lagen.nu

RÅ 2010 ref. 101

Sjukdomsbesvär som diagnostiserats som utmattningssyndrom har inte ansetts vara orsakade av faktorer i den försäkrades arbete.

A.L. var heltidsanställd på Arbetsförmedlingen sedan 1977, först som kontorist och sedan 1986 som arbetsförmedlare. I juni 2005 anmälde hon arbetsskada på grund av tung arbetsbörda och kaotisk arbetssituation. Hon hade första gången varit sjukskriven för besvären i april 2003 och därefter långvarit partiellt sjukskriven. A.L. beviljades halv tidsbegränsad sjukersättning under perioden juli 2005-juni 2007 och en fjärdedels sjukersättning fr.o.m. juli 2007. Sjukersättningen var fr.o.m. juli 2008 tidsobegränsad. Diagnosen var stressrelaterad utmattningsreaktion. - Försäkringskassans avslog genom beslut den 21 februari 2007 en ansökan från A.L. om arbetsskadelivränta från och med april 2003 med motivering att de påfrestningar i arbetet som A.L. åberopat inte hade inneburit sådan extraordinär arbetsbelastning eller arbetssituation som krävs för att kunna utgöra skadlig inverkan enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF.

A.L. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten och yrkade att hennes besvär skulle godkännas som arbetsskada och att hon skulle beviljas livränta. Hon anförde bl.a. följande. Tiden före hennes sjukskrivning fick hon ökat antal ärenden. Denna ökning av ärenden låg utanför hennes kontroll. Utöver detta ökade belastningen ytterligare eftersom de arbetssökande blev ”hängande i luften” när hennes kollegor blev sjukskrivna/slutade. Det var också oklart hur de skulle arbeta med ärendena. Hon försökte förgäves få ledningen att ta tag i problemen men fick ingen respons. Samtidigt som hon skulle börja arbeta i projektet ”Arbete direkt” i februari 2003 blev hennes förutvarande chef sjukskriven och ingen ansvarade för att lösa frågan vem som skulle ta över hennes gamla ärenden. Hon tvingades till dubbelarbete i flera veckors tid. Hon kände sig jagad hela tiden då de arbetssökande försökte komma i kontakt med henne på olika sätt. Till slut blev situationen fullständigt ohanterlig. Hennes uppfattning är att arbetssituationen och arbetsbelastningen i allra högsta grad var extraordinär.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.

Länsrätten höll den 8 maj 2008 muntlig förhandling i målet.

Länsrätten i Västmanlands län (2008-05-27, ordförande Linder) yttrade, efter att ha redogjort dels för tillämplig lagbestämmelse och dess förarbeten, dels för utredningen hos Försäkringskassan och vad som framkom vid den muntliga förhandlingen, följande: Länsrätten gör följande bedömning. - Fråga i målet är om de psykiska besvär (stressrelaterad utmattningsreaktion) som föranlett att A.L. tillerkänts halv sjukersättning för tiden juli 2005 - juni 2007 är att anse som arbetsskada i arbetsskadeförsäkringens mening och om hon i så fall är berättigad till livränta. Denna fråga skall prövas med tillämpning av det enhetliga beviskravet i 2 kap. 1 § LAF i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2002. Enligt den bestämmelsen är en skada att betrakta som arbetsskada om övervägande skäl talar för att den kan anses ha uppkommit av skadlig inverkan i arbetet. - Länsrätten noterar att Försäkringskassan bedömt att det inte varit nödvändigt att hämta in yttrande från försäkringsläkare i ärendet. - Av innehållet i den skrift från Socialstyrelsen rörande utmattningssyndrom som A.L. hänvisat till framgår att det numera synes råda en viss vetenskaplig enighet om att arbetsrelaterad stress kan orsaka depressionsbesvär av det slag som hon drabbats av, jfr även Kammarrättens i Stockholm dom den 28 oktober 2005 i mål nr 4978-04. I ovan angivna förarbeten anges att det inte krävs ”full vetenskaplig bevisning” för att det i den försäkrades arbetsmiljö funnits någon faktor som kunnat ge upphov till den skada han eller hon har. Lagens beviskrav innebär i stället att skador som på goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljön skall kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen. - A.L. har beskrivit att hennes miljö i arbetet vid Arbetsförmedlingen under lång tid präglats av hög arbetsbelastning och - främst under tiden före hennes sjukskrivning i april 2003 - avsaknad av möjligheter för henne att förbättra sina förhållanden eller att påverka sin arbetssituation. Hon har vidare uppgivit att arbetsförhållandena präglats av stora brister i organisationen och strukturen samt bristande förståelse från ledningen. Hon har också uppgivit att hon uppfattade att situationen blev ohanterlig för henne efter att hon under våren 2003 hade tillträtt en ny tjänst utan att någon ersättare för hennes gamla tjänst ordnats, trots påstötningar från hennes sida. A.L:s beskrivning av arbetsförhållandena stöds av uppgifter från fackförbundet och även av vad som framkommit vid inspektioner under tidigare år av Yrkesinspektionen och sedermera Arbetsmiljöinspektionen. Hennes beskrivning stöds, enligt länsrättens mening, också av vad hennes arbetsgivare uppgivit. Försäkringskassan har inte ifrågasatt vad som uppgivits om A.L:s arbetssituation. Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit om A.L:s arbetsförhållanden - och med beaktande av att A.L. som person är ambitiös och ansvarstagande och därför kan antas att lättare ådra sig en skada av den i målet aktuella typen - finner länsrätten att övervägande skäl talar för att de besvär som A.L. drabbats av skall anses ha uppkommit till följd av skadlig inverkan i hennes arbete. - Till följd av det anförda skall A.L:s i målet aktuella besvär godkännas som arbetsskada. Det får lämpligen ankomma på Försäkringskassan att pröva om övriga förutsättningar för rätt till livränta föreligger. Försäkringskassans beslut skall därför upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning. - Länsrätten bifaller överklagandet på så sätt att länsrätten upphäver det överklagade beslutet och godkänner A.L:s psykiska besvär (stressrelaterad utmattningsreaktion) som arbetsskada. Målet visas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa Försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde Försäkringskassan bl.a. följande. Att vara arbetsförmedlare är enligt arbetsgivaren ett komplext arbete med många arbetsuppgifter och möjligheter att pröva nya. Arbetsgivaren har till Försäkringskassan uppgett att arbetssituationen i Mångfaldsgruppen inte var helt tillfredställande. Arbetsbördan under de år som A.L. beskriver har, enligt arbetsgivaren, totalt sett varit ordinär med periodvisa arbetstoppar. Stressrelaterad psykisk ohälsa är vetenskapligt omdiskuterad. Påfrestande arbetsförhållanden, såvida dessa inte kan betecknas som extrema, har inte ansetts kunna orsaka varaktiga psykiska besvär. Även om det inte krävs full vetenskaplig bevisning för skadlighet i arbetet så finns det inte vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen att den stress och arbetsbelastning som beskrivs i utredningen utgör skadlighet i arbetet. Övervägande skäl talar inte för att A.L:s anmälda besvär har orsakats av skadlig inverkan i arbetet.

A.L. bestred bifall till överklagandet och anförde därvid bl.a. följande. Hennes arbetssituation var sådan att arbetsbelastningen var konstant hög under en lång tid, inte endast sex veckor. Det var stora problem med arbetsledningen och arbetsorganisationen. Dessa förhållanden har inneburit stora påfrestningar på hennes hälsa. Situationen förvärrades under det sista året före hennes sjukskrivning och blev till slut ohållbar under de sista sex veckorna. Efter sjukskrivningen på heltid i april 2003 var hon sjukskriven på 50 procent under några år. Sedan juli 2007 arbetar hon 75 procent. Hon är fortfarande begränsad på grund av besvär med trötthet, koncentrationssvårigheter, värk, yrsel m.m. Hon har svårt att vara igång en hel dag och behöver ett lugnt tempo och daglig vila för att vardagen skall fungera. Hon är en person som vill ta ansvar för sitt arbete. För henne var det stora problem som hon försökte hitta en lösning på, men hon lyckades inte komma till tals med ledningen. Hon kunde inte lösa problemen på egen hand då de låg utanför hennes kontroll.

Kammarrätten förordnade den 11 juli 2008 att länsrättens avgörande inte skulle gälla tills vidare eller till dess kammarrätten förordnade annat.

Kammarrätten i Stockholm (2008-10-28, Jansson, Dyrefors Grufman, Almerheim, referent samt nämndemännen Båvner och Marcusson) yttrade: Tillämpliga bestämmelser och relevanta förarbetsuttalanden framgår av länsrättens dom. - Kammarrätten finner, i likhet med länsrätten, att det numera råder en viss vetenskaplig enighet om att arbetsrelaterad stress kan orsaka depressionsbesvär av det slag som A.L. har drabbats av. Det krävs dock att det är fråga om extraordinära förhållanden. - Utredningen i målet visar att A.L. i sin yrkesutövning har haft en hög arbetsbelastning och att hon upplevt sin arbetssituation som besvärlig och senare som ohållbar. Hennes arbetssituation som arbetsförmedlare synes således ha varit av inte helt sedvanlig karaktär. - Kammarrätten betvivlar inte att arbetet åtminstone tidvis kan ha varit psykiskt påfrestande för henne. Enligt kammarrättens mening har det dock inte varit fråga om sådana extraordinära förhållanden att övervägande skäl talar för att de besvär som A.L. drabbats av har uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet. Den omständigheten att A.L. är försäkrad i ”befintligt skick” och därigenom kan ha lättare att ådra sig en skada av aktuellt slag ändrar inte denna bedömning. Hennes besvär kan därför inte godkännas som arbetsskada. Försäkringskassans överklagande skall således bifallas. - Kammarrätten bifaller överklagandet och fastställer, med upphävande av länsrättens dom, Försäkringskassans beslut.

A.L. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle förklara att hon hade rätt till livränta. Hon anförde i huvudsak följande. Den dokumentation som redovisas i länsrättens dom ger en tydlig bild av problemen på hennes arbetsplats. Året före hennes sjukskrivning, som var kulmen på flera års hård arbetsbelastning, hade hon ett stort inflöde av arbetssökande. Hon hade också en mängd olika uppdrag inom och utanför Arbetsförmedlingen. Hennes arbetsgrupp bestod av fem personer på papperet, men på grund av sjukskrivningar och personalomsättning var de i realiteten endast tre till fyra. Arbetsledningen vidtog inga åtgärder för att skapa en rimligare arbetssituation. Under en period av sex veckor som föregick sjukskrivningen upprätthöll hon två tjänster och befann sig under enorm press med obefintligt handlingsutrymme. Den första tiden under sjukskrivningen behandlades hon av läkare som inte hade kunskap på området stressproblematik. Det var först under våren 2004 som hon fick kontakt med företagshälsovården som hade god kompetens på området. Hon fick då diagnosen utmattningssyndrom.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. En svårighet vid bedömningen är att begreppet utmattningssyndrom i sig är oklart och svåravgränsat. I det aktuella ärendet angavs diagnoserna krisreaktion och utmattningssyndrom först i maj 2004. Det föreligger olika uppfattningar om omfattningen av A.L:s arbetsbörda tiden före insjuknandet, och i journalen anges andra omständigheter än stress - konkurrerande faktorer - som skulle ha kunnat medföra eller bidra till sjukskrivning. A.L. har inte varit utsatt för sådana psykiska påfrestningar i sitt arbete att övervägande skäl talar för att hennes skada skulle ha orsakats av skadlig inverkan i arbetet. Hon är därför inte berättigad till livränta. - Försäkringskassan har inhämtat ett utlåtande från sin försäkringsmedicinske rådgivare, specialist i psykiatri, som sammanfattningsvis anför att underlaget inte visar eller gör sannolikt att arbetet rent allmänt, eller i interaktion med A.L:s personliga konstitution, varit skadebringande.

Regeringsrätten (2010-11-29, Sandström, Almgren, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande.

Lagrum m.m.

En arbetsskada är en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak om övervägande skäl talar för det (2 kap. 1 § LAF). Om en arbetsskada har medfört en nedsättning i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete, kan han eller hon - under vissa förutsättningar - ha rätt till livränta (4 kap. 1 §). Med annan skadlig inverkan avses i princip varje faktor i arbetsmiljön som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan på ett ogynnsamt sätt. Lagstiftningen bygger alltså på ett generellt arbetsskadebegrepp. Det har motiverats bl.a. med att det ska vara lätt att fånga upp förändringar inom medicinsk och teknisk utveckling (prop. 2001/02:81 s. 40).

Den nuvarande bevisregeln infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2002. Före lagändringen skulle bedömningen av om någon drabbats av en arbetsskada göras i två led. I det första ledet prövades om den försäkrade hade varit utsatt för skadlig inverkan. Beviskravet i detta led var hög grad av sannolikhet. I det andra ledet gjordes en bedömning av sambandet mellan den skadliga inverkan och den försäkrades skada. Beviskravet här var att det skulle föreligga övervägande skäl för samband.

I förarbetena till den nuvarande regleringen uttalas bl.a. att förändringen innebar en viss uppmjukning i kraven på visad skadlighet och att prövningen av om det föreligger en arbetsskada ska grundas på en helhetsbedömning (a. prop. s. 40 ff. och s. 102). Vid denna bedömning ska en skada anses ha uppkommit på grund av skadlig inverkan om övervägande skäl talar för det, dvs. samma beviskrav som tidigare gällde för det andra ledet.

Regeringsrättens bedömning

Vid sin prövning av förslaget till nytt beviskrav underströk Lagrådet att lagtillämpningen, om den inte skulle präglas av alltför stor skönsmässighet, genomgående bör bygga på vetenskapligt väl grundade kunskaper. Regeringen instämde i den uppfattningen och framhöll att det ska finnas en vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen om skadlighet i arbetet, men att det inte bör krävas ”full vetenskaplig bevisning” (a. prop. s. 42 f.). Mot bakgrund av de studier som har tillkommit under senare år konstaterar Regeringsrätten att det får anses sannolikt att hög arbetsbelastning och stress kan orsaka psykisk ohälsa, se bl.a. Utmattningssyndrom - stressrelaterad psykisk ohälsa (Socialstyrelsen 2003) och Westerholm, P. (red.), Psykisk arbetsskada (Arbete och hälsa 2008:42:I Göteborgs universitet).

Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned A.L:s arbetsförmåga är en följd av att hon har utsatts för skadlig inverkan i arbetet. För att avgöra detta måste omfattningen och varaktigheten av de påfrestningar som har förekommit i arbetet värderas. När det gäller psykisk ohälsa ska bl.a. hög arbetsbelastning, stress och bristande kontroll över det egna arbetet beaktas. Den försäkrades fysiska och psykiska tillstånd och sårbarhet har också betydelse. Vidare är det tidsmässiga förhållandet mellan exponeringen för den skadliga inverkan i arbetet och besvärens uppkomst av intresse liksom besvärens varaktighet. Slutligen måste det prövas om konkurrerande skadeorsaker kan medföra att det inte finns tillräckliga skäl för att anse att skadan har uppkommit på grund av arbetet.

I målet får anses klarlagt att A.L. i sitt arbete som arbetsförmedlare har haft en mycket hög arbetsbelastning med betydande inslag av psykisk stress. Hennes möjligheter att påverka sin arbetssituation har periodvis varit små, och hon har inte fått avlastning i arbetet trots att hon begärt det. Hon har emellertid inte tidigare haft psykiska problem, och det framgår inte heller att hon på annat sätt varit särskilt sårbar för stressfaktorer.

Vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan exponeringen för dessa påfrestningar och sjukdomsbesvären kan det konstateras att A.L:s arbetsbelastning var mycket hög under hösten 2002. I februari 2003 började hon ett nytt arbete inom Arbetsförmedlingen utan att någon övertog hennes tidigare arbetsuppgifter, och hon var därför dubbelarbetande under sex veckor. Hon blev sjukskriven för trötthet i april 2003. Av de journalanteckningar som föreligger i målet framgår inte att hon har beskrivit sin arbetssituation som något stort problem. Under det första året av sjukskrivningen synes hon själv ha hänfört sina besvär väsentligen till påfrestningar i privatlivet och till somatiska problem. Anmälan om arbetsskada gjordes först i juni 2005.

Till följd av det anförda finner Regeringsrätten inte att övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som satt ned A.L:s arbetsförmåga har orsakats av faktorer i arbetet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Regeringsråden Heckscher och Lundin var av skiljaktig mening och biföll A.L:s överklagande och ansåg att domen borde ha följande lydelse fr.o.m. tredje stycket under rubriken Regeringsrättens bedömning. - Det är klarlagt att A.L. i sitt arbete som arbetsförmedlare har haft en mycket hög arbetsbelastning med inslag av stor psykisk stress. Hennes möjligheter att påverka sin arbetssituation har varit förhållandevis små och hon har inte fått avlastning i arbetet eller annat stöd trots att hon har begärt det. Vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan exponeringen för skadlig inverkan och uppkomsten av hennes sjukdomsbesvär kan det konstateras att hon blev sjukskriven för sina besvär i april 2003. Under hösten 2002 var hennes arbetsbelastning mycket hög och hon hade ansvar för ett mycket betydande antal arbetssökande samtidigt som medlen tog slut. I februari 2003 började hon ett nytt arbete inom Arbetsförmedlingen utan att någon övertog hennes tidigare arbetsuppgifter, och under sex veckor var hon därför dubbelarbetande. Det föreligger således ett tydligt tidssamband mellan exponeringen för hög arbetsbelastning och uppkomst av sjukdomsbesvären. - A.L. har inte tidigare drabbats av psykisk ohälsa. De enda konkurrerande skadeorsaker som har nämnts är vissa påfrestningar i hennes privata liv. Försäkringskassan har dock inte tagit upp dem förrän efter det att Regeringsrätten beslutade att meddela prövningstillstånd och Försäkringskassan har inte gjort gällande att det är dessa som har orsakat hennes sjukdomsbesvär, utan endast att de ”skulle kunnat medföra eller bidra till sjukskrivning”. Enligt 37 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får omständigheter som klagande åberopar först i Regeringsrätten beaktas endast om det föreligger särskilda skäl. Denna regel bör även tillämpas på motparten. Med den bedömning i sakfrågan som vi redovisar i nästa stycke - som är till den enskildes förmån - får det anses föreligga sådana skäl. - När det finns konkurrerande skadeorsaker ska bedömningen av orsakssambandet göras utifrån vilken faktor som kan anses vara den viktigaste sjukdomsorsaken. Det finns inget i utredningen som visar att de konkurrerande faktorerna utgör något annat än en mindre bidragande orsak till besvären. Den faktor som framstår som den mest väsentliga orsaken till sjukdomsbesvären är arbetet. - Regeringsrätten finner till följd av det anförda att övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned A.L:s arbetsförmåga har orsakats av faktorer i arbetet.

Föredraget 2010-10-06, föredragande Samuelsson, målnummer 8288-08

Metadata

Domstol
Regeringsrätten
Avgörandedatum
2010-11-29
Målnummer
8288-08
Lagrum
2 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Litteratur
Prop. 2001/02:81
Sökord
Arbetsskadeförsäkring
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

HFD 2011 ref. 26: En elektrikers skulderbesvär har godkänts som arbetsskada.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation