RH 1993:141

Staten yrkade vid Södra Roslags tingsrätt - som talan slutligen bestämdes - förpliktande för M.P. och L.P. att solidariskt till staten utge 2 842 kr, avseende statlig och kommunal skatt, kvarskatteavgift och respitränta. M.P. och L.P. medgav käromålet.

M.P. och L.P. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. Staten hävdade att kostnaderna skulle kvittas.

Södra Roslags tingsrätt (1991-06-18, lagmannen Sven A Leander) förpliktade i sitt domslut M.P. och L.P. att solidariskt till staten betala 2 842 kr. Vidare ålades staten att ersätta M.P. och L.P. för deras kostnader i målet med 32 500 kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta.

I domskälen anförde tingsrätten följande såvitt här är av intresse.

I enlighet med medgivandet skall M. och L.P. erlägga yrkat belopp.

Vad gäller rättegångskostnaderna antecknas följande.

I stämningsansökan, som inkom till rätten den 30 juli 1987, yrkade staten förpliktande för M. och L.P. att till staten utge 4 175 029 kr. Beloppet avsåg obetald tillkommande skatt som för taxeringsåret 1979 debiterats aktiebolaget X. I detta bolag hade M. och L.P. varit styrelseledamöter. Till stöd för yrkandet åberopade staten - med upplysningen att bolaget avförts ur aktiebolagsregistret den 15 februari 1979 på begäran av styrelsen - att svarandena var solidariskt ansvariga för denna bolagets skuld jämlikt 4 p 2 st övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag.

M. och L.P. bestred betalningsansvar och yrkade i första hand att statens talan skulle ogillas på grund av att bolagets skatteskuld inte uppkommit i sådan tid att betalningsansvar kunnat övergå till dem samt i andra hand att deras betalningsansvar skulle begränsas till att motsvara tillgångar som genom bolagets upplösning tillförts dem. I sistnämnda hänseende gjorde de gällande att avförandet av bolaget ur aktiebolagsregistret var att likställa med likvidation av bolaget.

Under målets handläggning anhängiggjorde M. och L.P. ärende om likvidation av bolaget och ansökte hos regeringsrätten om resning mot den skattedom som legat till grund för bolagets skatteskuld. Efter att resning beviljats i taxeringsärendet och skattedomen omprövats har staten nedsatt sin talan till att avse slutligen yrkat belopp.

Visserligen har M. och L.P. frånfallit sitt tidigare bestridande av betalningsskyldighet och numera medgivit att utge det yrkade beloppet. Staten får emellertid trots detta anses ha tappat målet i sådan utsträckning att M. och L.P. är berättigade att erhålla full täckning för sina rättegångskostnader.

Staten fullföljde talan mot domen och yrkade befrielse från skyldigheten att ersätta M.P:s och L.P:s rättegångskostnader vid tingsrätten, alternativt kvittning av kostnaderna.

M.P. och L.P. bestred ändring.

I hovrätten åberopade parterna i allt väsentligt samma grunder och vidareutvecklade i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1992-09-09, hovrättsrådet Gustaf Lagerbjelke, referent, och fd lagmannen Birgitta Adde), som avgjorde målet utan huvudförhandling, fastställde tingsrättens beslut angående rättegångskostnader.

Under rubriken Bakgrund anförde hovrätten i sitt beslut följande:

Med stöd av punkt 5 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag, i punktens lydelse enligt SFS 1977:320, avfördes bolaget ur aktiebolagsregistret och upplöstes den 15 februari 1979. Enligt andra stycket första meningen i punkt 4, jämförd med punkt 5 sista meningen, av övergångsbestämmelserna i deras då gällande lydelser svarade därefter aktieägarna samt styrelseledamöterna och verkställande direktör solidariskt för bolagets förpliktelser. Nyssnämnda bestämmelse i punkt 4 av övergångsbestämmelserna fördes fr o m den 30 juni 1981 med oförändrad lydelse in i tredje meningen första stycket i punkten (se SFS 1981:460).

M.P. och L.P. var då bolaget upplöstes aktieägare och styrelseledamöter i bolaget. L.P. var dessutom verkställande direktör i bolaget.

Till följd av en dom av Kammarrätten i Stockholm, som vann laga kraft genom att Regeringsrätten år 1985 beslöt att inte meddela prövningstillstånd, avseende bolagets inkomsttaxeringar år 1979 påfördes detta obetald tillkommande skatt med 4 175 029 kr avseende nämnda år.

År 1987 väckte staten vid tingsrätten talan mot M.P. och L.P. samt yrkade att de skulle förpliktas att till staten solidariskt utge nyssnämnda belopp. Som grund för yrkandet åberopade staten att M.P. och L.P. var betalningsskyldiga enligt punkt 4 andra stycket av de tidigare nämnda övergångsbestämmelserna i deras lydelser enligt SFS 1977:320.

M.P. och L.P. bestred vid tingsrätten betalningsansvar. De invände i första hand att skatteskulden uppkommit först efter det att bolaget upplösts och att därför något betalningsansvar inte hade kunnat övergå på dem. I andra hand gjorde de gällande att deras betalningsansvar var begränsat till vad de såsom aktieägare tillförts av bolagets tillgångar efter dess upplösning.

Under målets handläggning vid tingsrätten beviljade Regeringsrätten bolaget resning i taxeringsmålet och undanröjde de aktuella skattedomarna. I oktober 1990 prövade Länsrätten i Stockholms län taxeringsmålet på nytt och bestämde bolagets beskattningsbara inkomst för år 1979 till 3 300 kr. Länsrättens dom vann laga kraft.

Staten satte härefter ned sin talan mot M.P. och L.P. i målet vid tingsrätten till 2 842 kr. M.P. och L.P. medgav att betala det beloppet. Genom den överklagade domen förpliktade tingsrätten M.P. och L.P. att solidariskt utge det medgivna beloppet samt tillerkände M.P. och L.P. ersättning för sina rättegångskostnader.

Under rubriken Hovrättens skäl anförde hovrätten följande:

Målet här gäller frågan om fördelningen av rättegångskostnaderna vid tingsrätten.

Huvudregeln om fördelningen av kostnadsansvaret i tvistemål är enligt 18 kap 1 § rättegångsbalken (RB) att den förlorande parten är skyldig att betala motparten dennes rättegångskostnader. Av denna regel följer naturligtvis också att den förlorande parten skall stå sina egna kostnader i målet. Regleringen i 18 kap RB innehåller härutöver olika undantag från och kompletteringar av denna huvudregel. Vid tillämpningen i målet av denna reglering gör hovrätten följande bedömning.

Statens slutliga yrkande vid tingsrätten har inneburit en inskränkning av statens ursprungliga talan i målet.

Visserligen har M.P. och L.P. medgivit att utge det slutligen av staten yrkade beloppet. Emellertid är avvikelsen häremellan och det ursprungligen yrkade beloppet så stor att vad som medgivits för hovrätten framstår som närmast försumbart i förhållande till vad tvistefrågan gällt från början. På grund härav delar hovrätten tingsrättens bedömning att staten får anses ha tappat målet i sådan utsträckning att M.P. och L.P. är berättigade till ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten i enlighet med vad tingsrätten har funnit.

Ordföranden, hovrättsrådet Göran Rosenberg, var skiljaktig och anförde:

Jag är ense med majoriteten om att statens slutliga yrkande vid tingsrätten har inneburit en inskränkning av statens ursprungliga talan i målet. Enligt min mening finns det därför inte skäl att med stöd av 18 kap 5 § RB, på den grund att staten återkallat sin talan, ålägga staten skyldighet att betala M.P:s och L.P:s rättegångskostnader.

Det finns enligt min mening inte heller skäl att med tillämpning av reglerna i 18 kap 4 § RB, om fördelning av rättegångskostnaderna med hänsynstagande till hur mycket en part förlorat eller vunnit, förplikta staten att betala M.P:s och L.P:s rättegångskostnader. Dessa föreskrifter är nämligen enligt min mening tillämpliga endast i fråga om de slutliga yrkandena i ett mål. Och i detta mål bifölls statens slutliga talan helt vid tingsrätten.

När det så gäller frågan huruvida föreskriften i 18 kap 3 § första stycket RB om kostnadsansvaret för den vinnande parten vid en onödig rättegång är tillämplig beträffande staten, gör jag följande bedömning.

M.P. och L.P. har enligt den i majoritetens beslut nämnda övergångsregleringen till 1944 års aktiebolagslag varit solidariskt betalningsansvariga för bolagets förpliktelser efter det att bolaget upplösts. Frågan om inträdet av den skattskyldiges - det upplösta bolagets - betalningsskyldighet för den tillkommande skatt som statens talan i målet mot M.P. och L.P. har avsett regleras i uppbördslagen (1953:272). När kammarrättens dom beträffande bolagets inkomsttaxeringar för år 1979 vann laga kraft kunde staten därför med fog - med stöd av nyssnämnda övergångsreglering och reglering i uppbördslagen - utgå från att M.P. och L.P. var betalningsskyldiga för det aktuella beloppet. Att deras betalningsansvar blev nedsatt efter det att staten väckt talan beträffande det nyssnämnda beloppet, till följd av att resning beviljats i skattemålet efter ansökan av M.P. och L.P. kan enligt min mening inte anses ha inneburit att staten mot bättre vetande eller genom försummelse föranlett en onödig rättegång. Därvid bör beaktas att utredningen i målet inte ger vid handen att M.P. och L.P. efter det att skattedebiteringen vann laga kraft men innan staten väckte talan mot dem, gett till känna för staten att de ansåg taxeringsbeslutet vara felaktigt och att de avsåg att ansöka om resning i skattemålet.

På grund av det nu anförda finner jag att det inte heller med stöd av 18 kap 3 § första stycket RB finns skäl att ålägga staten att ersätta M.P:s och L.P:s rättegångskostnader vid tingsrätten.

Jag tar slutligen upp frågan om betydelsen för fördelningen av rättegångskostnaderna av att M.P. och L.P. medgett att betala den slutligt fastställda skatteskulden. Medgivandet har skett efter det att staten väckte talan och är därför att likställa med betalningen av en skuld sedan rättegång inletts. Ett sådant förfarande utgör inte skäl att frångå principen att en part som förlorar skall stå sina egna kostnader i målet.

Tillämpningen i detta mål av regleringen om fördelningen av rättegångskostnader leder sålunda enligt min bedömning fram till ställningstagandet att M.P. och L.P. bör svara för sina egna kostnader vid tingsrätten.

Med ändring av tingsrättens domslut beslutar jag därför att M.P. och L.P. skall svara för sina egna rättegångskostnader vid tingsrätten.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer T 915/91