RH 1993:61
Vid fördelning av förrättningskostnader för fastighetsbestämning, i fall då någon ägotvist inte föreligger, bör kostnaderna för förrättningen ställas i relation till värdet av den mark som berörs av fastighetsbestämningen.
H.A. är ägare till fastigheterna Vettsta 3:11 och 4:6 i Östhammars kommun. H.A. ansökte hos fastighetsbildningsmyndigheten i Östhammars lantmäteridistrikt om fastighetsbestämning berörande å ena sidan Vettsta 3:11 och 4:6 och å andra sidan Vettsta 1:3, ägd av B. och B.D. Vettsta 2:3, ägd av S. och L.P. Vettsta 2:7, ägd av D.L. samt Vettsta 3:3 ägd av A.Z.
Fastighetsbildningsmyndigheten (1992-12-04, förrättningslantmätaren P.W.) fastställde gränsen mellan fastigheterna enligt beskrivning och karta samt fördelade förrättningskostnaderna med hälften på H.A:s fastigheter och hälften på övriga fastigheter fördelat dem emellan på grundval av hur lång gräns respektive fastighet hade mot H.A:s fastigheter. I beslutet såvitt avsåg fördelningen av förrättningskostnaderna antecknade fastighetsbildningsmyndigheten följande:
Kostnaderna för en fastighetsbestämning skall enligt 14 kap. 10 § fastighetsbildningslagen fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Oftast läggs sakägarnas nytta av fastighetsbestämningen till grund för denna skälighetsbedömning. När en tvist föreligger mellan sakägarna bör hänsyn även tas till utgången av tvisten på så sätt att ett större kostnadsansvar läggs på den förlorande parten. I det nu aktuella ärendet bedöms inte någon ägotvist föreligga. Gränssträckningen har varit oklar. Olika uppfattningar om vissa gränsavsnitt har förts fram och diskuterats. Något yrkande om någon annan sträckning än den som har stakats ut och markerats föreligger dock inte. Förrättningskostnaderna bör fördelas efter nyttan för berörda sakägare av att gränssträckningen klarläggs. Denna nytta bedöms vara lika stor för fastighetsägarna på båda sidor om den bestämda gränsen.
A.Z. S.P. D.L. och B.D. överklagade fastighetsbildningsmyndighetens beslut såvitt angick fördelningen av förrättningskostnaderna och yrkade att bli helt befriade från kostnadsansvar. A.Z. och medparter anförde till utveckling av sin talan: De har inte haft någon nytta av den verkställda gränsbestämningen. Det har inte förelegat någon oklarhet om gränserna och dessutom har en skogsvårdskonsulent som väl känner till fastigheterna sedan årtionden tillbaka vitsordat den tidigare befintliga gränsdragningen. Förrättningen har tillkommit trots deras protester däremot. Den omständigheten att H.A. som ny ägare till två angränsande fastigheter gjort en ny och felaktig gränsdragning inne på deras mark får inte läggas dem till last.
H.A. bestred ändring.
Uppsala tingsrätt, fastighetsdomstolen (1993-02-19, chefsrådmannen Gunnar Gråberg, rådmannen Lars Andersson och fastighetsrådet Thore Hygstedt) lämnade överklagandet utan bifall samt yttrade vidare: Av handlingarna framgår att olika uppfattningar om vissa gränsavsnitt anförts och diskuterats vid förrättningen. Även om H.A. vid undersökningen av gränserna tillsammans med tjänstemannen från skogsvårdsstyrelsen uttalat sig instämmande om den uppgångna gränsen har han tydligen funnit vissa staketrester som föranlett honom att begära en fastighetsbestämning för att säkert få gränsen klarlagd. Liksom fastighetsbildningsmyndigheten finner fastighetsdomstolen att nyttan för de berörda fastigheterna på ömse sidor om gränsen att få sträckningen fastställd är lika stor för vardera sidan.
A.Z. och medparter överklagade tingsrättens utslag och yrkade bifall till sin talan vid tingsrätten.
H.A. bestred ändring.
Svea hovrätt (1993-06-03, hovrättsrådet Kaj Grahn, fastighetsrådet Bertil Hall, hovrättsrådet Ingemar Rexed samt t.f. hovrättsassessorn Catarina Barketorp, referent) biföll överklagandet på så sätt att H.A:s fastigheter skulle svara för 2/3 av kostnaderna medan resterande 1/3 skulle fördelas mellan övriga berörda fastigheter enligt den princip som fastighetsbildningsmyndigheten tillämpat.
I motiveringen anförde hovrätten. Enligt 14 kap. 10 § fastighetsbildningslagen skall kostnaderna för fastighetsbestämningen fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Till grund för denna skälighetsbedömning bör, då det i ett fall som detta inte rör sig om en ägotvist, ligga den nytta som fastighetsbestämningen medför för de berörda fastigheterna. Att få fastighetens gräns klarlagd medför typiskt sett alltid viss nytta för fastighetsägarna. Vid bedömningen av denna nytta bör emellertid enligt hovrättens mening även värdet av den mark som berörs av fastighetsbestämningen vägas in. Om värdet av denna mark är så lågt att det uppenbarligen inte svarar mot kostnaderna för åtgärden - vilka utgår enligt taxa och kan bli relativt höga - blir nyttan av fastighetsbestämningen inte särskilt stor. Hovrätten finner, med beaktande av värdet av den mark som berörts av den aktuella fastighetsbestämningen, att nyttan av denna inte svarar mot kostnaderna för förrättningen varför sökanden, H.A. ensam bör svara för merparten av kostnaderna.