RÅ 2006:33
Synnerliga skäl för tillstånd till delning av askan efter en avliden har inte ansetts föreligga.
Länsrätten i Skåne län
K.P. och A.P. ansökte om tillstånd att få dela askan efter sin son J.P, som avled den 11 december 2004.
Länsstyrelsen i Skåne län avslog ansökan den 19 januari 2005 med följande motivering: Enligt 31 § begravningsförordningen (1990:1147) får länsstyrelsen i det län där kremeringen har skett ge tillstånd att dela askan efter avliden. Tillstånd får bara meddelas om det finns synnerliga skäl för det, om en del av askan skall gravsättas utomlands och det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt. - I förarbetena till begravningslagen (prop. 1990/91:10 s. 50) anför departementschefen att det bör i religionsfrihetens intresse tas stor hänsyn till sådana på allvarlig religiös uppfattning grundade önskemål om delning av aska. Det har från utövare av buddhistisk och hinduisk religion på senare tid framförts önskemål om att få dela askan för att kunna föra ut en mindre del därav ur landet för att enligt deras religiösa sedvänjor förvaras i hemlandet eller strös ut på visst sätt, t.ex. i floden Ganges. - Länsstyrelsen finner med hänsyn till vad som anförts ovan samt mot bakgrund av vad som anges i förarbetena till begravningslagen att det inte föreligger sådana synnerliga skäl för att meddela tillstånd att dela askan efter J.P. Ansökan skall därför avslås.
K.P. och A.P. överklagade beslutet hos länsrätten och anförde bl. a följande. Sonen har i sitt testamente uppgett att han vill begravas dels i Finland, där hans farfar är begravd, dels i Stockholm, där hans morfar är begravd. Skäl att medge tillstånd enligt 31 § begravningsförordningen föreligger, då den avlidnes önskemål är att en del av askan skall gravsättas utomlands och att det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt. Det finns i detta fall inga som helst skäl att tro att askan inte skulle behandlas på annat sätt än med hänsyn och vördnad. Den del av askan som förs ut ur Sverige och till Finland kommer även att följa gällande bestämmelser enligt 44 och 45 §§begravningsförordningen. Det vore synnerligen märkligt om den enda anledningen till att ge tillstånd till delning av aska vore att den avlidne haft ett på "allvarlig religiös uppfattning grundat önskemål" och att speciella religiösa sedvänjor i hemlandet skulle styra ett tillståndsmedgivande.
Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (2005-03-14, ordförande Lannerud samt två nämndemän) yttrade: I målet har framkommit att det var J.P:s yttersta och uttryckliga vilja att askan efter honom skulle delas och till hälften gravsättas i Finland och till hälften i Sverige. Denna hans vilja överensstämmer med hans familjs vilja. Länsrätten anser med hänsyn till vad som framkommit i målet att det föreligger synnerliga skäl för att tillåta delning av aska. Länsrätten anser således att tillstånd skall ges till att dela askan efter J.P. Målet skall överlämnas till länsstyrelsen som skall ange de villkor för förfarandet med askan som anses nödvändiga. - Länsrätten bifaller överklagandet och medger ansökan om delning av askan efter J.P. Målet överlämnas till länsstyrelsen för vidare handläggning.
En nämndeman var av skiljaktig mening och yttrade: Jag instämmer i länsstyrelsens bedömning och anser att länsrätten inte skall ändra det överklagade beslutet.
Kammarrätten i Göteborg
Länsstyrelsen överklagade och yrkade att kammarrätten med ändring av länsrättens dom skulle fastställa länsstyrelsens beslut att avslå ansökan om delning av askan efter J.P. Länsstyrelsen anförde i huvudsak att delning av aska bör förbehållas fall där det klart framgår att ett sådant begravningsförfarande är knutet till en religiös sedvänja.
K.P. och A.P. bestred bifall till överklagandet.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2005-06-28, Rispe, Hagard Linander, referent, Hedberg) yttrade: Enligt 31 § begravningsförordningen får tillstånd för delning av aska meddelas endast om det finns synnerliga skäl för det, om en del av askan skall gravsättas utomlands samt om det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt. - I förarbetena till den aktuella bestämmelsen anges bl.a. följande (prop. 1990/91:10 s. 50). Från utövare av buddhistisk och hinduisk religion har på senare tid framförts önskemål om att få dela askan för att kunna föra ut en mindre del därav ur landet för att enligt deras religiösa sedvänjor förvaras i hemlandet eller för att strös ut på visst sätt, t.ex. i floden Ganges. Enligt departementschefens bedömning bör i religionsfrihetens intresse stor hänsyn tas till sådana på allvarlig religiös uppfattning grundade önskemål. - Av handlingarna i målet framgår att det var J.P:s sista önskan att hans aska skulle strös ut dels över morfaderns grav i Sverige, dels över farfaderns grav i Finland. - Som framgår av ordalydelsen skall bestämmelsen tillämpas restriktivt. Bestämmelsen har vidare tillkommit för att tillgodose önskemål grundade på allvarlig religiös uppfattning. Vad de efterlevande anfört utgör inte sådana synnerliga skäl för tillstånd till delning av askan som avses i begravningsförordningen. Länsstyrelsens överklagande skall därför bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer länsstyrelsens beslut.
A.P. överklagade och yrkade att tillstånd skulle ges till delning av askan efter J.P. Hon anförde bl.a. följande. Begravningslagen (1990:1144) ställer inte något krav på en viss religion för att delning av askan skall vara tillåten och det vore diskriminerande att bara ge sådant tillstånd till buddhistiska och hinduiska trosbekännare. Det framgår av begravningslagen att de anhöriga såvitt möjligt bör följa den avlidnes önskan om gravsättning. Hennes son ville att hälften av hans aska skulle strös i minneslunden på S:ta Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm där hans morfar är begravd, och hälften över familjegraven i Finland, där hans farfar vilar. Hon kommer själv att vilja bli begravd på S:ta Maria Magdalena kyrkogård och ha sin son bredvid sig när hon dött. Hennes man, som kommer från Finland, kommer att be om delning av sin aska eftersom han vill vara begravd både bredvid sina föräldrar och sin son i Finland och bredvid henne i Sverige.
Länsstyrelsen bestred bifall till överklagandet, och anförde bl.a. att tiden kan vara mogen för en eventuell lättnad beträffande kraven för tillstånd till delning av aska men att en sådan bör komma till stånd genom en lagändring.
Regeringsrätten (2006-05-03, Dexe, Rundqvist, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som kammarrätten. Överklagandet skall därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
Regeringsråden Lundin och Brickman var av skiljaktig mening och anförde följande. Enligt 31 § begravningsförordningen får askan efter avliden delas om länsstyrelsen har gett tillstånd till det. Tillstånd får meddelas bara om
1. det finns synnerliga skäl för det,
2. en del av askan skall gravsättas utomlands, och
3. det är uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt.
Av utredningen i målet framgår att J.P. skriftligen hade upplyst sin familj att det var hans sista önskan att askan efter honom skulle strös ut dels där hans morfar är begravd på S:ta Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, dels över familjegraven i Hämeenlinna i Finland, där hans farfar vilar. J.P. döptes i Hämeenlinna och vistades mycket där som barn under lov och semestrar.
Målet gäller frågan vad som är synnerliga skäl för att dela askan efter en avliden person.
Enligt 5 kap. 1 § begravningslagen bör den avlidnes önskan om kremering och om gravsättning om möjligt följas.
I förarbetena till begravningslagen uttalade departementschefen följande i fråga om delning av aska.
Från utövare av buddhistisk och hinduisk religion har på senare tid framförts önskemål om att få dela askan för att kunna föra ut en mindre del därav ur landet för att enligt deras religiösa sedvänjor förvaras i hemlandet eller för att strös ut på visst sätt, t.ex. i floden Ganges. Enligt min bedömning bör i religionsfrihetens intresse stor hänsyn tas till sådana på allvarlig religiös uppfattning grundade önskemål. Regeringen har sålunda nyligen bifallit en ansökan om en sådan delning av aska för förvaring av en del därav i ett skrin på ett husaltare hos den avlidnas släkt i Japan. En förutsättning för tillstånd av detta slag bör vara att man kommer att förfara pietetsfullt med den aska som utlämnas (prop. 1990/91:10 s. 50).
Departementschefens uttalande har tagits till intäkt för att tillstånd att dela askan bara kan medges om en ansökan grundas på en allvarlig religiös uppfattning. Någon sådan begränsning kan emellertid inte utläsas av vare sig lagen eller förordningen och framgår inte heller av det återgivna motivuttalandet. Däremot tyder uttalandet på att avsikten har varit att en person av t.ex. hinduisk eller buddhistisk trosuppfattning kan räkna med att tillstånd till delning av askan kommer att ges utan att det görs någon närmare prövning av hans eller hennes religiösa uppfattning eller ens av grunden för önskemålet. Det skulle f.ö. knappast vara praktiskt möjligt att ha en ordning som krävde en närmare prövning i detta avseende. Religionsfriheten, som departementschefen åberopar, innebär att en uppfattning om hur avlidnas stoft bör behandlas inte skall tillmätas betydelse enbart av det skälet att den är vedertagen inom en viss religion. Förarbetsuttalandet talar således enligt vår mening snarast för att kravet på synnerliga skäl inte skall tolkas alltför restriktivt.
Begravningslagen tillmäter den avlidnes önskan om gravsättningen stor vikt. Den måste därför vara en väsentlig faktor vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl för delning av askan. J.P. har uttryckt sin önskan i omedelbar anslutning till dödsfallet på ett sätt som visar att frågan var viktig för honom. Hans önskemål stämmer väl överens med den i stora delar av världen etablerade traditionen att döda begravs i närheten av sina anhöriga och framstår som allvarligt grundat. Med hänsyn härtill och då övriga förutsättningar enligt paragrafen är uppfyllda skall kammarrättens dom upphävas och länsrättens domslut fastställas.