RÅ 2003:93
En arbetslös försäkrad, som vistats åtta veckor på semester utomlands, har inte ansetts ha rätt att behålla sin tidigare fastställda sjukpenninggrundande inkomst.
Försäkringskassan
Med anledning av en sjukanmälan av S.C. den 18 november 1999 påbörjade Stockholms läns allmänna försäkringskassa en utredning av hennes inkomstförhållanden. Av denna framgick att hon var helt arbetslös sedan februari 1997, att hon varit på semester i sitt hemland under tiden den 14 juni - den 18 augusti 1999 och under denna tid inte varit arbetssökande hos arbetsförmedlingen samt att hon åter blev aktuell som arbetssökande den 19 augusti 1999. Försäkringskassan beslutade efter omprövning den 28 mars 2000 att från den 18 november 1999 ändra S.C:s sjukpenninggrundande inkomst till att omfatta enbart sjukvårdsförmåner med motiveringen att hon under tiden för utlandsvistelsen inte varit aktivt arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Kassan tillade att ett avbrott som arbetssökande under en period om högst fem veckor i följd kunde godtas innan den sjukpenninggrundande inkomsten sänktes men att S.C. vistats utomlands i åtta veckor.
Länsrätten i Stockholms län
S.C. överklagade försäkringskassans beslut och yrkade, som det fick förstås, att hon skulle kvarstå i tidigare sjukpenninggrundande inkomst. Till stöd för sin talan anförde hon i huvudsak följande. Hon har varit aktivt arbetssökande under hela år 1999 men inte funnit något arbete. Från arbetslöshetskassans sida har det inte varit något problem att hon åkt till sitt hemland för åtta veckors semester. Hon har alltid velat göra rätt för sig och har inte vetat om att hennes sjukpenninggrundande inkomst skulle komma att påverkas vid längre bortovaro än tre veckor. Arbetslöshetskassan borde ha informerat henne om detta.
Försäkringskassan fann inte skäl att ändra beslutet.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (2000-04-28, ordförande Pohl) yttrade: Vad S.C. anfört i länsrätten och vad som i övrigt framkommit i målet föranleder inte länsrätten att göra någon annan bedömning än den som försäkringskassan gjort. Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Stockholm
S.C. överklagade och yrkade att underinstansernas avgöranden skulle undanröjas och att hon skulle få behålla sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst.
Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.
Till stöd för sin talan anförde S.C. i huvudsak följande. Det bör klarläggas om Riksförsäkringsverkets Allmänna råd 1996:13 i förevarande hänseende är förenliga med gällande lagstiftning. Utgångspunkten för dessa allmänna råd synes ha varit semesterlagstiftningen. Semesterlagens krav på fem veckor utgör dock en nedre gräns. Det bör noteras att den inte är tvingande i den mån ett avtal skulle medge fler semesterdagar. I föreliggande fall har arbetsförmedlingen accepterat en semester på åtta veckor. Enligt denna myndighet har den aktuella semestern inte inneburit att hon helt har ställt sig utanför arbetsmarknaden. De nämnda semesterveckorna har följaktligen inte påverkat hennes rättigheter enligt arbetslöshetsförsäkringen. Numera torde det dessutom inte vara ovanligt att arbetstagare har fem till åtta veckors semester. Det krävs inte heller generellt att samtliga semesterveckor tas i en följd.
Försäkringskassan anförde bl.a. följande. S.C. har under åtta veckor varit på semester i sitt hemland. Under denna tid var hon inte anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen. Några särskilda skäl för S.C. att stanna i sitt hemland utöver normal semesterperiod om fem veckor har inte framkommit.
Riksförsäkringsverket (RFV) yttrade sig i målet och anförde bl.a. följande. Genom det refererade avgörandet i FÖD 1986:27 har det s.k. SGI-skyddet under arbetslöshet utvidgats på så sätt att det ansetts gälla även då den arbetssökande under viss tid avbryter arbetssökandet för semester. RFV anser att avgörandet är ett in casu-avgörande när det gäller för hur lång tid avbrottet kan vara utan att SGI-skyddet förloras. Den tid som godtagits i avgörandet ger därför enligt RFV:s mening inte någon ledning beträffande vilken tid som kan godtas i andra fall. RFV har att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist. För att försöka åstadkomma en sådan tillämpning då det gäller den tid som en arbetssökande med bibehållet SGI-skydd kan avbryta sitt arbetssökande för "semester" rekommenderar RFV i Allmänna råd 1996:13 att den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst inte sänks om han avbryter sitt arbetssökande under en period om högst fem veckor i följd per kalenderår.
S.C. anförde med anledning av RFV:s yttrande bl.a. följande. RFV yttrade sig även i FÖD 1986:27 och framförde då uppfattningen att den försäkrade som gjort avbrott i sitt arbetssökande ca tre månader skulle få stå kvar i sin ursprungliga sjukpenninggrundande inkomst. Verket har därvid hänvisat dels till att den arbetssökande bör ha rätt till en normal semester om minst fem veckor, dels till att det inte är ovanligt med betydligt längre semesterperioder eftersom semesterlagen ger arbetstagare rätt att spara semesterdagar från ett semesterår till ett annat. Det kan även konstateras att det redan i rubriken till det nämnda domsreferatet anges att den försäkrade vistats i sitt hemland under ca tre månader. Detta måste innebära att även uppgiften om tidsperiodens längd är vägledande för rättstillämpningen. Även i en annan dom (mål nr 1876/85:1) har Försäkringsöverdomstolen hänvisat till FÖD 1986:27 med angivande av tiden ca tre månader. I föreliggande mål är förhållandena sådana att S.C. har varit på semester den 14 juni - den 18 augusti 1999. Omedelbart därefter har hon åter ställt sig till arbetsmarknadens förfogande, beredd att anta erbjudet arbete i den omfattning som motsvarade hennes då fastställda sjukpenninggrundande inkomst. Semesterperioden/avbrottet borde, mot bakgrund av RFV:s yttrande i FÖD 1986:27, inte ha medfört en sänkning av hennes sjukpenninggrundande inkomst.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2001-10-29, Regner, Belfrage, Dinnetz, referent, samt nämndemännen Ekstrand och Friberg) yttrade: I 3 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, anges grunderna för hur den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs. Om den försäkrades inkomstförhållanden ändras skall, enligt 3 kap. 5 § AFL, som regel även den sjukpenninggrundande inkomsten ändras. I vissa fall får emellertid den sjukpenninggrundande inkomsten inte sänkas av annan anledning än att den tidigare varit felaktigt fastställd. Detta gäller bl.a. under tid som den försäkrade är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsmarknadsutbildning som beslutats av en arbetsmarknadsmyndighet. - Av 3 § Riksförsäkringsverkets föreskrifter om sjukpenninggrundande inkomst (RFFS 1998:12) framgår att den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten inte skall sänkas och får anpassas efter löneutvecklingen inom den försäkrades yrkesområde bl.a. för försäkrad som inte fyllt 65 år och som är arbetslös före ingången av den månad varunder han fyller 65 år och är anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. - Av försäkringskassans journalanteckningar den 3 januari 2000 framgår att S.C. avregistrerades från arbetsförmedlingen den 14 juni 1999 och åter blev aktuell där den 19 augusti samma år. - Kammarrätten gör följande bedömning. - S.C. har, under tid som hon varit arbetslös, avregistrerats från arbetsförmedlingen. Någon av de författningsreglerade situationer som i undantagsfall medger att den försäkrade får behålla sin sjukpenninggrundande inkomst, s.k. SGI-skyddad tid, har inte varit för handen. Enligt kammarrättens mening saknas därför enligt gällande bestämmelser förutsättningar för att låta S.C. behålla sin tidigare fastställda sjukpenninggrundande inkomst. Även om S.C. skulle kunna anses ha haft ett godtagbart avbrott i sitt arbetssökande på grund av semester finner kammarrätten emellertid att den i målet aktuella tiden om åtta veckor är för lång för att hon ska kunna medges undantag från kravet på att vara anmäld på arbetsförmedlingen. Något annat skäl för ändring av länsrättens dom har inte heller framkommit. Överklagandet skall sålunda avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
S.C. fullföljde i överklagande sin talan och anförde bl.a. följande. Bestämmelserna i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1998:12) om sjukpenninggrundande inkomst medger att en arbetslös försäkrad får kvarstå i sin sjukpenninggrundande inkomst med anpassning efter löneutvecklingen om han eller hon är anmäld på arbetsförmedlingen och är beredd att anta erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Det finns i föreskrifterna inte utrymme för någon enda dags avbrott i arbetssökandet. Den praxis som varit gällande enligt Försäkringsöverdomstolens avgörande FÖD 1986:27 har dock medgett ett semesteravbrott, som i det refererade rättsfallet uppgick till ca tre månader. Med hänsyn till att denna tidsangivelse finns i referatets rubrik måste även tiden anses vara vägledande för rättstillämpningen. - Principen om ett skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten under arbetslöshet bygger på att den arbetssökande fortfarande har anknytning till förvärvslivet. En försäkrad som står till arbetsmarknadens förfogande har således rätt att behålla sin sjukpenninggrundade inkomst. Arbetslöshetens längd påverkar inte detta skydd. I rättspraxis har det varierat vilka krav som skall ställas på en arbetslös försäkrad för att denne skall anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Stor hänsyn har tagits till den försäkrades avsikt. Den arbetslöse måste på olika sätt visa sin vilja att förvärvsarbeta för att anses stå till arbetsmarknadens förfogande och därmed omfattas av skyddsbestämmelserna. Hennes avsikt vid avbrottet i arbetssökandet den 14 juni 1999 var att efter åtta veckor åter vara aktivt arbetssökande, vilket hon också var. - Genom försäkringskassans beslut har hon betagits rätten till ersättning under sjukdomstid trots att hon i samband med sin semesterperiod hos den myndighet hon då hade kontakt med förvissade sig om att hon följde gällande föreskrifter. Hon informerade arbetsförmedlingen om sin utlandsvistelse och om att hon under denna tid inte skulle uppbära arbetslöshetsersättning. Hon har därmed uppfyllt sina förpliktelser i förhållande till den myndighet med vilken hon hade kontakt. Någon skyldighet att kontakta försäkringskassan kan inte ha förelegat, eftersom hon inte kunde veta att hon flera månader efter det att hon återupptagit arbetssökandet skulle bli sjuk. Det är stötande att hennes ekonomiska trygghet spolierats på den grunden att försäkringskassans och arbetsförmedlingens regler inte är samordnade.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Genom det refererade avgörandet FÖD 1986:27 har skyddet för att kvarstå i sjukpenninggrundande inkomst under arbetslöshet utvidgats på så sätt att det ansetts gälla även då den arbetssökande under viss tid avbryter arbetssökandet för semester. Med hänsyn till gällande semesterbestämmelser bör enligt verkets mening ett avbrott i normalfallet vara under högst fem veckor per år. Mot bakgrund av vad som angetts i Försäkringsöverdomstolens domar bör en längre tids avbrott godtas om det finns särskilda skäl till det. Vad S.C. anfört om att hon inte kände till att hennes sjukpenninggrundande inkomst skulle påverkas om hon reste till sitt hemland för åtta veckors semester och att hon inte informerats om detta utgör enligt verkets mening inte sådana särskilda skäl.
Regeringsrätten (2003-11-05, Lindstam, Nordborg, Eliason, Ersson, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten finner inte skäl att göra annan bedömning än den kammarrätten har gjort. Överklagandet skall därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.