RÅ 2007:35

L.V. överklagade och yrkade att han skulle beviljas livränta med anledning av olycksfallet den 12 juni 2002. Han anförde bl.a. följande. I veckorna bodde han i princip hos sin dåvarande särbo. Hon bodde i samma kommun. Fyra till fem dagar i veckan cyklade han från hennes bostad till arbetet. Han tog den närmaste vägen till arbetet och gjorde inga avvikelser på vägen.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Praxis är restriktiv när det gäller resor som inte utgår från den egna bostaden. Det finns ett visst tolkningsutrymme, t.ex. i fråga om veckopendling då övernattningslägenhet erfordras. Ett annat exempel är då även annan lägenhet nyttjats för att frekvent och regelbundet kunna utnyttja umgängesrätt med eget barn. Ett vidgat synsätt innebär svårbedömda gränsdragningsproblem i fråga om vad som får betraktas som bostad. Regelbundenhet och varaktighet medför osäkerhetsfaktorer.

Försäkringskassan överklagade och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens beslut att godkänna olycksfallet den 12 juni 2002 som ett färdolycksfall och i denna del fastställa kassans beslut. Kassan anförde i huvudsak följande. L.V. har enligt egen uppgift varit särbo med en kvinna i Nässjö. Av ordet särbo kan utläsas att personerna har ett parförhållande med varandra men att de inte delar gemensam bostad. L.V. har inte påstått att de vid tidpunkten för olycksfallet var sammanboende på en gemensam adress. Av handlingarna i ärendet kan utläsas att L.V. vid andra tillfällen i sin kontakt med kassan inte nämnt detta särboförhållande, något som tyder på att han själv uppfattade sig som ensamstående med egen bostad. Vid vistelse på Mösseberg Kurort den 16 augusti 2002 (en dryg månad efter olycksfallet) uppger sig L.V. som ensamstående. - L.V. har visserligen haft för avsikt att ta sig till arbetet från särbons bostad, men färden som sådan har inte haft sin grund i att det är en för arbetet nödvändig resa utan i att L.V. har hälsat på sin särbo över natten. Av praxis framgår att ett olycksfall på väg från arbetet till en sons bostad för att utöva regelbunden umgängesrätt har godkänts, däremot inte ett olycksfall på väg till en dotters bostad för att vara barnvakt ett par kvällar i veckan. L.V:s situation liknar mer det senare fallet än det tidigare. Att godkänna L.V:s olycksfall skulle öppna upp för andra övernattningar än på den egna adressen. Hur skall man då hantera särbor som övernattar en gång per vecka eller en gång per månad? Hur länge måste man vara särbor för att olycksfallet skall godkännas, en månad, sex månader eller ett år? Arbetsskadeförsäkringen har haft en strikt tillämpning vad gäller godkännande av färdolycksfall. Förevarande situation har inte förekommit i praxis. Kopplingen mellan arbetet och färdvägen till och från den egna bostaden har upprätthållits mycket starkt. Avvikelser har godtagits när det avsett mycket angelägna privata göromål, t.ex. att hämta och lämna barn på dagis. De godtagna avvikelserna har varit lätta att kontrollera och verifiera. Socialförsäkringssystemet bygger till stor del på att Försäkringskassan har kontrollmöjligheter avseende faktiska förhållanden. Med länsrättens dom försvinner denna kontrollmöjlighet. Det finns i normalfallet inget som objektivt kan styrka ett särboförhållande. Försäkringskassan har endast den försäkrades uppgifter att gå på.

L.V. bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Vid tiden för olycksfallet hade han en sambo/särbo. Eftersom kvinnan hade ett minderårigt barn var det enklare för honom att bo hos henne i veckan än under helgerna. De delade inte adressen officiellt, vilket kan ha haft många orsaker. Han kan inte se att det är av stor vikt för kassan att ha hela hans privata sfär klar för sig. Resorna till arbetet utgick från särbons bostad minst tre gånger i veckan, oftast fem dagar i veckan. Han och särbon hade känt varandra sedan år 1999 och mer eller mindre officiellt bott ihop under åren 2000-2002. Arbetsskadeförsäkringen skyddar resor mellan den egna bostaden och arbetet. Den egna bostaden är den bostad där han vanligen - under den senaste tiden - har haft sitt boende, i detta fall således särbons bostad.

Försäkringskassan överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom att godkänna olycksfallet den 12 juni 2002 som ett färdolycksfall enligt LAF. Kassan anförde bl.a. följande. I de fall då olycksfall, som har inträffat vid färd till eller från arbetsstället, inte har godtagits som färdolycksfall har det i regel varit fråga om situationer då den försäkrade antingen färdats på annan väg än den för honom normala vägen till eller från arbetet eller avvikit från eller gjort avbrott på färdvägen. Den försäkrade har i dessa fall utsatt sig för generellt sett ökade eller andra risker än de han skulle ha utsatts för om han valt den normala färdvägen eller inte avvikit från eller gjort avbrott på vägen. - Det finns inte skäl att anta annat än att L.V. vid olyckstillfället den 12 juni 2002 befann sig på den färdväg som han minst två gånger i veckan sedan i vart fall ca tio månader tillbaka använde för att ta sig till sitt arbete. Vid sådant förhållande måste både denna färdväg och L.V:s färdväg mellan den egna bostaden och arbetsplatsen anses som hans normala färdvägar. Det har inte framkommit att han före olycksfallet avvikit från eller gjort avbrott på vägen. Det finns därför inte grund för att inte bedöma olycksfallet som ett sådant färdolycksfall som avses i LAF.

L.V. tillstyrkte bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Det saknar betydelse att han omväxlande har beskrivit sig själv som sambo resp. särbo eftersom det råder oklarhet om vad som avses med dessa begrepp. Han och hans dåvarande partner hade för avsikt att ordna ett gemensamt boende, men hade valt att avvakta med detta något år. - Kammarrätten har angett att man som huvudregel kan betrakta den egna bostaden som utgångspunkt vid en bedömning. Själva angivandet av detta som huvudregel tyder på att regeln inte är utan undantag. Som ett rimligt sådant undantag måste man betrakta ett förhållande där de flesta arbetsresorna regelbundet utgår från partnerns bostad.

Regeringsrätten (2007-03-14, Nordborg, Almgren, Hamberg, Brickman, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet är om den olyckshändelse som L.V. råkade ut för vid färd till sin arbetsplats den 12 juni 2002 är att anse som ett färdolycksfall enligt LAF.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. L.V. hade vid den aktuella tiden en egen bostad i Nässjö. Han har uppgett att han minst två till tre gånger i veckan sedan i vart fall sensommaren 2001 och fram till strax före julen 2002 övernattade hos en kvinna, som han lärt känna år 1999 och som bodde med sin dotter i en egen bostad i samma stad som han. Olyckan inträffade vid L.V:s färd på vägen från kvinnans bostad till arbetet.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Enligt 2 kap. 1 § tredje stycket LAF räknas olycksfall vid färd till eller från arbetsstället som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

L.V. har, innan olyckan inträffade, frekvent och under en längre tid färdats till sin arbetsplats från den aktuella bostaden. Med hänsyn härtill och då det inte har framkommit annat än att han tog den sedvanliga vägen från denna bostad till sitt arbete finner Regeringsrätten att omständigheterna i förevarande mål är sådana att olyckshändelsen den 12 juni 2002 skall ses som ett sådant färdolycksfall som omfattas av LAF. Överklagandet skall därför bifallas.