NJA 1986 s. 392

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Orton) anförde i dom d 17 okt 1984: V.L. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar under invändning att han trott sig vara berättigad att köra bil vid tillfället i fråga.

Den 20 mars 1984 återkallades V.L:s körkort jämlikt 16 § 4 och 21 §körkortslagen. Spärrtiden bestämdes till två månader från nämnda dag och löpte följaktligen ut d 20 maj 1984. Av utdrag ur körkortsregistret framgår att V.L. delgavs återkallelsen d 26 mars 1984.

V.L. har uppgett: Före återkallelsen stals hans körkort. Han anmälde stölden till helsingborgspolisen och fick därvid ett intyg om förlusten. När detta skedde vet han inte säkert, men han tror att det var i samband med att han fick del av återkallelsen. Under spärrtiden körde han inte bil. Han trodde att han fick köra så snart spärrtiden löpt ut. I slutet av juli 1984 fick han ut ett nytt körkort.

Domskäl. Av utdrag ur körkortsregistret framgår att förutsättningar i och för sig förelåg att i enlighet med bestämmelserna i 42 § körkortsförordningen återlämna V.L:s körkort till honom så snart den föreskrivna spärrtiden löpt ut, vilket alltså inträffade dryga två veckor före den åtalade händelsen. Av körkortslagstiftningen följer att den med ett körkort förenade behörigheten att föra motorfordon i och för sig är oberoende av om körkortet förkommit och att en körkortshavare således normalt är berättigad att köra även om han förlorat sitt körkort och inte har det i sin hand, t ex därför att det är stulet. Med hänsyn till vad nu sagts och vad i övrigt framkommit i målet kan V.L:s ovan angivna invändning inte lämnas utan avseende. Mot hans bestridande är därför inte visat att han uppsåtligen kört utan att vara berättigad därtill. Åtalet skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. I 15 § körkortslagen stadgas bl a att körkort inte gäller innan det har lämnats ut. Enligt 48 § körkortsförordningen blir ett körkort som har återkallats giltigt när det har lämnats tillbaka till körkortshavaren.

V.L. har fört fordonet trots att, sedan körkortet återkallats, nytt körkort inte lämnats ut till honom.

Att V.L. svävat i villfarelse om innehållet i nämnda författningsbestämmelser kan inte anses ursäktligt. Han skall därför fällas till ansvar för olovlig körning. Med hänsyn till omständigheterna bör brottet inte bedömas som grovt.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n V.L. enligt 3 § 1 st 1 p trafikbrottslagen för olovlig körning till 30 dagsböter å 10 kr.

Domskäl

Domskäl. I 15 § 1 st körkortslagen (1977:477) stadgas att körkort inte gäller bl a: 1. innan det har lämnats ut, 2. medan det är återkallat. När ett körkort återkallats skall enligt 37 § körkortsförordningen (1977:722) körkortshavaren efter anmaning av den domstol som har meddelat beslutet överlämna körkortet till trafiksäkerhetsverket. Den som - i likhet med V.L. - förlorat sitt körkort skall anmanas att skriftligen anmäla detta till LSt:n.

Enligt de före införandet av körkortslagen gällande bestämmelserna angavs i återkallelsebeslutet endast den minsta tid som skulle förflyta innan körkortshavaren på särskild ansökan å nytt kunde få körkort och därmed återvinna sin förarbehörighet. Återkallelsen var således inte tidsbestämd utan definitiv och ovillkorlig. Med körkortslagen infördes en ordning med s k spärrtider vid återkallelse av körkort. Därigenom förändrades emellertid inte återkallelsens principiella karaktär av att vara definitiv och ovillkorlig. År 1981 infördes för vissa fall en förenkling i det administrativa förfarande som skulle tillämpas när en körkortshavare skulle återfå behörigheten efter en återkallelse. Den kom till uttryck i 42 § körkortsförordningen och innebär i korthet att ett återkallat körkort - liksom ett efter återkallelse förnyat körkort - skall efter spärrtidens utgång lämnas ut utan ansökan. Inte heller denna förenkling för s k automatfall - varom fråga är i detta mål - ändrade återkallelsens tidigare berörda principiella karaktär. Innan det återkallade eller förnyade körkortet lämnas ut har trafiksäkerhetsverket således även i dessa fall att pröva om förutsättningar föreligger för att lämna ut körkortet. Nya omständigheter kan nämligen ha framkommit under spärrtiden som förhindrar ett utlämnande. (Se prop 1975/76:155 s 95 och 1979/80:178 s 71.)

Ett återkallat körkort liksom ett efter återkallelse förnyat körkort får således anses bli giltigt först sedan det lämnats ut. När V.L. d 6 juni 1984 förde bil var det återkallade körkortet anmält förlorat och underlaget för det förnyade körkortet utlämnades, enligt vad som framgår av utdrag ur körkortsregistret, först d 3 juli 1984. Vid tiden för körningen hade V.L. således inte något körkort som var gällande. V.L. har följaktligen på sätt angetts i åtalet framfört bil utan att vara därtill berättigad.

I 3 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott uppställs som förutsättningar för att brottet olovlig körning skall vara begånget att fråga är om körkortspliktigt fordon, att sådant fordon förts och att föraren ej var berättigad att föra fordonet. Svaret på frågan om vem som är berättigad att föra körkortspliktigt fordon får, som framgår av det föregående, sökas i körkortslagen. Detta talar för att den förutsättning i 3 § 1 st trafikbrottslagen som gäller bristande behörighet skall behandlas som s k objektivt brottsrekvisit, vilket skall vara subjektivt täckt hos gärningsmannen. I ett avgörande, som gällde ansvar för tillåtande av olovlig körning enligt 3 § 3 st trafikbrottslagen, har också förarens bristande behöriget behandlats som sådant objektivt rekvisit som kräver subjektiv täckning hos den som tillhandahåller fordonet (NJA 1978 s 725). I praxis har vidare en i 4 § trafikbrottslagen uppställd förutsättning för straff för rattfylleri, att fråga var om bil, betraktats som dylikt objektivt brottsrekvisit (NJA 1970 s 240). Med hänsyn till vad nu sagts saknas skäl att behandla förutsättningen i 3 § 1 st trafikbrottslagen rörande förarens bristande behörighet på annat sätt. Fråga uppkommer då huruvida denna förutsättning är ett moment som skall vara täckt av uppsåt eller om oaktsamhet är tillräckligt för straffbarhet. Härvidlag har riksåklagaren uttalat att övervägande skäl talar för att straffansvar förutsätter uppsåt.

Utvecklingen synes gå mot att lagstiftaren i specialstraffrättsliga stadganden anger vilka subjektiva rekvisit som skall gälla för varje särskilt fall. Alltjämt förhåller det sig dock så att åsidosättande av vissa dylika stadganden är avsett att föranleda ansvar redan vid oaktsamhet, utan att detta kommit till uttryck i själva bestämmelsen. När i ett sådant fall ledning för bedömningen således inte kan hämtas från lagtextens gärningsbeskrivning, måste frågan om vad som krävs i subjektivt hänseende prövas med hänsyn till motiven till stadgandet, straffskalans utformning, straffbudets praktiska funktion och övriga omständigheter. I dessa hänseenden är beträffande 3 § 1 st trafikbrottslagen följande att märka.

Varken lagtextens utformning eller dess förarbeten ger någon ledning. Straffskalans utformning ger knappast starkare stöd för den ena än för den andra tolkningen. Ledning får därför hämtas från annat håll. Av de tre ovan behandlade gärningsmomenten vid brottet olovlig körning har det som avser att fordonet i fråga skall "föras" ansetts böra omfattas av uppsåt (NJA 1967 s 211). Med hänsyn till att i det förut nämnda avgörandet rörande rattfylleri (NJA 1970 s 240) fordonets egenskap av bil ansetts böra omfattas av uppsåt, får det därtill närmast svarande momentet i 3 § 1 st trafikbrottslagen rörande "körkortspliktigt fordon" också antas kräva uppsåt. Under sådana förhållanden kan det inte anses motiverat att för momentet "utan att vara berättigad" uppställa lägre krav på subjektiv täckning med mindre det, för att tillgodose stadgandets syfte, oundgängligen krävs att redan oaktsamhet skall kunna föranleda straffansvar. I rättsfallet NJA 1978 s 725 var det fråga om tillämpning av 3 § 3 st trafikbrottslagen, enligt vilket ansvar kan ådömas den som tillhandahåller körkortspliktigt fordon åt någon som inte är berättigad att föra sådant fordon. Där ansågs oaktsamhet hos den som tillhandahöll fordonet i avseende på undersökning av om föraren hade körkort vara tillräckligt för straffansvar. Om i sådant fall krav på uppsåt skulle uppställas för straffbarhet skulle straffbestämmelsen vara helt ineffektiv, eftersom fullständig passivitet från upplåtarens sida skulle kunna iakttas utan att straffpåföljd riskerades.

I nu förevarande fall är det emellertid inte fråga om ett handlande av annan än fordonsföraren själv. För att ett påstående av föraren att han trodde sig vara berättigad att föra fordonet, ehuru så inte var fallet, skall förtjäna tilltro måste särskilda omständigheter föreligga. Med hänsyn härtill kräver tillgodoseendet av stadgandets syfte inte oundgängligen att straffbarhet skall inträda redan vid oaktsamhet. Beträffande rekvisitet "utan att vara berättigad" i 3 § 1 st trafikbrottslagen bör därför krävas uppsåt hos gärningsmannen för att ansvar skall kunna utdömas.

V.L:s uppgift, att han trodde sig vara berättigad att köra vid det i målet aktuella tillfället, kan med hänsyn till omständigheterna inte lämnas utan avseende. Anledning saknas till antagande att V.L. skulle ha framfört bilen om han insett att han saknade behörighet. Åtalet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD åtalet.

JustR:n Rydin och Beckman var av skiljaktig mening och anförde: I 15 § 1 st - - - se HD:s dom - - - förutsätter uppsåt.

För att straffansvar enligt trafikbrottslagen skall inträda har i rättspraxis i vissa fall förutsatts att gärningsmannen har handlat med uppsåt, se bl a NJA 1967 s 211 och 1970 s 240. Hur frågan om det s k subjektiva rekvisitet skall bedömas i ett fall som det föreliggande har inte klarlagts genom något refererat rättsfall från HD. Emellertid finns ett avgörande som gäller ansvar för tillåtande av olovlig körning enligt 3 § 3 st trafikbrottslagen, se NJA 1978 s 725. Där uttalade HD att den nämnda bestämmelsen med avseende på förarens avsaknad av körkort fick anses förutsätta antingen uppsåt eller oaktsamhet hos den som tillhandahöll fordonet. Uppsåt förutsattes med andra ord inte för straffbarhet i sådant fall.

Det synes befogat att inte bara uppsåt utan också oaktsamhet skall kunna medföra straffansvar även i förevarande fall, som gäller körning utan föreskrivet körkort. För en sådan tillämpning talar hänsynen till trafiksäkerheten. Det kan i enlighet härmed antas vara förenligt med regleringens syfte att - till motverkande av körningar utan erforderligt körkort - visad vårdslöshet i fråga om förarbehörigheten skall kunna beivras. Härvid är att beakta att det, när förhållandena inte är så uppenbara att invändning om avsaknad av uppsåt kan lämnas utan avseende, kan vara svårt eller omöjligt att bevisa uppsåt hos föraren när det gäller behörigheten. För att V.L. skall kunna fällas till ansvar bör mot bakgrund av det anförda förutsättas, att han har handlat med uppsåt eller av oaktsamhet.

Utredningen i målet ger inte vid handen att V.L. har begått den åtalade gärningen uppsåtligen. Genom att köra bilen utan att ha tagit reda på om han var berättigad att göra det, trots att körkortet ännu inte hade lämnats ut, måste emellertid V.L. anses ha förfarit oaktsamt. Han har följaktligen gjort sig skyldig till olovlig körning. Även om hans körkort varit återkallat får, som HovR:n har funnit, omständigheterna i samband med körningen anses vara sådana att brottet inte bör betraktas som grovt (jfr 3 § 1 st andra meningen trafikbrottslagen).

På grund av det anförda fastställer vi HovR:ns domslut.

Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som detta avgjordes ett likartat mål mellan B.N. och riksåklagaren (nr DB 21).