RH 1993:140
Ett s.k. bonnackord, dvs. en överenskommelse mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären om att denne skall slippa att betala ett skuldbelopp som därvid anmäls för avskrivning, har inte ansetts hindra myndigheten från att genom införsel och utmätning hos gäldenären ta i anspråk medel som skall återbetalas.
Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län (1992-03-17,1992-05-19 och 1992-05-21, kronokommissarien Leif Walther) meddelade beslut om införsel i ersättning från den statliga lönegarantin, införsel i pension resp. utmätning av ersättning av det nyssnämnda slaget avseende L.W.
L.W. överklagade besluten och yrkade att de skulle upphävas. Han anförde därvid bl.a. följande. Efter att han blivit restförd för skatter och avgifter träffade han och Kronofogdemyndigheten i Stockholm en uppgörelse den 29 mars 1988 avseende ekonomisk rehabilitering av honom. Uppgörelsen, som utgjorde ett s.k. bonnackord, innebar att en del av skatte- och avgiftsskulden skulle betalas medan resten skulle avskrivas. Av det mellan parterna ingångna avtalet framgår att avskrivningsbeslutet kan omprövas bl.a. om L.W:s framtida inkomst- eller förmögenhetsförhållanden ändras väsentligt. Staten, som är bunden av avtalet, har inte sagt upp detta och avskrivningsbeslutet har inte heller omprövats. Införsel- och utmätningsbesluten saknar därför laglig grund. Vidare har L.W:s ekonomiska förhållanden inte ändrats väsentligt. Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län har fattat besluten om införsel och utmätning utan uppsägning och utan att underrätta honom i förväg.
Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län, som företrädde staten i målet, bestred ändring. Myndigheten förklarade därvid bl.a. att den ansett att L.W:s ekonomiska förhållanden ändrats väsentligen, vilket föranlett myndigheten att ompröva statens tidigare ställningstagande.
Svea hovrätt (1993-03-31, hovrättsråden Göran Rosenberg och Gustaf Lagerbjelke samt t.f. hovrättsassessorn Carina Asplin, referent) lämnade besvären utan bifall. I beslutet anförde hovrätten följande:
Det förhållande som legat bakom den i målet uppkomna situationen är att Kronofogdemyndigheten i Stockholm träffat en uppgörelse med L.W. om vad som kallas ekonomisk rehabilitering. Därvid tillämpades metoden med s. k. bonnackord, varmed förstås att skuldbelopp som gäldenären enligt en överenskommelse med kronofogdemyndigheten skall kunna slippa att betala anmäls för avskrivning.
Ett beslut om avskrivning innebär att det aktiva indrivningsarbetet avbryts på obestämd tid. Gäldenärens betalningsskyldighet kvarstår dock även efter ett sådant beslut (se 67 § andra stycket uppbördslagen 1953:272), och avskrivning utgör inte något hinder mot att t.ex. medel som skall återbetalas till gäldenären tas i anspråk genom införsel eller utmätning.
I det aktuella fallet har således förelegat ett beslut av det nyssnämnda slaget, och Kronofogdemyndigheten i Södermanlands län har inte haft någon skyldighet att före verkställigheten säga upp uppgörelsen eller underrätta L.W. (jfr NJA 1959 s. 238 och SOU 1987:10 s. 391 f.). Vidare är omständigheterna sådana att kronofogdemyndigheten har haft befogenhet att vidta de i målet aktuella exekutiva åtgärderna för att driva in L.W:s skuld till staten.