namnmyndigheten i nu avsedda fall

får kännedom om vigseln, torde myndigheten böra behandla den tidigare

ingivna ansökningen såsom avseende återförvärv av namn enligt nyss­

nämnda paragraf.

Kommitténs förslag att hustru, som behållit sitt tidigare namn, skall

äga under äktenskapet antaga mannens släktnamn har icke utsatts för

någon principiell erinran. Däremot har kritik riktats mot den av kommit­

tén föreslagna begränsningen, att sådan rätt ej skall tillkomma henne, om

makarna på grund av söndring lever åtskilda. Kritiken grundar sig främst

på de praktiska svårigheterna för pastor att avgöra, när makar skall anses

leva åtskilda och vad som är orsaken till särlevnaden. Det har också fram­

hållits, att hemskillnad kan erhållas på andra skäl än söndring, varför regeln

ej alltid skulle få avsedd verkan. Från ett par håll har å andra sidan yrkats,

att hustrus rätt att antaga mannens namn skall begränsas utöver vad kom­

mittén föreslagit.

För egen del vill jag ansluta mig till ståndpunkten, att hustrun skall kun­

na förvärva mannens namn under äktenskapet, och denna möjlighet bör ej

vara utesluten på den grund att makarna lever åtskilda till följd av söndring.

Ett chikanöst utnyttjande från hustruns sida av dessa situationer synes mig

ej vara att befara.

I sällsynta fall kan hustru, som under äktenskapet behållit sitt tidigare

släktnamn, även efter äktenskapets upplösning ha ett välgrundat intresse

av att få förvärva mannens släktnamn. Någon särskild regel för dylika fall

— utöver den som upptages i 12 § — finner jag emellertid ej erforderlig.

Kommitténs förslag angående möjlighet för hustru att bära tilläggsnamn

synes vara välgrundat och en bestämmelse därom bör upptagas i lagen. Lik­

som beträffande adoptivbarns namn föreslår jag, att tilläggsnamnet skall

bäras framför släktnamnet. Statistiska centralbyrån har anfört, att tilläggs­

77

namnet ej torde få antecknas i kyrkobok, då detta skulle kunna medföra risk

att båda namnen uppfattades såsom ett av dubbelnamn bestående släktnamn.

Denna anmärkning synes ha visst fog för sig. Om det emellertid bara är

fråga om ett muntligt användande av namnet, skulle, som centralbyrån sä­

ger, en uttrycklig bestämmelse knappast vara erforderlig. En hustru som

behållit sitt flicknamn kan dock ha starkt intresse av att under resor, vid

vistelse på hotell eller eljest i miljöer, där hon tidigare är okänd, kunna do­

kumentera sin samhörighet med mannen. Tilläggsnamnet bör därför kunna

inflyta i pass och liknande officiella handlingar. Även om i allmänhet ej

samma synpunkter kan anläggas på frågan, därest hustrun förvärvat man­

nens namn och önskar ha flicknamnet som tilläggsnamn, synes samma regel

böra gälla för båda fallen. Med hänsyn till det anförda har jag i departements-

förslaget upptagit en bestämmelse, att hustru äger anmäla tilläggsnamn för

anteckning i kyrkobok.

Såsom familjerättskommittén påpekat, kan intresse av tilläggsnamn gälla

även för änka och frånskild hustru. Även de har därför i förslaget tiller­

känts rätt att bära sådant namn.

Statistiska centralbyrån har påpekat, att hustrus rätt att bära sitt flick­

namn såsom tilläggsnamn ger henne en »latent» namnrätt till namnet även

om hon ej ännu begagnat sig därav. Centralbyrån anser, att hon av den an­

ledningen bör tillförsäkras rätt att, om hennes släkt byter namn, få medverka

vid detta byte och ändra sitt flicknamn i överensstämmelse med släkten i

övrigt. Det är emellertid enligt min mening ej påkallat att i lagen uppta sär­

skilda regler för dylika speciella och sällsynta fall.

7

§•

Denna paragraf, som motsvarar 7 § i kommittéförslaget, innehåller be­

stämmelser om hustrus rätt att efter äktenskapets upplösning eller efter

återgång i äktenskap återtaga sitt flicknamn.

Gällande rätt. Enligt 11 kap. 31 § giftermålsbalken äger hustrun efter äk­

tenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet erhållit eller

återtaga det namn hon hade såsom ogift. Änka saknar sådan möjlighet att

återbekomma sitt flicknamn. I vissa fall av återgång av äktenskap, kan dom­

stol enligt 10 kap. 8 § giftermålsbalken meddela hustrun förbud att vidare

bära mannens släktnamn; meddelas ej sådant förbud äger hon enligt 11 kap.

31 § jämförd med 10 kap. 4 § giftermålsbalken återtaga sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har uttalat den principiella uppfattningen, att

hustru sedan äktenskapet upplösts skall vara berättigad att återgå till en

tidigare namnsituation. Vid utformandet av en regel härom har kommittén

för sin del ej ansett sig kunna göra någon skillnad mellan frånskild hustru

och änka. Det förefaller, säger kommittén, verklighetsfrämmande, att en

åtgärd som för en efterlevande kan vara praktisk och även i övrigt önskvärd

skulle kunna anses innefatta en sådan kränkning av den dödes minne, att

samhället bör inträda som vaktare av detta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Frågan, vilket namn frånskild hustru och änka skall äga återtaga, finner

kommittén mera svårbedömbar. Att hon i någon form bör kunna återta sitt

flicknamn torde stå utom all diskussion, men man kan hysa delade meningar

om hennes rätt att få återuppta ett släktnamn från ett tidigare äktenskap.

Kommittén pekar emellertid på att hon genom ett sådan namnbyte kan

vilja vinna namngemenskap med barn i det tidigare äktenskapet eller åter­

knyta till en verksamhet som hon drivit under den tidigare mannens namn.

Dessa intressen hör tillgodoses på sådant sätt att hon, om hon vid ingåendet

av det senare äktenskapet alltjämt bar sin tidigare makes namn, vid upp­

lösning av det senare äktenskapet skall äga återta detta namn. Har hon tidi­

gare självmant avstått från detta genom all redan mellan de båda äkenska-

pen återta sitt flicknamn, bör hon enligt kommitténs mening dock ej senare

efter anmälan få återta detsamma.

Med stöd av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att hustru ef­

ter äktenskapets upplösning genom skillnad eller mannens död skall äga

återta släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Regeln avses sålunda icke gälla efter återgång i äktenskap. Enligt den av

kommittén föreslagna huvudregeln (kommittéförslagets 20 § första styckett

förlorar hustru vid återgång mannens släktnamn. Om särskilda skäl före­

ligger mot sådan förlust, kan domstolen dock tillåta, att hon behåller nam­

net. Enligt kommitténs mening konstituerar detta domstolens beslut en ny

namnrätt, och hustrun bör därför ej tillåtas genom någon egen åtgärd upp­

häva beslutet, önskar hon i sådant fall återbekomma ett tidigare släktnamn,

får hon i stället söka sig vägen över ansökning (kommittéförslagets 15 §).

Remissyttrandena. I allmänhet har förslaget, såvitt det bygger på gällan­

de rätt, lämnats utan erinran. En avvisande hållning intar dock kyrkobok-

föring sinspektör en i Skara stifts tredje inspektionsområde, som föreslår att

återtagande av tidigare släktnamn enligt denna bestämmelse skall få ske en­

dast efter ansökan. Även kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra

inspektionsområde anmäler viss tvekan på denna punkt.

I övrigt har de kritiska anmärkningarna i huvudsak inriktats på änkas

rätt att återta tidigare släktnamn och på rätten att återta tidigare makes

släktnamn.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde

och Folkpartiets kvinnoförbund tillstyrker, att änka skall äga återta henne

tidigare tillkommande släktnamn. Statistiska centralbyrån och Sveriges so­

cialdemokratiska kvinnoförbund biträder förslaget så till vida, att änka bör

ha samma rätt i detta hänseende som frånskild hustru, en rätt som för bå­

da grupperna dock bör begränsas till att avse flicknamnet. Rätt för änka att

återtaga sitt flicknamn tillstyrkes också av kyrkobokföringsinspektörerna i

Göteborgs stift, dock att inspektören i stiftets norra inspektionsområde an­

ser, att rätt att återtaga flicknamnet ej skall stå henne till buds, om hon i

del upplösta äktenskapet har minderåriga barn som bär den avlidne man­

nens namn. Uttalanden i sistnämnda riktning göres också av kyrkobokfö-

ringsinspektörerna i Lunds stifts södra och i Skara stifts första inspektions­

områden.

Riddarhusdirektionen anmärker, att man inom adeln gör den åtskillna­

den, att adlig kvinna, som varit gift med ofrälse man, efter äktenskapsskill­

nad återgår till adeln, under det att hon som änka alltjämt anses följa den

avlidne makens stånd. Förslagets föreskrift, att änka ma återta släktnamn

som tillkom henne före äktenskapet, kan direktionen därför ej godtaga.

Den fråga som vållat största meningsskiljaktigheter i remissvaren rör

frånskild hustrus och änkas rätt att återta släktnamn, som de förvärvat ge­

nom tidigare äktenskap.

Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts östra inspektionsområde

finner skälen till denna bestämmelse vara tillräckligt vägande. Förslaget till-

styrkes även av Folkpartiets kvinnoförbund.

En mera restriktiv hållning till frågan intages av domkapitlet i Göteborg,

som anser att frånskild hustru eller änka skall kunna återgå till släktnamn,

som hon förvärvat genom tidigare äktenskap, endast efter ansökan och nät

särskilda skäl föreligger. Även Fredrika-Bremer-förbundet anser, att frågan

skall avgöras i ett ansökningsärende, men menar, att bevisbördan därvid

bör åvila den förre maken så att hustru skall äga återfå hans namn, om ej

svnnerliga skäl är däremot. Till sistnämnda uppfattning anslutei sig Hö­

gerns kvinnoförbund. Utan att närmare ange, vilka skäl som bör fordras el­

ler hur bevisbördan skall fördelas, uttalar sig även Yrkeskvinnors samarbets-

förbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund för att ärenden av

detta slag blir föremål för namnmyndighetens prövning. Kyrkobokförings­

inspektören i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde uttalar sig på

samma sätt, såvitt angår änka.

Statistiska centralbyrån ställer sig också avvisande till tanken på en an­

mälan i dessa fall och påpekar särskilt, att det förefaller mindre konsekvent

att en sådan rätt skall tillkomma en efter söndring i äktenskap frånskild

kvinna, medan enligt 6 § söndring, som ännu ej lett till skilsmässa, skall va­

ra hinder för hustru att efter anmälan anta sin mans namn.

Förslaget att hustru skall äga återförvärva tidigare makes släktnamn av-

styrkes helt av kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts första inspektions­

område och domkapitlet i Uppsala.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det böra övervägas, huruvida icke

möjlighet kan skapas för gift kvinna att under äktenskapet efter ansökan

återtaga sitt släktnamn som ogift.

Statistiska centralbyrån påpekar, att återtagande av tillnamn bör kunna

ske under övergångsperioden.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bär hustru efter äkten­

skapets upplösning genom äktenskapsskillnad eller mannens död äga åter­

taga sitt flicknamn.

Kommitténs motivering för att ej tillåta hustru samma rätt efter återgång

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

79

80

av äktenskap synes mig ej hållbar. Hustru, som i dom om återgång av äkten­

skap tillåtits behålla mannens släktnamn (16 § i departementsförslaget),

bör äga rätt att genom anmälan hos pastor återtaga sitt flicknamn. Har

hustru, som tidigare varit gift, i återgångsdom förlorat mannens namn och

därigenom återförvärvat den tidigare mannens släktnamn, är hon uppen­

barligen att jämställa med änka eller frånskild och äger redan enligt kom­

mittéförslaget jämlikt föreliggande paragraf återtaga flicknamnet.

Kommitténs förslag innebär, att frånskild hustru och änka även skall äga

återtaga släktnamn, som förvärvats genom tidigare äktenskap. På denna

punkt har förslaget mött gensagor. Vid ställningstagande till spörsmålet är

det naturligt att beakta, hur man löst frågan om hustrus rätt att under äk­

tenskapet behålla tidigare släktnamn. I denna del föreslås, som framgår av

vad jag tidigare anfört, att hennes rätt att behålla släktnamn från tidigare

aktenskap får bero av namnmyndighetens prövning. Det synes lämpligt att

jämväl låta frågan om hennes rätt att efter äktenskapets upplösning åter­

taga sådant namn vara beroende av prövning av namnmyndigheten. Enär en

allmän regel om möjligheten att efter ansökan återförvärva namn, som sö­

kanden tidigare haft, upptagits i förslaget (11 § i departementsförslaget), er­

fordras ej i nu förevarande sammanhang någon bestämmelse i saken. Ge­

nom nyssnämnda regel synes mig också det av Yrkeskvinnors samarbets-

törbund anförda intresset för gift kvinna att under äktenskapet efter ansö­

kan återfå sitt flicknamn bli rimligen tillgodosett.

Vad statistiska centralbyrån anfört därom, att återtagande av tillnamn,

som ej är släktnamn, bör kunna få ske under den i övergångsbestämmelser­

na stadgade övergångsperioden, kan jag biträda. En bestämmelse i ämnet

har upptagits i 47 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förvärv av släktnamn i andra fall

Detta avsnitt motsvarar närmast det avsnitt, som i kommittéförslaget har

iubriken »Om förvärv av släktnamn efter ansökan». Såsom redan inlednings­

vis framhållits har de ansökningsfall som äger familjerättslig karaktär upp­

tagits tillsammans med Övriga familjerättsliga fall. I förevarande avsnitt har

därför bara upptagits de allmänna reglerna om förvärv av släktnamn efter

ansökan.

8

§.

I denna paragraf anges de allmänna förutsättningarna för rätten att efter

ansökan erhålla släktnamn. Paragrafen äger i kommittéförslaget sin mot­

svarighet i 10 § men innehåller därtill bestämmelser, som av kommittén upp­

tagits i 1 och 36 §§.

Gällande rätt. Den som helt saknar släktnamn eller som önskar förvärva

nytt släktnamn äger i den ordning släktnamnsförordningen föreskriver

hos namnmyndigheten ansöka om godkännande av släktnamn. Ovillkorlig

rätt till namnbyte föreligger endast, om sökandens nuvarande namn är etl

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

81

sonnamn. Den som har namn av mera egenartad beskaffenhet måste kunna

visa skälig orsak för namnbytet. Sedan namnmyndigheten lämnat sitt god­

kännande av det nya namnet, ankommer det på sökanden själv att hos pas­

tor anmäla namnet för anteckning i kyrkoboken. Sker ej sådan anmälan in­

om ett år efter godkännandet, är detta utan verkan. Namnbyte och namn­

förvärv anses i denna ordning kunna ske endast för svensk medborgare.

Kommittén. Kommittén har först övervägt frågan, huruvida man bör bi­

behålla en begränsning av namnbytesrätten eller om man, såsom skett i de

danska och norska förslagen, bör tillåta envar att byta namn, oavsett vilket

namn han redan har. Man kan enligt kommitténs mening i dessa fall icke

nöja sig med den enskildes önskan eller intresse av att få byta släktnamn.

Namnet är även en offentligrättslig angelägenhet, och en av de viktigaste

synpunkterna är därvid att en viss namn stabilitet upprätthålles inom sam­

hället. Med de familjerättsliga reglerna vill man tillgodose speciella önskemål

om namngemenskap med närstående, och kravet på namnstabilitet kan då

få träda tillbaka. När dylika önskemål ej kan redovisas, finns ej anledning

att ge avkall på detta krav. Enligt kommitténs mening måste man också be­

akta, att det svenska släktnamnsskicket av tradition är begränsat till vissa

bildningstyper, varför man måste vara försiktig med handhavandet av de

ännu icke upptagna namnen. Med hänsyn till dessa förhållanden och till den

praxis som redan vuxit fram har kommittén funnit lämpligt, att även fram­

deles vissa villkor uppställes för rätt till namnbyte.

Kommittén har sålunda föreslagit, att den vars släktnamn finnes vara ic­

ke särskiljande eller eljest otjänligt skall äga rätt att efter ansökan hos

namnmyndigheten erhålla annat namn. Rätt att erhålla släktnamn efter an­

sökan tillkommer dessutom den som saknar sådant namn. Enligt förslagets

huvudprincip (1 §) äger endast svensk medborgare rätt att efter ansökan

erhålla släktnamn, men genom en särskild bestämmelse om utlännings namn

(36 §) utvidgas rätten till att även avse utlänning, som erhållit bosättnings-

lillstånd i riket, samt utländsk kvinna, vilken efter äktenskap med svensk

man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Kommitténs förslag, att namnbyte skall få ske då sökandens namn ej till­

godoser hans individualiseringsintresse bygger på samma grundprincip som

gällande rätt. I motsats till rådande praxis — enligt vilken eu uppdelning gö-

res i sonnamn och icke-sonnamn — anser kommittén, att prövning av nam­

nets särskiljningsförmåga skall ske från fall till fall, varvid hänsyn skall ta­

gas till namnets såväl form som frekvens. Genom en särskild utredning, som

redovisats i betänkandet, har kommittén sökt fastställa, vilka släktnamn som

är högfrekventa. Kommittén har utgått från att släktnamn, som bäres av

0,75 0/oo av befolkningen och däröver, är så vanliga att deras särskilj nings­

förmåga kan betraktas som svag. Nämnda utredning, som verkställts läns­

vis, har givit till resultat att 154 namn för hela riket uppnår den angivna

minimifrekvensen av 0,75 %0. Dessa har redovisats på en rikslista. Därjäm­

te har för de olika länen på särskilda områdeslistor redovisats de släktnamn,

82

som endast lokalt uppnår samma frekvens. Enligt kommitténs mening skall

namnmyndigheten för sådana namn, som upptagits på rikslistan, ej inom

överskådlig framtid behöva verkställa särskild prövning av deras särskilj -

ningsförmåga. Svårigheter uppstår först, då det gäller släktnamn som är

mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Beträffande sådana får man prö­

va saken från fall till fall, ibland med hänsyn tagen även till den lokala fre­

kvensen av namnet.

Ett namn kan också vara otjänligt som släktnamn, om det till sin form så

strider mot svenskt språkbruk, att man i allmänhet ej kan uttala eller sta­

va det. Ett släktnamn, som väcker anstöt eller löje eller av andra skäl är till

direkt obehag för bäraren, måste enligt kommitténs mening också sägas va­

ra otjänligt.

Remissyttrandena. Förslaget har i nu förevarande del huvudsakligen läm­

nats utan erinran.

Beträffande villkoren för namnbyte säger statistiska centralbyrån, att mot

tanken, att de på den vid förslaget fogade rikslistan upptagna släktnamnen

får bytas utan närmare prövning, ej synes kunna göras annan invändning

än att gränstalet 0,75 %o synes vara i viss mån godtyckligt valt, en invänd­

ning som dock torde kunna drabba varje schematisk gränsdragning. Där­

emot ställer sig centralbyrån frågande till om lokalt högfrekventa namn skall

på samma enkla sätt få bytas för den, vars namn finns upptaget på den för

hans bostadsort gällande områdeslistan. En sådan tillämpning synes kunna

öka de fria namnbytena väsentligt, bli beroende av tillfälligheter och i vissa

fall leda till otillfredsställande resultat. Centralbyrån påyrkar därför en an­

nan lösning och föreslår, att rikslistan utökas genom en sänkning av promil­

letalet, exempelvis till 0,5 %o> och att paragrafen därefter tillämpas så att

övriga namn anses vara särskiljande. En sådan namnlista bör, anser central­

byrån, publiceras på annat sätt än i betänkandet.

Domkapitlet i Växjö uttalar, att stadgandet i paragrafens första stycke sy­

nes alltför generöst i synnerhet som namnrättskommittén tydligen avsett,

att alla de 154 namnen på rikslistan skall anses icke särskiljande. Det bör

ihågkommas, att även vanliga namn kan beteckna tillhörighet till en gam­

mal släkt. Domkapitlet anser, att någon ovillkorlig rätt till namnbyte ej bör

medges utan att namnets »absoluta eller högsta relativa» frekvens överstiger

15 ä 10 %. Föräldrar bör uppmuntras att, om deras släktnamn är vanligt, ge

sina barn mindre vanliga men därför ej ovanliga förnamn, »varigenom släkt­

namnets svaga förmåga såsom särskiljande erhåller stöd».

Patentverket finner det framgå, att i förslaget skiljes mellan ett namns

egenart och dess särskilj ningsförmåga, och ifrågasätter om någon dylik skill­

nad begreppsmässigt kan upprätthållas. Egenarten är, säger verket, endast

en sida av namnets frekvens.

Svea hovrätt framhåller, att termen otjänligt i detta sammanhang borde

reserveras för den kategori släktnamn, som saknar individualiseringsförmå-

ga, medan andra i förslaget åsyftade namn — sådana som är svåruttalade,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 19G3

83

löjeväckande eller anstötliga — kan betecknas som »eljest icke lämpligt som

släktnamn» eller dylikt.

Såsom en särskild fråga upptar statistiska centralbyrån spörsmålet om

dem som blir släktnamnslösa genom att dömas förlustiga sitt namn. Ett an­

tagande, att domen medför en automatisk återgång till förutvarande släkt­

namn, synes ej stämma överens med grunderna för förslaget i övrigt, och

det kan tänkas fall, då den förlorande parten tidigare saknat släktnamn.

Återgång till tidigare namn kan också möta svårigheter av olika slag; det

kan t. ex. vålla konflikt och det kan vara omöjligt att fastställa det tidigare

namnet. Centralbyrån finner det mest konsekvent att anse, att den som

dömts förlustig sitt namn saknar släktnamn, varvid namnmyndigheten dock

efter prövning enligt kommittéförslagets 15 § (11 § i departementsförslaget)

bör kunna låta honom åter erhålla honom tidigare tillkommande namn.

Departementschefen. Enligt dansk och norsk rätt uppställes icke några

särskilda förutsättningar för rätt till namnbyte i administrativ ordning.

Finsk och svensk rätt åter intar den ståndpunkten, att den som redan har

ett egenartat släktnamn endast undantagsvis skall få byta bort detta. Namn-

rättskommittén har särskilt övervägt frågan, huruvida en övergång till den

dansk-norska linjen kunde vara lämplig, men funnit starka skäl föreligga

för bibehållande i princip av den nuvarande ordningen. Kommitténs förslag

innebär i enlighet härmed, att endast den vars namn är icke särskiljande

eller eljest otjänligt skall äga rätt att efter ansökan hos namnmyndighe­

ten byta namn. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt allmänt god­

tagits, och jag vill även för egen del ansluta mig till densamma.

Jag förordar, att bestämmelsen utformas i huvudsak enligt kommitténs

förslag. Emellertid förefaller mig kommitténs formulering av förutsätt­

ningarna för namnbyte väl kategorisk. Det synes ej lämpligt att mot varand­

ra ställa särskiljande och icke särskiljande namn och draga en fast gräns

mellan dem efter deras frekvens. Även det av kommittén föreslagna ut­

trycket »otjänligt» förefaller mig något onyanserat. Jag föreslår därför att

bestämmelsen jämkas så, att den vars namn icke är tillräckligt särskiljan­

de eller eljest är mindre tjänligt blir berättigad att byta namn.

Frågan vilka krav som skall ställas, när det gäller att avgöra om ett namn

är tillräckligt särskiljande eller ej, kan icke närmare regleras i lagtexten

utan denna fråga får överlämnas till den praktiska tillämpningen. De rikt­

linjer, som kommittén i anslutning till gjorda frekvensundersökningar an­

givit, kan jag i huvudsak biträda. Jag vill särskilt understryka, att namn­

byte kan vara motiverat även i fall, då det tidigare namnet visserligen i all­

mänhet kan anses tillräckligt särskiljande men uppvisar hög frekvens i den

del av landet där namnhavaren bor. Det torde få ankomma på namnmyn­

digheten att till ledning för dess bedömning av namnbytesärenden på lämp­

ligt sätt hålla sig underrättad om frekvensutvecklingen.

I detta sammanhang vill jag framhålla värdet av att de som icke bär

84

tillräckligt särskiljande namn stimuleras till namnbyte. Betydelsefullt här­

vid är, att lämpliga nya släktnamn kan erbjudas namnsökande. Jag vill er­

inra om att jag med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1962 givna bemjn-

digande tillkallat sakkunniga för att utarbeta förteckning över nya släkt­

namn samt utreda de språkliga och namnrättsliga frågor, som äger samband

därmed.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen har jag ej funnit anled­

ning att i förslaget upptaga generella bestämmelser om lagens tillämplighet

på utländsk medborgare. Emellertid bör i fråga om administrativt namn­

byte klart utsägas för vem sådant står öppet. I förevarande paragraf bör så­

lunda stadgas, att rätt till namnbyte på de i paragrafen angivna grunderna

endast tillkommer svensk medborgare. Med svensk medborgare bör emel­

lertid likställas utlänning, som har en fast anknytning till riket. För att få

en enkel och klar avgränsning vill jag förorda, att möjlighet till namnbyte

gives sådan utlänning som är gift med svensk medborgare eller som er­

hållit bosättningstillstånd i riket enligt 10 § utlänningslagen.

Med anledning av vad statistiska centralbyrån anfört angående den som

dömts förlustig släktnamn vill jag hänvisa till bestämmelserna i 15—18 §§

i departementsförslaget om förlust av släktnamn m. m.

9

§•

Denna paragraf, som motsvarar 11 och 13 §§ i kommittéförslaget, anger

de krav som från språkliga och därmed jämförliga synpunkter skall ställas

på ett namn för att detta skall kunna godkännas såsom nytt släktnamn.

Gällande rätt. Enligt släktnamnsförordningen må såsom nytt släktnamn

ej godkännas namn, som kan väcka anstöt. Därutöver saknas regler om

namnets yttre beskaffenhet. Inom namnmyndigheten har emellertid ut-

vecklais en praxis, vars grundtanke är att nya namn skall vara svenska i den

meningen att de skall vara bildade enligt här gängse släktnamnsmönster

och av svenska språkelement. Vid den språkliga prövningen anlitar namn­

myndigheten en språkvetenskaplig expert. Även i andra hänseenden under­

kastas namnen en formell prövning.

Kommittén. Kommittén föreslår att en prövning av namnets yttre form

skall äga rum ur två olika aspekter. Dels skall namnet granskas såsom

språkligt tecken (förslagets 11 §), dels skall en mera fri prövning äga rum.

huruvida namnet från vissa begränsade allmänna synpunkter kan vara god­

tagbart (förslagets 13 §).

Från språklig synpunkt uppställer kommittén i 11 § kravet, att det sökta

namnet till bildning, uttal och stavning skall överensstämma med svenskt

språkbruk. Med »svenskt» bör i första hand förstås sådant namnstoff, som

vunnit hävd i svenskt namnskick och speglar svensk kulturtradition, oav­

sett om namnet ursprungligen bildats med främmande språkelement. Man

bör därför bygga vidare på de namnbildningsmöjligheter, som det svenska

släktnamnssvstemet i sin nuvarande utformning erbjuder, och i anslutning

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

85

till svensk språkkänsla. Det bör därvid vara namnmyndigheten obetaget att i

samråd med språklig expertis uppmuntra nybildningstendenser, som öppnar

möjligheter att berika namnskatten, dock i närmast möjliga anslutning till

rådande mönster. Har sökanden utländskt släktnamn, må för honom likväl

godkännas namn, som innebär anpassning av det utländska namnet till

SA-enskt språk. Även om en sådan förändring endast avser namnets stavning

och ej påverkar dess uttal, bör den behandlas som ett namnbyte. Ett namn,

som är i bruk såsom förnamn, må enligt förslaget ej godkännas, med mindre

särskilda skäl är därtill. Slutligen får namnet ej godkännas, om det kan

väcka anstöt eller antagas leda till obehag för bäraren.

Även om det sökta namnet är godtagbart i nu angivna hänseenden, må

Hamnmyndigheten enligt 13 § i kommittéförslaget avslå ansökningen, om

namnet lätt kan uppfattas som beteckning för utbildning eller befattning, om

det ger sken av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att upp­

fattas som benämning på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den

allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning.

Remissyttrandena. Yttrandena över kommittéförslagets 11 § tar i allmän­

het sikte på detaljer i förslaget.

Nämnden för svensk språkvård finner det värdefullt, att den praxis, som

utbildats hos namninyndiglieten, nu preciserats, utbyggts och föreslagits

delvis ingå i lagtexten. Vitterhetsakademien konstaterar med tillfredsställelse,

att såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal

och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Även godkännandet

av en anpassning av utländskt släktnamn till svenskt språk synes välmoti­

verat.

Mot bestämmelsen att namnet skall överensstämma med svenskt språk­

bruk vänder sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som påpekar, att man

med ett sådant krav förbigår att vi i landet har en ej obetydlig finskspråkig

folkgrupp och även en mindre grupp, som talar lapska. Hovrätten föreslår

därför att uttrycken »svenskt språkbruk» och »svenskt språk» i paragrafen

utbyts mot »inhemskt språkbruk» och »inhemskt språk».

Statistiska centralbyrån finner uppslaget att pröva nya namnbildningsty-

per värdefullt. Beträffande stavningsändringar uttalar centralbyrån, att två

olika typer kan anses föreligga. Med utgångspunkt från uppfattningen, att

namnmyndighetens bevis om godkännande av nybildat namn även faststäl­

ler dettas stavning, prövas nu — restriktivt — ansökningar om ändring av

sådant namns stavning. I övriga fall råder tvekan; prövningen kan anses an­

komma på pastorsämbetena, men det har förekommit, att namnmyndigheten

prövat sådan ändring, om namnets karaktär ändrats eller kollisionsrisk upp­

kommit genom stavningsändringen. Centralbyrån finner förslaget, att stav­

ningsändring skall behandlas som namnbyte, innefatta en klar handlings­

linje, som torde vara svår att vinna på annat sätt, men anser att med de

stränga bestämmelserna i 10 och 12 §§ stavningsändring i den sist angivna

gruppen så gott som aldrig kan godkännas annat än med stöd av 16 §. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kan ifrågasättas, om ej problemet om stavningsändringar bör regleras sär­

skilt.

Även kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift redogör för de två

huvudgrupperna av stavningsändringar och anser att, om namnplikt infö­

res, möjligheten till stavningsändring blir inskränkt. Han finner dock frågan

vara av sådan betydelse, att lagen på denna punkt bör innehålla klara och

entydiga bestämmelser.

Stockholms rådhusrätt uttalar sig för ett generellt förbud att ändra stav­

ning och anser ett sådant förbud vara nödvändigt för att hindra, att nam­

net genom successiva förändringar i stavningen i sin slutliga utformning

kommer att framstå som ett annat än det ursprungliga.

Domkapitlet i Växjö uttalar däremot, att vissa stavningsändringar, t. ex.

th i stället för t, c i stället för k, bör kunna ske efter anmälan. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har i samband med spörsmålet om namnplikt uttalat

sig i samma riktning.

Sveriges advokatsamfund säger sig dela förslagets principiella uppfattning

om förnamn som släktnamn men uttalar, att det väsentliga torde vara att

man icke som släktnamn godkänner förnamn, som är i allmänt bruk.

Beträffande kommittéförslagets 13 § finner riddarhusdirektionen vad däri

föreslagits angående namn, som ger sken av tillhörighet till visst stånd, upp­

fylla de önskemål, som ridderskapet och adeln sedan länge hyst angående

skydd för adliga släktnamn. Tillfredsställelsen häröver rubbas emellertid

helt genom de föreslagna vidgade möjligheterna till förvärv av släktnamn

efter anmälan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att vad i 13 § sägs om namn, som

är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller poststation eller

annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteck­

ning, bör anges gälla de fall då olägenhet av namnets beskaffenhet kan an­

tagas uppkomma för den allmänna samfärdseln eller förvaltningen. Med den­

na ändring bör paragrafen ange, att ansökan i däri uppräknade fall skall

avslås. Möjlighet till undantag för den som är känd under namnet bör då

upptagas i en efterföljande paragraf.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör bestämmelser upp­

tagas om nytt släktnamns form och allmänna yttre egenskaper. Hithörande

regler torde lämpligen kunna sammanföras i en paragraf.

Beträffande den språkliga utformningen av namn kan jag helt ansluta mig

till kommitténs synpunkter. Vid avfattningen av stadgandet bör dock enligt

vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört hänsyn tagas till de lapska

och finskspråkiga folkgrupperna; uttrycket »svenskt språkbruk» bör så­

lunda ersättas med »inhemskt språkbruk».

I anslutning till förevarande bestämmelse om ändring av utländskt namns

stavning har några remissorgan tagit upp frågan om stavningsändringar i

allmänhet. Det har därvid bl. a. yrkats, att stavningsändring skall jämstäl­

las med namnbyte och vara underkastad prövning av namnmyndigheten.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

87

Att så skall vara fallet beträffande nya släktnamn, som tillkommit efter

godkännande av namnmyndigheten, håller jag för självklart. Även andra

särskiljande namn torde i och med namnlagens ikraftträdande få anses

vara fixerade vid den stavning kyrkoböckerna uppvisar. När det gäller icke

särskiljande släktnamn bör man kunna inta en friare hållning. Namnha-

varen bör i sådant namn kunna vidtaga sådana smärre stavningsändringar

som ej medför att namnet blir särskiljande. Vill han ha dylik ändring in­

förd i offentliga handlingar, torde han emellertid även i dessa fall få in­

hämta namnmyndighetens tillstånd.

I sak vill jag ansluta mig till vad kommittén föreslagit beträffande an­

vändning av förnamn såsom släktnamn. Genom jämkning av lagtexten bör

dock understrykas, att godkännande av sådant namn skall ske endast i un­

dantagsfall.

Enligt kommittéförslaget skall ett namn ej godkännas, om det lätt kan

uppfattas såsom beteckning för utbildning eller befattning, om det ger sken

av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas såsom be­

nämning på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den allmänna sam­

färdseln och förvaltningen brukad beteckning. För egen del anser jag den

ledande synpunkten böra vara, att namnet icke får vara ägnat att vilseleda

allmänheten. Någon närmare exemplifiering härav i lagtexten synes mig

ej erforderlig i vidare mån än att däri, med hänsyn till ortnamnens bety­

delse för släktnamnsbildningen, särskilt bör betonas risken för olägenhet,

som kan uppkomma om ett släktnamn förväxlas med benämningar bruka­

de i den allmänna samfärdseln eller förvaltningen.

I enlighet med kommitténs förslag bör slutligen upptagas förbud mot

godkännande av namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till

obehag för bäraren.

10

§.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 12 § första styc­

ket, upptages förbud mot godkännande av nytt släktnamn som kan förväx­

las med namn eller annat kännetecken, som tillkommer annan. Genom be­

stämmelsen tillerkännes namn och andra kännetecken ett administrativt

skydd.

Gällande rätt. Enligt § 3 släktnamnsförordningen må ansökan om nytt

namn ej bifallas, om det sökta namnet bäres av annan släkt och tillika är av

mera egenartad beskaffenhet. Bestämmelsen har i praxis fått den verkan,

att namn som är identiskt med eller alltför likt ett redan existerande namn

— detta må vara egenartat eller icke — ej godkännes. Även utdött namn

kan, om det har haft en viss historisk betydelse, utgöra hinder för godkän­

nande.

Kommittén. Kommittén har i 12 § första stycket föreslagit en fullständig

reglering av det administrativa skyddet. Sådant skydd skall ges åt alla exi-

88

stenande släktnamn (punkt 1), allmänt känt »utdött» släktnamn och här i

riket allmänt känt utländskt släktnamn (punkt 2), konstnärsnamn eller

likartat namn som är känt här i riket (punkt 3), beteckning för stiftelse,

ideell förening eller därmed likställd sammanslutning (punkt 4) samt an­

nans här i riket skyddade firma eller varumärke eller annat kännetecken

som är här i riket inarbetat vid utövning av näring eller yrke (punkt 5).

Skyddet föreslås få den formen, att släktnamn ej må godkännas, om det till

uttal eller stavning företer sådan likhet med angivna kännetecken att för­

växling lätt kan ske.

Det föreslagna skyddet för alla existerande släktnamn innefattar eu kon­

firmation av gällande rätt. Även beträffande släktnamn, som tillkommit ut­

död släkt är kommittéförslaget att betrakta som en bekräftelse av praxis.

Med allmänt känt utländskt släktnamn förstås såväl ännu i bruk varande

namn som namn vilket tillkommit utdöd utländsk släkt. Kommittén har så­

som en särskild grupp upptagit konstnärsnamn av den anledningen, att des­

sa mer än andra dylika namn brukar bli kända och ha ekonomisk betydelse.

Såsom med konstnärsnamn likartat namn skall anses pseudonymer och sig­

naturer, artistnamn samt sådana speciella namn, under vilka t. ex. idrotts­

män gjort sig kända. En förutsättning för skydd är i dessa fall, att namnet

fått en ej blott lokal betydelse utan blivit känt i riket. Den fjärde gruppen

omfattar kännetecken, som har likhet med firma men rättsligen dock ej

är att hänföra dit. Med likställd sammanslutning menas inom denna grupp

1. ex. sällskap, orden eller klubb. Den sista gruppen, som avser annans här i

riket skyddade firma eller varumärke eller annat inarbetat kommersiellt

kännetecken, har sitt primära skydd i firma- och varumärkeslagstiftningen.

Kommittén har därför i denna punkt anknutit till det skydd som dessa tec­

ken redan åtnjuter inom känneteckensrätten. Någon fast avgränsning mel­

lan det skydd som här erbjudes och det som kan anses härflyta ur firma- och

varumärkeslagstiftningen har ej gjorts.

Med det uppställda förväxlingskriteriet avses i första hand fall, då likhet

mellan det sökta namnet och annans namn är fullständig, d. v. s. identitet

föreligger. Sådan kan väl aldrig komma i fråga, då det gäller firma eller fir-

maliknande kännetecken — bortsett från vissa förkortningar — och beträf­

fande dessa skall jämförelsen ske med dominanten i beteckningen. Genom

bestämningen »lätt» vill kommittén ange, att viss förväxlingsrisk bör tole­

reras; endast då förväxlingen lätteligen kan ske, skall godkännande vägras.

I första hand skall, anser kommittén, den språkliga förväxlingsrisken un­

dersökas. Härvid skall beaktas, att de distinktiva faktorerna är färre och

svagare i trycksvaga stavelser än i tryckstarka. Till belysning härav anföres

i betänkandet (s. 165) vissa exempel. Förutom denna bedömning »in ab-

stracto» bör emellertid, om så är möjligt, ske eu bedömning »in concreto»,

d. v. s. av den faktiska förväxlingsrisken.

Slutligen framhåller kommittén att skyddet för inarbetat kommersiellt

kännetecken (punkt 5) knutits till utövning av näring eller yrke. Vid utform­

ningen av detta förslag har kommittén tagit hänsyn till den osäkerhet angå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

89

ende innebörden av begreppet näringsverksamhet, som ännu får anses råda.

Skulle den av varumärkesutredningen föreslagna innebörden av sagda be­

grepp bli godtagen, torde en justering av namnlagen bli erforderlig.

Remissyttrandena. I princip reses icke någon invändning mot eu bestäm­

melse av här avsett slag. I flera detaljfrågor framföres dock anmärkningar

och motförslag.

Statistiska centralbyrån ifrågasätter, om det icke bör stadgas i författning

vilket register som skall föras och äga vitsord, när det gäller att avgöra vilka

släktnamn som redan förekommer (punkt 1). När det gäller i punkten 2 om-

förmälda utdöda och utländska släktnamn finner centralbyrån, att tillämp­

ningen synes bli beroende av sådana tillfälliga omständigheter som befatt­

ningshavares olika beläsenhet, val av uppslagsverk, dettas fullständighet och

redigeringsprinciper. Centralbyrån anser därför, att ett register över skydda­

de namn av angivet slag bör upprättas. När det gäller de i punkterna 3, 4 och

5 upptagna kännetecknen, möter enligt centralbyrån, motsvarande och stör-

l e svårigheter. Efter att ha pekat på vissa olikheter mellan personnamnet och

andra kännetecken säger sig centralbyrån ej kunna ta ställning till frågan

i hela dess vidd. Emellertid önskar centralbyrån, att lagen avfattas så att den

begränsning i kravet på namnmyndighetens handläggning, som förhållan­

dena i dessa delar nödvändiggör, framgår av lagtexten. I detta sammanhang

hemställer centralbyrån, att sakkunniga tillkallas för utarbetande av en ny

namnbok, i samband varmed namnrättskommitténs rikslista eller motsva­

rande förteckning kunde publiceras. Åt dessa sakkunniga kunde därtill an­

förtros att upprätta register över skyddade utdöda och utländska namn. I

detta sammanhang påpekar centralbyrån, att publikationen »Sveriges famil­

jenamn 1920» är praktiskt taget utgången. Patentverket uttalar som ett

starkt önskemål att en ny upplaga av detta verk utges.

Statistiska centralbyrån tar vidare upp frågan om prioritet mellan olika

ansökningar om samma släktnamn och hemställer att denna fråga beaktas i

lagstiftningsärendet och möjligen erhåller uttrycklig reglering. I det sam­

manhanget berör centralbyrån även frågan, i vilken mån latent namnrätl

skall beaktas av namnmyndigheten, och hemställer att även den blir före­

mål för övervägande. Sveriges advokatsamfund påpekar, att latent namn­

rätt kan föreligga för hustru, som förvärvat mannens namn, och för hen­

nes barn i äktenskap; det bör icke vara tillåtet, att för annan person god-

kannes ett namn, som överensstämmer med eller är likt sådant namn. Punk­

ten 1 bör därför enligt samfundet ändras så, att skydd föreligger även för

namn till vilka någon kan ha latent rätt. Samma synpunkt anföres av Fred-

rika-B rem er-förbundet.

Beträffande punkten 2 anmärker patentverket, att uttrycket »utdött släkt­

namn» ej synes tillfredsställande, då det åsyftar namn, som tillkommit ut­

slocknad släkt.

Riddarhusdirektionen finner skyddet för allmänt känt utdött släktnamn i

princip tillfredsställande och förutsätter, att riddarhuset, liksom tidigare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

90

beredes tillfälle att avge yttrande i frågor av denna art. Som en egendom­

lighet vill direktionen anmärka, att det föreslagna stadgandet ger bättre

skydd åt utdöda adliga släktnamn än åt de levande adliga ätternas namn,

därest förslaget om förvärv av släktnamn efter anmälan kommer att god­

kännas.

Familjerättskommittén anser, att det uttryckligen bör anges att även ut­

dött utländskt namn åsyftas i punkten 2. Måhända vore det lämpligt, säger

kommittén, att uppta de utländska namnen under en särskild punkt. Kravet

att del utländska namnet skall vara »allmänt känt», förefaller kommittén

alltför strängt, för att regeln skall tjäna sitt syfte, och kommittén anser

svårigheter ej beredas namnmyndigheten, om villkoret mildras till »känt bär

i riket».

Bestämmelsen i punkt 3 hälsas av Sveriges författareförening med till­

fredsställelse. Det synes föreningen uppenbart, att en författare med en

inarbetad helt originell och egenartad pseudonym kan komma att lida avse­

värt avbräck, om denna skulle godkännas som släktnamn för annan.

Patentverket erinrar om att 14 § första stycket 4) i den nya varumärkes­

lagen innehåller en med punkten 3 analog bestämmelse. Beträffande punk­

ten 4 har patentverket ej någon erinran i och för sig men pekar på att de

namn och beteckningar, som här åsyftas, ej uttryckligen nämns i varumär­

keslagen, ehuru vad där i 14 § första stycket 4) och 6) sägs är avsett att

gälla även sådana kännetecken. Vidare påpekas, att dessa av de närmast

berörda numera i allt större utsträckning kallas »firma».

Beträffande punkten 5 anmärker patentverket, att såsom namnrättskom-

inittén föreslagit orden »eller yrke» bör utgå om den av varumärkesutred-

ningen förordade innebörden av näringsidkare godtages.

När det gäller frågan om förväxling anför Svea hovrätt, att det ej synes

med full tydlighet av förslaget framgå att i första hand avses ren identitet

mellan släktnamn. Visserligen kan detta sägas vara självklart, men formu­

leringens bristfällighet blir mera påtaglig vid en jämförelse med ett annat

lagrum (23 §) i vilket omnämnes »samma eller därmed lätt förväxlingsbart

namn». En jämkning av förevarande paragraf bör övervägas. Samma in­

ställning intages av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Patentverket uttalar, att bestämningen »till uttal eller stavning» lämpligen

bör utgå, enär den kan leda till en alltför snäv tolkning eller föranleda

till ofruktbara spekulationer om vad som är ett namns riktiga uttal. Enligt

verkets mening är det tillräckligt, att denna i och för sig tämligen självklara

regel för förväxlingsprövningen närmare utlägges i motiven.

Vidkommande graderingen av förväxlingsrisken finner statistiska central­

byrån i huvudsak ej anledning till erinran mot de föreslagna grunderna för

prövning av namnlikhet. Patentverket har funnit goda skäl tala för att för­

växlingsprövningen inom den egentliga namnrätten är mindre långtgående

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

91

än inom den kommersiella känneteckensrätten och tillstyrker, att man i

namnlagen stannar vid det förväxlingskriterium — att förväxling lätt kan

ske — som här föreslagits. Sistnämnda inställning redovisas även av firma-

utredningen, som dock uttalar tvekan, huruvida ett släktnamn bör få när­

ma sig ett varukännetecken så mycket som det uppställda förväxlingskrite-

riet medger. Utredningen understryker, att detta i så fall innebär ett svaga­

re skydd för kommersiella kännetecken än det skydd, som förutsättes i mot­

svarande lagrum i varumärkeslagen.

Vitterhetsakademien framhåller att, trots gällande princip att ett med

existerande släktnamn förväxlingsbart namn ej må godkännas, ett stort an­

tal namn under senare tid godkänts, som i vissa fall — särskilt vid uttal —

företett förbluffande likhet med redan existerande familjenamn, vilka ofta

varit karakteristiska och haft gammal hävd i samhället. Den föreslagna av-

fattningen, enligt vilken godkännande kan vägras endast om förväxling lätt

kan ske, synes innebära en försvagning av det rättsskydd, som enligt praxis

tillkommer existerande släktnamn, och akademien, som anser att skyddet

snarare bör stärkas, hemställer att ordet »lätt» får utgå ur lagtexten.

Nämnden för svensk språkvård understryker betydelsen av att förväxlings-

risken icke blir bedömd efter stela generella regler.

Patentverket diskuterar namnrättskommitténs särskiljning mellan bedöm­

ning in abstracto och bedömning in concreto och framhåller därvid, att kom­

mittén uppenbarligen anser att man skall utgå från en abstrakt bedömning

av namnens språkliga förväxlingsbarhet. Verket förklarar sig ej kunna an­

sluta sig till en sådan uppfattning. Redan den gjorda skillnaden mellan

abstrakt och konkret bedömning synes konstruerad och teoretisk. Men om

den likväl uppställes, är det för verket snarare naturligt att den konkreta

bedömningen bör ha försteget. Namnmyndigheten bör alltså vid sin pröv­

ning främst anlägga rent praktiska synpunkter och skjuta de språkveten­

skapliga mera i bakgrunden. För prövningen bör vara i första hand utslags­

givande, om myndigheten finner sig böra räkna med att förväxlingar i prak­

tiken lätt kan inträffa.

Även firmautredningen anser, att man ej bör utgå från en abstrakt be­

dömning vid likhetsprövning mellan släktnamn och kommersiellt kännetec­

ken. En sådan metod torde många gånger leda till opraktiska resultat. Ut­

redningen anser därför, att den språkvetenskapliga granskningen endast bör

vara ett led i bedömningen, och avgörande bör vara huruvida kännetecknen

faktiskt kan väntas bli förväxlade.

I fråga om den språkliga utformningen anmärker patentverket på det i

punkterna 2—5 upptagna uttrycket »är sålunda förväxlingsbart med» och

framhåller att — under förutsättning att hänvisningen till uttal och stav­

ning utgår — uttrycket genomgående bör utbytas mot »lätt kan förväxlas

med». Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser det kritiserade uttryc­

ket böra utbytas. Hovrätten riktar också eu redaktionell anmärkning mot

punkt 3, i vilken hovrätten anser det böra utsägas alt endast annan tillkom­

mande konstnärsnamn åsyftas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 är 1063

92

Knngl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Departementschefen. Kommitténs förslag angående administrativt skydd

för vissa kännetecken, vilket såvitt gäller andra kännetecken än släktnamn

icke har någon motsvarighet i gällande rätt, har ej mött någon principiell

erinran i remissyttrandena. Ett stadgande i ämnet bör upptagas, varvid dock

kommitténs förslag i vissa avseenden torde få justeras.

Såsom av ett par remissinstanser framhållits har person, som enligt la­

gens familjerättsliga regler äger antaga ett visst släktnamn, en »latent»

namnrätt till detta namn. Finnes ej bärare av namnet, skulle det enligt kom­

mitténs terminologi anses såsom »utdött». Hänsyn bör emellertid vid pröv­

ningen tagas till sådan latent namnrätt. I detta syfte bör avfattningen av-

punkt 1 jämkas.

Såsom punkt 2 torde böra upptagas kommitténs bestämmelse angående

utdött släktnamn, med förtydligande av lagtexten så att det klart framgår

att det är släktnamn som tillkommit numera utdöd släkt som åsyftas. Ut­

ländskt släktnamn bör behandlas i en särskild punkt, punkten 3, varvid allt­

så en förskjutning sker, så att punkterna 4—6 kommer att motsvara punk­

terna 3—5 i kommitténs förslag.

Vad angår frågan, när förväxlingsrisk skall anses föreligga, är det till en

början tydligt, att sådan risk i hög grad föreligger, när namnen är helt iden­

tiska. Detta är så självklart, att det ej torde behöva särskilt markeras i lag­

texten. Ej heller synes nödvändigt att särskilt ange, att förväxling kan för­

anledas av likheter i stavning och uttal. I övrigt torde kommittéförslagets

förväxlingskriterium få godtagas, varvid dock vissa språkliga jämkningar

av lagtexten synes påkallade.

Vid prövningen av frågan, i vad mån förväxlingsrisk föreligger, bör enligt

vad kommittén påpekat en rent språklig bedömning av likhet och förväx­

lingsrisk bli ett centralt moment. Såsom patentverket och firmautredningen

understrukit måste dock det avgörande vara, huruvida förväxling i det prak­

tiska livet kan befaras. Det kan exempelvis inträffa, att ett sökt släktnamn

ej bör godkännas på grund av risk för förväxling med ett redan existerande

namn, ehuru de båda namnen från språkvetenskaplig synpunkt är klart

skilda kännetecken. En prövning enligt kommitténs normer med nu antydda

jämkningar torde komma att medföra en strängare bedömning av förväx-

lingsfrågan än den som hittills varit rådande.

Statistiska centralbyrån har tagit upp frågan om prioritet mellan olika an­

sökningar om samma namn. Det är naturligt att den först inkomna ansök­

ningen ges företräde; särskilt stadgande härom synes ej erforderligt. Det

må framhållas, att förslaget ger namnmyndigheten möjlighet att avkräva eu

sökande komplettering av ansökningen, vid äventyr att denna eljest avskri-

ves. Härigenom erhåller namnmyndigheten tillräckligt korrektiv mot att den

sökande otillbörligt »blockerar» ett namn.

Centralbyrån föreslår också upprättandet av register över de namn och

andra kännetecken, som skall skyddas. Såvitt gäller existerande släktnamn

finns redan en sådan förteckning, ehuru den måhända ej är alldeles fullstän­

dig. I fråga om namn som tillkommit utdöda släkter liksom beträffande ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

93

ländska namn torde från fall till fall kunna avgöras om skydd bör förelig­

ga. Såsom kommittén i betänkandet påpekat, lärer föreliggande bestämmel­

ser, såvitt gäller icke nu existerande svenska släktnamn, i huvudsak få sin

betydelse som underlag för talan mot namnmyndighetens beslut eller för ta­

lan vid domstol.

Med anledning av centralbyråns yrkande om utarbetande av en ny namn­

bok vill jag erinra om att jag, såsom i det föregående nämnts, tillkallat sak­

kunniga för detta ändamål.

11 s.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 15 §, stadgas undan­

tag från de allmänna namnbytesreglerna, såvitt angår den som vill återför­

värva ett tidigare släktnamn.

Gällande rätt. För barn i äktenskap vilket såsom omyndigt erhållit t. ex.

moders, styvfaders eller fosterföräldrars namn samt för barn utom äkten­

skap som under minderårighet erhållit exempelvis faders, styvfaders eller

fosterföräldrars namn har återgång till det namn barnet förvärvade vid

födelsen medgivits utan att skäl behövt anföras. För adoptivbarn har i vissa

fall medgivits återgång till namn före adoptionen. Har nybildat namn för­

värvats genom ansökan har återgång till tidigare namn medgivits endast

om synnerliga skäl visats föreligga.

Kommittén. Kommittén framhåller, att den som efter sin födelse förvär­

vat nytt släktnamn av olika skäl kan vara intresserad av att få sitt tidigare

namn tillbaka. Det tidigare namnbytet kan ha skett på grund av statusför­

ändring, såsom legitimation, adoption eller vigsel, men det kan också ha

skett genom att vederbörande själv eller hans vårdnadshavare begagnat

sig av lagens valmöjligheter eller ansökt därom hos namnmyndigheten eller

ock såsom en konsekvens av föräldrars namnbyte. Behovet av en fast namn­

ordning kräver dock enligt kommittén, att återgång till tidigare namn får

ske endast om särskilda skäl är därtill.

Kommittén har föreslagit, att den som efter födelsen förvärvat släktnamn

må, om särskilda skäl föreligger, efter ansökan hos namnmyndigheten erhål­

la släktnamn, som tidigare tillkommit honom. Regeln skall dock ej vara till­

lämplig, om sökande tidigare av domstol blivit fråndömd namnet eller eljest

på grund av bestämmelser i lagen gått detta förlustig. Frågan om det sökta

namnets lämplighet såsom språkligt tecken och om dess lämplighet från

allmän synpunkt (kommittéförslagets 13 §) samt frågan, huruvida ett god­

kännande kan vara till men för annan, skall ingå i namnmyndighetens be­

dömning.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån säger sig, i anseende till den

breda tolkningsmarginal som kommittén lämnar öppen, kunna ansluta sig

till att ett krav på särskilda skäl stadgas i lagen. Dock kan ifrågasättas, om

det ej kan anses som tillräckliga skäl, att myndigbliven person ej vill åtnöjas

94

med att vara berövad sin medfödda namnrätt till följd av vårdnadshavares

åtgärd. Det kan även ifrågasättas, om ej hittillsvarande strävan att underlät­

ta övergång till mera särskiljande namn bör få bibehålla sitt inflytande på

praxis. Centralbyrån ansluter sig också i huvudsak till förslaget, att samtycke

i dessa fall ej stadgas, men menar att tillfällen då samtycke bör krävas dock

förekommer, t. ex. om gift kvinna vill återgå till mannens namn, sedan hon

övergivit det. Lagen bör ange i vilka fall samtycke skall krävas. Slutligen

ställer sig centralbyrån frågande till huruvida det i ansökningsförfarandet

kan utredas, om men för annan kan uppkomma genom namnförvärv enligt

föreliggande bestämmelse. Det bör icke åligga namnmyndigheten att verk­

ställa sådan utredning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att alltför stränga krav ej bör

uppställas för återgång till ett namn, till vilket sökanden tidigare haft rätt

enligt lagen. Folkpartiets kvinnoförbund finner kommitténs i motiven ut­

tryckta ståndpunkt härvidlag vara väl restriktiv.

Sveriges advokatsamfund anser, att ansökningsförfarandet i vissa fall bör

ersättas med ett anmälningsförfarande. I fall, då för minderårigs räkning

namnbyte efter anmälan skett, kan det tänkas att barnet, sedan det vuxit

upp, ej önskar bära det namn som det sålunda förvärvat utan i stället vill

bära det som förvärvades vid födelsen. Detta förhållande torde ej i och för

sig utgöra särskilda skäl enligt förevarande bestämmelse. Samfundet före­

slår därför att, då underårig utan sin egen medverkan erhållit ett namn, som

han ej önskar bära, han bör vara berättigad att efter uppnådda 18 års ålder

efter anmälan återtaga det namn, som tillkom honom vid födelsen. Lämpli­

gen kan tillika föreskrivas viss tid efter fyllda 18 år, inom vilken detta namn­

byte skall göras.

Vitterhetsakademien framhåller, att de allvarliga betänkligheter, som väc-

kes av förslaget om fri valrätt mellan flera släktnamn, skärpes genom vad

som här föreslås. Särskilt pekar akademien på olägenheten av att vad som

anses som »särskilda skäl» ej preciseras, då det här är fråga om känslobe­

tonade och irrationella faktorer. Detta kommer i praktiken att leda till att

eu och samma person under olika skeden av sitt liv kan framträda med

först faderns namn, sedan moderns och så återigen faderns, och möjlighet

till ytterligare namnbyten finns.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför, att namnlagen ej reglerar

alla fall av släktnamnsförlust. Det torde knappast ha avsetts, att 15 § skulle

kunna tillämpas, om någon tidigare orättmätigt förvärvat ett namn, som

han sedan blivit fråndömd.

Svea hovrätt anser, att i konsekvens med vad kommittén själv uttalar om

innebörden av ordet »förlustig» i den föreslagna bestämmelsen sista ledet

däri bör ges lydelsen »enligt särskilt stadgande i denna lag gått detta för­

lustig».

Departementschefen. Kommitténs förslag om en särskild bestämmelse för

den som efter ansökan önskar återfå ett tidigare släktnamn har i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

95

lämnats utan erinran i remissyttrandena. Även jag finner förslaget vara väl

motiverat och föreslår, att en bestämmelse i ämnet upptages i lagen.

Kommittéförslaget innebär, att den som efter födelsen förvärvat släkt­

namn kan efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, om

särskilda skäl är därtill. Jag biträder den föreslagna regeln men vill dock

framhålla, att tillämpningen därav i allmänhet ej bör vara alltför restrik­

tiv när det senare namnet förvärvats enligt bestämmelserna i 1—6 §§. Till

skillnad mot kommittén anser jag, att namnmyndigheten, om den finner

att särskilda skäl för själva namnbytet förebragts, har att bifalla ansök­

ningen utan särskild prövning av det sökta namnet. Eftersom det rör sig

om ett redan existerande namn eller i varje fall ett namn, som nyligen varit

i bruk, synes det ej vara anledning att pröva, huruvida namnet är olämp­

ligt från språklig synpunkt eller vilseledande. Däremot kan det vara befo­

gat att vid bedömningen beakta, om namnbytet är till men för annan. Så­

som statistiska centralbyrån framhållit bör det dock i allmänhet ej aligga

namnmyndigheten att föranstalta om särskild utredning härom.

Såsom särskilt villkor för namnbytet bör såsom kommittén föreslagit

uppställas, att sökanden ej gått det tidigare namnet förlustig. Formulering­

en av lagtexten torde på denna punkt få jämkas med anledning av vad

Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen anfört.

12

§.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 16 §, stadgas ett

allmänt undantag från bestämmelserna om villkor för namnbyte och om

reglerna beträffande det sökta namnets beskaffenhet. Paragrafen inbegri­

per även kommittéförslagets 14 §.

Gällande rätt. Enligt § 3 i släktnamnsförordningen må namnmyndighe­

ten för den som redan har egenartat släktnamn godkänna nytt namn endast

om skälig orsak anges. Någon motsvarande undantagsregel från förbudet

att godkänna annans släktnamn föreligger icke, men för vissa situationer

har namnmyndigheten med tillämpning av en restriktiv praxis ansett sig

kunna medge sådana undantag.

Kommittén. Kommitténs allmänna bestämmelser om förvärv av släkt­

namn efter ansökan är, bortsett från de familjerättsliga reglerna, uppdela­

de i tre grupper: först behandlas villkoren för rätt till namnbyte (10 §),

därefter behandlas det sökta namnets beskaffenhet (11—13 §§) och slutli­

gen upptages undantag från de tidigare bestämmelserna (14—16 §§). I 14 §

föreslås sålunda en bestämmelse av innebörd, att den som gjort sig känd

under konstnärsnamn eller likartat namn, om särskilda skäl föreligger, ef­

ter ansökan må erhålla detta namn såsom släktnamn ändock att rätt till

namnförvärv enligt 10 § ej föreligger. Enligt 16 § må, om synnerliga skäl

därtill finnes, ansökan om släktnamn bifallas, ändock att hinder eljest skul­

le föreligga enligt 10—12 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

96

Med förslagets 14 § vill kommittén tillmötesgå det intresse, som konst­

närer och liknande yrkesutövare kan ha att såsom släktnamn förvärva namn

under vilka de i sin yrkesutövning hlivit kända. Den omständigheten, att

en konstnär valt att framträda under pseudonym eller signatur, har ej sam­

band med det släktnamn han rätteligen har. Ofta kan man säga, att ju

ovanligare det verkliga namnet är, desto större anledning har det funnits

att anlägga pseudonym. Under sådana omständigheter skulle det normalt

ej vara möjligt för innehavare av pseudonym att förvärva denna som namn,

eftersom han redan har ett särskiljande släktnamn. Ett undantag från re­

geln om villkor för namnbyte bör därför kunna göras. Emellertid skall re­

geln enligt kommittén ej innefatta undantag från bestämmelserna om nam­

nets beskaffenhet. Namnet får således ej komma i kollision med annans

rätt till namn eller annat kännetecken.

Genom förslagets 16 § har kommittén velat bereda namnmyndigheten

möjlighet att i synnerligen ömmande fall frångå huvudreglerna både om

villkoren för namnbyte och om det sökta namnets beskaffenhet. Kommit­

tén har som skäl för en sådan bestämmelse anfört bl. a. följande.

Vid de nordiska överläggningarna har från norsk sida framhållits som

önskvärt, att gift man beredes möjlighet att förvärva hustruns släktnamn

såsom ogift. Ett särskilt intresse härav anses föreligga, om makarna gemen­

samt skola övertaga hustruns släktgård eller driva en av henne upparbetad

affärsverksamhet. I svensk praxis har det förekommit att hustruns namn

godkänts såsom gemensamt släktnamn för makar, dock endast om hon

själv förvärvat namnet efter ansökan eller ock hennes föräldrar sålunda

förvärvat det och hon är deras enda barn. En förutsättning har tillika va­

rit, att mannens (d. v. s. makarnas gemensamma) släktnamn varit sonnamn

eller eljest skälig orsak till namnbyte förelegat. Det har alltså ansetts rim­

ligt, att makar som äro berättigade till namnbyte få förvärva ett släktnamn,

till vilket hustrun har anknytning men till vilket icke någon annan än hon

(.och möjligen hennes föräldrar) har namnrätt. Enligt svensk praxis kan

namnet uppenbarligen ej ha särskild anknytning till hustruns släktgård

och dess anknytning till en av hustrun driven rörelse har knappast heller

haft betydelse. Det synes kommittén att föreliggande § skulle kunna till-

lämpas enligt de återgivna principerna; man torde därvid ha anledning att

särskilt framhålla att namnmyndigheten kan hämta visst stöd härför i

grunderna för förslagets 12 § andra stycket. Om man dessutom skall tillåta

en tillämpning av §:n i fall, som från norsk sida angivits, får bli en öp­

pen fråga, som kan besvaras först när ett konkret problem kommer under

Hamnmyndighetens behandling.

Före släktnamnsförordningen kunde nytt släktnamn antagas genom an­

mälan till pastor av det antagna namnet för anteckning i kyrkobok. Ofta

skedde sådan anmälan icke, utan den som antog namnet endast så att säga

»inarbetade» det och blev allmänt känd under det i sin hemtrakt. Tillkoms­

ten av släktnamnsförordningen medförde, att de vilka underlåtit att göra

anmälan därefter ej hade annan möjlighet att lagligen förvärva det släkt­

namn, som de sålunda vanligen brukade, än efter ansökan hos namnmyn­

digheten. I vilken omfattning KB tog hänsyn till sådana förhållanden vet

man icke. Statistiska centralbyrån har emellertid ansett sig böra taga hän­

syn till sådant faktiskt namnbruk, vilket med hänsyn till den tid soin för­

flutit sedan släktnamnsförordningens tillkomst fått en viss karaktär av

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

97

hävd. Erfarenheterna ha emellertid visat, att föreskrifterna i släktnamns-

förordningen om sättet för antagande av nytt släktnamn endast långsamt

trängde igenom på landsbygden. Namnmyndigheten har därför, när det gäl­

ler att räkna hävd, tillåtit en övergångsperiod på tio år; om en person, eller

den från vilken han förvärvat namnet, före 1912 börjat bruka annat »efter­

namn» än det för honom i kyrkoboken antecknade släktnamnet, har det

ansetts »skäligt» (jfr § 3 släktnamnsförordningen), att vederbörande fått

namnet godkänt, även om det bäres av annan person. I de danska och nors­

ka namnlagarna finnas övergångsbestämmelser, vilka verka i samma rikt­

ning, ehuru de ej kunna medföra en så generös tillämpning som svensk

praxis. Frågan om hävd har varit uppe till debatt vid de nordiska överlägg­

ningarna. Enligt kommitténs mening bör man icke lagligen reglera denna

fråga. Det bör tvärtom vara samhällets strävan att hindra att sådan namn­

hävd uppkommer. Emellertid giva erfarenheterna vid handen att synnerli­

gen ömmande omständigheter kunna föreligga. I sådana fall bör man kunna

tillämpa förevarande paragraf. De av praxis nu uppställda formella kra­

ven komma därmed att förlora sin avgörande betydelse; det skall visserli­

gen under alla omständigheter vara tal om ett långvarigt bruk av namnet

men det väsentliga torde vara om ytterst allvarliga konsekvenser skulle

uppstå för namnbäraren, därest han måste avstå från namnet. Uppenbart

är att bestämmelsen icke kan tillämpas, då domstol jämlikt 23 § och o9 §

3 mom. meddelat förbud för en namnhavare att bära hävdvunnet namn.

Ett med hävden närbesläktat problem föreligger, då en sökande önskar

förvärva ett släktnamn, som tidigare burits i hans släkt. Enligt tidigare

praxis har i sådana fall ansökan bifallits, om namnet burits av person i rätt

uppstigande led i sökandens släkt inom de senast förflutna hundra åren.

Förutsättning för bifall har dock varit att villkoren för rätt till namnbyte

förelegat d. v. s. sökanden skall ha varit utan släktnamn eller ock burit

sonnamn. Någon språklig granskning har därvid ej förekommit av utdöda

namn. Släktnamnskommittén förordade en uppmjukning av denna praxis;

hinder borde ej föreligga för den som ägde rätt att byta namn att åtei upp­

taga sådant namn oberoende av när det senast burits. Språklig granskning

borde enligt släktnamnskommittén ej förekomma av namn som alltjämt

funnes, men om namnet var utdött och cj burits i släkten inom de senaste

hundra åren borde godkännande ske endast om det språkligt ej kunde anses

olämpligt som släktnamn. — Även i detta fall bör enligt kommitténs mening

namnmyndigheten ha viss möjlighet att tillåta avsteg från huvudreglerna,

förutsatt att annans materiella namnrätt ej därigenom kränkes.

Om en brottsling med ett särpräglat — alltså ej blott egenartat släkt­

namn efter avtjänat straff vill återvända till ett normalt liv, torde den publi­

citet, som tidigare förekommit kring hans namn, ofta vara ett allvarligt hin­

der för hans resocialisering. I vissa fall har brottet blivit sa allmänt känt, att

brottslingens namn i folkmun blivit beteckning för en viss brotts- eller

brottslingstyp; en återanpassning till ett socialt liv under oförändrat namn

torde då för honom vara utesluten. Här föreligger sålunda ett område, där

synnerliga skäl till namnbyte kunna föreligga.

Då publicitet skapas kring ett brott eller annan vanärande handling kom­

ma ofta ej blott de direkt inblandade i blickpunkten utan också deras anför­

vanter som bära samma namn. Ibland bör detta kunna vara skäl för alt till­

låta anförvanterna att byta namn. I sådana fall kunna även personer, som

blott ha samma namn som eu brottsling men icke äro anförvanter till honom

ha ett intresse av namnbyte. Man kan särskilt tänka på de ovannämnda tal­

len, då ett namn övergått att bil beteckning för cn viss typ av brott t. ex. hög­

förräderi eller spioneri.

i Bihang till riksdagens protokoll 11) tid. 1 samt. År S7

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

Kommittén framhåller slutligen att den räknar med en restriktiv tolkning

av bestämmelsen.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att de ge­

nerella undantag som i kommittéförslaget upptagits i 16 § inarbetas i försla­

gets 10, 11 och 12 §§.

Även vitterhetsakademien anser, att de fall som åsyftas med förevarande

bestämmelse kan tillgodoses genom omarbetning av andra paragrafer (5, 9

och 10 §§) och att 16 § därför bör utgå. Under alla förhållanden bör hänvis­

ningen till 11 § strykas.

Patentverket finner det knappast vara övertygande visat, att namnbyte bör

få ske med åsidosättande av de i 12 § givna reglerna till skydd för utomstå­

endes enskilda rättigheter, och förordar därför att hänvisningen till 12 § ut­

går.

Statistiska centralbyrån anser invändning ej kunna göras mot att namn­

myndigheten tillätes frångå huvudreglerna om villkoren för namnbyte (10 §)

och om det sökta namnets form (11 §) men avstyrker att myndigheten jäm­

väl tillätes frångå reglerna om förbud mot släktnamn som kolliderar med

annans namn eller kännetecken (12 §). Grundregeln bör vara, att ingen

skall behöva tåla inskränkning i sin namnrätt utan att ha medgivit det. Skall

någons anspråk på namnskydd uppges bör det vara noga angivet i lagen, i

vilka fall så skall ske och, i förekommande fall, till vilken krets av rättsägare

som kravet på medgivande skall inskränkas.

Beträffande den särskilda undantagsregeln i kommittéförslagets 14 § sä­

ger Sveriges författareförening, att den visserligen gillar bestämmelsens an­

demening men ställer sig skeptisk till dess nytta. Endast i undantagsfall har

en författare en pseudonym, som skulle kunna godkännas som släktnamn

utan att komma i kollision med annans känneteckensrätt. I de flesta fall får

därför den som vill förvärva inarbetad pseudonym eller signatur som släkt­

namn åberopa förslagets 16 §. Man måste enligt författareföreningen emel­

lertid räkna med, att namnmyndigheten, som kan tillämpa en specialpara­

graf på detta område, ej gärna kommer att se 16 § som ett alternativ till den­

na. Statistiska centralbyrån ställer frågan på samma sätt och ifrågasätter,

om icke de berörda intressena tillgodoses genom 16 §. Centralbyrån yrkar,

att 14 § skall omformuleras så, att det tydligare framgår att fråga endast är

om undantag från 10 §. I sistnämnda riktning uttalar sig även vitterhetsaka­

demien. Familjerättskommittén finner synpunkter av motsvarande slag bö­

ra föranleda till att bestämmelsen placeras närmast efter 10 §. Hovrätten

över Skåne och Blekinge anser, att 14 § icke synes tillräckligt omfattande an­

ge de hänsyn som bör tagas. Det kan knappast i främsta rummet vara fråga

om undantag från 10 §. Enligt hovrättens mening bör paragrafen uttrycka

att, ehuru hinder möter enligt 11, 12 eller 13 §, ansökan bör kunna bifallas,

om sökanden är känd under namnet som konstnärsnamn eller likartat namn.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

99

Departementschefen. I det föregående har upptagits regler av innebörd, att

namnbyte i administrativ ordning får ske endast om det namn som vederbö­

rande bär icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt och

vidare på villkor, att det nya namnet uppfyller vissa krav i fråga om språk­

lig form m. m. (8 och 9 §§). Nytt namn får ej godkännas, om det förelig­

ger risk för förväxling med annan tillkommande släktnamn eller vissa and­

ra närmare angivna kännetecken (10 §). En särregel har upptagits om möj­

lighet att återtaga tidigare släktnamn (11 §). Namnbytesrätt enligt dessa

bestämmelser tillkommer svensk medborgare samt utlänning, som är gift

med svensk medborgare eller som erhållit bosättningstillstånd i riket.

Såsom kommittén påvisat kan det i särskilda fall föreligga starka skäl att

tillåta namnbyte även om de sålunda stadgade villkoren ej är uppfyllda. I

undantagsfall kan det vara befogat exempelvis att en man förvärvar sin

hustrus namn, att en person som under lång tid faktiskt burit ett visst namn

får formell rätt att bära namnet eller att en person förvärvar ett namn som

tidigare burits i hans släkt. Ett annat exempel är att en person har begått

brottslig gärning, som fått stor publicitet, och behöver ändra namn för att

efter utståndet straff kunna återgå till ett normalt liv i samhället. I likhet

med kommittén vill jag förorda, att en regel upptages, som ger möjlighet till

namnförvärv i sådana och liknande situationer då synnerliga skäl kan åbero­

pas. Undantagsvis kan det också vara rimligt att tillåta utlänning, t. ex. po­

litisk flykting, rätt till namnbyte även om han ej vistats här så länge, att

bosättningstillstånd kunnat beviljas honom. Det bör sålunda medges, att

ansökan om namnförvärv upptages även i andra fall än som avses i 8 och

11 §§, och ej heller bestämmelserna i 9 och 10 §§ om namnets språkliga ut­

formning m. m. och om förväxlingsrisk bör vara absolut bindande. Om un­

dantagsregeln, såsom jag förutsätter, tillämpas mycket restriktivt, behö­

ver man ej befara att den får menlig inverkan på namnskicket eller på

namnskyddet.

Kommittén har till särskild behandling upptagit frågan om möjlighet för

den, som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn, att för­

värva detta namn såsom släktnamn. Enligt ett av kommittén föreslaget stad­

gande skall, om särskilda skäl föreligger, sådan möjlighet finnas, även om

det släktnamn som vederbörande bär är särskiljande och även i övrigt tjän­

ligt. Såsom ett par remissinstanser framhållit är detta stadgande så utfor­

mat, att det endast i vissa fall tillgodoser det intresse som kan föreligga att

förvärva konstnärsnamn. Det synes lämpligast, att bestämmelsen får utgå

och att dessa frågor i stället bedömes enligt den av mig förordade allmänna

undantagsregeln.

I vissa fall kan bestämmelsen bli tillämplig på barn under aderton år

t. ex. vid ansökan om att barn i äktenskap eller av makar adopterat adoptiv­

barn skall förvärva släktnamn, som modern respektive adoplivmodern för­

värvat i tidigare gifte och därefter behållit. Liksom enligt motsvarande reg­

ler i 1 och 3—5 §§ bör sådan ansökning ej kunna bifallas med mindre rät­

ten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Det synes dock ej

100

möjligt att för dessa undantagsfall uppställa en generell regel. Med hänsyn

till att utgången av en ansökan enligt 12 § alltid maste bedömas såsom oviss

kan det också ifrågasättas, om det är lämpligt att ålägga en sökande att re­

dan före ansökningen hos namnmyndigheten inhämta rättens beslut. Jag

föreslår därför att det överlåtes åt namnmyndigheten att, om den vid pre­

liminär prövning av ansökningen finner denna från namnrättsliga synpunk­

ter kunna bifallas, från fall till fall avgöra om även ett domstolsförfarande

kan anses påkallat.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 18 § 1, 3 och 4 mom.

och 12 § andra stycket, upptages regler om s. k. bipersons namnbyte.

Gällande rätt. Enligt § 7 andra stycket släktnamnsförordningen gäller an­

mälan eller ansökan av fader, savida förbehåll ej göres, även för hans

barn i äktenskap, som står under hans vårdnad och ej fyllt aderton år. Har

barn utom äktenskap sin moders, faders eller styvfaders släktnamn eller

bär adoptivbarn adoptantens släktnamn skall, om förbehåll ej göres, anmä­

lan eller ansökan av den, vars namn barnet eller adoptivbarnet salunda bär,

gälla jämväl för detta såvida det står under huvudpersonens vårdnad och ej

fyllt aderton år.

Kommittén. Enligt kommittéförslagets 18 § 1 mom. skall förvärv av

släktnamn få verkan för förvärvarens barn, adoptivbarn och fosterbarn, som

har förvärvarens släktnamn, står under hans vårdnad och icke fyllt ader­

ton år. Har någon av dessa bipersoner i sin tur barn, som har samma släkt­

namn och står under bipersonens vårdnad, förvärvar även detta barn nam­

net. Dessa bestämmelser skall dock icke gälla, om den förste förvärvaren

är kvinna, som förvärvar sin mans släktnamn genom vigsel eller efter an­

mälan eller som efter upplösning av äktenskap efter anmälan återtager ti­

digare släktnamn. Enligt kommittéförslagets 18 § 3 mom. skall styvfaders

förvärv av släktnamn få verkan även för hans styvbarn, som har hans namn,

står under hans eller moderns vårdnad och icke fyllt aderton år. Står styv­

barnet under sin moders vårdnad skall regeln ej gälla, om makarna på

grund av söndring lever åtskilda. I kommittéförslagets 18 § 4 mom. före­

slås en bestämmelse, att den, som enligt huvudreglerna om barns och adop­

tivbarns namn äger rätt till huvudpersons släktnamn men ändock ej på

grund av bestämmelserna i 18 § 1 och 3 mom. automatiskt förvärvar nytt

namn samtidigt med huvudpersonen, skall äga efter anmälan antaga dennes

nya namn. Sådan anmälan skall dock ej få göras, om huvudpersonen för­

värvat det nya släktnamnet efter ansökan.

Kommittén har genom bestämmelserna i förslagets 18 § 1 och 3 mom.

i huvudsak upptagit gällande rätts regler om barn, styvbarn och adoptiv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

101

barn. Skälet till att styvbarn behandlats för sig har varit, att sådant barn i

allmänhet står under moderns vårdnad, varför kommittén å ena sidan ej

velat anknyta enbart till huvudpersonen som vårdnadshavare och å andra

sidan ansett sig böra göra undantag från regeln, därest anknytningen mel­

lan huvudperson och biperson försvagats genom att modern och styvfadern

på grund av söndring lever åtskilda. Med barn och adoptivbarn har jäm­

ställts fosterbarn. Kommittén framhåller, att vårdnadskriteriet i dessa fall

endast sällan är uppfyllt. Någon möjlighet att anknyta till den faktiska

samhörigheten mellan fosterbarn och fosterföräldrar har kommittén ej

funnit föreligga. Tillkommer den rättsliga vårdnaden icke fosterföräldrar­

na, får deras namnbyte alltså ej automatisk verkan för fosterbarnet utan ny

ansökan hos namnmyndigheten blir nödvändig. Förslaget innebär, att ej

blott huvudpersons anmälan eller ansökan utan även hans automatiska för­

värv av nytt släktnamn — såsom vid legitimation eller adoption — skall

få verkan för biperson.

Genom kommittéförslagets bestämmelser nås å ena sidan syftet att kring

ett och samma namn sammanhålla dem, som redan har namngemenskap.

Å andra sidan skall begränsningen till underårig, som står under huvud­

personens vårdnad, vara till skydd mot att vuxen person eller den som

lämnat hemmet påtvingas ett nytt namn. Sistnämnda tankegång har lett

till den i förslagets 18 § 4 mom. upptagna bestämmelsen. Den som är vuxen

eller som lämnat hemmet kan ha intresse av att förvärva huvudpersonens

namn, till vilket han enligt de grundläggande familjerättsliga reglerna har

en principiell rätt. Kommittén föreslår därför, att barn och adoptivbarn,

som ej såsom biperson automatiskt följt med vid huvudpersons namnför­

värv, skall få ansluta till detta genom anmälan. Sådan rätt skall dock ej

föreligga, om huvudpersonens namnbyte sker efter ansökan. Ansökan beror

stundom på att sökanden vill förvärva ett släktnamn, som skiljer honom

från närstående. Man bör enligt kommitténs mening i sådana fall ej tvinga

namnförvärvaren till en namngemenskap, som han genom namnbytet just

sökt undgå. Att man dock tvingar honom till sådan gemenskap beträffande

underårig! barn, styvbarn och adoptivbarn, som står under hans vårdnad,

beror på det självklara förhållandet, säger kommittén, att man ej kan till­

låta huvudpersonen att namnmässigt lösgöra sig från dessa, för vilka han

fortfarande har föräldramässigt ansvar.

Har en huvudperson efter ansökan förvärvat nytt släktnamn, händer det

ofta alt hans syskon eller föräldrar vill förvärva samma namn. Likaså kan

barn och adoptivbarn, vilka ej såsom bipersoner automatiskt fått del av namn­

förvärvet, vilja förvärva namnet. Att på grundval av de i 12 § första styc­

ket i kommittéförslaget (10 § i departeinentsförslaget) upptagna bestäm­

melserna angående förväxlingsrisk hindra, att sådan namngemenskap inom

en familj eller släkt kommer till stånd, vore orimligt. Ett oeftergivligt vill­

kor för de senare personernas namnförvärv bör dock vara, att den förste

förvärvaren samtycker därtill. Kommittén har upptagit en regel härom så­

som ett andra stycke i 12 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att det

skulle vara en fördel om den svårlästa 18 § kunde utgå. När det gäller för­

värv efter ansökan, bör det vara en betydande fördel vid folkbokföringsar-

betet, om namnmyndighetens beslut upptar alla de personer, som skall er­

hålla det nya namnet; i sådana fall behövs stadgandet därför ej. Även då

namnförvärvet sker efter anmälan bör särskild sådan krävas för var och

en som skall förvärva namnet. Lagbestämmelserna bör lämna tillräckligt

utrymme för sådan namnändring, så att namnlikhet inom familjen kan vid­

makthållas. Ä andra sidan saknas tillräckliga skäl att genom schematiska

regler tvångsvis upprätthålla sådan namnlikhet. Vad nu sagts torde gälla

även de ytterst sällsynta fall, då huvudpersonens namnändring sker helt

automatiskt. Som komplettering bör i de fallen föreskrifterna om erhållan­

de av namn efter ansökan kunna tillämpas.

Även statistiska centralbyrån anmärker, att 18 § är svårläst, och fram­

håller, att den hör till de lagrum som kommer att tillämpas mycket ofta

och på ett par tusen tjänsteställen, merendels under bråd expeditionstid.

Domkapitlet i Luleå uttalar, att det ligger i linje med domkapitlets upp­

fattning om namngemenskapens betydelse, att nytt släktnamn på sätt kom­

mittén föreslår tillkommer även bipersonerna.

Beträffande 18 § 1 mom. anser Svea hovrätt, att de avslutande orden i

första stycket med början »ävensom barn till dessa ...» bör utgå, då det är

onödigt att i lagtexten reglera så speciella fall. Enligt hovrättens mening ger

dessutom redan huvudregeln den åsyftade verkan för barnets del. Till sam­

ma uppfattning ansluter sig statistiska centralbyrån, som dessutom hävdar,

att fosterbarn bör uteslutas ur kretsen av bipersoner. Hovrätten över Skåne

och Blekinge framhåller, att ifrågavarande stadgande icke tar hänsyn till

fall, då make bryter namngemenskapen med sin make med stöd av kom­

mittéförslagets 17 §. Hovrätten ställer frågan, om barn i äktenskap, som

har makarnas gemensamma släktnamn, skall följa den av föräldrarna som

erhåller nytt namn eller den som har kvar det tidigare namnet.

I fråga om 18 § 3 mom. ifrågasätter familjerättskommittén, huruvida icke

hemskillnad kan träda i stället för söndring. Enligt statistiska centralbyrån

synes det svårt att beakta undantagsregeln vid söndring på annat sätt än

genom att i samtliga fall göra det konsekutiva namnförvärvet beroende av

gemensam anmälan av makarna. Därvid kan emellertid stadgandet om hin­

der vid söndring i äktenskapet utgå. Även vårdnadsvillkoret kritiseras av

centralbyrån.

Svea hovrätt föreslår, att 18 § 4 mom. utgår, och anser, att namnfrågan

i här åsyftade sällsynta fall tillfredsställande kan ordnas med hjälp av

kommittéförslagets 15 och 16 §§. Om 4 mom. kvarstår, synes motsvarande

undantag som i 1 mom. böra stadgas för förvärv genom vigsel eller efter

anmälan enligt kommittéförslagets 6 eller 7 §. Statistiska centralbyrån på­

pekar, att i 4 mom. åsyftade fall nu torde vara ansökningsfall och ifrågasät­

ter av praktiska skäl, om de icke bör så förbli. Centralbyrån befarar till-

103

iämpningssvårigheter, då det icke synes möjligt att utan ingående kunskap

om grunderna för lagstiftningen inse, vari t. ex. skillnaden består mellan

»att ha faderns namn» (jfr 1 och 2 mom.) och att »äga rätt till hans namn».

Familjerättskommittén anser, att bestämmelsen i 4 mom. i likhet med stad­

gandet i 1 mom. bör omfatta även barnbarn och adoptivbarnbarn, vare sig

barnet eller adoptivbarnet lever eller ej.

Vad angår 12 § andra stycket i kommittéförslaget förklarar sig Svea hov­

rätt ej ha något att erinra däremot, såvitt avser dispens att erhålla sådant

annan tillkommande namn, vilket före det först åsyftade förvärvet ej vai

upptaget. Emellertid har lagtexten utformats så, att bestämmelsen kommit

att gälla alla förvärv efter ansökan, alltså även sådana, som skett med stöd

av 8, 9, 15 eller 16 § i kommittéförslaget. Vid sådana förvärv, menar hov­

rätten, bör samtycke ej medföra dispens. Lagtexten bör därför jämkas till

att utvisa, att bestämmelsen endast gäller då det första förvärvet skedde

enligt de allmänna reglerna i förslagets 11 och 12 §§. Familjerättskommittén

anser, att dispens bör kunna tillkomma jämväl adoptivbarns avkomlingar

och syskons adoptivbarn, adoptivsyskon o. s. v.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antar, att 12 § andra stycket i sin

föreslagna utformning kan föranleda den tolkningen att, sedan en person

som är känd under konstnärsnamn erhållit detta som släktnamn, hans av­

komlingar m. fl. vore av 12 § första stycket punkten 3 hindrade att erhalla

samma namn. Då detta ej torde vara avsikten, torde hänvisningen »under

1

.

2

, böra utgå. Statistiska centralbyrån finner förslaget ge anledning till viss

tvekan om vilken rätt att i sin tur ge samtycke som tillkommer den som

själv med stöd av samtycke erhållit namnet. Då samtycke ej kan erhållas på

grund av att den förste namnförvärvaren avlidit, är det tveksamt huruvida

sådant fall, liksom motsvarande under 8 §, skall behandlas enligt 16 § i för­

slaget. Slutligen bör klargöras, om med syskon även förstås halvsyskon.

Domkapitlet i Växjö föreslår, att ordet »avkomiing» skall utgå.

Departementschefen. I likhet med kommittén vill jag föreslå att regler

upptages om verkan i vissa fall för barn och andra närstående av s. k. hu­

vudpersons namnförvärv. De av kommittén föreslagna bestämmelserna sy­

nes emellertid onödigt komplicerade, varför jag vill förorda vissa förenk­

lingar.

När en person förvärvar nytt släktnamn, är det naturligt att namnet auto­

matiskt får tillkomma hans underåriga barn, som förut bär hans namn,

och detsamma gäller underårig! adoptivbarn. Vad angår fosterbarn och styv­

barn bar huvudpersonen, såsom kommittén själv understryker, endast sällan

den rättsliga vårdnaden om barnet, och det synes mig ej vara anledning att

stadga automatiskt namnförvärv för sådana barn. Ej heller anser jag lämp­

ligt att inbegripa barnbarn och adoptivbarns barn.

Automatiskt förvärv för underårig! barn och adoptivbarn bör såsom kom­

mittén föreslagit inträda oavsett vilken karaktär huvudpersonens förvärv har,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

med undantag för sådant hustrus förvärv, som föranledes av äktenskaps in­

gående eller upplösning.

Till skillnad från legitimationsfallen (jfr vid 1 §) synes här nödvändigt

att föreskriva, att bipersonsverkan ej skall inträda för barn och adoptivbarn,

som icke står under huvudpersonens vårdnad. I annat fall skulle det kunna

inträffa att en frånskild makes namnbyte fick verkan för ett barn, som står

under andra makens vårdnad. Därjämte måste i detta fall beaktas följden

av att maltar i äktenskapet kan ha olika namn och att, även om hustru för­

värvat mannens namn, hon enligt vad i 14 § föreslås ensam kan återförvärva

sitt tidigare namn. Den ena makens namnbyte bör i dessa fall ej få automa­

tisk verkan för barn och adoptivbarn, som står under deras gemensamma

vårdnad. Från regeln om automatiskt namnbyte för biperson synes därför

böra göras undantag för barn och adoptivbarn, som ej står under huvud­

personens ensamma vårdnad.

Någon gång kan måhända inträffa, att ett namnbyte som kommer till

stånd enligt den nu föreslagna, automatiskt verkande regeln icke är önskvärt.

1 sådant fall kan ändring åvägabringas med stöd av 11 § i departementsför-

slaget.

När någon efter ansökan hos namnmyndigheten fått ett nytt släktnamn

med tillämpning av 8 § i departementsförslaget, bör hans vuxna barn eller

adoptivbarn ha möjlighet att, om de så önskar, förvärva namnet. Med nytt

släktnamn förstås sådant som ej tidigare varit i bruk; skulle 12 § ha åbe­

ropats vid huvudpersonens namnförvärv får anslutningsförvärv enligt före­

liggande bestämmelse ej ske. Anslutningsförvärv av barn och adoptivbarn

bör få ske genom anmälan hos pastor, under förutsättning att huvudper­

sonen samtycker därtill. Motsvarande möjlighet synes böra föreligga för

barns och adoptivbarns avkomling. Föräldrar, syskon och syskons barn bör

få rätt att, likaså med samtycke av huvudpersonen, förvärva namnet, dock

först efter ansökan hos namnmyndigheten i vanlig ordning. Huvudperso­

nens samtycke undanröjer härvid det hinder som enligt kollisionsreglerna

i 10 § i departementsförslaget eljest skulle ha förelegat för namnets godkän­

nande.

Någon regel motsvarande kommittéförslagets 18 § 4 mom. synes mig ej

erforderlig.

14 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 17 § och 18 § 2 mom.,

stadgas att makar, sedan hustrun förvärvat mannens namn, i allmänhet må

förvärva nytt släktnamn endast gemensamt.

Gällande rätt. Enligt § 7 fjärde stycket släktnamnsförordningen må den

som är gift göra ansökan eller anmälan om släktnamn allenast i förening

med maken. I praktiken torde ändring av mannens namn i kyrkoböcker­

na på grund av legitimation eller adoption leda till ändring även för hust­

run.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

105

Kommittén. Kommittén har i förslagets 17 § upptagit en bestämmelse av

innebörd att, om hustru förvärvat sin mans namn, ansökan hos namnmyn­

digheten må bifallas endast om den göres av makarna gemensamt. Före­

ligger synnerliga skäl må dock ansökan av endast den ene bifallas. Enligt

förslagels 18 § 2 mom. skall annat mannens släktnamnsförvärv än sådant

som skett efter ansökan medföra, att namnet jämväl tillkommer hustrun,

om hon har förvärvat hans tidigare namn och makarna icke på grund av

söndring lever åtskilda.

Kommittén framhåller, att det från offentligrättslig synpunkt är efter­

strävansvärt, att den en gång uppkomna namngemenskapen får bestå. Kom­

mittén har emellertid föreslagit olika lösningar med hänsyn till om det nya

namnet skall förvärvas efter ansökan hos namnmyndigheten eller om man­

nen förvärvar namn automatiskt eller efter anmälan hos pastor.

Förvärv efter ansökan kan enligt förslaget endast göras av makarna ge­

mensamt. Denna regel kan, säger kommittén, vara till nackdel för makar

som efter hemskillnad eller på grund av söndring i äktenskapet lever åt­

skilda. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle föreligga för namnmyn­

digheten att företa en prövning av skälen till särlevnad, har kommittén dock

stannat för att ej uppta någon särregel för dessa fall. Kommittén har emel­

lertid ansett sig böra föreslå en mera generell undantagsbestämmelse (17 §

andra stycket). Denna tar främst sikte på de fall, då hustru under äktenska­

pet vill återfå tidigare namn eller förvärva konstnärsnamn, under vilket hon

gjort sig känd.

Den av kommittén i 18 § 2 mom. upptagna regeln avser endast släktnamn,

till vilket mannen äger namnrätt. Man bör då ej ge hustrun möjlighet att

begränsa denna hans namnrätt. Kommittén vill därför ej för sådana fall

föreslå en bestämmelse om att makarna gemensamt skall antaga namnet.

Då det är antagligt att hustru, som redan har mannens namn, i regel vill

följa honom i namnhänseende även i fortsättningen, bör man enligt kom­

mittén i dessa fall låta hustrun automatiskt förvärva samma namn som

mannen. Vill hustrun i sådana fall behålla sitt hittillsvarande namn eller

återfå sitt flicknamn, har hon möjlighet att med åberopande av kom­

mittéförslagets 15 § ansöka hos namnmyndigheten därom, ty i sådant fall

torde synnerliga skäl för ensamt förvärv från hennes sida (jfr kommitté-

förslagets 17 §) föreligga. Lever makarna på grund av söndring åtskilda,

har man å andra sidan ej anledning att räkna med att hon vill följa man­

nen vid namnbytet. Kommittén har därför föreslagit, att hans namnbyte i

dessa fall ej skall få verkan för henne.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om

bestämmelsen i 17 § fyller någon mera väsentlig uppgift. Även om kommit­

téns förslag om gift kvinnas namn genomföres, torde bestämmelsen kunna

undvaras, då en ansökan från endast den ene av makarna kan förmodas

ske endast när skäl föreligger, som sökanden uppfattar såsom mycket star­

ka.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Hovrätten över Skåne och Blekinge, statistiska centralbyrån, domkapitlet

i Luleå och Stockholms rådhusrätt anmärker mot tanken, att pastor i de i

förslagets 18 § 2 mom. angivna fallen skall pröva söndringsfrågan. Även

familjerättskommittén önskar jämkning av stadgandet och ifrågasätter, om

icke hemskillnad här kan träda i stället för söndring.

Departementschefen. Det är självfallet angeläget, att uppkommen namn­

gemenskap mellan makar i möjligaste mån vidmakthålles så länge äkten­

skapet består. Kommittén har reglerat denna fråga genom två skilda stad-

ganden, av vilka det ena avser förvärv genom ansökan och det andra för­

värv på annat sätt. Enligt min mening är det tillfyllest med en gemensam

bestämmelse, som avser såväl förvärv genom ansökan som förvärv genom

anmälan; från automatiska förvärv torde i detta sammanhang kunna bort­

ses. Det bör sålunda stadgas att, sedan hustru i den ordning i 6 § sägs för­

värvat mannens släktnamn, makarna endast gemensamt må förvärva an­

nat släktnamn. Regeln bör gälla oavsett om maltarna lever åtskilda (jfr vid

6 § i departementsförslaget). Det bör uppmärksammas, att denna regel med­

för, att namnförvärv, som enligt vissa bestämmelser i lagen (exempelvis

3 § och 13 §) eljest skulle för endera maken ske automatiskt eller kunna

ske efter anmälan hos pastor, icke blir tillämpliga för maken, om båda har

samma släktnamn. Vill makarna gemensamt förvärva namnet får de ansö­

ka härom med stöd av 12 §.

Kommittén har föreslagit, att undantag skall kunna göras, om synnerliga

skäl förebringas. Såsom exempel på sådana anför kommittén, att hustru

under äktenskapet vill återfå sitt flicknamn eller förvärva konstnärsnamn,

under vilket hon gjort sig känd. Jag anser för egen del, att en undantags­

bestämmelse är motiverad blott för det fall att hon önskar återgå till namn,

som hon tidigare haft. Såsom enda undantag från huvudregeln bör sålunda

gälla, att hustrun ensam efter prövning enligt 11 § i departementsförslaget

må föi-värva henne tidigare tillkommande släktnamn.

Förlust av släktnamn

15 §.

I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar kommittéförslagets 19 §,

upptages regler om förlust av släktnamn i anledning av barns statusför­

ändring och då felaktigt anmälningsförvärv förelegat.

Gällande rätt. Enligt 5 kap. 3 § sista stycket föräldrabalken förlorar adop­

tivbarn adoptants släktnamn, om adoptivförhållandet häves. Dock kan dom­

stolen tillåta, att barnet må behålla namnet. I övrigt saknas uttryckliga reg­

ler om barns förlust av släktnamn. Bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ för­

äldrabalken torde dock i praktiken tolkas så, att den som förklaras sakna

äktenskaplig börd förlorar den tidigare presumerade faderns släktnamn och

i stället förvärvar moderns namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

10<

Kommittén. Kommittén föreslår i 19 § 1 inom., att den som förklaras

sakna äktenskaplig börd skall förlora den tidigare presumerade faderns

släktnamn. I samma paragrafs 2 mom. föreslås, att den som förklaras icke

vara trolovningsbarn skall förlora släktnamn, som han i denna egenskap

förvärvat efter fadern; dock skall sådan förlust ej inträffa, om fadern till

barnets förmån avgivit arvsrättsförklaring eller särskilt medgivit, att barnet

må bära hans namn. Slutligen föreslår kommittén i 19 § 3 mom. en med gäl­

lande rätt i princip överensstämmande regel, att adoptivbarn vid hävande

av adoptivförhållande skall förlora adoptantens släktnamn. För samtliga

tre moment föreslås en undantagsbestämmelse av innebörd, att domstolen

skall kunna tillåta att barnet behåller släktnamnet, om med hänsyn till dess

yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligger

därtill. Undantagsbestämmelsen är avsedd att träda i tillämpning framför

allt om talan föres sedan barnet uppnått vuxen ålder.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att vad i

19 § 1 och 2 mom. bestämmes om förlust av namn torde vara klart utan

särskilt stadgande. Avgörandet i huvudsaken innebär ju, att rättslig grund

för namnförvärvet aldrig funnits. Vad som i dessa fall bör regleras torde

vara allenast möjligheten för barnet att behålla namnet. Däremot bör i fråga

om hävande av adoptivförhållande uttryckligen stadgas, att adoptivbarnet

som regel förlorar släktnamn, som det förvärvat på grund av adoptionen.

Hovrätten föreslår därför, att bestämmelsen överarbetas och att man där­

vid utgår från att namnfrågan är dispositiv på sådant sätt att, om den per­

son från vilken namnet förvärvats ej har något att erinra emot att nam­

net bibehålies, det saknas ett samhällsintresse att förhindra detta.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det mera ändamålsenligt, om

de i de olika momenten upptagna villkorliga undantagsbestämmelserna upp­

tages i en enda sammanfattande undantagsbestämmelse av den avsedda in­

nebörden. Statistiska centralbyrån ifrågasätter, om undantagsbestämmelser­

na bör grundas på strängare skäl än »särskilda». Som en erinran mot av­

fattningen av de tre momenten finner statistiska centralbyrån det kunna

anföras, att en missuppfattning om vilken myndighet som äger ge tillåtelse

att behålla namn icke är utesluten. Även familjerättskommittén anser här

ett förtydligande vara på sin plats, t. ex. genom att rätten anges som beslu­

tande.

Statistiska centralbyrån anför om 1 mom. bl. a. följande:

Det betraktelsesätt som kommittén anlägger synes föranleda att förlust

av namnet bör stadgas icke blott som följd av domstols beslut utan även

för det fall att kyrkoboksanteckningen om äktenskaplig börd ändras efter

administrativa besvär. För närvarande ändras i båda fallen anteckningen

om namn som en konsekvens av att bördsanteckningen ändrats, vilket när­

mast torde innebära att någon rätt till namnet icke anses ha definitivt upp­

kommit. Vidhålles denna syn på frågan torde stadgandet kunna utgå. 1 så

fall bör dock den för kyrkobokförarna värdefulla vägledning, som stadgan­

det innehåller i fråga om vilka slag av namnförvärv som påverkas av be­

slutet, i stället ges genom en anvisning i kyrkobokföringskungörelsen.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Mot att domstol i bördsprocessen skall äga tillåta att barnet behåller sitt

namn är i och för sig ej något att erinra; en motsvarighet finns enligt för-

äldrabalken i mål om adoption. Liksom för närvarande vid adoption torde

det emellertid av förbiseende kunna inträffa, att yrkande om namnet ej

göres i bördsprocessen; adoptivbarnet hänvisas nu i motsvarande fall att

söka sitt namn åter hos namnmyndigheten. I ett administrativt besvärsmål

rörande en anteckning i kyrkobok angående äktenskaplig börd torde en frå­

ga om tillåtelse för barnet att behålla sitt namn ej kunna prövas. Det före­

faller ej heller som om kommittén avsett att domstol skulle äga upptaga en

sådan namnfråga såsom särskilt mål. I de nu berörda fallen är alltså en an­

sökan till namnmyndigheten enda utvägen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, alt i ett stadgande av detta slag

i stället bör anges, att en dom varigenom bördstalan bifalles icke medför

att barnet förlorar den rätt till namn, som barnet kan ha på annan grund än

äktenskaplig börd, t. ex. rätt att anta moderns aktuella namn.

Beträffande 2 mom. påpekar Svea hovrätt, att man till behandling upp­

tagit endast ett av de tre fall, då barn utom äktenskap kan antaga faderns

namn. En förklaring, att barn icke är trolovningsbarn, kan grundas bl. a.

på sådana skäl som att barnet av misstag eller eljest till följd av ogiltig

viljeförklaring blivit antecknat som trolovningsbarn eller att det uppgivna

faderskapsförhållandet överhuvud icke föreligger. Liknande grunder torde

höra leda till undanröjande av arvsrättsförklaring eller medgivande och där­

med till förlust av namnrätt, förvärvad enligt dessa alternativ. Särskilt med

hänsyn till risken för icke avsedda e-contrario-slut bör därför enligt hovrät­

ten övervägas, om tillräckliga skäl föreligger att uppta trolovningsbarnen

till särbehandling.

Statistiska centralbyrån finner under 1 mom. av kommittén anförda syn­

punkter kunna åberopas även beträffande 2 mom. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har, som förut anförts, ifrågasatt, om icke 2 mom. i föreliggande

form bör utgå.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att de speciella ovillkorliga

undantagsreglerna i 2 mom. för fall, då fadern avgivit arvsrättsförklaring

eller lämnat medgivande till att barnet må bära hans namn, kan inrymmas

under den generella undantagsregeln i samma moment av innebörd att bar­

net må behålla namnet, då synnerliga skäl föreligger. I motsatt riktning ut­

talar sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som understryker, att det bör

göras förbehåll för fall, då barnet kan ha rätt till namnet på annan grund

än trolovningen. Stockholms rådhusrätt finner oklarhet råda beträffande

frågan, när det ovillkorliga undantaget är tillämpligt, och statistiska central­

byrån framhåller angelägenheten av att i kyrkobokföringskungörelsen ges

anvisning om den undersökning, som bör ske med hänsyn till att barnet på

annan grund än trolovning kan ha rätt till faderns namn.

Departementschefen. Gentemot de av kommittén föreslagna bestämmel­

serna om förlust av släktnamn har vid remissbehandlingen anmärkts, att de

i vissa fall är överflödiga, eftersom förlust av namnet enligt sakens natur

109

ändå kommer att inträda. Det har sålunda påpekats, att bifall till en börds-

talan innebär att den rättsliga grunden för barnets ursprungliga namnför­

värv aldrig funnits. Jag anser dock lämpligt att, i klarhetens intresse, be­

stämmelser om namnförlust upptages även för sådana fall. Bestämmelserna

bör, likaledes i klarhetens intresse, kompletteras med regler om vilket släkt­

namn som skall träda i stället för det förlorade.

De typiska fallen, då namnförlust kommer i fråga, är att bördstalan bi­

fallits och att adoptivförhållande hävts. Dessa fall bör därför särskilt regle­

ras. Med viss förenkling av kommittéförslagets avfattning torde få stadgas

att, om någon förklaras icke ha äktenskaplig börd, han om modern ej

bär sin mans namn — går förlustig dennes släktnamn och att, om adopti\-

förhållande häves, adoptivbarnet förlorar adoptantens släktnamn. Vidare

bör utsägas att vederbörande i förra fallet förvärvar moderns namn och i

senare fallet återförvärvar det namn som tillkom honom före adoptionen.

Departementsförslaget innebär, som tidigare omtalats, att barn utom äk­

tenskap vid födelsen förvärvar moderns aktuella släktnamn. Om modem är

gift och i äktenskapet bär sin mans namn, blir alltså det utomäktenskapliga

barnet berättigat till samma namn. Någon konsekvens av bördstalan kom­

mer i sådant fall icke i fråga. Har modern behållit sitt tidigare släktnamn

eller födes barnet först sedan modern efter äktenskapets upplösning åter­

tagit sitt tidigare namn, skall barnet emellertid enligt huvudregeln förvärva

detta. Det är alltså i dessa fall som barnet, om det förklaras icke ha äkten­

skaplig börd, förlorar rätt till den tidigare presumerade faderns släktnamn.

Kommittén har även upptagit stadgande om namnförlust i fall, då ett

barn förklaras icke vara trolovningsbarn. Detta är dock ej ett så typiskt fall,

att det bör föranleda särskild reglering. Såsom vid remissbehandlingen

framhållits kan flera andra fall tänkas, såsom då medgivande eller sam­

tycke felaktigt lämnats, då arvsrättsförklaring av misstag avgivits eller då

formellt fel skett vid anteckning av släktnamn. För att täcka alla dessa fall

torde böra upptagas en allmän regel om namnförlust i fall, då någon genom

anmälan hos pastor förvärvat släktnamn, som rätteligen icke tillkommer

honom. Med bestämmelsen avses alla fall, då pastor ej bort upptaga anmä­

lan, vare sig detta beror på att formell brist förelegat vid förfarandet eller

att åberopat lagrum ej varit tillämpligt för den anmälande.

När det gäller bördstalan och hävande av adoption, skall förlusten inträf­

fa såsom en automatisk konsekvens av domstolens avgörande i huvudsaken.

De övriga fallen kommer under domstols prövning endast om särskild talan

om namnförlusten föres. Berättigad att föra talan bör den vara, vais namn

svaranden förvärvat, med andra ord den från vilken den tidigare pastådda

namnrätten blivit härledd. Annan person, som har samma släktnamn, bör

icke äga rätt att föra talan enligt delta lagrum.

Såsom kommittén föreslagit bör reglerna om namnförlust ej vara absolut

bindande. I vissa fall kan föreligga ett mycket starkt och befogat intresse

för vederbörande alt få behålla namnet. Domstolen böi därför ges möjlig­

het att, då det föreligger synnerliga skäl, låta honom behålla namnet. Så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

no

dana skäl kan finnas bl. a. med hänsyn till hans yrkesutövning eller familje­

förhållanden. Det synes dock ej erforderligt att exemplifiera detta i lagtex­

ten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

16 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 20 §, behandlas

hustrus förlust av mannens släktnamn vid återgång av äktenskap.

Gällande rätt. Enligt 10 kap. 8 § giftermålsbalken kan mannen vid åter­

gång i äktenskap i vissa fall utverka förbud för hustrun att vidare bära

hans namn. Denna möjlighet har han, om makarna är så besläktade, att

äktenskap mellan dem är förbjudet, eller om endera vid äktenskapets in­

gående redan var gift och mannen men icke hustrun vid vigseln var i god

tro. Vidare kan mannen framställa sådant yrkande, om han vid vigseln sak­

nat rättshandlingsförmåga, av misstag ingått äktenskapet, tvungits eller be­

dragits till det eller ingått det trots att hustrun honom ovetande led av

sjukdom eller lyte, som skäligen bort avhålla honom från giftermålet. 1

dessa sistnämnda fall skall hustrun vid vigseln ha haft kännedom om den

omständighet, som sedermera föranleder återgången.

Enligt 11 kap. 31 § giftermålsbalken äger hustru efter äktenskapskillnad

bestämma, om hon vill behålla det namn hon genom äktenskapet erhållit

eller återta sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har i 20 § första stycket upptagit ett stadgande,

enligt vilket hustru vid återgång av äktenskap, om ej särskilda skäl är där­

emot, förlorar mannens släktnamn. I andra stycket föreslås en bestämmel­

se, enligt vilken hustrun vid äktenskapsskillnad kan förklaras förlustig

mannens namn om han visar, att han på grund av hustruns förhållande un­

der äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter äktenskapets

upplösning bär hans namn. Förlorar hustru mannens namn, går hon sam-

tidigt förlustig rätten att bära det som tilläggsnamn. Har hustrun ej förvär­

vat mannens namn, må han enligt förslaget i samband med äktenskapsskill­

nad på samma skäl som gäller för namnförlust föra talan om att hon skall

förklaras förlustig rätten att som tilläggsnamn bära hans namn.

Enligt kommittén ligger det något otillfredsställande i att det vid åter­

gång av äktenskap skall avhänga av parternas subjektiva kunskap angående

återgångsgrunderna, om återgången skall få verkan för hustruns namnrätt

eller icke. Har ett absolut äktenskapshinder förelegat, synes det självklart

att i princip alla äktenskapets rättsverkningar skall utslockna, och samma

är enligt kommitténs mening fallet, då hustrun varit i ond tro vid vigseln

och det dömes till återgång på talan av mannen. Väljer hon själv att föra

talan om återgång, ger detta vid handen, att hon vill återställa läget från

tiden före äktenskapet. Kommittén föreslår därför en enhetlig regel för alla

fall av återgång. Det måste dock finnas möjlighet till undantag från denna

huvudregel. Som exempel på fall, när behov av sådan möjlighet föreligger,

in

nämner kommittén, att återgången beror på mannens bigami och barn av­

lats i äktenskapet.

Kommittén anser, att hustru i princip bör få behålla mannens släktnamn

även efter äktenskapsskillnad. Med hänsyn till att hon enligt kommitténs

förslag skall ha möjlighet att behålla det jämväl i ett nytt äktenskap, har

kommittén dock ansett sig böra överväga, om det icke kan finnas situatio­

ner, då mannen rimligen bör kunna få henne frånkänd rätten att vidare

bära namnet. Det framhålles, att man i övriga nordiska länder ger mannen

en möjlighet att vid äktenskapsskillnad under åberopande av hustruns

»skuld» till skillnaden yrka, att hon skall frånkännas hans namn.

I sina överväganden av frågan hävdar kommittén, att man icke bör kun­

na fråndöma hustrun mannens namn endast därför att äktenskapsskillna­

den föranledes av något hennes förhållande. Man bör snarare anknyta till

den bedömning, som kommer i fråga vid avgörandet i vissa skadestånds-

och vårdnadsfall. När det gäller att fråndöma henne namnet, bör man till

och med vara mera restriktiv än när det är fråga om att alägga henne ska­

destånd. Verkningarna är i det förra fallet mer personligt ingripande och

vittgående än i det senare. Äktenskapsskillnad kan dock komma till stånd

under sådana förhållanden, att mannen har ett utpräglat intresse av att

hustrun ej längre bär hans namn. Så kan vara fallet om hustrun under

äktenskapet fört ett brottsligt eller lösaktigt liv eller uppträtt grovt chi-

kanöst mot mannen.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att namnförlust i nu

ifrågavarande fall bör kunna drabba hustru även såvitt angår namn, som

makarna gemensamt efter ansökan förvärvat. Detta nya namn framstår i

allmänhet för makarna själva endast som en ersättning för det gamla. Dom­

stolen bör därför kunna pröva även frågan om hustruns rätt att behålla ett

sådant namn. Därmed vinnes vid återgång den praktiska fördelen, att pastor

alltid kan avgöra frågan om namnändring för hustrun med ledning av do­

men i stället för att behöva efterforska förvärvsgrunden. Centralbyrån anser

vidare att den föreslagna lydelsen av 20 § första stycket kan föranleda miss­

uppfattning om vilken myndighet som har att pröva skälen mot att hustru

förlorar namnet. Vidare påpekar centralbyrån att, om förslagets 7 § genom­

föres, det erfordras en föreskrift i kyrkobokföringskungörelsen om att skill-

nadsdoms innehåll med avseende å namn skall återges i kyrkoboken, helst

bör därjämte föreskrift lämnas om att det namn, som ej får återtas, skall

på särskilt framträdande sätt utmärkas.

Beträffande 20 § andra stycket förklarar familjerättskommittén sig icke

för svenska förhållanden känna till något behov av att en sådan förlust-

inöjlighet införes. Det torde ha varit till fördel, alt någon strid om namnet

ej behövt uppkomma i skillnadsmålen, och kommittén vill därför avstyrka

förslaget i denna del.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det är motiverat att

hustru, som i enlighet med förslaget behållit sitt tidigare namn, skall ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

112

rätt att efter äktenskapets upplösning bära mannens namn. Familjeråtts-

kommittén intar här den motsatta standpunkten och föreslår, som redan i

annat sammanhang omtalats, att i en särskild bestämmelse frånskild hust­

rus och änkas rätt i detta hänseende fastslås.

Departementschefen. Den bestämmelse som kommittén föreslagit röran­

de verkan av återgång av äktenskap i fråga om hustruns namn ger i huvud-

sak ej anledning till erinran. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs upp­

fattning, att en enhetlig regel bör gälla för alla fall av återgång. Regeln bör

avse endast sådant namn, som hustrun förvärvat genom vigseln eller efter

anmälan under äktenskapet. Namn som makarna gemensamt förvärvat till­

kommer henne med samma rätt som mannen, och det bör ej komma i fråga

att hon till hans förmån fråndömes rätten att bära sådant

namn.

Då hustrun till följd av återgången av äktenskapet förlorar mannens

släktnamn, bör hon få återförvärva det namn som tillkom henne före äkten­

skapet. Detta bör gälla även om namnet är ett annat än hennes flicknamn.

Vid återgång av äktenskap bör ju såvitt möjligt de förhållanden som förelåg

vid äktenskapets ingående återställas, en grundsats som leder till att hust­

run bör kunna återfå namn, som hon förvärvat i ett tidigare äktenskap.

Jag är icke beredd förorda, att i svensk rätt införes möjlighet att vid

äktenskapsskillnad fråndöma hustrun mannens släktnamn. En sådan möj-

lighet skulle kunna ytterligare skärpa motsättningarna mellan makarna i

ett äktenskap under upplösning. Den nya danska lagen står här på samma

ståndpunkt. I Norge, där hustrun redan enligt gällande rätt kan förklaras

förlustig mannens namn, torde denna reglering komma att bibehållas även

i fortsättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

17 §.

Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 21 §, behandlar frå­

gan om förlust av släktnamn, som förvärvats efter ansökan och som kom­

mer i kollision med annans känneteckensrätt.

Kommittén. I ett första moment av paragrafen föreslår kommittén, att

den som efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn, ehuru

hinder mot godkännande av namnet förelegat med hänsyn till annans kän­

neteckensrätt, skall förklaras förlustig namnet om annan lider men av för­

värvet. Undantag från bestämmelsen skall kunna göras, om det med hänsyn

till förvärvarens yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest föreligger

synnerliga skäl att han må behålla namnet.

I ett andra moment föreslår kommittén, att den som efter ansökan erhål­

lit namn, som kommer i kollision med allmänt känt utdött släktnamn, skall

kunna förklaras namnet förlustig, om förvärvet innebär en kränkning av

allmänt intresse.

Talan som avses i paragrafen skall enligt 34 § i kommittéförslaget väckas

senast inom fem år, efter det beslut i anledning av ansökningen vunnit laga

kraft.

Beträffande frågan, huruvida men uppstått för annan namnhavare, har

man enligt kommittén att ta ställning till vitt skilda förhållanden. Det enk­

laste fallet är, då käranden kan påvisa, att förväxling mellan namnhavarna

skett. Hans argumentering vinner givetvis i styrka, om han därtill kan visa,

att förväxlingen lett till besvär eller rent av förlust för honom. Detta blir

av särskild betydelse, om svaranden åberopar synnerliga skäl för att få be-

halla namnet. Även rent ideella intressen bör tillgodoses; den som varit en­

sam om sitt namn men som nu utan att personförväxling sker ofta sättes i

relation till annan, vilken erhållit likalydande namn, och som därav lider

psykiskt obehag bör äga möjlighet att få den andre fråndömd namnet.

Kommittén framhåller, att oavsett förslaget om femårig preskription in-

tiesse av undantag kan göra sig gällande. Frågan om den senare förvärva­

rens familjeförhållanden kan komma att beaktas framför allt då godkän­

nandet skett trots namnmyndighetens kännedom om kollisionsrisken, d. v. s.

enligt undantagsbestämmelserna i kommittéförslagets 15 eller 16 §.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår i första

hand, att bestämmelsen måtte utgå och i andra hand att den får en lydelse,

som starkt begränsar talerätten. Hovrätten anför bl. a. följande.

Det kan väl icke anses utan vidare olämpligt att på detta sätt öppna möj­

lighet till dubbel rättslig överprövning. Så bör emellertid enligt hovrättens

mening ske endast då viktiga intressen står på spel.

Vad som här är i fråga är väsentligen intresset för en enskild att hindra

alt annan person i administrativ ordning får hans släktnamn eller ett släkt­

namn som lätt kan förväxlas med detta. Är namnet vanligt, är detta intres­

se uppenbarligen obetydligt. Men även om namnet är ovanligt är intresset

enligt hovrättens mening icke större än att det är skäligen tillgodosett ge­

nom möjligheten att få besvär över namnmyndighetens beslut prövade av

regeringsrätten.

Enligt kommittéförslaget skall emellertid domstol kunna pröva också om

allmänt intresse kränks genom godkännande av nytt släktnamn. De namn

som skall skyddas i sådan ordning är inhemska historiska namn och ut­

ländska namn, och tanken är alt det allmännas talan skall föras av en nämnd

inom vitterhetsakademien. Enligt hovrättens mening bör det ifrågavarande

intresset kunna tillgodoses genom att det ålägges namnmyndigheten att, då

anledning därtill föreligger, före beslut i ärendet inhämta yttrande av ett

sådant sakkunnigt organ.

Skulle likväl möjlighet till domstolsprövning införas i namnlagen, vill

hovrätten understryka, att prövningen bör begränsas så alt domstol icke skall

kunna inga i prövning av frågor som omfattas av den administrativa pröv-

ningen, framför allt frågor om likhet och frågor om namnmyndigheten haft

särskilda eller synnerliga skäl att medge namnbyte eller att godkänna släkt­

namn. Det vore olyckligt, om det i sådana frågor utbildades olika praxis hos

regeringsrätten och högsta domstolen. Även processekonomiskt skulle en

dubbel prövning vara till nackdel. Det kan icke påstås, alt allmän domstol

generellt sett skulle vara mera skickad än regeringsrätten att pröva dessa

frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

113

114

Icke heller förefaller det lämpligt, att domstol skall få upptaga frågor,

huruvida myndigheten av misstag givit ett beslut oriktigt innehåll. I den

mån den normala besvärsvägen icke kan anlitas, bör för sådana fall lämp­

ligen någon form av extraordinärt rättsmedel anordnas (se härom exempel­

vis SOU 1955: 19, s. 95 f.).

För domstolsprövning skulle med detta resonemang återstå fall, då det

göres gällande att annan lider men av namnförvärvet. Domstolen skulle icke

pröva, om namnmyndigheten respektive regeringsrätten haft lagliga skäl

att bevilja namnbytet och godkänna det sökta namnet, utan endast om kä­

randen lider men och, om så är fallet, huruvida det ändå finns skäl att låta

svaranden behålla namnet. En förutsättning för stadgandets tillämpning

bör självfallet vara att namnförvärvet icke allenast innebär återgång till

tidigare namn. Något hinder mot sådan återgång av hänsyn till annan bör

icke i något fall gälla. Stadgandet bör ej heller gälla vid de familjerättsliga

förvärv av namn som sker efter ansökan.

Motsatt ståndpunkt intar patentverket, som livligt tillstyrker att rätt till

domstolstalan i huvudsak enligt den föreslagna bestämmelsen upptages i

namnlagen. Enligt verkets mening föreligger redan nu en materiell rätt till

egenartat släktnamn, även icke adligt sådant. Emellertid är den föreslagna

bestämmelsen begränsad på ett sätt, som verket icke finner befogat. I första

hand märkes sålunda, att bärare av i riket allmänt känt utländskt släkt­

namn berövas egen talerätt. Enligt verkets mening bör i 1 mom. en hänvis­

ning ske till 12 § första stycket punkt 2. Vinner detta beaktande, torde få

övervägas om 2 mom. över huvud taget erfordras.

Patentverkets ståndpunkt angående utländskt släktnamn delas av firma-

utredningen och familjerättskommittén.

Patentverket föreslår, att man anknyter till det sedvanliga förfångsrekvi-

sitet och utbyter ordet »men» mot »förfång». Även på denna punkt ansluter

sig firmautredningen till samma synpunkter som patentverket.

Patentverket vill vidare bestämt avstyrka den inskränkning i talerätten

som den villkorliga undantagsregeln utgör. Verket pekar på preskriptions-

bestämmelsen i 34 § och anser, att genom denna tillräcklig hänsyn är tagen

till svarandens intresse av att behålla namnet. Den kritiserade inskränk­

ningen kan befaras leda till att talan praktiskt taget aldrig blir bifallen, och

i varje fall måste den medföra så stor osäkerhet rörande den sannolika ut­

gången av ett mål, att den kränkte hellre avstår från sin rätt än tar på sig

de ekonomiska risker som följer med en förlorad process. Firmautredningen

tar upp motsvarande tankegångar.

Fredrika-Bremer-förbundet anser, att talerätten i förevarande paragraf

bör utvidgas till att omfatta även sådana speciella fall, då det kan inverka

menligt på tidigare makes intresse, om hans frånskilda hustru i ett nytt äk­

tenskap behåller hans släktnamn.

Firmautredningen ser som en brist, att det ej framgår, att förlust av namn

inträder först genom domstolsavgörande, och anser, att paragrafen bör för­

tydligas i detta hänseende. Enahanda påpekande göres av familjerätts kom­

mittén, som också finner det önskvärt att ge domstolen någon vägledning

för dess prövning enligt 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

115

Departementschefen. Såsom framgår av det följande (35 § i departe-

mentsförslaget) är det avsett, att en viss begränsad besvärsrätt skall till­

komma den som gjort invändning i ansökningsärende. Härutöver torde böra

upptagas en bestämmelse, som ger möjlighet att vid domstol väcka talan

med yrkande att den som efter ansökan förvärvat släktnamn skall förkla­

ras namnet förlustig på grund av att det gör intrång i befintlig rätt till

kännetecken som omnämnes i 10 §.

Kollisionsreglerna i nyssnämnda paragraf är ej tillämpliga på de familje-

rättsligt betonade förvärven, och möjligheten till klandertalan vid domstol

bör ej stå öppen, när det gäller sådana förvärv. Ej heller bör klandertalan

kunna väckas när någon med stöd av 11 § återbekommit tidigare släkt­

namn. Förevarande stadgande bör alltså begränsas till förvärv, som skett

efter ansökan enligt vad som stadgas i 8 och 12 §§ i departementsförslaget.

För bifall till den väckta talan bör krävas, att käranden visar att han lider

förfång av att den andre förvärvat hans namn.

I enlighet med kommittéförslaget torde till stadgandet böra fogas eu

undantagsregel, motsvarande vad som upptagits i anslutning till förlustreg­

lerna i 15 § i departementsförslaget. Den begränsning av talerätten som föl­

jer av att talan skall väckas inom viss tid (39 § andra stycket i departe­

mentsförslaget) synes ej i tillräcklig grad tillgodose det intresse som under­

stundom kan föreligga för svaranden att få behålla namnet. Det må erinras

om att namnmyndigheten med tillämpning av 12 § i departementsförslaget i

undantagsfall kan bifalla en ansökan om namnförvärv, även om i ansök-

ningsärendet framgår att kollision med annat kännetecken kan uppstå.

Det synes rimligt, att domstolen vid prövning av talan om intrång i känne-

teckensrätt ges en motsvarande befogenhet.

Dömes någon namnet förlustig på nu avsedda grunder, bör han återför­

värva det släktnamn som han hade före ansökningsförvärvet. För tydlighets

skull torde en uttrycklig bestämmelse härom böra upptagas.

18 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 22 §, regleras de

följdverkningar för biperson som kan komma av huvudpersons namnför­

lust.

Kommittén. Kommittén framhåller att, om en familjeenhet hållit samman

kring ett visst släktnamn, det från identifieringssynpunkt är bäst, om denna

gemenskap icke splittras genom att huvudpersonen förlorar sitt släktnamn

medan bipersonen behåller det. Efter olika överväganden har kommittén

dock kommit till att någon automatiskt verkande konsekvens för biperson

icke kan stadgas vid förlust av namn. Särskild talan måste föras mot bi­

personen. Har huvudpersonen gått förlustig sitt namn, bör emellertid grun­

den för bipersonens förlust av namnet anses vara fastställd och i rätte­

gången mot honom behöver därför endast prövas, om han kan förebära nå­

got personligt skäl för att få behålla namnet.

116

Med stöd av det anförda har kommittén föreslagit att, där huvudperson

förklarats släktnamn förlustig, den som förvärvat eller äger bära hans

namn skall på talan förklaras namnet förlustig, om ej med hänsyn till hans

yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligger, att

han må behålla namnet.

Med bestämmelsen avses biperson, som automatiskt förvärvat namnet,

som antagit namnet efter anmälan hos pastor eller som enligt specialreg­

lerna om ansökning på grund av familjeanknytning erhållit namnet efter

ansökan hos namnmyndigheten. Därtill avses sådan biperson, vilken i denna

sin egenskap förvärvat namnet samtidigt med huvudpersonen. Däremot skall

ej här avses sådan, som väl i annat sammanhang kan räknas sasom biper­

son till den som förlorat namnet men som brukar detta utan rätt. Han skall

enligt kommittén behandlas som en obehörig i allmänhet och kan därför ej

räkna sig tillgodo den speciella undantagsregel, som infogats i den föreslag­

na bestämmelsen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att uttrycket »förklaras någon

släktnamn förlustig» icke är fullt adekvat. Hovrätten utgår från att lagrum­

met skall tillämpas även då någon t. ex. enligt reglerna i 19 eller 20 § förlorar

släktnamn, d. v. s. även om domstolens avgörande icke innefattar någon

förklaring beträffande namnrätten. Sveriges advokatsamfund har samma

uppfattning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bestämmelsen bör vara till­

lämplig på styvbarn som förvärvat styvfaderns namn, om modern efter åter­

gång i äktenskapet går förlustig samma namn. Hovrätten påpekar också,

att förslaget ej berör det fall att huvudpersonen avlidit innan talan jämlikt

19 eller 21 § väckts, och ställer frågan, huruvida förstahandskäromålet i så­

dant fall skall föras mot huvudpersonens dödsbo eller käranden kunna föra

talan direkt mot bipersonerna. Frågan minskar visserligen i betydelse om

18 § utgår, eftersom alla som får namn efter ansökan därmed blir huvudper­

soner. Hovrätten finner dock mindre lämpligt att såsom förutsättning för

att biperson går miste om namnet uppställa, att huvudpersonen förklaras

detta förlustig. Det torde vara tillräckligt, att det visas att denne saknat rätt

till namnet. Samma kritik riktas mot förslaget av familjerättskommittén,

som påpekar, att det nog också kan vara lämpligt att man får vända sig

allenast mot bipersoner, även om huvudpersonen lever. Det kan t. ex. vara

obilligt att rikta talan mot den generation, som länge burit namnet, medan

det är rimligt att efterkommande får ta ett annat namn.

Patentverket avstyrker den inskränkande bestämmelsen enligt vilken bi­

person vid synnerliga skäl må behålla namnet. Om inskränkningen utgår,

finner verket det tveksamt, huruvida paragrafen alls erfordras. Även firma-

utredningen avstyrker inskränkningen.

Familjerättskommittén påpekar, att en bestämmelse om frivilligt avstå­

ende av namn som kränker annans intresse förefaller behövlig. Kommit­

tén pekar dock på förhandenvaron av 15 § i kommittéförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

117

Departementschefen. Förevarande paragraf i kommittéförslaget, som av­

ser verkningarna för biperson av huvudpersons namnförlust, synes i hu­

vudsak ej ge anledning till erinran. Vissa jämkningar och tillägg torde dock

böra vidtagas.

Såsom några remissorgan anfört är uttrycket »förklaras någon släkt­

namn förlustig» ej fullt adekvat. Avfattningen torde böra jämkas så, att

stadgandet blir tillämpligt i alla de fall av namnförlust som avses i 15—

17 §§. Talan bör kunna föras mot biperson, om den som enligt huvudreg­

lerna i 15—'17 §§ bort gå släktnamn förlustig avlidit eller talan mot ho­

nom av annat skäl ej kunnat föras. Det normala bör dock alltjämt vara att

man i första hand vänder sig mot huvudpersonen. Man bör alltså icke kun­

na väcka talan direkt mot bipersonen så länge huvudpersonen lever, med

mindre det ej går att föra talan mot denne, t. ex. därför att han vistas på

okänd ort. År det så, att käranden ej har något emot att huvudpersonen

behåller namnet, bör han också kunna tåla att bipersonerna behåller det.

Det bör ankomma på rätten att med tillämpning av bestämmelserna i

1—7

§§ fastställa vilket namn som förvärvas i stället för det förlorade.

Familjerättskommittén har ifrågasatt en bestämmelse om frivilligt avstå­

ende av namn. Såsom kommittén själv påpekar kan man emellertid för så­

dant ändamål åberopa den särskilda bestämmelsen om återförvärv av tidi­

gare namn (departementsförslagets 11 §). Kan sökanden i sådant ärende

visa, att han hotas av en namnprocess som han riskerar att förlora, torde

kraven på särskilda skäl för namnbyte rimligen vara uppfyllda.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit, att förevarande stad­

gande skall vara tillämpligt på styvbarn, som förvärvat styvfaderns namn,

om modern efter återgång av äktenskap går samma namn förlustig. Det sy­

nes emellertid ej vara anledning att tynga lagen med reglering av dylika

mycket sällan förekommande fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Särskilt skydd för egenartat släktnamn m. m.

19 och 20 §§.

I 19 §, som motsvarar 23 § i kommittéförslaget, regleras frågan om en­

samrätt till släktnamn och i 20 § upptas bestämmelser till skydd för konst­

närsnamn och kommersiellt kännetecken, som blivit inarbetat. Sistnämnda

paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén påpekar, att det administrativa namnskyddet för­

länar namnhavaren blott en partiell ensamrätt till namnet. För att man

skall kunna tala om generell ensamrätt krävs ett privaträttsligt skydd. Den

enskildes intresse av ett privaträttsligt skydd för släktnamnet samman­

hänger med namnets förmåga att verka individualiserande. Man får därför

räkna med att behovet av sådant skydd framträder med olika styrka beträf­

fande olika släktnamn. Släktnamnets individualiseringsförmåga avhänger i

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

hög grad av dess frekvens, och de utredningar som kommittén låtit verk­

ställa visar, att detta förhållande gäller beträffande både sonnamn och icke-

sonnamn. En uppgift om vilket antal personer, som bär ett visst namn, ger

dock icke svar på frågan, hur »vanligt» det är som släktnamn; om samtliga

bärare är släkt med varandra, är namnet i själva verket »ovanligt» även

om släkten är stor. Den enskildes intresse av att få namnet skyddat mot

intrång får därför endast till en del anses bygga på hans önskan att själv

individualiseras; till stor del bygger det även på hans önskan att icke någon

utomstående skall ge sig sken av att vara befryndad med honom. Ju flera

släkter som bär namnet, desto mindre anledning har namnhavaren att från

denna synpunkt känna sig förfördelad av sådant intrång. Hans intresse av

skydd i förevarande hänseende ökas å andra sidan i ju högre grad namnet

är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Intresset är uppenbarligen

störst, när namnet bäres av endast en släkt, men det måste föreligga även i

fall, då namnet ger association till allenast ett begränsat antal släkter och

därigenom varje gång det förekommer väcker föreställningen om eu viss

släkttillhörighet. Ehuru namnfrekvensen vid denna bedömning spelar en

avsevärd roll, måste även andra faktorer tillerkännas betydelse, främst den

ordbildningstyp som namnet tillhör.

Med stöd av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit regler till skydd

för den enskildes anspråk på att annan ej bär hans egenartade släktnamn

såsom namn eller brukar det som firma, varumärke eller annat dylikt kän­

netecken.

I första stycket av 23 § föreslår kommittén att, om någon förvärvat egen­

artat släktnamn, annan må bära samma eller därmed lätt förväxlingsbart

namn endast om han och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit detta

såsom tillnamn eller om han eljest äger rätt därtill enligt namnlagen. Genom

att anknyta bärandet till »namn» har kommittén markerat, att det sätt på

vilket namnet brukas icke är avgörande för förbudet. Att namnet brukas

såsom släktnamn betyder icke att det är ett sådant, den karaktären får det

endast om brukaren har en formell rättsgrund som namnhavare. Däremot

finns det åtskilliga sätt att bruka namnet, så att det framstår som släkt­

namn. Detta sker så snart det användes som »efternamn», och som sådant

kan det användas även i mera begränsad utsträckning eller i vissa situatio­

ner, t. ex. såsom pseudonym. Detta är enligt kommittén ett sätt att bära

namnet, som icke bör vara tillåtet.

I andra stycket av 23 § upptar kommittén ett förbud för annan att till

men för den, som förvärvat egenartat släktnamn, använda med detta lätt

förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller yrke använda

med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kännetecken. Lika

med firma skall anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed

likställd sammanslutning. Slutligen har kommittén i ett tredje stycke av

23 § definierat begreppet egenartat släktnamn såsom namn ägnat att ut­

märka tillhörighet till viss släkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

119

Remissyttrandena. Familjerättskommittén anser, att bestämmelserna i

förslaget om skydd för egenartat släktnamn är svårbedömda. Undantagen

i 23 § första stycket synes vara alltför snäva. Det är svårt att förstå, varför

ej en mer eller mindre betydande prioritet i brukandet (t. ex. av gårds­

namn) skulle vara tillfyllest. Måhända bör en sådan prioritet även kunna

leda till upphävande av namnmyndighets beslut, om detta länt vederbö­

rande till men. Vidare har ej uppmärksammats utlänningars rätt att bära

sina namn även här i Sverige. Även regleringen i 23 § andra stycket före­

faller kommittén alltför summarisk. Till att börja med bör den som har

rätt att enligt ortens sed bära sitt namn även ha viss rätt att använda det i

sin rörelse. Vidare bör förvärv av egenartat namn överhuvud ej få begagnas

för att slå ut lojalt inarbetade beteckningar. Dessa känsliga spörsmål berö-

res i korthet i motiven, men familjerättsskommittén kan ej se att man fört

fram problemen till en tillfredsställande lösning. Någon begränsning av nu

antydd innebörd kan nog ej sägas ligga i orden »till men för.»

Firmautredningen finner det också oklart, om kommersiella kännetecken,

som inarbetats i god tro, skall kunna bestå vid sidan av släktnamn med

äldre rätt. Om så ej är fallet, bör en preklusionsregel övervägas. Det är

nämligen ej rimligt, att ett värdefullt kommersiellt kännetecken efter obe­

stämd tid utan vidare skall behöva vika på grund av rätt till släktnamn. En

preklusionsregel torde kunna utarbetas i huvudsak efter regeln om verkan

av passivitet i 9 § varumärkeslagen.

Ett särskilt problem utgör i detta sammanhang skyddet för inarbetade

pseudonymer, signaturer och liknande kännetecken. Sveriges författareför­

ening påpekar, att enligt motiven pseudonym faller under 23 § första styc­

ket. Att så skall vara fallet, då pseudonym övergått till att utgöra kännetec­

ken för en person i hela hans borgerliga gestaltning, står enligt föreningen

utom all tvekan. Rör det sig å andra sidan om fall, då pseudonymen är

strängt knuten till yrkesutövningen, kan frågan komma i ett annat läge.

För andra kännetecken råder då förbud mot användning, om detta sker till

men för namnhavare. Föreningen ifrågasätter, huruvida det med fog kan

hävdas, att författare här bör kringskäras mer än andra yrkesutövare, och

uttalar en förhoppning, att bestämmelsens tillämpning skall bli så liberal,

att oavsiktliga och i sak betydelselösa kollisioner icke skall bedömas såsom

sådant intrång, att förbud meddelas mot pseudonymanvändningen.

Beträffande andra stycket i 23 § upptar patentverket frågan, om skyddet

i sak bör göras så vittgående som skett i förslaget, och anför:

Verket vill då först framhålla att ett i viss mån motsvarande skydd —

ehuru på det administrativa planet — är upptaget i 14 § första stycket 4) av

förslaget till varumärkeslag. Här stadgas registreringshinder för varumär­

ke, om det innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas bland

annat såsom annans släktnamn. I denna bestämmelse är det sålunda frå­

ga om ett skydd som går mindre långt, såvitt avser likheten mellan känne­

tecknen, än ett förväxlingsskydd. Ett dylikt skydd för släktnamn är emel­

lertid upptaget i samma lagrum vid punkten ö), men detta blir aktuellt eu-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dast då konflikten uppträder på det kommersiella planet; namnskyddet i

den senare punkten gäller blott till förmån för näringsidkare och är dess­

utom begränsat därav att förväxlingsbarhet i förslaget till varumärkeslag

(6 §) normalt förutsätter s. k. varuslagslikhet, vilket i nuvarande samman­

hang även kan uttryckas så att parterna måste vara konkurrenter inom

samma bransch. Vid jämförelsen med 23 § i förslaget till namnlag synes

man därför kunna lämna 14 § första stycket 6) i varumärkesförslaget åsido

och enbart beakta punkten 4). Härvid framgår, att det administrativa skyd­

det mot att kännetecken tillkommer, som kunna kränka en namnrätt, är

mindre långtgående än det föreslagna materiella skyddet i 23 § namnlags-

förslaget. Talan om förbud enligt 23 § i förslaget blir härigenom möjlig även

i fråga om kännetecken som registrerats i full överensstämmelse med va­

rumärkeslagen. Patentverket finner det tveksamt om det verkligen finns

tillräckliga skäl att låta den materiella namnrätten få en sådan omfattning

gentemot de kommersiella kännetecknen.

Den i tredje stycket av 23 § föreslagna definitionen av vad som skall för­

stås med egenartat släktnamn finner Nämnden för svensk språkvård myc­

ket värdefull. Därigenom kommer man, säger nämnden, bl. a. ifrån den

mindre lyckliga uppdelningen i sonnamn och icke-sonnamn; det är mycket

tillfredsställande att som en följd av definitionen en nybildning kan kom­

ma till stånd inom den naturliga och därför önskvärda nainntyp som son­

namnen utgör.

I motsatt riktning uttalar sig familjerättskommittén, som finner termen

»egenartat släktnamn» och definitionen icke vara särskilt tillfredsställande,

och påpekar, att grannlandsförslagen ej givit sig in på en sådan reglering av

hithörande spörsmål som namnrättskommittén gjort.

Patentverket anser uttrycket »lätt förväxlingsbart» vara dubbeltydigt och

yrkar sådan jämkning av texten, att uttrycket kan ersättas med »lätt kan

förväxlas». Verket förordar vidare liksom firmautredningen, att ordet »men»

utbytes mot »förfång».

Slutligen finner Stockholms rådhusrätt påkallat, att 23 § genom en om­

formulering förtydligas, så att det — ej blott indirekt — av lagtexten fram­

går, att namnhavare åtnjuter skydd för egenartat släktnamn och så att in­

nebörden av ensamrätten till egenartat släktnamn kommer att framgå.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna till skydd för

den som har egenartat släktnamn innehåller förbud för annan dels att bära

samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn, med mindre han och hans

släkt av ålder enligt ortens sed har burit namnet eller han eljest äger rätt

därtill enligt lagens bestämmelser, dels att i näringsverksamhet använda

med namnet lätt förväxlingsbar firma, varumärke eller annat kännetecken.

Gentemot förslaget har patentverket anmärkt, att talan kan bli möjlig även

mot kännetecken som registrerats i full överensstämmelse med varumär­

keslagen. Med den avfattning som 14 § i den numera antagna varumärkesla­

gen erhållit är nämligen det administrativa skyddet mot tillkomsten av kän­

netecken, som kan kränka en namnrätt, mindre långtgående än det skydd

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

121

som ges av 23 § i kommittéförslaget. Patentverkets invändning synes mig be­

fogad. Förevarande bestämmelse bör med hänsyn härtill begränsas till att

avse talan i anledning av obehörigt användande av kännetecken.

Med den jämkning, som föranledes av det nu anförda, synes den före­

slagna avfattningen av paragrafen (19 §) i huvudsak kunna godtagas. Lik­

som kommittén anser jag, att man måste beakta bestående lokal sedvänja

och tillåta vissa tillnamnsbruk, även om de kan komma i kollision med

namnhavares rätt till egenartat släktnamn. Kommittén har emellertid i

mitt tycke dragit väl snäva gränser för sådant namnbruk. I vissa landsän­

dar kan det förekomma, att en man som efter giftermål brukar hustruns

släktgård begagnar gårdsnamnet såsom tillnamn. Detta anser jag böra få

förekomma även i fortsättningen. Jag vill därför förorda den jämkningen

av paragrafens första stycke, att ej blott namnbruk, som av ålder upprätt-

hålles inom samma släkt, utan även sådant som eljest har stöd i ortens

sed må kunna tillåtas.

I likhet med vad som skett i 17 § torde i andra stycket ordet »men» böra

utbytas mot »förfång», och därjämte bör viss omredigering av paragrafens

avfattning ske i förtydligande syfte.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om skydd för inarbetade be­

teckningar av olika slag och därvid bl. a. påpekat, att bestämmelse om så­

dant skydd meddelats i den nya varumärkeslagen. Enligt min mening finns

det skäl att i namnlagen upptaga en liknande bestämmelse. Det synes ej

rimligt, att namnhavare får obegränsad rätt att utverka förbud mot använd­

ning av ett kännetecken som inarbetats. Skydd för inarbetning kan av natur­

liga skäl ej avse släktnamn. Däremot bör konstnärsnamn och likartat namn

skyddas, om det kommit till användning i icke oväsentlig omfattning.

Med stöd av det anförda föreslår jag, att i 20 § namnlagen upptages be­

stämmelser till skydd för användning av kännetecken i vissa fall. Utform­

ningen bör så långt möjligt överensstämma med varumärkeslagen. Det bör

stadgas att, om konstnärsnamn eller likartat namn kommit till användning i

icke oväsentlig omfattning eller kännetecken som avses i 19 § andra stycket

inarbetats, rätt därtill må bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släkt­

namn, med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,

såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen av

konstnärsnamnet eller kännetecknet. Vidare bör domstolen, liksom enligt 10 §

varumärkeslagen, kunna ge föreskrifter om det inarbetade kännetecknets

användande endast på särskilt sätt.

21

§.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, har upp­

tagits bestämmelser om fastställelsetalan.

Departementschefen. I 13 kap. 2 § rättegångsbalken finns en allmän be­

stämmelse om fastställelsetalan. Sådan talan är tillåten rörande fråga, hu­

122

ruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och under förutsätt­

ning att angående rättsförhållandet råder ovisshet, som länder käranden till

förfång. Det förutsättes, att lagstiftningen dessutom i särskilda ämnen kan

innehålla specialregler om fastställelsetalan. Sådana regler finns i 19 § 6

mom. patentförordningen och i 44 § i den nya varumärkeslagen.

Inom namnrätten synes fastställelse av två olika slag kunna bli aktuell,

nämligen dels huruvida rätt till släktnamn består eller ej, dels huruvida

visst förfarande utgör intrång i annans rätt till släktnamn eller icke. Den­

na sistnämnda typ av fastställelsetalan synes ej omfattad av rättegångs­

balkens bestämmelse. Det har ansetts erforderligt att i den nya varumärkes­

lagen uppta en specialbestämmelse angående motsvarande fall inom sagda

lags tillämpningsområde och därvid har ansetts praktiskt riktigt att, även

om den först angivna typen av fastställelsetalan kunde ske med stöd av rät­

tegångsbalkens stadgande, i varumärkeslagen omnämna båda typerna.

Med stöd av det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf upptages

regler om fastställelsetalan. Bestämmelsen bör i överensstämmelse med

motsvarande paragraf i varumärkeslagen avse både positiv och negativ fast­

ställelsetalan. Positiv fastställelsetalan avser fall, då namnhavaren önskar

fastställt om och i vilken utsträckning han åtnjuter skydd gentemot släkt­

namn eller annat kännetecken, som annan använder eller ämnar taga i

bruk. Negativ fastställelsetalan går ut på att annan icke har rätt till visst

släktnamn eller att dennes namnrätt ej innebär hinder för käranden att an­

vända ett liknande namn eller annat kännetecken. I detta fall synes sär­

skilt pseudonymanvändare kunna komma i fråga. Negativ fastställelsetalan

kan också gå ut på att få fastslaget, att kärandens konstnärsnamn, släkt­

namn eller annat kännetecken ej är förväxlingsbart med svarandens släkt­

namn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

22

§.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 24 §, upptages reg­

ler om skadestånd på grund av intrång i namnrätt.

Kommittén. I 24 § föreslår kommittén, att den som i ond tro gör intrång

i den rätt till släktnamn, som enligt kommittéförslagets 23 § tillkommer an­

nan, och som i anledning därav förklaras oberättigad att bära visst namn

eller använda viss beteckning, skall vara pliktig att till namnhavaren utge

ersättning för ekonomisk och ideell skada.

Kommittén framhåller, att man ej ansett lämpligt att skydda rätten till

egenartat släktnamn medelst ett straffbud. Ett sådant skulle emellertid,

förutom den avhållande effekt det i och för sig har, ge den vars namnrätt

utsatts för intrång möjlighet att erhålla upprättelse för den ekonomiska

skada han lidit. Däremot torde det vara tveksamt, om han endast på grund­

val av ett straffbud skulle kunna erhålla ersättning jämväl för ideell skada.

Erfarenheten har emellertid visat, att ett hänsynslöst utnyttjande av an­

nans namn kan ske icke endast för att vinna fördelar i konkurrensavseen­

123

de utan även för att hos allmänheten framkalla föreställningar om anknyt­

ning till viss släkt eller i rent skadesyfte. För att stävja sådant förfarande

torde det vara erforderligt att låta skadeståndsskyldighet inträda redan i

och med att någon gör intrång i annans privata namnrätt och därvid inser

eller bort inse, alt förfarandet leder namnhavaren till men. Uppenbart är

att en sådan regel dock skulle vara till föga gagn, om icke skadeståndsskyl-

digheten utsträcktes till att omfatta ersättning för ideell skada. Ofta är den­

na den mest kännbara.

Kommittén tar därefter upp frågan, huruvida skadeståndstalan skall få

föras självständigt eller endast i anknytning till en förbudstalan. Har ett

namnintrång den karaktären, att någon obehörigen såsom sitt släktnamn

brukar annans namn, föreligger enligt kommittén ett starkt allmänt intres­

se av att rättelse snarast kommer till stånd. Med hänsyn härtill samt till de

praktiska komplikationer som i såväl det anförda fallet som övriga i kom­

mittéförslagets 23 § omnämnda fall uppstår, om enbart skadeståndstalan

föres, har kommittén funnit, att skadeståndstalan skall få föras endast un­

der förutsättning, att förbudstalan samtidigt föres eller att förbudsdom

dessförinnan meddelats.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner ej skälen

för ait skadeståndstalan skall grundas å en förbudsdom vara övertygande.

Hovrätten anmärker, att enligt förslaget sådan talan är utesluten mot döds­

bo för namnintrång, som den döde gjort sig skyldig till.

Ej heller familjerättskommittén finner den angivna förutsättningen till­

räckligt grundad och påpekar, att det ibland för rättsskydd kan vara till­

fyllest att namnet ej användes i vissa sammanhang. Vidare pekar kommit­

tén på att den skyldige kan ha avlidit eller hunnit byta namn. Slutligen

framhålles, att de danska och norska förslagen ej upptar ifrågavarande be­

gränsning. Beträffande skadeståndets omfattning finner familjerättskom­

mittén det mycket tveksamt, om ersättningsregeln bör avse även ideell ska­

da. Regeln härom torde knappast ha sådan praktisk betydelse, att värdet

därav uppväger de tillämpningssvårigheter den lärer komma att erbjuda.

Stockholms rådhusrätt anser det böra ankomma på domstol att i samband

med förklaring att någon är obehörig att bära visst namn, meddela förbud

vid vite att bruka namnet. Det av kommittén angivna förfarandet innebär

en onödig omgång. Av lagtexten bör vidare framgå, att en förutsättning för

ersättningsskyldighet är att intrånget objektivt sett länder namnhavaren

till men.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag, att såväl ekono­

misk som ideell skada bör vara crsättningsgill. Däremot synes mig ej erfor­

derligt att, på sätt kommittén föreslagit, begränsa möjligheten till skade­

ståndstalan till fall, då förbudstalan samtidigt föres. Det kan, såsom famil­

jerättskommittén påpekat, vara rimligt att tillåta annan att bruka nam­

net inom vissa gränser men kräva skadestånd, när dessa gränser överskri­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

dits, utan att den ursprungliga rätten till viss namnanvändning därför

rubbas.

Paragrafen torde i övrigt kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

II. Om förnamn

I detta kapitel, som motsvarar kommittéförslagets tredje kapitel, behand­

las förnamn, sättet för förvärvande härav samt förutsättningarna för att

sådant namn skall kunna godkännas.

Gällande rätt. De grundläggande reglerna om förnamn finns upptagna

i folkbokföringsförordningens 16 och 17 §§, i vilka regleras förutsättning­

arna för förnamns antecknande i kyrkobok. Den förra paragrafen anger

de olika sätt på vilka förnamn kan förvärvas, medan den senare innehåller

bestämmelser om namnets form. Ett stadgande om förnamn som ges vid

dop inom svenska kyrkan finns intaget i lagen den 20 december 1946 om

tillägg till 3 kap. kyrkolagen.

Kommittén. Förnamnets karaktär av individualiseringsmedel medför, att

ett barn ej kan antecknas i de offentliga registren utan att samtidigt er­

hålla ett förnamn. Det är enligt kommitténs mening därför lämpligt att

förbinda plikten att anmäla barnets födelse med en plikt att anmäla för­

namn för barnet. Därmed kan den på anmälan följande anteckningen göras

konstituerande för namnförvärvet. Vill man tillåta att barnet sedermera

förvärvar ytterligare förnamn, bör även det nya förvärvet knytas till det

faktum, vartill det ursprungliga förvärvet är knutet, d. v. s. till anteck­

ningen i kyrkobok.

Med stöd av det anförda har kommittén föreslagit, att kapitlet inledes

med ett stadgande om att förnamn förvärvas genom att namnet antecknas

i kyrkobok (kommittéförslagets 25 §). Anteckning må enligt förslaget ej

ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i viss stadgad ord­

ning. I kapitlets övriga paragrafer har upptagits de regler som sålunda

skall gälla om olika sätt att ge, antaga eller hos namnmyndigheten erhålla

förnamn. Enligt kommitténs mening skall dessa föregående åtgärder bara

så till vida få rättslig betydelse, att kyrkobokföraren är bunden av namn­

förslaget, såvida icke namnet måste underkännas på grund av att det är an-

stötligt eller eljest ej lämpligt som förnamn.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift anser be­

stämmelserna om förnamn ha avgjort företräde framför nu gällande rätt,

och Frikyrkliga samarbetskommittén tillstyrker förslaget i denna del. Sve­

riges advokatsamfund säger sig finna förslagen väl avvägda.

Statistiska centralbyrån hänvisar till uppbördsorganisationskommitténs

utredning, vilken innefattar frågor rörande anteckning om dop och för­

namn. I avvaktan på denna utredning torde förslagen under 25—28 §§ vara

att betrakta som preliminära, och centralbyrån anser sig kunna ta ställning

endast till 27 §.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det ej erforderligt att meddela

särskild föreskrift om att förnamn förvärvas genom att antecknas i kyrko-

bok. Vidare finner hovrätten uppenbart, att pastor icke får göra anteckning

om förnamn, med mindre detta tillkommit i laga ordning. Den inledande

paragrafen kan därför enligt hovrättens mening utgå.

Statistiska centralbyrån anför, att till förnamn ej synes vara knutna så­

dana rättsliga intressen, att lagstiftningen mer än hittills behöver befatta

sig med tidpunkten för förvärvet. I all synnerhet befarar centralbyrån, att

förslaget kan vålla irritation genom det brott, som föreliggande bestäm­

melser innebär med den hävdvunna uppfattningen, att förnamnet förvär­

vas genom dopet. Anses anmälan till inskrivning kunna avse redan skett

förvärv, bör anmälningsskyldigheten liksom hittills kunna regleras i folk-

bokföringsförfattning. Som namnrättsliga bestämmelser bör anses regler

om förbud mot olämplig namngivning, om vilka möjligheter till inskrivning

som skall finnas och om grunderna för ändring av förnamn. Objekt för

dessa regler bör vara »det inskrivna förnamnet».

Frikyrkliga samarbetskommittén finner det av principiella skäl angeläget,

att det som konstituerar namnförvärvet skall vara anteckning i kyrkobok.

Kyrkobokföringsinspektören i Västerås stift och domkapitlet i Västerås

anmärker, att ordet kyrkobok bör utbytas mot »födelse- och dopbok», ty

denna bör vara utslagsgivande, om »kyrkoböcker» innehåller olika uppgifter.

Departementschefen. Uppbördsorganisationskommittén har numera avgi­

vit betänkanden angående automatisk databehandling inom folkbokförings-

och uppbördsväsendet (SOU 1961:4 och 1962: 18). Kommittén har därvid

även berört frågan om namnmyndigheten. Däremot har av utredningen ej

i detta sammanhang upptagits de av statistiska centralbyrån vid remiss­

behandlingen av namnrättskommitténs förslag omnämnda frågorna röran­

de anteckning om dop och förnamn.

Namnrättskommitténs förslag att i namnlagen upptaga de nu i folkbok-

föringsförordningen intagna stadgandena om förnamn synes ändamålsenligt.

Frågor om anteckning i kyrkobok är av annan karaktär än de namnrättsliga

spörsmålen och rör ej blott förnamn; oavsett hur namnlagens bestämmel­

ser om namn utformas, måste de kompletteras med stadganden rörande det

tekniska förfarandet vid anteckning i kyrkobok. Med hänsyn till det sagda

torde de namnrättsliga frågorna om förnamn, såsom kommittén föreslagit,

böra uttömmande behandlas i namnlagen.

Från ett par håll har riktats kritik mot den i detta kapitel föreslagna in­

ledande bestämmelsen, innebärande att förnamn förvärvas genom att nam­

net antecknas i kyrkobok och att anteckning ej må ske med mindre namnet

givits eller erhållits i den ordning som stadgas i följande paragrafer. Även

för egen del anser jag det vara ett riktigare betraktelsesätt, att förnamn för­

värvas i och med att namnet gives eller erhålles på sätt i lagen stadgas.

Ifrågavarande bestämmelse torde därför böra utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

125

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

23 §.

Denna paragraf, som motsvarar 26 § första stycket och 29 § andra stycket

i kommittéförslaget, upptar grundläggande regler om förnamnsgivning.

Gällande rätt. Enligt 16 § folkbokföringsförordningen skall för nyfött

barn, som lever och ej blivit döpt inom svenska kyrkan, anmälan om för­

namn liksom födelseanmälan göras så snart ske kan och senast inom sex

veckor efter födelsen.

Kommittén. Kommittén har i 26 § första stycket föreslagit en huvudregel,

som i sak överensstämmer med den nuvarande. Därtill föreslås en generell

tilläggsbestämmelse, enligt vilken ytterligare förnamn må ges inom ett år

efter barnets födelse. Enligt 29 § andra stycket skall namn, som ges inom

ettårsfristen anmälas hos pastor inom samma tid. Det är i denna del av för­

slaget principiellt fråga om en rent borgerlig förnamnsgivning. Frågan om

förnamnsgivning vid dop faller alltså utanför dessa tidsfrister.

Kommittén anser, att den nuvarande fristen om sex veckor är knappt till­

tagen och att det finns behov av längre tid för moget övervägande av för-

namnsvalet. Det vanligaste är, att föräldrarna i samband med barnets fö­

delse väljer ett eller flera förnamn, som därefter anmäles för anteckning i

kyrkobok eller för namngivning i samband med dop. Det framstår som själv­

klart, att man skall behålla dessa slag av förnamnsgivning. För närvarande

gäller att, om förnamn anmälts för ett barn, ytterligare förnamn kan tilläg­

gas endast i samband med dop. Detta innebär, att föräldrar, som tillhör an­

nat trossamfund än svenska kyrkan eller icke alls tillhör trossamfund, helt

är hänvisade till namngivning i samband med födelseanmälan. Visserligen

har förnamnsgivningen sedan gammalt av religiösa skäl förknippats med

dopet, och detta är väl främsta orsaken till särbestämmelsen om dop, men

faktiskt verkar bestämmelsen så, att de föräldrar, som önskar döpa sitt barn

men under den korta tidsfristen för födelseanmälan (sex veckor) ej funnit

något lämpligt namn, beredes en särskild förmån att genom tillägg vid dop

rätta till ett olämpligt förnamnsval. Denna möjlighet tillkommer ej dem, som

icke vill döpa barnet eller på grund av tillhörighet till annat trossamfund

än svenska kyrkan ej har möjlighet därtill. För att utjämna denna olikhet

föreslår kommittén, att alla barn efter födeiseanmälan men inom ett år efter

födelsen må ges ytterligare förnamn.

Remissyttrandena. Frikyrkliga samarbetskommittén finner den föreslag­

na lydelsen på ett tillfredsställande sätt täcka de situationer till vilka man

här har att ta hänsyn.

I motsats härtill finner kyrkobokföring sinspektör eu i Växjö stifts andra

inspektionsområde förslaget vara mindre välbetänkt. Han pekar på möjlig­

heten till upprepad förnamnsgivning och menar, att genom föreliggande för­

slag och förslaget om religiös förnamnsgivning kan åstadkommas en för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

127

namnsgivningsprocedur, som omfattar ej mindre än fyra moment under eu

tidrymd av i vissa fall många år. Förslaget är från kyrkobokföringssynpunkt

otympligt.

Frågan om upprepad förnamnsgivning beröres av flera andra remissin­

stanser. Kijrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsom­

råde anser, att bestämmelsen i detta hänseende icke är lycklig, och anför,

att den normala namngivningen bör vara definitiv i och med dopet. Samma

inställning har statistiska centralbyrån, kyrkobokföringsinspektörerna i

Växjö stifts första och i Lunds stifts södra inspektionsområden samt dom­

kapitlet i Lund.

Även domkapitlet i Härnösand ställer sig tvekande inför bestämmelsen,

som betecknas såsom väl generös då ingenting utsäges om antalet namn eller

om antalet gånger, som ytterligare förnamn må ges barnet.

Domkapitlet i Växjö påpekar också, att någon begränsning av antalet för­

namn ej stadgats. Domkapitlet anser det dock kunna antagas, att föräldrar

och vårdare med tanke på barnets bästa skall ålägga sig återhållsamhet i

detta stycke. Vidare påvisar domkapitlet, att gällande bestämmelser torde

ha tolkats så, att vid upprepad förnamnsgivning först anmält namn skall

stå först. Den nya lagens uttryck »ytterligare förnamn» synes ge större möj­

ligheter att ordna namnen i fonetisk eller eljest lämpligare följd.

Både Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att för­

slaget i motsats till 16 § folkbokföringsförordningen ej såsom villkor för för­

namnsgivning upptar, att barnet lever. Hovrätterna finner ej skäl till änd­

ring av nu gällande regel i detta hänseende.

Domkapitlet i Lund anser, att rätten att anmäla förnamn skall vara be­

gränsad på sätt nu är fallet, alltså till sex veckor efter barnets födelse. Sam­

ma uppfattning har kijrkobokföringsinspektören i Visby stift, domkapitlen

i Visby och Stockholm samt Högerns kvinnoförbund. Dessa remissinstanser

uttalar sig samtidigt mot den möjlighet som i förslaget öppnas till ytterligare

anmälan av förnamn inom ett år efter födelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att den indirekta hänvisningen

till folkbokföringsförordningen bör ersättas med en direkt föreskrift om att

namn skall anmälas inom sex veckor efter födelsen. Även kyrkobokförings-

inspektören i Växjö slifts första inspektionsområde förordar, att anmälnings-

tiden — gärna något längre än den stadgade — utsättes i namnlagen. Han

påpekar därvid, att födelseanmälan numera i regel ej göres av föräldrarna

eller annan vårdnadshavare utan av personal vid barnbördshus.

Kyrkobokföringsinspcktören i Linköpings stifts östra inspektionsområde

uttalar, att utsträckningen av anmälningsmöjligheten utöver sexveckors-

fristen synes riktig och att tidsbegränsningen ett år härvidlag förefaller väl

avvägd. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar sig i samma riktning. Dom­

kapitlet i Växjö yttrar, att i tidsfristen kan ligga ett slags stadfästande av

oseden att dröja otillbörligt länge med dopet, men vill dock — om bestäm­

melsen skall stå kvar — ej yrka förkortande av fristen.

128

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts tredje inspektionsområde pe­

kar på att man genom förslaget utvidgat rätten till religiös förnamnsgiv-

ning och anser, att förlängning av tidsfristen då synes obehövlig. Liknande

tvekan yppas av kgrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra inspek­

tionsområde.

Några remissinstanser godkänner visserligen tanken på en extra tidsfrist

men föreslår denna begränsad. Sålunda uttalar kyrkobokföringsinspektören

i Växjö stifts första inspektionsområde, att den skall inskränkas till tre,

högst sex månader. För en tremånadersfrist uttalar sig även kyrkobokfö-

ringsinspektörerna i Lunds stifts norra och östra inspektionsområden, me­

dan kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde

anser, att en begränsning till sex månader är lämplig. Domkapitlet i Lund

har, som förut omnämnts, intagit den principiella ståndpunkten, att namn-

givningen skall vara avslutad i och med dop, men gör dock tillägget att, om

dop ej skett, en namnkomplettering må medges, varvid tiden härför bör be­

gränsas till tre månader. Kyrkobokföringsinspektörerna i Skara stifts andra

och i Lunds stifts södra inspektionsområden föreslår, att man utsträcker

sexveckorsfristen för första namnanmälan till tre månader men icke medger

möjlighet att under en extrafrist anmäla förnamn.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör upptagas en grund­

läggande regel om förnamnsförvärv, vilken ej anknyter till förvärvets form.

Regeln, som alltså skall gälla vare sig namnet ges vid dop eller av föräld­

rarna blott anmäles hos pastor för anteckning i kyrkobok, bör innehålla att

barn skall ges förnamn och att detta skall ske inom viss tid efter födelsen.

Frågan angående den tidrymd, inom vilken namngivningen skall ske, har

väckt livlig debatt. Kommitténs förslag innebär, att den nuvarande sexvec­

korsfristen bibehålies men att ytterligare förnamn må ges och anmälas inom

ett år efter födelsen. Endast få remissinstanser har ansett den nuvarande

ordningen tillfredsställande, men ej heller kommittéförslaget har vunnit all­

män anslutning. Enligt min mening är den nu gällande sexveckorsfristen

alltför kort, och kommitténs synpunkt, att — eftersom ytterligare förnamn

kan ges endast i samband med dop inom svenska kyrkan — den som ej dö-

pes inom svenska kyrkan nu missgynnas, har visst fog för sig. Enär sex­

veckorsfristen i princip bibehålies i kommittéförslaget, kvarstår dock den

olägenhet som kan ligga däri, att namngivarna ej får tillfälle till moget över­

vägande. Även om möjlighet beredes att sedermera komplettera förnamnet,

torde en väl tilltagen frist vara påkallad. Framhållas må, att det numera ej

synes vara anledning att anknyta förnamnsanmälan till födelseanmälan. An­

mälan om födelse sker i allmänhet från barnbördshus och sjukhus direkt till

pastor, som torde kunna göra anteckning därom i födelse- och dopboken

utan att samtidigt införa ett förnamn för barnet. Om de båda slagen av an­

mälningar på så sätt kan åtskiljas, behöver tidsfristerna ej sammanfalla. Sex

månader synes därvid vara en lämpligt avvägd frist för namnanmälan.

Om barnet avlider innan anmälan om förnamnsgivningen skett, bör så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

som ett par remissinstanser påpekat liksom nu föräldrarna vara befriade

från skyldigheten att ge barnet förnamn och göra anmälan därom.

Det föreslagna stadgandet innebär, att det står envar öppet att med stöd

därav ge barnet förnamn på det sätt som vederbörande önskar. Sker det

vid dop inom svenska kyrkan, skall dopförrättaren underrätta pastor i fö­

delseförsamlingen därom (jfr 27 § tredje stycket i departementsförslaget),

och anteckning om namnet sker automatiskt. Någon ytterligare förnamnsgiv-

ning blir i sådant fall ej möjlig enligt förevarande lagrum. Sker den första

förnamnsgivningen på annat sätt, skall vårdnadshavaren göra anmälan om

namnet hos pastor. En särskild bestämmelse om anmälningsskyldighet samt

om den tid inom vilken anmälan skall göras, torde få upptagas i ett andra

stycke av paragrafen; att anmälan skall göras av vårdnadshavaren framgår

av 42 § i departementsförslaget. Ända till dess anmälningen skett är dock

föräldrarna oförhindrade att ändra sig; förnamnsgivningen är alltså i dessa

fall ej definitiv förrän pastor fått anmälan om namnet. Vid sådant förhål­

lande bör tidsfristen för anmälningen sammanfalla med fristen för själva

namngivningen. Sedan anmälan skett, kan förnamnsgivning enligt föreva­

rande paragraf ej heller i dessa fall vidare förekomma. Möjlighet bör beredas

att efter den nu föreslagna sexmånadersfristens utgång i särskild ordning ge

ytterligare förnamn eller i undantagsfall byta förnamn. Bestämmelser här­

om upptagas i nästföljande båda paragrafer.

Föreliggande bestämmelse föranleder ändringar i folkbokföringsförord-

ningen. Jag ber att få återkomma därtill i det följande.

24 §.

I denna paragraf regleras möjligheterna att förvärva ytterligare förnamn

utöver sådant, som givits enligt huvudregeln. I paragrafens första stycke,

som motsvarar kommittéförslagets 26 § andra stycket, stadgas om förnamns-

förvärv i samband med religiös akt. Andra stycket, som i kommittéförsla­

get motsvaras av 27 § första stycket, innehåller bestämmelser om tillägg av

förnamn efter ansökan hos namnmyndigheten.

Gällande rätt. Enligt 17 § 2 mom. folkbokföringsförordningen må tillägg

till förnamn, som är infört i födelse- och dopboken, ej ske med mindre det

nya namnet givits vid dop inom svenska kyrkan. Utan hinder härav må dock

enligt samma paragrafs 3 mom. riksbyrån för folkbokföringen, om synner­

liga skäl föreligger därtill, på ansökan medge tillägg av förnamn.

Kommittén. Kommittén uttalar som sin mening, att av religiösa skäl regeln

om tillägg av förnamn vid dop bör bibehållas. Kommittén vill dock ej be­

gränsa en sådan regel så som nu skett till att allenaist avse dop inom

svenska kyrkan. Det synes uppenbart, säger kommittén, att även annat kris­

tet samfunds ritual härutinnan bör tillgodoses. I överensstämmelse med reli­

gionsfrihetens bud går kommittén emellertid ytterligare ett steg och uttalar,

att i varje fall då en religiös akt av hävd är förknippad med förnamnsgiv-

5

Hihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

129

130

ning denna bör godtagas. Enligt den föreslagna tilläggsbestämmelsen (kom­

mittéförslagets 26 § andra stycket) må barn som ej fyllt aderlon år oavsett

vad i huvudregeln säges ges förnamn vid dop eller motsvarande religiös för­

rättning. Den som vid dop eller motsvarande förrättning fyllt aderton år skall

enligt kommittéförslaget därvid äga antaga förnamn.

Vidare har kommittén upptagit den nu gällande regeln om tillägg av för­

namn efter ansökan hos namnmyndigheten. Kommittén har dock föreslagit

en uppmjukning av villkoren härför i det att endast särskilda, ej synnerliga

skäl skall behöva åberopas. Det vanligaste fallet torde vara, att tidigare för­

värvade förnamn är besvärande utan att dock vara av sådan karaktär, att de

bör bytas bort. Vidare händer det att personer i sin umgängeskrets kallas

vid andra förnamn än dem som de rätteligen har. Stundom kan någon visa ett

speciellt intresse av att få bära just det sökta namnet, såsom fallet kan vara

med pseudonym. Ifrågavarande regel har kommittén upptagit i en sär­

skild paragraf (27 §) tillsammans med en bestämmelse om utbyte av för­

namn efter ansökan hos namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Domkapitlet i Lund finner utvidgningen av rätten till

religiös förnamnsgivning helt stå i överensstämmelse med religionsfrihetens

principer, och domkapitlet i Härnösand förklarar sig i sak ej ha något att in­

vända mot förslaget i denna del. Även kyrkobokföring sinspektör en i Lunds

stifts östra inspektionsområde anser, att tillägg av förnamn utan tidsbegräns­

ning bör kunna göras i samband med dop eller annan religiös akt av lik­

nande natur.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektionsområde

finner namnrättskommitténs strävan i religionsfrihetens intresse vara värd

all aktning men anser, att det stundom kommer att bli svårt för pastor

att ange, när förnamnsgivning vid annan religiös förrättning än dop bör få

äga rum. Vidare påpekar han, att det knappast existerar något, som utan vi­

dare kan sägas motsvara det kristna dopet, varför han finner uttrycket »eller

motsvarande religiös förrättning» icke vara helt lyckat. Domkapitlet i Luleå

framhåller, att uttrycket bör förtydligas. Även kyrkobokföringsinspektören

i Göteborgs stifts mellersta inspektionsområde anser, att uttrycket kan med­

föra vissa tillämpningssvårigheter och att bestämmelsen därför i varje fall

bör ges annan lydelse. I första hand yrkar han dock, att bestämmelsen får

utgå. Till samma mening ansluter sig domkapitlet i Växjö, som uttalar, att

eljest möjligheten till en borgerlig namntagningsceremoni utan kristen ka­

raktär öppnar sig, något som är ett föga tilltalande perspektiv.

Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde frå­

gar sig, om det kan vara meningen, att person, som mottager vuxendop en

eller flera gånger enligt olika religiösa samfunds ordning, skall ha möjlig­

het att kunna tillägga nytt eller nya namn. Ej heller kyrkobokföringsinspek­

tören i Stockholms stift anser det fullt klart, om namn som givits vid om­

dop skall anses givet eller antaget i laga ordning. Kyrkobokföringsinspektö­

ren i Skara stifts andra inspektionsområde anser, att det bör klart utsägas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

131

att ytterligare förnamn må ges endast vid förstagångsdop, icke vid sådant

omdop som praktiseras av vissa samfund. Samma inställning har kyrkobok-

föringsinspektören i Växjö stifts första inspektionsområde, som understry­

ker, att dopet från religiös synpunkt är en engångshandling i en människas

liv. Sistnämnda uppfattning uttalas även av kyrkobokföringsinspektören

i Lunds stifts södra inspektionsområde, som säger, att det namn, varmed

barn nämnts i dop, ansetts vara intakt.

Statistiska centralbyrån kritiserar terminologin i den föreslagna bestäm­

melsen och anser bl. a., att uttryckssättet »antaga förnamn» ej går väl sam­

man med den hävdvunna föreställningen om dop. Även hovrätten över Skåne

och Blekinge anmärker på denna terminologi, vilken betecknas som onödigt

omständlig. Det kan, säger hovrätten, icke finnas något rimligt behov av att

använda olika beteckningar för namnförvärv allteftersom personen, som får

namnet, är över eller under 18 år.

Några remissinstanser har berört frågan huruvida man i dop kan ändra

eller byta förnamn. Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift påpekar,

att i första stycket av 26 § användes uttrycket »givas ytterligare förnamn»,

och framhåller, att det ej framgår klart, om alla förnamn skall upprepas vid

dop eller om man vid dopet kan byta ut något eller några av de tidigare nam­

nen. Detta är en fråga av betydelse t. ex. då någon från annan religion över­

går till kristendomen och vid dopet önskar byta ett namn, som påminner om

den tidigare religionstillhörigheten. Det föreslås därför, att möjligheten till

sådant byte närmare utreds och på lämpligt sätt regleras i lagtexten. Dom­

kapitlet i Växjö och kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspek­

tionsområde gör liknande uttalanden.

Statistiska centralbyrån anser, att namnmyndigheten bör ha viss frihet

att vid behov medge tillägg av mer än ett namn. Å andra sidan finns anled­

ning till farhågor för att kommitténs förslag om tillägg av förnamn efter an­

sökan kan leda till för stor uppmjukning av praxis. Centralbyrån ifrågasät­

ter därför, om icke det föreslagna stadgandet bör avfattas mera i överens­

stämmelse med det nuvarande. Även domkapitlet i Lund uttalar sig för krav

på synnerliga skäl vid både ändring av och tillägg till förnamn. Hovrätten

över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det finns anledning att uppställa

olika förutsättningar för förvärv av ytterligare förnamn och för byte av så­

dant namn, men uttalar sig ej om vilken gemensam förutsättning som bör

föredragas.

Departementschefen. Av ålder har dopet haft en central betydelse för för-

namnsgivningen, och kommitténs förslag, att dop som sker efter den första

namngivningen skall medföra rätt att tillägga förnamn, har icke från något

håll föranlett erinringar. Denna både av religiösa motiv och av tradition be­

tingade förnamnsgivning bör också enligt min mening bibehållas. Även

kommitténs förslag att här inbegripa andra religiösa förrättningar, till vilka

132

en förnamnsgivning kan vara knuten, synes befogat. Tillägg av förnamn bor

alltså få göras vid dop eller motsvarande religiös förrättning.

Vad angår frågan om omdop har flera remissinstanser vänt sig mot tan­

ken, att en vuxen person som övergår från en religion till en annan därvid

skall äga tillägga ytterligare förnamn. Det synes emellertid föreligga ett be­

fogat intresse för den, som inträder i svenska kyrkan eller från denna över­

går till annat trossamfund, att äga möjlighet att i samband därmed göra

tillägg till tidigare förnamn. Ett omdop inom samfund som vederbörande

redan tillhör torde däremot, med hänsyn till den innebörd som brukar ges

dopet, ej få anses utgöra grundval för antagande av ytterligare förnamn.

Det synes ej vara erforderligt att i lagtexten markera denna begränsning.

Lagtexten bör alltså kunna utformas så, att ytterligare förnamn må ges vid

dop eller motsvarande religiös förrättning, som äger rum efter det namn

givits enligt huvudregeln i 23 §. Någon anledning att använda olika termino­

logi i fråga om namngivningen med hänsyn till om personen är under eller

över 18 år finner jag ej föreligga. Föreskrift bör liksom i 23 § meddelas om

anmälan av namnet hos pastor.

Såsom kommittén föreslagit bör även beredas möjlighet att på administra­

tiv väg erhålla namntillägg. Den av kommittén förordade begränsningen, att

endast ett förnamn må erhållas i denna ordning, synes dock kunna slopas.

1 särskilt fall bör alltså mer än ett namn kunna godkännas, om sökanden

visar att han har behov därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

25 §.

I denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 27 § andra stycket,

behandlas möjligheterna att få förnamn utbytt eller struket ur kyrkoboken.

Gällande rätt. Enligt 17 § folkbokföringsförordningen får i kyrkobok in­

fört förnamn i princip icke ändras. Kan synnerliga skäl förebringas, mä

dock riksbyrån för folkbokföringen på ansökan medge ändring av förnamn.

Kommittén. Kommittén har föreslagit att, om synnerliga skal förebringas,

den som förvärvat förnamn skall efter ansökan hos namnmyndigheten i

stället för detta kunna erhålla annat förnamn.

Kommittén har ej funnit skäl frångå den nuvarande restriktiva linjen,

varför den föreslagna bestämmelsen i sak överensstämmer med nu gällande

rätt. Bestämmelsen skall enligt kommittén endast tillfredsställa eu sökan­

des önskan att bli befriad från ett redan förvärvat namn.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån framhåller som betydelsefullt,

att även borttagande av namn får medges utan att annat namn behöver sät­

tas i stället.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, om det finns anledning

att uppställa olika förutsättningar för förvärv av ytterligare förnamn och

för byte av sådant namn.

133

Departementschefen. Kommittéförslaget synes mig ej ge anledning till

annan erinran än att möjlighet bör beredas att helt befria en person från

ett namn utan att sätta annat i dess ställe. Till den föreslagna paragrafen

bör således fogas ett tillägg av innebörd, att en person skall kunna hos

namnmyndigheten på samma villkor som i fråga om namnbyte vinna för­

klaring, att han ej längre skall bära ett förvärvat förnamn.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar kommittéförslagets 28 §, innehåller de

krav som skall ställas på ett förnamns form för att det skall kunna god­

kännas.

Gällande rätt. Folkbokföringsförordningens 17 § innehåller förbud mot

att i kyrkobok införa förnamn, som uppenbarligen kan väcka anstöt eller

åtlöje. Motsvarande förbud mot godkännande av förnamn vid dop inom

svenska kyrkan finns upptaget i lag den 20 december 1946 om tillägg till

3 kap. kyrkolagen. Har namnet godkänts vid sådant dop, må enligt nyss­

nämnda paragraf i folkbokföringsförordningen pastor icke vägra införa

namnet, även om han för egen del anser att namnet ej bort godkännas.

Kommittén. Kommittén har i förevarande paragraf upptagit gällande be­

stämmelse om förnamnets form, varvid regeln emellertid delvis anpassats

till kommittéförslagets motsvarande regel om släktnamnets form. Som för­

namn må enligt förslaget ej godkännas namn som kan väcka anstöt, som

kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat så­

som förnamn. Med namn som icke är ägnat såsom förnamn åsyftas framför

allt namn av påtaglig släktnamnskaraktär. Härigenom avser kommittén att

bringa det nu rådande skicket, att såsom förnamn ge moders flicknamn,

att upphöra. Kommittén vill dock ej med regeln utesluta möjligheten att

liksom nu döpa barn till patronymikon byggt på faderns förnamn.

I ett andra stycke av 28 § har kommittén upptagit den nu gällande re­

geln, att förnamn som redan blivit till sin form prövat vid dop, förrättat

eller bekräftat inom svenska kyrkan, ej därefter får omprövas. Såsom skäl

härför har kommittén angivit, att svenska kyrkans präster är statstjänste­

män och alltså vid dop handlar i denna egenskap.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser den valda

formuleringen ställa alltför stor krav på pastor. Han bör icke vara skyldig

vägra godta ett namn annat än då det kan väcka anstöt eller åtlöje. I övrigt

bör han inverka på namnvalet endast genom att ge råd. Statistiska central­

byrån uttalar sig i samma riktning.

Ky rkobokf öring sinspektören i Växjö stifts andra inspektionsområde an­

ser däremot föreliggande förslag innebära en i jämförelse med lydelsen i

17 § folkbokföringsförordningen effektivare bjälp för pastor, då han har

att ta ställning till den mycket grannlaga uppgiften att meddela beslut i

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

namngivningsärenden. Formuleringen »som kan antagas leda till obehag

för bäraren» är mycket ändamålsenlig.

Domkapitlet i Luleå anser, att formuleringen »namn som kan väcka an­

stöt eller som kan leda till obehag för bäraren» är ett tillräckligt skydd och

att den följande formuleringen »eller som eljest icke är ägnat som förnamn»

är alltför diffus.

Svea hovrätt noterar, att bestämmelsen ej är avsedd att utgöra hinder

mot den gamla seden att döpa barn till patronymikon. Enligt hovrätten,

som icke finner skäl att uppställa sådant hinder, kan emellertid lagtexten

möjligen tolkas i annan riktning. Hovrätten över Skäne och Blekinge kon­

staterar, att enligt motiveringen till förslaget ett och samma namn kan vara

ägnat som förnamn, om det är patronymikon, men icke om det är moderns

släktnamn. Detta finner hovrätten icke vara rimligt. Domkapitlet i Luleå

delar denna uppfattning och uttalar sig för att man bör kunna döpa ett

barn till moderns släktnamn.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund karakteriserar sådant patronymi­

kon, varom här är fråga, som »mellannamn» och uttalar önskemål om att

den, som ej erhåller sådant namn i dopet men önskar bära det, får rätt

härtill efter egen anmälan ävensom att kvinna, som ingår äktenskap, får

använda namnet tillsammans med makens släktnamn.

Enligt statistiska centralbyrån synes önskvärt att förhindra, att släkt­

namn ges som förnamn, och centralbyrån finner tveksamt, om det förelig­

ger tillräckliga skäl att medge sådan användning av patronymikon. Kyrko-

bokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde anser, att pa­

tronymikon icke är att betrakta som förnamn och att sedvänjan att foga

sådant till förnamnen bör försvinna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar liksom statistiska centralbyrån,

att ett lagfästande av den föreslagna formuleringen av 28 § första stycket

kräver ändring i 1946 års tillägg till kyrkolagen.

Beträffande kommitténs motivering för 28 § andra stycket uttalar kyrko-

bokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde, att det är

oriktigt och vilseledande att påstå, att stadgandets föregångare i 17 § folk-

bokföringsförordningen tillkommit av hänsyn till att svenska kyrkans präs­

ter vid dop handlar i egenskap av statstjänstemän. Undantaget i sagda para­

graf är ett uttryck för att förhållandet mellan dop och namn, varmed barn

nämnts i dop, ansetts vara och bör vara intakt. Kyrkobokföringsinspektören

i Göteborgs stifts norra inspektionsområde uttalar sig i samma riktning.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om för­

namns form anknyter till motsvarande bestämmelser om släktnamn (9 §

i departementsförslaget). Vad som i detta sammanhang är väsentligt är en­

ligt min mening att förhindra, att barn belastas med kuriösa eller frånstö­

tande förnamn. Vidare bör i princip ej såsom förnamn godkännas namn av

påtaglig släktnamnstyp. Vad angår s. k. patronymikon bygger förekomsten

135

av sådana inom vissa släkter på en mycket långvarig tradition. I den mån

det ej finns risk för att patronymikon uppfattas såsom det verkliga släkt­

namnet, bör förnamn av denna typ kunna godkännas. Som regel torde dylik

risk ej föreligga, eftersom patronymikon nästan enbart brukar ges i sådana

fall, då släktnamnet ej är sonnamn.

De grundsatser som enligt det anförda bör gälla beträffande förnamns

form synes ha kommit till ett i huvudsak riktigt uttryck i den av kommit­

tén föreslagna formuleringen av stadgandets första stycke. Det bör således

stadgas, att såsom förnamn ej må godkännas namn som kan väcka anstöt,

som kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen

icke är ägnat såsom förnamn. Dopförrättare vid dop inom svenska kyrkan

har att iakttaga en i lag den 20 december 1946 om tillägg till 3 kap. kyrko­

lagen meddelad bestämmelse, att vid dop ej får ges namn, som uppenbar­

ligen kan väcka anstöt eller åtlöje. Denna bestämmelse torde böra ändras,

så att dess avfattning överensstämmer med den regel som nu upptages i

namnlagen. En sådan ändring förutsätter medverkan av kyrkomötet.

Vid anmälan om förnamn ankommer det på pastor att pröva om namnets

form uppfyller de krav som anges i namnlagen. Folkbokföringsförordningens

bestämmelse, att pastor ej må vägra att i födelse- och dopbok införa namn

som givits i dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, ändock att

han för egen del anser att namnet ej bort givas, synes ha sin grund

däri, att förordningen endast reglerar förutsättningarna för anteckning i

kyrkobok. När bestämmelserna om förnamns form upptages i allmän lag,

ligger det i sakens natur, att kyrkoboltförande pastor icke, lika litet som

då det gäller av namnmyndigheten godkänt namn, kan få vägra att införa

förnamn, som godkänts vid dop inom svenska kyrkan. Någon särskild före­

skrift härom synes därför ej längre erforderlig.

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

I detta kapitel, som motsvarar kommitténs förslag dels till namnlagens

fjärde kapitel och dels till vissa stadganden i namnkungörelsen, regleras

förfarandet vid anmälan hos pastor, vid ansökning hos namnmyndigheten

och vid ärenden och mål inför allmän domstol.

Förfarandet vid anmälan

27 §.

Denna paragraf, som motsvarar 29 och 30 §§ i kommitténs förslag till

namnlag och 6 §, 9 § andra stycket och 12 § första stycket i dess förslag till

namnkungörelse, innehåller bestämmelser om vem som är behörig att mot­

taga anmälan och om sättet för anmälan.

Gällande rätt. Regler om var anmälan om släktnamn eller förnamn skall

göras saknas i gällande rätt. Emellertid framgår av de allmänna bestämmel­

serna i § 7 släktnamn sförordningen samt 15 och 16 §§ folkbokföringsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

ordningen, att anmälan skall ske hos pastor i den församling, där den av an­

mälan berörde är eller skall vara kyrkobokförd. Beträffande sättet för an­

mälan stadgar 15 § folkbokföringsförordningen, att sådan skall ske munt­

ligen vid personlig inställelse inför pastor, dock att skriftlig anmälan böi

godtagas, om den är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Har anmälan om

namn gjorts hos pastor i annan församling än födelsehemorten eller har dop

ägt rum inför sådan pastor, skall enligt 37 § 2 och 3 mom. kyrkobokförings-

kungörelsen underrättelse ofördröj ligen meddelas pastor i födelseförsam­

lingen.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Kommittén. I förslagets 29 § första stycket stadgas, att anmälan om anta­

gande av släktnamn eller därom, att förnamn givits eller antagits, skall

göras hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall

vara kyrkoskriven. Vidare föreslår kommittén, att i 6 § namnkungörelsen

upptages den från folkbokföringsförordningen hämtade regeln, att anmälan

skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor men att skriftlig

anmälan bör godtagas, om den är fullständig och finnes tillförlitlig. Angå­

ende tidpunkten för avgivande av hustrus förklaring, att hon ämnar behål­

la henne före äktenskapet tillkommande släktnamn, stadgas i 30 § förslaget

till namnlag, att sådan förklaring får avges tidigast då lysning sökes. I 12 §

första stycket förslaget till namnkungörelse har kommittén slutligen intagit

en bestämmelse, att förklaring som nu sagts skall avges muntligen eller

skriftligen inför pastor i lysningsförsamlingen eller muntligen inför vigsel-

förrättaren. En hänvisning till den underrättelse om dop, som skall ske en-

!igt kyrkobokföringskungörelsen, har av kommittén upptagits i 9 § andra

stycket namnkungörelsen.

Remissyttrandena, Familjerättskommittén påpekar, att namnlagen avses

vara tillämplig på varje svensk medborgare, oavsett huruvida han har hem­

vist i riket eller ej. För den som icke är eller skall vara kyrkoskriven i ri­

ket saknas föreskrift om var anmälan skall göras.

Statistiska centralbyrån påvisar samma förhållande och anser, att 13 och

14 §§ religionsfrihetslagen kan tjäna som förebild. Hur i de avsedda fallen

anteckning om det antagna namnet skall ske, bör bestämmas i administra­

tiv följdförfattning. Vidare anser centralbyrån, att i namnärende tvist med

pastor ej bör få uppkomma om var vederbörande skall vara kyrkobokförd;

anmälan om antagande av släktnamn bör därför ske hos pastor i den för­

samling, där förvärvaren är kyrkobokförd. För övrigt bör i lagen anges vem

som är pastor. Centralbyrån hänvisar till administrativa författningar, som

berör denna fråga, och framhåller, att pastor merendels användes som be­

teckning på myndigheten. Avser man, att namnfrågorna skall handläggas av

pastor personligen, bör detta utsägas.

Domkapitlet i Växjö uttalar att, med hänsyn till att tveksamhet kan upp­

stå angående förnamns stavning vid dess antecknande i kyrkobok, det bör

föreskrivas att uppgift om givet namn skall lämnas skriftligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

137

Beträffande hustrus förklaring, att hon ämnar behålla henne före äkten­

skapet tillkommande släktnamn, framhåller statistiska centralbyrån, att an­

nan än präst i svenska kyrkan kan vara vigselförrättare och att präst ej är

vigselförrättare i sin egenskap av pastor i folkbokföringsförordningens me­

ning. Enligt 33 § i kommitténs förslag till namnlag torde klagan ej kunna

föras över vigselförrättares beslut angående förklaring utan endast över

pastors i anledning därav vidtagna eller underlåtna åtgärd. Centralbyrån har

intet att erinra mot bestämmelsen om tidpunkten för förklaring men fram­

håller, att bestämmelsen endast tar sikte på normalfallen. Även om man kan

bortse från fall, som avses i 3 kap. 6 § giftermålsbalken, synes detta likväl

icke möjligt beträffande giftermål i utlandet. Ifrågavarande bestämmelse

bör, säger kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra inspektions­

område kompletteras med hänsyn till det fall, att svensk kvinna enligt 1

kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 ingått äktenskap inför utländsk myndighet

utan föregående svensk lysning. Namnanmälan kan då lämpligen ske i sam­

band med att vigseln inskrives i den ordning 26 § kyrkobokföringskungörel-

sen stadgar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser bestämmelsen, att hustrus för­

klaring får avges tidigast då lysning sökes, vara överflödig. Det är nämligen

knappast att befara, att kvinna önskar avge sådan förklaring i oträngt mål.

Enligt kyrkobokföringsinspektören i Karlstads stift bör förklaringen icke

kunna avges efter lysningens fullbordande eller lysningsbevisets utfärdan­

de. Den föreslagna ordningen synes erbjuda kyrkobokföringstekniska svå­

righeter. Vidare bör ej vigselförrättaren som sådan vara behörig att motta

förklaring utan denna torde lämpligen få avges endast inför pastor i lys-

ningsförsamlingen. Domkapitlet i Karlstad ger uttryck för liknande syn­

punkter.

Kyrkobokföringsinspektören i Luleå stifts norra inspektionsområde an­

ser, att det torde vara svårt att vid själva vigselakten avge förklaring. Även

domkapitlet i Linköping finner, att av praktiska skäl förklaring icke bör få

avges vid vigselförrättningen.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra inspektionsområde och

domkapitlet i Härnösand anser, att förklaring skall avges skriftligen.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit

bör upptagas stadgande, att sådan anmälan hos pastor som avses i lagen

skall göras i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara

kyrkobokförd. Därtill bör fogas ett tillägg av innebörd att, om den som an­

mälan avser varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling,

anmälan skall göras hos pastor i den församling där han vistas.

Något särskilt forum för den som ingår äktenskap utan föregående svensk

lysning synes mig ej därutöver erfordras. Den som icke haft möjlighet att

före äktenskapets ingående avge anmälan, som här avses, kan med åbero­

pande av detta förhållande söka sitt tidigare namn åter med stöd av

11 § i

departement sförslaget.

r,f Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

138

Vad som avses med pastor framgår av 2 § kyrkobokföringskungörelsen.

Något särskilt stadgande härom i namnlagen synes ej erforderligt.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor eller

skriftligen. Något behov av andra regler beträffande anmälan till vigselför-

rättare anser jag ej föreligga.

Såsom framgår av departementsförslagets 23 och 24 §§ skall anmälan om

förnamn göras endast om namnet ej givits vid dop inom svenska kyrkan.

Har sådant dop ägt rum, åligger det enligt kyrkobokföringskungörelsen

dopförrättaren att ofördröjligen underrätta pastor i födelsehemorten. En

erinran om denna i administrativ ordning meddelade föreskrift torde böra

upptagas.

28 §.

I denna paragraf, som motsvarar 29 § tredje stycket i kommitténs för­

slag till namnlag och 10 § i dess förslag till namnkungörelse, finns bestäm­

melser om pastors beslut i anledning av anmälan.

Kommittén. Kommittén har i 29 § tredje stycket namnlagen föreslagit, att

pastor så snart ske kan skall meddela beslut rörande anmälan. Meddelas ej

sådant beslut genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen

skriftlig, skall pastor enligt 10 § förslaget till namnkungörelse ofördröjligen

sedan beslut fattats därom underrätta den beslutet gäller. Sådan underrät­

telse skall innehålla uppgift om vad mottagaren har att iakttaga vid full­

följd av talan mot beslutet.

Remissyttrandena. I anledning av kommittéförslagets 29 § tredje stycket

anför statistiska centralbyrån:

Merendels måste med inskrivning i kyrkobok på grund av inkomna an­

mälningar anstå till efter expeditionstiden, och det är ofta först då som even­

tuella hinder med säkerhet kan konstateras. Även om prästen ger den an­

mälande ett omedelbart besked, kan detta därför endast betraklas som ett

förhandsbesked, ej som ett oåterkalleligt beslut. Den föreslagna skyldig­

heten för pastor att meddela beslut kan därför bli betungande. Ett gynnande

beslut torde ej bli överklagat av någon som enligt stadgandet skulle få med­

delande därom, och den anmälande har för övrigt möjlighet att vid behov

kostnadsfritt få ett prästbevis, som utvisar att anmälningen godtagits. Skyl­

digheten att meddela beslut torde därför kunna och böra inskränkas till att

gälla avslagsbeslut. Det kan därvid ifrågasättas, om icke detta alltid bör

meddelas skriftligen och delgivas bevisligen. För att tryckt blankett skall

kunna användas utan alltför mycken komplettering med ifylld text bör pas­

tor ej vara skyldig att skriva beslutet med motivering; men den missnöjde

bör vara berättigad att erhålla muntlig upplysning om skälen för beslutet,

om han så önskar.

Departementschefen. De erinringar mot kommittéförslaget, som fram­

ställts av statistiska centralbyrån, torde böra beaktas. I paragrafen bör så­

lunda endast avslagsbeslut behandlas. Finner pastor, att gjord anmälan icke

kan upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela beslut

att anmälan ej föranleder anteckning i kyrkobok. Det ligger i pastors tjäns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

139

teplikt att ej onödigtvis dröja med sådant beslut. Finner pastor att anmä­

lan bör föranleda anteckning, behöver han ej meddela något formligt beslut

därom.

29 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 33 § 1 och 2 mom. i kommittéförslaget,

upptar regler om fullföljd av talan mot pastors beslut.

Gällande rätt. Enligt 65 § tredje stycket folkbokföringsförordningen skall

talan mot pastors beslut i frågor om anteckning i kyrkobolc av släktnamn

eller förnamn föras genom besvär hos domkapitlet. Den som är missnöjd

med domkapitlets beslut äger enligt 73 § samma förordning, jämförd med

30 § instruktionen för domkapitlen den 4 januari 1937, anföra besvär hos

Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet. Enligt 2 § 15 :o regeringsrätts­

lagen tillhör sådana besvär regeringsrättens upptagande och avgörande. Ta­

lan som nu sagts kan fullföljas av envar, vars rätt beröres av beslutet.

Kommittén. Kommittén föreslår i 33 § 1 mom., att talan mot pastors be­

slut skall fullföljas hos namnmyndigheten. Talan mot namnmyndighetens

beslut skall enligt kommittéförslagets 33 § 2 mom. fullföljas hos Kungl.

Maj :t. Sådan talan skall upptagas av regeringsrätten. Besvärstiden skall en­

ligt förslaget i båda fallen vara tre veckor, och talan skall kunna fullföljas

av envar, vars rätt beröres av det överklagade beslutet.

Kommittén uttalar, att namnmyndigheten, sedan dess verksamhetsområ­

de genom den nya namnlagen blivit reglerat, kommer att representera en

samlad administrativ erfarenhet på namnrättens område i såväl rättsligt

som språkligt avseende. Det synes därför rimligt, att man låter fullföljd av

talan mot kyrkobokförares åtgärder och beslut i namnfrågor ske till denna

myndighet. Avgörande för anteckning i kyrkobok är mången gång, hur man

skall ställa sig till rätten att förvärva och att behålla eller ock skyldighet

att ej längre bära släktnamn. Härtill kommer att man genom besvärsären-

denas överförande till namnmyndigheten underlättar en enhetlig bedöm­

ning och främjar uppkomsten av en fast praxis. Därför kan tvekan ej råda

om lämpligheten av att talan mot pastors beslut skall föras hos namnmyn­

digheten.

Vad gäller fullföljd av talan mot namnmyndighetens beslut anför kom­

mittén, att man ej längre kan nöja sig med att låta namnfrågor administra­

tivt i sista instans avgöras av namnmyndigheten. Det skulle icke stämma

med en utbredd rättsuppfattning att utesluta den missnöjde från klagorätt.

Remissyttrandena. Den av kommittén föreslagna ändringen i fråga om be-

svärsinstans tillstyrkes eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstan­

ser. Från flera håll framhålles dock, att det för den nya ordningens genom­

förande bör förutsättas, att domkapitlet såsom remissinstans får tillfälle

yttra sig i anledning av besvär över pastors beslut.

Domkapitlet i Stockholm finner icke några bärande skäl ha anförts för

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

en överflyttning av ifrågavarande grupp av ärenden från domkapitlet till

namnmyndigheten. Även statistiska centralbyrån avstyrker kommittéförsla­

get och tillstyrker att besvär över pastors beslut även i namnfrågor skall

prövas av domkapitel. Centralbyrån anför följande.

Förslaget innebär den olägenheten, att besvärsmyndigheterna i andra in­

stans vid klagan över kyrkobokförares beslut ökas från två till tre; enligt

65 § folkbokföringsförordningen överprövas vissa kyrkobokföringsfrågor

av länsstyrelsen, andra av domkapitlet, som enligt 29 § förordningen dess­

utom är tillsynsmyndighet över kyrkobokföringen.

Därtill kommer att de av pastor handlagda namnfrågorna ofta har ett

sådant samband med andra frågor om kyrkobokföring, alt det måste anses

olämpligt att besvären skall upptagas av olika myndigheter. Som exempel

kan erinras om det----------- förhållandet, att en anteckning om namn beror

av en anteckning om ett statusförhållande. Ändras den senare anteckningen

följer merendels därav, att även anteckningen om namnet måste ändras.

Namnmyndighelen bör ej äga att vare sig besluta ändring av statusanteck­

ningen eller i sina domskäl utgå från annat antagande om statusförhållan­

det än det som är antecknat i kyrkoboken. En och samma myndighet bör

vara behörig att besluta om båda slagen av anteckningar, så att det ej på

grund av instansordningen behöver inträffa, att en klagande har anledning

att tveka om var han skall besvära sig eller måste hänvisas från den ena

myndigheten till den andra för att jämväl eller i stället där utföra sin talan,

eller att han löper risk att förlora sin talerätt hos en av myndigheterna me­

dan hans sak prövas hos den andra. Då kommittén avsett att riksbyrån för

folkbokföringen skall bli namnmyndighet bör vidare anmärkas, att namn­

myndigheten ej därigenom vinner ökad befogenhet med avseende å andra

kyrkobokföringsfrågor. Riksbyrån äger ej ändra ett av pastor meddelat be­

slut, ej heller i ett enskilt folkbokföringsfall föreskriva, vilket beslut som

skall meddelas; och det har ej ansetts lämpligt att göra riksbyrån till be-

svärsinstans i kyrkobokföringsfrågor (se härom prop. 255/1946 s. 273 och

279).

Departementschefen. Sedan den 1 juli 1962 är patent- och registrerings­

verket namnmyndighet. Detta avsteg från den av kommittén föreslagna ad­

ministrativa ordningen måste beaktas vid bedömningen av frågan, hos vil­

ken myndighet besvär mot pastors beslut och åtgärder bör fullföljas.

Enligt folkbokföringsförordningen skall pastors beslut eller åtgärd i ären­

den angående rätt kyrkobokföringsort och vissa därmed likartade ärenden

överklagas hos länsstyrelsen. I andra frågor om kyrkobokföring skall talan

mot pastors beslut eller åtgärd fullföljas hos domkapitlet i stiftet. I sin verk­

samhet som kyrkobokförare är pastor skyldig att följa anvisningar, som ut­

färdas av riksbyrån för folkbokföringen, vilken för närvarande utgöres av

statistiska centralbyrån; enligt föreliggande förslag till omorganisation av

folkbokföringen skall dock annan myndighet än statistiska centralbyrån

vara riksbyrå för folkbokföringen.

Pastor har sålunda redan och kommer framdeles att i kyrkobokförings­

frågor få att göra med tre i högre eller mindre grad överordnade organ. Om

klagan över paslors beslut i namnfrågor skulle föras hos patent- och regi­

streringsverket såsom namnmyndighet, skulle han komma att i dessa frå­

141

gor få att göra med ytterligare en överinstans. Detta vore enligt min me­

ning icke lämpligt. Domkapitlet torde även i fortsättningen böra vara be-

svärsmyndighet i namnfrågor.

Mot domkapitlets beslut bör talan kunna fullföljas hos Kungl. Maj :t i

den ordning som i allmänhet gäller för fullföljd av talan mot sådant beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förfarandet vid ansökan

30 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag till namnlag

och 2 § i förslaget till namnkungörelse, meddelas formföreskrifter för ansö­

kan hos namnmyndigheten.

Gällande rått. Enligt § 2 släktnamnsförordningen skall ansökan om god­

kännande av släktnamn prövas av patent- och registreringsverket. Ansökan

skall, försedd med uppgift om sökandens postadress, inges eller i betalt brev

insändas till verket. Sökandens underskrift skall vara styrkt av vittnen. Vid

ansökningen skall fogas prästbevis, angivande sökandens fullständiga namn,

hans födelseår, -månad och -dag jämte bostad i församlingen samt om han

är gift eller icke.

Kommittén. I lagförslagets 31 § har kommittén endast upptagit en be­

stämmelse, att ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn skall

göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. Frågan om vem som skall

vara namnmyndighet föreslås behandlad i namnkungörelsen. I kungörel­

sens 2 § föreslår kommittén regler för ansökan, vilka i huvudsak överens­

stämmer med de redan gällande. Dock har kommittén ej ansett bevittning

av sökandens namnteckning vara erforderlig. Med hänsyn till de nya be­

stämmelserna angående villkoren för namnförvärv skall i ansökningen an­

ges de skäl, på vilka framställningen om namn grundas. Enligt kommitténs

mening skall dock även framdeles en icke motiverad ansökan om nytt släkt­

namn av en person, som har ett av de notoriskt icke särskiljande släktnam­

nen, kunna utan vidare upptagas till prövning.

Remissyttrandena. I anslutning till förslaget om föreskrifter angående an-

sökningsförfarandet tar statistiska centralbyrån upp frågan om avgifter och

anför, att kostnad för ärendets handläggning för närvarande uttages i form

av stämpel på namnbeviset. Stämpelavgiften är 20 kr. På grund av den före­

slagna bestämmelsen, att namnmyndigheten skall underrätta pastor om nytt

namn (5 § förslaget till namnkungörelse), minskas namnbevisets värde för

sökanden. Ovillighet att utlösa namnbevis kan därför befaras nödvändiggöra

indrivningsåtgärder i icke önskvärd utsträckning. Ansökningsavgift bör där­

för stadgas som villkor för ansökningens upptagande. Beloppet bör bestäm­

mas så, att även kungörelsekostnad täckes. Möjligen kan 50 kronor anses

som skäligt belopp.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Om denna fråga yttrar patentverket, att för verkets olika verksamhetsgre­

nar gäller principen att var och en av dessa skall finansieras genom avgifter,

som är så beräknade att de ge full kostnadstäckning medan däremot något

överskott icke eftersträvas. Därest namnärendena anses böra överlämnas till

patentverket, skulle det vara naturligast att principen om kostnadstäckning

gjordes tillämplig även på dessa ärenden.

Departementschefen. Enligt föreliggande förslag till namnlag skall ansö­

kan om förvärv av släktnamn gälla jämväl till förmån för sökandens barn un­

der aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Om sö­

kanden förvärvar nytt släktnamn, tillkommer detta automatiskt sådant barn.

Det måste emellertid anses lämpligt, att barnet upptages i själva beslutet i an-

sökningsärendet. Prästbevis, som åberopas i ärende angående förvärv av

släktnamn, bör därför innehålla uppgift om sådant sökandens barn.

Enligt departementsförslaget skall vissa ansökningsärenden rörande barn

föregås av ett förfarande inför domstol, varvid denna prövar frågan, huru­

vida namnbytet är förenligt med barnets bästa. När beslut i sådan fråga före­

ligger, bör det bifogas ansökningen.

Avgifter i släktnamnsärenden har hittills uttagits i form av stämpel å

namnbeviset; stämpelbeloppet är f. n. 20 kronor. Den nu föreslagna ord­

ningen innebär, att namnmyndighetens lagakraftvunna beslut ex officio le­

der till anteckning i kyrkobok av det nya namnet. Med denna ordning sy­

nes det, såsom statistiska centralbyrån och patentverket framhållit, lämp­

ligt att i stället införa ett system med ansökningsavgifter. Vid bestämman­

de av avgiftens storlek måste man taga ställning till huruvida den för pa­

tentverket i andra ärenden gällande principen om kostnadstäckning skall

tillämpas även i namnärenden. Dessa är till sin natur artskilda från varu­

märkes- och patentärendena, vilka vilar på ett kommersiellt underlag. Det

bör enligt min mening övervägas om man ej bl. a. med hänsyn till intres­

set av att de, som ej har tillräckligt särskiljande namn, byter släktnamn

bör i namnärenden frångå principen med kostnadstäckning. I likhet med

vad som gäller enligt varumärkeslagen (48 § andra stycket) torde i namn­

lagen endast behöva upptagas en bestämmelse om att avgift skall erläggas

vid ansökan och att Kungl. Maj :t skall äga föreskriva avgiftens storlek. Ett

stadgande av denna innebörd har upptagits i förevarande paragraf.

Den föreslagna övergången från nuvarande stämpelavgift till ett system

med ansökningsavgift torde få beaktas vid den pågående omarbetningen

av bestämmelserna om lösen- och stämpelavgifter.

31 §.

Denna paragraf, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag till namnkun­

görelse, innehåller regler om namnmyndighetens åtgärder, då ansökan är

ofullständig.

Kommittén. Kommittén föreslår, att namnmyndigheten i fall, då ansö­

kan är ofullständig och det ej är uppenbart att den skall avslås, skall för­

143

anstalta om erforderlig utredning, något som överensstämmer med hittills­

varande praxis. Visserligen kunde man tänka sig att i stället låta sökanden

själv ombesörja all utredning, men det har synts kommittén lämpligare att

understryka, att angivna praxis bör följas även i fortsättningen. Ofta torde

utredningen kunna fullständigas genom att sökanden anmodas att i vissa

hänseenden komplettera den, och efterkommes icke sådan anmaning äger

namnmyndigheten, om bristfälligheten är relevant, avslå ansökan. En erin­

ran härom kan lämpligen göras i samband med anmodan.

Inom kommittén har dock ifrågasatts, att namnmyndigheten skulle åläg­

gas att alltid skriftligen underrätta sökanden om framkomna anmärk­

ningar. Härvid skulle sökanden föreläggas att yttra sig inom viss angiven

tid, vid äventyr att ansökningen vid denna tids utgång skulle avskrivas

utan vidare prövning, om sökanden icke inkommit med svar. Ett sådant

system gäller för patentärenden och varumärkesärenden. Kommittén har

emellertid ansett sig icke ha anledning att i nuvarande läge närmare ingå på

frågan om en sådan uppläggning av förfarandet, bl. a. med hänsyn till den

då rådande ovissheten om den framtida namnmyndigheten.

Remissyttrandena. Patentverket anser, att bestämmelserna om förfaran­

det är alltför knapphändiga. Sålunda saknas erforderliga bestämmelser om

föreläggande och om påföljd av att sådant ej i rätt tid efterkommits. Även

statistiska centralbyrån framhåller, att det bör stadgas, vilken påföljd myn-

ligheten äger föreskriva, för den händelse kompletteringsföreläggande ej

iakttages.

Departementschefen. Med beaktande av vad patentverket och statistiska

centralbyrån anfört bör i paragrafen upptagas bestämmelser om föreläg­

gande och avskrivning. Sådana har för motsvarande fall intagits i varumär­

keslagen (19 §). Namnmyndigheten har givetvis även möjlighet att själv för­

anstalta om utredning av betydelse för ärendets avgörande.

32 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, innehål­

ler bestämmelser om kungörande av ansökan i namnärende.

Kommittén. Kommittén påpekar, att det i direktiven för utredningen

ifrågasatts införandet av ett uppbudsförfarande i namnärenden. Vid ett

dylikt förfarande skall ansökningar om släktnamn kungöras viss tid före

avgörandet, för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa

invändningar, medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning. På

detta sätt kan namnmyndigheten genom invändning från annan få taga

ställning till problem, vilka annars först skulle ha aktualiserats i samband

med ett överklagande. Ett sådant resultat av uppbudsförfarandet skulle

vara ägnat att minska antalet besvärsmål. Med hänsyn till namnmyndighe­

tens möjligheter att konstatera, om med det sökta namnet lätt förväxlings-

bart namn eller annat kännetecken förekommer, torde dock minskningen av

Kungl. Mcij:ts proposition nr 37 år 1963

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

besvärsmålen bli ringa. Med hänsyn härtill och till den med uppbudsför-

farandet förenade tidsutdräkten, har kommittén funnit sig icke kunna för­

orda ett sådant system.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att frågan om ett upp-

budsförfarande förtjänar ytterligare övervägas, och anför till stöd härför:

Ett uppbudsförfarande skulle emellertid väsentligt öka den tid, under vil­

ken ett kolliderande namnintresse kan göras gällande. Besvärsmålens an­

tal skulle med all sannolikhet bli mindre. Om prövningen grundas enbart

på register vet ej ens sökanden vilka liknande namn som myndigheten fin­

ner i registren. En sådan vetskap i och för sig och i all synnerhet en annan

namnhavares protest medan sökanden ännu har fritt val skulle säkert i många

tall åstadkomma, att han finner ett mera särskiljande namn önskvärt. Har

han på någon i lagen erkänd grund sökt annans namn kan en protest tänkas

medföra att han hellre söker ett helt nytt namn. Varje sökandes andel i

kungörelsekostnaden skulle ej behöva bli stor, då det sannolikt skulle räcka

med att publicera en lista på de sökta namnen. En sådan lista kan lämpligen

kungöras varje vecka efter en summarisk föredragning av ärendena för "be­

dömning av avslagsrisken, eventuellt efter föredragandens egen bedömning.

Med en rätt avvägd personalstyrka bör denna preliminära bedömning kunna

sättas in på ett så tidigt stadium, att tiden för invändningar i huvudsak

kommer att sammanfalla med den erforderliga tiden för ärendenas omsorgs-

fullare beredning till slutligt avgörande; uppbudsförfarandet torde därför i

stort sett icke behöva vålla alltför mycket ökad tidsutdräkt.

Även patentverket anser övervägande skäl tala för att man inför ett upp­

budsförfarande. Verket finner ej kommitténs invändningar mot ett sådant

förfarande bärkraftiga och anför härom:

Vad först beträffar myndighetens möjligheter att ex officio beakta före­

kommande kännetecken av olika slag, är det för patentverket uppenbart att

så kan ske endast i relativt begränsad omfattning, och häremot riktas i och

för sig icke någon kritik. Det måste då ankomma på vederbörande känne-

teckensinnehavare, att själv vara verksam för tillvaratagande av sin rätt.

Att så^ sker redan vid den administrativa prövningen — och icke senare i

rättegång — torde även vara av stort intresse för namnsökanden. Genom ett

uppbudstörtarande kunna dylika kollisioner komma under prövning redan

innan namnmyndigheten avgjort ärendet. Enligt förslaget kommer däremot

fragan att behandlas först hos regeringsrätten. Denna kan härigenom även

sägas bli första instans för prövningen av kollisionsfrågan, vilket ter sig

mindre lämpligt. Vad åter den med uppbudet förbundna tidsutdräkten an­

går, kan patentverket icke finna att denna synpunkt har någon större be­

tydelse. I en fråga om namnbyte torde det i allmänhet vara tämligen lik­

giltigt om behandlingen av ärendet tar två månader eller fyra månader.

Departementschefen. Med hänsyn till vad patentverket och statistiska

centralbyrån anfört anser jag, att bestämmelser om kungörande av ansökan

i namnärende bör upptagas i lagen. Bestämmelserna bör dock begränsas till

att gälla i ärenden om godkännande av nytt släktnamn enligt 8 eller 12 §.

Finner namnmyndigheten, att sådan ansökan kan upptagas, skall den alltså

kungöras. Patentverket har för varumärkeskungörelser en särskild publi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

145

kation, och det synes praktiskt, att kungörelserna i namnärenden kommer

att förutom i Post- och Inrikes Tidningar inflyta i en motsvarande publika­

tion. Detta torde underlätta i varje fall för de namnbyråer, som av allmän­

heten brukar anlitas i namnärenden, att upprätthålla en viss kontinuerlig be­

vakning av namnfrågorna.

Invändningar mot ansökningen bör kunna göras inom en månad från kun­

görelsedagen.

Kostnaden för kungörelseförfarandet bör täckas av den föreslagna an-

sökningsavgiften.

33 §.

Denna paragraf, som icke återfinnes i kommittéförslaget, motsvarar 21 §

första stycket i varumärkeslagen och innehåller regler om upptagande av

ansökningsärende till fortsatt prövning. Har invändning gjorts mot ansök­

ningen, bör namnmyndigheten före ärendets avgörande kunna ge parter­

na tillfälle att yttra sig.

34 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i kommitténs förslag till namn-

kungörelse, ges bestämmelser om namnmyndighetens åtgärder, sedan beslut

i ansökningsärende fattats.

Kommittén. Kommittén påpekar att, sedan möjlighet att överklaga namn­

myndighetens beslut föreslagits, föreskrift måste lämnas om det sätt på

vilket den, som äger föra talan mot beslutet, skall få kännedom om detta.

En sådan bestämmelse är nödvändig ej blott för att bereda honom möjlig­

het att föra talan utan också för att få en tidpunkt, från vilken klagotiden

skall räknas.

Enligt kommitténs förslag skall namnmyndigheten, sedan beslut i ansök­

ningsärende fattats, därom underrätta sökanden. Har ansökningen avsla­

gits, skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för avslaget samt full-

följdshänvisning. Har ansökan om släktnamn bifallits, skall kungörelse om

beslutet jämte fullföljdshänvisning intagas i allmänna tidningarna.

Departementschefen. Såsom av det följande framgår föreslår jag att rätt

att föra talan mot namnmyndighetens beslut skall tillkomma endast sökan­

den och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökning­

en. Då sålunda namnmyndigheten vid tiden för beslutet har kännedom om

vilka personer som äger föra talan däremot, bör beslutet av myndigheten

delges envar av dem. Därmed kommer ett kungörelseförfarande sådant som

kommittén föreslagit att sakna funktion. Jag får därför förorda, att i före­

varande paragraf upptages allenast regler om underrättelse till sökande och

invändare. Kan talan föras mot beslutet skall underrättelsen innehålla moti­

vering för beslutet samt fullföljdshänvisning.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

35 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 § 2 och 3 mom. i kommitténs förslag

till namnlag, innehåller regler om fullföljd av talan mot namnmyndighe­

tens beslut i ansökningsärende.

Kommittén. Enligt 33 § 2 mom. i förslaget skall talan mot namnmyndig­

hetens beslut i ansökningsärende fullföljas hos Kungl. Maj :t genom besvär,

som skall vara inkomna till namnmyndigheten inom tre veckor från det

klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. Mål angående namn

skall tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Talan må fullföl­

jas av envar, vars rätt beröres av beslutet. Enligt 33 § 3 mom. må namnmyn­

digheten före besvärstidens utgång på hemställan av sökanden återkalla

beslut om bifall till ansökan om släktnamn.

Beträffande den föreslagna regeln om återkallelse framhåller kommittén,

att den i sak redan torde gälla. Den får emellertid ökad betydelse i och

med att släktnamn, som erhållits efter ansökan, skall såsom kommittén

föreslagit ex officio antecknas i kyrkobok. För närvarande kan en sökande,

som för sig fått nytt släktnamn godkänt, pröva sig fram under ett år. Han

kan under denna tid ångra sig och underlåta att anmäla namnet till an­

teckning i kyrkobok. I så fall förfaller namnmyndighetens beslut om god­

kännande. Det synes kommittén rimligt att, då sådan möjlighet fråntages

sökanden, en kortare tidrymd beredes honom, inom vilken han kan ånyo

överväga frågan. Det kan också tänkas, att en sökande, om beslutet över­

klagas av annan, finner med sin fördel förenligt att hemställa om beslutets

återkallande.

Remissyttrandena. Patentverket föreslår, att besvärstiden skall löpa från

beslutets dag samt att den utsträckes till två månader.

Svea hovrätt anser att, i den mån en rätt till återkallelse av beslut ej redan

föreligger, den föreslagna tre veckor långa besvärstiden icke för sökanden

kan utgöra en ändamålsenlig ersättning för den nu gällande ettårsfristen.

Enligt hovrättens mening bör därför 3 mom. i förslaget utgå. Även hovrät­

ten över Skåne och Blekinge anser ifrågavarande bestämmelse onödig och

framhåller, att frågan om återkallelse av beslut har stor allmän räckvidd

och icke bör, innan förvallningsförfarandet får sin allmänna reglering, upp­

tagas till behandling på detta område, särskilt som de anförda skälen där­

för synes föga övertygande. Jämväl statistiska centralbyrån finner bestäm­

melsen utgöra en torftig ersättning för nu gällande ettårstid och detta även

om bestämmelsen, såsom enligt centralbyrån bör ske, ändras så att åter­

kallelse medges ända till dess lagakraftägande beslut föreligger. Centralby­

rån uttalar sig i första hand för ett bibehållande av ettårsregeln. Från all­

mänt namnrättsliga synpunkter torde det icke kunna möta alltför stora be­

tänkligheter att tillerkänna sökanden en så att säga vilande lagfart på nam­

net. Med andra metoder synes kunna förhindras, att namnmyndighetens

register belastas med icke burna namn. Det kan ej anses som en omistlig

fördel, att namnmyndigheten skall kunna själv befordra sina beslut till

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

147

verkställighet. Och att namnmyndighets beslut kunde överklagas var enligt

namnförordningens ursprungliga lydelse icke ett hinder mot att medge sö­

kanden denna inarbetningstid. I varje fall bör sökanden ha större möjlig­

het än enligt förevarande moment samt 15 och 16 §§ i kommittéförslaget

att få sitt förra namn tillbaka eller ett annat namn, exempelvis under ett

år från det ångrade förvärvet.

I motsats härtill anser kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts söd­

ra inspektionsområde behovet av rådrum tillräckligt tillgodosett genom be­

stämmelsen om återkallelse.

Departementschefen. Kommittén har föreslagit, att talerätt skall införas

och att talan mot namnmyndighetens beslut skall upptagas och avgöras av

regeringsrätten. Skäl kan givetvis anföras för att möjlighet införes att i ad­

ministrativ ordning föra talan mot namnmyndighetens beslut. I nuvarande

läge kan jag emellertid ej förorda, att regeringsrättens redan alltför stora

arbetsbörda utökas med dessa ärenden. Jag vill erinra om att åtskilliga för­

slag om införande av regeringsrätten som besvärsinstans har framlagts un­

der senare år men icke ansetts kunna genomföras på grund av domstolens

arbetsbelastning. Frågan om den administrativa rättskipningens organisa­

tion utredes för närvarande av förvaltningsdomstolskommittén. I avbidan

på resultatet av dess arbete får en annan lösning sökas i fråga om namn­

ärendena än den av namnrättskommittén föreslagna.

Enligt patentförordningen skall mot patentverkets beslut å patentav­

delning talan föras hos verkets besvärsavdelning. Frågan om en liknan­

de ordning i varumärkesärenden upptogs av varumärkesutredningen men

dess förslag innebar ej någon ändring i den då gällande instansordningen;

fullföljd av talan skulle, där sådan var tillåten, ske hos Kungl. Maj :t. Vid

departementsbehandlingen av detta förslag föreslogs, att verkets besvärs­

avdelning skulle vara mellaninstans även i varumärkesärenden. Det ansågs

vara av särskilt värde då det gällde att utbilda en fast praxis, vilket vore

betydelsefullt med hänsyn till att den nya lagen innefattade åtskilliga ny­

heter i förhållande till då gällande lag. I 47 § varumärkeslagen upptogs eu

bestämmelse om fullföljd av talan till verkets besvärsavdelning.

Sedan den 1 juli 1962 är patentverket namnmyndighet. Det bör därför

övervägas, om icke i namnärenden klagan lämpligen kan föras hos verkets

besvärsavdelning. För en sådan ordning talar, att en likartad behandling

av alla inom patentverket handlagda ärenden kan anses önskvärd. Vidare

skulle det kunna vara av värde med en överprövande instans, som skulle ha

tillfälle alt ge relativt utförliga motiveringar till sina beslut.

Med stöd av det sagda får jag föreslå att talan mot namnmyndighetens

beslut skall föras hos patentverkets besvärsavdelning. Mot dess beslut bör

talan ej få föras. Om besvärsavdelningens sammansättning vid prövning av

namnärenden torde bestämmelser få meddelas i administrativ ordning.

Kommitténs förslag, att talan må fullföljas av envar, vars rätt beröres

av beslutet, måste ses mot bakgrunden av att kommittén ej ansett sig kun­

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

na förorda ett uppbudsförfarande. Den i 32 § departementsförslaget upp­

tagna ordningen med uppbud kominer att medföra samma möjlighet för

den som anser sin rätt bliva kränkt att framlägga sina synpunkter som den

av kommittén föreslagna talerätten. Det bör därför enligt min mening ef­

ter invändningstidens slut ej ges möjlighet för annan än sökanden och in-

vändare att klaga över det slutliga beslutet. En motsvarande begränsning

av talerätten har skett i varumärkeslagen.

I fråga om besvärstiden bör man följa de allmänna reglerna i lagen den

4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Nå­

gon särskild bestämmelse i saken torde därför ej upptagas i namnlagen.

Kommitténs förslag, att i lagen skulle införas en uttrycklig bestämmelse

om möjlighet för namnmyndigheten att på hemställan av sökanden åter­

kalla beslut om bifall, har väckt kritik från flera håll. Jag kan ej heller bi­

träda förslaget. Innan besvärssakkunniga slutfört sin utredning om förvalt-

ningsförfarandet, bör frågan om återkallelse av beslut icke regleras inom

ett så begränsat område som det förevarande.

Statistiska centralbyrån har i detta sammanhang föreslagit, att den som

erhållit nytt namn själv skall få avgöra om namnet skall antecknas i kyr-

kobok eller icke. Detta synes innebära, att namnärendet trots bifall skulle

utmynna i intet, om sökanden underlåter att anmäla namnet. En sådan ord­

ning torde kunna leda till icke önskvärda konsekvenser i olika avseenden,

och jag anser mig därför ej kunna biträda centralbyråns förslag.

36 §.

I denna paragraf, som motsvarar 5 § andra punkten i kommitténs för­

slag till namnkungörelse, föreskrives att namnmyndigheten skall utfärda

namnbevis.

Gällande rätt. Enligt praxis utfärdas namnbevis till sökande, som erhållit

godkännande av nytt släktnamn. Beviset, som är stämpelbelagt, skall före­

tes, när sökanden hos pastor anmäler namnet för anteckning i kyrkobok.

Har namnmyndigheten godkänt nytt förnamn, underrättas ex officio pastor

i den församling sökanden tillhör och anteckning om det nya namnet sker

därför automatiskt.

Kommittén. I 5 § förslaget till namnkungörelse har kommittén upptagit

bestämmelser om namnmyndighetens åtgärder, sedan gynnande beslut vun­

nit laga kraft. Vare sig beslutet gäller släktnamn eller förnamn, skall un­

derrättelse ske hos pastor i och för anteckning i kyrkobok. Till sökanden

skall utfärdas namnbevis.

Med bestämmelsen om namnbevis har kommittén velat nå två syften.

Dels får sökanden genom sådant bevis underrättelse om att ett gynnande

beslut, varom han underrättats då det meddelades, blir ståndande, dels får

han på detta sätt ett officiellt bevis för att han bytt namn, vilket torde vara

honom till gagn i olika sammanhang.

149

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån ifrågasätter, såsom omtalats

vid föregående paragraf, om man icke kan bibehålla den nuvarande regeln

enligt vilken sökanden själv har att inom ett år till anteckning i kyrkobok

anmäla namnet.

I motsats härtill säger kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts söd­

ra inspektionsområde, att föreliggande bestämmelse om underrättelse till

pastor framstår som viktig. Avsaknaden av en sådan har nu stundom med­

fört, att godkänt namn ej blivit vederbörligen antecknat.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar avsaknaden av bestäm­

melse, att domstol, som dömt någon släktnamn förlustig, skall därom un­

derrätta kyrkobokföraren.

Departementschefen. Såsom redan framgår av vad jag anfört vid före­

gående paragraf biträder jag kommitténs förslag, att namnmyndighetens

lagakraftägande beslut automatiskt skall leda till anteckning i kyrkobok.

Bestämmelse härom bör upptagas i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Det­

samma bör gälla i fall då domstol avgjort namnfråga.

I förevarande paragraf har upptagits bestämmelse om skyldighet för

namnmyndigheten att, sedan ansökan om namn bifallits, utfärda namnbe­

vis till sökanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förfarandet inför domstol

37 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, uppta­

ges bestämmelser om forum rörande domstolsärenden enligt namnlagen.

Departementschefen. Enligt departementsförslaget skall frågan om namn­

byte för barn under aderton år i vissa fall (1, 3, 4, 5 och 12 §§) prövas av

domstol, som därvid har att uttala sig, huruvida namnbytet är förenligt med

barnets bästa. Frågor av denna art bör upptagas av rätten i den ort, där vård-

nadshavaren har sitt hemvist (jfr 20 kap. 9 § föräldrabalken).

38 §.

I denna paragraf, vartill motsvarighet ej finns i kommittéförslaget, ges

bestämmelser angående handläggningen av sådana domstolsärenden som

avses i 37 §.

Departementschefen. De domstolsärenden som avses i 37 § är av sådan

natur, att det bör föreligga skyldighet till officialprövning från domstolens

sida. Vårdnadshavaren bör regelmässigt höras. Vidare är det angeläget att

få kännedom om inställningen hos den vars namn barnet bär och den vars

namn det avses skola bära, i den mån en eller båda av dessa personer ej

är vårdnadshavare. Har barnet fyllt tolv år, bör det självt höras, om detta

med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt. I vissa fall, t. ex. då det

gäller fosterbarn, kan det vara anledning att höra barnavårdsnämnden.

150

Vid handläggning av nu ifrågavarande ärenden bör underrätt ha den

sammansättning som anges i andra stycket av 6 § lagen den 20 december

1946 om handläggning av domstolsärenden.

39 §.

Denna paragraf, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag till namnlag,

innehåller bestämmelser om forum för rättegång i mål angående släktnamn

samt om preskription av talerätt.

Kommittén. Enligt kommitténs förslag skall tvist om släktnamn kunna

upptagas på två olika sätt. Talan angående släktnamn kan enligt försla­

get föras i ett redan anhängigt mål om äktenskaplig börd, om barns egen­

skap av trolovningsbarn eller om äktenskapsskillnad eller i ärende om hä­

vande av adoptivförhållande. Sker ej detta skall tvist om släktnamn in­

stämmas till alimänt tvistemålsforum. Subsidiärt forum är Stockholms råd­

husrätt. Talan mot den som förvärvat släktnamn efter ansökan hos namn­

myndigheten eller biperson till denne må ej väckas senare än fem år, efter

det att beslut i anledning av ansökan vunnit laga kraft.

Kommittén framhåller, att vissa namnfrågor automatiskt kommer upp i

rättegång rörande statusförhållanden. I några av de föreslagna lagrummen

anges nämligen, att namnhavaren förlorar namnet, om ej domstolen tillåter

att han må behålla det. Detta innebär, att åtgärd till förhindrande av för­

lust måste vidtagas i statusprocessen.

Beträffande preskriptionsregeln anför kommittén, att domstolen visser­

ligen enligt förslaget har möjlighet att vid synnerliga skäl tillåta, att sva­

randen behåller namnet, varvid den tid svaranden haft namnet och käran­

dens passivitet under samma tid torde kunna få avgörande betydelse. Emel­

lertid anser kommittén, att man genom en preskriptionsregel bör skapa

trygghet för den enskildes namnförvärv. Sedan viss tid förflutit bör detta

ej underkastas en prövning, som såvitt gäller förvärvarens möjlighet att

behålla namnet är skönsmässig. Med preskriptionsregeln tillgodoser man

också det allmännas krav på namnstabilitet.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det

materiella innehållet i 34 § första stycket inskränker sig till föreskrift om

subsidiärt forum, och anser det tveksamt om denna föreskrift skulle fylla

någon uppgift. Därest stycket skall finnas kvar, bör emellertid mål om åter­

gång i äktenskap upptagas i uppräkningen av statusmål. Sistnämnda yr­

kande framföres också av Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner avfaltningen av kommitté­

förslagets 19 och 20 §§ knappast tydligt ge vid handen, att vissa namntvis­

ter skall kunna upptas av domstol efter särskilt yrkande i rättegång av

familjerättslig karaktär.

Beträffande preskriptionsregeln i 34 § andra stycket anför patentverket,

att regeln tillstyrkes under förutsättning att föreskriften i kommittéförsla­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

151

gets 21 och 22 §§, att svaranden vid synnerliga skäl må behålla namnet, ut­

går. Skulle däremot sistnämnda föreskrift bibehållas, bör någon särskild

preskriptionsregel icke upptagas i lagen.

Familjeråttskommittén anser, att fem år är en alltför kort preskriptions­

tid för att den föreslagna möjligheten till talan vid domstol skall få avsedd

betydelse. Kommittén förordar därför en avsevärd förlängning av tiden el­

ler att bestämmelsen om preskription får utgå. I stället kan lång tids för­

lopp nämnas som ett synnerligt skäl till undantag. I allt fall bör talan mot

bipersoner få föras senare, om huvudpersonen förklarats förlustig sitt för­

värvade namn.

_

_ .

I motsats härtill finner hovrätten över Skåne och Blekinge preskriptions­

tiden onödigt lång. En enkel lösning vore, att fristen för varje person löpte

från hans förvärv.

Departementschefen. De regler om namnförlust som upptagits i 15 18 §§

i departementsförslaget förutsätter, att tvist om släktnamn i vissa fall

kan behandlas i rättegång av familjerättslig karaktär. För dylika fall er­

fordras ej några forumregler. Då talan föres i särskild rättegång, bör såsom

kommittén föreslagit gälla rättegångsbalkens forumregler för tvistemål i

allmänhet. I tydlighetens intresse torde en föreskrift härom böra upptagas.

Möjligheten att genom talan vid domstol angripa ett av namnmyndighe­

ten meddelat beslut om släktnamnsförvärv bör, såsom kommittén föreslagit,

ej stå öppen obegränsad tid. Jag biträder förslaget, att talan som har avses

skall väckas senast inom fem år från det beslutet vunnit laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

I förevarande paragraf, som är likalydande med 7 § första stycket i kom­

mitténs förslag till namnkungörelse, behandlas faders medgivande att hans

barn utom äktenskap äger antaga hans släktnamn.

Kommittén. Kommittén påpekar, att medgivande av fader till barn utom

äktenskap att barnet må antaga hans släktnamn förekommer aven nu,

ehuru regler saknas för hur medgivandet skall lämnas. En undersökning

har givit vid handen, att sådant medgivande ibland lämnas i samband med

erkännande av faderskap inför barnavårdsman och stundom muntligen in­

för pastor. I vissa fall har skriftligt medgivande godtagits.

Kommittén har i sitt förslag först och främst anknutit medgivandet till

erkännande av faderskap. De formföreskrifter som därvid galler finner

kommittén tillfyllest. Det framstår också som synnerligen praktiskt att ta

upp namnfrågan i samband med övriga spörsmål, som rör faderskapet.

Kommittén förutsätter, att den som har att mottaga erkännande om fader­

skap hädanefter regelmässigt tar upp även namnfrågan till behandling. Rör

152

det sig om skriftligt erkännande, skall i den använda blanketten särskilt

utrymme finnas för namnet.

Har medgivande ej lämnats i samband med erkännande av faderskap,

skall det enligt kommitténs förslag kunna lämnas muntligen inför pastor

eller skriftligen i en av vittnen styrkt handling.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra in­

spektionsområde understryker synpunkten, att frågan om faderns medgi­

vande regelmässigt bör upptagas till behandling i samband med erkännan­

det av faderskapet. I motsats härtill menar kyrkobokföringsinspektören i

Lunds stifts södra inspektionsområde, att en sådan ordning ehuru måhän­

da praktisk ej sällan blir olycklig och lätt kan leda till en namnändring,

som snart nog ångras. Det händer, alt barnavårdsman utan att iaktta att

framställningen skall göras av fadern och modern sänder meddelande till

pastorsämbetet om att barnet skall bära faderns namn. Många anser det

klokt, att båda föräldrarna låter namnfrågan vara tills den automatiskt lö­

ses genom äktenskaps ingående. Lyckligast vore, att samtycket ges när nam­

net skall ändras.

Statistiska centralbyrån påpekar, att medgivande av fader för närvarande

ej antecknas i kyrkobok.

Departementschefen. Jag tillstyrker att förevarande paragraf utformas i

huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Föreskrift om an­

teckning i kyrkobok av medgivande som här avses torde få upptagas i kyrko-

bokföringskungörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

41

§.

Denna paragraf, som motsvarar 2 § andra stycket och 8 § i kommitténs

förslag till namnkungörelse, innehåller föreskrifter om hur samtycke skall

lämnas.

Kommittén. Kommittén har i 2 § andra stycket förslaget till namnkun­

görelse upptagit en bestämmelse, att samtycke i ansökningsärenden skall

lämnas skriftligen och vara styrkt av vittnen. I 8 § av kungörelsen före­

slås, att samtycke av styvfader att hans styvbarn äger antaga hans namn

skall lämnas muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen

styrkt handling.

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra in­

spektionsområde anser, att civilrättsliga anteckningar bör kunna styrkas

med skriftliga anmälningar och medgivanden, och föreslår att ordet munt­

ligen utgår ur förslaget.

Departementschefen. Kommitténs förslag överensstämmer i sak med vad

som nu gäller. Anmälan till anteckning i kyrkobok skall enligt folkbokfö-

ringsförordningen regelmässigt ske muntligen inför pastor. Det synes mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

153

ej finnas anledning att i namnfrågor göra undantag från denna regel, och

jag föreslår därför att en bestämmelse i sak motsvarande vad kommittén

föreslagit införes i lagen.

De fall av samtycke, som här kommer i fråga, återfinns i departements-

förslaget i 4 § (styvfader), 5 § (fosterföräldrar) och 13 § andra stycket

första punkten (föräldrar och adoptivföräldrar). Vidare ifrågakommer sam­

tycke i de i 13 § andra stycket andra punkten åsyftade fallen, då den som

efter ansökan erhållit nytt släktnamn kan samtycka till att hans föräldrar,

syskon och syskons barn förvärvar samma namn. Då det i dessa sistnämn­

da fall är fråga om ett förfarande hos namnmyndigheten, bör samtycket

alltid lämnas skriftligen.

42 §.

Denna paragraf, som är likalydande med kommittéförslagets 32 §, inne­

håller en bestämmelse om behörighet att göra anmälan eller ansökan.

Gällande rätt. Enligt § 7 första stycket släktnamnsförordningen skall an­

mälan eller ansökan beträffande den som ej uppnått myndig ålder göras

av den eller dem, som har vårdnaden om honom. Har den omyndige fyllt

aderton år, må anmälan eller ansökan ej upptagas med mindre den biträtts

av honom. Hustru må dock alltid själv göra anmälan om att hon under

äktenskapet vill bära dubbelnamn eller att hon efter äktenskapsskillnad

återtar sitt flicknamn.

Kommittén. Kommittén har för namnförhållanden föreslagit en behörig-

hetsålder av aderton år. Redan enligt gällande rätt har den som fyllt ader­

ton år en viss självständig namnrätt; vid legitimation äger han själv be­

stämma om han vill förvärva faderns släktnamn och om fader efter ansö­

kan erhåller nytt släktnamn sker automatiskt förvärv icke för hans barn

som fyllt aderton år. I andra fall fordras samtycke av den som är mellan

aderton och tjugoett år. Det sagda innebär å andra sidan, att en aderton-

åring, som önskar namnbyte, ej själv kan ta initiativet till ett sådant utom

i legitimationsfallen. Enligt kommitténs mening måste man finna en ålders­

gräns, vid vilken man samtidigt som man gör barnet i namnhänseende obe­

roende av föräldrar eller andra vårdnadshavare tillerkänner det full själv­

bestämmanderätt. Flera skäl talar då för adertonårsgränsen. Redan nu ute­

sluter namnlagstiftningen vid denna ålder bipersonsverkningar av namn­

byte. Enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken ges barnet vid fyllda aderton år rät­

tighet att själv ta tjänst eller annat arbete. Kvinna må vid fyllda aderton

år ingå äktenskap utan att ansöka om offentligt tillstånd. Vidare kan näm­

nas att religionsfrihetslagen uppställer aderton år som åldersgräns för

självständigt ställningstagande till frågan om medlemsskap i svenska kyr­

kan.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det kunna

befaras, att barn i äktenskap som fyllt aderton år men icke nått erforderlig

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

mognad begagnar möjligheten att antaga moderns släktnamn till att ge ut­

tryck för antipati mot fadern och därigenom skapar eller förvärrar sönd­

ring inom familjen. Hovrätten vill emellertid icke förorda någon ändring i

denna del; hovrätten har härvid tagit hänsyn främst till vad som enligt

religionsfrihetslagen gäller om utträde ur svenska kyrkan.

Genealogiska föreningen förordar, att åldersgränsen höjes, så att anmä­

lan eller ansökan endast kan göras av myndig person.

Departementschefen. Kommitténs förslag synes mig välgrundat och bör

upptagas i lagen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge

anfört må framhållas, att enligt departementsförslaget barn i äktenskap

endast efter ansökan skall kunna erhålla moderns flicknamn.

43 §.

Paragrafen, som motsvarar kommittéförslagets 35 §, innehåller bemyndi­

gande för Kungl. Maj :t att förordna om namnmyndighet samt att meddela

erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen. Såsom tidigare omtalats är

patent- och registreringsverket sedan den 1 juli 1962 namnmyndighet.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 37 §. Den nya lagstiftningen

torde böra träda i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Paragrafen motsvarar kommittéförslagets 38 §.

Kommittén. Kommittén har föreslagit att följande författningar och för-

fattningsrum skall upphävas genom den nya lagen, nämligen 5 kap. 15 §

giftermålsbalken, som stadgar att hustru förvärvar mannens släktnamn,

10 kap. 8 § giftermålsbalken, som innehåller bestämmelser om hustrus för­

lust av släktnamn i vissa fall av återgång i äktenskap, 11 kap. 31 § gifter­

målsbalken, som stadgar rätt för frånskild hustru att återta sitt flicknamn,

5 kap. 2 § föräldrabalken, som reglerar utomäktenskapligt barns förvärv

av släktnamn, 5 kap. 3 § föräldrabalken, som reglerar adoptivbarns förvärv

och förlust av adoptants släktnamn, släktnamnsförordningen den 5 decem­

ber 1901 samt 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946, som inne­

håller regler om förnamn. I paragrafen upptages också en generell bestäm­

melse om upphävande av vad i övrigt i lag eller särskild författning finnes

stridande mot bestämmelserna i namnlagen.

Beträffande 5 kap. 1 § föräldrabalken, som reglerar inomäktenskapligt

barns förvärv av släktnamn, föreslår kommittén, att paragrafen får sådan

lydelse att den beträffande barns och adoptivbarns namn kommer att hän-

A'isa till namnlagen. I särskilda förslag upptar kommittén vidare ändringar

155

av 9 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och

prokura, 2 § 15:o) regeringsrättslagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3), 16 §

folkbokföringsförordningen den 25 juni 1946 (nr 469) samt kungörelsen

den 25 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fas-

tighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån påpekar, att bestämmelser bör

upptagas om vilken lagstiftning som skall tillämpas i ärenden som anhängig-

gjorts men ej slutbehandlats före lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den nya lagen ersätter främst släktnamnsförord-

ningen och de i giftermålsbalken och föräldrabalken upptagna namnbestäm­

melserna. I förevarande paragraf torde emellertid endast släktnamnsför-

ordningen böra omnämnas. De motsvarande bestämmelser, som erfordras i

fråga om balkarna, har upptagits i särskilda författningsförslag.

Kommittén har föreslagit, att i 5 kap. 1 § föräldrabalken skall upptagas

hänvisning till namnlagen. Även 5 kap. 15 § giftermålsbalken torde böra

innehålla en sådan hänvisning. Vidare synes 4 kap. 13 § sista stycket liksom

5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken böra upphävas.

Till de författningsändringar, som kommittén i övrigt föreslagit, åter­

kommer jag i det följande. Jag vill dock här framhålla, att jag icke finner

påkallat, att — såsom kommittén föreslagit — i 9 § firmalagen utbyta or­

det tillnamn mot släktnamn. Denna ändring torde kunna anstå, till dess

firmautredningen slutfört sitt arbete.

Beträffande handläggningen av namnärenden, som anhängiggjorts men

ej avgjorts före den nya lagstiftningens ikraftträdande, synes särskilda be­

stämmelser ej erforderliga. Den nya lagstiftningen bör tillämpas även på

sådana ärenden. Vad angår ärenden, som avgöres före den nya lagens ikraft­

trädande, torde namnmyndigheten finna anledning att överväga om icke

prövningen — i den mån den ej grundas på författningsbestämmelser utan

på praxis — bör anpassas efter den nya lagstiftningens principer.

I fråga om avgifter torde de nya bestämmelserna få gälla även för ären­

den, som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande men avgöres

först därefter. Innan slutligt beslut meddelas i sådant ärende, får namn­

myndigheten av sökanden infordra avgiften. Närmare bestämmelser härom

torde upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

46 §.

Paragrafen, som motsvarar kommittéförslagets 39 §, innehåller bestäm­

melser för reglering av vissa särskilda problem vid övergången från äldre

till nya rättsregler.

Kommittén. Kommittén finner det angeläget alt nu slutgiltigt stabilisera

namnrätten. Det föreslås därför, att i 39 § 1 mom. upptages ett stadgande,

att släktnamn som vid lagens ikraftträdande finnes för någon antecknat i

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

kyrkobolt skall tillkomma denne som om han förvärvat namnet enligt namn­

lagen. En viss inskränkning i denna regel föreslås i 3 mom.

Enligt § 1 punkt 3 släktnamnsförordningen äger den, som saknar släkt­

namn, efter anmälan hos pastor som släktnamn anta sonnamn, som bildats

på hans faders, farfaders eller morfaders eller i almanackans namnlängd

upptaget manligt förnamn, eller ock gårdsnamn, med vilket han efter ortens

sed allmänneligen benämnes. Kommittén föreslår i 39 § 2 mom. att den

som saknar släktnamn under en tvåårig övergångsperiod skall äga rätt att

anta släktnamn enligt denna äldre regel. Underlåter han att göra detta,

skall det tillnamn som för honom finns antecknat i kyrkobok tillkomma ho­

nom som släktnamn enligt namnlagen. Vidare föreslår kommittén i andra

stycket av 2 mom., att gift kvinna under övergångsperioden skall efter an­

mälan hos pastor få återta sådant släktnamn, som tillkom henne före äkten­

skapet.

Enligt 39 § 3 mom. skall vad i de två första momenten stadgas om rätt

till släktnamn ej gälla, där förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn

enligt äldre rätt kunnat meddelas och talan därom anhängiggöres inom fem

år från det namnlagen trätt i kraft eller från den senare dag, då namnet

antecknats såsom släktnamn. I motiven till denna bestämmelse erinrar kom­

mittén om att egenartat adligt släktnamn redan åtnjuter materiellt skydd.

Huruvida sådant skydd existerar jämväl för borgerligt namn, har kommit­

tén låtit vara en öppen fråga. Detta innebär, att kommittén utgår från att

sådan rätt kan vara för handen, ehuru detta ännu icke genom rättegång

fastslagits. Enligt bestämmelsen i 1 mom. erhåller var och en som har släkt­

namn namnrätt därtill enligt namnlagen och enligt 2 mom. första stycket

kan den, som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn, förvärva namn­

rätt antingen till släktnamn, som han antager enligt äldre regler, eller ock

till sådant tillnamn, som efter övergångsperioden är att betrakta såsom

släktnamn. Dessa bestämmelser kan leda till inskränkning i sådan ensam­

rätt, som enligt vad nyss sagts är eller kan vara för handen enligt nu gäl­

lande rätt. Om så skulle ske, innebure det ett avsteg från den i Sverige gäl­

lande principen, att ny lag ej må äga tillbakaverkande kraft. En person,

som före lagens tillkomst har talerätt, kan icke omedelbart genom lagens

ikraftträdande berövas denna rätt. Det är därför nödvändigt att genom un­

dantag från 1 och 2 mom. tillgodose namnhavares nu bestående ensamrätt

till släktnamn. Hinder föreligger dock ej, att man i den nya lagen föreskri­

ver viss tid — preklusionstid — inom vilken namnhavaren skall utöva sin

talerätt, vid äventyr att han går den förlustig.

Preklusionstiden skall enligt förslaget räknas för de i 39 § 1 mom. åsyfta­

de fallen från dagen för lagens ikraftträdande. I de i 2 mom. åsyftade fal­

len finns ej något släktnamn antecknat vid lagens ikraftträdande; i dessa

fall skall preklusionstiden därför räknas antingen från den dag namnhava­

ren anmäler släktnamn till anteckning eller från den dag två år efter ikraft­

trädandet, då ett tidigare antecknat tillnamn skall gälla såsom släktnamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

157

Remissyttrandena. Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts norra

inspektionsområde föreslår, att bestämmelsen i 39 § 2 mom. tillämpas ge­

neröst så att även ett sonnamn, som burits under två generationer, kan ut­

bytas, om det ej redan fastställts att det bäres som släktnamn. Det före­

kommer, att en person i kyrkoböckerna står antecknad med ett sonnamn,

medan han allmänt benämnes med ett icke-sonnamn i likhet med föregå­

ende generation; det kan då vara skäligt att han under övergångstiden får

anta sistberörda namn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar en viss tvekan om det lämpli­

ga i att helt förhindra bruket av patronymikon i fortsättningen. Även kyr­

kobokföringsinspektören i Uppsala ärkestifts norra inspektionsområde an­

mäler tvekan mot detta ingrepp i en namnfråga av urgammal hävd.

Familjerättskommittén håller före, att fristen är alldeles för kort, samt

ifrågasätter, om icke patronymikon bör få brukas som tillnamn även i fort­

sättningen, och domkapitlet i Luleå uttalar sig i samma riktning.

Beträffande andra stycket i 39 § 2 mom. uttalar kyrkobokföringsinspek­

tören i Uppsala ärkestifts norra inspektionsområde, att stadgandet däri ut­

gör det kanske allvarligaste problemet i det nya sammanhanget och må­

hända borde ha utelämnats, då det kan komma att innebära många arbets-

krävande ändringar inom en mycket kort tidsperiod. Det kunde ha varit väl­

betänkt, att hänvisa dessa fall till ansökningsvägen.

Statistiska centralbyrån framhåller, att man genom stadgandet i 39 § 3

mom. bevarar ett tillstånd av rättsovisshet under några år. Möjligen kan

mer ej åstadkommas, men då erfarenheten visat, att följderna av denna

ovisshet kan drabba enskilda svårt, skulle en närmare utredning ha varit

önskvärd. Såsom stöd för förhandenvaron av en allmän materiell namnrätt

har, framhåller centralbyrån, endast åberopats vissa rättsteoretikers åsikt.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har i förslaget visats väl stor

hänsyn till personer, som nu kan ha möjlighet att föra talan, och hovrät­

ten föreslår att övergångstiden minskas till två år.

Folkpartiets kvinnoförbund framhåller, att kommittén synes ha den upp­

fattningen, att rättsskyddet bör utformas lika för släktnamn, vare sig dessa

har adlig karaktär eller är av borgerligt ursprung. Förbundet delar helt

denna uppfattning och finner det ytterst angeläget, att också familjer av

borgerlig härkomst får rätt att behålla ett namn, som de kanske burit i ge­

nerationer, även om detta namn är likalydande med namnet på en adlig

släkt. Om det nu framlagda förslaget blir lag, bör det alltså bli slut på de

för mångas rättskänsla stötande processer, genom vilka en sådan borgerlig

släkt tvingats byta namn. Emellertid finner förbundet den i 39 § 3 mom.

föreslagna preklusionstiden oroande. Det förefaller, som om kommittén

ställt sig helt och hållet på den presumtive kärandens ståndpunkt. Enligt

förbundets uppfattning torde de olägenheter, som cn släkt kan ha av att

en annan släkt bär samma namn, i de flesta fall vara obetydliga i jämfö­

relse med de svårigheter, som vållas den släkt som blir fråndömd rätt till

158

sitt namn, ett namn som den i regel torde ha burit sedan tiden före tillkoms­

ten av 1901 års namnförordning. Förbundet föreslår därför, att 3 mom. ut­

går ur lagförslaget. I detta sammanhang framhåller förbundet, att en till-

lämpning av denna övergångsbestämmelse försvåras av att lagförslaget icke

synes innehålla regler för hur nytt släktnamn skall fastställas för den, som

döms förlustig sitt nuvarande namn och som vägrar att ansöka om nytt

släktnamn.

Departementschefen. Mot 39 § 1 mom. i kommitténs förslag har erin­

ringar ej framställts, och jag förordar att detta stadgande upptages i lagen.

I 39 § 2 mom. har kommittén föreslagit bestämmelser angående befogen­

het för den som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn att under en

övergångsperiod antaga sådant enligt äldre rätt ävensom befogenhet för

kvinna, som ingått äktenskap innan lagen trätt i kraft, att under över­

gångsperioden återtaga sitt flicknamn. Vidare föreslås en regel för det fall,

att den som endast har tillnamn underlåter att begagna möjligheten att

förvärva släktnamn. Det synes mig emellertid nödvändigt att i detta sam­

manhang jämväl reglera frågan huru skall förfaras beträffande släktnamn,

som godkänts enligt släktnamnsförordningen men vid lagens ikraftträdande

ännu ej antecknats i kyrkobok.

Enligt § 1 punkt 5 släktnamnsförordningen innefattar namnmyndighe­

tens godkännande av nytt släktnamn rätt för sökanden att få namnet an­

tecknat i kyrkobok. Sådan anteckning kan dock endast ske efter sökandens

egen anmälan, och enligt § 6 släktnamnsförordningen skall han inom ett år

från den dag godkännandet meddelades anmäla namnet hos pastor till in­

förande i kyrkobok. Underlåter han att göra sådan anmälan, är godkän­

nandet utan verkan. En följd härav synes kunna bli, att ett godkännande,

som före namnlagens ikraftträdande meddelats enligt släktnamnsförordning­

en, grundar rätt till namnbyte utan att det nya namnet ändock enligt fö­

revarande paragrafs första moment tillkommer sökanden såsom släktnamn.

Enligt min mening bör han i sådant fall ha möjlighet att inom den ur­

sprungliga ettårsfristen anmäla namnet till införande i kyrkobok. Endast

om så sker, bör namnet tillkomma honom såsom om han förvärvat det en­

ligt namnlagen. Jag föreslår, att såsom ett första stycke i förevarande pa­

ragrafs andra moment upptages en regel av angivna innebörd.

De regler som kommittén upptagit i 2 mom! första stycket föreslår jag

upptagna i momentets andra stycke. Från några håll har ifrågasatts, huru­

vida man i fortsättningen hör förhindra bruket av s. k. patronvmikon. Det

synes emellertid som om patronymikonbruket vållat vissa “olägenheter

for folkbokföringen. I den mån det finns intresse att bibehålla en inom

en släkt upprätthållen patronymikontradition, synes den möjlighet som

enligt förslaget föreligger att ge patronymikon såsom förnamn vara till­

fyllest.

Beträffande 2 mom. tredje stycket, motsvarande kommittéförslagets and­

ra stycke, vilket ger gift kvinna möjlighet att inom viss tid återtaga släkt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

159

namn som tillkom henne före äktenskapet, har ej framförts annan erinran

än att från ett håll föreslagits, att dessa fall borde prövas efter ansökan

och ej behandlas såsom anmälningsfall. Jag anser dock för egen del, att

det när det gäller återgång till hennes flicknamn är tillfyllest med anmä­

lan. Övergångstiden är ganska kort, och det finns ej anledning att räkna

med ett större antal namnändringar. Önskar hon återfå släktnamn, som

hon förvärvat i tidigare äktenskap, skall hon liksom enligt huvudregeln i

6 § ansöka därom. Någon särskild övergångsbestämmelse är ej nödvändig

för dessa fall, då möjlighet till sådan ansökan när som helst står öppen

för henne enligt 11 § i departementsförslaget. Som jag framhållit vid sist­

nämnda paragraf skall i dessa fall någon särskild prövning ej ske av det

sökta namnet. Med hänsyn härtill torde kvinna, som före lagens ikraftträ­

dande burit sin mans namn i förening med flicknamnet efter prövning enligt

11 § äga återbekomma detta dubbelnamn, oaktat hon enligt den nya lagens

principer eljest icke skall få efter ansökan förvärva sådant namn.

I 3 mom. har kommittén föreslagit en regel, som innebär att den som

enligt äldre rätt haft möjlighet att utverka förbud för annan att bära i kyr-

kobok antecknat släktnamn skall vara bibehållen vid denna rätt under en

övergångstid av fem år efter lagens ikraftträdande. En sådan ordning skul­

le emellertid vara förenad med betydande olägenheter. Enligt min mening

bör man nu tillse, att namnförhållandena slutgiltigt stabiliseras. Namnla­

gen bör därför medföra, att sådana tvister, som hittills varit möjliga även

mellan släkter, vilka i flera generationer använt samma släktnamn, ej läng­

re kan ifrågakomma. Jag anser mig således icke kunna biträda den av kom­

mittén föreslagna regeln. Har talan om ensamrätt till namn väckts före la­

gens ikraftträdande, bör saken dock kunna behandlas enligt äldre rätt.

Släktnamn, som godkänts enligt § 1 punkt 5 släktnamnsförordningen,

kan ha antecknats i kyrkobok kort tid före den nya lagens ikraftträdande

och enligt 2 mom. första stycket i förevarande paragraf kan sådana anteck­

ningar komma att ske även efter det att lagen trätt i kraft. Jag vill föror­

da, att i dessa fall talan skall kunna väckas inom två år från den dag nam­

net godkändes.

47 §.

Paragrafen, som motsvarar 40 § i kommittéförslaget, innehåller bestäm­

melser om förvärv av tillnamn såsom släktnamn.

Kommittén. Om någon enligt förslaget skall förvärva annans släktnamn

men denne saknar sådant, kan något namnförvärv enligt huvudbestämmel­

serna ej komma till stånd. Kommittén föreslår därför att, om den vars namn

skall förvärvas har ett i kyrkobok antecknat tillnamn, förvärvet under

övergångstiden skall avse detta namn. Om ett sålunda förvärvat tillnamn

skall enligt kommittéförslaget gälla detsamma som föreslagits i 39 § 2 mom.

för där avsedda fall, d. v. s. att namnet sedan två år gått utan att bäraren

vidtagit åtgärd för att skaffa sig annat namn blir hans släktnamn.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Remissyttrandena. Nämnden för svensk språkvård anser, att denna be­

stämmelse, vilken tillsammans med andra medför att icke någon skall kom­

ma att sakna släktnamn, är av stor betydelse.

Statistiska centralbyrån — som i samband med behandlingen av bestäm­

melserna om hustrus släktnamnsförvärv samt frånskild hustrus och änkas

rätt att återtaga namn yrkat, att dessa regler skall gälla även beträffande

tillnamn —- hemställer, att paragrafen formuleras så, att liksom hittills

skillnad mellan släktnamn och tillnamn ej behöver göras annat än vid till-

lämpning av släktnamnsförordningen.

Departementschefen. Vad statistiska centralbyrån anfört vid förevarande

paragraf torde böra beaktas. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

bör därför kompletteras med stadgande, att hustru, som ej har släktnamn,

under övergångsperioden skall äga vid giftermålet behålla tillnamn som

finns antecknat för henne i kyrkobok. Kvinna som ingått äktenskap före

lagens ikraftträdande och därför enligt departementsförslagets 46 § 2 mom.

tredje stycket under övergångstiden äger återtaga sitt flicknamn, bör lika­

ledes få göra detta, även om flicknamnet har karaktär av tillnamn.

Förslag till lag angående ändring i giftermålsbalken och lag om ändring i

föräldrabalken

Giftermålsbalken och föräldrabalken torde böra ändras i enlighet med vad

jag anfört vid 45 § i förslaget till namnlag.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden

Departementschefen. Den i departementsförslaget förordade prövningen

vid domstol av frågor rörande underårigt barns släktnamnsbyte torde lämp­

ligen ske i den ordning, som är stadgad för domstolsärenden. En hänvisning

till sådant förfarande finns upptagen i förslagets 38 §. Ifrågavarande ären­

den torde dock ej böra handläggas av endast en domare, utan domstolen

bör ha den för vissa ärenden avsedda kvalificerade sammansättningen, hä­

radsrätt med nämnd och rådhusrätt med minst tre jurister. Bestämmelse

härom torde upptagas i 6 § lagen om handläggning av domstolsärenden.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946

(nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Departementschefen. Jag vill i denna del hänvisa till vad jag anfört i an­

slutning till 26 § i namnlagen. Ändringen innebär, att kyrkolagstillägget

bringas i överenstämmelse med den regel, som upptages i nämnda para­

graf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

161

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469)

Kommittén. Kommittén har föreslagit, att 17 § folkbokföringsförord­

ningen, vilken ersättes av förslagets 28 §, skall upphävas. I kommittéför­

slagets 26 § anknytes anmälan om förnamn till födelseanmälan, vilken reg­

leras i 16 § folkbokföringsförordningen. Sistnämnda paragraf föreslås änd­

rad så, att den endast kommer att behandla anmälan om barns födelse, men

det framhålles, att anmälan om förnamn alltjämt kommer att vara knuten

till bestämmelsen genom den angivna formuleringen av 26 § i förslaget till

namnlag.

Remissyttrandena. Beträffande möjligheterna att framtvinga en rättidig

anmälan påpekar Svea hovrätt, att föreskrifterna om påminnelser och an-

maning i 16 § tredje stycket folkbokföringsförordningen efter den föreslag­

na ändringen kommer att gälla endast födelseanmälan och att motsvarande

bestämmelser saknas i förslagen till namnlag eller namnkungörelse. Sta­

tistiska centralbyrån framhåller, att frågan om tvångsmedel mot försumliga

bör behandlas i namnlagen, och kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs

stifts mellersta inspektionsområde anser, att en skärpning av bestämmel­

serna om anmälningsskyldigheten är påkallad.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör 17 § folkbokfö­

ringsförordningen upphävas. Likaledes bör 16 § första stycket samma för­

ordning ändras så, att det allenast kommer att avse födelseanmälan.

Några remissorgan har påpekat, att föreskrifterna i 16 § tredje stycket

folkbokföringsförordningen om påminnelser och anmaning vid försummelse

att anmäla barns födelse och förnamn efter den föreslagna ändringen av

paragrafens första stycke kommer att gälla endast födelseanmälan och att

motsvarande bestämmelse beträffande förnamnsanmälan saknas i förslaget

till namnlag eller namnkungörelse. Det yrkas, att en bestämmelse om tvångs­

medel införes i namnlagen. Departementsförslaget innebär, att det samband,

vilket i kommittéförslaget alltjämt upprätthålles mellan födelseanmälan

och anmälan av förnamn, brytes. Med hänsyn härtill är det nödvändigt

med en uttrycklig föreskrift av den art remissorganen angivit. Det synes

mig emellertid lämpligast, att en sådan gives i de bestämmelser, som regle­

rar folkbokföringen. Där bör ock intagas en hänvisning till namnlagens

regel angående anmälan om förnamn för nyfödd.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats såsom bilaga (Bilaga A) till detta protokoll fogade förslag till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föräldrabalken;

6 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen; samt

6) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946

(nr 469).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1)—5)

angivna lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­

rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

163

Bilaga A

Förslag

till

Namnlag

Härigenom förordnas som följer.

I. Om släktnamn

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn

1 §■

Barn i äktenskap förvärvar vid födelsen faderns släktnamn.

Barn under aderton år, som erhåller äktenskaplig börd genom att för­

äldrarna ingå äktenskap med varandra, förvärvar därvid faderns släkt­

namn. Får barn äktenskaplig börd sedan det fyllt aderton år, äger barnet

genom anmälan hos pastor antaga faderns släktnamn.

Barn i äktenskap må, om särskilda skäl äro därtill, efter ansökan hos

namnmyndigheten erhålla det släktnamn som tillkom modern såsom ogift.

Har barnet ej fyllt aderton år, må ansökningen icke bifallas med mindre

rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

2

§•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn. Har

modem förvärvat sitt namn genom vigsel eller genom anmälan som avses

i 6 § andra stycket, må barnet genom anmälan hos pastor antaga det släkt­

namn som tillkom modern såsom ogift.

Trolovningsbarn må genom anmälan hos pastor antaga faderns släkt­

namn. Detsamma gäller annat barn utom äktenskap, om fadern medgivit att

barnet förvärvar hans släktnamn.

3 §•

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,

om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn, såframt ej rätten

tillåter, att han behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen.

Adoptivbarn, som ej förvärvat adoptants namn, må genom anmälan hos pas­

tor antaga släktnamn, som barnet ägt förvärva genom adoptionen.

Adoptivbarn som adopterats av makar må, om särskilda skäl äro därtill,

efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla det släktnamn som tillkom

adoptivmodern såsom ogift. Har barnet ej fyllt aderton år, må ansökningen

icke bifallas med mindre rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets

bästa.

Adoptivbarn som förvärvat adoptants släktnamn må framför detta bära

det släktnamn som tillkom adoptivbarnet före adoptionen. Har adoptivbar­

net behållit sitt tidigare släktnamn, må adoptivbarnet framför detta bära

namn, som det enligt första stycket ägt förvärva genom adoptionen. Anmälan

om tilläggsnamn, som nu sagts, må göras hos pastor.

6f Bihang till riksdagens protokoll 19C3. 1 saml. Nr 37

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

4 §•

Barn som har styvfader må genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns

släktnamn, om denne samtycker därtill. Har barnet ej fyllt aderton år, må

anmälningen ej upptagas med mindre rätten funnit namnbytet vara fören­

ligt med barnets bästa.

Vad nu sagts skall ock gälla i förhållandet mellan adoptivbarn och adop-

tivmoders make, som ej tillika är barnets adoptivfader.

5 §•

Fosterbarn som ej fyllt aderton år må genom anmälan hos pastor antaga

fosterfaderns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående kvin­

na, fostermoderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill

och rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Hustrus förvärv av släktnamn

6

§.

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, om hon icke dess­

förinnan till pastor eller vigselförrättaren anmäler, att hon ämnar behålla

det släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Om särskilda skäl äro där­

till, må namnmyndigheten efter ansökan tillåta, att sådan anmälan må av­

se annat släktnamn, som tillkommer henne vid äktenskapets ingående.

Har hustru på sätt i första stycket sägs behållit henne tidigare tillkom­

mande släktnamn, må hon under äktenskapet genom anmälan hos pastor

antaga mannens släktnamn.

Hustru som förvärvat mannens släktnamn må framför detta bära det

släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Har hustru behållit henne tidi­

gare tillkommande släktnamn, må hon framför detta bära mannens namn.

Anmälan om sådant tilläggsnamn må göras hos pastor. Vad nu sagts om

rätt att bära tilläggsnamn gäller även änka och frånskild hustru.

7 §•

Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hust­

ru, som förvärvat mannens släktnamn, genom anmälan hos pastor återtaga

det släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Detsamma gäller, om hustru

i dom om återgång av äktenskap tillåtits behålla mannens släktnamn.

Förvärv av släktnamn i andra fall

8

§:

Svensk medborgare, vars släktnamn icke är tillräckligt särskiljande eller

eljest är mindre tjänligt, äger efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla

annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock svensk medbor­

gare, som saknar sådant namn.

Lika med svensk medborgare anses utlänning, som är gift med svensk

medborgare eller som erhållit bosättningstillstånd i riket.

9 §.

Såsom släktnamn må godkännas endast namn, som till bildning, uttal

och stavning överensstämmer med inhemskt språkbruk. Har sökanden ut­

ländskt släktnamn, må dock namn som innebär en anpassning av namnet

till svenskt språk godkännas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

165

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas som släktnamn en­

dast om särskilda skäl äro därtill.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, vilket kan uppfattas såsom i

den allmänna samfärdseln eller förvaltningen brukad benämning eller be­

teckning och därigenom medföra olägenhet eller som eljest är ägnat att vil­

seleda allmänheten. Ej heller må godkännas namn, som kan väcka anstöt

eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

10

§.

Såsom släktnamn må ej godkännas namn, som lätt kan förväxlas med

1. annan tillkommande släktnamn eller ock släktnamn, vilket annan en­

ligt denna lag äger rätt att förvärva eller eljest bära;

2. allmänt känt släktnamn, vilket tillkommit utdöd släkt;

3. allmänt känt utländskt släktnamn;

4. annans konstnärsnamn eller likartat namn, som är allmänt känt;

5. beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sam­

manslutning;

6. annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ock annat

kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring.

11

§•

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro

därtill, efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla honom tidigare till­

kommande släktnamn, såframt han ej i den ordning nedan stadgas gått

detta namn förlustig.

12

§.

Äro synnerliga skäl därtill, må namnmyndigheten jämväl i annat fall än

i 8 eller 11 § avses upptaga ansökan om förvärv av släktnamn, så ock god­

känna släktnamn utan hinder av vad i 9 eller 10 § sägs.

Avser ansökan som nu sagts barn, som ej fyllt aderton år, må namnmyn­

digheten såsom villkor för bifall föreskriva att det styrkes, att rätten fun­

nit namnbytet vara förenligt med barnets bästa.

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn

13 §.

Förvärvar någon släktnamn efter ansökan hos namnmyndigheten eller

genom annan anmälan hos pastor än som avses i 6 och 7 §§, tillkommer

namnet jämväl hans barn och adoptivbarn, som har hans namn och icke

fyllt aderton år. Har han ej ensam vårdnaden om barnet eller adoptivbarnet,

skall vad nu sagts dock icke gälla.

Har någon erhållit nytt släktnamn i den ordning som sägs i 8 §, må hans

barn eller adoptivbarn, som ej enligt första stycket förvärvat samma namn,

så ock dess avkomling, med hans samtycke genom anmälan hos pastor anta­

ga namnet. Samtycker han därtill, må jämväl hans föräldrar, syskon och

syskons barn efter ansökan hos namnmyndigheten erhålla namnet.

14 §.

Sedan hustru i den ordning som sägs i 6 § förvärvat mannens släktnamn,

må makarna endast gemensamt förvärva annat släktnamn; dock må hust­

run efter prövning enligt 11 § ensam förvärva henne tidigare tillkomman­

de släktnamn.

Förlust av släktnamn m. m.

15 §.

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder annat

släktnamn än mannen, går han förlustig dennes namn och förvärvar i stäl­

let moderns släktnamn. Rätten må dock, om synnerliga skäl äro därtill, till-

låta att han behåller mannens namn.

Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarnet adoptantens släktnamn

och återförvärvar det namn som tillkom barnet före adoptionen. Dock må

rätten, om synnerliga skäl äro därtill, tillåta att adoptivbarnet behåller

adoptantens namn.

Har någon eljest, genom anmälan hos pastor, förvärvat släktnamn, som

rätteligen icke tillkommer honom, skall rätten på talan av den vars namn

han förvärvat förklara honom förlustig namnet, om ej synnerliga skäl äro,

att han må behålla det. Den som enligt vad nu sagts går namn förlustig,

återförvärvar det namn som tillkom honom före anmälningsförvärvet.

16 §.

Dömes till återgång av äktenskap, förlorar hustrun, om ej rätten finner

särskilda skäl vara däremot, släktnamn som hon enligt 6 § första eller and­

ra stycket förvärvat. När hustru enligt vad nu sagts går namn förlustig, åter­

förvärvar hon det namn som tillkom henne, då äktenskapet ingicks.

17

§•

Har någon efter ansökan hos namnmyndigheten erhållit släktnamn en­

ligt vad i 8 eller 12 § sägs och lider annan därav förfång till följd av så­

dan risk för förväxling som avses i 10 § 1, 3, 4, 5 eller 6, skall rätten på ta­

lan av denne förklara honom namnet förlustig, om ej synnerliga skäl äro,

att han må behålla namnet. Den som sålunda går namn förlustig, återför­

värvar det släktnamn som tillkom honom före ansökningsförvärvet.

18 §.

Går någon släktnamn förlustig enligt vad i 15—17 §§ stadgas, skall även,

såframt talan föres därom, den som förvärvat eller eljest äger bära hans

namn förklaras detta förlustig, om ej rätten finner synnerliga skäl vara, att

han må behålla namnet. Har någon enligt 15—17 §§ bort gå släktnamn för­

lustig, men har talan därom, till följd av att han avlidit eller av annan an­

ledning, ej kunnat föras mot honom, må den som förvärvat eller eljest äger

bära hans namn ändock förklaras namnet förlustig enligt vad nyss sagts.

Förklaras någon enligt första stycket förlustig släktnamn, skall rätten

med tillämpning av 1—7 §§ fastställa det namn som förvärvas i stället för

det förlorade.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Särskilt skydd för egenartat släktnamn in. m.

19 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må namn som lätt kan för­

växlas därmed bäras av annan, som ej enligt vad förut i denna lag är sagt

kan åberopa rätt till namnet, endast om han eller hans släkt av ålder eller

eljest enligt ortens sed burit det såsom tillnamn.

Ej må någon obehörigen, till förfång för den som förvärvat egenartat

släktnamn, vid näringsutövning använda firma, varumärke eller annat kän­

167

netecken, som lätt kan förväxlas med namnet. Lika med firma anses be­

teckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning.

Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörig­

het till viss släkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

20

§.

Har konstnärsnamn eller likartat namn kommit till användning i icke

oväsentlig omfattning eller har kännetecken som sägs i 19 § andra stycket

inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt till egenartat släkt­

namn med vilket konstnärsnamnet eller kännetecknet lätt kan förväxlas,

såframt namnhavaren ej inom rimlig tid inskridit mot användningen därav.

I fall som nu sagts må rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva, att

konstnärsnamnet eller kännetecknet må användas endast på särskilt sätt.

21

§.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till egenartat släktnamn består eller

icke består eller huruvida visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller

ej, må av domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållan­

det och denna länder käranden till förfång.

22

§.

Gör någon intrång i annans rätt till egenartat släktnamn, är han, om

han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till för­

fång, pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

II. Om förnamn

23 §.

Barn skall, om det lever, givas förnamn inom sex månader efter födelsen.

Har förnamn ej givits vid dop inom svenska kyrkan, skall det före ut­

gången av nämnda tid anmälas till pastor.

24 §.

Äger dop eller motsvarande religiös förrättning rum efter det förnamn

givits enligt 23 §, må därvid givas ytterligare förnamn. Sådant namn skall,

om det ej givits vid dop inom svenska kyrkan, anmälas hos pastor.

Efter ansökan hos namnmyndigheten må ock eljest, om särskilda skäl

äro därtill, den som förvärvat förnamn erhålla ytterligare sådant namn.

25 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må efter ansökan hos namnmyndigheten

den som förvärvat förnamn i stället för detta erhålla annat förnamn så ock

vinna förklaring, att han ej längre skall bära visst förnamn.

26 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan

antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke är

ägnat såsom förnamn.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

Förfarandet vid anmälan

27 §.

Anmälan hos pastor enligt denna lag skall göras i den församling, där

den som anmälan avser är eller skall vara ltyrkobokförd eller, om han var­

ken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling, där han vistas.

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor eller

skriftligen. Vad nu sagts gäller ock sådan anmälan till vigselförrättare, var­

om stadgas i 6 §.

Angående underrättelse om dop inom svenska kyrkan stadgar Konungen.

28 §.

Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivan­

de av grunden därför meddela beslut att anmälan ej föranleder anteckning

i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig anmälan

eller är anmälan skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta

den som gjort anmälningen. I underrättelse om beslut skall angivas vad

den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.

29 §.

Envar vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller

av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka ändring däri.

Talan föres hos domkapitlet i stiftet genom besvär.

Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragits

under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär i den ordning som

i allmänhet gäller för fullföljd av talan mot beslut av domkapitel.

Förfarandet vid ansökan

30 §.

Ansökan om namn skall göras skriftligen hos namnmyndigheten och

innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl på vilka an­

sökningen grundas.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens full­

ständiga namn och födelsetid. Avser ansökningen förvärv av släktnamn, skall

prästbeviset tillika innehålla uppgift om sökandens civilstånd och barn un­

der aderton år, som står under hans vårdnad och har hans släktnamn. Är

fråga om ansökan, som avses i 1 § tredje stycket eller 3 § andra stycket,

skall jämväl bifogas avskrift av rättens beslut.

Vid ansökan skall erläggas avgift till belopp som Konungen föreskriver.

31 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner

namnmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall

sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättel­

se, vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner namnmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder för bi­

fall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att

giva sökanden nytt föreläggande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

169

32 §.

Äro i fall som i 8 eller 12 § sägs ansökningshandlingarna fullständiga

och finnes ej hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall den av namn­

myndigheten kungöras.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta

skriftligen till namnmyndigheten inom en månad från kungörelsedagen.

33 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 32 §, skall namnmyndigheten företaga

ansökan enligt 8 eller 12 § till fortsatt prövning.

34 §.

Sedan slutligt beslut fattats, skall namnmyndigheten därom underrätta

sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansök­

ningen. Om talan må föras mot beslutet, skall underrättelsen innehålla

uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttagas vid fullföljd

av talan.

35 §.

Klagan över namnmyndighetens beslut i ansökningsärende må föras av

sökanden ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts

i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom be­

svär, som skola ingivas till namnmyndigheten.

För prövning av besvär i namnärenden skall hos namnmyndigheten fin­

nas särskild besvärsavdelning.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan icke föras.

36 §.

Har ansökan om namn bifallits, skall namnmyndigheten sedan beslutet

vunnit laga kraft utfärda namnbevis till sökanden.

Förfarandet inför domstol

37 §.

Fråga huruvida namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 § andra styc­

ket, 4, 5 eller 12 § är förenligt med barnets bästa upptages av rätten i den

ort, där den som har vårdnaden om barnet har sitt hemvist.

38 §.

I ärende som avses i 37 § skall rätten föranstalta om erforderlig utred­

ning. Där så kan ske, skola vårdnadshavaren, den vars släktnamn barnet

har och den vars släktnamn det avses skola förvärva höras i saken. Har

barnet fyllt tolv år skall, om det finnes lämpligt, jämväl barnet höras. Äro

skäl därtill, skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden.

39 §.

Sådan tvist angående släktnamn, varom talan må föras i särskild rätte­

gång, instämmes till den domstol, där den mot vilken talan väckes skall sva­

ra i tvistemål i allmänhet. Finnes icke sålunda behörig domstol, väckes

talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 17 § så ock talan enligt 18 § mot någon, som enligt 13 §

förvärvat av annan efter ansökan hos namnmyndigheten erhållet släktnamn,

må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av ansökningen

vunnit laga kraft.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Särskilda bestämmelser

40 §.

Medgivande av fader att barn utom äktenskap äger antaga hans släkt­

namn må lämnas samtidigt med och på samma sätt som erkännande av fa­

derskapet. Är, då anmälan om namnet sker, uppgift om medgivande ej an­

tecknad i kyrkobok, lämnas medgivandet muntligen inför pastor, hos vil­

ken anmälan sker, eller ock skriftligen med vittnen.

41 §.

Samtycke varom förmäles i 4 eller 5 §, så ock samtycke som avses i 13 §

andra stycket första punkten skall lämnas muntligen inför pastor, hos vil­

ken anmälan om antagande av namnet sker, eller ock skriftligen med vitt­

nen. Samtycke som avses i 13 § andra stycket andra punkten skall läm­

nas skriftligen med vittnen.

42 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres an­

mälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

43 §.

Konungen förordnar, vilken myndighet som skall vara namnmyndighet,

samt meddelar de föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna

lag.

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

45 §.

Genom denna lag upphäves med de begränsningar som nedan stadgas

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn, så

ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestäm­

melserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författ-

ningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället

tillämpas.

46 §.

1 mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon

antecknat i kyrkobok tillkommer denne såsom om han förvärvat namnet

enligt denna lag.

2 mom. Släktnamn, som någon fått godkänt på sätt angives i § 1 punkt

5 förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn men

ej vid denna lags ikraftträdande är antecknat för honom i kyrkobok, skall

tillkomma honom såsom om han förvärvat namnet enligt denna lag, om

han inom ett år från den dag namnet godkändes anmäler det hos pastor

till införande i kyrkobok.

Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger inom två

år därefter antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 nyssnämnda

171

förordning. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall tillnamn,

under vilket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släkt­

namn enligt denna lag.

Kvinna, som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft, äger inom

två år därefter genom anmälan hos pastor återtaga det släktnamn som till­

kom henne såsom ogift.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn utgör ej hin­

der för prövning av sådan före denna lags ikraftträdande väckt talan an­

gående ensamrätt till namn, som kunnat föras enligt äldre rätt. I fråga om

släktnamn, som godkänts på sätt angives i § 1 punkt 5 förordningen den

5 december 1901 angående antagande av släktnamn, må talan väckas även

efter lagens ikraftträdande, dock ej senare än två år från den dag namnet

godkändes.

47 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar den­

ne sådant namn men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäl­

ler under den övergångstid som angives i 46 § 2 mom. andra stycket för­

värvet detta namn.

Vad i 6 § och 46 § 2 mom. tredje stycket stadgas om rätt för hustru att

behålla eller återtaga släktnamn, som tillkommit henne såsom ogift, skall,

om hon saknar eller före äktenskapet saknat sådant släktnamn, under den

ovan i första stycket omförmälda övergångstiden i stället gälla tillnamn,

som är eller varit för henne såsom ogift antecknat i kyrkobok.

För den som enligt denna paragraf förvärvat eller behållit tillnamn gäl­

ler vad i 46 § 2 mom. andra stycket sägs.

Kungl. Måj.ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives samt att 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 §

samma balk skola upphävas.

5 KAP.

15 §.

(Gällande lydelse)

Hustrun erhåller med vigseln man­

nens släktnamn; dock må hon bära

sitt eget och mannens namn i för­

ening, om hon gör anmälan därom i

den ordning Konungen bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

Om hustrus släktnamn är särskilt

stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 13 § och 5 kap. 1 § föräldrabalken1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 2 och 3 §§ i sist­

nämnda kapitel skola upphävas.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

13 §.

Häves adoptivförhållandet------------------------- adoptivbarnets underhåll.

I förhållande-------------------------utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i

5 kap.

5 KAP.

1

§•

Barn i äktenskap erhåller faderns

släktnamn.

Barn som, sedan det fyllt aderton

år, erhåller äktenskaplig börd genom

att föräldrarna ingå äktenskap med

varandra, behåller dock det släkt­

namn som dessförinnan tillkom bar­

net, såvida icke barnet själv annor­

lunda bestämmer.

Om barns och adoptivbarns släkt­

namn är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

Angående lydelsen av 4 kap. 13 §, se SFS 1958:640.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

173

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handlägg­

ning av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Gällande lydelse)

Underrätt vare —----------

6

§■

(Föreslagen lydelse)

lagfaren domare.

Vid annan handläggning än i 3

eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rättegångs­

balken är i allmänhet föreskriven för

domförhet vid huvudförhandling i

tvistemål, om ärendet angår

1. adoption, vårdnaden om barn

eller samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till åt­

gärd beträffande makars egendom en­

ligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämn­

da balk eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning i andra

fall;

Vid annan handläggning än i 3

eller 4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rätte­

gångsbalken är i allmänhet föreskri­

ven för domförhet vid huvudförhand-

handling i tvistemål, om ärendet an­

går

1. adoption, vårdnaden om barn

eller samtycke till hävande av tjäns-

te- eller arbetsavtal som barn ingått,

barns släktnamn, medgivande till äk­

tenskap enligt 2 kap. 4 § giftermåls­

balken eller till åtgärd beträffande

makars egendom enligt 5 kap. 14 §

eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller

förordnande angående sådan egen­

doms förvaltning i andra fall;

^ i

förmynderskap eller —------------------------10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt----------------------— är tvistigt;

4. nedsättning av------------------------- till fusion;

5. förvaltning av--------------------- — i sparbank;

6. förordnande eller —--------- - —------- —är tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till------------------------- om ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i —----------------------- överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 467.

7 Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om tillägg till kap.

3 kyrkolagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att där­

igenom ej gives namn som uppen­

barligen kan väcka anstöt eller åt-

lö je.

(Föreslagen lydelse)

Vid dop skall iakttagas, att därvid

ej gives namn som kan väcka anstöt,

som kan antagas leda till obehag för

bäraren eller som eljest uppenbarli­

gen icke är ägnat såsom förnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

175

Förslag

till

Förordning

om

ändring

i folkbokförmgsförordningen den 23 juni 1946 (nr 469)

Härigenom förordnas, att 16 § folkbokförmgsförordningen den 28 juni

19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 17 § sam­

ma förordning skall upphävas.

16 §.

(Gällande lydelse)

Barns födelse så ock, därest barnet

lever och ej blivit inom svenska kyr­

kan döpt, förnamn för barnet skall

så snart ske kan och senast inom sex

veckor efter födelsen anmälas hos

pastor. Anmälan skall göras av bar­

nets föräldrar eller, om dessa äro

döda eller om de icke kunna vare sig

själva eller genom ombud fullgöra

anmälningsskyldigheten, av annan

person som har vård om barnet.

(Föreslagen lydelse)

Barns födelse skall så snart ske

kan och senast inom sex veckor an­

mälas hos pastor. Anmälan skall gö­

ras av barnets föräldrar eller, om

dessa äro döda eller om de icke kun­

na vare sig själva eller genom ombud

fullgöra anmälningsskyldigheten, av

annan person som har vård om bar­

net.

Med barn------------ -—

Försummar någon att inom före­

skriven tid göra anmälan som här

avses och fullgöres ej heller anmäl­

ningsskyldigheten genast efter påmin­

nelse, skall pastor i den ordning 63 §

stadgar skriftligen anmana den an-

mälningsskyldige att inom viss tid ef­

ter delfåendet av anmaningen full­

göra sin skyldighet.

Angående anmälan om förnamn för

nyfött barn stadgas i namnlagen.

—- tjuguåttonde havandeskapsveckan.

Försummar någon att inom före­

skriven tid göra anmälan om barns

födelse eller, på sätt i namnlagen fö-

reskrives, om förnamn för nyfött

barn, som ej blivit döpt inom svenska

kyrkan, och fullgöres ej heller anmäl­

ningsskyldigheten genast efter påmin­

nelse, skall pastor i den ordning 63 §

stadgar skriftligen anmana den an-

mälningsskyldige att inom viss tid ef­

ter delfåendet av anmaningen full­

göra sin skyldighet.

Denna förordning

den 1 januari 1964.

träder i kraft

1 Senaste lydelse, se 1959: 200.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Bilaga B

Namnrättskommitténs förslag

till

Namnlag

I. Om namnrätt ock namnplikt

1 §•

Släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i

denna lag stadgas.

Envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom

tillkommande namn.

II. Om släktnamn

Om barns förvärv av släktnamn

2

§.

Barn, som vid födelsen har äktenskaplig börd, förvärvar faderns släkt­

namn. Samma lag vare, om barn efter födelsen men innan det fyllt aderton

är erhåller äktenskaplig börd och därvid står under vårdnad av någon av

föräldrarna.

Har barn i äktenskap icke sålunda förvärvat faderns släktnamn, må bar­

net efter anmälan antaga detta.

Barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn såsom

ogift.

3 §•

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn såsom

ogift.

Trolovningsbarn så ock barn, till vars förmån fadern avgivit förklaring

att det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskap­

lig börd, må efter anmälan antaga faderns släktnamn. Samma lag vare,

där fader medgivit att barn utom äktenskap må bära hans namn.

Är modern gift, må barn utom äktenskap med samtycke av hennes make

efter anmälan antaga dennes släktnamn.

4

§.

Barn, vars föräldrar äro okända, erhåller släktnamn genom namnmvn-

dighetens försorg.

Utredes senare dess börd, må barnet efter anmälan antaga släktnamn

som lagligen skulle hava tillkommit det.

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Om adoptivbarns förvärv av släktnamn

5 §.

Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller,

om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. På därigenom gjord

framställning skall rätten dock förklara, att han geriom adoptionen för­

värvar adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Rätten må ock tillåta, att han

behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen.

Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoders släktnamn

såsom ogift, må han efter anmälan antaga detta.

Adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn som

tillkom honom före adoptionen.

Om hustrus förvärv av släktnamn

6

§•

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, där hon icke dess­

förinnan avgivit förklaring, att hon ämnar behålla släktnamn som tillkom

henne före äktenskapet. Har hon lämnat sådan förklaring, må hon senare,

dock ej om makarna på grund av söndring leva åtskilda, efter anmälan

antaga mannens namn.

Hustru må i förening bära mannens släktnamn och släktnamn som till­

kom henne före äktenskapet.

7 §•

Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hustrun

efter anmälan återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Om förvärv av släktnamn efter ansökan

8

§•

Barn i äktenskap må efter ansökan erhålla styvfaders släktnamn, om sam­

hörigheten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes

vara till barnets bästa samt styvfadern samtycker därtill.

Barn utom äktenskap till änka eller frånskild hustru vilket avlats efter

äktenskapets upplösning må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla

släktnamn, som modern jämlikt 6 § eller 18 § 2 mom. förvärvat.

9 §•

Fosterbarn må efter ansökan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om

samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt

finnes vara till barnets bästa samt fosterföräldrarna samtycka därtill.

10

§.

Den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt

äger efter ansökan erhålla annat släktnamn.

Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock den som saknar

sådant namn.

11 §•

Såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal

och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Har sökanden ut­

178

ländskt släktnamn, må namn som innebär en anpassning av släktnamnet

till svenskt språk godkännas.

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas såsom släktnamn,

om särskilda skäl därtill äro.

Ej må såsom släktnamn godkännas namn som kan väcka anstöt eller

som kan antagas leda till obehag för bäraren.

12

§.

Såsom släktnamn må ej godkännas:

1. namn som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan till­

kommande släktnamn att förväxling lätt kan ske;

2. namn som är sålunda förväxlingsbart med allmänt känt utdött släkt­

namn eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn;

3. namn som är sålunda förväxlingsbart med konstnärsnamn eller lik­

artat namn, som är känt här i riket;

4. namn som är sålunda förväxlingsbart med beteckning för stiftelse,

ideell förening eller därmed likställd sammanslutning;

5. namn som är sålunda förväxlingsbart med annans här i riket skyd­

dade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är här i

riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke.

Vad ovan under 1. stadgas utgör ej hinder för avkomling, adoptivbarn,

föräldrar, syskon eller syskons barn till den, som efter ansökan erhållit

släktnamn, att med dennes samtycke erhålla samma namn.

13 g.

Ändock att hinder mot godkännande ej möter enligt 11 eller 12 § ma

ansökan om släktnamn avslås,

om namnet lätt kan uppfattas såsom beteckning för utbildning eller be

fattning,

om det giver sken av tillhörighet till visst stånd eller

om det är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller post­

station eller annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen

brukad beteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

14 §.

Den som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn må,

om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla detta namn såsom släktnamn,

ändock att rätt till namnförvärv enligt 10 § ej finnes.

15 §.

Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro,

efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, där han ej enligt

denna lag gått detta förlustig.

16 §.

Där synnerliga skäl äro, må ansökan om släktnamn bifallas, ändock att

hinder föreligger enligt 10, 11 eller 12 §.

17 §.

Ansökan om släktnamn må, där hustru förvärvat mannens namn, bifal­

las endast om den göres av makarna gemensamt.

Ansökan av en av makarna må dock bifallas, om synnerliga skäl äro.

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Om annat förvärv av släktnamn

18 §.

1 mom. Förvärvar någon släktnamn, tillkommer namnet jämväl barn,

adoptivbarn och fosterbarn, som har hans släktnamn, står under hans vård­

nad och icke fyllt aderton år, ävensom barn till dessa, som hava samma

släktnamn och icke stå under annans vårdnad.

Vad nu sagts gäller icke vid förvärv av släktnamn genom vigsel eller efter

anmälan enligt 6 eller 7 §.

2 mom. Förvärvar gift man släktnamn annorledes än efter ansökan, till­

kommer namnet jämväl hans hustru, om hon enligt 6 § första stycket har

hans namn och makarna icke på grund av söndring leva åtskilda.

3 mom. Förvärvar styvfader släktnamn, tillkommer namnet jämväl styv­

barn, som har hans namn, står under hans eller moderns vårdnad samt icke

fyllt aderton år.

Där styvbarnet står under moderns vårdnad, gäller vad nu sagts icke om

makarna på grund av söndring leva åtskilda.

4 mom. Förvärvar någon annorledes än efter ansökan släktnamn, må

barn eller adoptivbarn, som enligt 2, 3 eller 5 § äger rätt till dennes namn

men icke enligt vad i 1 mom. säges förvärvat det nya namnet, efter anmälan

antaga detta såsom släktnamn.

Om förlust av släktnamn

19 §.

1 mom. Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd, förlorar han släkt­

namn, som han enligt 2 § första eller andra stycket, enligt 3 § andra stycket

eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej med hänsyn till

hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl före­

ligga, att han må behålla namnet.

2 mom. Förklaras någon icke vara trolovningsbarn, förlorar han släkt­

namn, som han enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4

mom. förvärvat, där ej fadern avgivit förklaring att barnet skall hava samma

rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd eller ock medgivit

att det må bära hans namn. Föreligga med hänsyn till barnets yrkesutöv­

ning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl därtill, må barnet jäm­

väl behålla namnet.

3 mom. Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarn det enligt 5 § eller

därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvade släktnamnet, där ej med hän­

syn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl

föreligga, att han må behålla namnet.

20

§.

Dömes till återgång i äktenskap, förlorar hustrun, där ej särskilda skäl

däremot äro, det namn hon förvärvat enligt 6 § första stycket ävensom rätt

att enligt 6 § andra stycket bära mannens namn.

Visar mannen i mål om äktenskapsskillnad, att han på grund av hustruns

förhållande under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter

dess upplösning bär hans namn, må hon förklaras förlustig namn, som hon

förvärvat enligt 6 § första stycket. Går hustru förlustig' mannens namn,

upphör hennes rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet.

Har hustru ej förvärvat mannens släktnamn, må hon i fall som i andra

stycket säges förklaras förlustig rätt att enligt 6 i? andra stycket bära

namnet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

21

§.

1 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder

däremot förelegat enligt 12 § första stycket 1., 3., 4. eller 5., och lider an­

nan därav men, vare han namnet förlustig, där ej med hänsyn till hans

yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att

han må behålla namnet.

2 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder

däremot förelegat enligt 12 § första stycket 2., och innebär förvärvet en

kränkning av allmänt intresse, må han förklaras namnet förlustig.

22

§.

Förklaras någon släktnamn förlustig, vare ock, om talan därom föres,

den som förvärvat eller äger bära hans namn detta förlustig, där ej med

hänsyn till dennes yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synner­

liga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

Om skydd för egenartat släktnamn

23 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må annan bära samma eller

därmed lätt förväxlingsbart namn endast om han och hans släkt av ålder

enligt ortens sed burit detta såsom tillnamn eller om han eljest äger rätt

därtill enligt denna lag.

Ej må någon till men för den som förvärvat egenartat släktnamn använda

med detta lätt förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller

yrke använda med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kän­

netecken. Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller

därmed likställd sammanslutning.

Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhö­

righet till viss släkt.

24 §.

Gör någon intrång i den rätt till släktnamn, som enligt 23 § tillkommer

annan, och förklaras han i anledning därav oberättigad att bära namnet

eller att använda beteckningen, vare han, om han insett eller bort inse att

hans förfarande länder namnhavaren till men, pliktig att till denne utgiva

ersättning för lidande och annan skada.

III. Om förnamn

25 §.

Förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteck­

ning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ord­

ning nedan stadgas.

26 §.

Barn skall inom tid för anmälan om déss födelse givas förnamn. Inom

ett år efter födelsen må barnet givas ytterligare förnamn.

Barn som ej fyllt aderton år må, oavsett vad i första stycket säges, givas

förnamn vid dop eller motsvarande

religiös

förrättning. Den som vid dop

eller sådan förrättning fyllt aderton år må därvid antaga förnamn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

181

27 §.

Den som förvärvat förnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan er­

hålla ytterligare ett förnamn.

Där synnerliga skäl äro, må den som förvärvat förnamn i stället för detta

efter ansökan erhålla annat förnamn.

28 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan

antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom

förnamn.

Har förnamn givits eller antagits vid dop, förrättat eller bekräftat inom

svenska kyrkan, må därefter ej prövas om det bort godkännas.

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

29 §.

Anmälan om antagande av släktnamn eller därom, att förnamn givits el­

ler antagits, göres hos pastor i den församling, där den som anmälan avser

är eller skall vara kyrkoskriven.

Anmälan att förnamn givits enligt 26 § första stycket andra punkten

göres inom där angiven tid.

Beslut rörande anmälan skall av pastor meddelas så snart ske kan.

30 §.

Förklaring som avses i 6 § första stycket första punkten avgives tidigast

då lysning sökes.

31 §.

Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn göres hos en för

riket gemensam namnmyndighet.

32 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres an­

mälan eller ansökan av vårdnadshavare^

33 §.

1 mom. Envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut

genom besvär hos namnmyndigheten. Besvären skola vara dit inkomna

inom tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet.

2 mom. Talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsärende eller

i ärende, som enligt 1 mom. dragits under dess prövning, må av envar vars

rätt därav beröres fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola vara

till namnmyndigheten inkomna inom tre veckor från det klaganden fått del

av beslutet eller detta kungjorts.

3 mom. Har namnmyndigheten bifallit ansökan om erhållande av släkt­

namn eller förnamn, må före besvärstidens utgång beslutet på hemställan

av sökanden återkallas.

34 §.

Tvist angående släktnamn instämmes, utom då talan därom föres i mål

om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn eller om

äktenskapsskillnad eller i ärende om hävande av adoptivförhållande, till

den domstol där den, mot vilken talan väckes, skall svara i tvistemål enligt

7f

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 37

182

vad i rättegångsbalken stadgas. Finnes enligt rättegångsbalken icke behörig

domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt.

Talan som avses i 21 § så ock talan enligt 22 § som föres mot den, vilken

enligt 18 § 1 eller 3 mom. förvärvat av annan efter ansökan erhållet släkt­

namn, må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av an­

sökan vunnit laga kraft.

Talan som avses i 21 § 2 mom. skall föras av myndighet som Konungen

bestämmer.

35 §.

Närmare bestämmelser om namnmyndigheten samt om handläggning av

namnärenden meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

V. Om utlännings rätt till namn

36 §.

Lika med svensk medborgare anses utlänning som erhållit bosättnings-

tillstånd i riket samt utländsk kvinna vilken efter äktenskap med svensk

man tager stadigvarande hemvist här i riket.

Konungen äger efter avtal med främmande stat förordna, att denna lag

skall tillämpas å den andra statens här i riket bosatta medborgare ävensom

att i lagen upptagna bestämmelser till skydd för släktnamn skola gälla i den

främmande staten inhemskt namn.

VI. Övergångsbestämmelser

37 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

38 §.

Genom denna lag upphävas, med den begränsning som nedan stadgas:

5 kap. 15 §, 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken;

5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken;

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn;

17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

bestämmelserna i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författ-

ningsrum som ersatts genom bestämmelse i denna lag skall denna i stället

tillämpas.

39 §.

1 mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för nå­

gon antecknat i kyrkobok tillkommer denne, som om han förvärvat nam­

net enligt denna lag.

2 mom. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger

att inom två år antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3. Kungl.

förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Har

han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall det tillnamn, under vil­

ket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn enligt

denna lag.

183

Kvinna som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft äger att inom

två år efter anmälan återtaga släktnamn, som tillkom henne före äkten­

skapet.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn gäller ej, där

enligt äldre rätt förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn kunnat

meddelas samt talan härom anhängiggöres inom fem år från det lagen trätt

i kraft eller från den senare dag, då namnet antecknats såsom släktnamn.

40 §.

Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar

denne sådant, men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller

förvärvet under den i 39 § 2 mom. angivna övergångstiden detta namn. För

den som sålunda förvärvat tillnamn gäller vad i anförda lagrum säges.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 januari

1963.

Närvarande:

justitieråden R omanus ,

D igman ,

N ordström ,

regeringsrådet H olmgren .

Enligt lagrådet den 6 december 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 14 september 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhäm­

tas över upprättade förslag till 1) namnlag; 2) lag om ändring i giftermåls-

balken; 3) lag om ändring i föräldrabalken; 4) lag angående ändrad lydelse

av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstols­

ärenden; samt 5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december

1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av assessorn Jan Gehlin.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till namnlag

1 §•

Justitieråden Romanus och Nordström:

I fråga om förvärv för inomäktenskapligt barn under aderton år av mo­

derns släktnamn som ogift föreskrives i förslaget en dubbel prövning. Först

har domstol att avgöra, huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa,

och om denna prövning utfaller positivt, ankommer det därefter på namn­

myndigheten att pröva, huruvida särskilda skäl för bytet föreligga. Departe­

mentschefen har funnit det vara tveksamt, om utöver domstolsbehandlingen

en prövning hos namnmyndigheten är påkallad, men har slutligen förordat

dylik prövning till förhindrande av namnändringar, som störa namnstabili­

teten och ej motiveras av ett behov hos den som önskar byta namn.

Denna dubbelprövning är uppenbarligen förenad med vissa olägenheter.

Den innebär omgång och tidsutdräkt, och för allmänheten skulle det an­

tagligen te sig svårförståeligt att, ehuru domstol förklarat namnbytet vara

förenligt med barnets bästa, ett annat statsorgan skulle kunna vägra till­

stånd till bytet under åberopande av att tillräckliga skäl för detsamma ej

föreligga. Då det knappast torde vara möjligt att vid domstolsprövningen

helt bortse från namnrättsliga synpunkter — ett namnbyte kan icke sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1063

185

överensstämma med barnets bästa, om det framstår som omotiverat — skulle

enligt den föreslagna ordningen namnbytesfrågan i vissa hänseenden komma

att underkastas en dubbel prövning från samma synpunkter. De flesta an­

sökningarna om byte till moderns namn komma med all sannolikhet att av­

se fall, då faderns namn ej är tillräckligt särskiljande. Departementschefen

synes förutsätta, att från namnrättslig synpunkt något hinder för byte i

regel ej föreligger i dylika fall. Och vad angår fall, då faderns namn är till­

räckligt särskiljande, utgår departementschefen från att som skäl för namn­

byte vanligtvis torde åberopas, att föräldrarna äro skilda och att modern

har vårdnaden om barnet. Finner domstol därvid namnbytet vara förenligt

med barnets bästa, bör enligt departementschefens mening namnmyndig­

heten ej vara sträng i sin prövning. Att döma av dessa uttalanden kan namn­

myndighetens prövning knappast antagas komma att medföra någon mera

betydande minskning av antalet namnbyten i de här ifrågavarande fallen.

Det synes därför icke vara förenat med några betänkligheter från namnrätts­

lig synpunkt att i domstolsfallen slopa prövningen från namnmyndighetens

sida.

Av nu anförda skäl bör enligt vår mening för förvärv av moderns namn

i fall, varom nu är fråga, förutom domstols förklaring att namnbytet är för­

enligt med barnets bästa allenast krävas anmälan hos pastor. Samma syn­

punkter göra sig gällande i fråga om adoptivbarns förvärv av adoptivmo-

derns släktnamn enligt 3 § andra stycket.

I enlighet med det sagda föreslå vi, att 1 § tredje stycket gives det inne­

hållet, att om barn i äktenskap ej fyllt aderton år, barnet må genom anmä­

lan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, såframt rät­

ten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, samt att därest barn

i äktenskap fyllt aderton år, barnet må, om särskilda skäl äro därtill, efter

ansökan hos namnmyndigheten erhålla släktnamn som nu sagts. Vidare

föreslås, att 3 § andra stycket ändras på motsvarande sätt. Dessa ändringar

föranleda, att 30 § andra stycket tredje punkten bör utgå.

Vidtagas nu angivna ändringar, kan det ifrågasättas, om ej även 4 § borde

jämkas. Det synes knappast föreligga tillräckliga skäl att upptaga en sär­

regel för de fall, då styvbarn, som fyllt aderton år, vill antaga styvfaderns

släktnamn. Dessa fall torde utan olägenhet kunna behandlas enligt reglerna

i 12 §. Vi föreslå därför, att 4 § begränsas till fall, då styvbarnet ej fyllt

aderton år.

Jnstitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Remissförslagets första fem paragrafer behandla barns förvärv av släkt­

namn. Till särreglering ha härvid utbrutits bl. a. fall, då fråga är om att

barn eller adoptivbarn under aderton år skola erhålla moders eller adoptiv-

moders namn som ogift (1 § tredje stycket och 3 § andra stycket), styvfa­

ders namn (4 §) eller fosterfaders, i visst fall fostermoders, namn (5 §).

Remissförslaget innebär här, i förhållande till kommitténs ståndpunkt —

förutom vissa sakliga ändringar av villkoren för namnbyte — också en om­

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

läggning av prövningsproeeduren, ity att namnbyte ej kan komma till stånd

med mindre allmän domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets

bästa. Vad angår fallen i 1 och 3 §§ (förvärv av moders eller adoptivmoders

namn som ogift) skall ansökan ske till Hamnmyndigheten sedan rättens

godkännande erhållits, medan i fallen enligt 4 § (styvfaders namn) och 5 §

(fosterfaders eller fostermoders namn) prövning sker blott hos rätten, var­

efter det är tillräckligt med anmälan hos pastor.

I sakligt hänseende har kommitténs förslag i fråga om barns namnför­

värv varit föremål för stora meningsskiljaktigheter bland remissinstanserna,

men tanken att avgörandet i berörda fall skulle överflyttas till de allmänna

domstolarna eller tillkomma både namnmyndighet och allmän domstol sy­

nes ej ha väckts i något av yttrandena. I remissförslaget åberopas som främs­

ta skäl för att anlita allmän domstol vid dessa avgöranden, att i dylika fa-

miljerättsligt betonade fall såvitt angår barn under aderton år en särskild

prövning erfordras, huruvida namnbytet är förenligt med barnets bästa, och

att denna prövning lämpligast bör ske hos lokal domstol. Vidare framhålles,

att dylika avgöranden äro främmande för namnmyndighetens verksamhet

och att det skriftliga förfarandet hos en central myndighet icke lämpar sig

för så personliga och svårbedömda intressen.

Remissförslaget innebär, som av det föregående framgår, att — samtidigt

som avgörandet av huvudmassan namnärenden, även mycket svåra sådana,

förlägges hos en kvalificerad centralmyndighet — en speciell ordning införes

för en helt liten grupp av namnbyten. Här har avgörandet lagts antingen en­

bart hos underrätt eller också både hos underrätt och hos den centrala myn­

digheten. Att en del administrativa ärenden inom en större kategori skola

prövas av allmän domstol och ej av den vanligen kompetenta administrativa

centralmyndigheten kan måhända vara ändamålsenligt i speciella fall, och

principiella hinder böra då ej åberopas däremot, men anordningen torde vara

mycket ovanlig och för densamma böra krävas starka skäl. Den vanliga ut­

vägen, då inom ett ämbetsverks område förekomma arbetsuppgifter, vilka

kräva speciell domstolsmässig sakkunskap, är som bekant att tillföra verket

denna sakkunskap i form av experter eller speciellt sakkunniga ledamöter

(jämför t. ex. fångvårdsstyrelsen i ärenden om villkorlig frigivning och

strafftid, se 18 § lagen om villkorlig frigivning och 84 § lagen om verkstäl­

lighet av frihetsstraff, samt medicinalstyrelsen i disciplinfrågor och vissa

socialpsykiatriska ärenden, se 36 och 39 §§ instruktionen den 23 januari

1959 för medicinalstyrelsen), icke att förlägga avgörandet till allmän un­

derrätt med den omgång och splittring detta medför.

Det skall icke förnekas, att i vissa hithörande fall med konfliktsituatio­

ner av ömtålig och personlig natur kan bliva fråga om — förutom rent namn­

rättsliga hänsyn — även grannlaga familjerättsliga avvägningar. Det torde

dock knappast röra sig om så svåra spörsmål att ej ett med juridisk sak­

kunskap välrustat verk skulle kunna lösa dem och för övrigt kan ifråga­

sättas, om det just i de allvarliga konfliktfallen — där väl ofta en process,

präglad av starka motsättningar, tidigare förekommit beträffande skillnads-

187

eller vårdnadsfrågor — är lyckligt att öppna möjlighet till ytterligare ett

rättegångsförfarande. Framhållas må vidare, att namnmyndigheten tvivels-

utan är bäst lämpad att pröva, huruvida särskilda skäl föreligga för namn­

ändringen (1 § tredje stycket och 3 § andra stycket); det synes svårt att

skilja mellan prövning i detta avseende och prövning med hansyn till bar­

nets bästa. Därtill kommer att del i konfliktfallen kanske icke så mycket

är barnets bästa som utgör det mest ömtåliga ämnet utan motsättningen

mellan andra berörda personer. Finner man, speciellt i början, patentver­

kets ovana vid familj er ättsliga ämnen vara en allvarlig nackdel, kunde för

dylika fall någon expert på hithörande spörsmål i rådgivande funktion kny­

tas till verket. — Vad angår behovet av muntligt förfarande må slutligen

framhållas, att det ej sällan förekommer att administrativa instanser vid

behov kalla intressenter från motsatta sidor till muntliga överläggningar

inför myndighet eller någon dess tjänsteman; vad just patentverket angår

finnes t. o. m. i verkets instruktion (23 §) ett stadgande om muntlig för­

handling.

I varje fall tala mot en anordning med prövning av allmän domstol vä­

gande skäl av praktisk art. Härvidlag må först hänvisas till den omgång,

som skulle komma att utmärka behandlingen av dessa ofta enkla ärenden;

hänvändelse till allmän domstol skulle ju vara obligatorisk även i de många

fall, då de familjerättsliga komplikationerna äro obefintliga eller helt ringa.

Vad angår fallen enligt 4 och 5 §§ — där efter allmän domstols avgörande

blott anmälan till pastor skulle krävas — skulle enligt remissförslaget be­

vakningen av de namnrättsliga synpunkter, vilka enligt vår mening också

här måste bliva aktuella, komma att vila enbart på de allmänna domstolar­

na, bland vilka flertalet av lätt insedda skäl aldrig förvärva större erfaren­

het av sådana överväganden.

På grund av det anförda hemställa vi, att föreskrifterna om domstols

prövning av namnby tesfrågan i 1 § tredje stycket och 3 § andra stycket

samt 4 och 5 §§ måtte utgå. Vad angår namnbyten enligt 1 § tredje stycket

och 3 § andra stycket torde emellertid böra föreskrivas, att om barnet ej

fyllt aderton år, ansökningen ej må av namnmyndigheten bifallas, med

mindre namnbytet finnes vara förenligt med barnets bästa. I fråga om namn­

byte enligt 4 och 5 §§ synes det, då domstolsprövning ej ifrågakommer,

lämpligt att dessa fall generellt bliva ansökningsärenden; som förutsättning

för bifall till ansökningen bör stadgas, utom styvfaders eller fosterfaders

(fostermoders) samtycke, att namnbytet finnes vara förenligt med barnets

bästa.

Beträffande namnbyte för barn som har styvfader synes det naturligt att

_ i analogi med vad som avsetts i fråga om fosterbarn — särregeln begrän­

sas till att avse fall, då barnet ej fyllt aderton år. I 4 § första punkten skulle

i så fall utsägas att barn under aderton år efter ansökan hos namnmyndig-

helen må erhålla styvfaders släktnamn, om denne samtycker därtill och

namnbytet finnes vara förenligt med barnets bästa.

Vad angår fosterbarns namnbyte torde 5 § böra innehålla, att fosterbarn

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

188

under aderton år efter ansökan hos namnmyndigheten må erhålla fosterfa­

derns eller, i fall då barnet omhändertagits av ensamstående kvinna, foster­

moderns släktnamn, om den vars namn avses samtycker därtill och namn­

bytet finnes vara förenligt med barnets bästa.

Skulle det möjligen anses, att namnmyndigheten ändå i fall, där särskilt

grannlaga avvägning av familjerättslig natur kommer i fråga, behöver kun­

na lita till allmän domstol, bör enligt vår mening möjlighet härtill öppnas

genom föreskrifter i berörda lagrum efter mönster av vad som skett i 12 §

andra stycket av remissförslaget för där avsedda fall. Myndigheten skulle

under denna förutsättning, när ansökningen avser barn under aderton år,

äga möjlighet — men ej skyldighet — att som villkor för bifall föreskriva

att rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

3 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Därest vårt förslag rörande 1 § tredje stycket vinner bifall, bör andra

stycket i förevarande paragraf ändras på sätt vi angivit under 1 §.

Juslitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om

allmän domstols prövning av namnbytesfrågan i andra stycket av lagrum­

met utgår.

4 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Under hänvisning till vad vi anfört under 1 § föreslå vi, att förevarande

paragraf inskränkes till fall då styvbarnet ej fyllt aderton år.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om

allmän domstols prövning av namnbytesfrågan utgår, att ärendena i sam­

band därmed göras till ansökningsärenden och att lagrummets giltighets­

område begränsas till att avse barn under aderton år.

5 §•

Lagrådet:

Denna^ paragraf reglerar fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släkt­

namn. Någon närmare bestämning av vad i detta sammanhang skall förstås

med fosterbarn upptages ej i lagtexten. Enligt lagrådets mening bör emel­

lertid — i anslutning till vad namnrättskommittén uttalat och departements­

chefen lämnat utan erinran — i paragrafen angivas att den gäller barn un­

der aderton år, som för fostran och vård stadigvarande omhändertagits av

annan än barnets föräldrar.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att stadgandet om

allmän domstols prövning av namnbytesfrågan utgår och att ärendena i

samband därmed göras till ansökningsärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

189

Lagrådet:

8

§•

Enligt motiven bör, i fråga om namnbyte enligt denna paragraf, med

svensk medborgare likställas utlänning, som har en fast anknytning till

riket. I lagtexten har, i syfte att få en enkel och klar avgränsning, likstäl­

ligheten angivits skola avse — förutom utlänning som är gift med svensk

medborgare — annan utlänning som erhållit bosättningstillstånd i riket.

Lagrådet vill ifrågasätta lämpligheten av den sålunda gjorda gränsdrag­

ningen. Institutet bosättningstillstånd har i praktiken fått ytterst ringa an­

vändning. Härtill kommer att de synpunkter, som äro att beakta i ärenden

angående bosättningstillstånd, delvis äro av sådan beskaffenhet att de icke

böra inverka på frågan om rätt till namnbyte. Utlänningslagen likställer i

vissa betydelsefulla hänseenden med innehavare av bosättningstillstånd den

som sedan minst fem år är bosatt i riket. Det skulle kunna ifrågasättas att

införa en motsvarande regel i namnlagen. Lämpligare synes dock vara att

utforma stadgandet så, att namnmyndigheten får möjlighet att taga hänsyn

till samtliga omständigheter i det särskilda fallet. Lagrådet föreslår därför,

att paragrafens tredje stycke erhåller följande lydelse: Lika med svensk

medborgare anses utlänning, som är gift med svensk medborgare. Annan ut­

länning, som stadigvarande vistas här i riket, äger, om skäl äro därtill, er­

hålla släktnamn enligt vad nu är sagt.

9 §■

Namnbyte enligt 8 § avser i regel antagande av nytt släktnamn. Med nytt

släktnamn förstås släktnamn som ej tidigare varit i bruk. I förevarande pa­

ragraf upptagas vissa bestämmelser om hur ett sådant namn skall vara be­

skaffat. Emellertid kan det förekomma att genom ansökan enligt 8 § för­

värvas namn som ej är nytt. För att markera den skillnad, som här före-

ligger, synes det lämpligt att i 9 § införa uttrycket nytt släktnamn. Värdet

av en sådan terminologisk distinktion framträder i 13 § andra stycket i re­

missförslaget. Anslutningsförvärv i där avsedda fall avses nämligen få ske

endast då fråga är om nytt släktnamn i den mening som nyss sagts.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Det i tredje stycket av förevarande paragraf använda uttrycket »namn,

vilket kan uppfattas såsom i den allmänna samfärdseln eller förvaltningen

brukad benämning eller beteckning», är obestämt och synes kunna tolkas

vidsträcktare än som avsetts. I lagtexten böra därför — såsom i namnrätts-

kommitténs förslag — upptagas exempel på vilka slags benämningar och

beteckningar som åsyftas. Vi föreslå att ifrågavarande uttryck utbytes mot

»namn, vilket kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation eller post­

anstalt eller annan dylik beteckning».

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Lagrådet:

10

§.

Remissförslaget upptager i 13 § andra stycket sista punkten stadgande

att, om någon erhållit nytt släktnamn i den ordning som sägs i 8 §, med

samtycke av namnhavaren anslutningsförvärv efter ansökan hos namn­

myndigheten kan ske för hans föräldrar, syskon och syskons barn. Sam­

tycket undanröjer härvid det hinder, som enligt kollisionsregeln i 10 § punkt

1 eljest skulle förelegat för namnets godkännande. Lagrådet anser att stad­

gandet har sin naturliga plats bland bestämmelserna i 8—12 §§ och att det

lämpligen kan upptagas såsom andra stycke i förevarande paragraf. Därvid

synes böra angivas att de fall avses, då någon efter ansökan förvärvat nytt

släktnamn (jämför vad lagrådet anfört under 9 § ävensom nedan under

13

§). _ Det torde vara avsett att, om det ursprungliga namnförvärvet

gjorts av flera, samtycke erfordras av dem alla. Ett uttryckligt stadgande

härom bör meddelas.

Den nu föreslagna överflyttningen föranleder ändring även i 17 och 41 §§.

11

§•

I denna paragraf upptages stadgande om rätt att efter ansökan hos namn­

myndigheten få tillbaka ett tidigare släktnamn, såframt det ej gått förlorat

»i den ordning nedan stadgas». Sistnämnda uttryck synes böra ersättas med

orden »enligt vad i 15—18 §§ stadgas». Det torde ligga i sakens natur att

samma skall gälla då namnet gått förlorat enligt äldre rätt.

12

§.

Denna paragraf synes kunna förenklas genom att den i första stycket

upptagna regeln formuleras så, att om synnerliga skäl äro därtill, namn­

myndigheten må bifalla ansökan om förvärv av släktnamn, ehuru hinder

föreligger enligt 8—10 §§.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 1 § föreslå vi, att föreskriften om

domstols prövning av fråga om namnbyte för barn under aderton år utgår.

Skulle emellertid i fallen under 1 samt 3—5 §§ en möjlighet att, när så

finnes påkallat, anlita domstol anses böra ifrågakomma, synes det natur­

ligt, att någon ändring ej sker.

Lagrådet:

13 §.

Lagrådet anser att stadgandena i första stycket vinna i tydlighet, om så­

som första punkt upptages huvudfallet att makar förvärva släktnamn och

såsom andra punkt övriga i stycket avsedda fall. Texten synes kunna er­

hålla följande lydelse: Förvärva makar släktnamn, tillkommer namnet jäm­

väl makarnas barn och adoptivbarn, som ha makarnas namn, stå under

makarnas vårdnad och icke fyllt aderton år. Förvärvar någon eljest släkt­

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

191

namn efter ansökan hos namnmyndigheten eller genom annan anmälan hos

pastor än som avses i 6 och 7 §§, tillkommer namnet jämväl hans barn och

adoptivbarn, som ha hans namn och icke fyllt aderton år, såvida han ensam

har vårdnaden.

Andra stycket torde böra angivas avse det fall, då någon efter ansökan

förvärvat nytt släktnamn (jämför vad lagrådet anfört under 9 och 10 §§).

Vid 10 § har lagrådet föreslagit, att sista punkten i andra stycket över­

föres till nämnda paragraf. För det fall som kvarstår i andra stycket torde

böra i förtydligande syfte stadgas, att om namnet förvärvats av makar, sam­

tycke erfordras av dem båda.

14 §.

Den avsedda innebörden av paragrafen torde konnna till bättre uttryck,

om paragrafen angives avse det fall att makar ha samma släktnamn.

En konsekvens av regeln att makar med samma släktnamn endast gemen­

samt äga förvärva annat släktnamn är — såsom påpekas i motiven — att

vissa bestämmelser, enligt vilka förvärv av släktnamn för endera maken el­

jest skulle ske automatiskt eller kunna ske efter anmälan, ej bliva tillämp­

liga. Detsamma blir förhållandet i sådana fall, då endast ena maken upp­

fyller de villkor som uppställas i särskilda stadganden om förvärv av släkt­

namn efter ansökan, t. ex. bestämmelsen i 1 § tredje stycket om förvärv för

barn i äktenskap av moderns flicknamn. En ansökan av makar att förvärva

mannens moders flicknamn skall följaktligen behandlas enligt de allmänna

reglerna i 8—10 §§. På grund av 10 § punkt 1 möter emellertid hinder för

bifall till en sådan ansökan. Från detta hinder kan visserligen enligt 12 §

dispenseras, om synnerliga skäl äro därtill, men i motiven har förutsatts,

att detta stadgande över huvud skall tillämpas mycket restriktivt.

Den omständigheten att en man är gift bör rimligtvis icke minska hans

möjlighet att som släktnamn förvärva moderns flicknamn i vidare mån än

som följer av att även hustrun måste göra ansökan. Den som själv har ett

icke särskiljande namn men vars moder har ett namn som är bättre sär­

skiljande kan ofta antagas föredraga att förvärva moderns namn framför

att välja ett nykonstruerat namn. Det kan därför ifrågasättas, om icke i la­

gen borde införas ett särskilt stadgande om att makar gemensamt äga för­

värva mannens moders flicknamn under de förutsättningar som angivas i

1 § tredje stycket och 2 § första stycket. Ett dylikt stadgande synes emeller­

tid kunna undvaras om — såsom lagrådet förutsätter — det förhållandet att

makars ansökan avser förvärv av mannens moders flicknamn i de åsyftade

fallen i allmänhet anses utgöra tillräcklig anledning att dispensera från

hindret i 10 § punkt 1.

15 och 16 §§.

I 15 § första och andra styckena ävensom 16 §' behandlas fall, då namn-

förlust inträder som en, låt vara icke undantagslös, automatisk följd av

domstols avgörande i en statusfråga, medan 15 § tredje stycket avser vissa

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

fall, då särskild talan om namnförlust föres. En lämpligare gruppering av

dessa fall synes kunna erhållas genom att låta stadgandena i 15 § tredje

stycket och 16 § byta plats. Vidare föreligger enligt lagrådets mening ej

anledning att formulera förutsättningen för domstolens befogenhet att med­

giva undantag annorlunda beträffande återgångsfallen än för övriga fall;

uttrycket »synnerliga skäl» synes därför böra användas även i fråga om

återgångsfallen.

17 §.

Lagrådets förslag beträffande 10 § föranleder den jämkningen i föreva­

rande paragraf, att hänvisningen i fråga om risk för förväxling skall avse

10 § första stycket 1, 3, 4, 5 eller 6.

18 §.

Första styckets andra punkt avser fall då huvudperson, som enligt 15—

17 §§ bort gå släktnamn förlustig, avlidit eller talan mot honom av annan

anledning ej kunnat föras. Förslaget innebär, att för sådant fall kan mot

bipersonen föras särskild talan att han skall förklaras namnet förlustig.

Som exempel på hinder för talan mot huvudperson som lever nämns i mo­

tiven, att han vistas på okänd ort. I anledning härav må erinras, att den om­

ständigheten att huvudpersonen vistas på okänd ort icke i och för sig utgör

hinder för talan som avses i 15—17 §§; se 20 kap. 14 och 36 §§ föräldra-

balken, 15 kap. 4 och 29 §§ giftermålsbalken ävensom 39 § i förslaget, jäm­

förd med 33 kap. 12 § och 44 kap. 6 § rättegångsbalken. I förevarande hän­

seende synes man knappast behöva beakta sådana fall, då hinder för talan

mot huvudpersonen möter på grund av internationellt processrättsliga

grundsatser. Lagrådet föreslår, att ifrågavarande stadgande begränsas till

fall då huvudpersonen avlidit.

Även i ett annat hänseende giver bestämmelsen i första styckets andra

punkt anledning till erinran. I vad stadgandet innefattar hänvisning till

15 § första stycket må framhållas att, så länge ett barns äklabördspresum-

tion ej i laga ordning undanröjts, barnet i alla rättsliga sammanhang anses

ha äktenskaplig börd, vare sig barnet lever eller ej. Eu mot biperson riktad

talan, som går ut på att bipersonen skall förklaras förlustig namnet på den

grund att huvudpersonen rätteligen ej har äktenskaplig börd, torde i nämn­

da läge icke kunna bifallas. Bestämmelsen synes kunna få betydelse endast

i sådana fall, då äktabördspresumtionen undanröjes efter barnets död och

barnet efterlämnar en biperson, som förvärvat eller eljest äger bära dess

namn; någon ändring med avseende på det avlidna barnets namn torde

nämligen icke ske enligt 15 § första stycket. Dylika fall måste bliva ytterst

sällsynta, och det synes kunna antagas att domstolen därvid i regel skulle

låta bipersonen få behålla namnet. Såvitt angår hänvisningen till 15 § and­

ra stycket och 16 § må framhållas, att adoption icke torde kunna hävas se­

dan adoptivbarnet avlidit och äktenskap icke dömas att återgå, om det upp­

lösts genom makes död. I enlighet med det anförda hemställer lagrådet, att

andra punkten i första stycket begränsas till fall som avses i 15 § tredje

stycket (enligt lagrådets förslag 16 §) och 17 §.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 37 år 1963

193

19 §.

Det i förevarande paragraf stadgade skyddet för egenartat släktnamn

skall enligt lagtexten icke gälla mot den som enligt vad »förut» i namnlagen

är sagt kan åberopa rätt till namnet. Det torde emellertid vara avsett att

skyddet ej heller skall gälla gentemot den som på grund av stadgandet i 46 §

I mom. skall anses ha förvärvat namnet enligt namnlagen. Angivna undan­

tag i lagtexten synes med hänsyn härtill böra jämkas till att avse den som

enligt vad i namnlagen stadgas kan åberopa rätt till namnet.

20

§.

I denna paragraf upptagas vissa undantag från det i 19 § stadgade sär­

skilda skyddet för egenartat släktnamn. De avsedda fallen gälla konst­

närsnamn eller likartat namn eller kännetecken som använts i viss ut­

sträckning, och undantagsregeln går ut på att rätt till namnet eller känne­

tecknet under de angivna förutsättningarna må bestå vid sidan av äldre

rätt till egenartat släktnamn. Att här tala endast om »äldre» rätt till egen­

artat släktnamn kan vålla missuppfattning, då undantaget bör i minst sam­

ma utsträckning gälla även gentemot »yngre» rätt till egenartat släktnamn.

Innebörden av stadgandet torde över huvud komma till bättre uttryck om

det formuleras så, att konstnärsnamn eller likartat namn eller kännetecken

under de angivna förutsättningarna må, utan hinder av vad som stadgas i

19 §, användas vid sidan av det egenartade släktnamnet.

I 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960 har upptagits ett övergångs-

stadgande av innehåll, att om någon i näringsverksamhet obehörigen an­

vänder annans släktnamn eller firma som varukännetecken och i den nya

varumärkeslagen ej är stadgad påföljd härför, skall på talan av den, vars

namn eller firma använts, domstol meddela förbud vid vite mot använd­

ningen. Av motiven till detta stadgande (se prop. 167/1960 s. 206—208; NJA

II 1960 s. 315—316) framgår, att stadgandet tillkommit med hänsyn till det

ofullständiga och delvis svävande tillstånd, i vilket särskilt namnrätten men

även firmarätten befann sig, och att bestämmelsen avsetts skola gälla till

dess namn- och firmarätten erhållit en tillfredsställande reglering. Med

hänsyn till stadgandets provisoriska natur har det också ansetts lämpligt

att det placerats i det avsnitt av varumärkeslagen som innehåller övergångs­

reglerna. På grund av det sagda torde genom särskild lagändring vad i stad­

gandet sägs om släktnamn böra upphävas.

27 §.

Den som ett tredje stycke upptagna hänvisningen till bestämmelsen i

kyrkobokföringskungörelsen om dopförrättares skyldighet att underrätta

pastor i födelsehemorten synes icke erforderlig och torde, med hänsyn till

att i lagen ej regleras underrättelseskyldighet i andra hithörande fall, böra

utgå.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

29 §.

I andra stycket har upptagits bestämmelse att talan mot domkapitlets

beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som i allmänhet

gäller för fullföljd av talan mot beslut av domkapitel. Denna hänvisning är

ej otvetydig, eftersom i lagen den 13 november 1936 om domkapitel — 13 §

7 mom. — stadgas, att talan i där angivna fall skall föras genom besvär,

vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet, medan i 30 § instruktio­

nen för domkapitlen den 4 januari 1937 föreskrives, att besvär i där av­

sedda fall skola ha inkommit till departementet å trettionde dagen efter er­

hållen del av beslutet eller från anslagsdagen. Stadgandet i lagen om dom­

kapitel innebär, att beträffande besvärstiden skall gälla vad som föreskrives

i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut (se prop. 152/1957 s. 115). Lagrådet föreslår, att i namnlagen använ­

des motsvarande formulering som i lagen om domkapitel. Detta innebär, alt

besvärstiden blir tre veckor från det klaganden fått del av beslutet. Den i

73 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 intagna hänvisningen till

den ordning, som gäller för fullföljd av talan mot domkapitels beslut i all­

mänhet, lärer ha samma innebörd.

Tillägg bör ske i regeringsrättslagen angående ärenden av nu ifrågava­

rande slag.

30 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Ändras 1 och 3 §§ på sätt vi förordat, bör tredje punkten i förevarande

paragrafs andra stycke utgå.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Uteslutas, enligt vad vi hemställt vid 1 §, stadgandena om allmän dom­

stols medverkan vid barns namnbyten, torde 30 § andra stycket tredje punk­

ten böra utgå.

Vi föreslå emellertid, att till lagrummet fogas ett nytt fjärde stycke, till

sitt syfte motsvarande de föreskrifter angående utredning i ärenden om

barns namnbyte, vilka äro upptagna i remissförslagets 38 §. I detta nya styc­

ke torde böra utsägas, att i ärende om barns namnbyte, som avses i 1 § tred­

je stycket, 3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, namnmyndigheten, där så kan ske,

skall i saken höra den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn

barnet avses skola förvärva, varjämte, om barnet fyllt tolv år, jämväl bar­

net skall höras, där det finnes lämpligt, samt, om skäl äro därtill, yttrande

skall inhämtas från barnavårdsnämnden.

32 §.

Lagrådet:

Det synes lämpligt att i lagtexten utsäges, att den kungörelse av namn­

ansökningar, varom är fråga i lagrummet, skall införas i allmänna tid­

195

ningarna. Dessutom bör, såsom i motiveringen till remissförslaget nämnts,

uppgift om kungjorda namnansökningar inflyta i en publikation, motsva­

rande patentverkets publikation för varumärkesärenden; föreskrift härom

torde böra intagas i tillämpningsföreskrifterna till namnlagen.

Patentverket har framhållit, att det är av stort intresse att eventuella

invändningar mot namnansökningen komma fram redan vid den admi­

nistrativa prövningen och icke först senare i rättegång. Från denna syn­

punkt framstår det som ändamålsenligt att verket — vid sidan av kungö­

relsen i allmänna tidningarna och uppgiften i den särskilda publikationen

på lämpligt sätt sörjer för att de personer, som ha särskilt intresse av att

taga ställning till ansökningen, i tid få kännedom om densamma. Hur detta

skall ske torde kunna ytterligare övervägas vid utarbetande av tillämpnings­

föreskrifterna.

34 §.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Därest, såsom vi föreslagit vid 1 §, domstols prövning av namnbyten i de

i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket samt 4 och 5 §§ avsedda fallen bort­

faller, torde böra stadgas, att i dessa fall — där kungörande och invändning

enligt 32 § ej ifrågakomma — även den, vars släktnamn barnet har, och

den, vars släktnamn barnet avses skola förvärva, skola, om ansökningen

bifallits, bliva underrättade om namnmyndighetens slutliga beslut (34 §)

och äga klaga över beslutet (35 §).

I 34 § skulle enligt det sagda såsom en andra punkt inskjutas eTt stad­

gande av innebörd att i ärende om namnbyte, som avses i 1 § tredje styc­

ket, 3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, jämväl den vars släktnamn barnet har och

den vars släktnamn det skall förvärva såvitt möjligt skola underrättas.

35 §.

Lagrådet:

I remissförslaget har under hänvisning till regeringsrättens arbetsbelast­

ning avböjts att — som kommittén tänkt sig — talan mot namnmyndighe­

tens beslut skall upptagas och avgöras av regeringsrätten. I stället föreslås

att talan mot sådant beslut skall föras hos namnmyndighetens besvärsav-

delning, d. v. s. hos patentverkets besvärsavdelning. Om besvärsavdelning-

ens sammansättning vid prövning av namnärenden förutsättas bestämmel­

ser bliva meddelade i administrativ ordning.

Mot den sålunda i remissförslaget avsedda fullföljdsorganisationen är i

och för sig intet att erinra. Det må emellertid framhållas, att då besvärs-

avdelningen blir den enda fullföljdsinstansen i de administrativa namn­

ärendena, det är av stor vikt, att dess sammansättning blir den för uppgif­

ten bästa. Enligt 13 § i patentverkets instruktion utgöres besvärsavdelning-

en av, förutom generaldirektören, fem byråchefer såsom tekniskt kunniga

ledamöter och två byråchefer såsom rättskunniga ledamöter. Teknisk sak­

kunskap erfordras emellertid icke vid behandlingen av namnärenden. Be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

träffande dessa ärenden bör enligt lagrådets mening i själva lagen stadgas,

att besvärsavdelningen är beslutför med tre ledamöter, av vilka minst två

skola vara rättskunniga.

Det synes fördelaktigt om besvärstiden i hithörande ärenden kan räknas

från beslutets dag. Sålunda torde böra stadgas att klagan föres genom be­

svär hos namnmyndighetens besvärsavdelning inom en månad från beslu­

tets dag.

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Under hänvisning till vad vi anfört vid 34 § hemställa vi, att i första

punkten av lagrummets första stycke måtte utsägas, att klagan över namn­

myndighetens slutliga beslut i ansökningsärende må föras av sökanden även­

som, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ord­

ning, av den som gjort invändningen och, i ärende som avses i 1 § tredje

stycket, 3 § andra stycket, 4 § eller 5 §, jämväl av den vars släktnamn

barnet har och den vars släktnamn det skall förvärva.

37 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Denna paragraf torde böra givas den jämkade lydelsen, att ansökan om

förklaring att namnbyte, som avses i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket,

4, 5 eller 12 §, är förenligt med barnets bästa upptages av den rätt som

har att upptaga fråga rörande vårdnaden om barnet. Härigenom vinnes

bl. a. att forum kommer att finnas för alla ifrågakommande fall (jfr 20

kap. 14 § föräldrabalken).

Justitierådet Digman och regeringsrådet Holmgren:

Utgå, enligt vad vi hemställt vid 1 §, bestämmelserna om allmän domstols

medverkan vid barns namnbyten, bör även detta stadgande bortfalla.

Därest vår hemställan icke vinner bifall, ansluta vi oss till vad lagrådets

övriga ledamöter anfört.

38 §.

Justitieråden Romanus och Nordström:

Med hänsyn till att de ärenden som avses i förevarande paragraf äro av

indispositiv natur behövs ej någon föreskrift om skyldighet för rätten att

föranstalta om erforderlig utredning. I första punkten av paragrafen torde

böra stadgas, att i ärende som avses i 37 § rätten skall, där så kan ske, höra

den vars släktnamn barnet har och den vars släktnamn barnet avses skola

förvärva, även om de icke äro vårdnadshavare.

Rätt att anföra besvär över beslut som avses i denna paragraf lärer, om

beslutet innebär avslag å ansökningen, tillkomma allenast vårdnadshava-

ren. Innebär beslutet bifall till ansökningen, synes med tillämpning av all­

männa rättsgrundsatser besvärsrätt böra tillerkännas den vars släktnamn

barnet haft och den vars släktnamn barnet skall förvärva.

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

197

Justitierådet Digmah och regeringsrådet Holmgren:

Såframt, enligt vad vi hemställt vid 1 §, stadgandena om allmän domstols

medverkan vid barns namnbyten utgå, blir detta lagrum i och för sig över­

flödigt. Vi erinra emellertid om att vi föreslagit, att till 30 § skall fogas ett

nytt stycke, till sitt syfte motsvarande de föreskrifter om utredning, vilka

äro upptagna i remissförslagets 38 §.

Därest vår hemställan icke vinner bifall, ansluta vi oss till vad lagrå­

dets övriga ledamöter anfört.

Lagrådet:

41 §.

Vid 10 § har lagrådet föreslagit, att 13 § andra stycket andra punkten i

remissförslaget överföres till 10 § såsom ett andra stycke. Detta föranleder

ändringar även i 41 §.

43 §.

I denna paragraf bör lämpligen utsägas, alt patent- och registreringsver­

ket är namnmyndighet. Bestämmelsen om Konungens rätt att meddela när­

mare föreskrifter synes kunna upptagas som andra stycke.

46 §.

I andra momentets andra stycke behandlas den situation, att någon vid

lagens ikraftträdande saknar släktnamn. Emellertid gives icke någon be­

stämmelse för det fall, att han icke utnyttjar de möjligheter att förvärva

släktnamn som förslaget anvisar och ej heller tillnamn finnes för honom

antecknat i kyrkobok. För fullständighetens skull synes en regel för sist­

nämnda fall böra upptagas i lagen; därvid torde kunna föreskrivas att namn­

myndigheten skall bestämma släktnamn för honom med tillämpning av de i

§ 1 punkt 3 släklnamnsförordningen angivna grunderna. Något behov av

klagan över namnmyndighetens beslut synes icke föreligga; det står ju fort­

farande vederbörande Öppet att ansöka om annat släktnamn. Självfallet bör

namnmyndighelen, innan den av eget initiativ bestämmer släktnamn enligt

vad nu förordats, erinra vederbörande om att han i första hand bör själv

ansöka om släktnamn. I tillämpningsföreskrifterna till namnlagen kan in­

tagas bestämmelse om skyldighet för pastor att, när fall varom nu är fråga

blir känt, anmäla detta till namnmyndigheten.

I andra momentets tredje stycke stadgas, att kvinna, som ingått äktenskap

innan namnlagen trätt i kraft, skall äga att inom två år därefter genom an­

mälan hos pastor återtaga det släktnamn som tillkom henne såsom ogift.

Av stadgandets motivering synes framgå, att stadgandet avses skola tilläm­

pas endast å kvinna som är gift vid lagens ikraftträdande. För det fall åter,

då äktenskap blivit upplöst före lagens ikraftträdande, torde den i 7 § nya

lagen upptagna regeln böra tillämpas, och anledning torde icke föreligga

att här föreskriva någon tidsbegränsning beträffande hustruns rätt att åter­

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

taga sitt flicknamn. Med hänsyn härtill synes lydelsen av det föreslagna

stadgandet böra jämkas. Lagrådet förordar, att tredje stycket av föreva­

rande moment erhåller den lydelsen, att kvinna, som är gift när namnlagen

träder i kraft, äger inom två år från ikraftträdandet genom anmälan hos

pastor återtaga det släktnamn hon hade som ogift, och att om äktenskap

upplösts före lagens ikraftträdande, vad i 7 § stadgas skall äga tillämpning.

Under uttrycket »äktenskap upplösts» inbegripes härvid enligt den i gif-

termålsbalken använda terminologien (se exempelvis 2 kap. 11 §) även åter­

gång av äktenskap.

47 §.

Den av lagrådet föreslagna ändrade lydelsen av 46 § 2 mom. tredje stycket

föranleder jämkning av andra stycket i förevarande paragraf; hänvisning­

en till 46 § 2 mom. tredje stycket bör således begränsas till styckets första

punkt.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

199

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1963.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 10 januari

1963 avgivna utåtande över de den 14 september 1962 till lagrådet remitte­

rade förslagen till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föråldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 19i6 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden; samt

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 19b6 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Förslaget till namnlag

Enligt 1 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget skall

barn i äktenskap efter ansökan hos namnmyndigheten kunna förvärva mo­

derns flicknamn, om särskilda skäl föreligger. Har barnet ej fyllt aderton

år, må ansökningen dock ej bifallas med mindre rätten funnit namnbytet

vara förenligt med barnets bästa. Lagrådet har godtagit principen, att dessa

namnbyten ej — såsom namnrättskommittén föreslagit — kan lämnas fria,

och beträffande barn som fyllt aderton år har lagrådets samtliga ledamöter

tillstyrkt att i enlighet med det remitterade förslaget en prövning sker hos

namnmyndigheten. Ordningen med en dubbel prövning för det fall barnet ej

fyllt aderton år har emellertid blivit föremål för erinringar. I fråga om pro­

blemets lösning har lagrådets ledamöter dock ej varit ense utan framlagt

två skilda förslag. Enligt vad jag anfört i remissprotokollet anser jag själv

anledning finnas till tvekan beträffande behovet av en dubbel prövning. Med

hänsyn till vad som förekommit vid granskningen i lagrådet har jag därför

upptagit frågan såvitt gäller barn under aderton år till förnyat övervägande.

Jag finner därvid ej anledning frångå ståndpunkten att namnbyte för

barn under aderton år bör, såvitt gäller frågan om barnets bästa, prövas av

200

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 7963

domstol. De familjeräitsliga synpunkterna har i dessa fall sådan betydelse

att det måhända kan framstå som oförståeligt för en sökande om, sedan

domstol funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa, namnmyndig­

heten bar möjlighet vägra bifall därför att från namnrättslig synpunkt ej

tillräckliga skäl förebragts. Därest domstolen, som två ledamöter av lag­

rådet synes förutsätta, vid prövning av frågan om barnets bästa även beak­

tar, huruvida bytet som sådant kan anses motiverat från namnrättslig syn­

punkt, torde redan genom domstolsprövningen ofta en tillräcklig spärr fin­

nas mot namnändringar, som stör namnstabiliteten och ej motiveras av ett

behov hos den som önskar byta namn. Med stöd av det sagda kan jag an­

sluta mig till den inom lagrådet framförda meningen, att sedan domstolens

positiva beslut vunnit laga kraft ytterligare prövning av namnbytet ej skall

komma i fråga. Namnet bör därefter kunna antagas genom anmälan hos pas­

tor.

Den ändring som härav föranledes i 1 § tredje stycket medför en mot­

svarande ändring i 3 § andra stycket, som rör adoptivbarns rätt att för­

värva adoptivmoders flicknamn, samt i 30 § andra stycket.

Lagrådets samtliga ledamöter föreslår, ehuru delvis från olika utgångs­

punkter, att regeln i 4 § om styvbarns rätt att förvärva styvfaders släkt­

namn göres tillämplig allenast på den som ej fyllt aderton år. Jag biträder

denna tanke. Genom en sådan ordning vinnes större enhetlighet i avsnit­

tet om barns släktnamn. Det kan också ifrågasättas, om det finnes skäl

att låta vuxen person, vars moder gifter om sig, ha tillgång till ett form­

löst släktnamnsbyte. Den som är över aderton år har möjlighet att enligt

12 § göra ansökan hos namnmyndigheten under åberopande av synner­

liga skäl.

I fråga om 9 § tredje stycket har två av lagrådets ledamöter föreslagit

en mindre jämkning av texten i förtydligande syfte. Jag anser den sålunda

föreslagna jämkningen utgöra en förbättring och föreslår att paragrafen er­

håller ändrad lydelse i enlighet därmed.

Liksom lagrådet anser jag det förhållandet, att makar gemensamt ansö­

ker om mannens moders flicknamn, utgöra tillräcklig anledning att för

hustruns del med stöd av 12 § dispensera från det i 10 § upptagna förbu­

det mot godkännande av redan existerande släktnamn. En förutsättning för

att dispens skall komma i fråga skall dock, såsom lagrådet förutsätter, vara,

att skäl till namnbytet i och för sig föreligger.

Med anledning av vad lagrådet framhållit under 20 § får jag anföra föl­

jande. Principiellt torde mellan olika känneteckensrätter gälla prioritet efter

tidpunkten för deras uppkomst. Om inarbetning av ett varumärke föreligger

eller ett konstnärsnamn blivit allmänt känt, när rätten till ett släktnamn på

grund av namnmyndighetens beslut uppkommer, bör vid tvist i princip

namnhavaren vika. Detta kommer i den föreslagna namnlagen till uttryck

i 10 § punkterna 4 och 6 jämfört med 17 §. Om namnmyndigheten med till-

lämpning av undantagsregeln i 12 § godkänner ett släktnamn, trots att kol­

lision föreligger med ett äldre kännetecken, som åtnjuter skydd enligt 10 g,

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

201

bör detta alltså icke medföra, att innehavaren av det äldre kännetecknet får

en sämre rätt till detta än han dittills haft. För ensamrätt till egenartat

släktnamn enligt 19 § fordras därför att namnhavaren har prioritet. Inne­

havare av kännetecken, som användes i näringsverksamhet — och till så­

dana kännetecken torde stundom kunna hänföras även pseudonymer och

signaturer — kan enligt sistnämnda paragrafs andra stycke angripas en­

dast om användningen är obehörig. Är det äldre kännetecknet ett konst­

närsnamn, som icke kan anses åsyftat i 19 § andra stycket, är innehavaren

på grund av det administrativa skyddet i 10 § ändock fredad mot angrepp

från yngre namnhavare; detta torde framgå av 19 § första stycket.

Syftet med 20 § i remissförslaget, vilken utformats i nära anslutning till

8—10 §§ varumärkeslagen, är att modifiera prioritetsprincipen i vissa fall,

då enligt 19 § namnhavare äger påtala obehörigt bruk av ett kännetecken.

Om man i en dylik passivitetsregel skulle inrymma även fall, där namnrät­

ten är yngre än den andra känneteckensrätten — och alltså enligt vad nyss

sagts ändock enligt huvudprincipen skall vika — skulle bestämmelsen kun­

na tolkas så att namnrätten, oberoende av den tidsmässiga prioriteten,

anses äga företräde exempelvis framför rätt till kommersiellt kännetecken,

som grundas på inarbetning. En utformning av paragrafen, som ger möj­

lighet till en sådan tolkning, synes böra undvikas. En annan sak är, att man

när det gäller frågan om inarbetning av kommersiellt kännetecken och lik­

nande användning av konstnärsnamn ofta har anledning till tvekan om vid

vilken tidpunkt känneteckensrätten uppkommit.

Jag kan således icke biträda den av lagrådet föreslagna utformningen av

20 §. Det av lagrådet gjorda påpekandet ger emellertid vid handen, att den

lydelse paragrafen erhållit i remissförslaget kan ge anledning till missupp­

fattning. Till undvikande härav torde paragrafens ordalydelse böra jämkas

så, att den i fråga om konstnärsnamn och likartat namn bättre korrespon­

derar med skyddsbestämmelsen i 10 § punkt 4.

Lagrådet har föreslagit att i 46 § 2 mom. andra stycket skall upptagas

en bestämmelse, att namnmyndigheten skall bestämma släktnamn för den

som saknar sådant och ej heller har i kyrkobok antecknat tillnamn. Den

grupp medborgare det här gäller torde vara mycket liten och synes knap­

past kunna utgöra något problem från identifieringssynpunkt. En sådan re­

gel skulle därför närmast bli en ordningsföreskrift. Jag vill emellertid erin­

ra om att redan namnrättskommittén avböjt tanken på en så långt gående

namnplikt, att den som helt saknar »efternamn» ålägges att förvärva släkt­

namn. Någon erinran mot denna ståndpunkt har vid remissbehandlingen ej

t ramställts. Ej heller för egen del kan jag förorda, att en bestämmelse av

angiven innebörd upptages i lagen.

Av lagrådet i övrigt föreslagna ändringar torde böra godtagas. Därvid må

erinras om att de ändringar som två av lagrådets ledamöter föreslagit i 37

och 38 §§ biträtts av övriga ledamöter för den händelse i 1 § tredje stycket

och 3 § andra stycket bibehålies bestämmelser om prövning av domstol.

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Övriga lagförslag

I anslutning till 19 och 20 §§ namnlagen har lagrådet framhållit, att det

i 52 § varumärkeslagen upptagna stadgandet angående vissa fall, då någon

i näringsverksamhet obehörigen använder annans släktnamn eller firma

som varukännetecken, avsetts skola gälla endast till dess namn- och lirma-

rätten erhållit en tillfredsställande reglering samt att det därför nu i vad

det gäller släktnamn bör upphävas. Jag kan ansluta mig till denna stånd­

punkt och föreslår ändring av berörda bestämmelse.

Utöver de ändringar som förordats i det föregående bör i lagförslagen

vidtagas vissa redaktionella ändringar.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo­

sition föreslå riksdagen att antaga förslag till

1) namnlag;

2) lag om ändring i giftermålsbalken;

3) lag om ändring i föråldrabalken;

4) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden;

5) lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 december 1946 (nr 778)

om tillägg till kap. 3 kyrkolagen;

6) lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2 december 1960

(nr 644); samt

7) förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946

(nr 469).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1963

203

Innehållsförteckning

Propositionen

.................................................... .............................................................. i

Förslag till namnlag ...................................................................................................... 3

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken ............................................ 12

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .................................................. 13

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 de­

cember 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden ....

15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 decem­

ber 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen ..................... .. 16

Förslag till lag om ändrad lydelse av 52 § varumärkeslagen den 2

december 1960 (nr 644) ......................................................................................

17

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen

den 28 juni 1946 (nr 469) ...................................................................................... jg

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 september 1962

.......................... 19

Huvuddragen i lagstiftningen.................................................................................

20

Gällande rätt ................................................................................................................ 20

Kommitténs förslag ................................................................................................ 21

Remissyttrandena ................................................................................................ 25

Behandling av frågan i Nordiska rådet ............................................ 32

Departementschefen ................................................................................................ 33

De särskilda lagförslagen ................................................................................ .. .

39

Förslag till namnlag................................................................................................ 39

I. Om släktnamn ................................................................................................ 39

Barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn ........................ 39

Hustrus förvärv av släktnamn ............................................................ 64

Förvärv av släktnamn i andra fall

............................................ 80

Gemensamma bestämmelser om förvärv av släktnamn . . 100

Förlust av släktnamn ................................................................................. 106

Särskilt skydd för egenartat släktnamn m. m............................. 117

II. Om förnamn ..................................................................................................... 124

III. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag .... 135

Förfarandet vid anmälan ......................................................................

135

Förfarandet vid ansökan ...................................................................... 141

Förfarandet inför domstol ....................................... ...................... .

149

Särskilda bestämmelser ........................................................................... 151

IV. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............................. 154

Förslag till lag angående ändring i giftermålsbalken och lag

om ändring i föräldrabalken ...................................................................... 160

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20

december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsären­

den ............................................................................................................................. 160

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den

20

de­

cember 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen .... 160

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordning­

en den 28 juni 1946 (nr 469)

161

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1963

Bilagor

Förslag till namnlag ....................................................................... 163

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken ............................... 171

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken.................................. 172

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 de­

cember 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden 173

Förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 20 decem­

ber 1946 (nr 778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.........

174

Förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordning-

en den 28 juni 1946 (nr 469) .................................................... 175

Namnrättskommitténs förslag till namnlag ................................. 176

Lagrådets yttrande

.......................................................................... 184

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 januari 1963 ..................... 199

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620801