RÅ 2010:108

Försäkringskassan beslutade den 21 augusti 2008 att neka K.L. fortsatt sjukpenning fr.o.m. den 5 juli 2008 med tillämpning av 3 kap. 13 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. K.L. hade varit helt sjukskriven fr.o.m. den 1 januari 2002 och i anledning därav uppburit hel sjukpenning under drygt ett och ett halvt år. Sedan den 21 augusti 2003 var han sjukskriven till 75 procent och uppbar då tre fjärdedels sjukpenning. Han arbetade 25 procent med administrativt arbete i eget företag. Anledningen till beslutet var att kassan bedömde, med ledning av de medicinska underlagen och läkarens bedömning, att hans arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt. Enligt kassan kunde K.L. inte få sjukpenning längre än 180 dagar efter det att han fyllt 65 år. Vid omprövning vidhöll Försäkringskassan beslutet att dra in K.L:s sjukpenning fr.o.m. den 5 juli 2008.

K.L. överklagade Försäkringskassans omprövningsbeslut hos länsrätten och yrkade i första hand att hans sjukpenning inte skulle dras in och i andra hand att han skulle beviljas 75 procent sjukpenning i vart fall t.o.m. den 21 augusti 2008 då Försäkringskassan fattade sitt första beslut.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa kassans beslut. Till stöd för sin talan anförde kassan i huvudsak följande. Mot bakgrund av att länsrätten i sina domskäl funnit att det vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut fanns skäl att anse att K.L:s arbetsförmåga var nedsatt med sådan varaktighet som medför att sjukpenning inte längre kan utgå och att det är medicinskt styrkt att det under hösten 2008 inte gick att förutse den positiva utveckling som skett för K.L:s hälsotillstånd, borde länsrätten inte ha upphävt det överklagade beslutet.

K.L. motsatte sig ändring av länsrättens dom och anförde bl.a. att hans hälsotillstånd hade förbättrats och att hans avsikt var att successivt utöka sin arbetsinsats.

Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten. Kassan anförde i huvudsak följande. Enligt 3 kap. 13 § andra stycket AFL får Försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre ska betalas ut till en försäkrad som efter den månad då han eller hon fyllt 65 år har fått sjukpenning under 180 dagar. Av lagtexten framgår inte att arbetsförmågan ska ha bedömts vara varaktigt/stadigvarande nedsatt för att så ska få ske. Däremot framgår det av förarbetena till paragrafen att prövningen ska ske enligt liknande principer som gäller vid tillerkännande av förtidspension (numera sjukersättning). Vid prövningen av rätten till sjukersättning bedöms om den försäkrades arbetsförmåga är varaktigt/stadigvarande nedsatt. Den avgörande tidpunkten för bedömningen är det tillfälle då Försäkringskassan fattar sitt beslut. - Enligt den behandlande läkaren har K.L. en sjukdom med ett fluktuerande förlopp, vilket gör att det inte går att bedöma arbetsförmågans utveckling längre tid framåt än två till tre månader i taget. Återgång till heltidsarbete bedömdes av läkaren som uteslutet. K.L. har ett långvarigt sjukfall med tre fjärdedels sjukskrivning i cirka fem år före sin 65-årsdag. Sjukfallet har fortsatt i 180 dagar efter 65-årsdagen. Försäkringskassan anser därför att det vid tiden för kassans beslut var rätt att neka honom fortsatt sjukpenning eftersom arbetsförmågan då kunde anses vara stadigvarande nedsatt.

K.L. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut var han inte medicinskt färdigbehandlad och det fanns god prognos om en ökning av arbetsförmågan. Han har successivt ökat sin arbetsinsats. Fr.o.m. september 2010 arbetar han heltid.

Regeringsrätten (2010-12-17, Sandström, Almgren, Dexe, Hamberg, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 13 § andra stycket AFL får Försäkringskassan besluta att sjukpenning inte längre ska ges ut om en försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. 3 § är tillämpliga, efter ingången av den månad då han eller hon fyllde 65 år, erhållit sjukpenning under 180 dagar. Av 3 kap. 3 § framgår bl.a. att sjukpenning kan ges ut för högst 180 dagar efter ingången av den månad då den försäkrade fyllt 70 år.

Bestämmelsen om att sjukpenning inte längre ska ges ut kom till i samband med ändringar som genomfördes 1975 i bl.a. AFL. Försäkrade gavs möjlighet att förlägga tidpunkten för sin pensionering till mellan 60 och 70 års ålder. Samtidigt sänktes den allmänna pensionsåldern till 65 år. För den som med uppskjutet pensionsuttag fortsatte att förvärvsarbeta förstärktes skyddet från sjukförsäkringen. Prövningen av förutsättningarna för att dra in sjukpenning förutsattes ske enligt liknande principer som gällde för tillerkännande av förtidspension. De krav på rehabilitering som tillämpades för yngre personer kunde självfallet inte ha samma styrka för äldre personer (prop. 1975:97 s. 73 och 82).

Det som tidigare utgjorde förtidspension är sedan den 1 januari 2003 en del av sjukförsäkringen och benämns sjukersättning. För sjukersättning gäller enligt 7 kap. 1 § AFL ett krav på att arbetsförmågan ska anses vara stadigvarande nedsatt. Med stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan avses att nedsättningen ska bedömas bestå för all överskådlig framtid (prop. 2007/08:136 s. 103). Bedömningen ska göras på grundval av den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället utan hänsyn tagen till att det i framtiden kan komma fram behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmågan då kan återvinnas (a. prop. s. 88).

Sjukersättning kan ges ut längst t.o.m. månaden före den månad då den försäkrade fyller 65 år (7 kap. 1 § tredje stycket AFL). Även utan ansökan kan sjukpenning ersättas av sjukersättning (16 kap. 1 § andra stycket). Om den försäkrade uppbär partiell sjukersättning ska rätten till sjukpenning grundas på den återstående arbetsförmågan (3 kap. 7 § elfte stycket).

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Enligt Försäkringskassans beslut den 21 augusti 2008 får K.L. inte sjukpenning fr.o.m. den 5 juli 2008. Beslutet har fattats enligt 3 kap. 13 § andra stycket AFL och med åberopande av vad som uttalats i prop. 1975:97. Som beslutet måste uppfattas innebär det att K. L. inte får ha kvar den tre fjärdedels sjukpenning han haft.

Ett sådant beslut kan fattas om arbetsförmågan vid beslutstillfället är stadigvarande nedsatt med minst tre fjärdedelar. Frågan är således om denna förutsättning var uppfylld vid tidpunkten för Försäkringskassans beslut. I likhet med vad som gäller vid en prövning av förutsättningarna för sjukersättning ska bedömningen göras på grundval av den kunskap om behandlingsmetoder m.m. som var tillgänglig vid beslutstillfället.

När Försäkringskassan fattade sitt beslut den 21 augusti 2008 hade K.L., som led av en mycket allvarlig sjukdom, varit helt sjukskriven fr.o.m. den 1 januari 2002 t.o.m. den 20 augusti 2003 och därefter sjukskriven till tre fjärdedelar. Av den medicinska utredning som förelåg vid beslutet framkom att sjukdomen hade ett fluktuerande förlopp och att det var svårt att bedöma arbetsförmågan för längre tid än tre månader i taget. Medicinering och eventuell ryggoperation kunde på sikt möjligen förbättra arbetsförmågan. Men denna eventuella förbättring skulle vara begränsad och K.L. skulle inte kunna öka sin arbetsinsats mycket över 25 procent. Vid länsrättens muntliga förhandling den 26 februari 2009 uppgav de båda hörda läkarna att den positiva utveckling av K.L:s hälsotillstånd som skedde under hösten 2008 inte gått att förutse.

Regeringsrätten finner att Försäkringskassan hade fog för sin bedömning att K.L:s arbetsförmåga fr.o.m. den 5 juli 2008 var stadigvarande nedsatt och att nedsättningen omfattade tre fjärdedelar av arbetsförmågan. Kassan hade därmed också fog för att besluta att den då utgående sjukpenningen inte längre skulle betalas ut.

Av det anförda följer att överklagandet ska bifallas.