RH 1993:2
Sedan tingsrätten i sak avgjort ärende avseende namnbyte för i utlandet bosatt svensk medborgare, har hovrätten - med tillämpning av hemvistprincipen - funnit att svensk domsrätt inte förelåg och därför avvisat ansökningen om namnbyte.
Stockholms tingsrätt (1992-08-07, chefsrådmännen Ann-Mari Tengström och Åke Rehnström samt t.f. rådmannen Ann Gulati) lämnade C.G:s ansökan om namnbyte för sonen B.R. utan bifall. Tingsrätten anförde, bl.a. mot bakgrund av att B.R:s fader M.R. hade motsatt sig namnbytet, att de skäl C.G. åberopat inte kunde tillmätas den tyngd som krävs för att bytet skulle anses förenligt med B.R:s bästa.
C.G. överklagade tingsrättens beslut och yrkade bifall till sin ansökan om namnbyte för B.R.
Svea hovrätt (1992-09-30, hovrättsråden Sture Holmbergh, Jan-Olov Swahn och Birgitta Widebäck samt t.f. hovrättsassessorn Helena Lindberg, referent) undanröjde tingsrättens beslut och avvisade C.G:s ansökan om namnbyte för B.R.
I sina skäl för beslutet upptog hovrätten:
I målet är upplyst att B.R. är född utom riket och att han alltid har bott i Tyskland. Vidare har hans moder uppgivit att han har svenskt medborgarskap sedan födseln. Dessutom har han tyskt medborgarskap.
Hovrätten finner sig först böra ta ställning till svensk domstols behörighet att pröva detta namnärende. Svensk internationell privaträtt bygger sedan gammalt på nationalitetsprincipen. Innebörden härav är bl. a att det är lagen i det land där personen är medborgare som skall tillämpas på personlighetsrättsliga förhållanden, dit även namnrätten får räknas. I de fall svensk lag varit tillämplig har även svensk domstol ansetts behörig.
Enligt 50 § namnlagen (1982:670) skall lagen inte tillämpas på svenska medborgare som har hemvist i Danmark, Finland eller Norge. Beträffande övriga svenska medborgare med hemvist utomlands har lagen inte medfört någon ändring i fråga om tillämpning av nationalitetsprincipen. I förarbetena till namnlagen uttalar sålunda departementschefen att nationalitetsprincipen även i fortsättningen bör vara vägledande när det gäller svenska medborgare. Principen bör vara att frågor om namnförvärv för svenska medborgare kan tas upp av svensk myndighet enligt svensk lag, oavsett var de har sitt hemvist. Någon uttrycklig regel om detta torde enligt departementschefen inte behövas (prop. 1982/83:38, s. 7).
När det gäller andra områden inom familjerätten där en heltäckande lagteknisk reglering saknas, såsom vårdnads- och underhållsfrågor, har praxis emellertid utvecklats dithän att barnets hemvist fått en alltmer avgörande betydelse såväl för domsrättsfrågan som för frågan om tillämplig lag. Högsta domstolen har i en rad avgöranden vid bedömningen av domsrättsfrågan i vårdnadstvister grundat svensk domsrätt på olika anknytningar till Sverige. Det torde stå klart att endast ett svenskt medborgarskap i dylika fall inte är tillräckligt för svensk domsrätt.
Frågor som rör byte till den andra förälderns efternamn har ett nära samband med sådana familjerättsliga frågor som rör vårdnaden om barnet. Sålunda skall ansökan om förklaring att ett namnbyte är förenligt med barnets bästa prövas av den domstol som tar upp frågor rörande vårdnaden om barnet. Domstolen skall därvid inhämta yttrande från de sociala myndigheterna. Det framstår därför som naturligt att de internationella privaträttsliga regler som gäller beträffande vårdnadsfrågor vinner tillämpning även beträffande sådana namnfrågor som rör byte till den andra förälderns efternamn.
B.R. och de personer som i övrigt berörs av det ansökta namnbytet är bosatta i Tyskland och har tyska medborgarskap. B.R. och C.G. är dessutom svenska medborgare. Frågan om B.R:s namnbyte har således en mycket stark anknytning till Tyskland; något som talar för att frågan om namnbytet avgörs där. Anknytningen till Sverige begränsar sig i huvudsak till Benjamin R:s och C.G:s svenska medborgarskap. Någon annan anknytning hit som skulle kunna grunda svensk domsrätt har inte framkommit i målet.
På grund av det nu anförda finner hovrätten att svensk domstol inte är behörig att pröva C.G:s ansökan om namnbyte för B.R. Hennes ansökan härom skall därför avvisas.