RÅ 2008:15

En arbetslös försäkrad, som av medicinska skäl klarar endast ett fysiskt lättare, icke ryggbelastande halvtidsarbete med begränsad exponering för stress, har ansetts inte kunna utföra ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete och har därför bedömts ha rätt till hel sjukersättning.

Länsrätten i Blekinge län

Försäkringskassan beslutade den 25 augusti 2004 att K.J. hade rätt till hel tidsbegränsad sjukersättning under perioden december 2003 - augusti 2004 och rätt till halv tidsbegränsad sjukersättning under perioden september 2004 - augusti 2005. Som skäl för beslutet anförde Försäkringskassan bl.a. följande. Det medicinska underlaget styrker inte att funktionsförmågan är till fullo nedsatt. Däremot bedöms funktionsförmågan nedsatt till hälften i vanligt förekommande arbete för åtminstone ett år.

K.J. överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att hon skulle beviljas hel ersättning även för den senare perioden.

Försäkringskassan bestred ändring och anförde bl.a. följande. K.J:s arbetsförmåga skall ställas i relation till ett normalt arbete på den öppna arbetsmarknaden. Utifrån de medicinska besvär som redovisats borde K.J. klara ett med hänsyn till hennes besvär lämpligt arbete på halvtid.

Domskäl

Länsrätten i Blekinge län (2005-05-30, ordförande Antonsson) yttrade: Enligt 7 kap. 1 § lagen (1962:281) om allmän försäkring, AFL, har en försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan och som var försäkrad vid försäkringstillfället rätt till sjukersättning eller aktivitetsersättning, om nedsättningen kan antas bestå under minst ett år. Enligt 3 § samma kapitel skall vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade. Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter. --- Mot bakgrund av den medicinska utredningen instämmer länsrätten i Försäkringskassans bedömning att K.J:s arbetsförmåga på grundval av medicinska kriterier är nedsatt med hälften. Vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut var K.J. drygt 58 år. Enligt länsrättens bedömning kan därför inte K.J:s ålder anses vara ett sådant särskilt skäl som kan medföra att rätt till hel sjukersättning föreligger. Inte heller i övrigt föreligger något sådant särskilt skäl. - Länsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Jönköping

K.J. överklagade länsrättens dom.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Jönköping (2006-10-03, Alkman, Velinder, referent, Stelzer samt nämndemännen Andersson och Danielsson) yttrade:

I förarbetena till 7 kap. 3 § AFL har uttalats bl.a. följande vad gäller frågan om vad som skall anses som normalt förekommande arbete (prop. 1996/97:28 s.17 f). Bedömningen i ett enskilt fall måste göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande blir vilken sjukdom som föreligger och på vilket sätt denna sjukdom inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. En fysisk sjukdom får andra konsekvenser än en psykisk sjukdom. Samma sjukdom kan också påverka olika personer på olika sätt. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda bör tillämparen bedöma om den bibehållna arbetsförmågan kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig själv genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Regeringen anser att en bedömning som är vidare, dvs. omfattar mer än normalt förekommande arbete, kan få konsekvenser som inte kan anses vara acceptabla. Om sjukdomen medför att den försäkrade enbart kan klara ett speciellt arbete som endast förekommer i mycket begränsad utsträckning kan det inte vara rimligt att bedöma hans eller hennes arbetsförmåga i förhållande till detta arbete med mindre än att han eller hon faktiskt erbjuds det arbetet.

Av intresse i sammanhanget är vidare att socialförsäkringsutskottet har uttalat att avsikten med renodlingen av socialförsäkringen i första hand skall vara att de som av Försäkringskassan bedöms vara arbetslösa i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete också skall anses arbetsföra av arbetsmarknadsmyndigheterna. Enligt utskottets synsätt kommer det i första hand att vara personer, som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarknaden som i fortsättningen inte kan få ersättning från försäkringen (bet. 1996/97:SfU6 s. 10).

Kammarrätten gör följande bedömning. - Enligt kammarrättens mening får det anses ligga närmast till hands att anta att med "normalt förekommande arbete" avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos en arbetstagare. - Som framgår av utredningen upphörde K.J:s senaste anställning 1991. Hon har därefter som arbetslös studerat vid Komvux och genomgått kortare utbildningar såsom datautbildning vid AMU och ABF. Till följd av högt blodtryck och knäbesvär, där diagnosen hjärtinfarkt tillkom 2001, var K.J. helt sjukskriven från början av augusti 1999 och fram till den tidpunkt då Försäkringskassan bytte ut sjukpenningen mot ett helt sjukbidrag för tiden december 2001 - november 2003. - Av den försäkringsmedicinska utredningen i mars 2003 framgår bl.a. följande. K.J. har genomgått en hjärtinfarkt med kvarvarande anginaproblematik vid fysisk ansträngning och arbete med lyfta armar. Hon har vidare mångårig hypertoni som försämras i samband med psykosocial belastning och under stress. Dessutom har hon belastningsrelaterad värk lumbosacralt och i höger sätesregion samt belastningssmärtor i fötter och fotleder, där det föreligger nedtrampade fotvalv. Utifrån den samlade medicinska problematiken ses K.J., för att hennes restarbetsförmåga skall kunna tillvaratas, vara i behov av ett fysiskt lättare, icke ryggbelastande arbete med begränsad stressexposition. Ett för K.J. anpassat arbete skulle med andra ord behöva innehålla betydande inslag av begränsningar såvitt avser arbetsuppgifter, arbetstakt m.m. Enligt kammarrättens mening kan ett sålunda anpassat arbete, vid bedömningen av K.J:s rätt till sjukersättning, inte anses vara ett på den öppna arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Det sagda leder till att K.J. inte kan bedömas ha förmåga att utföra ett normalt förekommande arbete och att hon således är berättigad till fortsatt hel sjukersättning. Överklagandet skall alltså bifallas. - Kammarrätten bifaller överklagandet och förklarar att K.J. har rätt till hel sjukersättning tiden september 2004 - augusti 2005.

Regeringsrätten

Försäkringskassan överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Försäkringskassan anförde i huvudsak följande. Frågan i målet är om en försäkrad som på grund av sjukdom endast kan klara ett fysiskt lättare, icke ryggbelastande arbete med begränsad stressexposition ska anses ha sin arbetsförmåga nedsatt i förhållande till sådant arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. - Vid bedömningen av vad som är ett normalt förekommande arbete måste åtskillnad göras mellan lämpliga arbeten och anpassade arbeten. Att alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden inte är lämpliga för en viss person, med hänsyn till dennes medicinska besvär, innebär inte att personen i fråga endast kan klara sådana anpassade arbeten som inte kan anses som normalt vanligt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. För den som exempelvis har ryggbesvär är naturligtvis ryggbelastande arbeten inte lämpliga - och det finns således inte anledning att bedöma arbetsförmågan i förhållande till ryggbelastande arbeten - men detta innebär inte att personen i fråga endast kan klara anpassade arbeten. - Med arbeten som är så anpassade att de inte kan anses vara normalt förekommande på arbetsmarknaden bör främst avses sådana anställningar som tillkommit i syfte att bereda personer som av medicinska skäl inte kan klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete möjlighet till sysselsättning. Som exempel på anpassade arbeten kan nämnas anställningar inom Samhall, trygghets- och utvecklingsanställningar samt offentligt skyddade anställningar. Vidare bör arbeten som är så specifikt anpassade efter en persons medicinska besvär att de endast finns i mycket begränsad utsträckning naturligtvis inte anses som normalt förekommande (jfr Försäkringskassans Vägledning 2004:9 Sjukersättning och aktivitetsersättning, avsnitt 6.5). När en person, på grund av sina medicinska besvär, endast klarar några av de här uppräknade typerna av arbeten krävs att en anställning faktiskt erbjuds honom eller henne för att Försäkringskassan ska kunna neka personen sjukersättning. I avvaktan på en sådan anställning bör sjukersättning beviljas (jfr prop. 1996/97:28 s. 17 f.). - Med hänsyn till K.J:s ålder vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut finns det inte anledning att beakta andra skäl än rent medicinska vid bedömningen av hennes rätt till sjukersättning (jfr a. prop. s. 27 samt Kammarrättens i Sundsvall dom den 17 februari 2000 i mål nr 678-1999). - Mot bakgrund av vad försäkringsläkaren och specialisten i kirurgi och ortopedi Claes Olesen framhållit och då den typ av arbeten som K.J. bedömts klara bör betraktas som allmänt förekommande på arbetsmarknaden är K.J. inte berättigad till mer än halv sjukersättning för perioden september 2004 - augusti 2005.

K.J. bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2008-04-08, Nordborg, Stävberg, Lundin, Fernlund, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som kammarrätten.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 2008-02-20, föredragande Leidzén, målnummer 7437-06