RH 1993:7

J.F. avled den 17 oktober 1990. Hon efterlämnade som ende dödsbodelägare maken H.F. samt som efterarvingar sönerna S.F. L.F. G.F. och Å.F.

S.F. och L.F. begärde vid Växjö tingsrätt att tingsrätten skulle förordna advokaten Å.T. att förrätta bodelning mellan H.F. å ena och efterarvingarna å andra sidan.

G.F. och Å.F. yrkade att ansökningen skulle avvisas. Som grund för yrkandet anförde de att S.F. och L.F. inte var behöriga att ansöka om förordnande av bodelningsförrättare.

Växjö tingsrätt (1991-11-11, rådmannen Jan-Åke Jakobsson) avvisade ansökningen och anförde: Bodelning med anledning av makes död skall enligt 9 Kap. 5 § äktenskapsbalken förrättas av den efterlevande maken samt den dödes arvingar och universella testamentstagare. I lagförarbetena uttalade departementschefen - med anledning av att paragrafen enligt lagrådet skulle kunna ges den tolkningen att även efterarvingar är behöriga att delta i bodelningen - bl. a. att efterarvingar enligt då gällande rätt inte torde anses ha varit behöriga att delta i ett bodelningsavtal med anledning av en makes död, att den nya paragrafen inte var avsedd att åstadkomma någon ändring av gällande rättsläge på denna punkt samt att det av arvingarna alltså endast är de som är närmast att ta arv (d.v.s. de som är dödsbodelägare) som har rätt att få delta i bodelningsavtalet. Departementschefen anförde vidare att någon rätt för en efterarvinge att delta i bodelning vid den först avlidna makens död alltså inte kan anses föreligga samt att efterarvingen därmed inte heller har någon rätt att begära att bodelningsförrättare utses (prop. 1986/87:1 s. 388 och 389). Även enligt uttalande av lagutskottet i lagstiftningsärendet avses med arvingar endast de som har arvsrätt direkt efter den döde och har efterarvingarna till den först avlidne maken inte rätt att delta vid bodelningen med anledning av dödsfallet (LU 1986/87:18 s. 33).

Mot bakgrund av den innebörd som 9 Kap. 5 § äktenskapsbalken enligt de ovan återgivna förarbetsuttalandena har, finner tingsrätten att S.F. och L.F. såsom efterarvingar till J.F. ej är berättigade att begära förordnande av bodelningsförrättare med anledning av hennes död.

S.F. och L.F. överklagade beslutet och yrkade bifall till sin vid tingsrätten gjorda ansökan. De anförde till stöd för sin talan bl.a.: Jordbruksfastigheter och inventarier har sålts till G.F. och Å.F. Köpeskillingen har varit så låg att förvärvet måste betraktas som gåva.

Göta hovrätt (1992-12-01, hovrättslagmannen Sven Larsson, hovrättsrådet Klas Mogren, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Mats Åhrling) lämnade besvären utan bifall och anförde: Frågan om bodelning mellan efterlevande make och den avlidne makens arvingar har behandlats utförligt i samband med äktenskapsbalkens tillkomst (prop. 1986/87:1). Enligt lagrådets tolkning framgick av bestämmelserna att bodelningsavtal kunde ingås mellan den efterlevande och arvingarna och att något hinder inte kunde anses föreligga för en efterarvinge att begära förordnande om bodelningsförrättare, oavsett att efterarvingens rätt var ställd på en obestämd framtid. Föredragande departementschefen erinrade om att efterarvingar enligt då gällande rätt inte ansågs behöriga att delta i bodelningsavtalet och förklarade att förevarande paragraf inte var avsedd att åstadkomma någon ändring av gällande rättsläge på denna punkt. Det torde inte föreligga något hinder att den efterlevande maken begärde att efterarvingarna godkände en såsom bodelning betecknad handling för att därmed skapa klarhet i fråga om egendomens fördelning på de olika egendomsmassorna. Skulle efterarvingarna inte vilja godkänna en sådan handling torde den efterlevande maken kunna få bodelning till stånd genom att begära att bodelningsförrättare förordnades. Efterarvinge hade däremot inte någon rätt att begära sådant förordnande eller att väcka talan om klander mot bodelningen. Lagutskottet vände sig mot att den efterlevande skulle kunna sluta bodelningsavtal med sig själv. Enligt utskottets mening kunde den efterlevande maken och den avlidnes efterarvingar träffa en frivillig överenskommelse om fördelningen av tillgångarna i boet. En sådan överenskommelse kunde inte anses innefatta någon formenlig bodelning utan borde jämställas med ett föravtal om bodelning. (LU 1986/87:18).

Frågan om innebörden av bestämmelsen i 9 Kap. 5 § äktenskapsbalken har varit föremål för olika meningar också inom doktrinen, se Walin Ärvdabalken, supplement s. 48 ff, Agell SvJT 1990 s. 1 ff, Tottie Äktenskapsbalken s. 250 ff.

Som framgår av det anförda är rättsläget oklart i frågan om efterarvingar har rätt att begära förordnande av bodelningsförrättare. Före ändringarna i ärvdabalken i samband med äktenskapsbalkens införande har sådan rätt inte ansetts tillkomma efterarvingar. Starka skäl talar visserligen för att dessa ändringar bör medföra att efterarvingar tillerkänns möjlighet att begära förordnande av bodelningsförrättare. Frågan synes dock vara av den arten att den bör lösas lagstiftningsvägen. Hovrätten finner därför inte skäl frångå den uppfattning som ansetts gälla tidigare. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

Målnummer Ö 1085/91