RH 1993:44
Kravet i 2 kap. 9 § konkurslagen att skulden skall vara förfallen har inte ansetts uppfyllt när lån sagts upp till betalning i betalningsanmaningen.
Efter ansökan av I-bolaget försattes H-bolaget genom beslut av Malmö tingsrätt (1993-03-01 rådmannen Gunilla Zetterberg) i konkurs. Som skäl för beslutet angavs: Till stöd för ansökan som inkom till rätten den 25 januari 1993 har borgenären åberopat intyg enligt vilket gäldenären, som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, den 28 december 1992 delgivits anmaning att betala klar och förfallen skuld om 2 465 334 kr avseende lån förfallna till betalning. Såvitt framgår av utredningen i ärendet är skulden fortfarande obetald. Eftersom annat inte har visats skall gäldenären därför anses vara på obestånd (insolvent).
H-bolaget överklagade beslutet och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas. I-bolaget medgav ändringsyrkandet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-03-05 hovrättsråden Björn Eilard och Bengt Nilsson samt t.f. hovrättsassessorn Bob Nilsson, referent) biföll besvären och anförde följande skäl för beslutet.
I konkursansökan gjorde I-bolaget gällande att H-bolaget genom betalningsanmaning uppmanats att betala ett belopp om 2 465 334 kr avseende lån. I betalningsanmaningen, daterad den 17 december 1992, anges att lånen sades upp till omedelbar betalning, då förfallna belopp per den 30 september, den 30 oktober och den 6 november 1992 ännu ej erlagts. Beloppet 2465334 kr omfattade kapitalskuld, räntor och kostnader.
H-bolaget har i hovrätten gjort gällande att beslutet om konkurs vilar på felaktig grund. Bolaget har anfört att någon förfallen kapitalskuld inte fanns när betalningsanmaningen lämnades och att då förfallna räntor har betalats före konkursbeslutet. I andra hand har bolaget gjort gällande att det inte är på obestånd.
Insolvenspresumtionen i 2 kap. 9 § konkurslagen förutsätter att fordringen skall vara förfallen till betalning vid tiden för kravets framställande (jfr prop. 1975:6 s. 158). Av utredningen framgår inte annat än att endast räntorna var förfallna till betalning då betalningsanmaningen gjordes. Räntorna har erlagts före konkursbeslutet.
På grund av det anförda finner hovrätten att förutsättningar för insolvenspresumtion enligt 2 kap. 9 § konkurslagen inte förelåg vid tiden för tingsrättens beslut. Med hänsyn härtill och till att I-bolaget inte på annat sätt styrkt att H-bolaget var på obestånd skall konkursansökan lämnas utan bifall.