Prop. 1975:6

Regeringens proposition om ändring i konkurslagen (1921:225) m.m.

Regeringens proposition nr 6 år 1975

Nr6

Regeringens proposition om ändring i konkurslagen (1921 : 225) m.m.;

beslutad den 16 januari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME LENNART GEIJER

3. I fråga om rättshandling eller åtgärd som ägt rum före lagens

" Senaste lydelse 1971 : 498.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975:6 43

ikraftträdande får 28—38 55 i sin äldre lydelse åberopas, om det medför frihet från återvinning.

I fråga om fordran på lön eller arvode som avser tiden före lagens ikraftträdande får 100 a 5 i sin äldre lydelse åberopas, om det medför att fordringen kan göras gällande i konkursen.

I fråga om rätt till kvittning under konkurs får 121 5 i sin äldre lydelse åberopas, om borgenären ägt kvitta enligt den bestämmelsen och fordring- arna stod mot varandra vid lagens ikraftträdande.

Har fordran, för vilken flera är solidariskt betalningsansvariga, helt eller delvis betalts före ikraftträdandet, skall i fråga om verkan av betalningen äldre bestämmelser gälla i stället för de nya reglerna i 133, 134 b och 135 5 5.

Bestämmelserna i 134 a 5 skall ej tillämpas, om säkerhet ställts före ikraftträdandet eller fordringarna stod mot varandra vid ikraftträdandet.

4. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestäm- melsen.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975 :6 44

3 Förslag till

Lag om ändring ilagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Härigenom förordnas att 235 lagen ( 1915:218 ) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha nedan angiven lydelse.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

235

Varder fullmaktsgivarens egen- Varder fullmaktsgivarens egen— dom avträdd till konkurs, äge dom avträdd till konkurs, har tredje man ickeå rättshandling, sam rättshandling, som fullmäktigen fö- fullmäktigen företager, grunda nå- retager, icke större verkan mot kon- gon rätt av beskaffenhet att kunna kursboet än den skulle haft, om full- göras gällande ikonkursen. maktsgivaren själv företagit den. Är

fullmakten sådan som avses i 18 5, kan rättshandlingen ej göras gäll- ande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog rätts- handlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975.

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975 :6

1 Inledning

I sitt arbete på en revision av utsöknings- och konkursrätten har lagberedningen i ett delbetänkande (SOU l970:75) Utsökningsrätt X1 lagt fram förslag till revision av den materiella konkursrätten, dvs. främst frågor om förutsättningarna för konkurs, gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom samt återvinning till konkursbo, och av förfarandet i inledningsskedet av konkurs. De föreslagna ändringarna i konkurslagen (l921:225 _ KL) m.fl. författningar torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Beredningen har bedrivit sitt arbete i samråd med särskilda kommittéer i Danmark, Finland och Norge som haft till uppgift att envar inom sitt land lägga fram förslag till ny konkurslagstiftning. Under arbetet har beaktats ett inom de europeiska gemenskaperna (EG) utarbetat preliminärt förslag till konkurskonvention för medlemsstaterna och ett i anslutning härtill

'Betänkandet är undertecknat av f.d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt ledamöterna hovrättsrådet Bengt Rydin och numera lagmannen Henry Montgomery. Lagberedningen har vid utarbetandet av betänkandet samrått med sin rådgivande nämnd, i vilken har ingått numera försäkringsdomaren Bert Ahlgren. f.d. riksdagsledamöterna Leif Cassel och Robert Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen i Tjänstemännens Centralorganisation Stig Gustafsson, advokaten Gunnar Lindh samt riksdags- ledamöterna Lisa Mattsson oeh Karl-Erik Strömberg. Vidare har deltagit följande särskilt tillkallade sakkunniga. nämligen rådmannen Bernt Krause t.o.m. augusti 1968 och därefter chefsrådmannen Åke Asp. bankdirektören Erik Burling, hypoteksdirektören Bengt Gunnhagen. advokaten Sten Lindskog, justitierådet Lars Welamson. direktören Sven Åvall, advokaten Anders Ohman samt beträffande frågor med civilrättslig anknytning numera justitierådet Henrik Hessler.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975:6 56

framlagt utkast till uniform lag.

Över beredningens förslag har yttranden avgivits av justitiekanslern (JK), Göta hovrätt. hovrätten för Västra Sverige, riksskatteverket (RSV), kommerSkollegium, länsstyrelserna i Stockholms. Kalmar, Älvsborgs och Västerbottens län, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), Föreningen Sveriges tingsrättsdomare (domareföreningen), Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges advokatsamfunds styrelse (advokatsamfundet), Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Sveriges grossistförbund. Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska företagares riksförbund, Familje- företagens förening, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks- föreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska arbets- givareföreningen (SAF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens central- organisation (TCO) samt avdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av Köpmannaföreningarnas central för ackords- och konkursärenden' (ackordscentralen).

Hovrätterna har bifogat yttranden av en del tingsrätter, kommers- kollegium yttranden av handelskamrarnas nämnd och Gotlands handels- kammare samt länsstyrelserna yttranden av vissa kronofogdemyndigheter.

Industriförbundet, SAF och jordbrukskasseförbundet har var för sig uttalat, att de ansluter sig till vad bankföreningen anfört. Grossistförbundet har meddelat, att förbundet instämmer i de synpunkter som framförts av ackordscentralen.

Under beredningen av lagstiftningsärendet har nordiska överläggningar på departementsnivå ägt rum.

2 Allmänt

2.1 Översikt över gällande bestämmelser KL kom till år 1921 och ersatte: då en äldre konkurslag från år 1862. KL innehåller regler om hur gäldenärs egendom tvångsvis kan tas i anspråk när hans tillgångar inte förslår till att förnöja alla borgenärer. Regler om inledandet av konkurs finns i 1 kap. KL. Gäldenär som finner sig vara på obestånd äger enligt l & avträda sin egendom till konkurs. Med obestånd avses att han inte kan rätteligen betala sina skulder. Vidare skall enligt 2 & gäldenär på yrkande av borgenär försättas i konkurs, om han på grund av eget erkännande eller rymning för skuld eller hos honom verk- ställd utmätning Och vad som förekommit med avseende därpå eller på grund av andra inträffade omständigheter måste antas vara på obestånd. Borgenärs rätt att utverka konkurs förutsätter inte att hans fordran är

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975 :6 57

förfallen till betalning. Enligt 3 & gäller även vissa särskilda konkurs- grunder, om gäldenären är 'köpman'. Enligt 193 & KL förstås med köpman var och en som är eller någon del av det sista året före konkursansök- ningen varit skyldig att föra handelsböcker. Hit hör även juridiska personer som är bokföringspliktiga. Gäldenär, som är köpman, skall på ansökan av borgenär försättas i konkurs, om han inställt sina betalningar sedan mer än en vecka. Om borgenär genom notarius publicus eller genom två ojäviga personer uppmanat köpman att betala klar och förfallen skuld men denne underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet under en vecka, skall gäldenären försättas i konkurs. om borgenären yrkar det inom tre veckor från nämnda tids utgång och skulden fortfarande är obetald. Är köpman godkännare av dragen växel eller utställare av egen växel och har växeln i hans närvaro blivit protesterad för bristande betalning, skall han anses ha blivit uppmanad att betala växelskulden.

Borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom har enligt 6 5 inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om gäldenären förebringar sådan utredning att den pantsatta egendomen skäligen kan antas räcka till full betalning av fordringen. Med handpanträtt i lös egendom jämställs enligt 195 & andra stycket i princip också retentionsrätt.

Om gäldenärs konkursansökan tas upp. skall konkursdomaren enligt 11 5 första stycket genast försätta honom i konkurs. Motsvarande gäller enligt 13 5, om gäldenären medger borgenärs konkursansökan. Iandra fall skall konkursansökan handläggas av rätten. För handläggningen av konkursmål uppställs skilda tidsfrister som skall iakttas av rätten och konkursdomaren. Enligt 19 och 20 && skall beslut om konkurs kungöras i allmänna tidningarna och i en eller två ortstidningar. Enligt 18 5 får konkursansökan inte återkallas sedan konkurs beslutats.

Enligt 11 5 andra stycket skall. om en men inte alla dödsbodelägare gjort konkursansökan beträffande dödsboet, ansökan kungöras och handläggas i särskild ordning. Ett särskilt sammanträde skall hållas till vilket delägare som inte biträtt ansökningen skall kallas. Konkursansökan förfaller om boet inom viss tid avträds till boutredningsmannaförvaltning. Dör gäldenär sedan borgenär gjort konkursansökan gäller enligt 17 & vissa särskilda regler som gör att gäldenärens dödsbo direkt blir motpart i processen.

Sedan konkursbeslut meddelats är gäldenären enligt 22 & första stycket inte berättigad att råda över egendom som hör till konkursboet. Rätts- handlingar som gäldenären företar med avseende på sådan egendom gäller sålunda inte mot boet. Detta är förhållandet även om medkontrahenten är i god tro. dvs. varken kände eller bort känna till konkursen. Huruvida konkursen hunnit kungöras eller ej saknar härvid betydelse.

Frågor om "konkursboets omfattning behandlas i 2 kap. KL . Enligt 27 & räknas till konkursbo all egendom som tillhörde gäldenären då konkurs- beslutet meddelades eller som tillfaller honom under konkursen och som

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975:6 58

är av beskaffenhet att kunna utmätas. Vad som ej kan utmätas framgår av civilrättsliga regler och regler i utsökningslagen (1877:31 s. 1, UL). I 27 & ges även särskilda regler om huruvida del av gäldenärs arbetsinkomst m.m. skall tillkomma konkursboet.

Konkurs föregås i regel av en successiv försämring av gäldenärens ekonomiska ställning. Den går enligt sakens natur regelmässigt ut över borgenärerna. Det kan bl.a. befaras att gäldenären under tiden söker göra egendom oåtkomlig för sina borgenärer eller tillgodose dem som är särskilt påträngande. Inom så gott som alla rättssystem har därför vuxit fram mer eller mindre omfattande bestämmelser som under vissa förutsättningar möjliggör återgång (återvinning) av rättshandlingar som gäldenären har företagit före konkursutbrottet. Återvinningsinstitutet har fått en ganska detaljerad reglering i 28-40 5.5 KL. I paragraferna anges, enligt vad som närmare framgår av det följande, återvinningsfrister för olika fall. Fristcrna utgör tidsperioder av viss längd närmast före konkursansök- ningen. Rättshandlingar som ägt rum mellan ansökningen och konkurs- beslutet är också åtkomliga. I 33 & föreskrivs utsträckt tid för återvinning från gäldenärens make, och i 32 a 5 första stycket föreskrivs beträffande aktiebolags konkurs utsträckt tid för återvinning från aktieägare.

I 28 & ges bestämmelser om återvinning av gåva varav borgenärerna haft märklig skada. Återvinningsfrislen är 180 dagar. Samma återvinningsfrist gäller om gäldenären överlämnat medel till pensionsstiftelse och denna därigenom fått överskott på kapital eller om han överlämnat medel till personalstiftelse (28 ä ä). .

Betalning av skuld som inte var förfallen och betalning av skuld med ovanliga betalningsmedel kan enligt 29 & fås att gå åter, om betalningen skett inom 60 dagar före konkursansökningen. Har gäldenären inom den nämnda fristen lämnat pant för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats, kan pantsättningen återvinnas. Har borgenär under den angivna tiden sökt inteckning av skuldebrev för fordran vid vars tillkomst sådan säkerhet inte fordrats, är borgenären skyldig att avstå från sin inteck- ningsrätt. Borgenären kan enligt 29 & undgå återvinning genom att visa att han, när betalningen eller panten mottogs eller inteckningen söktes, saknade skälig anledning anta att gäldenären avsåg att gynna honom framför övriga borgenärer. Sådan bevisning är dock utan betydelse, om borgenären hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller hade kännedom om konkursansökningen.

Betalning av _förfallen skuld och överlämnande av pant för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet avtalats men inte överlämnats, kan enligt 30 å återvinnas, om åtgärden vidtagits inom 30 dagar före konkursansök- ningen och det visas att borgenären vid mottagandet hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansök- ningen. Från bestämmelserna om återvinning av betalning gör 36 å vissa undantag i fråga om växel och check.

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975:6 59

Betalning eller förmånsrätt som vunnits genom utmätning vilken skett inom 30 dagar före konkursansökningen kan återvinnas enligt 31 5.

Om gäldenären i andra fall än som anges i 28 och 29 55 inom 60 dagar före konkursansökningen har ingått avtal till skada för borgenärerna, kan detta enligt 32 5 gå åter under förutsättning att den med vilken avtalet ingicks hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Återgång skall emellertid inte ske, om den andre visar att han varken insåg eller bort inse att avtalet skulle vara till förfång för borgenärerna.

I 33 5 andra stycket finns en specialreglering rörande återvinning av avtal m.m. vid dödsbos konkurs.

Enligt 32 a 5 andra stycket gäller vid aktiebolags konkurs en speciell bestämmelse om återvinning av lön eller arvode från aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget, och från sådan aktieägares make eller avkomling eller avkomlings make. Återvinningsfristen är ett år.

Har gäldenären vid bodelning mellan sig och sin make eller makens arvingar eftergett sin rätt i märklig mån, går bodelningen åter enligt 33 5 första stycket. om bodelningshandlingen inte ingetts till rätten tidigare än ett år före konkursansökningen. Motsvarande gäller, om egendom frångått gäldenären till skada för borgenärerna mot att fordran på honom utlagts på hans lott. I det senare fallet står sig dock bodelningen, om gäldenärens medkontrahent visar att han vid bodelningen saknade skälig anledning anta att gäldenären ville gynna honom framför övriga borgenärer och det inte framgår, att han hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller att han hade kännedom om konkursansökningen. Beträffande bodelning i anledning av makes död finns särskilda bestämmelser i 21 kap. 5 & ärvdabalken (ÄB).

I 34 5 finns en i förhållande till 28. 28 a, 29, 32, 32 a och 33 55 subsidiär återvinningsbestämmelse. För återvinning enligt denna paragraf förut- sätts, att gäldenären ingått avtal varav kommit skada för borgenärerna, att det var gäldenärens avsikt att åstadkomma sådan skada och att med— kontrahenten hade kännedom om gäldenärens avsikt. I fråga om avtal med gäldenärens make gäller ingen särskild återvinningsfrist, men i andra fall är fristen fem år från avtalet.

Återvinning innebär i princip att rättshandlingen i fråga går åter. Regler om därav föranledd återbäring finns i 37 och 38 55. I princip skall borgenär ställas i samma situation som om betalning inte skett. Om pant var ställd för fordringen men återlämnats på grund av betalning, bör den alltså återställas. På samma sätt bör borgensmans ansvarighet återupplivas.

Enligt 38 5 gäller, att om egendom till vilken konkursboet har åter- vinningsrätt överlåtits till tredje man. boet har samma rätt till återvinning mot denne, om han inte var i god tro vid sin åtkomst av egendomen.

I 39 5 meddelas processuella regler om återvinning. Konkursboets

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975 :6 60

talerätt får utövas såväl av förvaltaren som av enskild borgenär som bevakat fordran i konkursen. Borgenär är dock skyldig att underrätta förvaltaren innan han väcker talan. I annat fall får hans talan inte tas upp till prövning.

Vid sidan av talan om återvinning kan konkursboet föra talan om skadestånd på grund av gäldenärsbrott (jfr 11 kap. brottsbalken , BrB).

I 3 kap. KL finns bestämmelser om förvaltningen av konkursbo. Som boets organ fungerar till en början en av konkursdomaren utsedd interimsförvaltare vars viktigaste uppgift är att verkställa uppteckning av gäldenärens bo där så inte redan skett. Bouppteckningen beedigas av gäldenären vid det första borgenärssammanträdet inför konkursdomaren. Borgenärerna väljer vid detta sammanträde förvaltare, i normala fall endast en. I vissa fall såsom då konkursdomaren finner den valde obehörig eller olämplig skall emellertid konkursdomaren utse förvaltare. Under hela konkursen övervakas förvaltningen av en utav konkursdomaren utsedd rättens ombudsman, som dessutom i viss utsträckning deltar i förvalt- ningsfrågornas avgörande.

I fråga om betalningsordningen i konkurs gäller i grova drag att boet i första hand skall betala konkurskostnader och s.k. massagäld, dvs. skulder vilka boet som sådant ådragit sig. Därefter skall betalning utgå till förmånsberättigade borgenärer. Beträffande förhållandet mellan de förmånsberättigade borgenärerna inbördes finns bestämmelser i förmåns- rättslagen (19701979). Borgenärer som inte har förmånsrätt och sålunda är oprioriterade får betalt först sedan de förmånsberättigade fått sitt. Varje oprioriterad borgenär skall därvid få betalt i förhållande till beloppet av sin fordran. Vissa fordringar kan vara efterställda. Detta är särskilt fallet med vissa straffrättsliga anspråk. Vissa anspråk t.ex. på grund av gåvout- fästelse får över huvud inte konkurrera med borgenärerna.

I konkurs får enligt 100 5 KL inte göras gällande andra fordringar än de som uppkommit före konkursbeslutet. Borgenär, som vill i konkurs göra gällande sin fordran har att hos konkursdomaren skriftligen bevaka ford- ringen inom viss utsatt tid och därvid ange eventuell förmånsrätt han önskar för fordringen. Härom handlar 5 kap. KL. Utan bevakning kan betalning i konkurs erhållas av den som har pant- eller retentionsrätt i viss till konkursboet hörande egendom och som vill hålla sig endast till denna. Bevakning behövs inte heller av den som vill använda sin fordran till kvittning. Efter bevakningstidens utgång granskas bevakningarna av förvaltaren i konkursen. Anmärkning får framställas — utom av för- valtaren — av borgenär som bevakat fordran i konkursen och av gälde- nären. Framställs ej anmärkning får borgenären den betalnings- och förmånsrätt han yrkat. De tvistefrågor som kan ha uppkommit genom anmärkning handläggs vid sammanträde inför rättens ombudsman. Kvar- stående tvistefrågor hänskjuts till rätten.

Särskilda bestämmelser om kvittningi konkurs finns i 121 5. Regleringen

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975:6 61

tar endast sikte på konkursborgenärs rätt att kvitta. Enligt huvudregeln får borgenär. som förvärvat sin fordran hos gäldenären före konkursbeslutet, använda fordringen till kvittning mot skuld till gäldenären som åvilade honom vid samma tid. Borgenärs rätt att kvitta omfattar hela beloppet av hans fordran och inte bara utdelningsprocenten. När borgenär begagnar suspensivt villkorad fordran till kvittning, skall borgenären först fullgöra sin förbindelse men äger senare återfå kvittningsbeloppet om han före konkursens avslutande visar att villkoret uppfyllts. Gäller fordringen borgensmans eller medgäldenärs regressanspråk skall det belopp som tillkommer borgenären avsättas för att återbetalas om villkoret uppfylls senare. Två undantag gäller för kvittningsrätten. Borgenär. som inom 60 dagar före konkursansökningen eller därefter förvärvat fordran mot gäldenären efter avtal med annan, har inte rätt att kvitta om han vid tiden för avtalet stod i skuld till gäldenären och hade skälig anledning anta att denne var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Inte heller föreligger kvittningsrätt om borgenären sedan han fått sin fordran under nyssnämnd tid satt sig i skuld till gäldenären och därvid hade skälig anledning anta att denne var på obestånd eller kännedom om konkurs- ansökningen.

Bestämmelser om utdelning till borgenärerna finns i 6 kap. KL. Konkurs avslutas vanligen genom att förslag till slututdelning kungörs (146 5 KL). Konkursen kan avslutas på detta sätt även om vissa tvister kvarstår eller någon ytterligare tillgång sedermera kan uppkomma för boet. Konkurs kan emellertid avslutas även genom ackord som gäldenären och borgenärerna på visst sätt förenar sig om. Bestämmelser om ackord i konkurs finns i 7 kap. KL. Där behandlas även möjligheten att träffa förlikning under konkurs mellan gäldenären och borgenärerna.

När någon av flera solidariskt ansvariga går i konkurs uppkommer särskilda problem. Solidariskt betalningsansvar föreligger, när två eller flera svarar en för alla och alla för en och fordringens hela belopp sålunda kan utkrävas av envar betalningsskyldig. När i det följande talas om solidariskt ansvarig gäldenär avses även solidariskt ansvarig borgensman.

Regler om solidariskt betalningsansvar i konkurs finns i 133-135 55 KL. Reglerna utgår från principen att en borgenär inte har rätt att bevaka eller få utdelning för större fordran än som tillkommer honom efter avdrag för eventuella avbetalningar. Av 133 5 framgår emellertid att borgenären får bevaka och erhålla utdelning för sin fordran utan avdrag för avbetalning. om denna influtit genom utdelning eller ackord i konkurs eller genom ackord vid offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller om någon medansvarig gjort avbetalning på fordringen efter det att konkursbeslutet meddelats i den aktuella konkursen. Givetvis får dock borgenären inte uppbära mer än vad som svarar mot hans fordran. Om borgenären får utdelning i flera konkurser, fördelas eventuellt överskott mellan konkursmassorna.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975 :6 62

Om solidariskt ansvarig gäldenär försatts i konkurs och någon annan av de ansvariga efter konkursbeslutet har infriat fordringen hos borgenären, har enligt 134 5 den betalande för sin fordran rätt till utdelning på samma belopp som borgenären hade fått bevaka i konkursen, om denne inte erhållit betalning. I 135 5 regleras det fallet att någon av flera solidariskt ansvariga gäldenärer kommit i konkurs och fordringen bevakats av både borgenären och någon av de medansvariga. Utdelningen skall i detta fall beräknas gemensamt för dem. Av den utdelning som utgår skall först borgenären få vad som behövs för full täckning av hans fordran. Åter- stoden tillkommer den medbevakande i den mån han har regressfordran.

En särskild paragraf (136 5) innehåller regler om behandlingen i utdel- ningshänseende av fordran, som är beroende av sådant villkor att borgenären inte har rätt att få ut fordringsbeloppet såvida inte viss omständighet inträffar (suspensivt villkorad fordran). Ett exempel på en sådan fordran är just en medgäldenärs regressfordran. Sådan fordran men inte annan suspensivt villkorad fordran skall beaktas vid slututdelning i konkursen. '

Om tillgångarna i konkurs inte kan antas förslå till konkurskostnaderna tillämpas ett enklare konkursförfarande (s.k. fattigkonkurs). Bestäm- melserna om fattigkonkurs finns i 9 kap. KL . Konkursdomaren förordnar en god man att taga vård om gäldenärens bo och förrätta bouppteckning samt kallar därefter gäldenären att beediga bouppteckningen. Om till- gångar därvid inte framkommit avskrivs i allmänhet konkursen. Borgenär kan dock om han åtar sig ansvaret för konkurskostnaderna få konkursen handlagd i vanlig ordning.,

Vid sidan av konkurs, som alltså som nämnts inrymmer regler om ackord, finns möjligheter att åstadkomma ackord genom förfarande enligt ackordslagen (1970:847). Ackord är inte en exekutionsform utan går tvärtom ut på att rädda gäldenären från konkurs. Ett pågående ackords- förfarande utgör i allmänhet hinder mot konkurs. Å andra sidan tillbaka- räknar KL vissa frister för det fall att ett inlett ackordsförfarande miss- lyckas. Borgenärerna skall också inbördes behandlas enligt delvis samma principer som vid konkurs. Åtskilliga bestämmelser i KL är tillämpliga på ackordsförfarandet, bl.a. återvinningsreglerna.

För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs svarar staten enligt lagen (l970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Betalning enligt garantin anknyter till utformningen av arbets- tagares förmånsrätt. '

2.2 Konkurslagarna i övriga nordiska länder Konkurslagstiftningen i övriga nordiska länder är äldre än den svenska. Sålunda tillkom den danska konkurslagen år 1872, den finska konkurs- stadgan år 1868 och den norska konkurslagen år 1863.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975 :6 63

De nordiska konkurslagarna tillkom utan egentligt nordiskt lagsam- arbete av det slag som senare blev vanligt inom civilrättens område. Konkursrätten är därför väsentligt olika i de nordiska länderna. Detta gäller bl.a. i fråga om de myndigheter och organ som är verksamma i konkurs.

I beredningens betänkande finns redogörelser för innehållet i de övriga nordiska ländernas lagstiftning. Inledande av konkurs behandlas på s. 58- 60. återvinning till konkursbo på s. 118-122, kvittning under konkurs på s. 185-186 och solidariska skuldförhållanden på s. 196-197.

En närmare redogörelse för ackords- och konkurslagstiftningi norsk rätt är intagen i det norska betänkandet Gjeldsforhandling og konkurs (NOU 1972120) s. 15-20. En närmare redogörelse för innehållet i dansk rätt återfinns i det danska betänkandet Konkurs og tvangsakkord (Betaenkning nr 606 år 1971) s. 33-36.

2.3 Internationellt samarbete på konkursrättens område Lagberedningen lämnar inledningsvis en redogörelse för det nordiska samarbete på konkursrättens område som har pågått sedan början av 1960- talet. Beredningen framhåller att det i Danmark, Finland och Norge gällt att göra en genomgripande reform av hela konkurslagstiftningen, medan reformönskemålen varit mindre omfattande och framträdande i Sverige. På grund av önskemålen från dansk, finsk och norsk sida har det enligt beredningen varit nödvändigt att förutsättningslöst ta upp de ämnen som ansetts ägnade för nordiskt samarbete till ny reglering. Lagberedningen framhåller att de nordiska kommitterade inte ansett det framkomligt att söka åstadkomma en gemensam reglering beträffande såväl själva förfarandet som den materiella konkursrätten. De kommit- terade har ansett. att samarbetet på konkursrättens område bör väsent- ligen begränsas till den materiella konkursrätten, som relativt länge stått på programmet för nordiskt lagsamarbete. De nordiska överläggningarna har gällt konkursgrundcrna, konkursgäldenärens rådighet över sin egendom (legitimation), konkursboets omfattning, återvinning, kvittning och soli- dariska skuldförhållanden. Även konkursforum har diskuterats men inte föranlett något förslag från svensk sida. Samarbetet har även omfattat ackordslagstiftningen och förmånsrättsordningen, i vilka delar bered- ningen lagt fram särskilda förslag som redan föranlett lagstiftning. Också frågor som rör den internationella räckvidden av konkurs har behandlats i det nordiska samarbetet. På det nordiska planet finns sedan år - 1933 en särskild konvention i ämnet. I denna fastslås den s.k. univer- salitetsprincipen, vilken innebär att konkursen omfattar såväl gäldenärens egendom i hemvistlandet som hans egendom i annat nordiskt land. I konventionen, vilken transformerats till svensk rätt genom lagen ( 1934:67 ) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark,

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975:6 64

Finland, Island eller Norge m.fl. lagar, ges i övrigt bl.a. regler om att lagen i det land där egendomen finns skall tillämpas i vissa frågor, t.ex. frågor om särskild förmånsrätt. Konventionen upptar bara i mindre utsträckning bestämmelser av materiell natur eller om själva konkursförfarandet. Beredningen påpekar att man vid de nordiska överläggningarna förutsatt att konventionen skall revideras.

Frågor som rör den internationella räckvidden av konkurs har uppmärksammats också inom de europeiska gemenskaperna (EG). Som ett led i de förhandlingar, vilka enligt Romfördraget skall föras mellan EG- staterna, har sedan år 1960 pågått ett omfattande arbete med att söka få till stånd en ökad enhetlighet och allmängiltighet beträffande konkurser, som inträffar i någon EG-stat. Arbetet har i maj 1971 resulterat i ett förslag till EG-konvention och en därtill hörande uniform lag. Förslaget har efter remissbehandling varit föremål för ytterligare bearbetning med början under sommaren 1973. De stater som på senare tid anslutit sig till EG (Danmark, Irland och Storbritannien) har tagit aktiv del i konventions- arbetet först under hösten 1973. Även andra stater än de som ingår i EG torde kunna få ansluta sig till konventionen. Det lär emellertid dröja ännu några år innan konventionen kan ratificeras.

Det föreslagna EG-systemet är mer ingripande än den nordiska konkurskonventionen. EG-systemet innehåller nämligen åtskilliga bestämmelser av materiell natur, t.ex. rörande återvinning. De materiella frågor, som man funnit böra regleras enhetligt, är upptagna i en uniform lag, vars bestämmelser, med de undantag varje stat kan få godkända, skall införas som intern lag i de fördragsslutande staterna.

Förslaget till EG-konvention bygger på universalitetsprincipen. Konkurs eller liknande förfarande i ett av länderna sträcker sålunda sina verkningar till de övriga konventionsstaterna och utgör hinder mot ett motsvarande förfarande i dem. I regel avbryts också utan vidare special- exekution utom konkurslandet. Kravet på enhetlighet har påkallat regler om vilken stat som i första hand skall vara behörig att uppta konkurs- ansökan. Här ges företräde åt det land i vilket huvudorten för gäldenärens affärsverksamhet är belägen.

Konkurslandets lag reglerar konkursförfarandet och i princip även konkursens verkningar, när dessa inte särskilt fastlagts i konventionen. Krav mot boet prövas av konkurslandets domstolar. Undantag gäller dock beträffande vissa slags fordringar för vilka det finns en särskild ordning för prövning, nämligen skattefordringar, fordringar på sociala avgifter samt fordringar på grund av arbetsavtal. I fråga om förmånsrätt har universalitetsprincipen i allt väsentligt fått vika för territorialitetsprin- cipen. I princip gäller beslut inorn konventionens ram. vilka meddelats i ett av länderna, utan vidare i de andra och verkställs i dem som om de fattats där. Ett undantag görs dock för sådant beslut som strider mot ordre public.

Den uniforma lagen upptar regler bl.a. om utsträckande av juridisk

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975 :6 65

persons konkurs till de bestämmande i den juridiska personen, om försäljning under äganderättsförbehåll samt om återvinning och kvittning. Till sina huvuddrag uppvisar EG-reglerna åtskilliga likheter med vad som gäller enligt KL. När det gäller enskildheter i utformningen är skillnaderna däremot djupgående och omfattande.

En närmare redogörelse för EG-bestämmelserna finns i Svensk Jurist- tidning 1971 s. 380 och Ugeskrift for Retsvaesen 1972 s. 169.

2.4 Vissa allmänna uttalanden av lagberedningen rörande reformens inriktning Lagberedningen framhåller att det ansetts alltför vanskligt att i det nordiska samarbetet bygga endast på det preliminära förslag till EG- konvention med tillhörande uniform lag som blivit tillgängligt under beredningens arbete. Å andra sidan är det enligt beredningen givetvis tveksamt om inte EG-förslagets framläggande och fortsatta behandling bör avvaktas innan de nordiska länderna genomför några mera omfattande ändringar i ämnen som berörs av förslaget, kanske i synnerhet beträffande återvinning. De danska, finska och norska kommitterade har emellertid varit inställda på att lägga fram resultatet av det pågående reformarbetet utan hinder av det blivande EG-systemet. Därför torde det, menar bered- ningen, vara lämpligt att även svenska förslag på grundval av det nordiska samarbetet läggs fram. Detta anser beredningen också bäst överens- stämma med vad som framhållits i en rapport den 17 juli 1969 från den nordiska ämbetsmannakommittén angående ett vidgat nordiskt ekono- miskt samarbete. Beredningen understryker emellertid angelägenheten av att EG-förslagets vidare öden uppmärksammas vid behandlingen av beredningens förslag. Beredningen redovisar i olika avsnitt resultatet av det nordiska sam- arbete som ägt rum beträffande den materiella konkursrätten och de förslag till ändringar i KL som utarbetats. Beredningen föreslår dessutom vissa därmed sammanhängande ändringar i bl.a. en del centrala förmögenhetsrättsliga författningar. De olika avsnitten i beredningens förslag rör a) inledandet av konkurs, konkursgrundcrna, gäldenärens legi- timation och vissa andra frågor. b) egendom som ingår i konkurs sarnt återvinning till konkursbo, c) kvittning under konkurs, solidariska skuldförhållanden och vissa andra ändringar i KL, d) övergångsbestäm- melser till KL-förslaget jämte följdändringar i ackordslagstiftningen och vissa andra lagar samt e) ändringar i vissa förmögenhetsrättsliga lagar. Beredningens närmare motiv för sitt förslag redovisas i avsnitt 3-8. Såvitt gäller KL har beredningen ansett lämpligt att utom den materiella konkursrätten även ta upp vissa processuella spörsmål som rör inledandet av konkurs. Beredningen nämner att några av dessa frågor behandlats under de nordiska överläggningarna. Beredningen har inte eftersträvat

5 Riksdagen 1975. Isaml. Nr6

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975:6 66

någon fullständig reform när det gäller inledande av konkurs. Beredningen påpekar bl.a. att konkursfrågor enligt KL i stor utsträckning handläggs av konkursdomaren. Denna ordning är en kvarleva från den äldre rätte- gångsbalkens tid. Numera borde man endast tala om 'rätten', även när domaren är behörig att besluta ensam. Beredningen har dock behållit det nuvarande uttryckssättet, eftersom den föreslagna revisionen endast rör en mindre del av KL.

Beredningen framhåller att en del bestämmelser i KL rör detaljer som lika väl kunde regleras i administrativ ordning, trots att det kan vara ganska svårt att skilja ut sådana som tveklöst bör hänföras dit. Det måste emellertid beaktas att beredningens förslag inte gäller en helt ny lag utan i huvudsak endast revision av 1 och 2 kap. KL . Med hänsyn till sambandet med övrig delar av KL har beredningen funnit det nödvändigt att låta en del bestämmelser stå kvar i KL, trots att de i och för sig kanske lika väl kunde föras över till en administrativ författning. I vissa fall är det f.ö. ett önskemål, att alla regler om vad som i en viss situation skall företas finns samlade i KL. Beredningens förslag i nu förevarande avseende innebär att ur KL uteslutits en del föreskrifter av klart administrativ karaktär som rör konkursdomarens expeditionella åligganden, främst bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren att underrätta andra myndigheter. Bestämmelser härom föreslås i stället utfärdade av Kungl. Maj:t.

2.5 Lagberedningens förslag i sammanfattning Lagberedningen har reviderat hela 1 kap. KL (1-26 55). Där behandlas i första hand konkursgrundcrna. Liksom f.n. skall insolvens vara allmän konkursgrund (] 5). Med insolvens avses, att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder. om hans oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvensen får enligt förslaget i princip styrkas på vilket sätt som helst. Med tanke bl.a. på företag med stridiga intressen och eventuell möjlighet att missbruka konkurs för skatteflykt skall enligt förslaget viss prövning av insolvensfrågan ske även när gäldenär själv gjort konkursansökan eller medgett borgenärs ansökan (3 & första stycket). Uppgift av gäldenären att han är insolvent skall sålunda inte utan vidare godtas, om särskilda skäl föranleder till annat. I övrigt uppställer förslaget hjälpregler i form av vissa presumtioner om insolvens, vilka dock får motbevisas (3 5 andra och tredje styckena). Förslaget innehåller också ändrade regler angående möjligheten för gäldenären eller tredje man att hindra konkurs genom att ställa eller erbjuda säkerhet för borgenärs fordran (4 5). Beträffande det inledande skedet ges i förslaget också regler för det fallet att flera konkursansökningar mot samma gäldenär inkommer (17 5). Om någon av dem bifalls, skall beträffande frågor som är beroende av tiden för konkursansökan under vissa förutsättningar anses som om konkursbeslutet grundats på den först inkomna ansökningen. Bestäm—

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975:6 67

melserna har betydelse bl.a. för beräkning av återvinningsfristerna.

Beträffande dödsbo föreslås att, om konkursansökan gjorts av. dödsbodelägare men inte biträtts av samtliga delägare, den i stället skall gälla som ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutred- ningsman (2 9).

Enligt gällande lag får konkursansökan inte återkallas sedan konkurs beslutats. Detta förbud har i förslaget modifierats så att beslut som grundats på gäldenärens egen ansökan eller hans medgivande kan hävas, om han i högre rätt fullföljer talan mot beslutet och styrker att han är solvent (18 å).

Under vissa förutsättningar skall enligt förslaget konkurs kunna flyttas från en domstol till en annan (6 5 andra stycket).

Liksom f.n. förlorar gäldenären enligt förslaget rådigheten över sin egendom (legitimation) genom konkursbeslutet (21 5 första stycket). Borgenär skall emellertid vid behov kunna utverka skingringsförbud_i avvaktan på konkursbeslutet (14 €). Beträffande rättshandling som gäldenären företar efter konkursbeslutet föreslås visst godtrosskydd för tredje man/medkontrahenten (21 å andra och tredje styckena). Rätts- handling som företas under tiden till dess konkursbeslutet kungjorts skall sålunda i princip kunna göras gällande mot boet, om den som åberopar rättshandlingen var i god tro. För tiden efter kungörandet skall den som i god tro infriat förpliktelse mot gäldenären åtnjuta visst skydd. Likaså skall godtroende som förlitat sig på uppsägning eller annan dylik rättshandling skyddas. '

Bestämmelserna i 2 kap. KL om återvinning i konkurs har överlag omarbetats (28-40 åå). Härvid har möjligheterna till återvinning vidgats avsevärt jämfört med gällande rätt. Sålunda har återvinningsfristerna i allmänhet förlängts, särskilt i förhållande till gäldenärens närstående. Som närstående skall härvid räknas en relativt vidsträckt krets (28 Q 2). Till en början skall gäldenärens närmaste anhöriga och andra som står honom personligen särskilt nära räknas dit. När gäldenären är näringsidkare eller juridisk person, räknas vidare som närstående den som själv eller jämte honom har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, och den som leder verksamheten samt närstående till någon av dem.

Det har bl.a. med hänsyn till bevisningssvårigheterna eftersträvats att utforma bestämmelserna så att återvinning i allmänhet inte skall bero av vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse (det subjektiva rekvisitet) utan så långt möjligt gälla rättshandlingar vilka i och för sig framstår som avvikande från det normala under de aktuella förutsätt- ningarna. Återvinningsfristerna växlar enligt förslaget från tre månader till två år (mot närstående), räknat i förhållande till en närmare angiven fristdag.

De objektiva reglerna om återvinning kompletteras av en med subjek—

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975:6 68

tiva rekvisit utformad bestämmelse som är tillämplig på otillbörliga förfa- randen, om den andra parten var i ond tro (36 å). Återvinningsfristen är i detta fall fem år, utom såvitt angår återvinning från närstående då någon särskild frist inte skall gälla.

Reglerna om rättsverkningarna av återvinning har också omarbetats (37 5). De har i flera hänseenden mildrats för den återbäringsskyldige. En beaktansvärd nyhet är, att rätten till återvinning kan jämkas om det som skall återbäras annars skulle överstiga vad vederbörande vunnit genom den aktuella rättshandlingen eller om andra synnerliga skäl föreligger. En sådan möjlighet har synts behövlig bl.a. med hänsyn till de nya åter- vinningsfristernas längd. I det subjektiva fallet (36 5) skall i viss utsträck- ning strängare regler gälla.

Även i fråga om de processuella bestämmelserna om återvinningstalan och vad som har samband därmed innehåller förslaget flera nyheter (39 5). Bl.a. har enskild borgenärs talerätt gjorts subsidiär till förvaltarens. Den tid inom vilken återvinningstalan skall väckas har bestämts på ett sätt som i allmänhet torde medföra att den förlängs jämfört med vad som nu är fallet. Därtill kommer, att talan alltid får väckas inom tre månader från det att anledning därtill blivit känd för konkursboet. Återvinning skall inte som nu förutsätta att särskild talan väcks utan kunna göras gällande även genom anmärkning mot bevakning eller genom invändning, när annat yrkande framställs mot boet.

Bestämmelserna om borgenärs rätt att under konkurs kvitta mot skuld till gäldenären har modifierats. Därvid har bl.a. borgenärs rätt att kvitta med fordran som han förvärvat från tredje man begränsats med tanke på illojala transaktioner (121 9).

Beträffande reglerna om solidariska skuldförhållanden föreslås en del nyheter (133—135 åå). Borgenärens ställning har sålunda stärkts både i förhållande till gäldenärens medförpliktade och till konkursboet, bl.a. genom att borgenären i större utsträckning än nu fått företrädesrätt framför medansvarig till gäldenären som gjort avbetalning. Förslaget reglerar även det fallet att gäldenären lämnat medgäldenär säkerhet för regressfordran som denne kan få.

I fråga om utdelningen föreslås i övrigt den ändringen att vid slututdel- ningsförslags upprättande avsättning alltid skall ske för villkorad fordran — oavsett grunden till fordringen — om det inte saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare (136 5).

Konkurs kan dra ut på tiden och vålla gäldenären onödiga olägenheter. Förslaget innehåller den nyheten, att konkursdomaren på ansökan av gäldenär som inte är juridisk person skall kunna förordna att konkurstill— ståndet för gäldenären personligen skall upphöra (146 15). Sådant förordnande får inte meddelas, innan gäldenären avlagt bouppteckningsed och förlikningssammanträde enligt 108 & KL hållits med borgenärerna samt boet är i allt väsentligt utrett.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975:6 69

De nya reglerna om konkursgäldenärs rådighet har föranlett förslag om ändrade bestämmelser i lagen ( 1915:218 ) om avtal och andra rättshand- lingar på förmögenhetsrättens område ( avtalslagen ) och lagen (1914145) om kommission, handelsagentur och handelsresande ( kommissionslagen ) angående fullmaktsgivares resp. kommittents eller kommissionärs konkurs. Utvidgning föreslås också av det i lagen ( 1936:81 ) om skuldebrev uppställda godtrosskyddet vid förvärv av löpande skuldebrev från obehörig person och vid betalning av löpande skuldebrev till sådan person. Denna utvidgning rör såväl förvärv från konkursgäldenärer som förvärv från omyndiga. liksom betalning till dem. Lagen (1944z705) om aktiebolag m.fl. lagar föreslås ändrade på liknande sätt.

Betänkandet innehåller vidare bl.a. förslag om ändringi ÄB. Enligt detta förslag skall bröstarvinges rätt att påkalla jämkning av testamente eller gåva samt arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente inte övergå till hans borgenärer. Dessa befogenheter har ansetts vara av så personlig natur att de inte bör tillkomma borgenärerna.

2.6 Allmänna uttalanden i remissyttrandena Förslaget har genomgående fått ett positivt mottagande. Enligt IK:s mening är förslaget utarbetat med stor skicklighet och sakkunskap. Göteborgs tingsrätt anser att förslaget är välgrundat och att det innebär åtskilliga förenklingar och förbättringar i förhållande till gällande lag. Kommerskollegium framhåller att de behandlade problemen synes väl utredda och att de presenterade lösningarna på ett i allmänhet väl avvägt sätt tillgodoser de olika intressen, som gör sig gällande vid en konkurs. Bankinspektionen finner att lagberedningen väl beaktat såväl omsättningens som kreditgivningens intressen. Domareföreningen påpekar att förslaget har tillkommit efter nordiskt samarbete. Detta sätter i många avseenden sin prägel på förslaget och har stundom föranlett beredningen till ståndpunktstaganden vilka för den själv framstått som något tveksamma. Enligt domareföreningens mening är det av värde att så stor överensstämmelse som möjligt åvägabringas de nordiska länderna emellan och föreningen ansluter sig därför till bered- ningens synsätt att prioritera likheten. Med beaktande härav anser för- eningen att förslaget är i allt väsentligt väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Bankföreningen framhåller att förslaget präglas av klarhet och realism, grundad på inlevelse och ingående kunskap om relevanta förhållanden inom kreditliv och kreditväsende. Bärande principer inom konkursrätten kommer vid ett genomförande av förslaget att få en mer ändamålsenlig och till det praktiska livets behov bättre avpassad utformning än motsvarande regler i nuvarande konkurslag. Bankföreningen understryker i fortsätt- ningen att motiven utformats på ett sätt som föredömligt underlättar för-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975 :6 70

ståelsen och tillämpningen av de föreslagna reglerna. För kreditinstitut, konkursförvaltare och andra, som i här aktuella lägen ofta ställs inför svåra bedömningsfrågor, är lagberedningens insats av stor praktisk bety- delse. Erfarenheten visar, framhåller bankföreningen, att en lagstiftning av denna kvalitet är ägnad att underlätta förhandlingar och positiva lösningar.

RSV, landshypoteksombudsmansföreningen, köpmannaförbundet och SACO förklarar sig inte ha något att erinra mot de i betänkandet framlagda förslagen.

1 åtskilliga remissyttranden behandlas frågan om det fortsatta lagstift- ningsarbetet sedd mot bakgrund av arbetet inom EG på en särskild inter- nationell reglering för medlemsstaterna. Flera remissinstanser är tveksamma om ändringar nu bör genomföras i konkurslagstiftningen. Hit hör kommerskollegium som understryker det värdefulla i att i allt väsentligt enighet kunnat uppnås i det nordiska samarbetet men samtidigt konstaterar att EG-förslaget på flera punkter skiljer sig från de nordiska förslagen. Enligt kollegiet bör EIS-förslagets fortsatta behandling avvaktas innan vår konkurslagstiftning ändras. Även bankföreningen är tveksam till om beredningsförslaget nu bör genomföras. Bankföreningen framhåller bl.a. att alltför täta ändringar på ett så centralt område som konkursrätten bör undvikas. Andra remissinstanser föreslår däremot att berednings- förslaget genast görs till föremål för lagstiftning. JK framhåller att de rättsliga konsekvenser som kan uppkomma med anledning av en svensk anslutning till EG ligger så långt fram i tiden, att man inte av det skälet bör vänta med lagstiftningen. Ackordscentralen anser det.-högst beklagligt om förslaget läggs åt sidan i avvaktan på en oviss utgång av förhandlingar om internationell likformighet. Förslaget öppnar möjlighet till en mera konstruktiv och affärsmässig hantering av konkurser än f.n. Det anses därför angeläget att förslaget genomförs utan dröjsmål.

Beredningens förslag att en del föreskrifter som närmast rör konkurs- domarens expeditionella åligganden skall uteslutas ur KL och i stället meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning godtas av remissinstan- serna. En del remissinstanser uttalar synpunkter i fråga om föreskrifternas närmare innehåll.

3 Inledande av konkurs

3.1 Lagberedningen Inledningsvis utvecklar beredningen vissa allmänna synpunkter på konkursgrunderna. Beredningen framhåller att konkurs uppenbarligen bör tillgripas endast när gäldenärens ekonomiska ställning är undergrävd och han därför inte kan väntas betala sina skulder i behörig ordning. Det är

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975 :6 71

med hänsyn härtill angeläget, att gäldenär skyddas mot obefogade konkursansökningar. Samtidigt är det viktigt, att konkurs inte hindras när gäldenärens ekonomiska ställning är ohållbar. Utformningen av konkurs- grunderna är därför av stor praktisk betydelse för både gäldenären och

borgenärerna. Beredningen påpekar att man i hithörande sammanhang beträffande en

gäldenärs ekonomiska ställning brukar tala om illikviditet, insufficiens och insolvens.

Illikviditet innebär, att en person inte omedelbart har till sitt förfogande pengar eller andra lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel. Sådan bristande likviditet behöver emellertid inte innebära, att gäldenären är ur stånd att till fullo gottgöra sina borge- närer. Han kan t.ex. ha andra tillgångar som efter hand kan realiseras så att han kan göra rätt för sig. Enbart det förhållandet att gäldenären är illikvid bör sålunda enligt beredningen inte utgöra grund för konkurs.

Insufficiens föreligger, när en persons skulder (passiva) överstiger hans tillgångar (aktiva), värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation vid lämplig tidpunkt. Som tillgång räknas härvid inte gälde— närens personliga förvärvsförmåga. Hänsyn tas sålunda inte till hans framtida arbetsinkomster. Inte heller beaktas hans möjligheter att få kredit. Detta gör, enligt beredningen, att insufficiens inte i och för sig motiverar att gäldenären sätts i konkurs. En gäldenär som har studie- skulder kan t.ex. trots insufficiens vara kapabel att med sina inkomster betala sina fordringsägate i behörig ordning. Och ett företag kan vara fullt driftdugligt, ehuru dess passiva överstiger aktiva, värderade som nyss nämnts. '

lnsolvens brukar hos oss anses föreligga, om gäldenärens ekonomiska ställning är sådan att han inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. Häri ligger, att en gäldenär kan vara likvid på kort sikt men ändå vara insolvent på längre sikt, och omvänt, att en gäldenär kan vara illikvid för tillfället men solvent på längre sikt. Beredningen påpekar att vår gällande lag bygger på insolvens som allmän konkursgrund. Lagen använder härvid termen obestånd som beteckning för insolvens. Obe- ståndet beskrivs helt kort med att gäldenären 'icke kan rätteligen betala sin gäld'. Beredningen hänvisar till att det enligt motiven till KL även förut-' sätts att betalningsoförmågan inte är helt tillfällig. Vid prövning huruvida en gäldenär är solvent eller ej skall enligt beredningen göras en samlad bedömning av hans förmögenhetsställning och förutsättningar att —— vid behov genom realisation av tillgångar — kunna infria sina skulder i rätt tid. Härvid tas även hänsyn till hans förvärvsförmåga och möjligheter att få kredit. En gäldenär kan alltså vara solvent ehuru insufficiens föreligger. Undantagsvis kan också en gäldenär vara insolvent utan att vara insuffi- cient, t.ex. därför att en betydande tillgång av någon anledning inte inom behövlig tid kan säljas för ett pris som motsvarar dess värde, sett på längre sikt.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975:6 72

Beredningen förklarar att man under det nordiska samarbetet varit ense om att ny lagstiftning, i likhet med vår gällande lag, bör bygga på insolvens som allmän förutsättning för konkurs. Denna ståndpunkt överensstämmer enligt beredningen med vad som i allmänhet gäller i utomnordiska länder. Enligt det svenska förslaget föreligger insolvens, om gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och hans oförmåga ej är endast tillfällig (1 5 andra stycket). Insolvens upptas som allmän konkursgrund (1 5 första stycket).

Beredningen har inte funnit lämpligt att ange någon bestämd tid som förutsättning för att betalningsoförmågan skall anses endast tillfällig. Saken bör enligt beredningen bedömas efter de föreliggande omstän- digheterna i det särskilda fallet. Bl.a. bör beaktas vad som är brukligt inom den bransch som gäldenärens verksamhet tillhör. t.ex. om verksamheten är mycket säsongbetonad. Med hänsyn till borgenärernas intressen bör emellertid någon längre tids betalningsoförmåga inte godtas. Ett fall då betalningsoförmågan kan anses tillfällig föreligger enligt beredningen när gäldenärens tillgångar i och för sig räcker till betalning av skulderna men det tar en viss tid att realisera vad som behövs eller en lantbrukare behöver avvakta förestående skörd för att kunna betala aktuella skulder. Värdet av växande skörd bör givetvis beaktas. Det bör, anser beredningen, ankomma på gäldenären att framlägga skäl som gör att hans betalnings- oförmåga kan anses endast tillfällig.

Frågan huruvida gäldenären är insolvent anser beredningen böra i princip bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för pröv- ningen av konkursansökningen. Om nya omständigheter tillkommit under tiden mellan ansökningens ingivande o'ch prövningen, skall dessa sålunda beaktas.

Vad gäller gäldenärens möjlighet att förfoga över konkursinstitutet genom att själv medge insolvens påpekar beredningen att enligt gällande lag gäldenären utan vidare prövning skall sättas i konkurs, om han själv gör ansökan därom eller medger borgenärs ansökan. Beredningen anför att gäldenären normalt inte har något att vinna på att konkurs kommer till stånd trots att han är solvent. Detta gäller även om han skulle lyckas undanhålla tillgångar och därigenom framstå som insolvent. Konkurs medför nämligen inte, att gäldenären befrias från de skulder som inte täcks genom utdelning i konkursen. Fall kan emellertid undantagsvis förekomma då gäldenärens uppgift om insolvens inte bör godtas utan vidare. Inom ett bolag kan t.ex. råda stridiga meningar beträffande bolagets ekonomiska ställning och om ställföreträdare för bolaget gjort konkursansökan men en fraktion i bolaget gör gällande att ansökningen inte är sakligt motiverad, bör insolvensfrågan prövas. Gäldenärs konkursansökan kan även i andra fall vara förhastad. Det kan också undantagsvis tänkas, att en solvent gäldenär gör konkursansökan av skatteskäl. Konkursbo är nämligen befriat från bl.a. realisationsvinstbeskattning, jfr 35 & kommunalskatte-

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975:6 73

lagen (l928:370). Om något sådant avslöjas. bör ansökningen inte bifallas. Det ligger inte heller i borgenärernas intresse, att ett kostsamt och värdeförstörande konkursförfarande inleds när gäldenären i själva verket är solvent. I beredningens förslag har därför i överensstämmelse med vad som skett i övriga nordiska förslag gjorts det förbehållet. att gäldenärens uppgift om insolvens inte skall godtas om särskilda skäl föranleder till annat (3 5 första stycket). Om gäldenärens uppgift på grund av gjord invändning eller av annan anledning framstår som tvivelaktig, bör insolvensfrågan sålunda prövas i vanlig ordning. Visar det sig därvid att" gäldenärens uppgift är oriktig, bör konkursansökningen avslås.

I fråga om konkursgrundernas utformning påpekar beredningen att lagstiftaren i olika länder inte nöjt sig med att enbart ange insolvens e.d. som konkursgrund utan uppställt vissa hjälpregler vid tillämpningen. I beredningens förslag har en liknande ordning följts, men reglerna har i flera hänseenden förenklats.

När det är borgenären som ansöker om konkurs och gäldenären inte medger yrkandet krävs enligt förslaget inte att —— såsom nu förutsätts för bifall till borgenärs ansökan — insolvensen kommit till uttryck genom 'inträffade omständigheter'. Till motivering av ett sådant villkor anförde 1907 års konkurslagskommitté att insolvens inte som latent tillstånd kunde spela rollen av konkursgrund. Insolvensen måste enligt kommittén framgå av en förklaring eller annan handling från gäldenärens sida eller också ådagaläggas genom åtgärder av någon borgenär eller genom annat faktum. Däremot borde gäldenärens insolvens inte kunna visas genom att inne- hållet i hans handelsböcker drogs fram eller hans affärsbiträden hördes som vittnen om hans affärsställning. Borgenär måste kunna åberopa någon viss tilldragelse som med bestämdhet utmärkte att gäldenären var insolvent.

Enligt beredningens mening finns det inte tillräcklig anledning att göra någon särskild inskränkning i möjligheten att styrka insolvens. Förslaget överensstämmer på denna punkt med de övriga nordiska förslagen. I praktiken torde det enligt beredningen knappast förekomma, att enskild borgenär ger in konkursansökan utan att allvarlig betalningsförsummelse eller särskilda oroande omständigheter förekommit.

I stället för den direkta och ovillkorliga anknytningen till vissa inträffade omständigheter innehåller beredningens förslag vissa hjälpregler i form av presumtioner. Gäldenär presumeras sålunda vara insolvent, om han vid utmätning inom de senaste tre månaderna före konkursansökningen funnits sakna utmätningsbara tillgångar eller om han förklarat sig inställa sina betalningar (3 5 andra stycket). Presumtionen om insolvens i här avsedda fall skall enligt beredningen gälla endast om annat ej visas. Gäldenären har med andra ord möjlighet att i konkursmålet föra mot- bevisning rörande påstående om insolvens. Han kan t.ex. på grund av arv, förmånlig affärsuppgörelse, skatteåterbäring eller vunnen process ha blivit

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975 :6 74

i stånd att infria sina förbindelser i behörig ordning. Om han förmår styrka solvens, skall konkursansökningen avslås. Gäldenären bör enligt bered- ningens uppfattning ha möjlighet att åberopa även sådana omständigheter som tillkommit mellan konkursansökningen och prövningen.

Beredningen föreslår en särskild presumtionsregel i fråga om gäldenär som är eller under det sista året före konkursansökningen varit bok- föringsskyldig, dvs. köpman enligt beskrivningen i 193 & KL. Medan de nuvarande särskilda konkursgrunderna för köpmän utan vidare leder till konkurs, är det enligt förslaget även här endast fråga om en presumtion som kan motbevisas. Syftet ;med bestämmelsen är att ge borgenär anvisning på ett praktiskt förfarande som inte kräver att han behöver förebringa någon mera ingående utredning om att gäldenären är insolvent. Bestämmelsen förutsätter, att gäldenären trots anmaning att inom viss kortare tid betala klar och förfallen skuld underlåtit att betala (3 & tredje stycket).

De nu berörda reglerna i beredningens förslag överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser i övriga nordiska förslag.

Beredningen uttalar att gällande lags ståndpunkt. att borgenärs konkursansökan skall kunna avvärjas genom betalning, bör bibehållas. Gäldenären bör i likhet med vad som nu gäller enligt beredningen inte heller kunna försättas i konkurs på ansökan av borgenär som har eller får en tillfredsställande säkerhet. En särskild fråga är emellertid enligt bered- ningen i vad mån en borgenär är skyldig att ta emot betalning eller säkerhet som bjuds honom. Beredningen anför bl.a. att betalning från gäldenären i hithörande situationer kan tänkas bli föremål för återvinning. Borgenären är i så fall inte skyldig att ta emot betalningen. Om fordringen är förenad med så god förmånsrätt att betalning av fordringen inte är till nackdel för övriga borgenärer och återvinning därför inte kommer i fråga, torde borgenären dock vara skyldig att ta emot betalning. Om borgenärens fordran inte är förfallen, torde han i princip inte vara skyldig att ta emot betalning. Detta har ansetts följa av allmänna regler, framhåller bered- ningen. Det synes dock antagligt, att en borgenär som gjort konkurs- ansökan med åberopande av ej förfallen fordran är pliktig att också ta emot betalning, om den är skyddad mot återvinning. Enligt beredningen gör dess förslag inte någon ändring i vad som sålunda får anses utgöra gällande ordning.

Beredningen framhåller i fortsättningen att en borgenär som har betryggande säkerhet för sin fordran regelmässigt inte har behov av att söka gäldenären i konkurs. Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att ställd eller erbjuden säkerhet under vissa förutsättningar bör utgöra hinder för borgenär att sätta gäldenären i konkurs.- Man har också enats om att bestämmelserna borde omfatta flera säkerhetsformer än som avses i nuvarande 6 5, jämförd med 195 &, KL samt att skilda regler borde gälla, om säkerheten utgörs av gäldenärens egendom och om den

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975 :6 75

ställs eller erbjuds av tredje man.

Beredningen gör vissa överväganden angående konkursinstitutets subjekt. Liksom enligt KL kan enligt beredningens förslag såväl fysiska som juridiska personer försättas i konkurs. Vad angår fysiska personer påpekar beredningen särskilt att makes konkurs inte medför att andre maken kommer i konkurs, om nya giftermålsbalken (GB) är tillämplig. Vidare framhåller beredningen, att om någon driver rörelse, kan rörelsen som sådan inte försättas i konkurs, även om den drivs under särskild firma. Ett konkursbeslut skall rikta sig mot rörelseidkaren personligen och konkursboet skall omfatta både hans privata egendom och hans egendom i rörelsen. Den omständigheten att en juridisk person i laga ordning upplösts genom skifte eller likvidation utesluter i och för sig inte konkurs.

I fortsättningen förklarar beredningen att frågan huruvida ett konkursbo kan försättas i konkurs, om boets tillgångar inte räcker till betalning av massaskulderna, har besvarats nekande i. ett avgörande av högsta domstolen ( NJA 1945 s. 177 ). Denna utgång har kritiserats i doktrinen. Beredningen vill för sin del instämma i kritiken men har inte ansett sig böra föreslå någon bestämmelse som tar avstånd från praxis.

Beredningen erinrar om att det i litteraturen har diskuterats, om staten eller kommun kan försättas i konkurs. Några särskilda bestämmelser härom finns inte i KL och saken har inte heller behandlats i förarbeten eller prövats i rättspraxis. Enligt beredningens mening kan lagregler i ämnet undvaras även i fortsättningen. Att staten inte kan försättas i konkurs i KL:s mening anses uppenbart. Inte heller kommun torde kunna bli föremål för konkursförfarande. Konkursinstitutet är inte avpassat för sådana offentligrättsliga subjekt som stat och kommun. Däremot anses något hinder inte föreligga mot att konkursförfarandet tillämpas på stif- telser, bolag, föreningar eller liknande juridiska personer i vilka staten eller kommun är intressent, oavsett vem som har det bestämmande inflytandet.

Så länge en gäldenär är i konkurstillstånd bör han enligt beredningens mening, frånsett internationella förhållanden, inte kunna försättas i konkurs på nytt. Att" detta bör gälla med avseende på de tillgångar som ingår i den pågående konkursen synes givet. Det bör emellertid enligt beredningens mening gälla även beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av konkursen (se angående sådan egendom 22 och 27 55 förslaget, jfr 97 & KL). Den omständigheten att utmätning enligt rättsfall ( NJA 1968 s. 270 ) ansetts kunna under pågående konkurs äga rum i sådan gäldenärens egendom som inte ingår i konkursen synes inte nödvändigtvis föranleda, att även särskilt konkursförfarande avseende dylik egendom skall kunna inledas medan den tidigare konkursen pågår.

I fråga om konkurssökanden uttalar beredningen bl.a. att det vid en av beredningen företagen enkät framförts den tanken. att endast borgenärer vilkas fordringar översteg visst minimibelopp borde få rätt att söka gälde-

• Sida 76
•  Original

Prop. 1975:6 76

nären i konkurs. Beredningen anser det emellertid vanskligt att söka hindra småborgenärer från att ta initiativ till konkurs och förslaget inne- håller inte någon sådan beloppsmässig begränsning. Detta överens- stämmer med de övriga nordiska förslagen. Om en borgenär vill avvärja konkursansökan från annan borgenär med obetydlig fordran, torde det enligt beredningen i praktiken kunna ske genom att han träder emellan och betalar fordringsbeloppet.

Beredningen går också in på frågor om konkursforum och konstaterar att man från dansk och norsk sida överväger att ändra forumbestämmelserna så att de passar in i EG-systemet vari huvudorten för gäldenärens affärs- verksamhet konstituerar förstaltandsforum. Enligt beredningens mening bör dock den fortsatta behandlingen av EG-förslaget avvaktas innan frågan tas upp till omprövning hos oss. Beredningen föreslår därför tills vidare ingen saklig ändring i fråga om konkursforum. Däremot förordas att en påbörjad konkurs om synnerliga skäl föreligger skall kunna överflyttas till en annan domstol. En gäldenär, som är mantalsskriven på en ort och enligt tillämpliga forumregler försatts i konkurs där, kan t.ex. strax före konkursen ha bosatt sig och startat rörelse på annan ort. Det kan då visa sig förenat med betydande praktiska fördelar att konkursen får handläggas på den senare orten.

Enligt beredningens mening är den nuvarande ordningen för dödsbos försättande i konkurs onödigt komplicerad. Beredningen förordar ändrade bestämmelser i denna fråga. Som huvudregel bör gälla, att dödsbo- delägarna gemensamt eller, när boutredningsman finns, denne äger söka dödsboet i konkurs. Enskild dödsbodelägare är tillgodosedd genom möjligheten att begära, att boet avträds till boutredningsman. Skulle viss bodelägare t.ex. av oförstånd i stället göra konkursansökan och har den inte biträtts av övriga delägare, skall den därför enligt beredningens förslag behandlas som en ansökan om boets avträdande till boutredningsman (2 5 andra punkten, jfr 19 kap.l & ÄB). Beredningen föreslår även vissa ändringar för fall då borgenärs konkursansökan är anhängig när gälde- nären dör och då borgenär gör konkursansökan mot dödsbo. I båda fallen skall enligt förslaget rätten efter anmälan av konkursdomaren förordna, att boets egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Denne skall regelmässigt tillvarata boets intressen, vilket enligt beredningen i allmänhet torde medföra att konkurs kan undgås (12 å).

Beredningen konstaterar i flera sammanhang att det är ett i konkurs— sammanhang väsentligt intresse att konkursmål handläggs skyndsamt. Beredningen föreslår i samband med-genomgången av de olika bestäm- melserna i 1 kap. KL vissa ändringar i fråga om de tidsfrister som skall iakttas under handläggning av konkursansökan. Detta gäller bl.a. den tid inom vilken gäldenär skall inkomma med förklaring över ansökan och den tid inom vilken mål skall förekomma inför rätten. Såvitt gäller möjlig- heterna att bevilja part uppskov med förhandling innebär beredningens

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975:6 77

förslag en utvidgning i förhållande till nu gällande regler. När sökanden medger uppskov får sådant beviljas om särskilda omständigheter före- ligger. I övriga fall gäller nuvarande krav på synnerliga skäl. Uppskovs- tiden anges till högst två veckor om inte längre tid oundgängligen behövs (16 s).

Beredningen framhåller att det under de nordiska överläggningarna har övervägts. om inte till skydd för borgenärerna bör finnas möjlighet att begränsa gäldenärens handlingsfrihet under tiden mellan konkursansök- ningen och konkursbeslutet. Trots den skyndsamhet som är anbefalld för handläggningen av konkursmål kan denna ta viss, inte så obetydlig tid, särskilt när ansökan gjorts av borgenär men bestrids av gäldenären. Beslutas konkurs först i högre instans. kan tidsutdräkten bli avsevärd. Bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott i 11 kap. BrB och reglerna om återvinning avser visserligen att ge borgenärerna skydd mot otillbörliga förfaranden från gäldenärens sida under tiden mellan konkursansökningen och konkursbeslutet, men det synes ändamålsenligt att kunna ingripa när risken är aktuell och inte enbart lita till repressiva åtgärder i efterhand.

Beredningen påpekar att de danska och norska förslagen upptar bestämmelser enligt vilka gäldenären, sedan konkursansökan inkommit, under vissa förutsättningar kan genom domstolsbeslut fråntas rådigheten över egendom som omfattas av konkurs.

Beredningen anser att man för svenskt vidkommande lämpligen kan begagna sig av skingringsförbud. Härigenom kan gäldenären förbjudas att sälja. pantsätta eller på annat sätt avhända sig lös eller fast egendom under tiden mellan konkursansökningen och konkursbeslutet. Däremot hindras han inte från att ikläda sig förpliktelser i allmänhet eller att ingå hyresavtal, arbetsavtal eller liknande. Ett generellt rådighetsförbud innan konkurs- ansökningen hunnit prövas i sak har synts för vittgående. ] 14 & har i enlighet med det sagda upptagits en bestämmelse enligt vilken gäldenären, om konkursansökan inte bifalls genast, kan förbjudas att sälja eller skingra

egendom.

Beslut om skingringsförbud meddelas enligt förslaget av konkurs— domaren eller, när målet hänskjutits till rätten, av denna. Beslutet går omedelbart i verkställighet (se 17 kap. 14 & rättegångsbalken . RB). Frågan om skingringsförbud kan endast tas upp på yrkande av borgenär.

Skingringsförbud kan enligt förslaget omfatta all gäldenärens egendom eller viss del därav, t.ex. en fastighet. Särskilda lagbestämmelser om att viss egendom inte får ställas under skingringsförbud måste iakttas. Dessutom måste naturligtvis skälig hänsyn tas till gäldenärens aktuella behov.

Det är inte meningen att skingringsförbud skall ingå som ett normalt led i konkursförfarandet. Enligt förslaget får beslut härom meddelas endast om det finns särskilda skäl. Som exempel nämns att gäldenären står i begrepp att sälja en fastighet eller annan värdefull egendom till underpris.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975:6 78

Om det behövs, kan konkursdomaren eller rätten enligt förslaget medge undantag från beviljat skingringsförbud. Undantag kan föranledas t.ex. av att gäldenären har en rörelse som skall drivas vidare. Löner kan då behöva betalas ut eller egendom säljas. Enligt förslaget kan konkursdomaren eller rätten överlämna åt lämplig person att medge undantag som nu sagts.

Beredningen framhåller vidare att vad som enligt 15 kap. RB gäller om skingringsförbud i rättegång i övrigt skall ha motsvarande tillämpning. Beredningen ger exempel på vad hänvisningen till nämnda kapitel i RB innebär.

Enligt beredningens mening skall ett skingringsförbud i allmänhet gälla under tiden fram till dess konkursansökningsmålet prövas men hinder möter inte mot att häva förbudet dessförinnan.

Beredningen framhåller att brytande mot skingringsförbud är straff- belagt enligt 17 kap. 13 & BrB och kan medföra skadeståndsskyldighet. Överlåtelse eller pantsättning av egendom som omfattas av skingrings- förbud torde kunna angripas och frånkännas giltighet, om medkontra- henten var i ond tro, dvs. kände eller bort känna till förbudet. Beredningen nämner i anslutning härtill. att. skingringsförbud inte kungörs. Bestäm- melser saknas t.ex. om att inskrivningsmyndigheten skall få uppgift om beviljat skingringsförbud eller att anteckning härom skall göras i fastighetsboken.

Beredningen påpekar att en sammanslagning av instituten kvarstad och skingringsförbud övervägs under arbetet på en ny utsökningsbalk. Om en sådan ordning kommer till stånd. bör det som beredningen föreslagit om skingringsförbud göras tillämpligt på kvarstad.

3.2 Remissyttrandena Lagberedningens allmänna överväganden i fråga om konkursgrunderna har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. De regler som föreslås och som grundas på dessa överväganden har emellertid mött viss kritik. Den föreslagna regeln att uppgift av gäldenären om insolvens skall godtas endast om särskilda skäl inte föranleder annat (3 5 första stycket) anses av några remissinstanser bli svår att tillämpa. Möjligheten att särskilt pröva gäldenärens uppgift anses därför av dessa remissinstanser i praktiken få liten betydelse. Göta hovrätt godtar visserligen regeln men är tveksam om hur den skall tillämpas. Hovrätten framhåller att syftet med bestämmelsen endast kan uppnås antingen om annan intressent än gälde- nären självmant låter sig avhöra med bestridande av konkursansökningen eller om konkursdomaren regelmässigt företar närmare undersökningar. Konkursansökan av enskild gäldenär torde inte annat än i sällsynta fall komma till övriga intressenters kännedom förrän viss tid förflutit. Om konkursansökan görs av behörig ställföreträdare för bolag torde även föreligga svårigheter för annan ställföreträdare eller utomstående av saken

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975 :6 79

intresserad att hinna reagera i tid. För bestämmelsens effektiva tillämp- ning torde därför fordras att konkursdomaren tar initiativ till närmare undersökning. En sådan leder emellertid ofrånkomligen till tidsutdräkt. Det framstår vidare såsom oklart vilka personer eller instanser som konkursdomaren i sådant fall skall höra över ansökningen. Det bör därför klargöras huruvida konkursdomaren skall vara aktivt verksam för att utröna om orsaker till konkurs föreligger och i så fall i vilken utsträckning och på vad sätt.

Synpunkter som sammanfaller med Göta hovrätts utvecklas av bl.a. Västerviks tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Stenungsunds tingsrätt och Uddevalla tingsrätt. Göteborgs tingsrätt framför i sammanhanget tanken att konkursansökan av juridisk person kanske borde göras av styrelsen, eller för handelsbolag av samtliga bolagsmän. Det anses anmärkningsvärt, att en så viktig ansökan kan undertecknas av endast en firmatecknare.

Gotlands handelskammare understryker vikten av att den rättsliga prövningen av konkursansökningar och handläggningen av konkurser sker med så stor snabbhet som möjligt. Förslaget medför emellertid risk för att det rättsliga avgörandet försenas även i fall. där insolvens verkligen före- ligger, och där det av olika skäl är fara i dröjsmål för borgenärerna —— eller för gäldenären. Risken för olägenhet och skada i sådana fall kan i fråga om borgenärerna inte anses avhjälpt genom den föreslagna möjligheten att få gäldenärens egendom belagd med skingringsförbud. Det är också enligt handelskammarens mening svårt att inse, vilka fördelar som uppnås genom den föreslagna ändringen. I motiven har anförts att det inom ett bolag kan råda stridiga meningar beträffande bolagets ekonomiska ställning eller att en solvent gäldenär kan göra konkursansökan av skatte- skäl. De av beredningen anförda skälen torde inte vara relevanta annat än i sällsynta undantagsfall. Handelskammaren anser för sin del att de mer motiverar ändringar i gällande bolags- och skattelagstiftning än i KL. Principen att gäldenärens medgivande av insolvens skall föranleda ett omedelbart konkursbeslut är enligt handelskammarens uppfattning väl värd att bevaras, i all synnerhet som de intressen beredningen önskat tillgodose torde kunna skyddas genom en uttrycklig rätt för tredje man att föra talan mot konkursbeslutet.

Remissinstanserna gör inga invändningar mot beredningens förslag att ett misslyckat utmätningsförsök och betalningsinställelse skall presumera insolvens. När det gäller presumtionsregeln om insolvens hos gäldenär, som underlåtit att efterkomma betalningsanmaning, konstaterar emellertid TCO att regeln föreslås omfatta endast bokföringsskyldiga. Enligt organisationen bör uppställas en särskild presumtionsregel av innehåll att arbetsgivare —— bokföringsskyldig eller inte — som underlåtit att betala klar och förfallen löneskuld skall antas vara insolvent, om ej annat visas.

Ackordscentralen framhåller att betalningsinställelse oftast beror på att företagsledningen ser en möjlighet att i stället för konkurs kunna erbjuda

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975 :6 80

fordringsägarna en från deras synpunkt bättre uppgörelse under hand eller med tillämpning av ackordslagen. Ofta kan förhandlingarna till grund härför, exempelvis om ett samgående med eller försäljning till annat företag, befinna sig i ett inledningsskede. Att i ett sådant läge betalnings- inställelsen utgör konkursgrund kan synas något motsägelsefyllt. Ackordscentralen, som erinrar om att den har hand om det stora flertalet betalningsinställelser i landet. framhåller härefter att möjligheterna till uppskov med konkursbeslut bör vidgas. Enligt 16 5 i förslaget krävs synnerliga skäl för uppskov mot sökandens bestridande och oundgängligt behov för uppskov över två veckor. Betalningsinställelse bör enligt ackordscentralen bibehållas som konkursgrund endast om den i motiven anges som ett av de synnerliga skäl som kan föranleda uppskov, även över två veckor.

Beträffande förslaget om ställd säkerhet som konkurshinder (4 &) påpekar kronofogdemyndigheten i Oskarshamns distrikt att en utmät- ningsman inte enligt utsökningslagens bestämmelser kan för en skatte- fordran ta annan säkerhet av gäldenärens egendom än som kan erhållas genom utmätning. Det tycks även med hänsyn till praxis omöjligt för staten att ta emot bjuden säkerhet från tredje man. Kronofogdemyn— digheten menar att detta är en uppenbar svaghet i förslaget och att förslaget i denna del innebär att övriga borgenärer favoriseras på statens bekostnad.

Advokatsamfundet förklarar att frågan om konkursbo skall kunna försättas i konkurs inte helt saknar praktisk betydelse. Enligt samfundet har det förekommit att konkursbon blivit insolventa på grund av trans- aktioner från förvaltares sida. Samfundet framhåller att det inte är till- fredsställande att ett konkursbo inte anses kunna försättas i konkurs och uttalar sammanfattningsvis, att förvaltningen av ett konkursbo på obestånd erbjuder precis samma problem som förvaltningen av en vanlig konkurs, och problemen är typiskt sett också lika omfattande och bety- delsefulla i båda fallen. Men i det fall där konkursboet är på obestånd måste både procedurfrågorna och de materiellrättsliga spörsmålen lösas utan direkt stöd av lag. Enligt samfundet torde det inte erbjuda några allvarliga svårigheter att lagstiftningsvägen möjliggöra att ett konkursbo kan försättas i konkurs. Samfundet förordar att man nu löser denna fråga på ett klart och otvetydigt sätt och anser sålunda att konkursbo skall ingå bland de juridiska personer som kan försättas i konkurs.

Ackordscentralen erinrar om lagberedningens uttalande att hinder inte föreligger mot att konkursförfarande tillämpas på stiftelser, bolag, för- eningar etc. i vilka staten eller kommun är intressent, oavsett vem som har det bestämmande inflytandet. Ackordscentralen anser att beredningens synsätt inte får vara liktydigt med att staten eller kommun skall kunna undandra sig ekonomiskt ansvar genom att driva rörelse i nämnda former. Är staten eller kommun delägare i företag eller representerad i styrelse

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975 :6 81

framstår detta för kreditgivare som en garanti för företagets solvens. Ackordscentralen anser att, om staten eller kommun har ett bestämmande inflytande i företag av det här slaget, ansvaret för staten eller kommunen skall vara lika stort. som om verksamheten bedrivits i vederbörande myndighets egen regi. Därmed skulle sådant företag undantas från den krets av juridiska personer som kan försättas i konkurs.

JK framhåller att dödsbon som försätts i konkurs i de allra flesta fall saknar tillgångar utöver vad som utgör beneficium för de efterlevande. Sådana konkurser beslutas relativt sällan efter ansökan av endast någon av dödsbodelägarna. 1 dylika fall befinner sig i regel övriga dödsbodelägare på avlägsna orter. JK finner det omständligt att alltid förordna en boutred- ningsman vilkens enda uppgift skulle vara att träffa uppgörelse med borgenärerna. Dessutom skulle dödsbodelägarna härigenom åsamkas en kostnad, som i de allra flesta fall skulle vara onödig. Det sagda gäller även i de fall då borgenär söker dödsbo i konkurs eller då gäldenären avlider sedan konkursansökan ingivits men före prövningen av ansökningen.

Göteborgs tingsrätt hävdar att, när dödsboet inte har några nämnvärda tillgångar, det inte torde bli möjligt att finna någon person som är villig att åta sig uppdraget som boutredningsman, eftersom denne inte kan påräkna ersättning ur dödsboet.

Uddevalla tingsrätt medger att förslaget skulle medföra en åsyftad förenkling av förfarandet men anser att smärre komplikationer kan uppkomma. Tingsrätten erinrar bl.a. om att det från registreringssynpunkt kan uppstå problem i fråga om handläggningen av konkursansökan som inte biträtts av samtliga dödsbodelägare. Det synes mindre tilltalande, att det under längre eller kortare tid är svävande huruvida en konkursansökan skall anses föreligga eller ej. Än vidare förefaller det mindre lyckligt, att den dödsbodelägare, som sökt dödsboet i konkurs, erhåller besked om att hans ansökan föranlett förordnande om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. något som han ju inte begärt och som han måhända alls inte åsyftat. Enligt tingsrätten skulle en enklare och lämpligare ordning ernås, om andra punkten i den föreslagna 2 5 fick utgå. I så fall skulle delägare i dödsbo, vari boutredningsman inte finns, få avstå från att begära dödsboet i konkurs, när ansökningen inte biträds av alla de övriga dödsbodelägarna. [ stället står det honom öppet att göra ansökan om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. Hovrätten i Västra Sverige ansluter sig på de skäl Uddevalla tingsrätt anfört till tingsrättens åsikt, att 2 5 andra punkten i förslaget bör utgå.

Göta hovrätt konstaterar att konkursansökan enligt 2 5 andra punkten samt 12 5 första och andra styckena förslaget automatiskt medför, att dödsboet avträds till förvaltning av boutredningsman. Hovrätten ifråga- sätter om inte dödsbodelägarna, innan en så ingripande åtgärd beslutas. i likhet med vad som gäller enligt 19 kap. 9 5 andra stycket ÄB, alltid bör beredas tillfälle att yttra sig om det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Hovrätten framhåller vidare.

6 Riksdagen 1975. I saml. Nr6

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975 :6 82

Ifråga om kostnaderna för boutredningsmannens arbete gäller enligt 19 kap 19 & ärvdabalken att dessa skall bestridas av dödsboet samt, i den mån detta ej förslår, av den på var:; ansökan förordnandet meddelades. Mot denna regel finnes i och för sig intet att erinra i det fall att konkursansökan gjorts av dödsbodelägare eller när av borgenär gjord ansökan leder till konkurs eller offentligt ackord. Bland övriga fall torde återfinnas sådana där ansökningen gjorts utan tillräckliga skäl. Om därför skyldighet att höra dödsbodelägarna i enlighet med vad nyss sagts icke anses böra införas, bör möjlighet öppnas att ålägga sökanden ansvaret för dessa utan att dödsboets medel först behöver tagas i anspråk. Ett sådant ansvar för kostnaderna torde även vara ett lämpligt korrektiv mot obefogade konkursansökningar i hithörande fall.

Visserligen föreslås skadeståndsskyldighet för borgenär som inger konkursansökan utan skälig anledning till antagande att gäldenären är på obestånd i förslagets 216 5. Det måste emellertid anses mindre tillfreds- ställande att först ålägga dödsboet ansvaret för kostnaderna och sedan hänvisa det till att i en skadeståndsprocess söka återfå dessa. Förutsätt- ningarna för skadestånd är vidare för begränsade för att möjliggöra kompensation i alla fall.

Förslaget att gäldenärens egendom skall kunna ställas under sking- ringsförbud hälsas med tillfre-dsställelse av remissinstanserna. Krono- fogdemyndigheten i Stockholms distrikt framhåller exempelvis att denna nya möjlighet att säkerställa gäldenären tillhörig egendom kan komma att få stor praktisk betydelse. Kronofogdeföreningen är dock något tveksam och anser att det finns ett förhållandevis ringa behov av möjlighet till skingringsförbud under tiden från konkursansökan till konkursbeslut. Detta beror enligt föreningen på att konkursansökan i regel grundar sig på en fordran, för vilken exekutionstitel utverkats, och att den i allmänhet kan leda till utmätning eller, i avvaktan därpå, interimistisk åtgärd genom kronofogdemyndighet. Om man i likhet med beredningen anser, att det bör finnas möjlighet till säkerhetsåtgärd i berört hänseende, vill föreningen ifrågasätta, om det är till fyllest med endast skingringsförbud. En gäldenär, som är beredd till ett förfarande, som skulle kunna medföra straff för gäldenärsbrott, torde inte låta sig hindras av ett skingrings— förbud. I ett sådant fall måste enligt föreningen kvarstad ske för att borgenären skall få tillräckligt skydd. Även EON är av den uppfattningen att kvarstad bör kunna komma i fråga under de i paragrafen angivna förutsättningarna.

Ackordscentralen uttalar att gäldenären genom den föreslagna para- grafen inte hindras att överlåta. eller pantsätta den med skingringsförbud belagda egendomen annat än i sådana fall, då medkontrahenten kan visas ha varit i ond tro. Att reglerna om skingringsförbud ses över i samband med arbetet på ny utsökningsbalk är i och för sig tacknämligt. Det före- faller ackordscentralen önskvärt att i 14 & tas in en bestämmelse om att skingringsförbud skall kungöras. Denna bestämmelse kan sedermera 'inbakas' i utsökningsbalken. Även länsstyrelsen i Stockholms län behandlar frågan om kungörande av beslut om skingringsförbud. Enligt

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975:6 83

länsstyrelsens mening kan det ifrågasättas, om inte av rättssäkerhetsskäl beslut om kvarstad och skingringsförbud borde kungöras. I vart fall finner länsstyrelsen att den nu föreslagna utvidgningen av användningsområdet för skingringsförbud måste anses göra behovet av offentliggörande mera påtagligt.

Göteborgs tingsrätt erinrar om beredningens uttalande, att skingrings- förbudet är avsett att gälla under tiden fram till dess konkursansöknings- målet prövats. Beredningen säger vidare att, om prövningen leder till att konkursansökningen ogillas, det kan vara skäl att låta förbudet bestå tills beslutet vunnit laga kraft, när saken är tveksam. Tingsrätten är tveksam om beredningens sistnämnda uttalande överensstämmer med gällande rätt (se Hassler, Civilprocessrätt, första häftet s. 227, jfr beträffande brott- målsprocessen JO 1962 s. 46 ff).

4 Gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom

4.1 Lagberedningen Vid behandlingen av frågan om gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom konstaterar lagberedningen inledningsvis att de nordiska grann- länderna har andra regler än vi i detta ämne. Beredningen anser att gäldenären — såsom f.n. gäller hos oss — bör i princip förlora sin rådighet först genom konkursbeslutet. De andra nordiska ländernas kommitterade har gått på samma principiella linje. Som angetts i avsnitt 3.1 har beredningen dock tänkt sig, att ingripande med skingringsförbud skall kunna ske under tiden från konkursansökan till konkursbeslutet. Liknande åtgärd har man tänkt sig på dansk och norsk sida. Gällande lags ståndpunkt att rättshandlingar som gäldenären företar efter konkursbeslutet inte blir giltiga mot konkursboet, även om tredje man var i god tro, har vid de nordiska överläggningarna emellertid ansetts vara alltför hård. Beredningen påpekar att det inte synes motiverat att en. godtroende tredje man alltid skall stå tillbaka för konkursborgenärerna. Beredningen syftar härvid närmast på vad som händer under de närmaste dagarna efter konkursbeslutet, innan detta bragts till allmän kännedom. Beredningen anser att man i första hand bör modifiera rättsföljden i sådana fall då tredje man i god tro och på ett i övrigt korrekt sätt fullgjort betalning eller leverans till konkursgäldenären i stället för till konkursboet och prestationen inte kommit boet till godo. Att gäldenären behållit prestationen för egen räkning är närmast ett brott mot konkursboet, jäm- förligt med att gäldenären tillgriper tillgångar som tillhörde boet redan vid tiden för konkursbeslutet. Konkursboet synes därför vara närmast att bära förlusten. Beredningen finner det tveksamt om man skall stanna vid

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975:6 84

nämnda fall eller om man skall gå längre och ge tredje man godtrosskydd även i fråga om andra rättshandlingar. Beredningen menar att man kan ta detta steg och på det sättet vinna en mera principiell lösning av spörsmålet om skydd för godtroende (21 å andra stycket första punkten i beredningens förslag).

Det skydd som sålunda förordas anser beredningen böra gälla till dess konkursen kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar. Konkursen skall anses kungjord dagen efter den då annons om konkursbeslutet införts i tidningen (21 & sista stycket), dvs. kl. 00.00 nämnda efterföljande dag.

I fråga om godtrosförvärv gäller i allmänhet att den godtroendes s.k. positiva kontraktsintresse skyddas, dvs. att han fullt ut kan åberopa rätts- handlingen. Detta anser beredningen på förevarande område kunna leda onödigt långt, t.ex. om gäldenären efter konkursbeslutet avhänt sig fast egendom, patenträttigheter eller liknande. Upptäcks sådana transaktioner, är enligt beredningen medkontrahenten tillräckligt tillgodosedd, om han får ersättning som gör att han inte lider förlust genom rättshandlingen, dvs. ersättning för det s.k. negativa kontraktsintresset (21 5 andra stycket andra punkten).

Beredningen anser sig inte böra stanna vid det föreslagna godtros— skyddet för tiden före kungörandet. Kreditinrättningar och vissa andra grupper av borgenärer kan visserligen förutsättas följa konkurskungö- relserna systematiskt. Andra förblir ofta i okunnighet om kungörelsen. En utlänning kan från sitt land skicka betalning eller leverera varor till en konkursgäldenär i Sverige utan att ana, att denne är i konkurs. Som regel blir egendom, som sänds till något i konkurs försatt företag, omhänder- tagen av konkursboet, men det kan inträffa att konkursgäldenären själv tar emot den och underlåter att redovisa till boet. Ett visst skydd för den som infriat förpliktelse mot gäldenären är därför motiverat också för tiden efter kungörandet. Beredningen anser att skyddet i första hand bör avse sådana fall som här nämnts —— dvs. infriande av förpliktelser — och inte utsträckas till rättshandlingar i allmänhet (21 & tredje stycket första punkten). Ett motsvarande skydd är dock enligt beredningen motiverat beträffande uppsägning och annan jämförlig rättshandling, om det är uppenbart obilligt att den blir ogiltig mot konkursboet (21 & tredje stycket andra punkten). Som exempel nämns uppsägning av hyreskontrakt, reklamation, preskriptionsavbrytande åtgärd o.d.

Verkan av omyndighetsförklaring regleras f.n. på huvudsakligen samma sätt som verkan av konkursbeslut. Beredningen har emellertid inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i föräldrabalkens regler om verkan av omyndighetsförklaring.

Enligt beredningen bör samma principer som enligt 21 5 beredningens förslag skall gälla till skydd för godtroende tredje man gälla också sådana fall där konkursgäldenären handlar genom fullmäktig eller kommissionär. Till följd härav föreslår beredningen vissa ändringar i avtals- och

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975:6 85

kommissionslagarna. I enlighet med sin ståndpunkt att inte ändra föräldrabalkens regler om verkan av beslut angående omyndighetsför- klaring anser beredningen att ändringarna i avtals- och kommissions-. lagarna bör begränsas till att avse konkursfall.

Beredningen konstaterar vidare att lagen ( 1936:81 ) om skuldebrev, lagen ( 1944:705 ) om aktiebolag, lagen ( 1948:433 ) om försäkringsrörelse och lagen ( 1955:183 ) om bankrörelse innehåller bestämmelser enligt vilka godtros- förvärv kan inträda beträffande vissa löpande handlingar (skuldebrev, aktiebrev, interimsbevis, vissa teckningsrättsbevis och delbevis m.m.) i sådana fall där överlåtare inte är rätt borgenär eller behörig att på dennes vägnar förfoga över handlingen. Skuldebrevslagen innehåller dessutom en bestämmelse enligt vilken betalning som sker i god tro till innehavare av löpande skuldebrev skall gälla även om innehavaren inte var rätt borgenär eller behörig att på dennes vägnar förfoga över handlingen. En i sak likartad bestämmelse finns i lagen ( 1970:596 ) om förenklad aktiehantering enligt vilken utdelning eller utgivande av vissa handlingar är godtros- skyddat, om inte mottagaren var i konkurs eller omyndig.

Beredningen framhåller att det i fråga om de berörda bestämmelserna inte finns något godtrosskydd, när överlåtaren eller den som mottog betalningen var rätt borgenär men på grund av konkurs eller omyndighetstillstånd obehörig att förfoga över den löpande handlingen. Undantaget för konkurs- och omyndighetsfallen står i överensstämmelse med de allmänna grundsatser som f.n. gäller härom.

Den svenska regleringen avviker från vad som gäller i övriga nordiska länder. Godtrosskyddet i de danska och finska skuldebrevslagarna gäller även för den som förvärvar löpande handling från konkursgäldenär eller omyndig. Enligt den norska Skuldebrevslagen gäller sådant godtrosskydd vid konkurs men inte vid omyndighet.

Enligt beredningens mening bör man i fråga om överlåtelse av löpande handling gå ett steg längre än som följer av 21 & beredningens förslag till ändring i KL och bringa reglerna i överensstämmelse med vad som enligt de övriga nordiska ländernas lagar gäller i konkursfallet. Detta innebär bl.a. att godtrosförvärv av löpande handlingar bör kunna göras inte bara under tiden mellan konkursbeslutet och konkurskungörelsen utan även senare under konkursen. Likaså bör under samma tid betalning av löpande skuldebrev och den utdelning m.m. som omtalas i lagen om förenklad aktiehantering kunna ske till konkursgäldenären med befriande verkan, om god tro föreligger.- En sådan ändring bör enligt beredningens mening åtföljas av en motsvarande ändring i fråga om omyndigs överlåtelse av löpande handlingar och i fråga om betalning m.m. som sker till omyndig. Det kan visserligen sägas, att det finns ett större behov av att skydda omyndiga än att skydda konkursbon mot rättsförluster. I konkursfallet slås bl.a. eventuell förlust regelmässigt ut på ett kollektiv. Enligt beredningens mening talar emellertid övervägande skäl för att konkurs-

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975:6 86

och omyndighetsfallen behandlas lika i det hänseende som nu är i fråga. Härigenom uppnås full överensstämmelse med det godtrosskydd som gäller enligt de danska och finska lagarna. Den norska kommittén har förklarat. att en övergång till den dansk-finska ordningen på nu förevarande punkt bör övervägas men att frågan faller utanför dess uppdrag.

Enligt beredningens uppfattning bör även förvärv från och betalning till den som, utan att vara i omyndighetstillstånd. handlat under inflytande av rubbad själsverksamhet omfattas av det utsträckta godtrosskyddet.

4.2 Remissyttrandena Vad gäller de av beredningen föreslagna reglerna i KL om gäldenärens rådighet (21 &) anför hovrätten för Västra Sverige att ett godtrosskydd efter de linjer beredningen föreslår innebär en välgrundad avvägning mellan å ena sidan det omsättningsintresse som i andra civilrättsliga sammanhang ansetts motivera ett långtgående skydd för godtroende part och å andra sidan de samhällsintressen som påkallar skydd för konkursborgenärer. Hovrätten har därvid särskilt beaktat att den första mer omfattande undantagsregeln blir tillämplig endast under en mycket kortvarig frist i omedelbar anslutning till konkursbeslutet och att regeln inte påverkar konkursboets möjligheter till återvinning. Den andra undantagsregeln, som gäller en starkt begränsad grupp av rättshandlingar, har fått en sådan utformning att den kan förmodas få betydelse endast i lägen där skälig- hetssynpunkter talar med särskild styrka för dess tillämpning. Hovrätten anser emellertid med hänsyn till att innehållet i allmänna tidningarna i regel blir tillgängligt för allmänheten först sedan posten distribuerats dagen efter utgivningsdagen att fjärde stycket lämpligen bör ändras därhän, att konkursbeslutet skall anses kungjort i och med utgången av nämnda efterföljande dag. Advokatsamfundet framför erinringar mot andra och tredje styckena men medger att avvägningsproblemen är synnerligen svåra. Samfundet anser att andra stycket, såvitt avser rättshandlingar som gäller överlåtelse av egendom, har fått en utformning som kan godtas ehuru med tvekan. Bestämmelsen möjliggör att rent illojala transaktioner kan rättas till. Möjligheten att få en transaktion att gå åter är dock begränsad till över- låtelse- eller förfogandefallen. Detta möjliggör illojala transaktioner av annat slag, som inte kan bringas att återgå. Gäldenären kan t.ex. uppsäga ett hyresavtal eller utan grund godkänna en reklamation utan att konkurs— förvaltningen kan förta verkan (lärav med mindre det kan visas att ond tro föreligger. Det bör framhållas att ond tro regelmässigt inte torde komma att kunna bevisas, även om den föreligger. Advokatsamfundet anser att man bör bereda konkursboet möjlighet att påfordra återgång också av andra rättshandlingar än överlåtelse eller andra förfoganden över

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975 :6 87

egendom, även om ond tro inte skulle kunna styrkas. Någon större olägenhet av detta torde i allmänhet inte förorsakas medkontrahenten. Vill man undvika att frågan om rättshandlingarnas giltighet hålls öppen för länge. kan en tidsgräns _— t.ex. tre månader från konkursutbrottet — införas, inom vilken konkursboet skall påfordra återgång. Den i tredje stycket föreslagna regeln inger i flera hänseenden starka betänkligheter. Beredningen har enligt samfundet uppenbarligen utformat godtrosregeln bl.a. med förebild från associationsrätten. Samfundet ifrågasätter emel- lertid om inte konkursfallen är så speciella att en fristående reglering liksom hittills är befogad. Hittills har praxis varit utomordentligt restriktiv Och inneburit att, om någon infriar sin skuld genom betalning direkt till gäldenären, denna betalning saknar rättslig verkan gentemot konkursboet, även om den betalande varit i god tro och betalningen till och med skett före kungörelsen. Det kan finnas fog för att ändra detta förhållande, som otvivelaktigt kan leda till stötande resultat, åtminstone så att den som i god tro före kungörelsen betalat skuld till gäldenären inte skall tvingas betala skulden också till konkursboet. Om emellertid den av beredningen före- slagna regeln genomförs —- fortsätter samfundet —— öppnas vägen för illojala transaktioner på ett sätt som inte kan anses lämpligt. Samfundet uttalar vidare.

Det är väsentligt att ett snabbt och effektivt slut för gäldenärens förfo- ganden åstadkommes och detta sker inte med beredningens förslag. Förslaget ger i stället gäldenären möjlighet att till förfång för boet operera under en längre tid. Den som häftar i skuld till honom får i inlednings- skedet kännedom om konkursen endast genom kungörelsen. Läser han inte denna, blir han inte medveten om konkursen förrän han krävs på betalning av förvaltaren, vilket kan dröja en eller flera månader. Under tiden är fältet öppet för gäldenären att inkassera fordringen. Visserligen är konkursförvaltaren skyldig att skyndsamt indriva utestående fordringar, och den föreslagna regeln har därför det goda med sig att förvaltaren får ytterligare ett incitament till att genast tillskriva konkursboets gäldenärer, men förvaltaren kan endast kontakta sådana gäldenärer som han känner till. En ohederlig konkursgäldenär kan underlåta att lämna förvaltaren uppgifter om sådana utestående fordringar där vederbörande gäldenärer kan förmodas sakna kännedom om konkursen.

Det måste vara en angelägenhet av vikt för konkursboet att förvalt- ningen vet att fordringar inte kan försvinna efter en viss bestämd tidpunkt. Boets ställning måste kunna bedömas bl.a. för att möjliggöra ett ställ- ningstagande till förskottsutdelningar på ett tidigt stadium. En kalkyl över ställningen är många gånger väsentlig, då det gäller för förvaltaren och exempelvis företagsinteckningshavare att ta ställning till ett fortsättande av gäldenärens rörelse. Vetskapen om den nu föreslagna regeln kan uppmuntra gäldenären till att missbruka den, och den allvarligaste invändningen mot beredningens förslag är att det ger för goda möjligheter till missbruk.

I praktiken torde de fall då gäldenären mottar och behåller betalningar vara ganska sällsynta. Detta kan tala för att den av beredningen föreslagna regeln inte skulle komma att vålla större olägenheter. Å andra sidan kan också sägas att de fall då någon i god tro drabbas av nu gällande regler är så

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975:6 88

fåtaliga att man bör acceptera otillfredsställande resultat i några fall för att i stället få en fast och lättillämpad regel och undvika att ge incitament till illojala åtgärder från gäldenärens sida.

Advokatsamfundet förklarar avslutningsvis att det vid övervägande av frågan stannat vid att anse att kungörelsen skall utesluta att av gäldenären företagna åtgärder skall få rättslig verkan.

Länsstyrelsen i Stockholms län och bankföreningen har fäst sig vid att lagberedningen — under erinran om att verkan av omyndighetsförklaring f.n. regleras på huvudsakligen samma Sätt som verkan av konkursbeslut —-— uttalat att beredningen inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i föräldrabalkens regler om verkan av omyndighetsförklaring. Remissinstanserna ifrågasätter om det inte med hänsyn till den likartade problematiken vad avser verkan av konkursbeslut och verkan .av omyndighetsförklaring kunnat finnas anledning att i detta sammanhang omarbeta f öräldrabalkens ifrågavarande bestämmelser.

Följdändringarna till nyheterna om konkursgäldenärs rådighet i avtals- lagen, skuldebrevslagen, kommissionslagen m.fl. författningar har föranlett vissa uttalanden.

Hovrätten för Västra Sverige anser att utvidgningen av godtrosskyddet vid förvärv från konkursgäldenär av löpande skuldebrev och aktierättsliga dokument bör godtas och anför härom vidare.

Enligt gällande rätt har vid exstinktivt godtrosförvärv av dokument av förevarande slag 'rätter ägare ' inte lösningsrätt, vilket däremot är fallet vid dylikt förvärv av lösöre (jfr Godtrosförvärv av lösöre SOU 1965114 s.110). Det kan då finnas fog för frågan huruvida den lösningsrätt som skall föreligga enligt 21 å andra stycket konkurslagsförslaget är avsedd att gälla för dessa papper och om beredningen således avser att skapa ett undantag från vad som i övrigt förblir gällande rätt. Om detta är avsikten inträder emellertid det anmärkningsvärda rättsläget att lösningsrätt kommer att medges för konkursbo om transaktionen skett under tiden mellan konkursbeslutet och dess kungörande men vara utesluten om den skett senare under konkursen. Hovrätten finner att ett klargörande i lagtexten på denna punkt är nödvändigt.

Hovrätten ställer sig ytterst tveksam till beredningens förslag såvitt det avser förvärv från eller prestation till omyndig. Hovrätten anför härom följande.

Frågan var, som beredningen framhåller (5.228 sp. 2), föremål för ingående överväganden under förarbetena till Skuldebrevslagen. Man stannande emellertid vid att för de löpande skuldebrevens del upprätthålla grundsatsen att god tro inte kan åberopas vid förvärv från eller betalning till konkursgäldenär eller omyndig. Enligt hovrättens uppfattning gör sig behovet av skydd mot rättsförluster gällande med helt annan styrka för handlingsinkapabla än för konkursbon. De senare kan i ansenlig omfattning undvika förluster genom återvinning, en utväg som får ökad betydelse om återvinningsreglerna objektiveras på sätt beredningen föreslår. Konkursboet skyddas också av det tidigare nämnda straffhotet. Vad gäller de handlingsinkapabla har rättsskyddsbehovet snarast ökat

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975:6 89

enär, som beredningen framhåller i annat sammanhang (5.128 sp. 2), det ekonomiska livet blivit alltmer komplicerat och fått en allt större inter- nationell spännvidd. De omsättningsbara dokumenten har fått ökad användning. Detta gäller t.ex. aktierättsliga papper och obligationer. Vidare bör uppmärksammas att ränte- och utdelningskuponger i praktiskt viktiga sammanhang fungerar som självständiga innehavarskuldebrev (23 och 24 && Skuldebrevslagen). De ifrågasatta ändringarna i Skuldebrevs- lagen får antagas komma att återverka på tolkningen av motsvarande bestämmelser angående andra omsättningspapper, t.ex. växlar och konossement (jfr 5.229 sp. 2 f).

Givetvis reduceras förlustrisken för den omyndige därigenom att i hans fall, liksom vid konkurs, egendomen tas om hand och förvaltas av en ställföreträdare. Förhållandet är annorlunda beträffande den som utan att vara omyndigförklarad handlar under inflytande av mental rubbning. En defekt av detta slag kan i somliga fall, t.ex. när den har samband med senila förändringar, bestå under rätt lång tid utan att till buds stående skyddsåtgärder blir vidtagna. '

Frågan vilken betydelse som bör tillmätas här anförda omständigheter måste i detta sammanhang lämnas öppen. Det kan emellertid inte uteslutas att de skäl som vid skuldebrevslagens tillkomst ledde till att man bibehöll ett oförändrat rättsskydd för handlingsinkapabla personer ökat i styrka. Hovrätten är av den uppfattningen att ett slutligt ställningstagande inte bör ske utan en närmare utredning vars resultat kan läggas till grund för mer ingående överväganden.

Det bör tilläggas att i fråga om kommissionslagen beredningen uttryckligen -— och kanske något överraskande — angett att, till skillnad från vad hittills ansetts gälla, de föreslagna ändringarna för konkursfallen inte avses bli tillämpliga på omyndighetsfallen (s.231 sp. 2).

Även Göta hovrätt, domarföreningen och Sparbanksföreningen ifråga- sätter lämpligheten av beredningens förslag såvitt det avser förvärv från och betalning till omyndig. Sparbanksföreningen uttalar att förslaget i den delen är otillräckligt motiverat.

Försäkringsinspektionen har inte något att erinra mot beredningens förslag såvitt det avser utvidgning av godtrosskyddet vid förvärv av aktiebrev i försäkringsaktiebolag.

S Egendom som ingår i konkurs m.m.

5.1 Lagberedningen Enligt 27 5 första stycket KL räknas till konkursbo all egendom som tillhörde gäldenären då konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller honom under konkursen och är av beskaffenhet att kunna utmätas. Beredningen framhåller att det kan synas inkonsekvent att sådan egendom som tillfaller gäldenären efter konkursbeslutet skall ingå i konkursen, medan enligt 100 & KL sådan borgenär som tillkommit under samma tid i allmänhet inte kan få utdelning för sina fordringar i den aktuella kon-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975:6 90

kursen. Enligt beredningen avviker den angivna ordningen från vad som gäller i en del andra länder.

Beredningen nämner att det under de nordiska överläggningarna har diskuterats huruvida konkursen, frånsett återvinning, borde begränsas till egendom som gäldenären hade vid konkursens början. Beredningen fram- håller att en sådan ordning inte skulle innebära att egendom som tillfaller gäldenären senare skulle undandras vanligt gäldsansvar. Konsekvensen borde i stället antagligen bli, att utmätning av denna egendom får äga rum på vanligt sätt trots konkursen och att gäldenärens nyförvärvade egendom kan vid behov få avträdas till en ny konkurs som helt eller delvis förlöper samtidigt med den förra. En sådan ordning gällde hos oss före 1862 års konkurslag men ansågs opraktisk och komplicerad. En återgång till den gamla ordningen förutsätter regler om det inbördes förhållandet mellan två eller flera konkursbon, såsom om vilka borgenärer som skall få bevaka i den ena eller andra konkursen, om återvinning till det ena eller andra konkursboet m.m. Beredningen anser inte att man bör ge sig in på ett sådant system.

En annan sak är, fortsätter beredningen, hur länge gäldenären med anledning av visst konkursbeslut skall hållas i konkurstillstånd med verkan att egendom som tillfaller honom skall ingå i konkursen. På den punkten finns utrymme för ändring som inte behöver vålla några praktiska komplikationer.

Beredningen framhåller först att den nuvarande principen i 146 5, att konkurs varar till dess förslag till slututdelning först är att tillgå för granskning.- inte torde medföra några olägenheter när juridiska personer försätts i konkurs. Beträffande fysiska personer har frågan större betydelse. För dem är konkurstillståndet alltid mer eller mindre besvärande (se t.ex. 199 a och 212 55 KL). Det är alltså för deras del önskvärt, att konkurstillståndet förkortas. Beredningen föreslår att 146 5 KL ändras så att konkurstillståndet för dem kan hävas på särskild begäran när boet är i allt väsentligt utrett. Den föreslagna ändringen medför bl.a. att gäldenären på ett tidigare stadium kan få rådighet över egendom som tillfaller honom. Det gäller inte: bara arbetsinkomst utan även egendom som tillfaller gäldenären på grund av arv eller på annat sätt. Av förslaget följer även att utmätning hos gäldenären kan på ett tidigare stadium än nu äga rum i vanlig ordning. Sedan gäldenärens konkurstillstånd hävts genom sådant beslut som här avses kan han också på nytt sättas i konkurs.

Det danska förslaget tar inte upp någon motsvarighet till beredningens förslag. Från finsk sida har man sagt sig vilja överväga att ta upp en sådan reglering. Enligt det norska förslaget skall skifteretten, när boet är tillfredställande utrett, kunna förordna att egendom som i fortsättningen tillfaller gäldenären inte skall ingå i konkursboet.

Beredningen utvecklar i anslutning till behandlingen av vilken egendom som bör ingå i konkurs frågan om arvs- och testamentsavsägelse från gäldenären.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975:6 91

Enligt 17 kap. 2 & ärvdabalken (ÄB) kan arvinge avsäga sig arv medan arvlåtaren lever. Beträffande bröstarvinges laglott gäller emellertid visst förbehåll. Gäldenären kan göra sådan arvsavsägelse utan hinder av att han är i konkurs, och arvsavsägelse som skett före konkursen kan inte bli föremål för återvinning.

Beredningen anser inte att det finns anledning att ändra vad som f.n. gäller om arvsavsägelse medan arvlåtaren lever. Övriga nordiska kommitterade har i princip intagit samma ståndpunkt. Majoriteten i den danska kommittén har dock velat jämställa avstående på arvlåtarens dödsbädd med avstående från fallet arv.

Sedan arvlåtaren avlidit anses f.n. enligt beredningen arvinges rätt som en vanlig förmögenhetsrätt. Detta innebär att, om han avstår från sin arvsrätt utan vederlag, transaktionen kan bli föremål för återvinning enligt reglerna om återvinning av gåva samt att gäldenären inte kan med verkan mot boet avstå från sin arvsrätt sedan han försatts i konkurs.

Såvitt avser rätten till arv sedan arvlåtaren avlidit kan det enligt beredningen med visst fog göras gällande, att denna rätt har ett sådant personligt familjerättsligt inslag att arvingen bör få själv bestämma, om han skall tillträda arvet eller ej. Beredningen har emellertid inte för sin del ansett, att en gäldenärs rätt till fallet arv som han ännu ej tillträtt skiljer sig från andra rättigheter av ekonomisk natur på ett sådant sätt att han bör kunna avstå därifrån på borgenärernas bekostnad. Från norsk sida har förordats, att gäldenären inom en kortare frist (en månad) från arvfallet skall kunna utan vidare avsäga sig arvet utan hänsyn till borgenärernas rätt. Beredningen har liksom de danska och finska kommitterade inte funnit det motiverat att ge en sådan frist.

Om den avlidne genom testamente förordnat om sin egendom och det inverkar på arvsrätt som eljest skolat tillkomma gäldenären, är f.n. enligt beredningen tveksamt, om förklaring från gäldenärens sida att han godkänner testamentet kan angripas av hans konkursbo enligt reglerna om återvinning av gåva i fall då testamentet inte var gällande eller det inkräktade på hans laglott. Sedan gäldenären försatts i konkurs, är han enligt beredningens uppfattning i allt fall inte behörig att godkänna testamente. Under konkursen är konkursboet i gäldenärens ställe behörigt att under vanliga förutsättningar klandra testamente, genom vilket gäldenären skulle gå miste om arv, eller att påkalla jämkning därför att testamentet kränker gäldenärens laglott. Det har i enlighet härmed ansetts, att under konkurs delgivning av testamente skall ske med konkursboet. Har sådan delgivning före konkursen skett med gäldenären, torde den gälla. Om klandertiden eller motsvarande frist (se 14 kap. 5 5 och 7 kap. 3 & ÄB) utgått innan boet hunnit ingripa, är talerätten förlorad.

Beträffande frågan om konkursgäldenär skall vara behörig att godkänna testamente som inverkar på hans arvsrätt påpekar beredningen, att det enligt dansk rätt torde vara arvingen/gäldenärens ensak att avgöra. om

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975:6 92

testamente till annan skall godkännas. Rättsläget synes ovisst i Finland och Norge. Beredningen anser att dansk rätts ståndpunkt — enligt vilken gäldenären får själv bestämma om testators vilja skall respekteras eller inte — är rimlig och föreslår. att vi ansluter oss till den. Detta anses böra gälla även om testamentet inkräktar på gäldenärens laglott.

En likartad fråga uppkommer beträffande avstående från rätt enligt testamente till gäldenärens förmån. Det är enligt beredningen f.n. oklart, huruvida ett avstående som gäldenären gör efter testators död men före konkursen kan angripas med återvinning. Beredningen har under de nordiska överläggningarna framfört förslag att gäldenären skulle bli ensam behörig att bestämma om han vill begagna sig av testamentet eller inte. På dansk och norsk sida vill man emellertid inte göra skillnad mellan legalarv och testamente. Då nordisk enighet inte kunnat uppnås och skäl kan anföras både för och emot, har beredningen inte ansett sig böra lägga fram förslag i nämnda riktning. Beredningen utgår från att ett avstående från rätt på grund av testamente inte kan angripas som gåva, om testaments- tagaren inte redan bevakat testamentet. Sedan testamentstagaren försatts i konkurs torde det få anses tillkomma konkursboet att bevaka testamentet om tiden inte är ute, gäldenären obetaget att, om han önskar det, själv bevaka testamentet men i så fall antagligen med befogenhet för boet att avstå från testamentet om detta strider mot boets intresse. Efter konkursbeslutet torde gäldenären inte vara behörig att avstå från rätt på grund av testamente.

Gåva av arvlåtare kan enligt '.7 kap. 4 & ÄB under vissa förutsättningar angripas, om den kränker bröstarvinges laglott. Konkursboet har f.n. rätt att i gäldenärens ställe föra talan därom. Beredningen framhåller att gäldenären, om han ensam skall få bestämma huruvida han vill godkänna eller klandra testamente till annan eller begära utfående av sin laglott när den kränks av testamente, givetvis även ensam bör få bestämma, om gåva som kränker hans laglott skall angripas eller inte.

På grundval av de nu redovisade övervägandena har beredningen upprättat förslag till ändring i 7 och 14 kap. ÄB (se vidare under 10.2).

5.2 Remissyttrandena Remissinstanserna har godtagit beredningens uppfattning att konkursbo liksom hittills i princip bör omfatta även sådan egendom som tillfaller gäldenären först efter konkursbeslutet. Beredningens förslag beträffande konkurstillståndets varaktighet för konkursgäldenär. som inte är juridisk person, har fått ett blandat motta- gande vid remissbehandlingen.

Av de remissinstanser som behandlat förslaget-är JK och kronofogde- myndigheten i Borås distrikt positiva. JK framhåller att en konkurs innebär åtskilliga olägenheter för enskild gäldenär och att det därför förefaller

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975:6 93

välgrundat att minska obehaget för gäldenären.

Tveksamma eller avvisande till förslaget är däremot Göteborgs tingsrätt och ackordscentralen. Tingsrätten påpekar att en konsekvens av förslaget är att det kan förekomma två samtidiga konkurser mot samma gäldenär. Detta kan vålla svårigheter och förefaller tingsrätten mindre lämpligt. Enligt ackordscentralen är förslagets angelägenhetsgrad ganska ringa med hänsyn till att gäldenären numera i allmänhet får behålla sina arbetsin- komster. Ackordscentralen delar inte uppfattningen, att gäldenären upplever som en olägenhet att inte kunna starta en egen rörelse så länge konkursen pågår. Så snart konkursen avslutats. kan han ju —— om det inte blir full utdelning — försättas i konkurs på nytt. 1 avsaknad av närmare utredning sätter ackordscentralen ett frågetecken för antagandet, att konkurs för gäldenär, som inte är juridisk person, drar särskilt långt ut på tiden eller medför för gäldenären onödiga olägenheter.

Beredningens förslag såvitt det avser arvs- och testamentsavsägelse från gäldenären har inte berörts i något remissyttrande.

6 Återvinning till konkursbo

6.1 Lagberedningen Beredningen anför inledningsvis att reglerna om återvinning avser att motverka dispositioner från gäldenärens sida som är till skada för borge- närerna liksom att, när sådana dispositioner ägt rum, ge konkursboet möjlighet att vinna rättelse i vad som skett. I viss utsträckning är det också möjligt att med återvinning angripa åtgärder som ej gäldenären själv vidtagit. Beredningen påpekar att det för konkursboet naturligtvis är fördelaktigt, om återvinning står till buds i relativt vidsträckt omfattning. Man får dock inte föreställa sig att återvinningsmöjligheterna i praktiken tillför konkursboet så mycket. Den preventiva effekten av bestäm- melserna är troligen betydligt större. Från borgenärernas synpunkt har det enligt beredningens mening sannolikt inte så stor betydelse hur återvinningsreglerna utformas i detalj, om de blott sammantagna kan hålla tillbaka inte önskvärda transaktioner på ett i huvudsak tillfredsställande sätt. Om de nuvarande svenska åter- vinningsbestämmelserna kan sägas att de är väl utformade från sina prin- cipiella utgångspunkter. Utmärkande är emellertid, att stor vikt har lagts vid de subjektiva rekvisiten, dvs. vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse. I många svar på en av beredningen företagen konkursenkät har framhållits att de subjektiva rekvisiten skapat bevissvårigheter och att återvinningsreglerna bl.a. av den anledningen är för restriktiva. Denna kritik anSer beredningen åtminstone med tanke på nutida förhållanden inte sakna fog. Det ekonomiska livet har komplicerats i hög grad jämfört med

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975:6 . 94

förhållandena vid KL:s tillkomst. Beredningen anför vidare att ett företags medkontrahenter av naturliga skäl inte normalt kan förutsättas ha så ingående kännedom om dess ekonomiska ställning. När gäldenären gynnat viss borgenär på andras bekosmad, kan de subjektiva rekvisiten hindra rättelse. l sådan riktning verkar också de betalningssätt som numera används och svårigheten att bestämma vilka fysiska personers goda eller onda tro som bör bli avgörande när betalning m.m. skett till ett större företag, kommun eller staten. Det erbjuder t.ex. uppenbara svårigheter att bestämma, i vilka fall staten skall anses vara i ond tro beträffande skattebetalarens solvens när han inbetalar sin skatt. Det finns naturligtvis viss möjlighet för intresserad person som känner till förhållandena att bringa borgenär i ond tro. För att detta skall ha någon betydelse förutsätts emellertid att vederbörande kan förutse den betalning eller transaktion som bör förebyggas och att den andre har anledning att sätta tilltro till uppgift att gäldenären är insolvent. Värdet av denna möjlighet är därför mycket begränsat.

Beredningen anför vidare att från dansk och norsk sida önskemålet att göra återvinningsreglerna mera objektiva i nyss angiven mening starkt understrukits. Målet har varit att söka bestämma förutsättningarna för återvinning så att de kommer att gälla rättshandlingar vilka i och för sig framstår som avvikande från det normala. Att på detta sätt karakterisera de rättshandlingar som man behöver träffa med bestämmelserna möter givetvis sina svårigheter. Vid de överläggningar som beredningen har haft med sakkunniga har också vissa betänkligheter anförts mot nämnda objektivering. Trots detta har beredningen för sin del ansett, att man kan på svensk sida ansluta sig till nämnda riktlinje som med hänsyn till vad nySS sagts också har sina fördelar.

De objektiva reglerna i beredningens förslag till nya återvinnings- bestämmelser (29-35 65) gäller gåva, bodelning som innefattar eftergift till förmån för make eller makes dödsbo, utbetalning av oskäliga löner m.m. till närstående. vissa avsättningar till pensions- eller personalstiftelser. betalning som gjorts med ovanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, kvittning under motsvarande onständigheter samt pantsättning och liknande säkerställelse i efterhand. Härtill kommer utmätning. De objektivt bestämda återvinningsreglerna i de nordiska förslagen komplet- teras av en på subjektiva rekvisit baserad bestämmelse som avser att infånga fall då gäldenären förfarit otillbörligt och den andra parten var i ond tro (36 & lagberedningens lagförslag). Även culpösa fall inbegrips. Bestämmelsen är betydligt mer omfattande än 34 _5 KL. De närmare förutsättningarna för de återvinningsgrundande transaktionerna behandlas i beredningens specialmotivering.

Beredningen förklarar, att det inte kunnat undvikas, att återvinnings- bestämmelserna med tillämpning av den angivna metoden kommit att

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975:6 95

lnbegripa en del fall då återvinning kan tänkas drabba den andra parten för hårt. Detta har ansetts kunna motverkas genom ändrade regler om verkan av återvinning, främst genom en bestämmelse om jämkning när åter— vinning annars skulle framstå som obillig (37 5 3 beredningens lagförslag). Samma lösning har valts på finsk sida. Enligt de danska och norska förslagen skulle motsvarande skydd för återvinningssvaranden delvis vinnas genom bestämmelser om att återvinning enligt de objektiva reglerna begränsas till den lberikelse ' som medkontrahenten vunnit. För norsk del bygger principen på gammal tradition i rättspraxis till vilken vi saknar motsvarighet.

Beredningen föreslår även andra ändringar för att gentemot återvinningssvaranden mildra återvinningens rättsverkan. I motsats till vad som nu gäller skall återvinningssvaranden kunna få utge ersättning i stället för den egendom återvinningen avser, om återbäring av egendomen skulle vara förenad med särskild olägenhet för honom. Förslaget ger också återvinningssvaranden större rätt till ersättning för nödiga och nyttiga kostnader och en minskad skyldighet att utge avkastning av sådan egendom som skall återbäras.

Beredningen har funnit de återvinningsfrister som f.n. gäller hos oss vara ganska korta, medan de t.ex. i Norge i flera fall är långa. Frågan om återvinningsfristernas längd får ökad betydelse. om övriga förutsättningar bestäms genom mera objektiva rekvisit än nu är fallet hos oss. Vid de nordiska överläggningarna har från svensk sida, liksom av finska kommitterade, särskilt understrukits att alltför långa frister skapar osäkerhet i den allmänna omsättningen. Det vållar f.ö. även konkurs- förvaltningen vissa svårigheter att behöva gå långt tillbaka i tiden. På dansk och norsk sida har man önskat, att fristerna skulle vara jämförelse- vis långa. l förslagen har man sökt gå en medelväg som medför en inte obetydlig utvidgning av våra nuvarande frister men likväl innebär ett betydande tillmötesgående av de svenska och finska önskemålen.

Beredningen förklarar sig ha kunnat godta de utsträckta fristerna med hänsyn till den reglering av återvinningens verkan som förut antytts, främst jämkningsregeln som skall hindra att obilliga verkningar vållas återvinningssvaranden. Jämkning kan enligt förslaget ske-ända till noll. 1 övrigt bör uppmärksammas att medkontrahenten, när återvinning äger rum enligt de objektiva reglerna, inte får sättas i sämre situation än före rätts- handlingen. Han har t.ex. rätt att vid återvinning av betalning få tillbaka pant som han återställt till gäldenären med anledning av betalningen eller avräkna dess värde.

Återvinningsfristerna i de objektivt reglerade fallen är i förslaget bestämda enligt en metod som på flera sätt avviker från gällande lag. Frånsett bodelning har i första hand angetts en kortare frist, beträffande vilken man presumerar ett sådant samband med den aktuella konkursen att återvinning skall äga rum utan reservation. Denna frist har satts till sex

• Sida 96
•  Original

Prop. l975:6 96

månader beträffande rättshandlingar av benefik natur och till tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring av benefik natur till pensionsstiftelse liksom överföring till personalstiftelse föreslås vid sidan härav en återvinningsfrist på ett år, då emellertid återvinningssvaranden går fri om han visar att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Genomgående föreskrivs vidare en tvåårsfrist som kan åberopas mot närstående till gäldenären. Även beträffande den fristen gäller, att återvinning kan avvärjas genom solvensbevisning. I fråga om återgång av bodelning som innefattar eftergift från gäldenärens _sida föreslås endast en tvåårsfrist och möjlighet att undgå återvinning, om det visas att gäldenären hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder, dvs. att han ej blev insufficient.

I fråga om utmätning skall också gälla dels en tremånadersfrist, dels en längre frist på två år som endast avser närstående och vid vilken motbe- visning om solvens är tillåten.

Återvinningsfristen i 36 5 (otillbörlighetsfallen) har satts till fem år, om ej talan riktas mot gäldenären närstående. I sådana fall skall någon särskild återvinningsfrist inte gälla.

Vad särskilt angår återvinning från närstående konstaterar beredningen att redan f.n. enligt KL gäller en särskild längre frist (ett år), när åter- vinning riktas mot gäldenärens make eller, om aktiebolag försatts i konkurs, mot aktieägare som på grund av sitt aktieinnehav hade bestäm- mande inflytande över bolaget eller mot vissa närstående till denne. Beredningen anger att frestelsen att gynna närstående är uppenbar. I Danmark och Norge finns f.n. mycket långtgående bestämmelser beträf- fande personligen närstående till gäldenären. Men även andra närstående anser beredningen böra uppmärksammas. Beredningen anför vidare, att i fråga om företag som hotas av ekonomiskt sammanbrott emellanåt kan förekomma manipulationer som syftar till att gynna de bestämmande i företaget eller deras närstående. Det har därför ansetts behövligt att inte bara utsträcka fristerna för återvinning från närstående utan även inbegripa betydligt flera under bestämmelserna, både personligen när- stående och andra (28 5 2 beredningens lagförslag). Vid de nordiska överläggningarna har dock från svensk sida framhävts att man inte bör gå för långt vid angivandet av vilka som skall anses som gäldenären när- stående ochlatt en vittgående bestämmelse lätt inbegriper fall då det i själva verket varit fråga om en helt normal affärsförbindelse. Särskilt från norsk sida har man emellertid varit angelägen om en ganska långtgående uppräkning, och beredningen har med hänsyn till förslagets innehåll i övrigt inte ansett att denna fråga har sådan betydelse att inte det norska önskemålet kan tillgodoses.

Beredningen föreslår att som närstående skall räknas först och främst vissa personligen närstående, nämligen make, trolovad, bröstarvinge, förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står veder-

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975:6 97

börande personligen särskilt nära. Med sistnämnda uttryck åsyftar bered- ningen i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i äktenskapsliknande förhållanden, samt fosterbarn. Med bröstarvinge åsyftas även adoptivbarn och adoptivbarns avkomling.

Som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall enligt förslaget räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre. grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiSkt intresse. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall vidare räknas den som leder verksamheten. Härunder faller enligt beredningens uppfattning exempelvis verkställande direktör och, om ett företag är delat på flera avdelningar, chefer för dessa med så självständig ställning att de kan jämställas med verkställande direktör i ett dotterföretag. Även arbetande styrelseledamot kan komma i fråga. Dessutom skall som närstående till näringsidkare eller juridisk person räknas den som i sin tur är närstående till någon av dem som förut sagts. Bestämmelserna skall enligt beredningen tillämpas reciprokt, dvs. oavsett om näringsidkaren eller företagsledaren m.fl. råkat i konkurs.

Fyra av de sakkunniga som deltagit i beredningens arbete har anmält avvikande mening på förevarande punkt (se SOU l970:75 s. 243) och anfört bl.a. att det inte finns något sakligt motiverat intresse att låta närståendekretsen i återvinningshänseende omfatta även den som leder verksamheten för näringsidkare eller juridisk person utan att samtidigt ha väsentlig ekonomisk gemenskap med denne. Enligt de fyra sakkunniga är beredningens förslag på denna punkt inte bara principiellt otillfreds- ställande utan kommer också att kunna medföra direkt ekonomisk skada för berörda företag. Resultatet av en sådan bestämmelse torde nämligen bli att svårigheter uppkommer när det gäller att besätta posterna som företagsledare i företag, vars ekonomiska ställning är pressad men där företaget dock under god ledning kan förväntas bli i tillfälle att fortsätta sin verksamhet till nytta för de anställda och för samhället.

Beredningen anger att det under de nordiska överläggningarna särskilt i fråga om återvinning av gåva diskuterats, huruvida den presumtion som skall anknyta till den längre återvinningsfristen skall gälla att gäldenären var insufficient eller insolvent. Särskilt från svensk sida har framhållits att det mest ändamålsenliga i sammanhanget skulle vara att här kräva bevisning om sufficiens för att gäldenärens medkontrahent skall vara skyddad. Beredningen har dock stannat för att på sätt övriga nordiska länder gjort som huvudregel nöja sig med bevisning om solvens.

När det emellertid gäller presumtionen vid återvinning av bodelning föreslår beredningen en annan lösning. Beredningen hänvisar som en bakgrund till reglerna i giftermålsbalken (GB) enligt vilka gäldsansvar kan drabba make till den som vid bodelning eftergivit sin rätt, om han inte kan visa att den andre maken hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade honom då åvilande gäld (13 kap. 14 5 GB). Beredningen pekar

7 Riksdagen 1975. ! saml. Nr6

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975:6 98

i anslutning härtill särskilt på det förhållandet att vid bodelning måste göras en fullständig uppställning över debet och kredit och menar att det på grund härav i fråga om bodelning är naturligare att anknyta presum- tionen till insufficiens. När gäldenären därför i samband med bodelning eftergett sin rätt e.d. kan enligt: förslaget återvinning avvärjas endast om det visas att han efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder. Detta innebär bl.a. att man enligt förslaget i bodelningsfallet vid bedömningen av en åtgärds tillåtlighet bortser från gäldenärens förvärvsförmåga.

En av de sakkunniga som medverkat i beredningens arbete anser att man i samtliga återvinningsfall bör anknyta presumtionen till insolvens (se SOU 1970:75 s. 144 not 4).

Om gäldenären till äventyrs visserligen var eller blev insolvent genom åtgärden men därefter åter blivit solvent, t.ex. genom att han fått en större lotterivinst, för att sedan på nytt komma på obestånd som då lett till konkurs utgår förslaget från att återvinningssvaranden kan undgå åter- vinning genom att visa att det här ej rör sig om ett och samma obestånd. I de fall som avses i 36 5 i förslaget är det återvinningskäranden som skall styrka, att gäldenären var eller blev insolvent till följd av den aktuella rättshandlingen. Även här förutsätts att det är fråga om ett och samma obestånd.

Den mest betydande nyheten. iberedningens förslag såvitt avser verkan av återvinning är, att återbäringsskyldigheten kan jämkas, om det som part skall återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den aktuella rättshandlingen eller om andra synnerliga skäl föreligger. Frågan om jämkning bör enligt beredningen prövas med hänsyn till samtliga omständigheter, bl.a. den angripna rättshandlingens mer eller mindre otillbörliga karaktär. Beredningen anför vidare att om någon mottagit och i god tro konsumerat en penninggåva, detta som regel bör vara tillräckligt skäl till jämkning, eventuellt till noll. Om däremot den återbäringsskyldige med kännedom om gäldenärens insolvens fått avsevärda förmåner, bör jämkning inte äga rum. Ligger straffbart förfarande återvinningssvaranden till last, bör jämkning i strid mot allmänna skadeståndsrättsliga regler inte förekomma. Som nyss nämnts har beredningen ansett det lämpligt att som ett skäl till jämkning ange. att återbäringen annars skulle överskrida vad svaranden vunnit genom den rättshandling eller åtgärd som är föremål för återvinning. Detta blir också enligt beredningen ett mått för den jämkning som är rimlig i vanliga fall. Längre gående jämkning synes emellertid kunna tänkas i undantagsfall, såsom när svaranden visserligen ”vunnit” ett värde men använt det på ett sådant sätt, t. ex. för resa eller utbildning, att det skulle vara obilligt at kräva åter beloppet. Om svaranden t.ex. igod tro sålt egendom som han förvärvat genom gåva, bör jämkning till valutans värde regelmässigt vara motiverad. Har den egendom som svaranden mottagit av gäldenären blivit förstörd, kan också en långtgående jämkning

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975 :6 99

böra äga rum, om egendomen inte var försäkrad. När försäkring fanns. bör försäkringsbeloppet tjäna som ledning i jämkningsfrågan. När fråga om jämkning väcks på grund av att svaranden konsumerat mottagna medel, får man givetvis även beakta, om det kan antas att han skulle ha gjort utgifterna även om han inte haft de aktuella medlen till förfogande. Den omständigheten att den som drabbas t.ex. av återvinning enligt 31 å i förslaget deklarerat och betalat skatt för vad som återvinns bör som regel inte utgöra jämkningsanledning. Återvinningssvaranden får i stället söka rättelse av taxeringen.

I 37-40 åå upptar beredningens förslag i övrigt bl.a. regler om verkan av återvinning mot tredje man och om talan angående återvinning.

Beredningen har funnit att det kan vara hårt för underhållsberättigade att tillämpa de föreslagna återvinningsreglerna i fråga om utmätning för familjerättsliga bidrag. Den underhållsberättigade kan ha haft en lång väg att vandra innan han hunnit till exekution för behjärtansvärda underhålls- krav. Att den underhållsskyldiga gäldenären inte betalt sin skuld kan t.ex. bero på motsättningar mellan honom och borgenären. Beredningen har därför ansett det behövligt att beträffande rimliga familjerättsliga bidrag göra avsteg från återvinningsreglerna beträffande utmätning, i den mån den underhållsberättigade inte gynnats otillbörligt genom utmätningen (35 5 andra stycket beredningens lagförslag).

Beredningen har övervägt huruvida som en genomgående förutsättning för återvinning borde upptas ett allmänt skaderekvisit. enligt vilket åter- vinning över huvud inte skulle komma i fråga annat än om gäldenären vid den aktuella tidpunkten var eller blev insolvent. Beredningen påpekar att det hos oss uttalats delade meningar i frågan huruvida gällande lag. utöver de villkor för återvinning som lagen uttryckligen anger. bör anses förutsätta ett dylikt skaderekvisit. De nordiska förslagen utgår från att ett allmänt tyst skaderekvisit av den typ som här nämnts inte låtersig förena med förslagen sådana de utformats. En annan sak är, att återvinning inte kommer i fråga utan att den rättshandling eller åtgärd varom fråga är '— eventuellt i förening med senare åtgärd (36 å) _ varit till nackdel för gäldenärens borgenärer eller vissa av dem. Betalning av skuld som är förenad med betryggande och oangriplig pant i gäldenärens egendom bör t.ex. enligt beredningen inte bli föremål för återvinning. Motsvarande gäller ett ömsesidigt förpliktande avtal som inte innebär något gynnande av medkontrahenten. ] fråga om de objektivt bestämda återvinningsreglerna förutsätts att åtgärden direkt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Beträffande förslagets återvinningsregel för otillbörlighetsfall (36 5) skall det däremot liksom enligt gällande rätt för återvinning vara nog att indirekt (medelbar) skada inträtt, dvs. sådan som följer av att gäldenären undan- håller valuta som han fått eller förfar på därmed jämförligt sätt.

Den nämnda förutsättningen för återvinning — nämligen att den rätts- handling eller åtgärd av annat slag varom fråga är varit till nackdel för

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975:6 100

gäldenärens borgenärer eller vissa av dem — är enligt beredningen väsentlig. Med hänsyn till frågans vikt har beredningen ansett några preciseringar vara på sin plats. Beredningen anför att frånsett 36 5 i förslaget som inkluderar även indirekt skada måste fasthållas, att en rättshandling är återvinningsbar endast om den i och för sig är till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Om aktier säljs till dagskurs, kommer t.ex. i princip återvinning inte ifråga därför att de stigit'i värde under tiden fram till att säljaren råkar i konkurs så att avtalet varit oförmånligt, om det skett omedelbart före konkursen. Beredningen utvecklar i betänkandet ytterligare vad som skall menas med att rättshandling varit till nackdel för en eller flera borgenärer (SOU 1'970z75 s. 132).

Gemensamt för samtliga fall då förmånsberättigad borgenär fått betalning är. anför beredningen vidare, att återvinning inte kan komma i fråga om betalningen inte var till nackdel för gäldenärens övriga borge- närer vid den tidpunkt då åtgärden vidtogs. Betalning t.ex. till företags- inteckningshavare kan vara till nackdel för förmånsrättshavare med bättre rätt, t.ex. löneborgenärer. Även denna fråga bör bedömas med hänsyn till ställningen vid den tidpunkt då åtgärden vidtogs.

Ett särskilt spörsmål är enligt beredningen huruvida vid bedömande av den nu aktuella förutsättningen för återvinning skall tas hänsyn även till kostnaderna för eventuell konkurs. Enligt beredningens mening driver man saken för långt. om man anser sig skyldig att, när fråga är om betalning till förmånsberättigade borgenärer, under alla omständigheter ta hänsyn även till en sådan hypotetisk kostnadspost. Det ter sig t.ex. främmande att göra gällande återvinning från löneborgenärer därför att medel som utgått till dem behövs för en senare konkurs. För att motverka illojala förfaranden torde man dock böra ta hänsyn till konkurskost- naderna i fall då konkurs är oundviklig och borgenärer med lika eller bättre rätt skulle bli lidande genom att konkurskostnader övervältras på dem.

Vid sidan av återvinning skall liksom hittills talan kunna föras om skadestånd till följd av gäldenärsbrott (jfr ]] kap BrB). På dansk och norsk sida avser man däremot att återvinningsbestämmelserna skall vara exklusiva, med undantag för talan på grundval av allmänna ogiltig- hetsregler. Beredningen har för sin del, liksom finska kommitterade, inte ansett motiverat att utesluta sådan skadeståndstalan som nyss nämnts. Dylik talan faller, liksom talan på grund av allmänna ogiltighetsregler, utanför de föreslagna bestämmelserna om återvinning.

6.2 Remissyttrandena Allmänna uttalanden om beredningens förslag till nya regler angående återvinning till konkursbo är mindre vanliga i remissyttrandena. Iden mån sådana uttalanden förekommer är de merendels positiva. Göta hovrätt anser det nödvändigt att göra vissa reservationer.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975:6 101

Hovrätten framhåller att det för en bedömning av hur institutet återvinning skall utformas hade varit av värde med uppgifter om i vilken utsträckning borgenärer av institutets nuvarande utformning påverkas att låta lång- siktiga bedömanden av en gäldenärs betalningsförmåga få företräde framför krav på omedelbar betalning. Likaså hade uppgifter om huruvida risken för återvinningsanspråk försvårar eljest önskvärda transaktioner eller föranleder särskilda säkerhetsåtgärder varit av värde. Det hade vidare varit önskvärt med uppgifter om antalet återvinningskrav över huvud, de belopp det rör sig om och vilka återvinningsregler som huvud- sakligen tillämpats. Det måste dock medges att sådana uppgifter inte kan vara lättillgängliga samt att beredningen genom de sakkunniga torde ha tillförts den erfarenhet härom, som i första hand står att erhålla. Det sagda innebär att hovrätten vid granskningen av betänkandet i stor utsträckning varit hänvisad till att i avsaknad av redovisade fakta lita till beredningens bedömningar, särskilt i fråga om hur önskemålen om ökade återvinnings- möjligheter skall avvägas mot kravet på trygghet i den allmänna omsättningen.

Hovrätten för Västra Sverige delar beredningens åsikt att återvinnings- reglernas huvudsakliga _värde kan förmodas ligga i deras preventiva effekt. Hovrätten delar också beredningens åsikt att skyddet mot transaktioner till förmån för gäldenären närstående bör stärkas både genom längre åter- vinningsfrister och genom att begreppet närstående ges en vidare omfattning. Dessa synpunkter anser hovrätten väga tungt till förmån för beredningens förslag. Det kan likväl enligt hovrättens mening inte uteslutas att en strikt tillämpning av de återvinningsregler beredningen utformat skulle på grund av den långt gående objektiveringen kunna i det enskilda fallet medföra hårdare ingrepp än som kan vara rimligt. Det är _inte heller uteslutet att en sådan tillämpning skulle kunna till följd av de

utsträckta återvinningsfristerna leda till resultat som med hänsyn till andra samhällsintressen bör undvikas. Emellertid kan det enligt hovrätten antas att den jämkningsregel som återfinns i förslaget erbjuder tillräckliga möjligheter att inom rättstillämpningens ram motverka dylika inte önsk- värda rättsverkningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner det positivt att tidsfristerna för åter- vinningstalan har förlängts i jämförelse med gällande rätt. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar sin belåtenhet över att återvinningsreglerna gjorts mera överskådliga och fristerna koncisa.

Flera kronofogdemyndigheter uttalar sin allmänna tillfredsställelse över de föreslagna återvinningsreglerna. Hit hör kronofogdemyndigheten i Trollhättans distrikt som särskilt fäst sig vid förlängningen av åter- vinningsfristerna och de subjektiva rekvisitens minskade betydelse. Kronofogdemyndigheten framhåller bl.a. följande.

Som företrädare för Kungl. Maj:t och Kronan vid bevakning av skattefordringar i konkurs ställs man inte så sällan inför den situationen att gäldenären kort tid före konkursen på ett stötande sätt avhänt sig tillgångar

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975:6 102

utan att återvinningstalan kan anställas just på grund av svårigheterna att styrka att de subjektiva rekvisiten för återvinning är uppfyllda. Även reglernas preventiva effekt ökar givetvis genom de föreslagna ändringarna, vilket är värdefullt med hänsyn till att man under senare tid kunnat iakttaga ett ökat antal illojala transaktioner av här aktuellt slag.

Andra kronofogdemyndigheter som utvecklar liknade synpunkter är de i Oskarshamn, Borås, Umeå och Skellefteå distrikt.

Kronofogdeföreningen uttalar att föreningen helt allmänt har funnit, att för borgenärsintressen skadliga transaktioner mellan bolag och närstående förekommer i stor utsträckning. Den skärpning av lagstiftningen som förslaget innebär i detta avseende hälsas av föreningen med tillfreds- ställelse. Ett genomförande av förslaget kommer i hög grad att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete.

Advokatsamfundet anser att beredningens principiella utgångspunkt för de nya reglerna om återvinning är riktig och att beredningen även i detaljutformningen i allt väsentligt gjort lämpliga avvägningar mellan de olika intressen som berörs. (Mot vissa punkter i förslaget har samfundet dock några erinringar).

De föreslagna återvinningsreglerna är enligt bankföreningens mening ett betydelsefullt steg mot en effektivare ordning inom ett svårbemästrat rättsområde. Vid en väsentlig försämring av ett gäldenärsföretags ekonomi kan rekonstruktioner och liknande åtgärder underlättas av klara och lätt- tillämpliga återvinningsregler. Sådana regler kan minska farhågorna för att åtgärder under rekonstruktionsförsöken, om dessa. misslyckas och konkurs följer, blir till nackdel för vissa intressenter men till fördel för andra. Rätt utformade återvinningsregler kan i så måtto medverka till att onödiga konkurser och därmed ofta också onödig värdeförstöring undvikes. LO finner det tillfredsställande att beredningen genom de före slagna ändringarna konsekvent syftat till att omöjliggöra för konkurs— gäldenären att genom åtgärder före konkursen undanhålla förmögenhets- tillgångar för egen räkning eller gynna vissa borgenärer, framför allt gäldenären närstående borgenärer. Även TCO är positiv och framhåller särskilt betydelsen av att återvinningsfristerna förlängs.

Sparbanksföreningen konstaterar att beredningen själv framhållit, att återvinning i allmänhet inte bör stå till buds beträffande rättshandlingar, som ligger långt tillbaka i tiden, och såsom av betänkandet framgår har under kommittéarbetet understrukits, att alltför långa frister skapar osäkerhet i den allmänna omsättningen. Detta är enligt föreningens mening ett mycket viktigt konstaterande. Det finns enligt föreningen anledning att ställa frågan, huruvida inte de föreslagna fristerna borde något förkortas. Det är t.ex. egendomligt, att en affärsman eller kreditgivare. som för sin fordran fått säkerhet och som inte har någon kännedom om att hans medkontrahent har dåliga affärer. vilka skulle kunna leda till obestånd, skall kunna utsättas för krav om återvinning, om han finner att den

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975:6 103

lämnade säkerheten har sjunkit i värde och därför kräver tilläggssäkerhet, som överlämnas senare än tre månader före fristdagen. Principiell tveksamhet inför förlängning av återvinningsfristerna uttalas även av handelskamrarnas nämnd. Enligt nämnden kan en förlängning befaras inverka oförmånligt på den allmänna omsättningen och försvåra konkurs- förvaltningen i många fall.

I några remissyttranden påpekas att förlängda återvinningsfrister i åtskilliga konkurser kan föra med sig ökade förvaltningskostnader. Uddevalla tingsrätt framhåller exempelvis att de föreslagna återvinnings- reglerna kan komma att föranleda undersökningar som är tidskrävande och kostsamma men ändå inte tillför konkursboet någon egendom.

Kronofogdemyndigheten i Kalmar distrikt vill förlänga vissa återvinningsfrister och framhåller att de för utmätningsmannen viktigaste återvinningsreglerna gäller gåva, bodelning och ondtrosfall. Av dessa tilldrar sig bodelning och gåva största intresset. Särskilt bodelning har använts av gäldenärerna för att skydda sin egendom från utmätning för såväl skatter som böter. Återvinningsfristerna är emellertid enligt myndigheten för korta. Myndigheten nämner som exempel den tid som förflyter mellan det taxeringsrevision påbörjas och påförd skatt eller ådömda böter är exigibla. Det kan också förflyta avsevärd tid från det att skattebrott begås och till dess beslut om revision fattats. Under tiden har gäldenären haft god tid att omdisponera sin egendom. Käranden/för- valtaren blir då hänvisad att söka återvinning enligt reglerna för ond- trosfall i 36 &. Bevisningen som åläggs käranden blir i det närmaste ogörlig, vilket tillämpningen av nuvarande 34 & visat. Man tycker det är ganska orimligt att behöva bevisa, att den andre maken känt till gälden och att bodelningen haft till syfte att undandra egendom från utmätning. Kronofogdemyndigheten finner det önskvärt, att återvinningsfristerna såvitt avser gåvotransaktioner mellan gäldenären och honom närstående samt bodelning får sammanfalla med återvinningsfristerna i 36 5.

Frågan om närståendebegreppets omfattning såvitt avser juridiska personer har framkallat åtskilliga synpunkter i remissyttrandena. De flesta som yttrat sig godtar förslaget utom såvitt avser utvidgningen av när- ståendekretsen till att omfatta den som leder näringsidkares eller juridisk persons verksamhet.

Hovrätten för Västra Sverige hör till de remissinstanser som helt godtar förslaget. Hovrätten erinrar om att den avvikande mening som har framförts av vissa sakkunniga huvudsakligen grundas på farhågan att svårigheter kommer att uppstå när det gäller att besätta poster som företagsledare i företag vars ekonomiska ställning är pressad men där företaget dock under god ledning kan förväntas bli i tillfälle att fortsätta verksamheten till nytta för de anställda och samhället. Häremot kan dock hävdas, anför hovrätten, att bestämmelsen om återvinning från närstående av oskäliga löner och liknande förmåner i 31 & beredningens lagförslag fått

• Sida 104
•  Original

Prop. 1975 :6 104

en klart restriktiv avfattning, ett förhållande som ytterligare understryks i beredningens kommentar till bestämmelsen. Även jämkningsregeln i 37 ä 3 bör observeras i detta sammanhang. Hovrätten finner därför inte tillräckliga skäl föreligga för ett instämmande i reservationen.

Positiva till förslagets bestämning av närståendebegreppet är vidare bl.a. länsstyrelsen i Kalmar län, domareföreningen och ackordscentralen. Den sistnämnda instansen anser att de farhågor som uttryckts av de fyra sakkunniga förefaller verklighetsfrämmande. Att extrema undantagsfall kan förekomma ändrar inte det bedömandet.

Göta hovrätt ifrågasätter under hänvisning till den avvikande meningen huruvida praktiskt behov finns av den föreslagna utvidgningen av när- ståendekretsen till företagsledare och dessa personligt närstående. Även länsstyrelsen i Stockholms län är tveksam inför utvidgningen. Enligt läns— styrelsens mening kan det ifrågasättas, om från sådana principiella synpunkter som bör vara bestämmande för omfattningen av närstående- kretsen nu berörda bestämmelse kan anses tillräckligt motiverad. Huruvida erfarenhetsmässiga skäl kan anses tala till förmån för bestämmelsen finner länsstyrelsen svårt att bedöma. Vad de fyra sakkunniga anfört beträffande tänkbara skadliga verkningar av bestämmelsen kan inte utan vidare förbigås.

De till beredningsförslaget klart avvisande remissinstanserna nöjer sig i allmänhet med att hänvisa till de synpunkter som har utvecklats i den avvikande meningen. Så gör exempelvis Västerviks tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, handelskamrarnas nämnd, Gotlands handelskammare, läns- styrelsen i Västerbottens län, advokatsamfundet, Svenska företagares riksförbund, Familjeföretagens förening och bankföreningen. Även Lant- brukarnas riksförbund är negativt inställt och åberopar till stöd härför innehållet i det särskilda yttrandet av de fyra sakkunniga. Förbundet anser det dock böra understrykas starkare än vad de sakkunniga gjort, att jourhavande styrelseledamot och företagsledare inte skall betraktas som en företaget närstående person i återvinningsfrågor. Förbundet finner utredningens förslag härom orealistiskt, vilket omdöme ännu mera torde gälla förslaget att även vissa kvalificerade avdelningschefer och de som personligen står jourhavande styrelseledamot, företagsledare eller avdelningschef nära skall falla under de för kategorin 'närstående ' gällande, hårdare reglerna.

TCO instämmer till fullo med vad som anförts i det särskilda yttrandet till beredningsförslaget. Organisationen anser att det alltjämt bör dras en skiljelinje mellan delägare i företag och övriga arbetstagare. Inom TCO finns ett inte ringa antal medlemmar som skulle komma att omfattas av lagberedningens förSlag i denna del. För dessa medlemmar måste det framstå som helt verklighetsfrämmande att risk finns för att redan uppburen lön återvinns. Deras anställningsförhållanden och arbetsvillkor skiljer sig i princip inte från övriga arbetstagares. TCO delar även den

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975:6 105

uppfattningen som framförs i det särskilda yttrandet angående svårig- heterna att — om beredningens förslag genomförs — rekrytera kompe- tenta ledarkrafter till krisdrabbade företag. TCO vill dessutom peka på de tolkningsproblem som rimligen måste uppstå vid tillämpningen av ifrågavarande paragrafer. Detta gäller både vad beträffar personkretsen och vid skälighetsbedömningen av lönen i förhållande till arbetsinsatser och verksamhetens lönsamhet. Enligt TCO:s mening föreligger således inte någon saklig grund för särbehandling av avdelningschefer. Organisa- tionen vill därför framhålla att avdelningschefer och arbetstagare i därmed jämförlig ställning, som inte har väsentliga ekonomiska intressen i före— taget. under inga omständigheter bör hänföras till den kategori av anställda som kan drabbas av återvinning.

Advokatsamfundet behandlar särskilt regeln om att återvinning skall äga rum om det inte visas att gäldenären varken var eller genom transaktionen i fråga blev insolvent. Samfundet erinrar om att beredningen själv anger. att det mest ändamålsenliga skulle ha varit, om bevisning om sufficiens krävts i stället för bevisning om solvens. Uppenbarligen har beredningen inte vid de nordiska överläggningarna fått gehör för detta önskemål. Samfundet delar den uppfattning som beredningen har i denna fråga. Det framstår enligt samfundet som ganska tydligt att korrektivet mot olämpliga transaktioner bör vara att de blir ogiltiga, om de sker i insufficiens- situationer eller gör gäldenären insufficient. Följden av den utformning regeln nu fått blir t.ex. att en gåva av en fastighet. som gör givaren klart insufficient och naturligtvis också insolvent på sikt sett, inte kan angripas om han vid gåvotillfället kan betala sina skulder allt efter som de förfaller, dvs. är solvent i lagens bemärkelse. En inkonsekvens uppkommer också i bodelningsfallen. där beredningen frångår insolvensregeln och övergår till insufficiens — i de fallen f.ö. särdeles naturligt. Advokatsamfundet ifrågasätter om intresset av en likformig lagstiftning i de nordiska länderna, som uppenbarligen ändå inte kan genomföras inom hela konkurslagstiftningen, bör anses vara ett tillräckligt motiv för att beredningen skall frånfalla en önskvärd lösning av frågan.

Även domareföreningen uppehåller sig vid frågan om den bevisning som skall krävas skall avse sufficiens eller solvens. Föreningen framhåller att enligt dess erfarenhet bodelning åtminstone mellan makar ofta sker tämligen formlöst. Det är inte heller vanligt att bodelningshandling inges till rätten. Föreningen känner sig därför inte övertygad om att tillräcklig anledning finns att här frångå den eljest tillämpade principen utan förordar —- i likhet med en av de sakkunniga — att anknytning även i detta fall sker till gäldenärens solvens.

Handelskamrarnas nämnd behandlar frågan om uppställande av ett särskilt skaderekvisit. Nämnden konstaterar att beredningen i betänkandet har avstått från att uppställa ett allmänt skaderekvisit som förutsättning för att återvinning skall få ske. Däremot framhålls att återvinning inte

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975:6 106

kommer i fråga utan att den rättshandling eller åtgärd som är aktuell varit till nackdel gör borgenärerna eller vissa av dessa. Om detta är bered- ningens ståndpunkt ställer sig nämnden frågande till varför inte en uttrycklig regel härom intagits; i lagtexten. På flera ställen uttalas i betänkandet att borgenär med betryggande pant skall —— utan att åter— vinning äger rum —— kunna ta emot betalning av gäldenären. Med hänsyn till de rättsfall av svårtolkad natur som finns på området, skulle enligt nämndens bedömning ett uttryckligt skaderekvisit vara till stor fördel. Kommerskollegium biträder den uppfattning som handelskamrarnas nämnd har gett uttryck åt.

Endast Göta hovrätt och handelskamrarnas nämnd uttalar sig särskilt om den av beredningen föreslagna jämkningsregeln. Hovrätten anför att det av lagtexten framgår, att 'synnerliga skäl” fordras för att jämkning skall ske. Med hänsyn till att de exempel som anges i motiven inte kan anses vara alldeles ovanliga fall ifrågasätter hovrätten, om inte ”särskilda skäl' är ett adekvatare uttryck. _

EON och kronofogdeföreningen efterlyser förtydligande uttalanden om när en skattebetalning skall anses kunna gå fri från återvinning (se även under 35 & föreliggande lagförslag). Kronofogdeföreningen uttalar bl.a. att det i praktiken övervägande antalet konkurser avser företag med skatte- skulder för innehållen skatt på de anställdas löner och mervärdeskatt. Föreningen påpekar att beträffande båda dessa skatteslag företagarna anförtrotts att åt samhället inkassera skatter, som faktiskt betalas av anställda respektive konsumenter. Särskilt under sämre konjunkturer sker dock enligt föreningen leveranser av dylika medel med viss stundom avsevärd fördröjning. Föreningen menar att med hänsyn till arten av de ifrågavarande skattefordringarna och vissa tolkningssvårigheter i fråga om vad som i skattesammanhang skall avses med ordinär betalning tillräckliga skäl finns för att undanta all betalning avseende nämnda skatteslag från återvinning. Inte heller den förmånsrätt som kan uppstå för sådan skatte- fordran i samband med utmätning bör enligt föreningen kunna återvinnas.

En speciell synpunkt framförs av Familjeföretagens förening. Enligt föreningen kan inom en företagsgrupp ha vidtagits olika transaktioner, vilka de facto, om än icke de jure, skett till borgenärernas förfång. Transaktioner kan till borgenärernas skada genomföras på ett sådant sätt, att det med nuvarande regler saknas anledning eller många gånger möjlig- heter för konkursförvaltaren att ingå i prövning av annan juridisk eller fysisk person än konkursgäldenären och konkursboet. Det borde enligt föreningen inom återvinningsinstitutets ram ges möjlighet att skaffa utredning av transaktioner och åtgärder inom en företags- eller intresse- grupp. när det kan påvisas transaktioner, som varit till uppenbart förfång för borgenärerna.

Vad beredningen föreslagit i fråga om undantag från återvinnings- reglerna vid utmätning för familjerättsliga bidrag har inte närmare berörts i remissyttrandena.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975:6 107

7 Kvittning under konkurs

7.1 Lagberedningen Beredningen framhåller att den rätt till kvittning som föreligger enligt gällande lag innebär, att borgenären får till fullo avräkna sin fordran mot skulden. Härigenom infrias hans fordran intill skuldens belopp. Rätten att kvitta under konkurs sträcker sig längre än kvittningsrätten i allmänhet. I detta hänseende är särskilt att märka, att borgenärens fordran inte behöver vara förfallen till betalning. Beredningen anger att kvittningsrätten i konkurs har kritiserats i doktrinen. Detta gäller enligt beredningen särskilt de fall då rätten att kvitta inte tillkommit i säkerhetssyfte utan kvittningssituationen uppstått slumpvis. _ Kritiken saknar enligt beredningens uppfattning inte fog. Kvittnings- rätten i konkurs synes emellertid enligt beredningen vara välgrundad, när någon beviljat län eller kredit mot säkerhet i möjligheten att använda sin fordran till kvittning mot skuld till den andre. Kvittningsrätten kan i sådant fall likställas med en pantsäkerhet. Även när säkerhetssyfte saknas kan" fordran och motfordran t.ex. i ett varaktigt affärsförhållande ha sådant samband att kvittning är helt naturligt även i konkurs. I andra fall —- t.ex. i fråga om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet — kunde det enligt beredningen synas sakenligt att låta borgenären vara tillgodosedd med konkursdividenden. Att spalta upp reglerna i denna riktning skulle emellertid bli komplicerat och kunna vålla tillämpningssvårigheter. Vid de nordiska överläggningarna har man stannat för att inte göra någon sådan uppdelning.

Man har vidare i det nordiska samarbetet ansett, att en borgenär bör liksom f.n. i konkurs få kvitta med fordran som ännu inte förfallit till betalning när konkursen börjar eller när kvittning senare under konkursen yrkas. Sett från den betalningsskyldiges synpunkt kan förfallotid sägas huvudsakligen vara till för att han skall vara tryggad mot att överraskande krav framställs. Detta skyddsbehov gör sig enligt beredningen inte gällande, när han råkat i konkurs. Fordran får ju också bevakas i konkursen även om den inte är förfallen.

Beredningen anför vidare att en annan sak är, att kvittningsrätten i konkurs inte bör kunna missbrukas genom otillbörliga transaktioner. Den som har skuld till konkursgäldenären bör t.ex. inte kunna bereda sig möjlighet till kvittning genom att köpa upp fordran mot gäldenären till underpris. Kvittning bör enligt beredningens uppfattning inte heller vara tillåten, när en borgenär köpt varor av gäldenären på kredit för att på det sättet genom kvittning få valuta för sin egen fordran. Reglerna i 121 & KL

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975:6 108

anser beredningen ge visst skydd mot sådana transaktioner som nu nämnts men bestämmelserna har inte ansetts vara till fyllest. De nuvarande reglerna har alltså ansetts böra skärpas.

I beredningsförslaget upptas förbud för borgenär att i vissa fall kvitta med fordran som han förvärvat genom överlåtelse från tredje man. Förbudet, som har sin principiella motsvarighet i 12] & tredje stycket första punkten KL, syftar till att hindra att kvittningsrätten i konkurs missbrukas t.ex. genom att en person som står i skuld till konkurs- gäldenären köper upp fordran mot denne till underpris. Den föreslagna regleringen upptar en objektivt och en subjektivt grundad bestämmelse.

Enligt den objektiva bestämmelsen får fordran mot gäldenären som förvärvats genom överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den beträffande återvinning angivna fristdagen inte användas till kvittning mot fordran som gäldenären hade vid tidpunkten för borgenärens förvärv. Fristen överensstämmer med de frister beredningen föreslagit i fråga om återvinning av betalning eller skedd kvittning. Den föreslagna regeln är tillämplig oavsett vilken avsikt som låg bakom förvärvet och oberoende av vilken kännedom borgenären hade om gäldenärens ekonomiska situation. Till skillnad från vad beredningen föreslår beträffande återvinning av betalning har något undantag inte gjorts för ordinära kvittningsfall. Det kan enligt beredningen förekomma vissa situationer, då förvärv av fordran ingår som ett normalt led i ett större mellanhavande. Beredningen har inte avsett att förbudet mot kvittning skall hindra att olika poster på ömse sidor avräknas mot varandra i sådana fall.

Enligt den subjektiva bestämmelsen i beredningsförslaget får kvittning inte heller ske, om fordran mot gäldenären förvärvats genom överlåtelse från tredje man tidigare än som krävs för tillämpning av den objektiva regeln och den som förvärvar fordringen då hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent. Här gäller alltså inte någon tidsgräns. Den som förvärvar fordran mot gäldenären under angivna omständigheter bör enligt beredningen inte få använda fordringen till kvittning i efterföljande konkurs. .

Beredningen påpekar att dåvarande konkurslagskommittén i motiven till KL uttalade, att det kunde synas som om förbud mot kvittning i skuldsättningsfallet var överflödigt med hänsyn till reglerna om återvinning av betalning. Enligt dessa skulle den prestation, varigenom gäldenären fått motfordran hos sin borgenär, kunna bringas att återgå. Återvinningsreglerna var enligt kommitténs mening tillämpliga inte endast när gäldenärens prestation erlagts med direkt syfte att betala utan även när syftet var att skapa en motfordran i kvittningsändamål. Bestämmelserna om återvinning ansågs emellertid inte till fyllest. Omständigheterna kunde vara sådana att de inte innefattade tillräckligt bevis för att avsikten varit att direkt eller på omvägen över kvittning skaffa borgenären betalning.

Det kan enligt beredningen ifrågasättas, att man skulle kunna bygga

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975:6 109

hithörande kvittningsförbud vid skuldsättning på den bestämmelse om återvinning av betalning med ovanliga betalningsmedel som upptagits i beredningsförslaget. En särskild bestämmelse om förbud mot kvittning skulle därför vara överflödig. Beredningen anser att det emellertid måste bli miSSVisande att bland kvittningsförbuden i 121 & utelämna det ganska praktiska fall som här är i fråga. För konkursboet är det också enligt beredningens uppfattning enklare att kunna åberopa ett klart direkt kvittningsförbud än att behöva gå omvägen över återvinning för att ta till vara sin rätt.

På grund av det anförda föreslår beredningen en bestämmelse, enligt vilken borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omstän- digheter att det är att jämställa med betalning med ovanliga betalnings- medel. inte får kvitta i den mån dylik betalning hade kunnat bli föremål för återvinning. Om borgenären av en tillfällighet råkat i skuld till gäldenären (han har t.ex. ådragit sig skadeståndsskyldighet mot gäldenären på grund av trafikovarsamhet), föreligger inte sådan skuldsättning som omfattas av förbudet.

Beredningen har även i övrigt sett över reglerna om kvittning. Beredningens förslag berörs närmare i 121-121 b 55 i departe- mentsförslaget.

7.2 Remissyttranden Beredningens förslag rörande kvittning under konkurs har inte föranlett något uttalande i sak annat än från TCO. Organisationen framhåller att den vid flera tillfällen har ställt sig mycket skeptisk till kvittningsinstitutet. Rent allmänt anses det otillfredsställande att en konkursborgenär med en oprivilegierad fordran skall kunna erhålla betalning på övriga borgenärers —— däribland löneborgenärers — bekostnad och på detta sätt delvis för- rycka förmånsrättssystemet. TCO påpekar att lagstiftaren genom förmånsrättslagen har sökt tillgodose att de socialt sett mest motiverade fordringarna får utdelning i konkurser. Detta borde enligt organisationen vara tillräckligt skäl för att inskränka rätten till kvittning i konkurs, men i stället har denna rätt i förslaget utvidgats. TCO erinrar om att organisa- tionen i sitt yttrande över lagberedningens diskussionspromemoria ang. kvittning mot lönefordran m.m. framhållit att ett fullständigt förbud mot kvittning knappast kan försvaras. Däremot anser TCO att ett dylikt förbud är motiverat i konkurs. I vart" fall borde kvittning i konkurs inte vara tillåten i de fall då detta påverkar fordringar med bättre rätt enligt förmånsrättslagen. Förslaget har i övrigt föranlett påpekanden av redaktionell natur.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975:6 110

8 Solidariska skuldförhållanden

8.1 Lagberedningen Beredningen framhåller att det vid de nordiska överläggningarna har ansetts. att borgenärens företrädesrätt till utdelning i solidariskt förpliktad gäldenärs konkurs, i fall då han före konkursbeslutet i den aktuella konkursen fått motta avbetalning från medgäldenär, borde vidgas utöver vad som nu gäller. Det har synts ändamålsenligt, att det solidariska betalningsansvaret bättre än nu utnyttjas för att säkerställa betalning till borgenären. Detta kan vinnas genom att borgenären i större omfattning än f.n. får bevaka sin fordran i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs utan avdrag för betalning från medgäldenär. Härav följer, att medgäldenär som gjort avbetalning får stå tillbaka i fråga om rätt till utdelning i den aktuella konkursen. De ändringar som beredningen av denna anledning föreslår (133 och 134 55) rör sålunda borgenärens utdelningsrätt i den aktuella konkursen och hans ställning i förhållande till konkursgäldenärens medgäldenärer. I båda hänseendena förbättras borgenärens rätt genom förslaget. Sammanlagt skall han givetvis inte få lyfta mer än det fordringsbelopp som återstår ob-etalt jämte ränta. Beredningen menar att den föreslagna regleringen kan motverka att borgenären alltför brådstörtat söker gäldenärerna i konkurs för att inte få sin utdelningsrätt i konkursen minskad genom en frivillig betalning. Särskilt med hänsyn till önskemål från norsk sida har i de nordiska förslagen upptagits till reglering det fallet att gäldenär ställt säkerhet i sin egendom för regressfordran som solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom (134 a 5). Syftet med de bestämmelser som föreslås härom är, att konkursgäldenären och hans bo inte skall belastas dubbelt genom den säkerhet som lämnats och utdelning som borgenären får i konkursen. I detta sammanhang har också uppmärksammats det fallet att konkurs- gäldenären har fordran mot medgäldenär som denne kunnat använda till kvittning. I anslutning till praxis och rådande uppfattning föreslås vidare en uttrycklig föreskrift, enligt vilken bestämmelserna om solidariskt betalningsansvar skall ha motsvarande tillämpning i fall då borgenären fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom, dvs. egendom som tillhör annan än konkursgäldenären (135 G). Beredningen utgår från att de föreslagna bestämmelserna liksom de nu gällande skall tillämpas analogislzt vid ackord. I fortsättningen uttalar beredningen att för svenskt vidkommande särskilt har behandlats i vad mån bevakning bör fordras för att borgenär skall få räkna utdelning på högre belopp än sin aktuella fordran (134 e 5). Viss oklarhet har uppkommit på denna punkt. Beredningen har stannat för

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975:6 ll 1

att ingen skall behöva bevaka mer än sin aktuella fordran för att han skall få räkna sig till godo utdelning på högre belopp när han är berättigad till denna förmån. Vad som sägs om bevakning i 133-135 55 KL saknar därför motsvarighet i förslaget, frånsett det speciella fall som avses i 134 c 5. Av beredningens förslag följer å andra sidan, att borgenär inte i konkursen får rösta för högre belopp än den aktuella fordringen.

Beredningen föreslår vidare, att 136 & KL ändras på sådant sätt att den nuvarande skillnaden i utdelningshänseende mellan eventuella regress- fordringar och andra suspensivt villkorade fordringar upphör. Liksom hittills skall enligt förslaget alla suspensivt villkorade fordringar beaktas vid annan utdelning i konkursen än slututdelning. Även vid slututdelning skall sådan fordran beaktas, om det inte saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. I fråga om eventuella regressfordringar torde förslaget i praktiken inte komma _att innebära någon ändring i sak.

8.2 Remissyttrandena De föreslagna reglerna om borgenärs rätt till utdelning i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs har i stort sett lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. På enstaka punkter har gjorts uttalanden som redovisas i specialmotiveringen.

9 Departementschefen

9.1 Allmänna synpunkter Fullgörandet av ett betalningsanspråk garanteras ytterst av att gälde- närens egendom kan tas i anspråk tvångsvis för att tillgodose fordrings- ägarens krav. Det sker genom att samhället medverkar till att någon form av exekutiv åtgärd vidtas beträffande egendomen. Exekutionen kan vara inriktad på att tillgodose en enstaka borgenärs fordran genom att endast så stor del av gäldenärens egendom tas i anspråk som svarar mot fordringen. Detta är fallet vid utmätning och införsel. Frågor av det slaget regleras i utsökningslagen (1877:31 s. 1) och till denna anslutande författningar. Exekutionen kan emellertid också syfta till att dra in all gäldenärens egendom i förfarandet. Detta blir aktuellt när gäldenären är insolvent, dvs. är ur stånd att betala sina skulder allt efter som de förfaller. I sådana fall träder reglerna om konkurs i funktion. Konkursreglerna utgår från att när flera borgenärer inte kan få full täckning för sina fordringar förlusten i princip skall fördelas proportionellt i förhållande till storleken av vars och ens fordran. Konkursens primära uppgift är därför att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis Och efter Visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975:6 112

gäldenärens insolvens. Härigenom motverkas den kapplöpning mellan borgenärerna om gäldenärens tillgångar som annars lätt skulle ytterligare försämra dennes ekonomiska ställning. Konkursinstitutet tjänar med andra ord till att stärka den allmänna krediten i affärslivet och till att förebygga att tillfälliga betalningssvårigheter för gäldenär leder till full- ständigt ekonomiskt sammanbrott för denne.

Innehållet i vår nuvarande KL, vilken tillkom år 1921, kan grovt sett uppdelas i två huvudkategorier av regler, nämligen den materiella konkursrätten och reglerna om själva förfarandet för avvecklingen av konkursbo. Till den förra kategorin hör främst regler om förutsättningarna för att gäldenär skall få försättas i konkurs, konkursgäldenärens rådighet över sin egendom och återvinning till konkursbo. Till den senare kategorin hör framför allt regler om förvaltningen av konkursbo, bevakning av fordringar i konkursen och fördelning av boets medel m_ellan borge- närerna. Regleringen av konkursinstitutet är utförlig och tillämpningen av konkursförfarandet kostsam. Om konkursbos tillgångar inte förslår till konkurskostnaderna kan därför i vissa fall tillämpas ett förenklat för- farande (s.k. fattigkonkurs). En översikt över konkursinstitutet återfinns i avsnitt 2.1 , till vilket här får hänvisas.

Antalet konkurser har under senare år ökat kraftigt. Medan antalet nya konkurser år 1960 var 1 483, utgjorde motsvarande siffra år 1972 4 260. Antalet avslutade konkurser uppgick år 1960 till 1 486 och år 1972 till 4 366. Av sistnämnda antal var inte mindre än 2 818 (64.5 %) ursprunglig fattig- konkurs, dvs. konkurs som från början handlagts i förenklad ordning (se vidare SOU 1974:6 s. 63 och 219 ).

År 1960 beslöt Kungl. Maj:t att lagberedningen skulle ta upp frågan om reformering av utsökningslagen och lagstiftning som har samband med denna. Härmed åsyftades bl.a. konkurslagstiftningen. Beredningens uppdrag i denna del har redan resulterat i att vissa delreformer genomförts på konkursrättens område. På grundval av beredningens betänkande (SOU 1968:41) Utsökningsrätt VII antog statsmakterna år 1970 (prop. 19702136, ILU l970z65, rskr 1970:449) en ny ackordslag (1970:847). Genom denna har skapats förutsättningar för att ackordsförfarande utan konkurs skall kunna användas i större utsträckning än tidigare. Lagen har föranlett vissa följdändringar i konkurslagen. Ibetänkandet (SOU l969:5) Utsökningsrätt IX lade beredningen fram förslag till lag om ordningen för betalning av fordringar (förmånsrättsordning). Förslaget ledde till antagandet (prop. 1970:]42, lLU 1970:80, rskr 1970:451) av förmånsrättslagen (1970:979). I denna lag bestäms den ordning efter vilken borgenärer inbördes har rätt till betalning vid utmätning eller konkurs. Vissa ändringar i konkurslagen har vidare företagits i samband med reformer på utsökningslagstiftningens område.

I sammanhanget finns också anledning att erinra om en annan reform på det konkursrättsliga området, nämligen tillkomsten av lagen (1970:741) om

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975:6 113

statlig lönegaranti vid konkurs (prop. l970:201, 1LU l970:79, rskr 1970:450). Lagen, vilken baseras på ett inom dåvarande inrikesdeparte- mentet uppprättat förslag, innebär att staten svarar för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försätts i konkurs. Garantin omfattar sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i kon- kursen. Den är i fråga om förfallna fordringar för varje arbetstagare maximerad till ett belopp som motsvarar högst fem basbelopp enligt lagen (l962:381) om allmän försäkring. Garantin finansieras genom en arbets- givaravgift. '

I det betänkande som nu föreligger till bedömande, Utsökningsrätt X (SOU l970:75), har lagberedningen lagt fram förslag till revision av i första hand den materiella konkursrätten. Förslaget rör konkursgrunderna, gäldenärens rådighet över sin egendom (legitimation), återvinning till konkursbo, kvittning under konkurs och solidariska skuldförhållanden. Härutöver behandlas också förfarandet i inledningsskedet av konkurs. Förfarandet i övrigt i konkursärenden lämnas däremot åt sidan. Förslaget innehåller således framför allt en nyreglering av de frågor som behandlas i 1 och 2'kap. KL, varjämte det upptar vissa ändringar i 3, 5, 6, 9 och 11 kap. samma lag. Det har även föranlett förslag till en del följdändringar i bl.a. ackordslagen och vissa centrala civilrättsliga lagar.

Vid utarbetande av betänkandet har lagberedningen ienlighet med sina direktiv samrått med de sakkunniga som haft motsvarande lagstiftnings- uppdrag i Danmark. Finland och Norge. Därvid har enighet nåtts om att begränsa det nordiska samarbetet på området till i huvudsak den materiella konkursrätten. De danska och norska konkurskommittéerna har numera lagt fram förslag till revision av konkurslagstiftningen i resp. land.

Vad lagberedningen föreslår beträffande regleringen av konkursgrun- derna, gäldenärens legitimation och det inledande förfarandet i konkurs innefattar endast relativt begränsade ändringar i nuvarande lagstiftning. Reglerna om återvinning har däremot blivit föremål för en genomgripande omarbetning. Även i bestämmelserna om kvittning och solidariska skuldförhållanden föreslås omfattande ändringar. Ett viktigt syfte bakom revisionen har varit att så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från gäldenärens Sida i samband med förestående konkurs. Översynen har vidare bl.a. syftat till att förenkla och modernisera regelsystemet.

Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Den kritik som framförs gäller i huvudsak enskildheter i förslaget. Från några håll ifråga- sätts dock om inte ett genomförande av detta bör anstå i avbidan på att det harmoniseringsarbete slutförs som sedan ett antal år pågår på det konkursrättsliga fältet inom de europeiska gemenskaperna (EG).

Som jag redan nämnt har översynen av konkurslagstiftningen under de senaste åren lett till att vissa partiella reformer genomförts på detta område. Vad som återstår är en revision av den materiella konkursrätten och av själva förfarandet i konkursärenden. Det råder i och för sig

8 Riksdagen 1975. [saml. Nr6

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975:6 114

knappast delade meningar om det befogade i att konkurslagen. som i sina huvuddrag stått oförändrad sedan tillkomsten år 1921, blir föremål för en sådan översyn. Vad som kan föranleda viss tvekan är däremot om revi- sionen bör företas i ett större sammanhang eller — liksom hittills —— genomföras etappvis.

När det gäller att ta ställning i denna fråga bör först erinras om att konkurslagskommittén sedan år 1971 förbereder en översyn av reglerna om konkursförfarandet. Kommittén har innevarande år avlämnat delbe- tänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. I detta läggs fram förslag om ett nytt summariskt förfarande för små och enkla konkurser. Den föreslagna ordningen avses skola ersätta de nuvarande fattigkonkur- serna och vissa av de konkurser som enligt gällande lag skall handläggas i ordinär form. I betänkandet föreslås vidare nya regler om ansvaret för konkurskostnader och om företrädesordningen mellan sådana kostnader och massafordringar (fordringar mot konkursboet som sådant). Kommit- tén behandlar slutligen frågor om konkursförvaltares kvalifikationer och om utseende av förvaltare i ordinär konkurs.

Konkurslagskommitténs betänkande, vilket har remissbehandlats, övervägs f.n. inom justitiedepartementet. Förslaget rör främst den viktiga frågan hur man skall åstadkomma en snabbare och mindre kostnads- krävande avveckling av konkursbon utan att ge avkall på rimliga garantier för säkerhet och objektivitet. Denna fråga har — liksom övriga av kommittén behandlade spörsmål —— inte något direkt samband med lagberedningens förslag om revision av den materiella konkursrätten. De två förslagen har inte heller lagtekniskt sett sådan beröring med varandra att de måste tas upp till prövning samtidigt. Det bör vidare påpekas att kommitténs förslag endast innefattar det första ledet i översynen av konkursförfarandet. Med hänsyn härtill och då frågan om införande av ett nytt summariskt konkursförfarande kräver ytterligare överväganden, ser jag inte från nu nämnda synpunkter något hinder mot att de ändringar i konkurslagstiftningen m.m. som beredningen har föreslagit tas upp till prövning separat.

Beredningens förslag måste emellertid också bedömas mot bakgrund av den mer allmänna frågan om konkursinstitutets roll i det moderna sam- hället. Det ekonomiska livet har förändrats radikalt sedan konkurslagens tillkomst. Villkoren för utövande av näringsverksamhet är väsentligt annorlunda. Jag vill t.ex. erinra. om de möjligheter till lokaliseringsstöd av allmänna medel som står åtskilliga företag till buds. Staten har numera inte sällan att bevaka arbetsmarknadspolitiska och liknande samhälleliga intressen i konkurs. Det rådande systemet för betalning av skatter och avgifter till det allmänna innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta t.o.m. den största fordringsägaren. Det allmänna har därför ett dominerande intresse i många konkurser.

Det skulle mot nu skisserade bakgrund kunna hävdas att översynen av

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975:6 115

KL bör ske i ett sammanhang för att göra det möjligt att på ett över- gripande sätt beakta de olika samhälleliga intressen som gör sig gällande i konkurs. Även om vissa argument kan anföras för en sådan samlad prövning av reformbehovet, finner jag dem likväl inte så starka att de motiverar att ställningstagandet till lagberedningens förslag skjuts upp. De särskilda intressen som staten enligt vad nyss sagts har att bevaka i konkurs gäller huvudsakligen formerna för förvaltning av konkursbo. Frågor av detta slag torde få tas upp till bedömning, när ställning tas till konkurslagskommitténs förslag. De har inte något direkt samband med den av lagberedningen förordade omregleringen av främst den materiella konkursrätten. Till den del denna omreglering syftar till att motverka otillbörliga transaktioner från konkursgäldenärens sida, något som t.ex. är fallet med de föreslagna ändringarna i reglerna om återvinning. finns givetvis anledning att ta hänsyn till att staten ofta har ett dominerande borgenärsintresse i konkurs. Statens intresse sammanfaller emellertid här i huvudsak med övriga borgenärsintressen.

Frågan om en revision av konkursrätten bör även ställas in i ett inter- nationellt perspektiv. Som jag redan nämnt har lagberedningens förslag tillkommit i nordiskt samarbete. Förslaget kännetecknas av en strävan att uppnå gemensamma lösningar för samtliga nordiska länder. Även under departementsarbetet har överläggningar ägt rum mellan företrädare för de olika nordiska länderna. Av flera skäl torde det emellertid inte vara möjligt att samordna de olika ländernas lagstiftningsarbete så att i huvudsak överensstämmande lagförslag läggs fram samtidigt i alla länderna. Det torde vara tillräckligt att erinra om att Danmark genom sin anslutning till EG i första hand måst inrikta uppmärksamheten på frågan vilka kon- sekvenser det inom EG pågående reformarbetet på konkursrättens område (se avsnitt 2.3 ) har för Danmark som medlemsstat. Härtill kommer att något förslag på området i Finland ännu inte föreligger och inte heller torde vara att vänta inom den närmaste tiden. Enligt min mening bör ett genomförande av lagberedningens förslag kunna ske utan att man avvaktar att motsvarande lagförslag läggs fram i övriga nordiska länder. Jag vill tillägga att jag inte heller finner skäl att helt eller delvis skjuta upp ett ställningstagande till beredningens förslag i avbidan på resultatet av det nyss nämnda EG-samarbetet på det konkursrättsliga området. Det är ännu ovisst när någon internationell överenskommelse på grundval av detta samarbete kan tänkas komma till stånd. Det är vidare för tidigt att nu uttala sig om det kan bli aktuellt med någon svensk anslutning till en sådan överenskommelse.

Jag finner mot denna bakgrund övervägande skäl tala för att en reform av främst den materiella konkursrätten nu bör komma till stånd på grundval av lagberedningens förslag. Reformen får ses som en viktig etapp iden fortgående översynen av konkurslagstiftningen.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975:6 116

9 Riksdagen 1975. ] saml. Nr6

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975 :6 130

också avståenden som görs dessförinnan. Beträffande de förra uppkommer frågan om gäldenären trots konkursen genom avstående kan hindra att konkursboet omfattar egendom som han ärver eller får genom testamente. Beträffande avståenden före konkursbeslutet är i stället fråga om den rättshandling avstående-t representerar kan återvinnas och därmed den egendom avståendet avser föras till konkursboet. Till grund för beredningens förslag ligger även i nu förevarande del samråd med övriga nordiska kommitterade.

Nuvarande ordning, som i betydande utsträckning ej är reglerad i lag. kan i korthet sägas innebära följande. Arvinge kan i princip avsäga sig arv medan arvlåtaren ICVer. Sådan arvsavsägelse kan göras utan hinder av att arvingen är i konkurs och kan inte återvinnas. Sedan arvlåtaren avlidit kan däremot arvinge som är i konkurs inte med verkan mot konkursboet avstå från sin arvsrätt. Sådant avstående som gjorts före konkursen kan i överensstämmelse härmed i princip återvinnas. Beträffande testamente som inverkar på gäldenärs arvsrätt är rättsläget f.n. något oklart. Så långt råder emellertid ingen tvekan att arvinge som är i konkurs inte är behörig att godkänna testamente. Under konkurs är konkursboet i gäldenärens ställe behörigt att klandra testamente, som inverkar på gäldenärens arvsrätt.

Beredningen har inte ansett att det finns anledning ändra vad som f.n. gäller om arvsavsägelse vare sig denna sker medan arvlåtaren lever eller sedan han avlidit. I överensstämmelse härmed lägger beredningen inte fram några förslag i den delen. Beträffande testamente som inverkar oförmånligt på gäldenärs arvsrätt föreslår beredningen däremot vissa ändringar i förhållande till gällande rätt. Sålunda skall enligt beredningens förslag gäldenären —— oavsett om han är i konkurs eller inte — själv få bestämma om testators vilja skall respekteras. Gäldenären skall även ensam få bestämma. om gåva som kränker hans laglott skall angripas eller inte. I fråga om testamente som är till gäldenärens förmån lägger beredningen inte fram något förslag utan nöjer sig med att söka precisera vad gällande rätt får anses innebära. Beredningen utgår från att ett avstående som gäldenären gjort före konkursbeslutet genom att icke bevaka testamente blir bindande för boet. Vad beredningen i övrigt anföri detta ämne innebär att skillnad i princip inte görs mellan legalarv och testamentsrätt.

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Jag har inte heller för egen del något att invända vare sig mot beredningens lagförslag eller mot beredningens uttalanden om vad gällande rätt får anses innebära. Jag ansluter mig därför till beredningens förslag.

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975:6 13] 9.2.4 Återvinning till konkursbo

I 28-40 55 KL ges regler om att egendom som frångått gäldenären genom vissa i och för sig giltiga rättshandlingar kan återföras till konkursboet under särskilda omständigheter. Återvinningens rättsverkningar gäller i första hand förhållandet mellan gäldenärens medkontrahent och konkurs- boet. Gäldenärens medkontrahent är skyldig att till konkursboet bära tillbaka vad han uppburit genom den transaktion som skall gå åter, boet vad gäldenären uppburit. I fråga om boets skyldighet görs dock undantag när det gäller vederlag som inte kommit boet till godo och som gäldenärens medkontrahent visste skulle komma att undandras borgenärerna. Vad som sagts nu har i huvudsak motsvarande tillämpning om egendom, vartill konkursboet har återvinningsrätt, överlåtits till tredje man och denne inte var i god tro när han förvärvade egendomen." Talan om återvinning kan endast föras för boets räkning. Konkursboet har dock ingen skyldighet att väcka sådan talan.

Nuvarande återvinningsregler är uppbyggda enligt följande system. I första hand anges i varje paragraf en typ av återvinningsgrundande transaktion. För varje typ av transaktion uppställs ett tidsrekvisit av innehåll att den återvinningsbara handlingen måste ha skett inom en viss tid före konkursansökningen eller under tiden mellan denna och konkurs- beslutet. Längden av dessa frlSlCI' varierar allt efter den återvinnings- grundande transaktionens karaktär. Härjämte uppställs i vissa fall ett särskilt krav på att borgenärerna genom den ifrågavarande transaktionen drabbats av skada och i en del fall ett krav på särskild insikt hos gälde— närens medkontrahent om gäldenärens ekonomiska förhållanden eller om att han kommit att gynnas särskilt i förhållande till övriga borgenärer.

Vid sidan av reglerna om återvinning finns andra regler genom vilka ett konkursbo har möjlighet att återföra egendom. som gäldenären bortfört ur boet. eller att få ersättning för sådan egendom. Med stöd av allmänna regler om skadeståndsskyldighet kan sålunda en borgenär, som förfarit illojalt. förpliktas utge skadestånd när gäldenärsbrott enligt 11 kap. brottsbalken ägt rum. Till konkursboets förfogande står också direkta ogiltighetsregler. Jag tänker främst på avtalslagens regler om rätts- handlingars ogiltighet och på grundsatsen att simulerade rättshandlingar inte kan göras gällande mellan parterna. Enligt de regler om gäldenärens förlust av rådighet. vilka jag tidigare behandlat. gäller vidare att rätts- handlingar som gäldenären företagit efter konkursbeslutet i princip blir ogiltiga i förhållande till konkursboet. Jag _vill också nämna. att ll7 & lagen ( 1927:77 ) om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse enligt vilken konkursbo från försäkringsbolag kan återkräva vissa försäkringspremier som gäldenären erlagt.

Den första återvinningsregeln tillkom år 1862. Regelsystemet har därefter byggts ut undan för undan allt efter som reformbehov uppstått. Det nuvarande systemet har därför kommit att bli mindre enhetligt. Reglerna är inte heller så klara och koncisa som är önskvärt, varför

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975:6 . 132

systemet har blivit förhållandevis svårtillgängligt.

Lagberedningen har föreslagit en helt ny reglering av återvinnings- institutet. Förslaget har kommit till efter ett nära samarbete med ' kommittéerna från de övriga nordiska länderna. På flera punkter har beredningen i fråga om behovet av revision hänvisat till önskemålet att nå nordisk enhetlighet. Önskemål om reformering av reglerna har också framkommit vid en enkät som beredningen företagit år 1962 hos ett stort antal myndigheter och organisationer.

Innan jag går närmare in på beredningens förslag vill jag något beröra de principiella utgångspunkterna fören reform.

En av återvinningsinstitutets viktigaste funktioner ligger i att motverka att borgenärer gentemot gäldenär i ekonomiskt trångmål företar bråd- störtade åtgärder. som syftar till att ge dem en bättre ställning om konkurs inträffar men som samtidigt kanske blir den direkta orsaken till ett full- ständigt ekonomiskt sammanbrott. Genom att återvinningsinstitutet motverkar att borgenärerna löper i kapp skyddas både gäldenären och borgenärskretsen som sådan. Härtill kommer att borgenärerna blir mer jämnspelta och inte tvingas att kontinuerligt följa gäldenärens ekonomiska ställning för att ta till vara sin rätt. Att borgenärerna blir jämnspelta gör det också möjligt att skjuta upp konkursens inledande medan alternativa möjligheter att komma till rätta med gäldenärens betalningssvårigheter undersöks.

Återvinningsinstitutet har också en annan mycket viktig funktion. Borgenärerna skall genom förekomsten av återvinningsregler vara tryggade mot att gäldenären på ett mot borgenärskretsen illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem.

För att återvinningsinstitutet skall fylla sin först nämnda funktion är det betydelsefullt att återvinningsreglerna får träffa en mycket vid krets av rättshandlingar som företas kort före konkursutbrottet. Beträffande insti- tutets andra huvudfunktion är det särskilt av vikt att benefika transak- tioner och transaktioner gentemot närstående uppmärksammas. För att tillgodose huvudsyftena med återvinning är det också betydelsefullt att de tidsfrister som ställs upp inte är för knappa.

De grundläggande värderingar som ligger bakom nuvarande regler om återvinning går åtskilligt tillbaka i tiden. Som jag nyss nämnde infördes återvinningsinstitutet i Sverige år 1862. Dess tillämpningsområde utvidgades avsevärt genom 1921 års konkursrättsreform, bl.a. genom att vissa frister förlängdes. Fristerna har därefter varit oförändrade. Redan den utveckling som har ägt rum i samhället under det senaste halvseklet talar för att reglerna nu bör ses över. Företagens omfattning har vuxit starkt och affärsförbindelserna sträcker sig ofta vida omkring, inom och utom landets gränser. Nya former för kreditgivning har tillkommit. Ett företags medkontrahenter kan av naturliga skäl numera inte normalt förutsättas ha fortlöpande kännedom om företagets ekonomiska ställning.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975:6 133

Skall därför borgenärerna i ett modernt samhälle vara skyddade mot att andra borgenärer i ett kritiskt läge tränger sig före, behövs en generell förlängning av återvinningsfristerna. En sådan utveckling skulle vara väl förenlig med de önskemål som framställts från dansk och norsk sida vid de nordiska kommittéöverläggningarna.

Särskilda skäl för att förlänga återvinningsfristerna finns i fråga om sådana benefika transaktioner och transaktioner gentemot närstående som syftar till att undandra skatt. Staten är genom sina skatteanspråk huvud- borgenär i de flesta konkurser. Den tid som förflyter från det att skatt— skyldighet uppstår till dess staten kan realisera ett skatteanspråk ryms emellertid i allmänhet inte inom återvinningsfristerna. För att komma till rätta med transaktioner, genom vilka gäldenären i syfte att undgå skatte- betalning överför tillgångar framför allt på närstående, är det av vikt. att tidsfristerna för återvinning förlängs.

Vid en reform av återvinningsinstitutet måste även beaktas intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen. Hänsyn till detta intresse har i gällande regler bl.a. tagit sig det uttrycket att det för återvinning särskilt beträffande vissa onerösa transaktioner uppställs krav på att gäldenärens medkontrahent skall ha haft viss insikt om att han gynnades framför andra borgenärer eller i vissa fall om att övriga borgenärer led skada genom den återvinningsgrundande transaktionen. Detta krav på insikt skapar givetvis bevissvårigheter. Som beredningen framhållit torde återvinningsreglerna av den anledningen ha varit för restriktiva. Det framstår numera också av andra skäl som mindre befogat att basera reglerna på vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse. Som jag nyss nämnde kan i ett modernt samhälle ett företags medkontrahenter av naturliga skäl inte normalt förutsättas ha någon ingående kännedom om dess ekonomiska ställning. När gäldenären gynnat viss borgenär på andras bekostnad kan de subjektiva rekvisiten därför hindra rättelse. I sådan riktning verkar också de betalningssätt som numera används, t.ex. över bank- eller postgiro. och svårigheten att bestämma vilka fysiska personers goda eller onda tro som bör bli avgörande när betalning e.d. skett till ett större företag, kommun eller staten. Det erbjuder t.ex. uppenbara svårigheter att bestämma. i vilka fall staten skall anses vara i ond tro beträffande skattebetalares solvens när denne inbetalar sin skatt.

En brist i det nuvarande systemet är även att det inte innefattar möjlighet till en elastisk tillämpning. Antingen går en transaktion åter eller också inte. Någon egentlig möjlighet att ta hänsyn till särskilda omständigheter så att verkan av återvinningen mildras finns inte. Särskilt om man i högre grad än nu utformar reglerna objektivt, utan hänsyn till vad gäldenärens medkontrahent insett eller bort inse, ökas behovet av en sådan möjlighet.

Lagberedningens förslag innebär främst att tillämpningsområdet för återvinningsreglerna vidgas avsevärt. Utvidgningen åstadkoms på flera

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975:6 134

sätt. Återvinningsfristerna är generellt betydligt förlängda i förslaget. Detta är särskilt förhållandet när det gäller återvinning som riktar sig mot gäldenärens närstående. Tillämpningsområdet för återvinningsreglerna vidgas också genom att de flesta reglerna är så utformade, att återvinning inte längre skall vara beroende av att gäldenärens medkontrahent haft insikt om gäldenärens ekonomiska ställning eller om att han gynnades framför andra borgenärer. Reglerna har med andra ord gjorts mer 'objek- tiva '. Genom en på subjektiv grund utformad återvinningsregel av generell karaktär infångas slutligen de fall där gäldenären på otillbörligt sätt gynnat viss borgenär framför andra eller låtit egendom undandras sina borgenärer eller låtit sina skulder öka till skada för dem. Denna regels tillämpning förutsätter bl.a. att gäldenärens medkontrahent var i ond tro beträffande de omständigheter som gjorde transaktionen otillbörlig. Den regel i KL som kan sägas svara mot beredningens regel för otill- börlighetsfall har i flera avseenden mer begränsad räckvidd.

Beredningens förslag lämnar ökat utrymme för ett hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. I fråga om innebörden av återvinning är särskilt att märka att rätten till återvinning skall kunna jämkas. om det som part skall återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den återvinningsgrundande transaktionen eller om andra synnerliga skäl föreligger.

Beredningens förslag tillgodoseri betydande utsträckning de synpunkter jag nyss angett. Det har också mottagits positivt vid remissbehandlingen. Jag anser därför att det i huvudsak bör läggas till grund för en reform av återvinningsinstitutet.

De återvinningsgrundande transaktionerna i beredningens förslag omfattar i första hand gåva och vissa gåvoliknande transaktioner. bodelning som innefattar eftergift till förmån för make eller makes dödsbo, utbetalning av oskäliga löner e.d. till närstående, avsättningar till pensions- eller personalstiftelse. betalning som gjorts med ovanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och som ändå inte kan anses som ordinär, kvittning under mot- svarande förhållanden sarnt pantsättning eller liknande säkerställelse i efterhand. Härtill kommer utmätning. Reglerna rörande nu angivna åter- vinningsfall har i förhållande till gällande lag gjorts mer objektiva i förut nämnd mening. Detta synes mig vara en lämplig ordning och jag ansluter mig därför till beredningens uppfattning härvidlag.

I specialmotiveringen kommer jag att närmare behandla frågor om vilka transaktioner som skall träffas av återvinningsreglerna. Redan nu vill jag emellertid ta upp ett par spörsmål om vissa generella undantag från reglerna.

I fråga om återvinning av förmånsrätt eller betalning som någon vunnit genom utmätning föreslår beredningen ett undantag beträffande utmätning för underhåll enligt giftermåls— eller föräldrabalken (35 å andra stycket

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975:6 135

beredningens lagförslag). Beredningen framhåller att en underhållsbe- rättigad kan ha haft en lång väg att vandra innan han hunnit till exekution för behjärtansvärda underhållskrav. För den skull har beredningen ansett det behövligt att beträffande rimliga familjerättsliga underhållsbidrag göra avsteg från regeln att den betalning eller förmånsrätt som vunnits genom utmätning i vissa fall skall kunna återgå. En förutsättning för att förmåns— rätten eller betalningen inte skall återgå är enligt förslaget att den under- hållsberättigade inte gynnats otillbörligen genom utmätningen.

Jag delar beredningens uppfattning att den förmånsrätt eller betalning som vunnits genom utmätning normalt inte bör kunna gå åter när det gäller familjerättsliga underhållsbidrag. Enligt min mening bör man kunna ta ytterligare ett steg. Inte heller frivilligt erläggande av sådant underhålls- bidrag som är förfallet till betalning bör kunna återvinnas. om inte den underhållsberättigade gynnats otillbörligt (jfr SOU l970:75 s. 150)._Ett otillbörligt gynnande kan föreligga t.ex. om betalning eller utmätning avsett ett stort engångsbelopp samtidigt som andra skulder förblivit obetalda. Har periodiskt bidrag fastställts av domstol efter prövning av beloppet, bör detta i och för sig godtas. om inte den aktuella utmätningen eller betalningen till följd av kumulation av en rad vid olika tidpunkter förfallna bidrag sammanlagt omfattar ett så betydande belopp att dess . uttagande kan sägas innebära ett otillbörligt gynnande.

Beredningen har inte närmare berört frågan om betalning av skatt bör ges någon särställning i återvinningshänseende. 1 olika sammanhang konstaterar dock beredningen att återvinning av skattebetalningar är förenade med särskilda problem. Bl.a. påpekar beredningen att det är mycket svårt att fastställa under vilka omständigheter staten som mottagare av skattebetalningar kan anses vara i ond tro beträffande gäldenärens insolvens. Beredningens förslag i fråga om återvinning av betalning innebär att skattebetalningar som gjorts i behörig ordning är friade från återvinning ( SOU 1970:75 s. 150 ). Såsom ordinära betalningar torde enligt beredningen böra räknas även sådana löpande betalningar som fullgörs först någon tid efter förfallodagen. om gäldenären brukat successivt göra rätt för sig i efterhand.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) har framhållit att det inte är ovanligt att fysisk eller juridisk person som försatts i konkurs kort tid dessförinnan levererat betydande belopp till kronofogdemyndighet för betalning av restförd skatt (se under 35 å föreliggande lagförslag). Såväl EON som kronofogdeföreningen har påpekat, att det kan uppstå svårigheter att avgöra huruvida sådan betalning är ordinär. Båda remiss- instanserna har härutöver kritiserat beredningens lösning av frågor om återvinning av vissa skatter ur mer principiell synvinkel. Föreningen framhåller att skatteskulder för innehållen skatt på anställdas löner samt mervärdeskatt intar en särställning jämfört med andra gäldenärens skulder genom att beträffande båda skatteslagen företagarna anförtrotts att åt

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975:6 136

samhället inkassera skatter. som faktiskt betalas av anställda resp. konsumenter. Föreningen har med hänsyn till såväl nyss nämnda tolkningssvårigheter som de båda skatteslagens särställning hemställt att all betalning av sådan skatt undantas från återvinning.

Vad remissinstanserna anfört ger anledning att något närmare gå in på den allmänna frågan om återvinning av fiskala fordringar över huvud taget. Det kan först konstateras att det allmänna som skatteborgenär har en i vissa hänseenden sämre situation'än enskilda borgenärer. De senare kan i allmänhet ”välja ' sina gäldenärer och före eller efter skuld- förhållandets uppkomst kräva säkerhet i form av t.ex. pant eller borgen. Dessa möjligheter står inte det allmänna till buds i fråga om skatte- fordringar. Det går normalt lång tid från det en skattefordran konstateras och till dess den förfaller till betalning. Denna tidrymd kan förlängas avsevärt genom olika åtgöranden från den skattskyldiges sida. En gäldenär har även ofta en särskild inställning till'skattefordringar. I de flesta fall torde de skattskyldiga i första. hand söka förnöja andra borgenärer. Kronofogdemyndigheterna har att ta hänsyn till ett flertal omständigheter vid skatteindrivningen och måste därför ofta gå med på uppgörelser om avbetalningar av skatteskulder under ganska lång tid. Synpunkter som dessa har varit avgörande vid utformningen av gällande förmånsrätt i konkurs för skattefordringar (prop. l970:142 s. 100 och prop. l971:142 s. 28). Samma synpunkter har anlagts i fråga om de sociala avgifterna.

Återvinningsbestämmelserna har som i det föregående framhållits den allmänna funktionen att motverka åtgärder från gäldenärens sida som är till skada för borgenärerna. En skattskyldig kan emellertid knappast tänkas vilja gynna det allmänna framför andra borgenärer. I regel är det tvärtom när insolvens uppkommer. Skattefusk och skatteflyktsåtgärder ligger ofta bakom den dominerande ställning skattefordringar har i flertalet konkurser.

Enligt nuvarande ordning är det i och för sig inte uteslutet att återvinning kan ske av skatt som inbetalats före konkursutbrottet. Återvinningsfall som avsett betalda skattebelopp har dock varit utomordentligt sällsynta. I praktiken har återvinning för det mesta heller inte kunnat komma till stånd på grund av svårigheterna att avgöra huruvida kronan varit i ond tro i den mening som avses i nuvarande återvinningsregler (se t.ex. 30 5 om betalning av" skuld inom 30 dagar före konkursansökningen).

Det bör framhållas att den materiella räckvidden av frågan om återvinning av skattebetalning är jämförelsevis begränsad. Skatter har nämligen i allmänhet förmånsrätt enligt 13 % förmånsrättslagen och en återvinningstalan mot det allmänna kan på grund härav få praktisk betydelse endast om fordringsägare med bättre förmånsrätt åsidosatts genom skattebetalningen eller om konkurskostnader eller s.k. massa- fordringar mot boet annars inte skulle täckas. Det bör dock påpekas att det allmänna på grund av lagen om statlig lönegaranti vid konkurs i flertalet

• Sida 137
•  Original

Prop. 197516 137

fall torde ha att ersätta sådan fordringsägare som skulle kunna lida förlust om återvinning av betalda skatter inte kommer i fråga.

Vad som nu anförts ger anledning att inta den principiella ståndpunkten att nya bestämmelser om återvinning under inga omständigheter bör vidga möjligheterna till återvinning av betalda skatteskulder. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om återvinning av skuldbetalning kan i och för sig inte heller antas få denna effekt. Som framgår av remissvaren kan emellertid bestämmelsen ge upphov till vissa tillämpningsproblem.

En total bedömning av spörsmålet leder enligt min mening till att åter- vinning av skatter och därmed jämställda skulder bör helt uteslutas genom en uttrycklig bestämmelse. En sådan lösning torde i endast obetydlig grad medföra en annan faktisk situation vid konkurs än den som nu föreligger men skulle medföra praktiska fördelar för myndigheterna och konkurs- förvaltaren. I fråga om övriga borgenärers rätt vill jag hänvisa till att nu ifrågavarande fordringar med något enstaka undantag tillagts förmånsrätt i konkurs. Återvinning av sådan fordran kan därför som regel inte medföra någon förmån för övriga borgenärer, om man tar hänsyn bl.a. till att lönefordringar skyddas av den statliga lönegarantin.

En undantagsbestämmelse av nu avsett slag bör avse endast förfallen skattefordran. Sociala avgifter. bl.a. de särskilda arbetsgivaravgifterna. bör ges samma ställning som skattefordringar i förevarande hänseende. En undantagsregel bör lämpligen anknyta till den precisering av kategorin skatter och allmänna avgifter som skett i ] 5 lagen ( 1971:1072 ) om förmånsberättigade skattefordringar m.m.

Familjeföretagens förening har i sitt remissyttrande anfört att det inom återvinningsinstitutets ram bör skapas ökade möjligheter att skaffa utredning om transaktioner och åtgärder inom en företagsgrupp. Det finns emellertid enligt min mening inte underlag för att bedöma behovet av sådana regler inom ramen för den konkursrättsreform som nu skall genomföras. Jag vill emellertid inte utesluta att det kan bli aktuellt att ta upp frågan i ett senare sammanhang.

Som nyss påpekats har beredningen till de objektivt bestämda reglerna om återvinning fogat en på subjektiva rekvisit grundad bestämmelse som tar sikte på fall då gäldenären förfarit otillbörligt och den andra parten var i ond tro (36 & beredningens lagförslag). Bestämmelsen är betydligt mer omfattande än sin närmaste motsvarighet i 34 & KL. Den är sålunda inte bara subsidiär till övriga återvinningsfall och träffar inte enbart avtal som gäldenären ingått utan även rättshandlingar av andra slag som han före- tagit. Beredningens förslag i denna del har i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag att förslaget är ägnat att avsevärt öka återvinningsinstitutets betydelse. Jag ansluter mig därför till förslaget. Med hänsyn till den viktiga roll bestämmelsen får bör den lämpligen placeras före de regler som avser vissa särskilt angivna åter-

• Sida 138
•  Original

Prop. 1975:6 138

vinningsgrundande transaktioner. Till den närmare utformningen av bestämmelsen återkommer jagi specialmotiveringen.

Återvinningsfristerna i KL varierar mellan en och sex månader. En särskild längre frist om ett år gäller när återvinnningstalan riktas mot gäldenärens make eller. om aktiebolag försatts i konkurs. mot vissa aktie- ägare och deras anförvanter. Beträffande den subsidiärt tillämpliga regeln för vissa subjektivt kvalificerade fall i 34 & KL gäller att återvinnings- fristen normalt är fem år men att talan mot gäldenärens make kan föras utan denna tidsbegränsning.

Beredningens förslag innebär som jag tidigare nämnt att fristerna förlängs avsevärt. Frånsett bodelning anges i de olika paragraferna i första hand en kortare frist under vilken återvinning skall äga rum utan reserva- tion. Denna frist har satts till sex månader beträffande rättshandlingar av benefik natur och till tre månader för övriga fall. I fråga om gåva och överföring av benefik natur till pensionsstiftelse liksom överföring till personalstiftelse föreslås härutöver en återvinningsfrist om ett år med möjlighet för återvinningssvaranden att gå fri. om han visar att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Genomgående föreskrivs vidare en på samma sätt konstruerad tvåårsfrist som kan åberopas mot närstående till gäldenären. Ifråga om återgång av bodelning som innefattar eftergift från gäldenärens sida föreslås endast en sådan tvåårsfrist. Ifråga om utmätning förordas dels en tremånadersfrist, dels ock en längre frist på två år som endast avser närstående. Fristen för återvinning enligt den allmänna otillbörlighetsregeln föreslår beredningen vara fem år i normal- fallet. Talan skall dock kunna riktas mot närstående utan särskild tidsbegränsning.

De flesta remissinstanser som gjort allmänna uttalanden om åter- Vinningsfristernas längd har varit positiva till beredningens förslag. Det har emellertid också uttalats farhågor för att förlängda återvinningsfrister skall kunna inverka oförmånligt på tryggheten i den allmänna omsätt- ningen. I några remissyttranden hävdas vidare att förlängda återvinnings- frister kan leda till ökade förvaltningskostnader. En kronofogdemyndighet har velat ta bort återvinningsfristerna i fråga om bl.a. vissa benefika transaktioner från en make till en annan i samband med skattebrott.

En förlängning av återvinningsfristerna är som jag framhållit förut av central betydelse när det gäller en reform av återvinningsinstitutet. De återvinningsfrister som f.n. gäller enligt KL är internationellt sett korta. Systemet att dela upp återvinningsfristerna i dels en kortare frist, dels en längre med möjlighet att undgå återvinning genom bevisning att skada inte drabbat borgenärerna. medger enligt min mening en smidig tillämpning utan att omsättningsintresset störs i alltför hög grad. Den av beredningen föreslagna avvägningen av de olika återvinningsfristernas längd alltefter den ifrågavarande transaktionens karaktär synes mig vidare lämplig. Som skall beröras senare ger också den föreslagna regeln om jämkning av rätten

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975:6 139

till återvinning möjlighet att ta särskild hänsyn till intresset av säkerhet i den allmänna omsättningen. Detta intresse bör därför inte hindra en allmän förlängning av återvinningsfristerna.

Med anledning av vad några remissinstanser anfört om att förlängda återvinningsfrister kan föranleda ökade förvaltningskostnader vill jag framhålla att det givetvis inte är meningen att en konkursförvaltare skall minutiöst granska alla transaktioner som förekommit inom de återvinningsfrister som skall gälla. Vad som åsyftas är att boet skall kunna återvinna sådana transaktioner vilka boet kan få kännedom om och vilka framstår som klart avvikande från det normala. För att återvinning över huvud taget skall övervägas bör givetvis krävas att transaktionens återgång är av verklig betydelse för borgenärerna. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att återvinningsreglernas betydelse ligger inte minst på det preventiva planet, 'dvs. att de motverkar transaktioner som är illojala eller på annat sätt skadliga för borgenärskollektivet.

Med hänsyn till det nu anförda finner jag mig i allt väsentligt kunna godta den av beredningen föreslagna förlängningen av återvinningsfris- terna. Att såsom en remissinstans ifrågasatt ytterligare förlänga dessa anser jag inte motiverat. Till frågan om återvinningsfristens längd vid utmätning återkommer jag i specialmotiveringen.

Den krets, som enligt nu gällande regler i KL kan drabbas av särskilt ingripande återvinningsregler. är mycket begränsad. Enligt 33 5 finns utvidgade återvinningsmöjligheter beträffande gäldenärens make och enligt 32 a & gäller särskilda återvinningsregler vid aktiebolags konkurs i fråga om aktieägare, som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget. och beträffande dennes make eller anförvanter.

Beredningen föreslår att den krets av närstående som bör träffas av skärpta återvinningsmöjligheter avsevärt vidgas. Som närstående skall enligt förslaget räknas först och främst vissa personligen närstående. nämligen make. trolovad. bröstarvinge. förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står vederbörande personligen särskilt nära. Med sistnämnda uttryck åsyftar beredningen i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i äktenskapsliknande förhållande samt fosterbarn. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall enligt förslaget räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse. Som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall vidare räknas den som leder dennes verksamhet samt den som är närstående till någon som enligt vad'förut sagts är närstående. Några av de sakkunniga som medverkat i beredningens arbete har anmält avvikande mening så till vida att de gjort gällande att närståendekretsen inte bör omfatta den som leder verksamheten för en näringsidkare eller juridisk person.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975:6 140

Vid remissbehandlingen har beredningens förslag i allmänhet godtagits i sina huvuddrag. De flesta som yttrat sig är emellertid negativa till förslaget att låta närståendekretsen omfatta företagsledare.

För egen del vill jag först påpeka att bestämningen av den krets som skall räknas som närstående vid återvinning synes få ske oberoende av liknande reglering i andra sammanhang, t.ex. i aktiebolagsrättsliga. förmånsrättsliga och skatterättsliga regler. Intet av de närståendebegrepp som förekommer i dessa sammanhang synes vara lämpligt att direkt överföra till reglerna om återvinning. I likhet med beredningen anser jag således att ett speciellt närståendebegrepp bör uppställas härvidlag.

Den remisskritik som har riktats-mot beredningens bestämning av när- ståendebegreppet gäller uteslutande förslaget att som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall räknas den som, leder verksam- heten och närstående till denne även i fall då någon ekonomisk gemenskap med företaget inte föreligger. Kritiken synes främst gå ut på att förslaget skulle kunna vara till skada för det berörda företaget genom att svårigheter uppkommer att besätta poster som företagsledare. när företagets ekonomiska ställning är pressad men företaget kan förväntas bli i tillfälle att under god ledning fortsätta sin verksamhet. Dessa farhågor synes mig betydligt överdrivna. Jag vill bl.a. erinra om att beredningsförslaget inte medger återvinning av lön m.m. annat än om ersättningen överstigit vad som kan anses skäligt. Det förtjänar vidare att påpekas att beredningen med uttrycket 'den som leder verksamheten" endast åsyftat vissa personer som generellt kan sägas ha den allra bästa översikten över verksamheten (verkställande direktör, avdelningschef i vissa fall m.fl.). Det bör också erinras om att en regel motsvarande den som beredningen föreslagit ingår i såväl det danska som det norska förslaget. Enligt min mening synes mot denna bakgrund inte finnas anledning att befara särskilda svårigheter för företagen till följd av den regel varom nu är fråga. Inte heller från annan synpunkt torde någon avgörande kritik kunna riktas mot den föreslagna utvidgningen av närståendekretsen. Utvidgningen framstår däremot som befogad för att motverka missbruk. Regeln bör dock jämkas till att avse den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över näringsidkarens eller den juridiska personens verksamhet.

Vad beredningen i övrigt föreslagit angående närståendebegreppets utformning föranleder inte _någon gensaga i sakligt hänseende från min. sida. Till den närmare innebörden av bestämmelserna återkommer jag i - specialmotiveringen.

Enligt beredningens förslag kan rätten till återvinning jämkas, om det som part skall återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den rättshandling eller åtgärd som är föremål för återvinning eller andra synnerliga skäl föreligger. Beredningen framhåller att vid prövning av jämkningsfråga stor hänsyn bör tas till god tro hos gäldenärens medkontrahent. Som ett mått på" den jämkning som är rimlig i vanliga fall

• Sida 141
•  Original

Prop. 1975:6 141

anger beredningen att återbäring inte skall överskrida vad svaranden vunnit genom den återvinningsgrundande transaktionen. Längre gående jämkning bör dock enligt beredningen förekomma i undantagsfall, såsom när svaranden använt belopp på ett sådant sätt, att det skulle vara obilligt att återkräva det.

Remissinstanserna har allmänt godtagit beredningens jämkningsregel. Göta hovrätt menar emellertid med hänsyn till vad lagberedningen anfört om regelns tillämpning att det vore riktigare att tala om särskilda än om synnerliga skäl som förutsättning för jämkning.

En reform av återvinningsinstitutet bör som jag förut påpekat omfatta också en möjlighet till jämkning av rätten till återvinning. Den av beredningen särskilt angivna grunden för jämkning, nämligen att det som part skulle återbära annars skulle överstiga vad han vunnit genom den rättshandling eller åtgärd som är föremål för återvinning, anknyter till vad som i Norge gäller enligt den s.k. berikelseläran. Den tanke som ligger bakom den berörda principen måste otvivelaktigt vara en av de tyngst vägande vid den prövning som skall göras i det enskilda fallet. Det skulle dock kunna leda till olämpliga resultat om det i praktiken blev så att jämkning framstår som i det närmaste obligatorisk under den angivna förutsättningen. Stor hänsyn måste tas också till frågan om återvinnings- svarandens mer eller mindre goda tro. Även andra omständigheter kommer in i bilden, såsom det sätt varpå han eventuellt förbrukat medel för vilka återbäring skall ske. Har han förbrukat medlen i god tro, bör detta kunna vara ett skäl för att jämkning skall ske. På motsvarande sätt kan det finnas anledning att anknyta återbäringen till den köpeskilling han uppburit, om han i god tro sålt egendomen. Även transaktionens karaktär och förhållandet mellan gäldenären och återvinningssvaranden kan vara av betydelse.

Mot denna bakgrund anser jag att det av beredningen i lagtext särskilt angivna jämkningsskälet bör utgå. Jämkningsmöjligheten bör endast anknytas till att synnerliga skäl föreligger. Frågan om jämkning bör således prövas med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter.

Beredningen menar med hänvisning till att återvinningsreglerna gjorts mer "objektiva ', och till den föreslagna allmänna förlängningen av åter- vinningsfristerna. att rättsverkningarna av återvinning bör modifieras i en för återvinningssvaranden mildrande riktning även på annat sätt än genom jämkningsinstitutet. Beredningen föreslår sålunda att återvinnings- svaranden i motsats till vad som nu gäller skall kunna få utge ersättningi stället för själva den egendom återvinningen gäller, när återbäring av egendomen skulle vara förenad med olägenhet för honom. Berednings- förslaget uppbärs vidare av en gentemot återvinningssvaranden mer liberal inställning i fråga om dennes skyldighet att utge avkastning och ifråga om hans rätt att få ersättning för nödiga och nyttiga kostnader som nedlagts på egendomen.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975 :6 142

Beredningsförslaget har i angivna delar lämnats utan erinran av remissinstanserna och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad beredningen föreslagit. Till den närmare utformningen av reglerna återkommer jag i specialmotiveringen.

Nu gällande återvinningsregler upptar i flera fall ett uttryckligt skade- rekvisit. Enligt 28 &" KL krävs exempelvis i fråga om återvinning av gåva att lborgenärerna därav haft märklig skada '. Även när något sådant rekvisit inte ingår i viss återvinningsregel, brukar som förutsättning för återvinning likväl krävas att transaktionen på ett eller annat sätt varit till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Detta måste i princip ha varit fallet redan när transaktionen företogs.

Beredningens förslag innehåller inte någon allmän regel om den nu berörda förutsättningen för återvinning. Det utgår från att ett tyst skade- rekvisit i den meningen att transaktionen skall ha lett till eller förvärrat gäldenärens insolvens inte låter sig förena med de av beredningen före- slagna reglerna. Enligt beredningen kan emellertid återvinning inte komma i fråga utan att transaktionen varit till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. Beträffande de objektivt: bestämda återvinningsreglerna förutsätts att åtgärden direkt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Beträf- fande den på subjektiv grund utformade återvinningsregeln (36 & bered- ning.-ns lagförslag) skall liksom enligt gällande rätt vara nog att indirekt skada inträtt. dvs. sådan skada som följer av att gäldenären undanhåller valuta som han fått eller förfar på därmed jämförligt sätt.

Vad beredningen uttalat i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag godtar beredningens ståndpunkt härvidlag. Att såsom ett par remissinstanser förordat meddela en uttryck- lig bestämmelse i ämnet anser jag inte behövligt. Jag kan också väsentligen ansluta mig till de ytterligare förtydliganden i frågan som beredningen gjort (se 6.1 ).

Som har berörts tidigare uppställs i beredningens förslag i de flesta fall en kortare frist under vilken återvinning skall äga rum utan reservation. Beredningen påpekar att det beträffande transaktioner under denna tid får presumeras att transaktionen leder till eller förvärrar gäldenärens insolvens. Härutöver uppställer beredningen också vissa betydligt längre återvinningsfrister främst när det gäller närstående. Gäldenärens medkontrahent kan dock i dessa. fall undgå återvinning genom att visa att skada inte inträffat. Bevisningen om frånvaro av skada skall i allmänhet gå ut på att gäldenären varken var insolvent vid tiden för den återvinnings- grundande transaktionen eller blev insolvent genom denna. I fråga om 'bodelning föreslås i stället att gäldenärens make skall kunna undgå återvinning genom att visa att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder. dvs. att han _inte var insufficient. En av de sakkunniga som medverkat i beredningens arbete har dock menat att man även beträffande bodelning

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975:6 143

bör knyta an till insolvensbegreppet.

Beredningens förslag i nu berörda del har väsentligen godtagits av remissinstanserna. Vad angår det rekvisit som ligger i att gäldenärens medkontrahent i vissa fall "skall kunna föra bevisning för att undgå åter- vinning anser emellertid domarföreningen att bevisningen i samtliga fall skall avse gäldenärens solvens och advokatåamfundet att bevisningen genomgående skall avse sufficiens.

Sådana rättshandlingar som avses med återvinningsreglerna måste enligt nin mening, om de företas under tiden närmast före konkursens utbrott, * generellt antas ha ett mer eller mindre direkt samband med den insolvens- ;ituation som föranlett konkursen. Om en längre tid förflutit mellan 'ättshandlingen och konkursen ökar emellertid sannolikheten för att något sådant samband inte föreligger. Jag kan därför godta beredningens förslag att möjlighet till motbevisning rörande transaktionens skadeverkningar lämpligen kan förbehållas de fall där en särskilt lång återvinningsfrist skall gälla. Den av beredningen föreslagna lösningen innebär i förhållande till gällande rätt den avsevärda skillnaden att det bortsett från otillbörlighets- fallen är gäldenärens medkontrahent som skall bevisa att skada inte inträffat för att undgå återvinning, medan det enligt gällande rätt i åtskilliga fall är konkursboets sak att bevisa att skada inträffat. Denna omkastning av bevisbördan i fråga om det förevarande rekvisitet anser jag ligga helt i linje med vad jag tidigare anfört om behovet av reformering av återvinningsinstitutet. Jag vill erinra om att de fall det här är fråga om avser transaktioner av benefik karaktär eller mellan närstående. Jag godtar därför beredningens förslag även på denna punkt.

I fråga om bodelning bör man beakta att det sker en allmän uppgörelse mellan makarna. Bodelningen kan vara både lämplig och lojal även om varje make inte strikt håller på sin rätt. Som beredningen angett bör därför inte alla eftergifter make gjort kunna angripas. Jag har därför i likhet med beredningen inte uppställt någon kortare frist i bodelningsfallen. Make skall sålunda alltid kunna undgå återvinning av bodelning genom att föra bevisning om att någon skada av nu förevarande art inte drabbat borge- närerna genom bodelningen. Såvitt angår den särskilda otillbörlig- hetsregeln (36 & beredningens förslag) torde uppställandet av ett särskilt och från bevisbördesynpunkt annorlunda konstruerat skaderekvisit än i övriga fall vara en nödvändig begränsning i ett annars alltför vidsträckt tillämpningsområde.

Delade meningar har framkommit om beviskravet vid de längre åter- vinningsfristerna skall avse gäldenärens sufficiens eller solvens. Krav på bevisning om sufficiens skulle antagligen i de flesta fall vara mer ändamålsenligt än bevisning om solvens. Emellertid talar flera av de skäl som kan åberopas till stöd för att insolvens och ej insufficiens skall vara konkursgrund också för att bevisning i nu förevarande fall bör avse solvens (jfr 3.1). Eftersom gäldenärens obestånd utgör allmän konkurs-

• Sida 144
•  Original

Prop. 1975:6 144

grund, är det lämpligast att även i återvinningssituationer bygga på detta begrepp. En sådan lösning har dessutom den fördelen att den torde medverka till ökad nordisk enhetlighet. Jag godtar därför beredningens förslag.

När det gäller bodelningsfallen måste man beakta att det i princip skall ligga en bouppteckning till grund för bodelningen. Detta gör det enligt min mening naturligt att här anknyta till sufficiens. [ likhet med vad beredningen föreslagit vill jag därför förorda att bodelningsfallen undantas från den allmänna regeln. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 13 kap. 14 & giftermålsbalken där det sägs, att make kan undgå vissa krav för andra makens gäld om han kan visa att den maken efter bodelningen var sufficient. "

Om gäldenären visserligen var eller blev insolvent resp. insufficient genom den åtgärd varom fråga är men därefter åter blivit solvent resp. sufficient för att sedan på nytt komma på obestånd (in insufficient) bör återvinningssvaranden kunna undgå återvinning genom att visa att det inte rör sig om samma obestånd (insufficiens). Även i otillbörlighetsfallen bör skaderekvisitet avse ett och samma obestånd.

Beredningen påpekar att det under de nordiska överläggningarna diskuterats om återvinningsinstitutet skall vara exklusivt. med undantag för de allmänna ogiltighetsregler som jag tidigare har berört. Beredningen har för sin del inte ansett motiverat att utesluta skadeståndstalan till följd av gäldenärsbrott eller talan på grund av allmänna ogiltighetsregler. Beredningen anser vidare att även den särskilda regeln angående återkrav av försäkringspremier bör kvarstå i sak. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot beredningens förslag. Även jag ansluter mig till detta.

Bestämmelserna om återvinning äger f.n. tillämpning endast såvitt gäller sådan konkurs som handläggs på ordinärt sätt och såvitt gäller offentlig ackordsförhandling. Konkurslagskommittén har i betänkandet (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m.m. föreslagit att talan om återvinning skall kunna föras oavsett i vilken ordning konkursen handläggs. Lagbered- ningen har i betänkandet (SOU l973z22) Utsökningsrätt XII föreslagit att återvinningsinstitutet skall kunna användas också vid utmätning. Dessa förslag övervägs f.n. inom justitiedepartementet.

När det gäller den lagtekniska utformningen av återvinningsreglerna har jag på några punkter ansett mig böra frångå beredningens förslag. I en inledande paragraf bör tas upp vissa allmänna bestämmelser för åter- vinning. Bl.a. bör de undantag från återvinning för skattebetalningar och underhållsbidrag som jag tidigare berört anges här. Därefter bör följa definitioner av fristdag, närstående och vilken dag som i återvinnings- hänseende skall anses som dag för avhändelse när förvärvet registreras i särskild ordning (29, 29 a och 29 b åå"). Därefter bör följa bestämmelser om de olika återvinningsgrundande transaktionerna (30-38 åå). Som jag

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975:6 145

tidigare sagt intar den regel för otillbörlighetsfall som beredningen föreslagit en viktig plats i återvinningssystemet. Den är inte som den nu gällande regeln i 34 & KL bara subsidiär till övriga bestämmelser utan har en mer central funktion. Bestämmelsen bör därför lämpligen placeras före övriga återvinningsfall.

9.2.5 Kvittning under konkurs

I gällande lag upptas regler om kvittning i 121 & KL. Reglerna har inte avseende på det fallet att kvittning skett före konkursen. I fråga om sådan kvittning kan emellertid återvinningsreglerna bii tillämpliga.

Reglerna om kvittning under konkurs bygger på vad som i civilrättsligt hänseende gäller i fråga om kvittning. I princip skiljer sig reglerna om kvittning under konkurs från de allmänna reglerna främst genom att en fordran som ännu inte förfallit till betalning kan användas till kvittning och genom att vissa villkorade fordringar kan beaktas.

Kvittningen är av särskild betydelse när gäldenären kommit i konkurs. Kvittningsrätten innebär nämligen att borgenärens fordran får till fullo avräknas mot hans skuld till gäldenären. Någon begränsning sker således inte till utdelningsprocenten i konkursen. Det är därför givet att kvitt- ningsrätten i många fall måste framstå som en högst betydande fördel för den enskilde borgenären.

För att hindra missbruk uppställs i gällande lag vissa skyddsregler. Dessa har i första hand avseende på den situationen att någon som står i skuld till gäldenären köper upp en fordran som en annan person har mot samme gäldenär. Ett sådant köp kan naturligen ofta ske till lägre pris än fordringens nominella belopp. Reglerna täcker dessutom det fallet att en borgenär sätter sig i skuld till gäldenären för att på så sätt kunna utnyttja sin fordran till kvittning. En sådan transaktion kan principiellt jämställas med betalning. För att kvittning skall vara utesluten i de två nämnda fallen krävs enligt gällande lag till en början att fordringsförvärvet resp. skuld- sättningen skett senare än 60 dagar före konkursansökningen. För att kvittning skall vara förbjuden krävs härutöver att kvittningsborgenären vid tiden för fordringsförvärvet respektive skuldsättningen haft skälig anledning till antagande. att gäldenären var på obestånd, eller haft kännedom om konkursansökningen. Det ankommer på konkursboet att föra bevisning härom.

Beredningen framhåller att kvittningsrätten under konkurs kan kriti— seras särskilt såvitt avser kvittningssituationer som uppstått slumpvis. Till stöd för att kvittninglikväl bör få ske under konkurs har beredningen anfört bl.a. att kvittningsrätten i många fall katt likställas med en pant- säkerhet och att —— även när säkerhetssyfte saknas — fordran och mot- fordran kan ha ett sådant samband att kvittning framstår som helt naturlig. Beredningen har dock inte ansett lämpligt att spalta upp kvittningsrätten

10 Riksdagen 1975. I saml. Nr6

• Sida 146
•  Original

Prop. 1975:6 ' 146

efter sådana normer utan stannat för att i princip behålla möjligheten till kvittning under konkurs. I syfte att motverka otillbörliga transaktioner föreslår beredningen vissa skärpningar av de nu gällande reglerna angående förbud mot kvittning. Beredningsförslaget ligger på denna punkt ilinje med vad beredningen föreslagit i fråga om återvinning.

I fråga om det fallet att någon som står i skuld till gäldenären köper upp en fordran mot denne görs kvittningsförbudet i beredningens förslag primärt oberoende av subjektiv insikt hos den som vill göra kvittning gällande. Samtidigt utsträcks regelns tillämpningsområde i tidshänseende till att gälla fordringsförvärv som skett senare än tre månader före den av beredningen föreslagna fristdagen. Härutöver uppställs en sekundär regel enligt vilken kvittning utan hänsyn till tidpunkten för förvärvet är ute- sluten, om den som förvärvade fordringen hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd. Borgenär, som satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med betalning med ovanliga betalningsmedel, får enligt beredningsförslaget inte kvitta. i den mån sådan betalning hade kunnat bli föremål för åter- vinning. I övrigt är de ändringar beredningen föreslår i fråga om kvittning av mindre ingripande karaktär.

Beredningsförslaget har i sak godtagits av nästan alla remissinstanser. Principiella betänkligheter har endast anförts av TCO som funnit det otillfredsställande att en borgenär med en oprivilegierad fordran skall kunna erhålla betalning på övriga borgenärers — däribland löneborge- närers —— bekostnad. TCO menar att förmånsrättssystemet förrycks och att rätten till kvittning i vart fall inte bör utvidgas utöver vad som nu gäller.

För egen del anser jag starka skäl tala för att kvittning under konkurs tillåts åtminstone i de fall där kvittningsrätten tjänat en säkerhetsfunktion. exempelvis där borgenären beviljat gäldenären en kredit i vetskap om att han har möjlighet att kvitta sin fordran mot en skuld till denne. Det framstår också som rimligt att kvittning i konkurs skall få ske i fall då borgenären och gäldenären stått i ett varaktigt affärsförhållande till varandra och på ömse sidor har fordringar som sammanhänger med detta affärsförhållande. Att i lag avgränsa fall av nu angivna slag från sådana där kvittningsrätten uppkommit mer av en slump låter sig inte göras utan betydande tekniska svårigheter.. Mest väsentligt torde också vara att från kvittningsrätten avskära sådana fall där kvittningssituationen till'skapats i ett otillbörligt syfte. Beredningsförslaget tillgodoser detta intresse i betydande utsträckning genom de utvidgade förbuden mot kvittning.

Med anledning av vad TCO har anfört om löneborgenärernas ställning i nu förevarande sammanhang vill jag erinra om att denna fråga kan sägas delvis ha kommit i ett nytt läge genom lagen om statlig lönegaranti vid konkurs-. Löneborgenärer 'torde numera endast i mycket begränsad omfattning kunna bli lidande genom förekomsten av kvittningsgilla ford- ringar. Enligt min mening talar övervägande skäl för att reglerna om

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975:6 147

kvittning under konkurs utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen föreslagit. I fråga om reglernas närmare innehåll får hänvisas till specialmotiveringen.

9.2.6 Solidariska skuldförhållanden

När två eller flera är gentemot borgenären ansvariga för en skuld en för alla och alla för en föreligger ett solidariskt skuldförhållande. Borgenären kan då kräva ut hela fordringsbeloppet av vem som helst av de betal- ningsskyldiga. Om den som betalat till borgenären har fått erlägga mer än vad som skall ankomma på honom i förhållande till medgäldenär får han en regressfordran mot denne. Det solidariska betalningsansvaret kan grunda sig på åtagande, t.ex. genom skuldebrev eller borgen, men det kan även vara grundat direkt på lag. t.ex. skadeståndsansvar på grund av brott.

Om någon av de solidariskt förpliktade går i konkurs uppkommer frågan hur fordringen skall behandlas i konkursen. Vissa regler härom är meddelade i 133-135 55 KL. De utgår från principen att en borgenär inte har rätt att bevaka eller få utdelning för större fordran än som tillkommer honom efter avdrag för eventuella avbetalningar. Lagen gör emellertid Vissa undantag när avbetalning influtit från någon annan av de betalnings- ansvariga än den som försatts i konkurs. Lagen innehåller också bestäm- melser bl.a. för det fallet att medgäldenär bevakar regressfordran vid sidan av borgenärs bevakning av huvudfordringen. En särskild paragraf (136 ä) innehåller regler om behandlingen i utdelningshänseende av fordran, som är beroende av sådant villkor att borgenären inte har rätt att få ut ford- ringsbeloppet såvida inte viss omständighet inträffar (suspensivt villkorad fordran). Ett exempel på en sådan fordran är just en medgäldenärs regressfordran. Sådan fordran men inte annan villkorad fordran skall beaktas vid slututdelning i konkursen.

Lagberedningen framhåller att man vid de nordiska överläggningarna har ansett det vara ändamålsenligt. att det solidariska betalningsansvaret bättre än nu utnyttjas för att säkerställa betalning till borgenären. Bered- ningens förslag är utformat i överensstämmelse härmed. Borgenären får enligt förslaget i större omfattning än f.n. rätt till utdelning i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs utan avdrag för betalning från medgäldenär. Härav följer att medgäldenär som har regressfordran på grund av avbetalning får stå tillbaka i motsvarande mån. I fråga om utdelningen föreslås den ändringen av gällande lag att vid slututdelningsförslags upp- rättande avsättning alltid skall ske för villkorad fordran, om det inte saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare.

Beredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Också för egen del tillstyrker jag att de av bered- ningen föreslagna ändringarna genomförs. Till den närmare utformningen återkommer jag i specialmotiveringen.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1975 :6 148

9.2. 7 Övriga frågor

Den reform av konkursrätten som nu föreslås innebär som redan har framhållits bara en partiell revision av KL. Den innefattar i första hand en nyreglering av de frågor som behandlas i 1 och 2 kap., dvs. frågor om inledande av konkurs. gäldenärens förlust av sin rådighet, vilken egendom som ingår i konkurs och återvinning till konkursbo. Härutöver berörs vissa regler i 3, 5, 6, 9 och 11 kap. Dessa ändringar avser dels spörsmål om kvittning under konkurs och solidariska skuldförhållanden. dels vissa följdfrågor som revisionen av den materiella konkursrätten ger upphov till.

Den avgränsning av reformen som sålunda har gjorts ger anledning att beröra vissa frågor rörande den fortsatta revisionen av KL. Jag syftar främst på det samband som i: en del hänseenden finns mellan den nu föreslagna reformen och de ändringar i KL som aktualiseras av andra 'förslag än lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X. Som har nämnts tidigare har konkurslagskommittén i sitt delbetänkande ( SOU 1974:6 ) Förenklad konkurs m.m. lagt fram förslag om ett nytt summariskt förfarande för små och enkla konkurser. Frågor om hur kungörande skall gå till i konkurs har behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1974z2) Effektivare kungörande. Utöver dessa förslag kan också erinras om att lagberedningen i sitt nu förevarande betänkande har pekat på det önskvärda i att vissa administrativa spörsmål som f.n. regleras i KL förs över till administrativ författning och att konkurs- domarinstitutets bibehållande omprövas (se avsnitt 2.4 ).

Konkurslagskommitténs förslag har remissbehandlats och övervägs f.n. inom justitiedepartementet. Förslaget berör även vissa bestämmelseri KL som är föremål för revision i det nu aktuella lagstiftningsärendet. nämligen 7. 11, 19, 54. 55, och 185 åå kommitténs lagförslag. Ingen av de av kommittén föreslagna ändringarna är emellertid av den karaktären att den hindrar ett separat ställningstagande till beredningens förslag i Utsökningsrätt X. Vad kommittén föreslagit kan därför utan olägenhet prövas i ett senare sammanhang:.

Med de frågor som behandlas i den nämnda departementspromemorian ligger saken något annorlunda till. I promemorian läggs fram förslag till en särskild kungörandelag med vissa allmänna regler om myndighets och enskilds åtgärder vid kungörande. Lagen är avsedd att bl.a. förenhetliga de bestämmelser om kungörande som f.n. finns spridda i ett mycket stort antal lagar och andra författningar. I promemorian ingår också förslag till följdändringar i bl.a. KL. Promemorian har remissbehandlats.

Det skulle onekligen ha varit önskvärt att de frågor som behandlas i den berörda promemorian kunnat lösas slutgiltigt i samband med det nu förevarande lagstiftningsärendet. Med hänsyn bl.a. till den omfattande författningsgenomgång som kan bli nödvändig vid ett genomförande av förslagen i promemorian är emellertid en sådan tidsmässig samordning inte

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975:6 149

möjlig. Förslag på grundval av promemorian torde inte kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast våren 1975. Att låta behandlingen av det nu aktuella lagstiftningsärendet anstå i avbidan på ställningstagandet till promemorieförslaget anser jag inte påkallat. Jag förordar i stället att de kungörandefrågor som aktualiseras vid konkursrättsreformen löses efter följande linjer. Huvuddelen av de föreskrifter om kungörande som f.n. ingår i 1 kap. KL (19 och 20 5.5) förs över till administrativ författning, jfr 26 & tredje stycket ackordslagen. I KI. behålls främst den grundläggande regeln att konkursbeslut skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Bestämmelser om hur kungörande i övrigt skall gå till torde få utfärdas av regeringen. Som en följd av den nu beskrivna lösningen bör också vissa kungörandebestämmelser som ingår i övriga kapitel i KL ses över. Med en sådan lösning synes några nämnvärda lagtekniska problem i samband med ställningstagandet till promemorieförslaget inte behöva uppstå för KL:s del.

Vad lagberedningen har påpekat beträffande det önskvärda i att ur KL mönstra ut regler som har väsentligen administrativ karaktär har visst samband med de kungörandefrågor jag nu har berört. Flera av de bestämmelser som behandlar sådana frågor innehåller nämligen också detaljföreskrifter i andra avseenden om konkursdomares åligganden m.m. Det synes lämpligt att i detta lagstiftningsärende i förekommande fall pröva behovet av att i lagen behålla föreskrifter av detta slag. Som har framhållits av beredningen är det dock inte möjligt att nu göra en fullständig översyn av KL i detta syfte. En sådan översyn torde få göras i ett senare sammanhang.

Prövningen av konkursansökan ankommer enligt gällande KL i första hand på den lagfarne domare i tingsrätt som utsetts därtill, dvs. på konkursdomaren. På denne ankommer också en rad uppgifter beträffande handläggningen av frågor som uppkommer efter det att konkursbeslut meddelats. t.ex. hållande av första borgenärssammanträde och utfärdande av förordnande för konkursförvaltare och rättens ombudsman. Systemet med en särskild konkursdomare är som nämnts av beredningen en kvarleva från äldre rättegångsbalkens tid. I likhet med vad som har skett i andra liknande fall inom domstolsväsendet bör denna ordning avlösas av ett system i vilket de uppgifter som ankommer på konkursdomaren flyttas över på domstolen som sådan. En ändring härvidlag gör det emellertid nödvändigt att bl.a. se över en betydligt större del av KL:s bestämmelser än som är motiverat med hänsyn till den konkursrättsreform jag har föreslagit i det föregående. Frågan bör därför inte tas upp nu utan prövas i ett senare sammanhang.

Som framgår av det anförda får den föreslagna revisionen av den materiella konkursrätten karaktär av provisorium i formellt hänseende. Det gäller inte bara de spörsmål jag nyss har uppehållit mig vid utan också den lagtekniska utformningen i övrigt av förslaget. I fråga om den mera

• Sida 150
•  Original

Prop. 1975:6 150

genomgripande nyregleringen av 1 och 2 kap. KL har visserligen varit påkallat att företa en redaktionell överarbetning av nuvarande regelsystem såvitt avser bestämmelsernas ordningsföljd o.d. För att inte bryta nuvarande paragrafnumrering fr.o.m. 3 kap. har dock bl.a. över- arbetningen av de två första kapitlen inte kunnat sträckas så långt som hade varit önskvärt från redaktionell synpunkt. En sådan överarbetning torde dock få anstå till ett senare stadium av den nu inledda revisionen av KL. Enligt min mening är inte några mer påtagliga nackdelar förenade med en sådan ordning.

Som har berörts i det föregående ( avsnitt 9.2.2 och 9.2.3 ) aktualiserar beredningens förslag vissa ändringar i annan lagstiftning. Utöver vad som redan nämnts samt vissa justeringar i ackordslagen och försäkringsavtals- lagen, till vilka lagar jag återkommer i specialmotiveringen, behandlar beredningen också frågor om ändring i lagen (1898164 5. 10) om boskillnad. förordningen ( 1845:50 s. 1 ) i avseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpsförordningen), lagen ( 1921:226 ) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas, lagen (l933:315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte och lagen ( 1956:217 ) om vissa kreditinrättningars konkurs (se vidare SOU l970:75 s. 221).

I fråga om boskillnadslagen och de båda nämnda promulgationslagarna förordar beredningen en del. följdändringar i vissa regler rörande äktenskap som ingåtts före år 1921 och i vilka äldre förmögenhetsordning mellan makar är tillämplig. Förslaget innebär dels att de av beredningen föreslagna reglerna i fråga om ordningen för dödsbos avträdande till konkurs skall gälla även sådana äktenskap, dels att KL:s regler i motsats till vad som nu gäller skall vara principiellt tillämpliga i fråga om åter- vinning av rättshandlingar mellan makar i sådana äktenskap.

Den av beredningen föreslagna ordningen i fråga om dödsbos avträdande till konkurs har inte upptagits i departementsförslaget. I fråga om återvinning måste beaktas att utrymmet för rättshandlingar mellan makar i äldre äktenskap är begränsat. Med hänsyn härtill och med beaktande av att antalet konkurser beträffande vilka den äldre giftermåls- balkens regler skall tillämpas torde vara obetydligt har jag inte ansett att det finns anledning att i departementsförslaget ta upp förslag till ändringar i de lagar som nu har nämnts. Det problem som uppkommer genom att några hänvisningar till KL härigenom inte blir korrekta anser jag kunna lösas genom en övergångsbesrämmelse till lagen om ändring i KL.

Av bl.a. sistnämnda skäl har jag inte ansett mig böra ta upp något förslag till ändring i lösöreköpsförordni.ngen.

-Den av beredningen föreslagna ändringen i lagen om vissa kreditinrätt- ningars konkurs bör enligt min mening övervägas i samband med de ändringar i KL som enligt vad jag förut sagt kan föranledas av en reform i fråga om kungörande.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975:6 151

10 Specialmotivering

12 Riksdagen 1975. Isaml. Nr6

• Sida 178
•  Original

Prop. 1975:6 178

ningen härtill är, att rätten inte i onödan skall behöva sätta ut särskilt sammanträde för målets handläggning t.ex. under pågående rättsferier. Lagen utesluter dock inte, att särskilt sammanträde måste sättas ut under ferierna, eftersom borgenären eller gäldenären kan begära att så sker. Enligt en år 1969 företagen ändring i 211 & KL (SFS 1969:805) är underrätt vid huvudförhandling i mål om gäldenärs försättande i konkurs domför med en lagfaren domare. Med hänsyn härtill har beredningen inte ansett tillräckliga skäl föreligga att behålla nämnda möjlighet till förlängning. Om allmänt ting inte hålls inom den i förslaget föreskrivna tiden eller det eljest är behövligt. får alltså särskilt sammanträde sättas ut för huvudförhandling i konkursansökningsmålet. Detta torde kunna genomföras även om målet är så krävande att det bör prövas av juristkollegium.

Om särskilda skäl föreligger. får den förut nämnda tiden två veckor enligt förslaget utsträckas till högst en månad från det kallelse kan väntas ha delgivits gäldenären. Förslaget innebär på denna punkt en begränsning av den nuvarande extra möjligheten att förlänga tiden. Någon olägenhet torde enligt beredningen ej föranledas härav.

Beredningen framhåller vidare att förslaget i enlighet med gällande lag innehåller regler dels om att part skall särskilt kallas till rätten och i kallelsen erinras om den i 16 & angivna påföljden av parts utevaro, dels om delgivning.

Remissyttrandena. Västerviks tingsrätt konstaterar att förslaget begränsar den nuvarande extra möjligheten att förlänga tiden. Tingsrätten framhåller att det i synnerhet under semestertider ofta uppstår delgiv- ningssvårigheter, som måhända. inte alltid kan förutses. Särskilt i fall, då målet bör prövas av juristkollegium, torde den föreslagna begränsningen kunna medföra olägenheter. Tingsrätten ifrågasätter för den skull, om inte den f.n. gällande tidsbestämmelsen om sex veckor bör bibehållas.

Göta hovrätt påpekar att den mening i paragrafen som börjar 'Parterna skola inte anger i vilken fråga parterna skall få tillfälle att uttala sig. Förmodligen avses att parterna skall få uttala sig om tidpunkten för förhandlingen. Detta hör emellertid till allmänna rättegångsbestämmelser, vilka torde iakttas utan särskilt stadgande.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.1 ) har jag uppehållit mig vid vad jag principiellt sett anser bör vara utslagsgivande när det gäller fastställande av tidsfrister i konkursmål. Mot bakgrund härav anser jag mig kunna i huvudsak godta beredningens förslag. Jag har dock vidtagit några jämkningar i förslaget.

Det är av särskild vikt i nu förevarande sammanhang att parterna bereds skäligt rådrum. Den tid som åtgår för att delge kallelse kan i undantagsfall komma att i alltför hög grad inkräkta på den tid som parterna behöver. Om det undantagsvis visar sig omöjligt att delge någon part kallelse till den förhandling som utsätts eller om någon part delges kallelse så sent att han inte får skäligt rådrum, får den utsatta förhandlingen inställas och ny sättas

• Sida 179
•  Original

Prop. 1975:6 ' 179

ut. Jag har mot denna bakgrund ansett den ändringen i beredningsförslaget böra göras att tidsfristerna för utsättande av förhandling alltid knyts till tidpunkten för kallelsens utfärdande. Vidare har föreskriften att parterna såvitt möjligt skall få tillfälle att uttala sig om tidpunkten för förhandlingen utelämnats såsom obehövlig. Detta torde regelmässigt iakttas utan särskild föreskrift (se 42 kap. 20 5 första stycket RB). Slutligen har hänvisningen till delgivningsbestämmelserna i 11 5 beredningsförslaget anpassats till justeringarna av nämnda lagrum i departementsförslaget (13 5).

16 å Paragrafen, som innehåller bestämmelser angående påföljden av parts utevaro från förhandling inför rätten m.m., har samma nummerbe- teckningi såväl gällande lag som berednings- och departementsförslagen.

Gällande rätt. Uteblir borgenären i mål angående gäldenärs försättande i konkurs, skall målet enligt 16 5 första stycket KL avskrivas. om ansök- ningen inte medges av gäldenären. Gäldenärens utevaro hindrar inte, att konkursansökningsmål handläggs och avgörs. Enligt 16 å andra stycket KL får rätten ej bevilja part uppskov annat än om det föreligger synnerliga skäl. Om uppskov beviljas, får det inte sättas längre än som oundgängligen krävs. '

Lagberedningen föreslår i paragrafens första stycke en reglering som stämmer överens med motsvarande i gällande lag. Den föreslagna regle- ringen får emellertid en vidare innebörd, då den även omfattar fall då gäldenärens egen konkursansökan hänskjutits till rättens prövning (jfr 10 å beredningsförslaget).

Beredningen framhåller att det kan vara vanskligt för rätten att pröva konkursansökan i sak, om gäldenären inte är tillstädes vare sig personligen eller genom ombud. I vissa lägen kan det därför vara befogat att med stöd av 9 kap. 7 & RB kalla gäldenären att vid äventyr av vite komma tillstädes eller, när det behövs, infinna sig personligen.

Om kallelse till förhandlingen inte delgivits part som uteblir, måste nytt sammanträde utsättas. Nytt sammanträde kan också behöva utsättas, om utebliven part kan antas ha laga förfall eller om delgivning skett så sent att parten inte fått skäligt rådrum (jfr 32 kap. 3 & RB).

I fråga om paragrafens andra stycke påpekar beredningen att principen i gällande lag är att konkursansökningsmål bör avgöras redan när det första gången förekommer vid rätten samt att uppskov bör medges endast i undantagsfall och då sättas så kort som möjligt. Beredningsförslaget bygger på samma grundtanke men reglerna har nyanserats.

Huvudregeln i beredningsförslaget är att rätten får bevilja part uppskov när särskilda omständigheter föreligger. Som exempel på sådana omstän- digheter nämns, att parterna förklarar sig vilja få förhandlingen upp- skjuten för förlikning. Enbart det förhållandet att parterna förenat sig i en ansökan om uppskov är emellertid inte tillräckligt för att det skall medges. Rätten måste även i sådant fall pröva deras argument-. Det är emellertid

• Sida 180
•  Original

Prop. l975:6 ' 180

givet, att parternas gemensamma önskemål i uppskovsfrågan bör tillmätas stor betydelse.

Om sökanden bestrider uppskov som gäldenären begär, får anstånd enligt förslaget meddelas endast när det finns synnerliga skäl, såsom att förhållandena t.ex. i en koncern är svåra att överblicka.

Uppskov får enligt förslaget inte i något fall sättas längre än två veckor utan att det oundgängligen behövs.

Remissyttrandena. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt finner det tillfredsställande att lagberedningen föreslår en uppmjukning av bestämmelserna om uppskov i konkursmål. Uppmjukningen torde enligt myndigheten böra ses som ett närmande till den praxis som numera tillämpas av domstolarna. Dessa kan nu smidigare än förut låta parterna disponera över processen på ett sådant sätt att förlikning lättare kan komma till stånd, vilket givetvis är en fördel. Eventuella nackdelar för övriga borgenärer torde elimineras genom de föreslagna nya bestäm— melserna om från vilken tidpunkt återvinningsfristerna skall räknas.

Den föreslagna Uppmjukningen av uppskovsbestämmelserna godtas även av övriga remissinstanser. Några instanser vill emellertid utöka två- veckorsfristen till en fyraveckorsfrist. Hit hör kronofogdeföreningen som finner det praktiskt att utsträcka längsta uppskovstiden. Ibland väcks nämligen gäldenären först i och med konkursansökan till insikt om situa- tionens allvar och fall förekommer, när han först då mobiliserar till- gängliga möjligheter att erhålla medel till sitt företag, som kanske i och för sig är lönsamt men som råkat i likvididetskris. För dessa typfall torde en uppskovstid som är något längre än två veckor som regel vara behövlig. Även Göteborgs tingsrätt vill att tiden för uppskov skall förlängas till fyra veckor. Tingsrätten framhåller att vid konkursmålen inför rätten parterna i regel brukar begära fyra veckors uppskov. Detta hänger samman med att kronofogdemyndigheten. som är sökande i de flesta målen, ofta söker träffa uppgörelse om betalning under tiden målet är anhängigt hos rätten. Ett annat skäl till längre uppskov är att framför allt bolag, som inte driver någon rörelse, blivit skönstaxerat och därför behöver tid för att få beskattningen undanröjd hos länsstyrelsen. Hovrätten för Västra Sverige biträder den uppfattning Göteborgs tingsrätt har givit uttryck åt.

Ackordscentralen vill (som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2 ) gå så långt att betalningsinställelse inte bör godtas som en presumtionsregel för obestånd om inte samtidigt betalningsinställelsen anges som ett av de skäl som kan föranleda uppskov även över två veckor.

Departementschefen. Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om parts utevaro (första stycket) och om uppskov (andra stycket) när mål om gäldenärens försättande i konkurs företas till förhandling av rätten. Sådant mål skall företas till omedelbar huvudförhandling, men förberedelse kan hållas om målet utsätts till ny huvudförhandling (211 & KL). Bestäm- melserna om parts utevaro har av beredningen utformats i överens-

• Sida 181
•  Original

Prop. 1975:6 181

stämmelse med motsvarande regler i gällande lag. Någon erinran häremot har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har någon invändning att göra och jag har därför behållit bestämmelserna i sak oförändrade i departementsförslaget.

Beträffande bestämmelserna om uppskov gäller att gällande lag är restriktiv mot uppskov. Målet skall i princip avgöras när det första gången företas till huvudförhandling. Det torde emellertid förhålla sig så att man i rättstillämpningen är mera liberal med uppskov än vad lagen egentligen medger. Beredningen har i överensstämmelse härmed föreslagit en uppmjukning av bestämmelserna. Förslaget har hälsats med tillfreds— ställelse vid remissbehandlingen. På en punkt anser emellertid några remissinstanser att uppmjukningen inte är tillräckligt långtgående.

Beredningsförslaget innebär till att börja med att rätten på begäran av part får bevilja uppskov när särskilda omständigheter föreligger men att uppskov inte utan synnerliga skäl får meddelas mot sökandens bestridande. I dessa delar har förslaget godtagits av remissinstanserna.

Vidare innebär beredningsförslaget att uppskov inte får sättas längre än två veckor utan att det oundgängligen behövs. Till jämförelse kan nämnas att gällande lag föreskriver, att uppskov inte får sättas längre än som oundgängligen krävs. Några remissinstanser vill ha en något längre uppskovstid för de normala fallen.

Jag har i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.1 ) uttalat mig om de faktorer som bör få påverka ett beslut om uppskov. Mot bakgrund härav anser jag mig i fråga om uppskovstidens längd kunna tillmötesgå det önskemål som uttryckts av några remissinstanser, nämligen att uppskovs- tiden i normala fall skall kunna få uppgå till högst fyra veckor. Jag vill dock understryka att det bör ske en prövning av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall innan uppskovstid bestäms.

Med den utformning uppskovsregeln har i berednings— och departe- mentsförslagen är den exklusivt tillämplig i fråga om när uppskov med huvudförhandling får beviljas och hur långt uppskovet får vara.

17 & Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, har samma nummerbeteckning i berednings- och departementsförslagen. Iparagrafen behandlas frågan om verkan av att flera konkursansökningar är anhängiga samtidigt.

Lagberedningen. Beredningen påpekar att, när två eller flera ansök- ningar föreligger, det för återvinning och vissa förmånsrätter är av betydelse vilken ansökan som bifalls. Det är inte ovanligt, att en gäldenär, sedan borgenär gett in konkursansökan mot honom, själv begär att han skall försättas i konkurs. Vidare kan det inträffa, att två eller flera borge- närer var för sig gör ansökan om gäldenärens försättande i konkurs. F.n. torde samtliga ansökningar som fullföljs böra prövas. Detta kan leda till successiva konkursbeslut. I praktiken förekommer också, att något nytt

• Sida 182
•  Original

Prop. 1975:6 182

konkursbeslut inte meddelas utan att konkursdomaren eller rätten endast förklarar att den redan beslutade konkursen skall anses ha följt på en tidigare gjord ansökan (jfr t.ex. NJA 1921 s. 378 och 1947 s. 448).

Beredningen har ansett, att man bör söka uppnå en mera tillfreds- ' ställande ordning. Om två eller flera konkursansökningar samtidigt före- ligger mot en viss gäldenär, bör liksom nu den ansökan som först kan prövas -— t.ex. ansökan av gäldenären själv — tas upp till behandling utan avvaktan att övriga ansökningar är färdiga för slutlig prövning. Bifalls den sålunda upptagna ansökningen, bör saklig prövning av andra ansökningar kunna underlåtas. Dagen för den först inkomna ansökningen bör emel- lertid, oavsett om konkursbeslutet meddelas i anledning av senare ansökan, vara avgörande i fråga om återvinning och förmånsrätt (17 & första stycket beredningens förslag). Man bör-emellertid även uppmärk— samma det fallet att viss borgenärs konkursansökan återkallas eller lämnas utan bifall. Det kan vara av stort intresse för andra borgenärer att det inledda förfarandet fullföljs. t.ex. för att återvinningsfrist inte skall hinna löpa ut. Beredningen föreslår därför, att den tidigare ansökningsdagen skall få räknas dem till godo. om borgenär inkommer med ny konkurs- ansökan mot gäldenären inom tre veckor från meddelandet av beslut varigenom tidigare ansökan avskrivits eller lämnats utan bifall (17 5 andra stycket beredningens förslag).

Någon uttrycklig föreskrift om att övriga ansökningar inte behöver prövas om en ansökan redan föranlett konkursbeslut har inte synts behövlig och finns inte heller i de andra nordiska förslagen. Framställda anspråk på ersättning för rättegångskostnad måste emellertid enligt beredningens mening prövas. Beslut i kostnadsfrågan—därvid 18 kap. RB skall tillämpas — bör i regel kunna meddelas samtidigt med konkurs- beslutet. Om flera borgenärer var för sig gjort konkursansökan och gälde- nären försatts i konkurs med anledning av någon av ansökningarna, bör även de övriga borgenärerna normalt betraktas som vinnande parter, anför beredningen. Motsvarande gäller för det fallet att en eller flera borgenärer gjort konkursansökan och gäldenären försätts i konkurs på senare egen ansökan. Om en sökande inte var borgenär, kan han däremot inte få någon kostnadsersättning.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket beredningens förslag påpekar beredningen att den bör gälla vare sig den tidigare ansökningen ogillats i sak eller avvisats. Treveckorstiden räknas från beslutets meddelande, oavsett i vilken instans det skett, och inte från den tidpunkt då beslutet vann laga kraft. Regleringen har tillkommit närmast med tanke på annan sökande än den som gjorde den ursprungliga ansökningen. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i ett led. Den ursprungliga ansökningsdagen skall med andra ord inte kunna vidmakthållas som utgångspunkt för frist- beräkning genom att nya konkursansökningar ges in successivt allt- eftersom föregående ansökan avskrivits eller lämnats utan bifall.

• Sida 183
•  Original

Prop. 1975:6 183

Remiss yttrandena. Förslaget att om flera konkursansökningar föreligger samtidigt och en av dem bifalls, fristdagen skall vara den första ansök- ningens dag, har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Advokat- samfundet gör däremot invändningar mot regeln i l7 & andra stycket. Samfundet, som konstaterar att beredningen har föreslagit lagändringen av praktiska skäl, medger att beredningens argumentation i vissa fall är praktisk men anför att den å andra sidan är materiellt otillfredsställande. Samfundet uttalar vidare.

Om den första ansökan av materiella skäl — borgenären har t.ex. inte styrkt sin fordran — inte bifalles, uppkommer den egendomliga situa- tionen att, om en senare ansökan bifalles, exempelvis återvinnings- fristerna och tiderna för förmånsrätten för lönefordringar skall räknas från en ogrundad ansökan. Samfundet har i och för sig förståelse för de praktiska synpunkterna men ifrågasätter om de har den styrkan att man därför skall åstadkomma materiellt tämligen stötande lösningar. Det torde vara naturligare att välja den utvägen att den borgenär som är angelägen om att exempelvis återvinningsfristen får en så tidig utgångspunkt som möjligt påtar sig den relativt ringa olägenheten och kostnaden att själv inge en konkursansökan så tidigt som möjligt. Det är inte heller säkert att den föreslagna regeln ger den åsyftade praktiska fördelen. Treveckorsfristen gäller endast förhållandet mellan konkursansökan nr 1 och nr 2. Såsom framgår av motiven skall nämligen bestämmelsen endast tillämpas i ett led. Detta gör att alla borgenärer som är angelägna om att tidsfristen räknas från den första ansökningen gör sina egna ansökningar inom tre veckor sedan den första ansökningen avgjorts, vilket kan leda till att man får två eller flera parallella ansökningar. [ så fall är inte mycket vunnet.

Ackordscentralen ifrågasätter, under hänvisning till 28 & beredningens förslag, om inte i 17 & borde hänvisas också till tidpunkten för ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (l970:847). som föregått beslut om konkurs.

Departementschefen. När flera konkursansökningar mot en gäldenär föreligger samtidigt och konkurs beslutas med anledning av en yngre ansökan uppkommer ett rättsligt problem som i gällande lag är olöst. Problemet rör frågan vilken dag som skall anses som dag för ansökan om gäldenärens försättande i konkurs. Denna dag är av betydelse bl.a. på det sättet att rättshandlingar som gäldenären företagit inom vissa, i lagen för olika fall särskilt angivna tider före denna dag kan komma att återvinnas till konkursboet. Tidpunkten har vidare betydelse för att idet enskilda fallet bestämma omfattningen av vissa förmånsrätter. Lönefordran i allmänhet utgår exempelvis med förmånsrätt om den förfallit inom ett år före dagen för konkursansökan (11 & förmånsrättslagen ).

I rättstillämpningen torde olika ståndpunkter ha kommit till uttryck beträffande den nu aktuella frågan. Vanligast är kanske att det i konkursbeslutet förklaras, att konkursen skall anses ha följt på den ansökan som först gjordes. Beredningen har i sitt förslag tagit fasta härpå ooh föreslagit en uttrycklig bestämmelse i överensstämmelse därmed. Beredningen har emellertid inte stannat vid detta. Det kan nämligen hända

• Sida 184
•  Original

Prop. 1975:6 184

att borgenärer i förlitan på att konkursansökning redan har gjorts mot gäldenären avstår från att göra egna ansökningar. Om deras tro att gäldenären skall försättas i konkurs visar sig ogrundad därför att den gjorda ansökningen återkallas eller ogillas, kan ifrågavarande borgenärer emellertid komma i ett dåligt läge. Beredningen har för detta fall föreslagit, att den tidigare ansökningens dag skall gälla som konkursansökningsdag, om konkurs beslutas efter ansökan som inkommit inom tre veckor från avskrivnings- eller avslagsbeslutet.

Beredningens förslag har i allmänhet godtagits .vid remissbehandlingen. Advokatsamfundet har dock ansett det materiellt otillfredsställande att som konkursansökningsdag räkna dagen för den tidigare ansökningen, även när den ansökan som lett till konkurs kommit in först efter det att den tidigare ansökningen avslagits, och har av bl.a. detta skäl ställt sig tveksamt till 17 å andra stycket beredningens förslag.

För egen del ser jag saken på följande sätt. Det synes rimligt att i en situation när gäldenären försätts i konkurs på grund av en av flera samtidigt föreliggande ansökningar, dagen för den äldsta ansökningen får vara avgörande. Den av beredningen föreslagna regeln i denna del har också stöd i rättstillämpningen. Jag anser därför att en regel i sak motsva- rande 17 5 första stycket beredningens förslag bör tas in i KL. Skäl kan i och för sig anföras för att detsamma får gälla även när den första ansök- ningen avskrivits men den ansökan som leder till konkurs har kommit in viss kort tid efter avskrivningsbeslutet. Har den förra ansökan ogillats är emellertid skälen för en tillbakaräkning av fristerna åtskilligt svagare. Som har påpekats av advokatsamfundet måste man beakta att den äldsta ansökningen kan vara ogrundad. Det framstår också som materiellt otill- fredsställande att knyta viktiga rättsverkningar till konkursansökan i sådant fall. Även när den tidigare ansökningen avvisats framstår detta som tveksamt. Att införa en regel enbart med tanke på situationer då den första ansökningen avskrivits synes inte tillräckligt motiverat. Av nu anförda skäl anser jag att någon regel motsvarande 17 5 andra stycket beredningens förslag inte bör införas.

Den av ackordscentralen ifrågasatta möjligheten att tillmäta avgörande betydelse åt dagen för ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen i fall då försök till ackordsuppgörelse föregått konkursen var föremål för uppmärksamhet redan i samband med tillkomsten av förmånsrättslagen. Det ansågs då att det skulle föra för långt att förlänga tidsfristen på sätt ackordscentralen föreslagit. Det påpekades också att ackordsförfarandet förutsätter att alla förmånsberättigade borgenärer till- godoses fullt ut. Jag anser det inte nu påkallat att jämställa dagen för ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen med dagen för konkursansökan i vidare mån än vad som redan nu gäller i fråga om återvinning (jfr 35 5 KL).

• Sida 185
•  Original

Prop. 1975:6 185

18 & Paragrafen, som föreskriver att konkursansökan i princip inte kan återkallas sedan konkursbeslut meddelats, har samma nummerbeteckning såväl i gällande lag som i berednings- och departementsförslagen.

Gällande rätt. Enligt 18 & KL får konkursansökan inte återkallas sedan beslut om gäldenärens försättande i konkurs meddelats.

Lagberedningen framhåller att ett motiv för nuvarande ordning har ansetts vara, att gäldenär och konkurssökande borgenär därigenom hindras att göra upp i samförstånd efter konkursbeslutet och omintetgöra eventuell möjlighet till återvinning. Om någon begränsning inte gällde i rätten att återkalla, skulle borgenär för att gardera sig vara tvungen att ge in konkursansökan mot gäldenären, trots att denne redan var försatt i konkurs. Beredningen anser att det även framdeles bör vara i princip förbjudet att återkalla konkursansökan sedan konkurs beslutats. Borge- närerna bör inte behöva räkna med att förfarandet på detta stadium plötsligt avbryts därför att konkurssökanden återkallar sin ansökan. Nuvarande bestämmelse härom har i sak oförändrad tagits upp som första punkt i paragrafen.

Gäldenär som försatts i konkurs på ansökan av borgenär har möjlighet att överklaga konkursbeslutet. Huruvida gäldenär enligt gällande rätt kan få ett konkursbeslut som tillkommit på hans egen ansökan ändrat genom fullföljd av talan, synes ovisst. Beredningen föreslår, att förbudet för gäldenären att återkalla egen konkursansökan modifieras genom att det införs en bestämmelse enligt vilken gäldenär, som försatts i konkurs, skall utan hinder av att han själv ansökt därom eller medgett borgenärs ansökan kunna vinna ändring i högre rätt, om det visas att han är solvent. Borge-- närerna löper i detta läge inte någon risk, eftersom gäldenären ju förutsätts kunna betala sina skulder i vederbörlig ordning. Föreskrift som nu sagts har tagits upp i andra punkten av paragrafen.

Departementschefen. De av beredningen föreslagna bestämmelserna har tagits upp i departementsförslaget utan någon ändring i sak.

18 a & Paragrafen föreslås upphävd. Motsvarande regler kan i fortsätt- ningen meddelas i administrativ ordning (se under 6 5 här ovan).

19 & Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande av konkurs m.m. Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i beredningsförslaget.

Gällande rätt. I 19-21 55 gällande lag meddelas föreskrifter om vad konkursdomaren har att iaktta sedan beslut om konkurs meddelats. Konkursdomaren skall utfärda kungörelse som skall anslås i rättens kansli och sändas för att införas i Post- och Inrikes Tidningar samt en eller två ortstidningar. Vidare skall konkursdomaren fatta vissa beslut om första borgenärssammanträdet och om tid för fordringsbevakning. Uppgifter härom och om vissa andra förhållanden skall intas i kungörelsen.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1975 :6 186

Konkursdomaren skall även underrätta gäldenären, kända borgenärer, utmätningsmannen. allmänna åklagaren m.fl. om konkursen. Om den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen utvisar att det bland tillgångarna finns fast egendom, registrerat skepp eller luftfartyg eller egendom som kan omfattas av företagsinteckning skall konkursdomaren sända underrättelse om konkursen för anteckning i fastighetsboken eller motsvarande register.

Lagberedningen har föreslagit att de bestämmelser som ålägger konkursdomaren att sända underrättelser åt olika håll och av vilka en del dessutom fastställer skyldighet: att göra anteckning i fastighetsbok eller liknande skall meddelas i en tillämpningskungörelse. Nämnda bestäm- melser har följaktligen utmönstrats ur KL. I övrigt innehåller bered- ningsförslaget med vissa justeringar motsvarigheter till de nu gällande bestämmelserna. '

Departementschefen. Som jag anfört tidigare (avsnitt 9.2.7) bör före- skrifter om hur kungörande skall ske i princip utmönstras ur KL. Såvitt gäller den rättsverkan kungörandet bör ha beträffande gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom (21 &) finns emellertid. som jag också berört tidigare (avsnitt 9.2.2) ett faktiskt behov av att i lag ange att kungörelse om konkursbeslut skall införas i Post- och Inrikes Tidningar. I övrigt anser jag för min del att praktiskt taget samtliga nu aktuella bestämmelser bör tas in i en tillämpningsförordning. De enda bestämmelser som behållits i departementsförslaget är följande. I första stycket första punkten utsägs att beslut om konkurs genast skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på sätt regeringen föreskriver. Bestämmelsen är utformad efter mönster av 26 å tredje stycket ackordslagen (jfr 14 & ackordskungö- relsen). I sammanhanget bör observeras att enligt 2 5 lagen (1934:67) med vissa bestämmelser om konkurs. som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, konkurs i vissa fall bör kungöras även i annat nordiskt land. Enligt första stycket andra punkten skall dessutom — när beslut om konkurs meddelas -—- fattas beslut om tidpunkten för första borgenärssammanträdet och om tiden för fordringsbevakning. För dessa beslut ges i överensstämmelse med nuvarande regler vissa tidsramar i andra stycket.

Jag vill nämna att jag varit något tveksam beträffande den nuvarande föreskriften i 20 & femte stycket KL. Denna innebär att gäldenären skall delges innehållet i konkurskungörelsen på sätt är föreskrivet om delgivning av stämning i tvistemål och med erinran om gäldenärens skyldighet att på första borgenärssammanträdet avlägga bouppteckningsed. I den mån bestämmelserna om delgivning av stämning i tvistemål alltjämt skulle följas, kunde en reglering i själva lagen vara motiverad. Jag anser emel- lertid inte att det är nödvändigt med den begränsning i fråga om sättet för delgivningen som hänvisningen innebär. Det är enligt min mening dessutom diskutabelt om innehållet i kungörelsen verkligen måste delges

• Sida 187
•  Original

Prop. 1975:6 187

gäldenären (jfr 15 åackordskungörelsen). Däremot kan det synas önskvärt att gäldenären delges kallelse till första borgenärssammanträdet. I sammanhanget kan nämnas att någon föreskrift om hur gäldenären skall kallas till edgång vid särskilt tillfälle efter första borgenärssammanträdet inte är meddelad (jfr 92 5 första stycket KL). De nu nämnda frågorna får övervägas vidare i samband med arbetet på tillämpningsföreskrifter.

20 & Paragrafen, som innehåller den "grundläggande bestämmelsen angående gäldenärens förlust av rådighet, motsvarar 22 5 första stycket gällande lag och 21 5 första stycket beredningsförslaget.

Gällande rätt. I 22 5 första stycket KL sägs att gäldenären inte är berättigad råda över egendom som hör till konkursboet sedan beslut om egendomsavträde meddelats.

Lagberedningen tillägger till vad som anges i 22 5 första stycket KL att gäldenären inte äger åta sig förbindelser med verkan att de kan göras gällande i konkursen. Tillägget är föranlett av vad beredningen föreslagiti fråga om utvidgade möjligheter att göra godtrosförvärv o.d. gällande mot konkursboet. Beredningen menar att avgörande för frågan, när gäldenären mister rådigheten över sin egendom, är klockslaget för konkursbeslutets meddelande. Beredningen påpekar att rådighetsförbudet för gäldenären endast avser egendom som hör till konkursboet (se 27 5) och att gäldenären vidare kan ikläda sig förpliktelser, ehuru de inte kan göras gällande mot konkursboet.

Departementschefen. De av beredningen föreslagna bestämmelserna har tagits upp i departementsförslaget utan någon ändring i sak.

21 & Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lag innehåller undantag från principen, att rättshandlingar som gäldenären företar i strid mot rådighetsförbudet (se 20 5) inte kan göras gällande mot konkursboet. [ beredningsförslaget finns motsvarande bestämmelser i 21 5 andra —- fjärde

styckena.

Lagberedningen. Som tidigare angetts ( avsnitt 4.1 ) föreslår beredningen att vissa rättshandlingar som företas efter- konkursbeslutet skall bli gällande om gäldenärens medkontrahent var i god tro. Enligt bered- ningsförslaget skall rättshandling som företas innan konkursbeslutet kungjorts gälla, om det inte visas att den som åberopar rättshandlingen ej var i god tro. Överlåtelse av eller annat förfogande över "egendom skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han utgivit jämte nödig eller nyttig kostnad.

Om någon sedan konkursbeslutet kungjorts infriar förpliktelse mot gäldenären, skall det enligt beredningsförslaget också tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. Även uppsägning eller annan sådan rättshandling som äger rum efter nämnda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var

• Sida 188
•  Original

Prop. 1975:6 188

i god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Konkursbeslutet anses enligt beredningsförslaget vara kungjort dagen efter den då kungörelsen var införd i allmänna tidningarna.

Remissyttrandena. Här kan hänvisas till framställningen i avsnitt 4.2 . Departementschefen. Frågor om gäldenärens förlust av rådighet över sin egendom har jag utförligt behandlat i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.2 ). I enlighet med vad jag har anfört där har jag i departementsförslaget i huvudsak bibehållit de av beredningen föreslagna reglerna om gälde- närens legitimation. Som jag har nämnt förut bör dock bl.a. vidtas den sakliga ändringen att den tid inom vilken gäldenären med för boet bindande verkan kan företa vissa rättshandlingar skall utlöpa i och med utgången av den dag som följer efter den då kungörelsen infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Även vissa redaktionella jämkningar bör göras i lagtexten.

Första stycket första punkten avser alla slags rättshandlingar som företas under tiden mellan konkursbeslutet och kungörandet. Hit hör olika slags avtal men även mottagande av betalning, uppsägning eller liknande. Även uppsägning e.d. från gäldenärens sida omfattas av bestämmelsen. Rättshandlingen skall gälla, om det inte visas att den som åberopar rätts- handlingen inte var i god tro eller, med andra ord, att han kände eller bort känna till konkursen oaktat konkursbeslutet ännu inte kungjorts. Det kan anmärkas att en rättshandling som konkursgäldenären företar efter konkursbeslutet inte i annat avseende än som sägs i 21 & åtnjuter bättre skydd än om den företagits tidigare. Den kan t.ex. angripas genom åter- vinning enligt de regler som gäller därom.

[ fråga om överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som enligt första stycket första punkten skall gälla föreskrivs i andra punkten att åtgärden på begäran av konkursboet skall gå åter mot att boet ersätter den andre vad han utgett jämt-e nödig eller nyttig kostnad som han fått vidkännas. I fråga om betalning av skuld leder bestämmelsen regelmässigt till att beloppet i sin helhet skall återbetalas. Även gåva skall återgå. Det förutsätts för tillämpning av bestämmelsen att'boet utan oskäligt uppehåll framställer yrkande om återgång. Även här bör emellertid uppmärk- sammas, att reglerna om återvinning av betalning eller gåva m.m., som i sak kan leda till samma resultat, är tillämpliga på rättshandling även om den ägt rum efter konkursbeslutet.

Enligt andra stycket gäller skydd för vissa rättshandlingar som företas efter den tidpunkt som anges i första stycket. Först nämns det fallet att någon efter den tidpunkten infriar förpliktelse mot gäldenären (första punkten). Gäldenärens rättshandling består då i att han (obehörigen) mottar pengar eller annat som bort inflyta till konkursboet. Vad som betalas eller levereras till honom skall tillgodoräknas den förpliktade, om det av omständigheterna framgår att denne var i god tro. [ detta fall — då

• Sida 189
•  Original

Prop. 1975:6 189

kungörande skett — krävs alltså positivt stöd för att den förpliktade var i god tro.

Även uppsägning eller annan jämförbar rättshandling (reklamation, preskriptionsavbrytande åtgärd m.m.) som ägt rum efter kungörandet skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro (andra punkten). Här föreskrivs emellertid det ytterligare villkoret, att det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet, t.ex. om hyreskontrakt uppsagts och andra parten i god tro inrättat sig därefter._ Bestämmelsen är tillämplig såväl när gäldenären verkställt uppsägning etc. som när sådan åtgärd riktats till honom.

I den allmänna motiveringen nämnde jag att lösningsrätt enligt 21 & givetvis inte skall föreligga om godtrosförvärv grundas på bestämmelse i Skuldebrevslagen eller annorstädes. För att fullt tydligt uttrycka denna tanke har jag i ett tredje stycke tagit upp en erinran om de bestämmelser om godtrosförvärv som jag föreslår införda i Skuldebrevslagen m.fl. lagar.

Den reglering som föreslås i denna paragraf nödvändiggör vissa följd- ändringar i 27 och 100 55, till vilka här kan hänvisas.

22 & Paragrafen innehåller regler för det fallet att vid tiden för konkurs- beslutet rättegång pågår mellan gäldenären och tredje man. Reglerna överensstämmer i sak med 22 & andra — fjärde styckena gällande lag och 22 5 första — tredje styckena beredningsförslaget.

Gällande rätt. Om det vid konkursutbrottet pågår rättegång rörande egendom som hör till konkursboet, äger boet enligt 22 å andra stycket KL överta gäldenärens talan (jfr 79 & KL). Boet är sålunda berättigat men inte skyldigt att inträda i rättegången. Genom att inte inträda kan boet undgå de förpliktelser som kan följa med en förlorad rättegång bl.a. i kostnadshän- seende. Om boet inte övertar gäldenärens talan, skall enligt samma lagrum den egendom som rättegången avser anses inte tillhöra boet. I sådant fall har boet avstått från den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären personligen.

Tredje stycket anger att konkursboet kan inträda i rättegång jämte gäldenären, om talan mot denne förs om fordran som kan göras gällande i konkursen. I fjärde stycket ges bl.a. en regel om skyldighet för gäldenären att i fall som avses i paragrafen underrätta domstolen om konkursen. Femte stycket innehåller en erinran om 79 5.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med gällande rätt utom såvitt avser verkan av konkursboets avstående från omtvistad egendom. Beredningen påpekar att frågan om verkan av konkursboets avstående har behandlats i rättsfallet NJA 1968 s. 270. Konkursboet avstod där i enlighet med KL från att överta en av gälde- nären väckt talan om utfående av visst, mycket betydande fordrings- belopp. Sedermera begärde borgenär utmätning av den fordran som processen gällde, oaktat konkursen ännu pågick. Detta ansågs gå för sig.

• Sida 190
•  Original

Prop. 1975:6 190

Majoriteten i högsta domstolen gjorde härvid inte någon skillnad mellan utmätning för fordran som kunde göras gällande i konkursen (jfr 100 & KL) och utmätning för annan fordran. En minoritet ansåg däremot, att egendomen inte så länge konkursen pågick fick utmätas för fordran som kunde göras gällande i konkursen.

Beredningen framhåller att enligt 23 & första stycket KL gäller att egendom som hör till konkursboet inte får utmätas för skuld som gälde- nären gjort. Samma bestämmelse återfinns i 23 5 första stycket i bered- ningens förslag. Något principiellt förbud mot utmätning under konkurs i sådan gäldenärens egendom som inte hör till konkursboet finns däremot inte i KL. I praktiken är utmätning normalt utesluten genom bestäm- melserna om gäldenärs beneficium i UL och KL.

Om konkursboet enligt 22 5 första stycket i förslaget avstått från att överta gäldenärens talan och egendomen i fråga därmed upphör att räknas till konkursboets egendom, bör detta enligt beredningens mening gälla inte bara mot konkursboet som sådant utan också, så länge gäldenärens konkurstillstånd varar, mot varje enskild borgenär som kan göra gällande fordran i konkursen (jfr 146 & i förslaget). Annars blir avståendet värdelöst för gäldenären. Det strider också mot konkursinstitutets syfte att tillåta enskild konkursborgenär att genom säraktion kunna få utmätning i viss egendom medan konkursen pågår. Med hänsyn härtill föreslår bered- ningen, att den egendom som enligt lagrummet inte skall anses tillhöra konkursboet inte heller får, medan gäldenärens konkurstillstånd varar, utmätas för fordran som kan göras gällande i konkursen. Beredningen anger, att bestämmelsen inte hindrar att utmätning kan ske för fordran som inte kan göras gällande i konkursen.

Remissyttrandena. Endast kronofogdemyndigheter: iBorås distrikt berör lagberedningens förslag till ändring av 22 &. Kronofogdemyndigheten uttalar härom följande.

Utan tvekan finns skäl både för och emot den föreslagna ändringen. Detta framgår också tydligt av vad som kan utläsas av det rättsfall, som givit anledning till beredningens förslag. Tillgång varom fråga är uppträder ytterst sällan, och därigenom är utmätningar i sådan tillgång mycket säll- synta. Spörsmålet har sålunda ganska ringa praktisk betydelse. I det fall gäldenären skulle vinna en process och ha möjlighet att uttaga det utdömda hos sekundogäldenären och det som i rättsfallet är fråga om betydande belopp. skulle utan tvekan uppkomma en situation som kan betecknas som ”stötande '. Att efter konkursens avslutande åtkomma tillgången med exekutiva åtgärder kan möta på svårigheter. Den möjlighet som öppnas att under konkursen verkställa utmätning för fordran, som ej kan göras gällande i konkursen, torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Gälde- nären har nämligen små möjligheter att under konkursen skuldsätta sig. De skäl, beredningen anfört (s. 106) för den föreslagna ändringen, anses dock ha sådan bärkraft, att kronofogdemyndigheten tillstyrker beredningens förslag. Ett konkursbos obenägenhet att inträda i rättegång kan ofta ha sin orsak i att boet ej vill riskera att drabbas av kostnder vid förlorad rättegång ide fall borgenärer med hög förmånsrätt — regelmässigt löneborgenärer — skulle bli lidande härav. De nu gällande bestämmelserna om statlig löne-

• Sida 191
•  Original

Prop. 1975:6 191

garanti vid konkurs kan måhända ge anledning till ändring i denna obenägenhet. Spörsmålet skulle då få ännu mindre praktisk betydelse.

Departementschefen. Beredningsförslaget överensstämmer i sak med vad som redan nu gäller beträffande konkursbos möjlighet att inträda i rättegång som vid konkursutbrottet pågår mellan gäldenären och tredje man. I beredningsförslaget har emellertid gjorts ett tillägg iförhållande till gällande lag såvitt gäller verkan av att konkursboet avstår från att inträdai rättegång rörande egendom som hör till konkursboet. Egendomen skall då anses inte tillhöra boet. 1 ett tämligen färskt rättsfall (NJA 1968 s. 270) har sådan egendom emellertid ansetts kunna utmätas för fordran som kunde göras gällande i konkursen. Beredningen har kritiserat utgången i detta mål och anfört bl.a. att boets avstående från anspråk på egendomen blir värdelöst för gäldenären, om enskild borgenär på detta sätt kan komma åt den, samt att det strider mot konkursinstitutets syfte att tillåta enskild konkursborgenär att genom säraktion få utmätning i viss egendom medan konkursen pågår.

Jag delar den uppfattning som beredningen har gett uttryck åt. Jag har därför i departementsförslaget behållit det av beredningen föreslagna tillägget att egendom av det nu aktuella slaget inte så länge konkursen pågår får utmätas för fordran som kan göras gällande i konkursen.

Bestämmelsen i 22 & femte stycket gällande lag och 22 & fjärde stycket beredningsförslaget har utelämnats i departementsförslaget. Stycket inne- håller endast en erinran om vad som gäller enligt 79 & KL, vilket torde vara obehövligt. Härutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i för- hållande till beredningsförslaget.

23 & Paragrafen reglerar frågan huruvida utmätning för fordran hos gäldenären får äga rum när denne är i konkurs. Paragrafen har samma nummerbeteckning i såväl gällande lag som beredningsförslaget.

Gällande rätt. Huvudregeln är enligt första stycket, att utmätning för gäldenärens skuld inte kan med laga verkan ske i egendom som hör till konkursboet. Paragrafen är tillämplig vare sig borgenären kan göra gällande sin fordran i konkursen eller inte.

Enligt undantagsregeln i andra stycket av 23 & får egendom vari panträtt för viss fordran gäller utmätas för fordringen utan hinder av att konkurs pågår. Av 195 & KL följer, att vissa andra säkerhetsrätter skall likställas med panträtt vid tillämpning av KL.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med gällande lag.

Departementschefen. Jag har i departementsförslaget tagit upp 23 å beredningsförslaget med en redaktionell jämkning.

24 & Paragrafen bestämmer hur man skall förfara med ett utmätningsmål som pågår vid konkursutbrottet. Paragrafen har samma nummerbe-

• Sida 192
•  Original

Prop. 1975 :6 192

teckning i gällande lag och i beredningsförslaget.

Gällande rätt. Huvudprincipen i KL är att en pågående utmätningsför- rättning skall fortgå utan hinder av att utmätningsgäldenären försätts i konkurs (24 5 första stycket). 1 andra och tredje styckena behandlas frågor om uppskov med verkställigheten Och om den situation som uppstår när den förmånsrätt Som vunnits genom utmätningen skall gå åter och utmät- ningssökanden inte hade panträtt. '

Lagberedningen föreslår inte någon ändring såvitt avser nu förevarande paragraf.

Remiss yttrandena. Göteborgs tingsrätt framhåller att en oreglerad fråga är utmätningsförrättningens eventuella fortsättande efter fattigkonkurs. Det kan enligt tingsrätten möjligen vara lämpligt att reglera detta spörsmål i förevarande sammanhang.

Departementschefen. Paragrafen har här tagits upp utan annat än en redaktionell ändring. Jag vill med anledning av vad en tingsrätt anfört påpeka att enligt gängse betraktelsesätt skall, ehuru uttrycklig bestäm- melse därom saknas, ett utmätningsförfarande återupptas om den utmätta egendomen inte blir såld under konkursen. Ett praktiskt sådant fall före- ligger vid s.k. fattigkonkurs (jfr SOU l968:64, s. 253 jämte hänvisningar vid not 9). Jag anser inte att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet behövs.

25 & Paragrafen rör vissa frågor som har samband med klagan över konkursbeslut. Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i beredningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt 25 & första stycket KL går beslut om egendoms- avträde i verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet söks. I andra stycket sägs att om annan än gäldenären vill klaga över att konkurs- ansökning upptagits så skall besvärstiden räknas från det att kungörelse om konkursen infördes i allmänna tidningarna. Det fallet att gäldenären vill klaga över att han försatts i konkurs regleras inte. Här gäller vanliga regler att besvärstiden räknas från dagen för beslutet.

Lagberedningen föreslår endast vissa redaktionella ändringar i para- grafen. I anslutning till paragrafen gör beredningen vissa uttalanden i fråga om vem som skall anses berättigad att föra talan mot beslut varigenom konkursansökan bifallits eller ogilats (se SOU 1970:75 s. 107). Av dessa framgår att viss besvärsrätt torde tillkomma gäldenären och konkurs- sökande borgenär men att det är tveksamt huruvida besvärsrätt tillkommer borgenär som inte gjort konkursansökan. Någon uttrycklig bestämmelse i besvärsrättsfrågan anser beredningen inte böra meddelas.

Remissyttrandena. Västerviks tingsrätt anser att skäl inte saknas för att besvärstiden i förevarande fall räknas från den dag då konkursbeslutet skall anses vara kungjort enligt beredningens förslag i fråga om gälde- närens legitimation (21 å).

Departementschefen. Beredningens förslag har utan annat än en redak-

• Sida 193
•  Original

Prop. 1975:6 193

tionell jämkning tagits upp i departementsförslaget. Jag delar beredningens uppfattning att frågan om besvärsrättens omfattning i förevarande hänseende kan lämnas oreglerad.

26 5 I paragrafen regleras den situationen att ett konkursbeslut upphävs av högre rätt. Paragrafen har samma nummerbeteckning igällande lag och i beredningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt 26 & KL skall konkursdomaren underrättas när beslut om egendomsavträde upphävs av högre rätt. Konkursdomaren skall utfärda kungörelse om den högre rättens beslut. 1 paragrafen ges också föreskrifter som innebär att konkursdomaren skall vara verksam för att av honom tidigare föranstaltade anteckningar i skilda register m.m. tas bort. I 26 & tredje stycket sägs att konkurskostnaderna och boets skulder skall betalas innan egendom i boet återställes till gäldenären.

Lagberedningen behåller i 26 & endast regler om att konkursdomaren skall kungöra den högre rättens beslut på visst sätt och reglerna om att konkurskostnaderna och andra boets skulder skall betalas innan egendom återställs. Övriga i 26 & KL upptagna bestämmelser menar beredningen ha sin plats i en konkurskungörelse. Beredningen diskuterar vidare på ett ingående sätt frågan om vad som bör gälla när konkursbeslutet upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta domstolen (SOU l970:75 s. 108).

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att de situa- tioner som uppstår när konkursbeslut upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta domstolen, även om de är sällsynta, ger upphov till en problematik av så intrikat beskaffenhet, att en närmare reglering lämpligen borde ske.

Departementschefen. Den nuvarande regleringen i 26 & KL har i departementsförslaget på sätt beredningen föreslagit inskränkts högst avsevärt. I enlighet med vad jag uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.7) har jag tagit upp endast bestämmelser om att den högre rättens beslut skall kungöras och att konkurskostnader och massaskulder skall betalas ur boets egendom. De bestämmelser som inte har fått någon motsvarighet i departementsförslaget bör i stället meddelas i en tillämp- ningsförordning.

Lagberedningen har under förevarande paragraf diskuterat frågan om vad som bör gälla när konkursbeslut upphävts av hovrätt men därefter fastställts av högsta domstolen. En remissinstans har i anslutning härtill uttalat att en närmare reglering av frågan lämpligen borde ske. För min del anser jag liksom beredningen att problemet bör kunna överlämnas till rättstillämpningen. För de överväganden som därvid uppkommer kan beredningens uttalanden vara till god ledning.

27 & I paragrafen anges vilken egendom som skall ingå i konkursen.

13 Riksdagen 1975. [saml. Nr6

• Sida 194
•  Original

Prop. 1975:6 194

Paragrafen har samma nummerbeteckning i gällande lag och i bered- ningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt 27 5 första stycket KL skall till konkursbo räknas all utmätningsbar egendom, som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen. Härtill kommer egendom som kan återvinnas. Enligt andra och tredje styckena gäller vissa särskilda regler i fråga om arbetsinkomst. Fjärde stycket anger hur tvist i fråga om vilken egendom som ingår i konkursboet skall prövas av rätten.

Lagberedningen. Beredningen anger att vid tillämpning av dess förslag undantag måste göras för sådana fall när rättshandling som företagits efter konkursbeslutet skall gälla mot boet enligt de nya bestämmelserna i 21 5. Ett tillägg av denna innebörd har beredningen fogat till första stycket i paragrafen. Beredningen har härutöver gjort en redaktionell ändring i första stycket med anledning av beredningens förslag i fråga om varaktig- heten av konkurstillstånd (146 5 KL).

Departementschefen. Jag har med viss redaktionell bearbetning i departementsförslaget tagit upp vad beredningen föreslagit angående förbehåll för vad som följer av 21 5. I fråga om varaktigheten av konkurstillstånd får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motive- ringen ( avsnitt 9.2.3 ).

28 5 Paragrafen, som inleder återvinningsbestämmelserna, upptar vissa undantag därifrån. Den saknar motsvarighet i gällande lag. Viss motsvarighet till bestämmelsen i andra punkten finns i 35 5 andra stycket beredningsförslaget.

Departementschefen. Återvinning får enligt paragrafen ske på begäran av konkursboet i enlighet med vad som anges i andra kapitlet. De olika återvinningsbestämmelserna och vissa för återvinning gemensamma bestämmelser finns i 29-38 55. I 29 5 anges vilken dag som skall vara utgångspunkt vid beräkning av återvinningsfrister, den s.k. fristdagen, i 29 a 5 vilka som vid tillämpning av återvinningsbestämmelserna skall anses vara närstående till gäldenären och i 29 b 5 när avhändelse av fast egendom skall anses ha ägt rum i återvinningssammanhang. I 30 5 ges en allmän regel om återvinning beträffande otillbörliga transaktioner. I 31 5 behandlas återvinning av gåva och vissa gåvoliknande transaktioner. Bodelning kan gå åter enligt 32 5 och vissa oskäliga löneutbetalningar m.m. till närstående enligt 33 5. Överföring av medel till pensionsstiftelser e.d. behandlas i 34 5. I 35 5 föreskrivs att vissa inte ordinära betalningar av skulder kan gå åter. I samma paragraf behandlas även återvinning när kvittning skett. 1 36 5 ges vissa särskilda regler för återvinning av betalning för växel och check. Upplåtelse av panträtt kan gå åter enligt 37 5. I 38 5 behandlas återvinning i samband med utmätning. Regler om återvin- ningens innebörd finns i 39, 39 a, 39 b och 40 55. Slutligen behandlas frågor

• Sida 195
•  Original

Prop. 1975:6 . 195

om återvinning från tredje man (40 a 5), talan om återvinning (40 b och 40 c 55) samt återvinningssvarandens rätt till avräkning och utdelning i vissa fall (40 d 5).

Paragrafen anger inte närmare vad återvinningen går ut på. Regelmässigt rör det sig om återgång av viss rättshandling från gäldenärens sida. Av de olika bestämmelserna i 2 kap. framgår för varje fall vad som är föremål för återvinning. Det har inte ansetts behövligt att i 28 5 söka ge en allmän regel härom.

I 28 5 görs två undantag från reglerna om återvinning. För det första kan återvinning inte ske beträffande betalning av skatt eller allmän avgift som avses i 1 5 lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m., om fordringen varit förfallen till betalning. För det andra kan återvinning inte heller ske beträffande betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermåls- eller föräldrabalken, om bidrags- beloppet varit förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte gynnats otillbörligt. Båda undantagen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4).

Undantaget beträffande betalning av skatt m.m. avser de flesta skatter och avgifter (se prop. 1971:142). I fråga om skatter som inte omfattas av undantaget kan särskilt nämnas arvs- och gåvoskatt. Jag vill påpeka att återvinning i nu förevarande fall inte är utesluten i fråga om den förmåns- rätt som det allmänna kan ha tillförts genom utmätning (se 38 5 departe- mentsförslaget).

Vad gäller undantaget beträffande underhållsbidrag bör påpekas att detta inte avser det fallet att den underhållsberättigade gynnats på ett otillbörligt sätt. I fråga om underhållsbidrag kan således återvinning enligt främst 30 5 komma i fråga. Även återvinning enligt 38 5 kan bli aktuell (jfr 35 5 andra stycket beredningsförslaget). 1 den allmänna motiveringen har jag berört vad som skall kunna anses otillbörligt i förevarande sammanhang.

29 5 Paragrafen innehåller regler om fristdag, dvs. den dag till vilken återvinningsfristerna skall räknas. Paragrafen motsvarar 28 5 punkt 1 beredningens förslag. Gällande lag innehåller i princip ingen motsvarighet till den nya paragrafen (jfr dock 33 5 andra stycket och 35 5 KL).

Gällande rätt. Som huvudregel räknas i KL fristerna f.n. till dagen för konkursansökningen. Därutöver sägs beträffande de särskilda åter- vinningsfallen, att rättshandlingar som ägt rum under tiden därefter till konkursbeslutet kan återvinnas i lika mån. I 33 5 andra stycket KL finns Specialregler i fråga om dödsbos konkurs. Under förutsättningar som anges där kan vissa rättshandlingar som ägt rum efter dödsfallet återvinnas, om konkursansökan gjorts inom en månad från att boupp- teckning förrättades eller tiden härför utgick (jfr 20 kap. 1 5 ÄB). Motsvarande gäller, om egendomen avträtts till förvaltning av boutred- ningsman inom angiven tid och konkursen följt på ansökan inom en månad

• Sida 196
•  Original

Prop. 1975:6 196

från att boutredningsman förordnades. Vidare sägs i 35 5 KL att om konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen och konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, det beträffande rätten att söka återvinning skall anses som om konkursansökningen gjorts, då ansökningen om förordnande av god man gjordes.

Lagberedningen föreslår att bestämmelser om till vilken dag återvinningsfristerna skall räknas tas upp i en särskild paragraf. Beredningsförslaget inför uttrycket fristdag som beteckning för denna dag.

I överensstämmelse med gällande rätt har i beredningsförslaget som fristdag i första hand angetts dagen för ansökan om gäldenärens försättande i konkurs. Beredningen erinrar om 17 5 i förslaget, som reglerar det fallet att konkursen föregåtts av två eller flera konkurs- ansökningar och föreskriver att den först ingivna ansökningen då skall under vissa förutsättningar ans-es bestämmande för bl.a. beräkningen av återvinningsfristerna, även om konkursbeslutet grundats på en senare ansökan.

I fråga om fristdag när konkursansökan föregåtts av att god man förordnats enligt ackordslagen innebär beredningens förslag ingen saklig avvikelse från vad som nu gäller enligt 35 5 KL.

I beredningens förslag uppmärksammas slutligen det fallet att ansökan om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman har föregått konkursansökan. Som nyss nämnts gäller f.n. enligt 33 5 andra stycket KL vissa särskilda regler om fristberäkning i dödsbos konkurs. Syftet med denna reglering är att främja en lugn avveckling av dödsbon genom att borgenärerna inte behöver söka boet i konkurs för att bevara återvinningsfristerna under den betänketid som dödsbodelägarna enligt 21 kap. 1 5 ÄB har på sig för att överväga om de själva skall för att undvika personligt betalningsansvar avträda boet till konkurs eller till förvaltning av boutredningsman. Den förlängning av fristen som gäller för det fallet att boutredningsmannaförvaltning kommit till stånd syftar enligt beredningen till att bereda även boutredningsmannen viss betänketid. Det har påpekats, framhåller beredningen, att syftena inte nås helt, eftersom regleringen blott avser rättshandlingar som företagits efter dödsfallet medan återvinningsfristerna löper som vanligt i fråga om de handlingar som ägt rum dessförinnan.

Beredningen har ansett en förenkling av den nuvarande ordningen önskvärd. Den betänketid på en månad som gällande lag ger boutred- ningsmannen synes också beredningen alltför knapp. Man synes enligt beredningen kunna förlänga fristerna överlag, om dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman. Beredningen föreslår, att som fristdag i hithörande fall skall gälla dagen för ansökan om dödsbos avträdande till

• Sida 197
•  Original

Prop. 1975:6 197

sådan förvaltning, om konkursansökningen eller ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen följt inom tre månader från att boutred- ningsman förordnats.

Departementschefen. Det nuvarande systemet att i de olika åter- vinningsbestämmelserna ge föreskrifter om att återvinning kan äga rum om den återvinningsgrundande transaktionen företagits 'innan konkurs- ansökningen gjordes eller under tiden därefter till dess beslutet om egendomsavträde meddelades”, anser jag i likhet med beredningen kunna förenklas. Beredningens förslag innebär att dagen för konkursansökan görs till primär fristdag och att återvinning enligt de olika återvinnings- bestämmelserna skall äga rum, om den återvinningsgrundande transaktionen företagits 'senare än' viss tid före fristdagen. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag har med vissa redaktionella ändringar godtagit förslaget.

Enligt andra punkten skall fristdagen tillbakaräknas till dagen för ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen, om konkurs- ansökan har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansför- ordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller enligt 35 5 KL. Beträffande innebörden av uttrycket att 'verkan av godmansförordnandet förföll” resp. att ”när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes' kan hänvisas till prop. 1970:136 5. 133.

Tredje punkten behandlar det fallet att dödsbos konkurs föregåtts av att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. Jag delar beredningens uppfattning att den nuvarande ordningen härvidlag bör ses över och anser mig kunna godta beredningens förslag i fråga om tillbakaräkning av fristdagen i nu förevarande fall. Dagen för ansökning om dödsboets avträdande till förvaltning av boutredningsman blir i enlighet härmed fristdag, såvida boutredningsman förordnats senare än tre månader före den dag som eljest skulle anses som fristdag. När god man enligt ackordslagen förordnats i fråga om dödsbo (jfr 19 kap. 11 5 ÄB) som förvaltas av boutredningsman blir således även andra punkten av betydelse för bestämmande av fristdag. Det kan tilläggas att regleringen gäller oavsett om den rättshandling man vill angripa ägt rum före eller efter gäldenärens död.

Enligt förslaget till ny lydelse av 17 5 skall, när flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs är anhängiga samtidigt och annan än den först inkomna bifalls, det med avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökan anses som om konkursbeslutet grundas på den först inkomna ansökan. Som jag påpekat i specialmotiveringen till 17 5 får den paragrafen betydelse såväl i fråga om återvinningsfristerna som för bestämmande av vissa förmånsrätter. Reglerna om fristdag i 29 5 får aktualitet endast i fråga om återvinning.

• Sida 198
•  Original

Prop. 1975:6 198

Den teknik som valts för att i de olika återvinningsbestämmelserna ange återvinningsfristen innebär som nämnts förut att rättshandlingen skall ha företagits senare än viss tid före fristdagen. Vid tillämpning av lagen (l930:173) om beräkning av lagstadgad tid förlängs de i 30-38 55 angivna återvinningsfristerna om fristdagen infaller på lördag eller helgdag etc. Detta innebär t.ex. att om konkursansökningsdagen är fristdag och konkursansökan, för att återvinningsfrist inte skolat utlöpa, bort göras senast den 1 juli men denna dag är lördag, återvinningsmöjligheten är bevarad, om ansökningen inkommer på måndagen (jfr högsta domstolens utslag den 29 mars 1974, UÖ 466, i mål angående utmätning).

29 a 5 I paragrafen regleras vilka som skall anses som gäldenären närstående vid tillämpning av återvinningsbestämmelserna. Paragrafen motsvarar 28 5 punkt 2 beredningsförslaget.

Gällande rätt. KL innehåller bestämmelser om utsträckta återvinnings- frister i vissa fall när återvinning sker från personer som står gäldenären nära. Enligt 33 5 första stycket gäller en ettårsfrist iförhållande till gälde- närens make i fråga om återvinning enligt 28-32 55. Samma tid gäller enligt 32 a 5 första stycket i aktiebolags konkurs i fråga om återvinning från aktieägare som har ett bestämmande inflytande i bolaget på grund av sitt aktieinnehav liksom från dennes make, avkomling eller avkomlings make. Enligt 32 a 5 andra stycket kan vidare vid aktiebolags konkurs återvinning komma i fråga beträffande utbetalning av lön eller arvode till sådan person som avses i första stycket samma paragraf .

Lagberedningen. Som tidigare angetts ( avsnitt 6.1 ) anser beredningen att återvinningsfristerna måste förlängas avsevärt när det gäller gäldenärens närstående. Beredningen uppställer för detta ändamål ett särskilt när- ståendebegrepp.

I första hand skall enligt beredningen'såsom närstående anses make. trolovad, bröstarvinge, förälder, far- eller morförälder, syskon och den som eljest står vederbörande personligen särskilt nära. Med sistnämnda begrepp åsyftar beredningen i första hand man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden samt f oste rbarn-.------=-'-' ' ' '

Som närstående till näringsidkare eller juridisk person skall-vidare enligt beredningen räknas den som själv eller jämte honom närstående har väsentlig ekonomisk gemenskap med den andre, grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse, och den som leder verksam- heten samt den som är närstående till någon av dem.

Beredningsförslaget inbegriper bl.a. olika tänkbara kopplingar mellan företag, t.ex. mellan moderbolag och dotterbolag eller mellan företag med gemensamt moderbolag. Beredningen påpekar att alla slags ekonomiska förbindelser emellertid inte omfattas. Det förutsätts att gemenskapen är grundad på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse. Med andelsrätt åsyftar beredningen t.ex. aktieinnehav. Som exempel på jäm-

• Sida 199
•  Original

Prop. 1975:6 199

förligt ekonomiskt intresse nämns partiarisk försträckning eller tyst bolag liksom att en gäldenär åtnjuter ekonomisk förmån av en familjestiftelse. Den ekonomiska gemenskapen förutsätts vara väsentlig. Enligt bered- ningen bör det dock inte krävas majoritetsinnehav eller motsvarande. Beredningen har inte avsett att kreditgivare redan i den egenskapen skall anses ha ett med andelsrätt jämförligt intresse. Den som i realiteten inte är ordinär kreditgivare utan kan jämställas t.ex. med kommanditdelägare i handelsbolag bör dock enligt beredningens uppfattning räknas som när- stående, om det rör sig om väsentlig ekonomisk gemenskap.

Beredningen har avsett att de föreslagna bestämmelserna angående närstående till näringsidkare eller juridisk person skall tillämpas reciprokt. Det skall alltså vara utan betydelse om det är näringsidkaren eller den juridiska personen eller den som angetts som närstående som råkat i konkurs.

Departementschefen. Iden allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.4 ) har jag förklarat att jag i huvudsak kan ansluta mig till beredningens förslag i fråga om närståendebegreppets utformning. Som jag där berört förordar jag dock en viss jämkning när det gäller att till närståendekretsen räkna företagsledare. Även vissa redaktionella ändringar har vidtagits.

I första stycket upptas i huvudsaklig överensstämmelse med bered- ningsförslaget en regel angående vilka som skall anses vara personligen närstående till gäldenären. Jag finner det dock lämpligt att låta den uttryckligen angivna närståendekretsen omfatta även den som är i svågerlag med gäldenären. Till dem som skall anses stå gäldenären personligen särskilt nära utan att deras släktskap med gäldenären uttryck- ligen angetts i lagtexten anser jag i likhet med beredningen i första hand böra räknas man eller kvinna med vilken gäldenären sammanlever i äktenskapsliknande förhållande samt fosterbarn. Även förutvarande svågerlag anser jag normalt kunna grunda närståendeförhållande. Detsamma gäller givetvis beträffande förutvarande make. Enligt min mening torde nästan undantagslöst krävas ett familjemässigt grundat förhållande för att de särskilda reglerna om personligen närstående skall kunna tillämpas.

Beredningens förslag upptar härutöver att såsom närstående till näringsidkare eller juridisk person skall räknas vissa ekonomiska intres- senter. Bestämmelser härom har upptagits i första punkten av paragrafens andra stycke. Detta överensstämmer väsentligen med beredningsförslaget. Beträffande innebörden av bestämmelsen får hänvisas till vad beredningen anfört.

I den allmänna motiveringen har jag utförligt behandlat frågan i vilken omfattning företagsledare bör inbegripas under närståendereglerna. Jag har där uttalat bl.a. att beredningens förslag bör jämkas till att avse den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över näringsidkarens eller den juridiska personens verksamhet. En bestäm-

• Sida 200
•  Original

Prop. 1975:6 200

melse härom upptas i andra punkten av andra stycket. Den krets som omfattas av bestämmelsen är snäv. Under bestämmelsen faller exempelvis verkställande direktör och, om ett företag är delat på flera avdelningar, chefer för dessa med så självständig ställning att de kan jämställas med verkställande direktör i ett dotterföretag. Även styrelseledamot kan i _vissa fall .komma i fråga. Däremot skall till närståendekretsen inte räknas befattningshavare med mindre inflytelserik ställning. Arbetsledare faller således så gott som alltid utanför kretsen.

Enligt tredje stycket avses med närstående även den som är närstående till 'någon som enligt andra stycket har särskild gemenskap med näringsidkare eller juridisk person eller har ett sådant inflytande över verksamheten som där sägs. Tredje stycket innebär att närstående— prövningen när det gäller näringsidkare eller juridisk person kan ske i två led (”närstående till närstående ”).

Bestämmelserna i andra och tredje styckena skall tillämpas reciprokt. Det är alltså utan betydelse om det är näringsidkaren eller den juridiska personen eller den som angetts som närstående som råkat i konkurs. Om näringsidkare är fysisk person blir samtidigt första stycket tillämpligt.

Närståendereglerna får betydelse för fristernas beräkning enligt 30-32 och 34-38 55. I fråga om återvinning av sådan utbetalning av_ oskälig lön m.m. som avses i 33 5 gäller, att återvinning över huvud taget inte kan ske, om inte utbetalningen gjordes till närstående. Bedömningen av om närståendeförhållande skall ans-es föreligga hänförs i samtliga fall till tiden för den återvinningsgrundande transaktionen. Det är med andra ord utan betydelse, om vederbörande senare blivit eller upphört att vara närstående.

29 b 5 Paragrafen upptar en specialbestämmelse rörande sådana egendomsförvärv som är föremål för obligatorisk registrering. Paragrafen motsvarar 28 5 punkt 3 beredningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt 28 5 KL börjar i fråga om gåva av fast egendom återvinningsfristen att löpa först från det att lagfart sökts. Motsvarande gäller enligt 32 5 andra stycket KL vid återvinning av vissa avtal till skada för borgenärerna. Någon sådan förlängning av fristen gäller däremot inte enligt 34 5 KL.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag anges generellt i fråga om återvinning att avhändelse av fast egendom inte anses ha ägt rum förrän lagfart sökts (första punkten). Enligt förslaget blir det sålunda i fortsätt- ningen inte endast återvinningsfristen som börjar löpa först från det att lagfart sökts, utan även frågan om gäldenären var insolvent eller inte vid avhändelsen får bedömas med hänsyn till tidpunkten för lagfartsansökan. Borgenärerna riskerar alltså inte att insolvensbedömningen hänförs till en tidpunkt som kanske ligger långt tillbaka före den publicitetsåtgärd som lagfartsansökningen utgör.

I detta sammanhang anser beredningen gåvoköp och liknande

• Sida 201
•  Original

Prop. 1975:6 201

transaktioner som endast delvis har egenskap av gåva böra uppmärk- sammas (29 5 andra stycket beredningens lagförslag). Frågan huruvida gåvoavsikt förelåg måste givetvis bedömas med utgångspunkt från värdet av prestationerna på ömse sidor vid tiden för rättshandlingen, även om värderelationen ändrats innan lagfart söks. Även frågan om avhändelse av fast egendom i visst fall kan anses utgöra en otillbörlig rättshandling måste enligt beredningens mening bedömas med hänsyn till förhållandena när själva rättshandlingen företogs (36 5 beredningens lagförslag). Det kan enligt beredningens uppfattning också beträffande återvinning av bodelning (30 5 beredningsförslaget) förtjäna uppmärksammas, att bodelningen kan röra fast egendom. Återvinningsfristen knyter i detta fall an till bodelningshandlingens ingivande till rätten som publicitetsåtgärd. Återvinningstalan riktar sig i detta fall mot själva bodelningen och regleringen av bodelningsfallet får anses uttömmande, även om bodelningen skulle inbegripa fast egendom. Bodelningen kan sålunda enligt beredningen inte angripas endast med avseende på avhändelse av fast egendom. Det sistnämnda har även tillämpning på arvskifte.

Beredningen påpekar att specialregeln i fråga om tidpunkten för avhändelse av fast egendom kan tänkas undantagsvis få betydelse när det gäller överföring till pensions- eller personalstiftelse (32 5 beredningsför- slaget). I fråga om ställande av pant anser beredningen förslaget möjligen kunna få betydelse i fråga om säkerhetsöverlåtelse av fast egendom (34 5 beredningsförslaget). Motsvarande kan enligt beredningen tänkas gälla återvinning av betalning, därest betalningen erlagts med fast egendom (33 5 beredningsförslaget).

Om gäldenärens medkontrahent avhänt sig fastigheten till annan och denne sökt lagfart före sin fångesman, bör tidpunkten härför såvitt nu är i fråga enligt beredningens uppfattning bli avgörande även i förhållande till fångesmannen. Genom att lagfart för det senare fånget sökts har i praktiken även det tidigare fånget fått publicitet. Det kan enligt beredningen inte möta någon svårighet att få fram uppgifter om mellanledet, eftersom det i lagfartsärendet måste framgå vem som är sökandens fångesman.

Beredningen har funnit motiverat, att samma reglering införs i fråga om annan egendom beträffande vilken förvärv på grund av överlåtelse skall inskrivas (andra punkten). Beredningens förslag får i denna del tillämpning i fråga om bl.a. förvärv av vissa fartyg och luftfartyg samt av rätt till gruva eller andel i gruva (se SOU l970:75 s. 140). Det har inte synts beredningen lämpligt att låta den föreslagna regleringen omfatta även sådana fall då inskrivning är möjlig men ej obligatorisk.

Om skyldighet att söka registrering inte uppkommer förrän villkorligt fång är definitivt, skall enligt beredningen det villkorliga fånget givetvis inte bli skyddat mot återvinning förrän återvinningsfristen gått till ända efter ansökan om registrering antingen av det villkorliga fånget eller av det definitiva fånget.

• Sida 202
•  Original

Prop. 1975:6 . 202 .

Remissyttrandena. Göta hovrätt konstaterar att det i motiven räknas upp ett antal förvärv som faller under bestämmelsen att avhändelse av registreringspliktig egendom inte skall anses ha skett förrän vid anmälan av förvärvet. Enligt hovrätten är emellertid det vanligaste registrerings- pliktiga förvärvet, nämligen av motorfordon, inte medtaget i uppräk- ningen. Detta medför med hänsyn till uppräkningens fullständighet i övrigt att tvekan uppstår huruvida även nyssnämnda fordon omfattas av bestämmelsen. Ett klargörande härav bör ske.

Departementschefen. Nuvarande återvinningsbestämmelser utgår i princip från att återvinningsfristerna skall börja löpa i och med att den återvinningsgrundande transaktionen fullbordats. Från huvudregeln görs i KL vissa undantag när det gäller avhändelse av fast egendom. I dessa fall skall i stället dagen för ansökan om lagfart vara utslagsgivande. Undantagen är motiverade av att gåva av fast egendom kan fullbordas genom överlämnande av gåvobrev, vilket inte kan anses vara betryggande för borgenärerna från publicitetssynpunkt. Inte heller försäljning av fast egendom medför någon direkt publicitet. Gåva av lös egendom blir inte fullbordad förrän tradition skett av den bortgivna egendomen, och även i de flesta andra fall är tradition. av egendomen en förutsättning för att återvinning över huvud taget skall komma i fråga.

Beredningens förslag att avhändelse av fast egendom inte skall anses ha ägt rum förrän lagfart sökts bygger på vad som redan nu gäller i fråga om avhändelse av sådan egendom genom gåva. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot vad beredningen föreslagit. Enligt min mening är den föreslagna regeln av vikt för att borgenärerna skall vara skyddade mot att gäldenären avhänder sig fast egendom utan att detta kommer till några yttre uttryck. Man har knappast anledning räkna med att förvärvaren under någon längre tid försummar att söka lagfart om allt är i sin ordning och jag kan därför ansluta mig till. vad beredningen föreslagit i denna del.

Beredningen menar att det även i vissa andra fall, när förvärvare ålagts registreringsplikt, är naturligt att knyta utgångspunkten för återvinnings- frister m.m. till den tidpunkt då förvärvaren faktiskt fullgjort sitt ålig- gande. Flertalet av de förvärv beredningen härvid åsyftat har dock sedan beredningen framlagt sitt förslag blivit föremål för ändrad lagstiftning.

I fråga om förvärv av skepp gäller numera efter ändring i sjölagen(1895235 5. 1, omtryckt 1974:621), att sakrättsskyddet inträder i och med förvärvets registrering i skeppsregister (se 19 5). Beträffande inmut- ningsrätt eller rätt till utmål gäller enligt 9 kap. 5 5 i den nya gruvlagen (1974z342) att överlåtelse inte gäller mot överlåtarens borgenärer förrän anmälan om förvärvet gjorts till bergmästaren. I fråga om de förvärv jag nu berört måste utgångspunkten för återvinningsfristernas beräkning även utan särskild lagregel härom anses vara tidpunkten för registrerings- ansökan resp. anmälan om förvärvet. Behovet av en särskild regel beträf- fande registreringspliktiga förvärv torde i huvudsak vara inskränkt till

• Sida 203
•  Original

Prop. 1975:6 203

förvärv av luftfartyg. Frågan om vilken verkan registrering av sådant förvärv bör ha prövas f.n. av utredningen (Ju 1972:05) angående inskriv- ning av rätt till luftfartyg. Jag anser det därför inte vara lämpligt att nu införa någon särskild regel angående utgångspunkten för återvinnings- fristens beräkning i fråga om förvärv av de slag jag nu berört. Några andra typer av registreringspliktiga fång torde inte vara aktuella i sammanhanget.

I enlighet med vad jag nu anfört åsyftar paragrafen förvärv av fast egendom, se 20 kap. 1 5 jordabalken. Enligt 13 kap. 26 5 jordabalken skall vad som i KL sägs om fast egendom äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt (se även 21 kap. 7 5 jordabalken). Denna regel gäller även vattenfallsrätt enligt 12 och 52 55 lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.

Den direkta betydelsen av paragrafen inskränker sig, som beredningen närmare redogjort för, till dels beräkningen av återvinningsfristerna, dels bedömningen av om den återvinningsgrundande transaktionen föranlett insolvens eller förvärrat insolvenstillstånd för gäldenären. Som bered- ningen angett får paragrafen ingen betydelse beträffande den tidpunkt till vilken en bedömning av den återvinningsgrundande karaktären hos en transaktion skall hänföras. Så måste t.ex. fråga om en rättshandling var otillbörlig (30 5), om gåvoavsikt förelåg (31 5) eller om en betalning var ordinär (35 5) bedömas med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg vid tidpunkten för den återvinningsgrundande transaktionen, oavsett om förhållandena till äventyrs undergått någon ändring fram till dess lagfart sökts.

30 5 Paragrafen, som innehåller en allmän regel om återvinning av otillbörliga rättshandlingar, motsvarar närmast 34 5 gällande lag (jfr även 325). [beredningsförslaget har paragrafen upptagits som 36 5.

Gällande rätt. I 32 5 KL ges föreskrifter om avtal som ingåtts till skada för borgenärerna i andra fall än som avses i 28 och 29 55 i lagen. För återvinning krävs att den med vilken avtalet träffades hade antingen skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. Återvinning äger dock inte rum, om den med vilken avtalet ingicks visar att han varken insåg eller borde ha insett att avtalet skulle bli till skada för borgenärerna. Återvinningsfristen är 60 dagar.

Vid sidan av 32 5 och övriga speciella återvinningsregler finns i 34 5 KL en bestämmelse, vilken gäller återvinning av vissa med skadeavsikt ingångna 'avtal”. Regeln är subsidiär i förhållande till 28, 28 a, 29, 32, 32 a och 33 55. Avtal som medfört skada för borgenärerna går enligt 34 5 åter, om gäldenären handlade i avsikt att skada borgenärerna och medkontrahenten hade kännedom om denna avsikt. Skadan behöver i detta fall inte följa omedelbart av avtalet. Det räcker med medelbar skada. Det är inte heller nödvändigt, att insolvens förelåg redan vid avtalets tillkomst eller att avtalet i och för sig gjorde gäldenären insolvent. Talan måste som regel väckas inom fem år från att avtalet ingicks. I fråga om

• Sida 204
•  Original

Prop. 1975:6 204

talan mot gäldenärens make gäller inte denna tidsbegränsning.

Lagberedningen. Som angetts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.4 ) har beredningen i sitt förslag gjort förevarande bestämmelse (36 5), som reglerar återvinning på subjektiv grund, betydligt mera omfattande än 34 5 KL. Återvinning äger enligt beredningsförslaget rum i fråga om rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt antingen viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats till skada för dem. För återvinning förutsätts att gäldenären var eller genom rättshandlingen blev insolvent samt att den andre (här benämnd medkontrahenten) kände eller bort känna insolvensen och de omständigheter i övrigt som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Iett andra stycke anges att rätten till återvinning gäller endast mot gäldenären närstående, om rättshandlingen ägde rum mer än fem år före fristdagen.

Det är enligt beredningens förslag tre grupper av rättshandlingar som kan bli föremål för återvinning enligt förevarande paragraf. Gemensamt för dem alla är, att rättshandlingen skall framstå som otillbörlig. Härunder faller naturligtvis sådana rättshandlingar som är straffbara enligt 11 kap. BrB , men förslaget går längre. 1 beredningsförslaget nämns först det fallet att viss borgenär på otillbörligt sätt gynnats framför andra. Härvid är enligt beredningen till fyllest, att en viss grupp av borgenärer (t.ex. löneborgenärer) blivit lidande. [Denna ”grupp” kan f.ö. i det särskilda fallet utgöras av en enda borgenär. Även en under vanliga förhållanden ordinär betalning kan enligt beredningens mening angripas, om situationen var så prekär att betalningen i det aktuella fallet framstår som otillbörligt gynnande av viss borgenär framför andra. Att viss borgenär som har förfallen fordran får betalning, medan andra förfallna skulder inte betalas, behöver enligt beredningen inte i och för sig vara otillbörligt. Beredningen påpekar att borgenärens fordran ju t.ex. kan vara förenad med sådan förmånsrätt att han under alla förhållanden kan påräkna betalning.

I förslaget nämns vidare sådana rättshandlingar som leder till att gäldenärens egendom undandras borgenärerna. Till undandragande kan enligt beredningen hänföras alla fall då gäldenären avhänt sig en tillgång, inkl. betalning. Det skall emellertid ha skett på otillbörligt sätt. Att gäldenären sålt viss egendom för att skaffa sig levebröd är enligt beredningens uppfattning inte 'i och för sig otillbörligt. Däremot kan det vara otillbörligt, om han sålt egendom t.ex. för att skaffa sig någon tillgång som inte är utmätningsbar. Ett klassiskt exempel är att gäldenären avyttrar sina tillgångar för att fly ur landet och därvid medföra valutan. Till otillbörligt undandragande av egendom hör i övrigt bl.a. bortslumpande av egendom för anskaffande av medel för eget uppehälle eller till betalning av viss borgenär eller rentav enbart i syfte att skada borgenärerna.

Beredningens förslag omfattar slutligen rättshandlingar som medfört att gäldenärens skulder ökats till skada för borgenärerna. Hit hör t.ex. att gäldenären skuldsätter sig utan att boet tillförs motsvarande värde. Även

|

• Sida 205
•  Original

Prop. 1975:6 205

köp kan enligt beredningens uppfattning höra hit, såsom om gäldenären slutit bindande avtal om förvärv till högt pris av ett dyrbart konstverk som inte levererats och genom utebliven betalning ådrar sig en betydande skadeståndsskyldighet. Han kan också låna medel' på villkor som är utomordentligt ogynnsamma osv. Det kan däremot enligt beredningen inte anses otillbörligt mot borgenärerna att gäldenären tar varor på kredit för normal konsumtion.

Medan 34 & KL är begränsad till avtal avser förevarande paragraf i beredningsförslaget rättshandlingar överlag. Härunder faller — förutom vanliga onerösa avtal i vidsträcktaste bemärkelse -— gåva, betalning, upp- sägning m.m. Beredningsförslaget uttalar sig inte i frågan, om en ren passivitet kan angripas. Det är enligt beredningen svårt att beteckna underlåtenhet som rättshandling. Beredningen vill emellertid inte utesluta, att analogisk tillämpning kan komma i fråga i särskilda fall.

Det är enligt beredningsförslaget likgiltigt, huruvida gäldenären själv eller någon annan fullbordat rättshandlingen. När gäldenären genom gåva överlåtit sin fordringsrätt enligt ett enkelt skuldebrev, kan exempelvis för gåvans fullbordan erforderlig denuntiation till sekundogäldenären verkställas av den som förvärvade fordringen.

Den av beredningen föreslagna paragrafen är inte subsidiär till de särskilda återvinningsbestämmelserna. Den kan alltså tillämpas också på rättshandlingar av sådan typ som nämns i 29-35 55 beredningsförslaget, om de subjektiva förutsättningarna föreligger.

För återvinning krävs, att gäldenären var eller genom åtgärden blev insolvent. Det förutsätts inte, att rättshandlingen ensam i och för sig medför nämnda effekt. Ifall gäldenären realiserar sina tillgångar för att lämna landet är rekvisitet t.ex. uppfyllt, om han gör likviden oåtkomlig för borgenärerna och därigenom kommer på obestånd. I fråga om det i motiven till gällande lag nämnda fallet att en gäldenär, innan han ger sig in på vågade spekulationer, ger bort sin egendom för att undandra sina borgenärer densamma och sedan blir insolvent genom affärerna, kan enligt beredningens uppfattning återvinning av gåvan komma i fråga, om det hela hör så nära samman att det bör behandlas som en enhet. Självfallet måste i sådana fall upprätthållas krav på kausalsammanhang mellan gäldenärens handlande och insolvensen.

För återvinning enligt nu gällande 34 & KL krävs, anför beredningen, att gäldenären avsåg att skada borgenärerna. Enligt förslaget krävs inte något särskilt skadeuppsåt hos gäldenären. Det kan t.ex. tänkas, att en okunnig eller lättsinnig gäldenär mer eller mindre aningslöst låter sig ledas av en förslagen medkontrahent. På medkontrahentens sida kräver 34 5 KL, att han kände till gäldenärens skadeuppsåt. Enligt beredningens förslag är det till fyllest, att medkontrahenten handlat culpöst. Förslaget kräver endast, att han kände eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Om insolvensen

• Sida 206
•  Original

Prop. 1975:6 206

inte föreligger vid tiden för rättshandlingen och inte heller följer direkt av denna, förutsätts att medkontrahenten kände eller bort känna till gäldenärens avsikter beträffande fortsättningen. Det krävs inte att medkontrahenten själv bedömt handlandet som otillbörligt.

[ 36 å andra stycket beredningsförslaget ingår en regel om återvinnings- fristen i otillbörlighetsfallen. Den stämmer överens med nu gällande lag utom så till vida att femårsfristen inte gäller rättshandling, som har före- tagits gentemot gäldenären närstående (enligt 34 & endast gäldenärens make), och att fristen räknas till fristdagen i stället för till tiden för talans väckande.

Med hänsyn till den utformning som har getts inte bara 36 5 utan också 33, 34 och 121 åå i beredningens förslag, har beredningen inte ansett det behövligt med någon motsvarighet till 32 & gällande lag.

Remissyttrandena. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt hälsar förslaget med tillfredsställelse-. Myndigheten konstaterar att gällande regel i ämnet begränsar tillämpningen till fall där avtal slutits och ett subjektivt skaderekvisit föreligger från gäldenärens sida som medkontrahenterna känt till. Då det sistnämnda ofta varit mycket svårt att föra i bevisning har benägenheten för borgenärer och konkursförvaltare att inleda en 'actio pauliana-process” varit mycket liten och i de fall detta ändå skett har den ytterligt sällan lett till en för dem positiv utgång. Med den föreslagna bestämmelsen torde de nuvarande bristerna härvidlag försvinna och borgenärerna ges ett välbehövligt starkare skydd mot transaktioner av den aktuella arten.

Göta hovrätt anser med hänsyn till den avsevärda utvidgningen i jämförelse med gällande rätt att det hade varit önskvärt att de rättshandlingar det är fråga om hade angetts på ett noggrannare sätt än genom användande av begreppet 'otillbörlig'. I betraktande av det enligt beredningen angivna behovet av utvidgade återvinningsmöjligheter vill hovrätten emellertid inte göra erinran mot förslaget. Hovrätten har beträffande utformningen av bestämmelsen uppmärksammat att krav på skada för borgenärerna angetts som förutsättning för återvinnings— möjlighet i en av de tre situationer som uppräknas. Med hänsyn till att skada för borgenärerna är en allmän förutsättning för återvinning över huvud är upptagandet av detta rekvisit i en särskild paragraf och där i ett av särfallen enligt hovrätten ägnat att medföra felaktiga e contrarioslut.

Hovrätten erinrar vidare om att beredningen påpekat att även indirekt skada medför rätt till återvinning enligt förevarande paragraf. Med indirekt skada torde avses att åtgärden endast i förening med annan till- kommande rättshandling eller omständighet medför skada för borgenär. Kravet på direkt skada i fråga om de objektivt bestämda återvinnings- reglerna har inte erhållit något uttryck i lagtexten. Detta synes vara en brist hos förslaget. I fråga om 36 & torde den föreslagna lagtexten särskilt genom uttrycket 'om gäldenären var eller genom åtgärden blev insolvent' kunna

• Sida 207
•  Original

Prop. 1975:6 207

ge anledning till den uppfattningen att även här krävs direkt skada som förutsättning för återvinning. En klargörande formulering synes önskvärd även i detta fall.

Advokatsamfundet diskuterar innebörden av 36 å i förslaget och anför härom följande.

Beredningens förslag innehåller endast en bestämmelse för vars tillämpning ond tro förutsätts, nämligen 36 &. Denna paragraf, som avser vissa otillbörliga förfaranden, är uppenbarligen avsedd att tjäna som ett slags hjälpregel i de fall där objektiveringen av återvinningsrekvisitet vållar svårigheter.

Enligt samfundets mening uppkommer — särskilt vid tillämpningen av 33 å i förslaget — situationer där det kan diskuteras om 36 5 kan fylla den avsedda funktionen. 33 % medger endast återvinning i sådana fall då betalningen inte är att anse som ordinär, vilket innebär en väsentlig avvikelse från nuvarande 30 å, som även gäller normala betalningar. Samfundet har konstaterat att beredningen inte synes ha varit konsekvent vid avfattningen av 35 5 i förslaget. Den betalning efter utmätning som enligt sistnämnda paragraf skall återgå behöver ingalunda vara onormal och återvinningsbar enligt 33 5. Inte heller synes konsekvens föreligga i förhållande till kvittningsregeln i 121 & i förslaget, jfr. sid. 190. Om emellertid betalningar av mera normal art sker till en mottagare, som känner till obeståndet eller har anledning göra detta, kan dessa endast återvinnas enligt 36 5. Fråga uppkommer då om 36 & verkligen i allmänhet är tillfyllest för att kunna genomföra otvivelaktigt välgrundade återvinningar. Även om beredningen synes förutsätta att 36 5 skall kunna användas rätt liberalt, går det inte att komma ifrån att den förutsätter dels att åtgärden är otillbörlig i objektiv bemärkelse, dels att medkontrahenten känt till eller bort känna till både gäldenärens insolvens och de omständigheter som gör handlingen otillbörlig. Allt detta leder till svåra avvägningsfrågor, betydligt mer problematiska än frågor rörande tillämpningen av exempelvis 30 5 i nuvarande lag.

Om beredningen menar, att varje betalning av en viss storleksordning som en insolvent gäldenär gör till oprioriterad fordringsägare är otillbörlig och att det därför för återvinning enligt 36 å i realiteten räcker med att betalningsmottagaren insett eller bort inse insolvensen, har samfundet intet att erinra. Varje betalning av oprioriterad gäld bör i så fall hänföras till otillbörligt gynnande.

Om den angivna tolkningen av 36 5 inte avsetts, finns enligt samfundets mening tungt vägande skäl för att antingen genom ändring av 33 eller 36 & eller genom lämpligt uttalande under lagstiftningsärendets fortsatta behandling fastslå att i ond tro mottagna betalningar skall kunna återvinnas enligt samma principer som nu.

Departementschefen. Beredningsförslaget är i fråga om återvinning uppbyggt så att ond tro hos gäldenärens medkontrahent beträffande gäldenärens insolvens eller dåliga ekonomiska ställning m.m. inte tillmäts någon betydelse annat än enligt denna paragraf. Paragrafen ger möjlighet till återvinning av sådana rättshandlingar varigenom på otillbörligt sätt viss borgenär gynnats framför andra eller gäldenärens egendom undandragits borgenärerna eller hans skulder ökats. För återvinning krävs —— förutom att gäldenären var eller genom åtgärden blev insolvent — att medkontra-

• Sida 208
•  Original

Prop. 1975:6 zoå

henten kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.4 ) intar den av beredningen föreslagna regeln en central plats i beredningens återvinningssystem och går i flera avseenden längre än sin närmaste motsvarighet i 34 & KL.

Beredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Advokatsamfundet uttalar dock viss tvekan rörande bestämmelsens räckvidd. Samfundet önskar få fastslaget att i ond tro mottagna betalningar skall kunna återvinnas enligt samma principer som nu. Samfundets yttrande innebär härvidlag ett önskemål främst om att alla betalningar som sker senare än en månad före fristdagen skall kunna gå åter, om borgenären då han mottog betalningen hade skälig anledning till antagande att gäldenären var på obestånd eller hade kännedom om konkursansökningen (jfr 30 & gällande KL).

Som jag kommer att beröra under 35 & föreslår jag att betalning av skuld skall kunna återvinnas, om betalningen gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. När betalningen är att anse som ordinär men borgenären kände till att gäldenären var eller blev insolvent, ger beredningens förslag i denna paragraf enligt min mening tillräckliga möjligheter till återvinning. En sådan betalning av ett betydande belopp som görs till en oprioriterad borgenär kort före konkursutbrottet torde nämligen för det mesta få anses som otillbörlig. Att återvinning utesluts i de undantagsfall då betalning av detta slag inte kan betecknas som otillbörlig är enligt min mening inte ägnat att inge betänk- ligheter. Jag ser det inte heller som någon brist i förslaget att detta utesluter den återvinningsmöjlighet som f.n. torde föreligga bl.a. i sådana fall där gäldenären sålt egendom "för att skaffa medel till sitt uppehälle.

Vad gäller avgränsningen av de rättshandlingar som skall kunna åter- vinnas enligt paragrafen bygger beredningens förslag på ett otillbörlig- hetsrekvisit. Som har påpekats av Göta hovrätt hade det varit önskvärt om de rättshandlingar varom är fråga hade kunnat anges noggrannare än genom användandet av uttrycket ”otillbörlig". Beredningen har emellertid i sina motiv närmare utvecklat vad som enligt beredningens mening skall anses ligga i detta uttryck. Någon alternativ konstruktion som tydligare anger vad som åsyftas torde knappast stå att finna. De eventuella tolkningsproblem som kan uppkomma torde inte heller vara större än att de kan överlämnas till rättstillämpningen. Jag anser mig därför kunna godta att regeln bygger på det föreslagna otillbörlighetsrekvisitet.

Den lösning av frågan om återvinning på subjektiv grund som bered- ningsförslaget innehåller har bortsett från de nu berörda påpekandena inte föranlett några kritiska kommentarer annat än beträffande vissa enskild- heter i förslaget. Också jag kan i allt väsentligt ansluta mig till detta. Jag

• Sida 209
•  Original

Prop. 1975:6 209

vill särskilt framhålla att förslaget synes mig ge goda möjligheter att angripa transaktioner mellan närstående företag, t.ex. överföring av till- gångar från ett koncernföretag till ett annat. Till ett par mindre jämkningar i lagtexten skall jag strax återkomma.

Som jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag till skillnad från beredningen placerat nu förevarande regel före övriga åter- vinningsregler. Mitt ståndspunktstagande i denna fråga beror bl.a. på att paragrafen inte är subsidiär till övriga regler. Den kan alltså tillämpas även på rättshandlingar av sådan typ som nämns i 31-38 55, om de subjektiva förutsättningarna föreligger. Det kan också anmärkas att enligt förslaget skilda återbäringsregler i viss utsträckning skall gälla när 30 5 är tillämplig och när återvinning sker enligt någon av 31-38 åå (se 39 5). Det kan därför finnas anledning att åberopa 30 &, oaktat någon av 31-38 55 är tillämplig.

Första stycket tar i enlighet med beredningens förslag sikte på tre typer av otillbörliga rättshandlingar, nämligen dels rättshandling varigenom viss borgenär gynnats framför andra, dels rättshandling genom vilken gälde- närens egendom undandragits borgenärerna, dels rättshandling varigenom hans skulder ökats. ] sistnämnda hänseende krävs enligt berednings- förslaget även att ökningen skett 'till skada för' borgenärerna. Som har påpekats av Göta hovrätt torde det emellertid inte särskilt behöva anges beträffande detta fall att rättshandlingen haft denna effekt. l departe- mentsförslaget har därför detta rekvisit inte tagits med i lagtexten. Jag får härvidlag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.4 ) anfört om behovet av ett allmänt skaderekvisit.

Liksom beträffande övriga återvinningsregler krävs givetvis också enligt otillbörlighetsregeln att transaktionen varit till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem. I 30 & räcker det dock att åtgärden i förening med senare åtgärd haft denna effekt. Vad som skall anses ligga i det allmänna kravet att den åtgärd som företagits —- eventuellt i förening med senare åtgärd —— var till nackdel för borgenärerna eller vissa av dem får bedömas från fall till fall. Att t.ex. företagsinteckningshavare får betalning ur företagsintecknad egendom är regelmässigt inte till nackdel för andra borgenärer.

Enligt beredningens förslag krävs för återvinning att gäldenären var eller 'genom åtgärden” blev insolvent. Det förutsätts inte att rättshandlingen ensam medför denna verkan. Om gäldenären t.ex. realiserar sina tillgångar för att lämna landet skall rekvisitet enligt beredningen vara uppfyllt, om han gör likviden oåtkomlig för borgenärerna och därigenom kommer på obestånd. Jag biträder beredningens syn på hur det berörda kravet skall uppfattas. Som har framhållits av en remissinstans kan emellertid ifråga- sättas om den avsedda innebörden tillräckligt tydligt framgår av lagtexten. I departementsförslaget har därför orden 'genom åtgärden” i förtydligande syfte bytts ut mot 'genom sitt handlande '.

I 30 5 är liksom i övriga återvinningsregler av betydelse när den

• Sida 210
•  Original

Prop. 1975:6 210

rättshandling som angrips har ägt rum. I detta hänseende bör till en början erinras om att bestämmelserna i 29 b 5 är tillämpliga, dvs. att avhändelse av fast egendom inte anses ha ägt rum förrän lagfart sökts. Som förut nämnts måste emellertid frågan, om en rättshandling är otillbörlig. enligt sakens natur bedömas med hänsyn till förhållandena när rättshandlingen företogs. När 29 b å inte är tillämplig, är tidpunkten för själva rättshandlingen avgörande. I fråga om gåvoutfästelse gäller enligt ] å andra stycket i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva, att den är ogill mot givarens borgenärer. Härav torde följa att återvinningsfrist inte börjar löpa förrän gåvan fullbordats. Annars skulle tiden kunna vara utgången. när gåvan fullbordas. och gåvan, om den fullbordas före konkursutbrottet, bli gällande mot borgenärerna. Även i andra fall torde man, när flera led ingår i en transaktion, regelmässigt böra behandla transaktionen som en enhet och räkna återvinningsfristen från det sista ledet.

Även när fråga är om återvinning enligt nu förevarande paragraf kan finnas skäl att jämka den skyldighet att återbära egendom som kan komma att åläggas återvinningssvaranden. I fråga om de närmare förutsätt- ningarna för jämkning får jag hänvisa till 40 å.

I andra stycket upptas i enlighet med beredningsförslaget en återvinningsfrist av fem år utom när medkontrahenten är närstående till gäldenären. Fristen räknas enligt förslaget, i motsats till gällande lag, till fristdagen. Av allmänna regler torde följa att återvinningsanspråket, i den mån det räknas som fordran, preskriberas i vanlig ordning, dvs. efter tio år, om inte preskriptionen avbryts.

I 32 å KL ges f.n. föreskrifter om återvinning av avtal som ingåtts till skada för borgenärerna i andra fall än som avses i 28 och 29 åå i lagen. För återvinning krävs, att den med vilken avtalet träffades hade antingen skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen. I likhet med beredningen anser jag någon motsva- righet till 32 å KL inte böra tas med i de reviderade återvinningsreglerna.

31 & Paragrafen, som behandlar återvinning av gåva och vissa gåvoliknande transaktioner, motsvarar 28 å gällande lag och 29 å beredningsförslaget.

Gällande rätt. Nuvarande återvinningsregler i 28 å KL avser gåva av sådant värde att borgenärerna haft märklig skada av den samt köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de på ömse sidor utfästa villkoren kan ses, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva. Återvinningsfristen är sex månader.

Lagberedningen. Enligt 29 å första stycket första punkten beredningens lagförslag skall gåva kunna återvinnas, om den fullbordats senare än sex månader före fristdagen (jfr beträffande gåva av fast egendom 28 5 punkt 3 beredningens förslag). Bestämmelsen är ovillkorlig. Det krävs inte att gäldenären var insolvent vid gåvotillfället eller blev insolvent genom gåvan.

• Sida 211
•  Original

Prop. 1975:6 211

HärutÖVer har i första stycket andra punkten beredningsförslaget upptagits en bestämmelse om längre återvinningsfrister, vilken emellertid bygger på en presumtion att gäldenären var insolvent. Om gåvotagaren inte var närstående till givaren/gäldenären, är fristen ett år, men gåvotagaren kan undgå återvinning, om han visar att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent. Om åter gåvotagaren var närstående till givaren/gäldenären, skall enligt förslaget gälla en frist av två år, med samma möjlighet för gåvotagaren som nyss sagts att undgå återvinning genom att Styrka solvens hos gäldenären vid gåvotillfället.

Enligt beredningens mening bör man i större utsträckning än f.n. kunna återvinningsvägen komma åt blandade avtal som gåvoköp och liknande. Beredningen föreslår därför att med gåva skall jämställas varje köp, byte eller annat avtal som med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor 'delvis' har egenskap av gåva (andra stycket). Det ligger enligt beredningen i sakens natur, att det måste föreligga en avsevärd skillnad i prestationernas värde för att man skall kunna konstatera att en transaktiOn 'delvis' har karaktär av gåva. Beredningen anger att den föreslagna lydelsen innebär ett närmande till regleringen av vad som skall inbegripas under gåva enligt 37 å 1 mom. förordningen (194lz4l6) om arvsskatt och gåvoskatt.

Det bör enligt beredningen inte komma i fråga att angripa gåvotrans- aktioner i andra fall än där något av betydelse står att vinna för borgenärerna. Det är heller inte rimligt att överlag angripa underhålls- bidrag och tillfällighetsgåvor. Beredningen föreslår därför, att understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska ställning skall vara undantagna från återvinning (tredje stycket). En sådan reglering torde i huvudsak överensstämma med gällande rätt. Det kan inte tolereras, att en insolvent person ger dyrbara tillfällighetsgåvor som står i disproportion till hans ekonomiska ställning.

Beredningen diskuterar i anslutning till förevarande paragraf även vissa frågor SOm har samband med det fallet att gäldenären avstått från arvsandel eller, efter testators död, avstått från rätt på grund av testamente till hans förmån. Enligt beredningens uppfattning kan återvinning härvidlag komma i fråga bl.a. enligt reglerna för återvinning av gåva. Här kan ytterligare hänvisas till beredningens betänkande (SOU l970:75 s. 142).

Remissyttrandena. Domareföreningen konstaterar att i flera paragrafer i förslaget har uppställts dels en frist för återvinning i allmänhet. dels en längre friSt med möjlighet för vederbörande att avvärja återvinning genom bevisning om gäldenärens solvens. Föreningen framhåller att meningen uppenbarligen är att angivna möjlighet inte skall stå återvinningssvaranden till buds, i den mån den kortare fristen är tillämplig. Detta framgår dock inte fullt klart av lagtexten. Ett förtydligande härvidlag skulle enligt för- eningen göra den lättillgängligare.

• Sida 212
•  Original

Prop. 1975:6 212

Hovrätten för Västra Sverige anser mot bakgrund av vad beredningen anfört att ordet ”delvis” i andra stycket inte är helt adekvat.

Departementschefen. Beredningen har i förevarande paragraf föreslagit bestämmelser som utvidgar möjligheten till återvinning i fråga om s.k. blandade avtal men som i övrigt i huvudsak tillåter återvinning av samma transaktioner som kan återvinnas enligt de nu gällande reglerna.

När det gäller de blandade avtalen anser jag det vara ett inte ringa intresse att lagstiftningen såvitt möjligt utformas i nära överensstämmelse med de regler som i övrigt gäller beträffande sådana avtal. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att enligt 37 å 1 mom. arvsskatteförord- ningen gåVOskatt skall utgå vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva. Beskrivningen av de blandade avtalen i förevarande paragraf bör enligt min mening ytterligare närmas till dess motsvarighet i arvsskatteförordningen. Härigenom tillgodoses i viss mån också den kritik som har framförts av hovrätten för Västra Sverige.

Beredningsförslaget i fråga om vad som skall kunna återvinnas enligt reglerna för gåva har i övrigt väsentligen lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget med nyss berörd jämkning samt vissa redaktionella ändringar.

I första stycket av departeme ntsförslaget sägs att gåva går åter, om den fullbordats senare än sex måna-der före fristdagen. Gåva som fullbordats senare än ett år eller, när den skett till närstående, två år före fristdagen går också åter. om det inte visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent. I fråga om återvinningsfristernas längd och konstruktion får jag hänvisa till de uttalanden som jag gjort i den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4). I enlighet med vad jag där uttalat uppställs i förevarande paragraf dels en kort och ovillkorligt utformad återvinnings- frist, dels två längre frister, då emellertid återvinningssvaranden skall kunna gå fri genom bevisning om att gäldenären var solvent. Det är med hänsyn till reglernas konstruktion självklart att en närstående eller annan inte kan undgå återvinning genom motbevisning om gäldenärens solvens i det fallet att gåvan är obligatoriskt återvinningsbar enligt styckets första punkt. Något förtydligande av det slag som påkallats av domareföreningen anser jag inte behövligt.

Enligt andra stycket skall första stycket gälla också köp, byte eller annat avtal, om av missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva. Detta innebär att gåvoköp o.d. kan göras till föremål för återvinning i större utsträckning än f.n. Det krävs dock alltjämt att gåvoavsikt förelegat. Det ligger, som beredningen anfört, i sakens natur, att det måste föreligga en avsevärd skillnad i fråga om prestationernas värden för att man skall kunna konstatera att en transaktion 'delvis' har karaktär av gåva.

Om gÅVa eller gåvoköp rör fast egendom får regleringen i 29 b 5

• Sida 213
•  Original

Prop. 1975:6 213

betydelse för såväl utgångspunkten för fristberäkning som den tidpunkt till vilken eventuell solvensbedömning hänförs. Som jag tidigare anfört skall emellertid 29 b 5 inte tillämpas i fråga om huruvida gåvoavsikt förelåg.

I tredje stycket görs undantag från återvinning i fråga om understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden. Det finns anledning påpeka att undantaget bara gäller återvinning enligt 31 å. Om utgivandet av understöd eller den sedvanliga gåvan kan anses vara en otillbörlig rättshandling, såsom då fråga t.ex. är om ett stort engångsbelopp till underhåll, och förutsätt— ningarna i övrigt är uppfyllda för återvinning enligt 30 å, kan återvinning ske (jfr även 28 å 2).

Det ankommer på återvinningskäranden att styrka förutsättningarna för återvinning, om svaranden påstår att han är skyddad enligt tredje stycket och invändningen inte kan lämnas utan avseende.

Skyldigheten att återbära gåva kan jämkas enligt 40 å. I anslutning till förevarande paragraf har beredningen gjort vissa uttalanden i fråga om hur avstående från arv m.m. skall bedömas vid tillämpning av återvinningsreglerna. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad beredningen uttalat om möjligheten att tillämpa 31 å i sådana fall.

32 å Paragrafen, som behandlar återvinning av bodelning, motsvarar 33 å gällande lag och 30 å beredningsförslaget.

Gällande rätt. Regler om bodelning finns upptagna i 13 kap. GB . Huvudprincipen är att, sedan vardera maken av sitt giftorättsgods fått täckning för skulder som åvilar honom, överskottet delas lika mellan makarna.

Föreskrifter om återvinning av bodelning finns f.n. i 33'å första stycket KL. Om gäldenären vid bodelning mellan honom och hans make eller dennes arvingar har i märklig mån eftergett sin rätt, går bodelningen enligt denna bestämmelse åter under förutsättning att bodelningshandlingen inte getts in till rätten tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes. Motsvarande gäller om vid bodelning egendom frångått gäldenären till skada för börgenärerna mot att fordran mot honom utlagts på hans lott. I det senare fallet skall dock 29 å tredje stycket ha tillämpning, dvs. att bodelningen står sig, om gäldenärens medkontrahent visar att han vid bodelningen saknade skälig anledning anta att gäldenären ville gynna honom framför övriga borgenärer och det inte framgår att han hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen.

Återvinningsmöjligheterna avser inte det fallet att gäldenärens dödsbo eftergett sin rätt. Enligt 21 kap. 5 5 ÄB gäller nämligen, att om egen- domsavträde sker efter det att bodelning ägt rum, bodelningen helt eller, när det är tillräckligt och boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. delvis går åter. Vidare gäller enligt 21 kap. 12 å ÄB, att om bodelning sker innan alla skulder betalts, delägarna personligen svarar för de skulder som

• Sida 214
•  Original

Prop. 1975:6 214

då var eller senast vid därefter förrättad bouppteckning blev kända för dem. Nämnda påföljd skall dock utebli, om den efterlevande maken inte fått något av den dödes egendom..

I fråga om äktenskap på vilka äldre GB är tillämplig gäller enligt 7 & 2 lagen (l921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas att vad som i KL sägs om bl.a. återgång av bodelning inte skall äga tillämpning.

I 33 å andra stycket KL finns vissa särskilda regler om återvinning av avtal som slutits av dödsbo till skada för borgenärerna.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag skall återvinning liksom hittills kunna ske inte endast när gäldenären frånhänt sig eget giftorättsgods utan även när han avstått från vad som enligt 13 kap. GB tillkommer honom av makens giftorättsgods.

Beredningsförslaget innebär, att om vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo gäldenären i avsevärd mån eftergett sin rätt, bodelningen i motsvarande mån går åter, om bodelnings— handlingen ingetts till rätten senare än_ två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart svarade mot hans skulder. Motsvarande skall gälla, om vid bodelningen egendom frångått gäldenären mot att fordran mot honom utlagts på hans lott. .

I beredningens förslag har beträffande eftergift vid bodelning något tydligare än i gällande lag understrukits, att återvinning inte äger rum annat än när verkligen någon eftergift av betydelse skett till skada för borgenärerna. För återvinning förutsätts sålunda, att gäldenären 'i avsevärd mån” eftergett sin rätt. medan gällande lag använder det ålderdomliga uttrycket 'i märklig mån".

Enligt gällande lag går vid återvinning bodelningen i dess helhet åter. Detta har synts beredningen onödigt ingripande. Enligt förslaget skall i stället bodelningen gå åter i den mån det föranleds av den åtgärd vid bodelningen som angrips. Det naturliga i förevarande situation är enligt beredningen att gäldenärens medkontrahent tillåts utge ersättning i pengar. Om make lojalt infriat någon gäldenärens skuld till följd av föreskriften i 13 kap. 14 5 GB, bör det tillgodoräknas honom. I övrigt kan jämkning tänkas vara motiverad.

I det fallet att fordran mot gäldenären utlagts på hans lott skall enligt beredningsförslaget återvinning endast ske, om med anledning därav egendom frångått gäldenären. Detta överensstämmer med gällande rätt och innebär bl.a. att återvinning inte kan äga rum i det nu aktuella fallet. om gäldenären vid bodelningen fått behålla aktiva till samma värde som han hade dessförinnan. Gäldenären kan ha vunnit på bodelningen t.ex. om blott gäldenärens make hade någon behållning utöver skulder och gäldenären vid bodelningen tillförts halva denna behållning, däribland fordringar mot honom själv beräknade till fullt belopp.

• Sida 215
•  Original

Prop. 1975:6 215

Beredningen erinrar om att i 33 5 första stycket KL finns en föreskrift om att fristerna i 28-32 && KL förlängs i förhållande till gäldenärens make. Bestämmelsen blir enligt förslaget överflödig med hänsyn till förslagets mera omfattande bestämmelser om återvinning från närstående. 33 å andra stycket KL innehåller även speciella återvinningsbestämmelser i fråga om dödsbo som gäldenär. Till en del ersätts denna reglering av beredningens förslag om fristdag när boutredningsman förordnats. Beredningen säger sig inte kunna finna, att det numera finns bärande skäl för att därutöver låta särskilda bestämmelser gälla för det fallet att gäldenären är ett dödsbo.

Beträffande återvinningsfristens längd i bodelningssituationen och möjligheten att avvärja återvinning genom bevisning om gäldenärens sufficiens kan hänvisas till redogörelsen för beredningens förslag i avsnitt 6.1 .

Departementschefen. Beredningens förslag i fråga om bodelning överensstämmer i stor utsträckning med gällande lag. Principiella nyheter är dock att bodelning skall gå åter endast i den mån det föranleds av det intresse som ligger bakom återvinningen och att gäldenärens make skall kunna undgå återvinning genom att bevisa att gäldenären efter bodel- ningen var sufficient. Beredningsförslaget innebär vidare en fördubbling av återvinningsfristen.

Beredningens förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Det synes mig innebära behövliga förbättringar i flera hänseenden. Även jag ansluter mig därför med viss redaktionell jämkning av lagtexten till förslaget.

Återvinningsfristen och den av beredningen föreslagna möjligheten för gäldenärens make eller dödsbo att undgå återvinning genom sufficiens- bevisning har jag berört i den allmänna motiveringen ( avsnitt 9.2.4 ). Jag har där påpekat att i denna paragraf inte upptas någon regel enligt vilken återvinning skall ske utan hänsyn till motbevisning om gäldenärens ekonomiska läge efter transaktionen. Oavsett hur kort tid före konkurs— utbrottet som bodelningen ägt rum ges i stället gäldenärens make eller dödsbo den berörda möjligheten att undgå återvinning. Detta hänger samman med att det vid bodelning sker en allmän uppgörelse mellan makarna och att denna uppgörelse kan vara både lämplig och lojal även om varje make inte strikt håller på sin rätt. Att den berörda bevisningen skall avse att gäldenären var sufficient, dvs. efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder, och inte att han var solvent, vilket krävs i andra återvinningsfall, föranleds som jag också berört tidigare bl.a. av att det i bodelningsfallen i princip skall föreligga en bouppteckning varav sufficiensen men inte solvensen kan utläsas.

Enligt den år 1973 införda 12 a 5 i 13 kap. GB skall under vissa omstän- digheter bodelning ske med avvikelse från den princip om hälftendelning som normalt gäller. Om gäldenären med anledning härav vid bodelningen

• Sida 216
•  Original

Prop. 1975:6 216

fått mindre än han skulle ha erhållit vid en hälftendelning kan det inte anses att han eftergivit sin rätt. Däremot bör eftergift i princip anses föreligga om gäldenären med tillämpning av 12 a & borde ha erhållit mer än vad han faktiskt fick.

Vanligen sker bodelning genom avtal mellan makarna. Enligt 13 kap. 1 5 GB jämförd med 23 kap. 8 5 ÄB kan dock bodelningen ske genom att en särskilt förordnad skiftesman själv bestämmer över delningen. Formule- ringen av förevarande återvinningsregel tar liksom motsvarande regler i gällande lag och beredningsförslaget närmast sikte på det förstnämnda fallet. Paragrafen är emellertid tillämplig även beträffande bodelning som sker genom skiftesman.

Återvinningsfristen enligt paragrafen är två år. Fristen börjar löpa i och med att bodelningshandlingen ingavs till rätten. Den omständigheten att fast egendom ingår i bodelningen kan som beredningen berört under 29 b & inte förskjuta denna utgångspunkt.

I fråga om återvinning av bodelning kan kravet på att den återvinnings- grundande transaktionen måste ha varit till nackdel för borgenärerna få betydelse i vissa speciella fall. Om make tillskiftas viss egendom som därefter nedgår i värde i högre grad än vad den andre makens egendom gör, utgör detta givetvis inte en omständighet som kan grunda återvinning.

Den skyldighet att återbära egendom eller annat som kan uppstå till följd av förevarande bestämmelse kan jämkas med stöd av 40 &.

Nuvarande 33 å andra stycket KL innehåller speciella bestämmelser om återvinning från dödsbo som gäldenär. Till en del ersätts denna reglering . av bestämmelserna i 29 5 om fristdag när boutredningsman förordnats. Jag delar beredningens av remissinstanserna godtagna uppfattning att det härutöver inte finns tillräckliga skäl att låta särskilda återvinningsbestäm- melser gälla för det fall att gäldenären är dödsbo.

33 & Paragrafen, som ger möjlighet till återvinning av vissa oskäliga löneutbetalningar m.m., motsvaras i gällande rätt av 32 a 5 andra stycket och i beredningsförslaget av 31 &.

Gällande rätt. 32 a & KL innehåller specialbestämmelser med avseende på aktiebolags konkurs. Enligt första stycket i nämnda paragraf förlängs i vissa fall fristerna enligt 28-32 flå KL i förhållande till aktieägare som på grund av sitt aktieinnehav har eller hade ett bestämmande inflytande över bolaget liksom i förhållande till sådan aktieägares make eller den som är hans avkomling eller gift med hans avkomling. Detta stycke ersätts i departementsförslaget av 29 a 5 och de särskilda fristerna för närstående i de olika återvinningsreglerna.

Enligt 32 a 5 andra stycket KL gäller, att om någon som anges i första stycket inom ett år före konkursansökningen eller under tiden därefter och till dess konkursbeslutet meddelades fått lön eller arvode från bolaget i vidare mån än arbetet kan anses ha varit till nytta för bolaget, återvinning äger rum av det överskjutande beloppet. Bestämmelsen i andra stycket

• Sida 217
•  Original

Prop. 1975:6 217

hänvisar i denna del till 100 a 5 KL, enligt vilken bestämmelse nu angivna personer i aktiebolags konkurs inte får göra gällande fordran på sådan lön eller sådant arvode och i intet fall kan göra gällande fordran på lön eller arvode för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.

Lagberedningen har ansett det vara mer ändamålsenligt att en special- bestämmelse finns för återvinning av oskäligt höga löneutbetalningar m.m. än att man endast bygger på reglerna om återvinning av gåva och återvinning av otillbörliga rättshandlingar. Beredningsförslaget i fråga om sådana betalningar är betydligt vidare än nu gällande regel i 32 a 5 andra stycket KL. Bestämmelsen är sålunda i beredningsförslaget inte som i gällande lag begränsad till aktiebolags konkurs utan skall gälla oavsett om gäldenären är aktiebolag eller ej.

Beredningen har övervägt att låta bestämmelsen gälla oavsett vem som erhållit betalningen, dvs. utan begränsning till närstående. En sådan ordning har beredningen emellertid funnit ägnad att skapa alltför stor osäkerhet. Enligt beredningsförslaget skall därför utbetalningen ha gjorts till sådan person som i återvinningshänseende skall anses som närstående till gäldenären. Återvinningsbestämmelsen kan användas mot såväl fysiska som juridiska personer, t.ex. i fråga om ett oskäligt högt konsult- arvode till ett dotterföretag.

Alla slags ersättningar (även t.ex. avskrivningar på lån) inbegrips, hur de än rubricerats i det enskilda fallet. Förutom lön i alla former har även arvode och pensionsersättningar inbegripits. Det är inte endast betalningar till arbetstagare som i och för sig omfattas av regleringen utan också t.ex. arvoden till styrelseledamöterna i ett aktiebolag eller till delägarna i ett handelsbolag.

Återvinning från närstående kan enligt förslaget ske, när det är uppenbart att betalningen översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständig- heterna i övrigt. Bedömningen får enligt beredningen ske på grundval av helhetsbilden vid tiden för intjänandet, även om några typiskt viktiga moment i bedömningen särskilt nämnts i lagtexten. Arbetsinsatsen kan i det särskilda fallet ha varit så kvalificerad att en hög lön kan ha varit motiverad, t.ex. när en särskilt skicklig kraft knutits till ett sviktande företag för att söka rädda det. Viss verksamhetsgren kan ha varit-mycket lönsam, även om företaget som helhet gått med förlust, och ha krävt att någon med speciellt stora kvalifikationer och däremot svarande lön förestod densamma osv. I fråga om pensionsbetalningar torde återvinning blott undantagsvis aktualiseras. Man får här se till förhållandena under intjäningstiden, vare sig pensionen intjänats av pensionstagaren själv eller t.ex. av dennes make, när ersättningen utgår till efterlevande.

Det har synts beredningen naturligt, att här tillämpa samma frister som vid gåva till "närstående.

Vad som enligt beredningens förslag skall bäras åter är inte hela det

• Sida 218
•  Original

Prop. 1975:6 218

utgivna beloppet utan den del som uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till omständigheterna. Beredningen framhåller att återbäring av lön o.d. kan drabba hårt och att därför jämkning kan vara motiverad.

Med hänvisning bl.a. till att nu förevarande bestämmelse enligt beredningens uppfattning kan åberopas inte bara när lön m.m. redan utbetalats utan även när fordran på obetald lön m.m. görs gällande i konkursen menar beredningen att 100 a & KL kan upphävas.

Remissyttrandena. Domareföreningen erinrar om att beredningen säger, att det är klart att bestämmelsen kan åberopas inte bara när lön m.m. redan har utbetalats utan även när fordran på obetald lön m.m. görs gällande i konkursen, oavsett på vilken tid den belöper. Föreningen anser inte att lagtexten ger' tydligt uttryck härför och finner det önskvärt att den förtydligas. .

Departementschefen. Jag delar beredningens uppfattning i fråga om lämpligheten av en regel angående återvinning av sådan betalning av lön, pension eller arvode till närstående som inte motsvaras av någon prestation från dennes sida. I likhet med beredningen anser jag vidare att den nuvarande begränsningen till aktiebolags konkurs saknar bärande motiv. Jag kan därför i huvudsak godta beredningens förslag, som väsentligen lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa redaktionella jämkningar har dock vidtagits i lagtexten.

Såvitt gäller sådan lön m.m. som ännu inte utbetalats anser jag det nödvändigt att göra ett avsteg från beredningsförslaget. Enligt min uppfattning kan varken återvinning av en betalning eller av ett belopp eller. som beredningen föreslagit, ett överskott anses i sig eliminera en rätt för den mot vilken återvinningstalan riktats att göra sin fordran gällande i konkursen. Härför skulle krävas att rätten till lönen återvanns, vilket inte är avsikten med 33 å och dessutom skulle leda till vissa komplikationer. Detta sammanställt särskilt med den avräkningsregel beredningen föreslagit och som har upptagits i 40 d & departementsförslaget ger enligt min mening anledning att med viss jämkning behålla nuvarande regel i 100 a 5, vilken förhindrar att fordringar varom nu är fråga görs gällande i konkursen. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av 100 a 5. Redan nu vill jag dock säga att det direkta tillämpningsområdet för den av beredningen föreslagna återvinningsregeln i fråga om oskäliga löneutbetalningar m.m. bör inskränka sig till sådana fall där lönen faktiskt utbetalats.

Jag har även gjort vissa redaktionella ändringar. Enligt departements- förslaget skall betalning av lön, arvode eller pension till närstående kunna gå åter i den mån betalningen uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats. verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Konstruktionen att rättshandling kan gå åter i viss mån har förebild bl.a. i fråga om återvinning av bodelning enligt 32 5

• Sida 219
•  Original

Prop. 1975:6 219

och i fråga om återvinning av vissa avsättningar till stiftelser enligt 34 5.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2.4) har jag uttalat mig om återvinningsfristernas längd och konstruktion. [enlighet med berednings- förslaget är återvinningsfristen i första hand sex månader. I andra hand gäller en längre återvinningsfrist om två år då betalning skall gå åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Jag vill påpeka att det inte torde vara uteslutet att i särskilt flagranta fall i fråga om betalning av nu förevarande slag tillämpa regeln om återvinning av otillbörliga rättshandlingar i 30 5. Har betalning erlagts med fast egendom blir regeln i 29 b & tillämplig.

34 å Paragrafen, som behandlar återvinning från pensions- och personalstiftelser, motsvarar 28 a 5 och 29 å sista stycket gällande lag samt 32 & beredningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m. (tryggandelagen) kan arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande tryggas genom särskild redovisning av pensionsskuld eller avsättning av medel till pensions- stiftelse. Med pensionsstiftelse avses enligt 9 & samma lag en av arbets— givare grundad stiftelse vars uteslutande ändamål är att trygga utfästelse om sådan pension. Pensionsstiftelse får enligt 11 & samma lag inte motta fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid härmed är ogiltigt. Enligt 15 & föreligger överskott på stiftelsens kapital när stiftelsens tillgångar överstiger den skuld stiftelsen ådragit sig samt upplupen del av den utfästa pension, som tryggas av stiftelsen, eller, i visst fall. pensionsreserv enligt pensionsplan. Regler om personalstiftelser finns i 27-30 55 samma lag. Inte heller personalstiftelse får inneha fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid härmed är ogiltigt.

Enligt 28 a & KL gäller, att när gäldenären inom 180 dagar före konkursansökningen eller därefter till dess konkursbeslutet meddelats överlämnat medel till pensionsstiftelse som därigenom fått överskott på kapitalet, återvinning äger rum av överskottet. Om gäldenären inom den angivna tiden överlämnat medel till personalstiftelse, återgår enligt samma lagrum dessa medel till konkursboet. Överlämnande av medel till pensionsstiftelse utan att överskott uppkommer regleras i 29 & sista stycket KL. Av detta lagrum följer, att rättshandlingen går åter om den skett inom 60 dagar före konkursansökningen eller därefter. Enligt förarbetena till bestämmelserna, vilka fick sin nuvarande form i samband med genom- förandet av tryggandelagen, har även 29 5 tredje stycket KL tillämpning i detta fall, dvs. att återvinning undgås om stiftelsen visar att den vid mottagandet av medlen saknade skälig anledning anta att gäldenären ville gynna stiftelsen framför andra borgenärer. Denna bevisning är dock utan verkan, om stiftelsen vid mottagandet hade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd eller kännedom om konkursansökningen.

• Sida 220
•  Original

Prop. 1975:6 220

Lagberedningen anser uppenbart att återvinningsbestämmelser behövs i fråga om medel som överlämnats till pensions- eller personalstiftelse. Annars skulle enligt beredningen betydande tillgångar kunna på ett enkelt sätt undandras borgenärerna. Bestämmelserna bör lämpligen anpassas till de principer som ligger till grund för beredningens förslag i övrigt.

I likhet med gällande lag skiljer beredningsförslaget till en början mellan överföring som medför att pensionsstiftelse får överskott och andra fall. Överföring till personalstiftelse jämställs överlag med förstnämnda fall (32 & tredje stycket beredningsförslaget). Frågan huruvida överskott uppkommer eller inte får enligt beredningen avgöras på grundval av 15 5 i tryggandelagen. Överskottsfallen är att betrakta som benefika överföringar. Återvinningsbestämmelsen har därför för dem av beredningen utformats efter vad som föreslagits beträffande gåva, dvs. med en objektiv sexmånadersfrist samt en frist på ett år i allmänhet och två år för närstående, i de båda senare fallen med möjlighet att avvärja återvinning genom motbevisning om solvens (första stycket bered- ningsförslaget). När gäldenären är en fysisk person som tillskapat en pensionsstiftelse, kan enligt beredningen tänkas att en överföring till stiftelsen direkt gynnar honom själv. Gäldenären likställs därför i beredningsförslaget med närstående. Eftersom det här inte kan bli fråga om någon direkt betalning till gäldenären eller dennes närstående utan överföringen sker till en stiftelse har beredningen föreslagit, att tvåårsfristen gäller när åtgärden väsentligen gynnat gäldenären eller någon närstående till honom. När sålunda gäldenären själv eller hans närstående kan beräknas förr eller senare verkligen få en förmån av betydelse genom överföringen, om den skulle bestå, går överföringen i sin helhet åter enligt beredningsförslaget. Det låter sig enligt beredningen inte gärna göra att dela upp återföringen på vad som skulle gynna gäldenären eller hans närstående och vad som belöper på andra destinatärer. Beredningen påpekar att det också som regel kan antas att överföringen över huvud inte skett, om den inte gynnat den förra kategorin.

Andra överföringar av medel till pensionsstiftelse som avses med tryggandelagen, dvs. överföringar utan att överskott i tryggandelagens mening uppkommer, har i beredningsförslaget liksom i gällande lag reglerats efter mönster av återvinningsbestämmelserna om förtida betalning och pantställelse i efterhand. Enligt andra stycket i förslaget återgår därför sådana överföringar, om överlämnandet skett senare än tre månader före fristdagen. Om åtgärden väsentligen gynnat gäldenären själv eller honom närstående, äger enligt förslaget återvinning även rum, om åtgärden skett tidigare men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Fristen räknas enligt beredningens förslag från att överföringen faktiskt skedde. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Beredningen påpekar att de föreslagna reglerna blir direkt tillämpliga

• Sida 221
•  Original

Prop. 1975:6 221

endast i fråga om överföringar till pensions- eller personalstiftelser som faller inom ramen för tryggandelagen. Detta överensstämmer enligt beredningen med vad som gäller f.n. beträffande 28 a & KL. 1 den mån det i framtiden kommer att finnas andra pensions- eller personalstiftelser kan enligt beredningen i förekommande fall mot dem tillämpas de möjligheter beredningsförslaget enligt andra paragrafer ger i fråga om återvinning.

Sista stycket i beredningens lagförslag innehåller en erinran om den rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m.m. varom ges bestäm- melser i 117 & försäkringsavtalslagen .

Departementschefen. Jag delar beredningens uppfattning att det fortfarande är nödvändigt med särskilda återvinningsregler när det gäller överlämnande av medel till pensions- och personalstiftelser. Berednings- förslaget innebär i förhållande till gällande lag att återvinningsfristerna förlängs. I övrigt överensstämmer beredningsförslaget i stort sett med vad som nu gäller. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot vad beredningen föreslagit. Även jag ansluter mig till förslaget.

Enligt beredningens mening skall nu förevarande återvinningsmöjlighet gälla endast i fråga om sådana stiftelser som faller inom ramen för 1967 års tryggandelag. Denna åsikt vinner stöd av ett uttalande av lagrådet vid tillkomsten av tryggandelagen (prop. 1967:83 s. 261 och 278). Enligt lagrådets då uttalade uppfattning måste begreppen pensionsstiftelse och personalstiftelse när de kommer till användning i lagstiftning anses hänföra sig till den bestämning av begreppen som getts i 9 resp. 27 55 tryggandelagen. Lagrådet har emellertid —- låt vara med viss tvekan —— menat att bestämmelserna skulle kunna få analogisk tillämpning också på andra stiftelser. Departementschefen godtog denna uppfattning (prop. 1967:83 s. 288). Enligt min mening saknas anledning att i nu förevarande sammanhang frångå denna ståndpunkt.

För att vinna överensstämmelse med den konstruktion som använts i 32 och 33 55 för att ange föremålet för återvinning har också i förevarande paragraf gjorts vissa redaktionella jämkningar i förhållande till bered- ningens lagförslag. Någon saklig ändring ärinte avsedd.

Beträffande tredje stycket bör anmärkas att överföring av medel till personalstiftelse alltid jämställs med sådan överföring av medel till pensionsstiftelse som medfört att stiftelsen fått överskott på kapitalet.

Den av mig föreslagna lagtexten innefattar ingen ändring i förhållande till beredningsförslaget beträffande möjligheten för stiftelsen att i konkursen göra gällande ett fordringsanspråk motsvarande det belopp som återvunnits från stiftelsen. Jag återkommer under 40 d & till frågan i vad mån stiftelse skall anses ha en sådan möjlighet.

Gäller överföring till stiftelse fast egendom blir 29 b & tillämplig. Skyldigheten att på grund av återvinning återbära överförda medel kan jämkas med stöd av 40 5.