RÅ 2009:38

B.G. hade en godkänd arbetsskada med visandedag den 15 augusti 1987 och en godkänd arbetsskada med visandedag den 10 oktober 1990. Från januari 1994 uppbar han helt sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL, och hel livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, men sjukbidraget kom sedermera att bestämmas till tre fjärdedelar. Genom provisoriskt beslut den 13 december 2001 hade han tillerkänts tre fjärdedels sjukbidrag och livränta för januari - april 2002. - Socialförsäkringsnämnden hos Norrbottens läns allmänna försäkringskassa beslutade den 12 juni 2002 att B.G. inte hade rätt till sjukbidrag jämte livränta fr.o.m. den 1 maj 2002. Socialförsäkringsnämnden bedömde att han inte var berättigad till sjukbidrag från och med december 1999 respektive till tidigare beviljad livränta från och med den 1 december 1999.

Länsrätten i Norrbottens län

B.G. överklagade beslutet och yrkade att han skulle tillerkännas halvt sjukbidrag och fortsatt ersättning i form av livränta.

Domskäl

Länsrätten i Norrbottens län (2002-10-17, ordförande Höijertz) yttrade såvitt avser nu aktuell fråga bl.a: Av underlaget framgår att B.G. december 1999 - februari 2001 arbetat heltid som i Norge anställd lastbilschaufför, att han från juni 2001 registrerades för halvtidsarbete i Norge och att han under vintern 2001/2002 utfört transporter. - Överklagat beslut innefattar inget åläggande för B.G. att återbetala belopp som tillkommit honom och detta förstärks också av att kassan uttryckt att den "beträffande för mycket utbetalt sjukbidrag jämte livränta från och med den 1 september 1999" har "att ta ställning till eventuellt återkrav till den delen". Överklagat beslut skall därför endast prövas med avseende på förmåner från januari 2002 och kassans beslut skall hävas med avseende på tid före 2002. - - - Länsrätten häver överklagat beslut i den del det gäller tid före 2002 och ogillar de av B.G. anförda besvären.

Kammarrätten i Sundsvall

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom i den del den avsåg tiden före januari 2002 och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och i stället fastställa socialförsäkringsnämndens beslut av den 12 juni 2002.

B.G. bestred bifall till försäkringskassans överklagande samt överklagade för egen del länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva densamma och i stället fastställa att han hade rätt till halvt sjukbidrag och livränta från och med januari 2002.

Försäkringskassan bestred, såsom det får förstås, bifall till B.G:s överklagande.

Till stöd för sin talan och sin inställning till B.G:s överklagande anförde försäkringskassan i huvudsak följande. Av utredningsunderlaget framgår att B.G. från december 1999 till och med februari 2001 arbetat heltid som lastbilschaufför i Norge. Vidare har han i Norge arbetat halvtid från juni 2001 och utfört transporter under vintern 2001/2002. Han har därmed klart visat att han har en hel arbetsförmåga och klarar av att försörja sig själv genom arbete. Därför är han inte längre berättigad till sjukbidrag och livränta. För att försäkringskassan i ett senare skede skall kunna återkräva för mycket utbetalt sjukbidrag och livränta måste det i grunden finnas ett beslut av socialförsäkringsnämnden att B.G. inte är berättigad till ifrågavarande ersättningar för tiden december 1999 och framåt. I detta fall fram till december 2001 eftersom länsrätten uttalat att B.G. inte är berättigad till ersättning från och med januari 2002. Först efter att det finns ett lagakraftvunnet beslut eller en dom om att B.G. inte varit berättigad till sjukbidrag och livränta kommer försäkringskassan att besluta om återkrav för samma tid. Länsrätten har delat försäkringskassans bedömning av B.G:s arbetsförmåga från och med januari 2002 men inte för tid dessförinnan även om det av utredningen framgår att han arbetat som lastbilschaufför från december 1999. Försäkringskassan har inte haft kännedom om att B.G. arbetade i större utsträckning än en fjärdedel. Han har inte varit berättigad till sjukbidrag och livränta från januari 1999. Underlaget ger inte heller stöd för att hans förmåga att skaffa sig inkomst genom heltidsarbete skulle ha försämrats sedan han upphörde med heltidsarbetet i februari 2001 så att han därefter skulle vara berättigad till sjukbidrag och livränta. Enligt 20 kap. 3 § AFL har försäkringskassan möjlighet att påkalla en arbetsprövning vilken betraktas som ett led i rehabiliteringen. Det finns inga noteringar hos försäkringskassan att B.G. beviljats bidrag för en ortopedisk förarstol.

Till stöd för sin talan och sin inställning till försäkringskassans överklagande anförde B.G. i huvudsak följande. Försäkringskassans yrkande bestrids med hänsyn till instansordningen. Länsrätten har inte befattat sig med saken. Det bestrids också att han inte skulle vara berättigad till sjukbidrag från december 1999 och framåt. Hans arbetsförmåga är nedsatt till hälften vilket stöds av det medicinska underlaget i målet. Varken han själv eller undersökande läkare delar försäkringskassans bedömning att hans arbetsförmåga skulle vara nedsatt med mindre än en fjärdedel till följd av trafikolyckor i augusti 1987 och i oktober 1990. - - - Ur medicinsk synpunkt är försäkringskassans bedömning felaktig. Att hans hälsotillstånd och därmed arbetsförmåga har förbättrats avsevärt sedan slutet av 1990-talet medges dock, innebärande mindre medicinering samt att han periodvis funktionellt kan klara av ett arbete på halvtid. Med en högre eller större ansträngningsnivå drabbas han som regel av kraftiga ansträngningssmärtor som leder till ökad medicinering mot smärta. Han kan inte åka snöskoter utan problem utan får kraftig ansträngningssmärta på grund av de skakningar som uppstår och därför har han nu sålt sin skoter. Länsrättens bedömning innebär att han tvingas till en arbetsprestation som han ur medicinsk synvinkel inte klarar av, vilket i värsta fall kan innebära att den positiva medicinska utvecklingen bryts varpå han återigen kommer att behöva helt sjukbidrag. Det dokumenterade arbetet i Norge klarade han av på grund av ren tjurighet, han fick anstränga sig till 150 procent. Han kände sig dessutom tvingad av försäkringskassan genom hot om att de beslutade förmånerna kunde dras in om inga allvarliga försök att återgå i det gamla yrket gjordes. Försäkringskassan anskaffade till och med en ortopedisk förarstol för 30 000 kr åt honom för att han skulle kunna prova lastbilskörning under längre perioder. Till sist klarade han inte av körningarna utan sade upp sig från sin anställning den 6 februari 2001.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (2004-12-17, Häggbom, Mobacke, referent, Branting samt nämndemännen Lundström och Gidlund) yttrade såvitt avser nu aktuell fråga: - Tillämplig lagstiftning avseende sjukbidrag - Enligt 7 kap. 1 § AFL i tillämplig lydelse har försäkrad, som fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiofem år, rätt till folkpension i form av förtidspension om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspension enligt första stycket gälla beträffande sjukbidrag. - I 16 kap. 7 § första stycket AFL, i tillämplig lydelse, anges att om arbetsförmågan väsentligen förbättras för en försäkrad som uppbär förtidspension, skall pensionen dras in eller minskas med hänsyn till förbättringen. En försäkrad som regelbundet och under längre tid uppvisat en arbetsförmåga som han eller hon antogs sakna när beslut om förtidspension fattades skall därvid, om inte annat framkommer, antas ha en väsentligen förbättrad arbetsförmåga. Enligt 7 b § i samma kapitel av AFL har en försäkrad som förvärvsarbetar med utnyttjande av en arbetsförmåga som han eller hon antogs sakna när beslutet om förtidspension fattades inte rätt att uppbära förtidspension för samma tid och i den omfattning som förvärvsarbetet utförs. - 18 kap. 17 § AFL, i tillämplig lydelse, anger att socialförsäkringsnämnd skall avgöra ärenden om rätt till bl.a. förtidspension. - Enligt 20 kap. 4 § första och tredje stycket AFL skall återbetalning ske av vad som för mycket utbetalats när någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller när någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och han skäligen bort inse detta. Om det i särskilt fall finns anledning får försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning enligt första stycket. - Tillämplig lagstiftning avseende livränta - Enligt 4 kap. 1 § LAF, i tillämplig lydelse, har en försäkrad som till följd av arbetsskada fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel, sedan den sjukdom som orsakat skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utges dock inte, om förlusten för år räknat understiger en fjärdedel av det prisbasbelopp som fastställts för det år då livräntan skall börja utgå. - Beslut om livränta skall enligt 4 kap. 12 § LAF omprövas, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet eller om den försäkrades möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete väsentligen har förbättrats. Livränta för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. - I 6 kap. 7 § LAF stadgas att bl.a. 20 kap. 3-7 §§ AFL om indragning och nedsättning av ersättning, återbetalningsskyldighet m.m. har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen. - I 8 kap. 4 § LAF anges att ärende angående livränta till den försäkrade, i annat ärende uppkommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av annat än olycksfall och ärende angående särskild efterlevandelivränta skall i försäkringskassa avgöras av socialförsäkringsnämnd. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Såsom kammarrätten uppfattar regelsystemet när det gäller återkrav av t.ex. sjukbidrag och livränta har socialförsäkringsnämnden hos försäkringskassan först att ta ställning till den försäkrades rätt till förmånen/förmånerna för förfluten tid. Först därefter fattar försäkringskassan utan medverkan av socialförsäkringsnämnd ett beslut om eventuell återbetalningsskyldighet och, i förekommande fall, beslut om vilket belopp som eventuellt skall återbetalas av den försäkrade. - Av reglerna i 20 kap. 10-13 §§ AFL, till vilka 8 kap. 12 § LAF hänvisar, framgår att olika regler gäller för fullföljd mot beslut fattade av socialförsäkringsnämnd respektive av tjänsteman hos försäkringskassa. - Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1999 ref. 51 bl.a. funnit att i en situation där det fattats flera delbeslut i varierande sammansättningar inom försäkringskassan innan ett försäkringsärende är slutligt avgjort, socialförsäkringsnämndens beslut manifesterat i ett justerat protokoll är överklagbart i sig oberoende av om det avsågs att senare kompletteras med ett ytterligare beslut. - Mot bakgrund av det anförda finner kammarrätten att länsrätten inte bort upphäva socialförsäkringsnämndens beslut på den grunden att det inte även innefattade ett krav på återbetalning. Länsrätten borde i stället ha prövat B.G:s överklagande av socialförsäkringsnämndens beslut att inte bedöma honom berättigad till sjukbidrag och livränta för förfluten tid. Eftersom det inte ankommer på kammarrätten i första hand att göra en sådan prövning skall länsrättens dom i denna del upphävas och målen återförvisas till länsrätten för en sådan prövning. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom i vad den avser upphävande av socialförsäkringsnämndens beslut för tid före 2002 och återförvisar målen i denna del till Länsrätten i Norrbottens län för prövning av B.G:s där förda talan. - Kammarrätten avslår B.G:s överklagande.

Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och yrkade att den skulle upphävas i den del den avsåg återförvisning till länsrätten för prövning av om B.G. varit berättigad till sjukbidrag och livränta för tid före den 1 januari 2002. Kassan anförde bl.a. följande. Socialförsäkringsnämnden har, som ett led i handläggningen av ett återkravsärende, tagit ställning till om B.G. har haft rätt till sjukbidrag och livränta som tidigare betalats ut. - I den nu överklagade domen har Kammarrätten i Sundsvall ansett att ett sådant ställningstagande av socialförsäkringsnämnden utgör ett överklagbart beslut. När Försäkringskassan överväger att återkräva utbetald ersättning tar den först ställning till om den försäkrade har haft rätt att uppbära den ersättning som utbetalats. I fråga om sjukbidrag/förtidspension (numera sjukersättning) och livränta görs detta ställningstagande av socialförsäkringsnämnd. Först därefter prövar en tjänsteman vid Försäkringskassan om förutsättningar föreligger för återkrav enligt 20 kap. 4 § AFL (jfr Försäkringsöverdomstolens dom i mål nr 2177-1984). - Socialförsäkringsnämndens ställningstagande är att anse som ett beslut under beredningen av ett återkravsärende. Ställningstagandet saknar rättsverkningar för den försäkrade och är därför i sig inte möjligt att överklaga och bör följaktligen inte expedieras till den försäkrade (jfr Försäkringskassans Vägledning 2003:4 Ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, s. 106 och Försäkringskassans Vägledning 2004:9 Sjukersättning och aktivitetsersättning, s. 194). - Kassan anförde vidare att Kammarrätten i Sundsvall hade åberopat Regeringsrättens avgörande RÅ 1999 ref. 51 till stöd för sin ståndpunkt. - I rättsfallet ansågs socialförsäkringsnämndens beslut att bevilja livränta vara överklagbart trots att något beslut om det belopp varmed livräntan skulle utgå ännu inte fattats. Nämndens beslut i rättsfallet skiljer sig dock på en avgörande punkt från nämndens ställningstagande om rätt till ersättning som redan utgått, nämligen i fråga om beslutets rättsverkningar för den försäkrade. - Genom socialförsäkringsnämndens beslut att bevilja livränta garanteras, som regel, den försäkrade att livränta kommer att utbetalas till honom eller henne även om livräntans närmare storlek bestäms i ett senare tjänstemannabeslut. - Ett ställningstagande från nämnden huruvida den försäkrade haft rätt till redan utbetalt sjukbidrag eller livränta saknar däremot helt rättsverkningar för den försäkrade. Någon återbetalningsskyldighet för uppburen ersättning uppkommer inte genom ställningstagandet. Mot denna bakgrund kan RÅ 1999 ref. 51 inte tas till intäkt för att nämndens ställningstagande i fråga om rätt till utbetald ersättning utgör ett överklagbart beslut. - En beslutsordning enligt kammarrättens dom, att den försäkrade kan överklaga nämndens ställningstagande i fråga om rätt till ersättning som utgått för förfluten tid, skulle få till följd att Försäkringskassan vore förhindrad att pröva återkravet enligt 20 kap. 4 § AFL så länge frågan om rätten till uppburen ersättning prövas i domstol. En sådan ordning framstår som både opraktisk och onödig, eftersom den försäkrade alltid har möjlighet att överklaga återkravsbeslutet och inom ramen för denna prövning få prövat huruvida han eller hon haft rätt till ersättning som utbetalats.

B.G. gavs tillfälle att yttra sig men hörde inte av sig.

I målet är vidare upplyst att försäkringskassan den 17 juli 2002 fattat beslut om återkrav avseende sjukbidrag och livränta som beviljades B.G. för perioden december 1999 t.o.m. april 2002. Detta beslut överklagades inte av B.G.

Regeringsrätten (2009-05-11, Heckscher, Wennerström, Nord, Kindlund, Ståhl) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den i målet aktuella bedömningen finns i ett beslut som har fattats av socialförsäkringsnämnd hos Norrbottens läns allmänna försäkringskassa. Sedan den 1 januari 2005 finns en ny myndighet för socialförsäkringen. Den nya myndigheten, Försäkringskassan, ersatte landets 21 allmänna försäkringskassor och Riksförsäkringsverket. Den fortsatta omorganisationen av Försäkringskassans verksamhet medförde bl.a. att socialförsäkringsnämnderna avvecklades den 1 januari 2008. Beslut i ärenden som tidigare avgjordes i socialförsäkringsnämnd fattas numera på tjänstemannanivå. Ändringarna i Försäkringskassans organisation medförde konsekvensändringar i bl.a. AFL och LAF.

Av 18 kap. 17 § AFL och 8 kap. 4 § LAF i nu tillämpliga lydelser följer att ärenden angående socialförsäkringsförmåner av aktuellt slag ska avgöras av socialförsäkringsnämnd.

Enligt 20 kap. 4 § första och andra styckena AFL ska återbetalning ske när någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller när någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och han skäligen bort inse detta. Om det i ett särskilt fall finns anledning, får försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning.

I 6 kap. 7 § LAF stadgas att bestämmelserna i bl.a. 20 kap. 3 - 7 §§ AFL om bl.a. indragning och nedsättning av ersättning i vissa fall samt återbetalningsskyldighet har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Av utredningen i målet framgår att försäkringskassan tagit upp frågan om B.G:s rätt till förmåner sedan kassan ansett att han underlåtit att anmäla att han haft inkomster av förvärvsarbete samtidigt som han uppburit förmåner.

Genom ett provisoriskt beslut den 13 december 2001 beviljades B.G. sjukbidrag och livränta för tiden januari till april 2002. Enligt protokoll den 12 juni 2002 beslutade socialförsäkringsnämnden härefter att B.G. inte hade rätt till sjukbidrag jämte livränta fr.o.m. den 1 maj 2002. Under rubriken Beslut angav nämnden vidare att den bedömde att den försäkrade inte var berättigad till sjukbidrag från och med december 1999 och inte heller var berättigad till tidigare beviljad livränta från och med den 1 december 1999. Under rubriken Försäkringskassans bedömning angavs att kassan hade att ta ställning till eventuellt återkrav. Några dagar senare skickade kassan en underrättelse om beslut där nu nämnda beslut och bedömning återgavs. Underrättelsen var undertecknad av en tjänsteman och var försedd med fullföljdshänvisning. Sedan B.G. överklagat nämndens beslut hävde länsrätten detta beslut i den del det gällde tid före år 2002 och ogillade besvären i övrigt. Sedan B.G. fullföljt sin talan upphävde kammarrätten länsrättens dom i vad den avsåg ett upphävande av nämndens beslut för tid före år 2002 samt återförvisade målet i den delen för prövning av B.G:s där förda talan, men avslog överklagandet i övrigt.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Frågan i målet är om socialförsäkringsnämndens bedömning att B.G. inte var berättigad till angivna förmåner i förfluten tid utgör eller innefattar ett överklagbart beslut eller om bedömningen är att se som endast ett led i försäkringskassans handläggning av frågan om ett eventuellt återkrav.

Vid nu aktuell tidpunkt inleddes handläggningen av ett återkravsärende med att socialförsäkringsnämnden gjorde en sådan bedömning som är aktuell i detta mål. Av utredningen framgår vidare att enbart en sådan bedömning inte var tillräcklig för ett slutligt avgörande i frågan om återkrav. Bedömningen var endast en av flera faktorer som försäkringskassan hade att väga in i den fortsatta handläggningen. Bland dessa faktorer kan nämnas de övriga förutsättningarna för återkrav som anges i 20 kap. 4 § AFL, bl.a. frågan om oriktig uppgift lämnats. Vidare är det av betydelse att ett ärende om återkrav kan sluta i bedömningen att återkrav inte ska beslutas trots att alla materiella förutsättningar är för handen. Det kan nämligen under utredningens gång ha kommit fram skäl att efterge ett återkrav. En ytterligare omständighet som bör vägas in i bedömningen av vilken verkan socialförsäkringsnämndens ställningstagande kan ha är att försäkringskassan är skyldig att inför ett eventuellt slutligt beslut om återkrav kommunicera den samlade utredningen med den försäkrade - alltså även nämndens bedömning - som då har möjlighet att invända mot bedömningen. Om erinringarna inte godtas och försäkringskassan sedermera fattar slutligt beslut om återkrav, är detta överklagbart.

Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten att socialförsäkringsnämndens bedömning i det nu ifrågasatta hänseendet utgör endast ett av flera led i en handläggning som slutligen resulterar i ett beslut om återkrav eller i ett beslut om att ett sådant krav inte ska riktas mot den försäkrade. Nämndens bedömning har därför inte sådana verkningar gentemot den enskilde att den utgör eller innefattar ett överklagbart beslut.

Med hänsyn till det nu anförda hade länsrätten således inte rätt att häva socialförsäkringsnämndens beslut i vad det innefattade en bedömning av B.G:s rätt till sjukbidrag och livränta för tid före år 2002. Länsrätten skulle i stället ha avvisat överklagandet i den delen. På motsvarande sätt gäller att kammarrätten inte skulle ha återförvisat målet till länsrätten för prövning av hans där förda talan avseende tid före år 2002. Kammarrättens och länsrättens avgöranden i nu berörda delar ska därför upphävas och B.G:s talan rörande frågan om socialförsäkringsnämndens bedömning i nu aktuellt hänseende avvisas.