RH 1993:33
Förare, vilkens körkort återkallats för viss tid, har under spärrtiden kört bil. Han har dagen för körningen genom stämningsman delgivits länsrättens beslut om återkallelse men underlåtit att före körningen ta del av beslutet. Då föraren inte haft sitt körkort tillgängligt vid delgivningen, har han överenskommit med stämningsmannen att han skulle inlämna körkortet några dagar senare till polisen. Han ansåg sig ha rätt att köra bil intill dess han lämnat från sig körkortet. Eftersom bristande uppsåt ansetts föreligga och straffbarhet vid oaktsamhet inte kunde komma ifråga, har åtal för olovlig körning ogillas.
Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å N.D. för olovlig körning under påstående att denne trots att hans körkort återkallats fört bil på Danska Vägen i Göteborg den 5 oktober 1991.
N.D. erkände att han fört bilen med bestred ansvar under påstående att han inte delgetts återkallelsebeslutet.
N.D. uppgav vidare: Fredagen den 4 oktober 1991 besöktes han av en stämningsman som sade att körkortet var återkallat och bad om det. N.D. hade det inte hemma. Stämningsmannen sade att N.D. skulle lämna körkortet till polisen i Nol. Han hade ett brev och bad honom kvittera det. N.D. vägrade. Det kan vara så att stämningsmannen lämnade brevet. N.D. brydde sig inte om det. Hans far eller mor kan ha lagt det på köksbordet, där N.D. senare sett att körkortet var återkallat på tre månader. På måndagen lämnades körkortet till polisen.
Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning ett delgivningskvitto, varav framgick, att N.D. den 4 oktober 1991 emottagit en försändelse men vägrat kvittera den och att försändelsen lämnats till honom personligen.
Göteborgs tingsrätt (1992-11-04, rådmannen Lili Wester samt nämndemännen Birgitta Jisland, Vivi Jansson och Georg Blom) dömde N.D. för olovlig körning och anförde i motiveringen: Tingsrätten finner genom den skriftliga bevisningen utrett, att N.D. delgivits återkallelsebeslutet. Det måste med hänsyn till omständigheterna antagas att han faktiskt tagit del av det. Åtalet är sålunda styrkt. Gärningen är att bedöma enligt åklagarens yrkande.
N.D. vädjade mot domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1993-02-18, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Thomas Rosendahl, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Christina Broad) lämnade åtalet utan bifall samt yttrade i domskälen: Av utredningen framgår att den i målet aktuella körningen uppmärksammades av polisen sedan N.D:s bil fotograferats vid en s.k. automatisk hastighetsövervakning och att N.D. delgavs misstanke om brott först efter det att hans körkort lämnats in. Vidare framgår av utredningen att N.D:s körkort inte tidigare varit återkallat.
N.D. har i hovrätten vitsordat att stämningsmannen den 4 oktober 1991 överlämnade ett kuvert från Länsrätten i Älvsborgs län som han då vägrade att kvittera. Han har förklarat att han först några dagar senare öppnade kuvertet och då kunde läsa att spärrtiden bestämts till tre månader från den dag han delgavs länsrättens dom. N.D. har vidare uppgett: Han förstod att stämningsmannen besökte honom med anledning av att hans körkort återkallats. Stämningsmannen bad att få hans körkort. Eftersom han inte hade det tillgängligt överenskoms att hans far skulle lämna in det på polisstationen i Nol måndagen den 7 oktober 1991. Så skedde också. En anledning till att han inte omgående öppnade kuvertet från Länsrätten var att han hade bråttom och stod i begrepp att lämna bostaden redan då stämningsmannen kom. Han ansåg sedan att det inte brådskade med att ta del av länsrättens dom, eftersom han efter samtalet med stämningsmannen uppfattade det som helt klart att han hade rätt att köra bil fram till dess körkortet lämnades in den 7 oktober.
Såsom tingsrätten funnit har N.D. den 4 oktober 1991 delgetts länsrättens avgörande om att hans körkort återkallats med en spärrtid om tre månader. En invändning om bristande kännedom angående ett beslut om körkortsåterkallelse som vederbörligen delgetts körkortsinnehavaren förtjänar sällan avseende. Om den som fått en handling med ett sådant beslut struntat i att ta del av innehållet kan den omständigheten ofta tas till intäkt för att kännedom om beslutet inte skulle ha avhållit personen från att köra bil. Den delgivne får då anses ha haft eventuellt uppsåt med avseende på sin bristande behörighet.
N.D:s uppgifter i hovrätten om vad som förekom i samband med att handlingen delgavs honom har inte ifrågasatts av åklagaren och bör godtas liksom uppgiften om att han först några dagar senare och således efter den 5 oktober, när den nu åtalade körningen skedde, fick klart för sig att spärrtiden räknades från dagen för delgivning. Mot bakgrund av att N.D:s körkort lämnades in till polisen den 7 oktober 1991 enligt vad han åtagit sig i samband med delgivningen och att han då inte kände till att han var misstänkt för olovlig körning föreligger inte fog för slutsatsen att N.D. skulle kört bil vid det åtalade tillfället om han varit medveten om att spärrtiden redan börjat löpa. N.D. får alltså på grund av de nu angivna omständigheterna anses ha saknat uppsåt att köra bilen utan att vara berättigad därtill.
Fråga uppkommer då om det för straffbarhet i föreliggande fall är tillräckligt med oaktsamhet i fråga om rekvisitet "utan att vara berättigad". Åklagaren har under hänvisning till ett avgörande från denna hovrätt, återgivet i RH 1990:69, gjort gällande att så skulle vara fallet.
I rättsfallet NJA 1986 s. 392 har en bilförare, vilken efter återkallelse av körkortet inte varit berättigad att köra bil, frikänts från ansvar för olovlig körning på grund av att han saknat uppsåt med avseende på sin bristande behörighet att köra bil.
I det nyssnämnda hovrättsavgörandet fann hovrätten beträffande en situation som påminner om den som gäller i detta mål att det är tillräckligt med oaktsamhet för att ansvar skall kunna utkrävas. Till stöd för det ställningstagandet åberopades ett uttalande av Högsta domstolen i 1986 års rättsfall av innebörd att det inte kunde anses motiverat att för momentet "utan att vara berättigad" i 3 § trafikbrottslagen uppställa lägre krav på subjektiv täckning än uppsåt med mindre det, för att tillgodose stadgandets syfte, krävdes att redan oaktsamhet skulle föranleda straffansvar. Detta uttalande anfördes emellertid till stöd för utgången i rättsfallet NJA 1978 s. 725 som avsåg ansvar för tillåtande av olovlig körning enligt 3 § tredje stycket trafikbrottslagen. Då det däremot gällde fråga om förares ansvar enligt första stycket i samma paragraf förklarade Högsta domstolen att för att ett påstående av föraren att han trodde sig vara berättigad att föra fordonet, ehuru så inte var fallet, skall förtjäna tilltro måste särskilda omständigheter föreligga. Enligt Högsta domstolen var det därför inte ett oundgängligt krav för tillgodoseende av stadgandets syfte att straffbarhet skall inträda redan vid oaktsamhet. Högsta domstolen fastslog på grund av det anförda att det beträffandet rekvisitet "utan att vara berättigad" i 3 § första stycket bör krävas uppsåt för att ansvar skall kunna utdömas. (Jfr även NJA 1987 B. 13)
På grund av det sagda drar hovrätten slutsatsen att den rättstillämpning som kommit till uttryck i 1990 års hovrättsavgörande inte har stöd i 1986 års avgörande av Högsta domstolen.
Hovrätten har i detta mål kommit fram till att N.D:s påstående att han trodde att han fick köra bil till den 7 oktober 1991 med hänsyn till omständigheterna bör förtjäna tilltro och att därför hans invändning om bristande uppsåt inte kan lämnas utan avseende. Vid den bedömningen bör på grund av vad ovan anförts åtalet lämnas utan bifall.