om äktenskapsbalk m. m.

Regeringens proposition AN

1986/87: 1 =S

om äktenskapsbalk m. m.

Prop.

1986/87: 1

Regeringen föreslår riksdagen att anta:de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 juni 1986.

På regeringens vägnar.

Ingvar Carlsson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en ny äktenskapsbalk, som skall ersätta den nuvarande giftermålsbalken. Förslaget utgör sista etappen av den omfattande översyn av lagstiftningen på äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan lång tid tillbaka och som hittills har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående och upplösning och om makars underhållsskyldighet. Dessa regler arbetas nu in i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler föreslås om makars egendom. Syftet med dessa nya regler är framför allt att åstadkomma en bättre utjämning mellan en ekonomiskt starkare och en ekonomiskt svagare make när det gäller fördelningen av deras egendom vid äktenskapets upplösning genom äktenskapsskillnad. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som syftar till att skapa ett starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make vid den andra makens död. Slutligen läggs fram förslag till en ny lag om sambors gemensamma hem, som innehåller regler om hur hemmet skall upplösas i fall då ett samboförhållande upphör.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad vidgas genom att den allmänna jämkningsregel som finns f. n. ges ett något utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vidare förenklas de s.k. vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en make kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt -giftorättsgods. En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen, om makarna är överens om det. Egendomen skall i så fall. behandlas som giftorättsgods.

I Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall i fortsättningen kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet har upplösts utan även dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts det nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning

under pågående äktenskap efter anmälan till domstol, Till skillnad från vad

som gäller f.n. skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller gåvor mellan ma-

kar. Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan makarna enligt

allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol. För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid registrering. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid avtal om egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med äktenskapets upplösning

få överta den andra makens bostad utvidgas till att omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är giftorättsgods eller på grund av äktenskapsförord enskild egendom. Nuvarande behovs- och skälighetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make på motsvarande sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och skälighetsprövning få överta bohag som tillhör den andra maken och som har begagnats gemensamt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall en särskild jämkningsregel gälla till förmån för den efterlevande maken. Enligt denna regel

får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid den andra makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma bröstarvingar. Bröstarvingarna får i stället rätt till efterarv när den efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande maken förvärvar egendomen efter den först

avlidna maken med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s.k. basbeloppsregeln vid bodelning i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken förs över till ärvdabal-

ken, där den ges karaktären av en garantiregel av samma slag som laglottsreglerna. Samtidigt utgår den begränsning som gäller f. n. om att regeln inte är tillämplig när det finns barn till den avlidne som är under 16 år och inte

är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i stället för som f.n. endast

halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att när ett samboförhållande upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till del-

ning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika mellan dem. Denna huvudregel kan dock — på samma sätt som för

makar — frångås om en likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlighet att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla i deras

[Se

samboförhållande.

Sambor får vidare rätt att överta den andra:sambons bostad och bohag. — Prop. 1986/87:1

Denna rättighet får i huvudsak samma utformning som för makar.

I fall då ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död skall den efterlevande sambon alltid ha rätt att erhålla så mycket av den egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande — så långt egendomen räcker — att dess värde motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Den nya lagstiftningen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 1987.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Pro-

positionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 37),

lagrådets yttrande (s. 273) och föredragande statsrådets ställningsta-

ganden till lagrådets synpunkter (s. 384).

läsa alla tre delarna.

Propositionens lagförslag Prop. 1986/87: 1

1 Förslag till

Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall först bland balkarna

föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

15 Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått

äktenskap med varandra är makar. 28 Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. 38 Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder. 4§ Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas. 5§& Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äkten-

skapsskillnad.

Andra avdelningen Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap. Äktenskapshinder

13 Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av

länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist.

28 Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall

förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap

utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke,

får domstol på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

38 Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt

upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

48 Den som är pift får inte ingå nytt äktenskap.

5§ Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin- Prop. 1986/87: 1 dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

68 Vid vigsel gäller i övrigt

1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2. den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas

av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,

3. föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

78 Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

18 Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad.

28 Vill bara en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt

till äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad

delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då framställer ett särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom ett år från betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

48 Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

58 Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i

rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna

rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet

rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

68 När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder Prop. 1986/87: 1

18 Innan äktenskap ingås skall prövas om det finns något hinder mot

äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd etler, om ingen av dem

är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2§ Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö-

righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led elter helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

4& Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta.

4 kap. Vigsel 18 Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

28 Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast

på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av

arvingar till den avlidne.

38 Behörig att vara vigselförrättare är

1. präst i svenska kyrkan,

2. präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet,

3. lagfaren domare i tingsrätt. eller 4. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

48 Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har

rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

8& Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande. Prop. 1986/87: 1 Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med ett engångsbelopp.

98 Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

108 Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970: 847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhällsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

118 En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars egendom 18 En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.

2§ Enskild egendom är

1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,

2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,

4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1-4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.

Tredje avdelningen

Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

18 Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll

som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

28 Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

38 Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat till

den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

48 Kan den ena maken på grund av sjukdom eler bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka:eller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg.

5§ Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domstolen ålägga den maken att betala underhållsbidrag till den andra maken.

68 Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken

fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den

andra maken.

Domstolen får, när makarna inte varaktigt bor tillsammans, förplikta en

av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av denne.

Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderät-

ten till bohaget.

78 Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning. Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångstid, har den maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter

vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständigheter.

Har den ena maken svårigheter att försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har den maken rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

7§ Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs inte, om maken inte kan lämna Prop. 1986/87: 1 giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig

tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med anledning

av äktenskapsskillnad har skett.

88 Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 8, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

985 Om cn make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt

samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra

maken upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå. Detsamma gäller om en make celler dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god

tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendo-

men. När det gäller bohag räknas dock tiden från det att maken fick kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med

anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med

flyttningen.

8 kap. Gåvor mellan makar

18 En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för

fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registre-

rats enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot givarens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer först efter in-

skrivning eller annan särskild registrering. krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens borgenärer.

2§ En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra

maken en gåva är utan verkan.

38 Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en

skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes

borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan, Detta

gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i

missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

3§ Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma Prop. 1986/87: 1 att egendom som tillhör eller tillfaller någon äv dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av ma-

karna eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon av dem är

omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående,

om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med den dag då det ges in till domstolen.

48 Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som makarna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för

detta ändamål,

2. fast egendom som makarna eller någon av dem innehar med nyttjanderätt i förening med byggnad på egendomen som makarna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller någon av dem innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och

innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som

används huvudsakligen för fritidsändamål.

58 En make får inte utan den andra makens samtycke

1. avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjande-

rätt upplåta fast egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

2. avhända sig, pantsätta, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt

upplåta annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad, eller

3. avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag. Första stycket gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens

enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—4. En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast

egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är

giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskill-

nad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom skall lämnas

skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och rättighet i denna

tillämpas också i fråga om tomträtt.

68 Bestämmelserna i 5 § om samtycke av en make till en åtgärd av den

andra maken tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en

sådan åtgärd.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge Prop. 1986/87: I

ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921: 225) eller

ackordslagen (1970: 847).

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning 18 När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej. om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag

från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin

egendom genom bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av tingsrätten.

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena

den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskill-

nad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då

anmälan om bodelningen gjordes enligt I $ andra stycket.

38 Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

48 Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett

mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

£$8 Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall

upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Ar den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den dödes arvingar

och universella testamentstagare. För arvingar och universella testamentstagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

6§ Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestridande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har

betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.

Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var

när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

85 Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning.

Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om Prop. 1986/87: 1 godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodelning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad faller enligt 5 kap. 3 8, avvisas celler avskrivs.

938 En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bodelning skall förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller utmätningsfordringen är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen.

108 Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs.

118 Om en make dör när ett mål om äktenskapsskillnad pågår. skall de föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas.

128 Med den tid då ett må! om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslut om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har fallit enligt 5 kap. 3 §.

138 Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna t(föravtal). Over avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning 18 I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå.

28 Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast för den efterlevande maken.

38 Rättigheter som inte kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall rätt till pension på grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå i bodelning, om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller rätt till

1. ålderspension eller invalidpension, eller

2. efterlevandepension i fall då rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen.

4§ Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom Prop. 1986/87: I vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grund av försäkring som avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods.

58 Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter Makarnas andelar i boet 18 Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

28 Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall så mycket avräknas från en makes giftorättsgods att det täcker de skulder som den maken hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes, anmälan enligt 9 kap. 1 §& andra stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade med särskild förmånsrätt i makens enskilda egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för underhåll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning.

38 Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

48 Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att maken förvärvat förmån på grund av sådan försäkring, bestämmelserna i första stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

5§ Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar

avräkning ske för förskottet eller. om det inte kan avräknas helt på arvet, Prop. 1986/87: 1 för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före sammanläggningen med den andra makens piftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen.

6§ Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täckning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör den makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter 78 Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den det av denna som den maken önskar.

88 Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2-4. En förutsättning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

93 En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den ena makens död gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

108 Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorättsgodset, skall den övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

118 En make, som vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra maken för bristen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

1§ I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även

till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är

oskäligt att en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället

göras så att den förstnämnda maken får behålla mer av sitt giftorättsgods.

Är en make försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det

andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.

28 Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterle-

vande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorätts-

gods. Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse

endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den avlidna makens giftorättsgods, varefter äterstoden

fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för

den efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods.

3§ Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till

förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträf-

fade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller

lämnas utan avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i äktenskapsförord skell gälla

även villkor i föravtal.

13 kap. Verkan av bodelning

18 En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

"En make får inte heller vid fördelning på lotter till skada för sina

borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas

med stöd av 11 kap. 8 §. Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första eller

andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om det av annan anledning kan antas att maken är på obestånd,

svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar

utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt konkurslagen

(1921: 225) eller ackordslagen (1970: 847).

28 Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmel-

ser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit

solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 §.

38 Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första stycket beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett att gåvan var till skada för maken, skall gåvotagaren återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin andel.

48 Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

58 Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6§ När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll Äktenskapsmål

18 Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består.

28 Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3§ Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

4§ Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. I andra fall skall talan i äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.

5§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar- 16

nas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka Prop. 1986/87: 1

varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken tälan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

68 Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva

om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid,

skall domstolen underrätta parterna om att betänketid löper och ge besked

om målets fortsatta handläggning.

78 I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

]. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas

gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den

andra makens underhåll. I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan

har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom

som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma

sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning

av bestämmelserna 1 föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i

fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

8§ Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas

gemensamma bostad har rätt att använda även den andra makens bohag

som finns i bostaden. Domstolen får dock beträffande viss egendom be-

stämma annat. Avtal som den sistnämnda maken därefter ingår med tredje

man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån.

98 Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhandlingen hindrar inte att yrkandet prövas.

108 Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid

skall framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet

framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra

maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

118 Om en make återkallar talan om äktenskapsskillnad sedan gemen-

sam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller sedan

den makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken, 17

2 Riksdagen 1986187. I saml. Nr I

skall målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling i denna fråga, skall målet trots detta prövas om den andra maken yrkar det vid förhandlingen. En make som har yrkat äktenskapsskillnad skall underrättas om detta när den maken kallas till förhandlingen.

128 När makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om makarna är överens om dem.

138 Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 1 eller andra stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket 2.

148 Har frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll 158 Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande förordnande om underhållsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 & första stycket,

2. frågor om underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad har meddelats, eller

3. talan om jämkning av dom eller avtal om underhåll förs enligt 6 kap. HH $.

168 Ifall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket får domstolen på yrkande av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m.m. 178 I äktenskapsmål och mål om underhåll skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvisternål. Dessa regler gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål. 18

188 I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre Prop. 1986/87: I

lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs I 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt

domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken. Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföran-

den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne

redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

138 I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrel-

sen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det

kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

2§ Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos

domkapitlet.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

38 Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade

vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§ Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande

av vigsel får överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om

förrättande av vigsel.

16 kap. Registreringsärenden 13 För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för inskrivning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

28 Ansökan om registrering görs hos tingsrätt. Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om

gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i 9 kap. 1 § andra

stycket.

38 Rätten skall ta in handlingen i protokollet och genast översända Prop. 1986/87: 1 bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten. Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering.

48 Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till rätten.

17 kap. Bodelningsförrättare

18 Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas. Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en boutredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2§ Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

38 Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

48 Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodeiningsförrättaren få tillfälle att yttra sig. Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

58 Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrättas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite. En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

68 Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen. Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

7§ Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina Prop. 1986/87: 1 utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelningsförrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ckonomiska förhållanden ger särskild anledning till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

8§ Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda makarna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshandlingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser 18 Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning etler om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldrabalken.

28 Om handläggningen av eu mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 § eller om rättens förordnande enligt 9 kap. 8 § att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

38 Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap.. skall talan mot beslutet föras särskilt.

4§ Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

5§ Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.

2 Förslag till Prop. 1986/87: 1

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken! dels att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla, dels att i I kap. 3 § och 16 kap. 9 § ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”., dels att 3 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 6 kap. I och 7 §§, 7 kap. 3 §, Hl kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. I och 8 §§, 18 kap. I $, 19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4, 6 och 10 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att i 3 kap. skall föras in två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap.

Var arvlåtaren gift och lämnar ej Var arvlåtaren gift, skall kvarlåefter sig bröstarvinge, tillfaller tenskapen tillfalla den efterlevande kvarlåtenskapen maken. Lever vid maken. Efterlämnar arvlåtaren nåmakens död den först avlidnes fa- gon bröstarvinge som inte är den der, moder, syskon eller syskons efterlevande makens bröstarvinge, avkomling, äga de som då äro när- gäller dock att makens rätt till kvarmast till arv efter den först avlidne låtenskapen omfattar en sådan artaga hälften av efterlevande ma- vinges arvslott endast om arvingen kens bo, där ej nedan annorlunda har avstått från sin rätt i enlighet stadgas. Ej må efterlevande maken med vad som anges i 9§. genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar. Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

28 Lever vid den efterlevande makens död någe» bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller 22

! Balken omtryckt 1981: 359.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3— 5 §§, 6 § tredje stycket eller 7§ tredje stycket, hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar. Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån. Ågde vid den först avlidne ma- Om det som den efterlevande kens död makarna eller en av dem maken erhöll i arv av kvarlåtenskaenskild egendom, eller motsvarade pen efter den först avlidne utgjorde eljest kvarlåtenskapen efter den annan andel än hälften av summan först avlidne annan andel än hälften av detta arv och den efterlevandes av makarnas egendom, taga de ar- egendom efter bodelningen, skall vingar efter den först avlidne som i arvingarna efter den först avlidne 1§ nämnts samma andel i boet efter fa samma andel i boet efter den den den sist avlidne. sist avlidne. Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

Om efterlevande maken jämlikt Om den efterlevande maken vid

J3 kap. 12§ giftermålsbalken ägt sin död efterlämnar en sambo och erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning skall förrättas mellan bodelning efter den först avlidne, samborna, skall dessförinnan den skall vad ovan är stadgat om rätt efterlevande makens = behållna för dennes arvingar i boet efter den egendom delas enligt detta kapitel. sist avlidne maken ej gälla. Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den efterlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ut egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1-4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens arvingar. Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om den

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1 efterlevande maken genom bodelning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut! hade. Vad som föreskrivs i denna balk om sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

88 Vad i detta kapitel är stadgat om Finns det vid den efterlevande efterlevande makes arvsrätt skall ej makens död arvsberättigade efter äga tillämpning, om vid arvlåta- endast en av makarna, skall dessa rens död talan om äktenskapsskill- arvingar ärva allt. nad var anhängig utan att frågan därom förfallit enligt II kap. 3 § giftermålsbalken.

9§ Om vid den först avlidna makens död någon som är bröstarvinge till denne men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken till förmån för den efterlevande maken, har bröstarvingen i stället rätt att ta del i dennes bo enligt bestämmelserna i 2§.

10 § Detta kapitel gäller ej. om mål om äktenskapsskillnad pågick vid urvlåtarens död.

6 kap. 15 Vad arvlåtaren i livstiden givit Vad arvlåtaren i livstiden har bröstarvinge skall såsom förskott gett en bröstarvinge skall avräknas avräknas å hans arv, såframt icke som förskott på dennes arv efter annat föreskrivits eller med hänsyn arvlåtaren, om inte annat har företill omständigheterna måste anta- skrivits eller med hänsyn till omgas hava varit avsett. År motta- ständigheterna måste antas ha varit

garen annan arvinge, skall avräk- avsett. Är mottagaren en annan ar-

ningen ske allenast om detta stad- vinge, skall avräkning ske endast gats eller på grund av omständighe- om detta har föreskrivits eler på terna måste anses hava varit av- grund av omständigheterna måste sett, då egendomen gavs. antas ha varit avsett då egendomen gavs. Är till makars gemensamma Har en make av sitt giftorättsbröstarvinge förskott å arv givet av gods gett förskott på arv till en enderas giftorättsgods, skall, såvitt bröstarvinge som är makarnas ge-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: I

det kan ske, avräkning därför äga mensamma, skall avräkning för

rum å arvet efter den först avlidne. detta göras på arvet efter den först Återstoden skall avräknas å arvet avlidna maken. Om detta arv inte efter andra maken. räcker tll, skall återstoden avräk-

näs på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan

egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2§

har gett förskott på arv till en bröst-

arvinge till den först avlidna maken.

7§

Vad make av sitt giftorättsgods Vad en make av sitt eftorättsgivit styvbarn eller dess avkomling gods har gett ett styvbarn eller en skall avräknas å mottagarens arv avkomling till styvbarn skall avräkefter andra maken, såframt icke an- nas på mottagarens arv efter den nat föreskrivits eller med hänsyn andra maken, om inte annat har fötill omständigheterna måste anta- reskrivits eller med hänsyn till omgas hava varit avsett. Med samma ständigheterna måste antas ha varit

förbehåll skall vad efterlevande avsett. Med samma förbehåll skall,

make givit sådan arvinge eller testa- om inte annat följer av I $, vad den

mentstagare, som enligt 3 kap. 1 § efterlevande maken har gett en så-

eller 12 kap. 1§ äger taga del i dan arvinge eller testamentstagare

efterlevande makens bo, avräknas som enligt 3 kap. 2 § eller I2 kap. å mottagarens lott däri. Bestäm- 15 har rätt att ta del i den efterle-

melserna i 2-6 §§ skola även i dessa vande makens bo avräknas på motfall tillämpas. tagarens lott i detta. Bestämmelser-

na i 2-6 §§ skall tillämpas även i

dessa fall.

7 kap.

3§ För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.

Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet. legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss

egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott. Vad en bröstarvinge erhåller ge-

nom att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlå-

tenskapen enligt 3 kap. i andra fall

än då jämkningen avser testa-

mentsvillkor som gäller till förmån

för den efterlevande maken. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testa-. mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.

LS tin

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

11 kap. 8§ Har någon gjort testamente till Har en make gjort testamente till sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet löses därefter trolovningen eller äk- utan verkan, om äktenskapet är tenskapet annorledes än genom upplöst vid testators död eller mål testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår. verkan. Samma lag vare, där nå- Detsamma gäller, om någon har gon gjort testamente till sin make Bjort testamente till sin sambo men och sådant fall är för handen som i samboförhållandet har upphört 3 kap. 8 § sägs. före testarors död.

14 kap. 4§ Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Efterlämnar = testator, jämte Efterlämnar = testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses i 3 kap. 1 8, må testamentet, såvitt dessa 2§, må testamentet, såvitt dessa

angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden

för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast till arv

"efter testator. efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap. 18 Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse. att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas. I fall som avses i 3 kap. I $ skall, I fall som avses i 3 kap. 2 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först av- rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterle- lidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter vandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken. den efterlevande maken.

Arv, som arvinge enligt 7 § gått Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som förlustig, skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren el- arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. I $, före ler, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken. den sist avlidne maken.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

18 kap.

Efterlevande make, arvingar och Har inte särskild dödsboförvalt-

universella testamentstagare ning anordnats enligt 19 kap. skall

(dödsbodelägare) hava att, efterlevande make eller sambo, arom ej särskild dödsboförvaltning är vingar och universella testamentsanordnad efter vad i 19 kap. stad- tagare (dödsbodelägare) gegas, för boets utredning gemen- mensamt förvalta den dödes egen-

samt förvalta den dödes egendom. dom under boets utredning. De fö- De företräda därvid dödsboet mot reträder därvid dödsboet mot tredje tredje man samt äga att tala och man samt har rätt att tala och svara

svara i mål som röra boet. Åtgärd i mål som rör boet. Åtgärder som

som ej tål uppskov må företagas, inte tål att uppskjutas får företas

oaktat samtliga delägares sam- även om någon delägares samtycke

tycke ej kan inhämtas. inte kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif- Har bodelning skett efter arvlå-

torätt eljest utesluten, är efterle- tarens död eller skall bodelning inte vande maken ej dödsbodelägare, ske, är en efterlevande make eller om han ej är arvinge eller universell sambo inte dödsbodelägare, om testamentstagare. Den som äger maken eller sambon ej är arvinge

taga arv eller testamente först se- eller universell testamentstagare.

dan annan arvinge eller universell

testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller

testamente först sedan en annan ar-

vinge eller universell testamentsta-

gare har avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens. Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,

vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare.

19 kap.

158 Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo-

visning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte Sedan bodelning eller arvskifte

förrättats av delägarna, skall bo- har förrättats av delägarna, skall utredningsmannen till envar av dem boutredningsmannen lämna = ut utgiva honom tillkommande egen- egendomen. Detsamma gäller när

dom. Samma lag vare, där av en delning som har verkställts av

skiftesman verkställd delning blivit bodelningsförrättare eller skiftes-

ståndande. man har vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter

vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig. När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi-

gas av rätten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

20 kap.

Dödsbodelägare som har egendo- Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutred- men i sin vård, boutredningsman elningsman eller testamentsexekutor ler testamentsexekutor skall beskall bestämma bestämma tid och stämma tid och ort för bouppteckort för bouppteckning samt utse två ning samt utse två kunniga och trokunniga och trovärdiga gode män värdiga gode män att förrätta den. att förrätta den. Till förrättningen Samtiliga delägare skall kallas i god skola i god tid kallas samtliga del- tid till förrättningen. Den uvlidnes ägare. Efterlevande make skall kal- efterlevande make eller sambo las, ändå att han ej är delägare. skall alltid kallas. Skall lott i kvar- Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas låtenskapen åtnjutas först sedan arförst sedan arvinge eller universell vinge eller universell testamentstatestamentstagare avlidit, skall ock gare har avlidit, skall även den kalden kallas som vid tiden för boupp- las som vid tiden för bouppteckteckningen är närmast att sålunda ningen är närmast att sålunda ra arv taga arv eller testamente. eller testamente. Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

I bouppteckningen angivas da- I bouppteckningen anges dagen gen för förrättningen, den dödes för förrättningen, den dödes full-

fullständiga namn, yrke och hem- ständiga namn, yrke och hemvist

vist samt dödsdagen, så ock deras samt dödsdagen. Även namn och namn och hemvist, vilka skolat kal- hemvist för dem som skall ha kallas till förrättningen, med uppgift lats till förrättningen skall anges. tillika, för underårig om hans födel- För underårig skall anges födelsesedag och för arvinge om hans datum och för arvinge skall anges skyldskap med den döde. Arvinge hans släktskap med den döde. Arskall angivas, ändå att det står fast vinge skall anges även om han är att han är utesluten från del i kvar- utesluten från del i kvarlåtenskalåtenskapen. Kan uppgift i visst pen. Om den döde efterlämnar en hänseende ej lämnas, skall det an- make, skall för bröstarvingar anges märkas. om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

Boets tillgångar och skulder an- Den dödes tillgångar och skulder tecknas sådana de voro vid dödsfal- antecknas sådana de var vid dödslet. Tillgångarna upptagas med an- fallet. Därvid anges tillgångarnas givande av värdet. värde och skuldernas belopp. Lever make efter, skola jämväl Var den döde gift, skall båda mahuns tillgångar och skulder anteck- karnas tillgångar och skulder var nas; dock att, där giftorättsge- för sig antecknas och värderas. menskap var utesluten, anteckning Hade makarna eller en av dem enskall ske allenast om efter den döde skild egendom eller sådan rättighet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

är arvinge eller universell testa- som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsmentstagarce som äger efter maken balken inte skall ingå i bodelning,

taga andel i boet. Värdering verk- skall grunden för att egendomen ställes av den efterlevandes gifto- skall vara undantagen från bodel-

rättsgods samt, där efter den döde ningen och egendomens värde är arvinge eller universell testa- anges särskilt, om det inte på grund mentstagare varom nyss sagts, av förhållandena är obehövligt.

även av hans enskilda egendom.

Efterlämnar den döde en sambo

och hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom

antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få

täckning för annan skuld ur egen-

domen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och värderas.

Boet uppgives av den som vårdar Den som vårdar egendomen eller egendomen eller eljest är med boet i övrigt bäst känner till boet skall bäst förtrogen. Det åligger envar såsom bouppgivare lämna upp-

delägare och efterlevande make, gifter om boet. Varje delägare samt

ändå att han ej är delägare, att på efterlevande make eller sambo

anmaning lämna uppgifter = till skall på anmaning lämna uppgifter

bouppteckningen. till bouppteckningen. Den som uppgivit boet skall å Bouppgivaren skall på handling-

handlingen teckna försäkran under en teckna försäkran på heder och

edlig förpliktelse att hans uppgifter samvete att uppgifterna till boupptill bouppteckningen äro i allo rikti- teckningen är riktiga och att inga

ga och att ej något är med vilja och uppgifter avsiktligt har utelämnats. vetskap utelämnat; och skall detta Bouppgivaren skall bekräfta sina av honom med ed bestyrkas, där uppgifter med ed, om talan om ed-

talan om sådan edgång föres av nå- gång förs av någon vars rätt kan gon, vars rätt kan bero därav, eller bero därav eller av boutrednings-

ock av boutredningsman eller testa- man eller testamentsexekutor. mentsexekutor. Edgångsplikt ålig- Samma skyldighet har dessutom ger jämväl delägare eller efterle- dödsbodelägare samt efterlevande vande make som ej uppgivit boet. make eller sambo som inte har varit

Har annan tagit befattning med bouppgivare. Även andra personer

egendomen, må ock edgång åläg- som har tagit befattning med boet gas honom, om skäl äro därtill. kan åläggas att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

Gode männen skola å handlingen Gode männen skall på handlingteckna bevis att allt blivit rätteligen en intyga att allt hur blivit riktigt antecknat och tillgångarna efter antecknat och att tillgångarna har bästa förstånd värderade. värderats efter bästa förstånd.

10 8 Yppas efter boupptecknings för- Blir en ny tillgång eller skuld rättande ny tillgång eller gäld eller känd efter det att bouppteckning annan felaktighet i bouppteckning- har förrättats eller upptäcks annan en, skall inom en månad uppgöras felaktighet i bouppteckningen, skall handling, innefattande tillägg eller tilläggsbouppteckning innehållanrättelse; och gäller om sådan hand- de tillägg eller rättelse förrättas ling vad ovan är stadgat om boupp- inom en månad. teckning. Tilläggsbouppteckning skall också förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses i 4 § tredje stycket fjärde meningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas inom tre månader från det att begäran framställdes. Beträffande — tilläggsbouppteckning gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

23 kap. 18 Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Var den döde gift, skall först bo- Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan efterle- delning förrättas enligt bestämmelvande maken och övriga delägare serna i äktenskapsbalken. Efterefter vad i giftermålsbalken sägs. lämnar den döde en sambo och begär denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem, skall bodelningen förrättas innan arvskifte äger rum.

$

Mot någon delägares bestridande Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan boupp- får skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla teckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller me- kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts del till deras betalning har ställts under särskild vård. under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: I

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej

mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexeku-

tor, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

48 Över arvskifte skall upprättas Över arvskifte skall upprättas en

handling, som wunderskrives av del- handling som skrivs under av delägarna med vittnen. ägarna.

Då delägare begär det, skall rät- På en delägares begäran skall ten förordna någon att vara skiftes- rätten förordna någon att vara man. Där det prövas erforderligt, skiftesman. Vad som föreskrivs i må flera skiftesmän förordnas. Vid 17 kap. 1-4 och 6-8 §§ äktenansökningen skall fogas avskrift av skapsbalken om bodelning, bodelbouppteckningen efter den döde el- ningsförrättare och make skall gäl-

ler, där inregistrering skett, uppgift la i fråga om arvskifte, skiftesman

å dagen därför. och delägare i boet. Arvode och er-

sättning till skiftesmannen skall

dock betalas av dödsboet.

Står boet under förvaltning av Ställs boet under förvaltning av

sådan boutredningsman eller testa- testamentsexekutor, är denne utan mentsexekutor som ej är delägare, särskilt förordnande skiftesman. . är han utan särskilt förordnande Detta gäller dock ej, om någon an-

skiftesman, såframt ej annan förut nan redan har förordnats som blivit utsedd därtill. skiftesman eller om testamentsexe-

kutorn är delägare i boet.

1. Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas. 3. Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

3 Förslag till Prop. 1986/87: 1

Lag om sambors gemensamma hem

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser 18 Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om sambor gäller endast sådana sambo-

förhållanden där en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

28 Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat följer av 4 8,

I. fast egendom som samborna eller någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen som är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för

detta ändamål,

2. fast egendom som samborna eller någon av dem innehar med nyttjan-

derätt i förening med byggnad på egendomen som samborna eller någon av

dem äger, om byggnaden är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som samborna eller någon av dem innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt. om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till

inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven som innehavare är

gemensam bostad för dem båda.

38& Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant

bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

48 Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5§ När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av

samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge-

nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.

Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om cen sådan bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett

skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6& Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräk-

nas.

78 Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en Prop. 1986/87: 1

sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker de skulder som den sambon hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana fordringar mot en sambo som inte är förenade med särskild

förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller på annat sätt är att hänföra till sådan egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

8§ Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samborna.

98 I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i öv-

rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5—8 §§, skall bodelningen i

stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av sin egen-

dom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

10 & Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att

en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra

sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn till omstän-

digheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

118 En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs

för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få

sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall

den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med

denna.

128 Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av

sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två

gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

a» '

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

13 & Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att sam- Prop. 1986/87: I borna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

1 den mån bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

14& Bestämmelserna 1 9 kap. 5, 7. 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. I stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

15 & Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

168 Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen. kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet 178 En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig, hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke av den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egendom eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga om panisättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om samtycke av en sambo till en åtgärd av den andra sambon tillämpas också när dödsboet efter en avliden sambo vidtar en sådan åtgärd.

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte Prop. 1986/87: I kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas

inom rimlig tid.

188 Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 17 §, får domstolen

tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

1935 Om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt

samtycke eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra

sambon upplåtit nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av

denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå. Detsamma gäller om en sambo eller dödsboet efter en avliden sambo

utan erforderligt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas bohag.

Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om

den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader

från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över boöstaden eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga bestämmelser

208 Vad som föreskrivs 1 17 kap. I, 2 och 4-8 8&& samt 18 kap. 18 äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

218 På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

228 Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensamma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den

sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

238 Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har

förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till-

stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

248 I mål om rätt att överta bostad enligt 16 § får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att

bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte 'har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma

' in

vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden Prop. 1986/87: och vad den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra

sambon skyldig att genast flytta därifrån. Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äktenskapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-02-21

Närvarande: statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl. R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till äktenskapsbalk m. m.

1 Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har stor betydelse för de flesta människor. Denna lagstiftning har sedan augusti 1969 setts över av särskilda sakkunniga, som har bedrivit sitt arbete under namnet familjelagssakkunniga.

De sakkunniga har avgett bl.a. delbetänkandena (SOU 1972:41) Familj och äktenskap I och (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda. De förslag som dessa betänkanden innehöll har legat till grund för partiella reformer på äktenskapsrättens område under 1970-talet.

I juni 1981 lade de sakkunniga! fram sitt huvudbetänkande (SOU

1981:85) Äktenskapsbalk. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en remissammanställning som bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden samt de sakkunnigas närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i de andra nordiska länderna. 1 dessa överläggningar har också deltagit företrädare för de äktenskapsrättskommittéer som finns i Island och Norge.

De förslag som läggs fram i det följande skiljer sig i vissa betydelsefulla hänseenden från de sakkunnigas. Sedan remissbehandlingen avslutats har

! F.d. hovrättspresidenten Björn Kjellin, ordförande, samt distriktsåklagaren Britta Bjelle och riksdagsledamöterna Lilly Hansson, Lisa Mattson, Martin Olsson, Ingrid Sundberg och Evert Svensson.

Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten vid Uppsala uni- Allmänna versitet, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. I dessa utgångspunkter överläggningar har även familjelagssakkunnigas sekreterare deltagit.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Nuvarande lagregler om äktenskap och dess rättsverkningar finns i giftermålsbalken, som har gällt sedan den 1 januari 1921. Den kom alltså till för mer än 60 år sedan och präglas av de värderingar som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen har medfört att balken med tiden kommit att framstå som alltmera föråldrad. Giftermålsbalken har också sedan länge varit föremål för en omfattande översyn. Detta arbete, som har bedrivits i etapper, ledde till att nya regler om ingående och upplösning av äktenskap togs in i balken år 1973. Vidare ändrades reglerna om makars underhållsskyldighet år 1978. Turen har nu kommit till de regler i giftermålsbalken som avser makars egendom. Familjelagssakkunnigas förut nämnda huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk innehåller förslag till nya regler om förmögenhetsordningen i äktenskap och behandlingen av makars egendom när äk- ' tenskap upplöses. De sakkunnigas avsikt är att de föreslagna reglerna skall tas in i en ny lag, kallad äktenskapsbalken, till vilken även de nyss nämnda reglerna om ingående och upplösning av äktenskap och om makars underhållsskyldighet kan föras över utan nämnvärda sakliga ändringar. Den nya äktenskapsbalken kommer därmed att helt ersätta den nuvarande giftermålsbalken. Samtidigt föreslår de sakkunniga ändringar i ärvdabalken som syftar till att förstärka efterlevande makes ställning när äktenskapet upplöses genom den andra makens död. De sakkunnigas förslag i dessa delar har fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen, även om remissopinionen är splittrad i en del väsentliga frågor. Remissinstanserna anser allmänt att det är befogat att de delar av giftermålsbalken som ännu inte har moderniserats ersätts med regler som är mer anpassade till dagens samhällsförhållanden. För egen del hälsar jag med tillfredsställelse att det långvariga arbetet på en översyn av äktenskapslagstiftningen nu har förts mot sitt slut. Liksom de sakkunniga anser jag att nya regler om makars egendom bör, tillsammans med de regler i giftermålsbalken som har reviderats i tidigare etapper, tas in i en ny äktenskapsbalk. Giftermålsbalken utformades på sin tid i nordiskt samarbete. Att ett sådant samarbete är värdefullt från flera synpunkter torde alltjämt vara oomtvistligt. Betydelsen av detta samarbete har på senare tid snarare ökat i takt med den allt större rörligheten över gränserna i Norden. Särskilt när

det gäller den familjerättsliga lagstiftningen har de som flyttar från ett

nordiskt land till ett annat ett självklart intrésse av att lagstiftningen är så Allmänna likartad som möjligt i de olika länderna. Bl. a. Nordiska rådet har under- utgångspunkter strukit detta vid flera tillfällen. Familjelagssakkunniga har under sitt arbete haft ett flertal överläggningar med de motsvarande kommittéer som har tillsatts i de andra nordiska

länderna. De kommittéförslag som har lagts fram eller håller på att utarbe-

tas innebär också att den nordiska rättslikheten på äktenskapsrättens

område bevaras på väsentliga punkter och att den även utvidgas i vissa

avseenden, framför allt när det gäller skyddet för efterlevande makar. I några frågor har enighet dock inte kunnat uppnås mellan de olika kommit-

téerna. Det gäller bl. a. möjligheten att göra undantag från principen om att makarnas egendom skall delas lika mellan dem när äktenskapet upphör.

En väsentlig utgångspunkt för den reform av äktenskapslagstiftningen

som nu är aktuell är att man bör eftersträva så stor nordisk rättslikhet som

möjligt. Som nyss har angetts ligger det ett särskilt värde i att de olika länderna har en i huvudsak likartad lagstiftning på detta område. Enligt min mening bör det också vara möjligt att närma lagstiftningen i dessa länder i ännu större utsträckning än som skulle bli följden med familjelags-

sakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det följande. En annan självklar utgångspunkt är att äktenskapslagstiftningen bör kunna förstås av envar. Eftersom reglerna om makars egendomsförhållan-

den har stor praktisk betydelse för de flesta är det viktigt att människor i allmänhet har möjlighet att sätta sig in i vad dessa regler innebär. Härige-

nom minskar risken för inbördes konflikter på grund av bristande kännedom om reglernas innebörd. För att inte lagstiftningen i sig skall ge upphov tilltvister bör den vara så enkelt utformad som möjligt. Bl. a. bör eftersträ-

vas att inte flera regelsystem samtidigt skall tillämpas i en viss situation.

Äktenskapslagstiftningen bör alltså utgå från att makarna själva i så stor

utsträckning som möjligt skall kunna lösa sina mellanhavanden utan medverkan av någon myndighet eller juridisk expertis. Härigenom undviks

bl.a. att makarna och samhället drabbas av höga kostnader för tvister vid domstol i sådana frågor.

En modern äktenskapslagstiftning bör givetvis även ge uttryck för strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Lagstiftningen bör därför värna om makarnas självständighet gentemot varandra. Samtidigt är

det emellertid viktigt att lagstiftningen skyddar den ekonomiskt svagare maken i fall då äktenskapet upplöses. En avvägning mellan dessa delvis motstående intressen måste alltså göras.

När det gäller lagstiftningen om arv bör beaktas att den allmänna sam-

hällsutvecklingen, särskilt på det ekonomiska området, har medfört att

barn inte i lika hög grad som förr är för sin försörjning beroende av arvet efter en avliden förälder. Samtidigt är det angeläget att man kan stärka den efterlevande makens skydd mot att det gemensamma boet splittras när en

tillgodoses. Allmänna

utgångspunkter

En tydlig tendens under de senaste årtiondena är att allt fler kvinnor och män bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara

gifta med varandra. Äktenskapet är dock alltjämt den dominerande sam-

levnadsformen. Enligt senast tillgängliga siffror är ca 80 procent av alla

samboende par gifta. Samboende utan äktenskap förekommer framför allt

hos yngre par. Det är numera ovanligt att äktenskap ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller kortare tid. Att

sambo framstår alltså i stor utsträckning som ewt förstadium till äktenskap. Enligt familjelagssakkunniga finns det behov av vissa regler för ogifta

samboende i fall då deras samboendeförhållande upplöses. De sakkunniga har därför föreslagit sådana regler, vilka framför allt avser bostad och bohag som de samboende har förvärvat för gemensamt begagnande. Dessa regler har i de sakkunnigas förslag tagits in i ett särskilt kapitel i äkten-

skapsbalken. Som beteckning på sådana samboende har de sakkunniga

därvid använt ordet sambor.

De flesta remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att en begränsad lagreglering behövs för ogifta samboende. Några är dock kri-

tiska till tanken på en sådan reglering. Vidare anser ett par remissinstanser

att reglerna inte bör tas in i äktenskapsbalken utan i en fristående lag. Beteckningen sambor har godtagits av nära nog alla remissinstanser.

Jag avser att senare gå närmare in på frågan i vilken utsträckning

särskilda lagregler behövs för ogifta samboende, vilka i enlighet med de

sakkunnigas förslag i fortsättningen bör betecknas sambor. Redan nu vill jag dock som min mening framhålla att man inte bör skapa så utförliga regler för dessa att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. De som vill att ett mera heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får alltså låta registrera sin samlevnad genom att ingå äkten-

skap. För dem som av olika skäl inte vill ingå kyrklig vigsel finns möjlighet

till borgerlig vigsel, som egentligen inte är något mer än en registreringsakt. Det framträdande draget i äktenskapet är att det bygger på en frivillig

överenskommelse mellan en man och en kvinna om att ett visst regelsy-

stem skall tillämpas på deras samlevnad. En särskild anledning att gå fram med försiktighet när det gäller lagregler

för sambor är att man i de andra nordiska länderna är negativt inställd till

tanken på en mera generell lagstiftning om sambor. Det hindrar emellertid inte att lagstiftningen i begränsad utsträckning bör tillhandahålla lösningar på praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för att

skydda den svagare parten i ett samboförhållande.

Regler om sambor med denna inriktning hör enligt min mening inte

hemma i äktenskapsbalken utan bör tas in i en särskild lag, till vilken

bestämmelserna i den nu gällande lagen (1973: 651) om ogifta samboendes

gemensamma bostad kan föras över. Jag vill tillägga att i den mån regler Prop. 1986/87: I

om sambor anses böra ställas upp det bör vara 'en strävan att reglerna så Allmänna

utgångspunkter

längt möjligt blir lika dem som skall gälla för gifta. På så sätt kan man få en mjuk övergång mellan äktenskapsliknande samboende och äktenskap. Givetvis är det angeläget att lagstiftningen varken i fråga om äkta makar

eller beträffande sambor ger utrymme för otillbörliga transaktioner som

syftar till att undandra det allmänna eller andra borgenärer tillgångar som kan användas till betalning av skatteskulder eller andra skulder. Den nya lagstiftningen bör alltså ges ett sådant innehåll att den inte motverkar de

ansträngningar som i allt större utsträckning görs för att komma till rätta med den ekonomiska brottsligheten eller annan mot det allmänna eller

andra borgenärer illojalt bedriven verksamhet. Familjelagssakkunnigas förslag omfattar också en del följdändringar i

annan lagstiftning, bl. a. arvsskatte- och försäkringslagstiftningen. När det gäller arvsskattelagstiftningen kan jag nämna att arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984:02) har i uppdrag att se över denna lagstiftning. Jag avser att i ett senare sammanhang lägga fram de förslag till ändrade arvsskatteregler som behövs för tiden till dess att en ny arvsskattelagstiftning på grundval av kommitténs arbete kan träda i kraft. I det sammanhanget

kommer jag även att behandla de ändringar i försäkringslagstiftningen som

föranleds av de nya äktenskaps- och arvsreglerna. Avsikten är att en

proposition om denna följdlagstiftning skall föreläggas riksdagen i sådan tid att lagförslagen, om de antas, kan träda i kraft samtidigt med den lagstiftning som föreslås i förevarande lagstiftningsärende.

Jag har med detta avslutat min redogörelse för de allmänna utgångs-

punkter som enligt min mening bör gälla för en reform av äktenskaps- och arvslagstiftningen m.m. I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om bodelning mellan makar i avsnitt 2.2,

makars bostad och bohag i avsnitt 2.3, avtal mellan makar i avsnitt 2.4, efterlevandeskydd och arv vid en makes död i avsnitt 2.5,

sambor i avsnitt 2.6,

ikraftträdande i avsnitt 2.7, och kostnader och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe-

cialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Bodelning mellan makar Prop. 1986/87: 1 Bodelning 2.2.1 Likadelning

Mitt förslag: Bodelning mellan makar med anledning av äktenskapsskillnad skall även i fortsättningen bygga på principen om likadelning, dvs. makarnas giftorättsgods skall — vare sig det har förvärvats före eller under äktenskapet — enligt huvudregeln delas lika mellan dem sedan deras skulder har täckts.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-

tänkandet s. 98-102 och 166— 167).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla lämnar de sakkunnigas förslag utan

erinran. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser dock att det endast är den nettoförmögenhet som har skapats av makarna sedan de började bo tillsammans (vare sig såsom gifta eller ej) som bör ingå i bodelningen.

Skälen för mitt förslag: Sedan ett äktenskap har upplösts genom äktenskapsskillnad skall bodelning förrättas mellan makarna. Delningen omfat-

tar makarnas giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är någon

makes enskilda (6 kap. I och 8 §§ giftermålsbalken). Innan delning sker skall vardera maken av sitt giftorättsgods — så långt det räcker — tilldetas

så mycket som behövs för att täcka hans eller hennes skulder (med vissa undantag). Resten av makarnas sammanlagda giftorättsgods skall därefter

enligt huvudregeln delas lika mellan makarna (13 kap. 3 § giftermålsbalken). Jag återkommer i de följande avsnitten till att det finns några undantag från denna huvudregel. Huvudprincipen för bodelning vid äktenskapsskillnad är alltså likadelning. Denna princip gäller även i de andra nordiska länderna. Rättslikheten

i detta avseende är ett resultat av det lagstiftningssamarbete som förekom mellan de nordiska länderna när de på 1920-talet reformerade sin äkten-

skapslagstiftning.

Sedan dess har betydande förändringar skett i både familjemönster och

samhälisförhållanden i övrigt. Oavsett hur man vill värdera utvecklingen i

detta hänseende kan sålunda till en början konstateras att det numera i

avsevärt fler fall än tidigare förekommer att äktenskap upplöses genom

skilsmässa efter längre eller kortare tid. Alltjämt är dock flertalet äkten-

skap livsvariga. Vidare gäller att kvinnorna i stigande grad har blivit

verksamma utanför hemmet. Såsom grupp betraktade har de visserligen

fortfarande en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete innebär dock att makars inbördes förhållande har ändrats väsentligt. Utvecklingen går, om än i mera långsam

takt än som skulle vara önskvärt, mot en fullständig faktisk jämställdhet Prop. 1986/87: 1 mellan makar. Bodelning

Som jag tidigare har sagt bör strävandena mot jämställdhet mellan kvin-

nor och män tillmätas betydelse vid utformningen av reglerna om makars egendom. Man bör alltså därvid bygga vidare på utvecklingen mot ekono-

misk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet mellan

dem. Det kan med hänsyn härtill diskuteras om inte likadelningen bör överges som huvudprincip och ersättas med ett delningssystem som i högre grad främjar makarnas självständighet gentemot varandra.

Ett sådant alternativ till likadelningen, vilket har tilldragit sig uppmärk-

samhet i den nordiska debatten, är att söka bevara vardera makens egen-

domsinnehav opåverkat av äktenskapet. Det kan ske genom total egendomsskillnad mellan makarna under heta äktenskapet, dvs. att all egendom

som vardera maken äger blir hans eller hennes enskilda. Ett så långtgående

avsteg från de principer vilka tillämpas f.n. kan dock inte gärna komma i fråga. En annan möjlighet är emellertid s. k. återgångsdelning, som innebär att vardera maken vid en bodelning får behålla egendom som han eller hon

hade före äktenskapet eller har förvärvat under äktenskapet genom gåva, arv eller testamente. Vid en återgångsdelning delas alltså endast sådan

egendom mellan makarna som är ett direkt resultat av samlevnaden och

därför i denna mening kan anses samägd.

Skillnaden mellan likadelning och återgångsdelning framträder först vid

äktenskapets upplösning. En återgångsdelning ger då ett ojämnt utfall

beroende på vad vardera maken har medfört vid äktenskapets ingående

eller under äktenskapet har förvärvat genom gåva, arv eller testamente.

Den nordiska likadelningen leder däremot i princip till en total ekonomisk utjämning mellan makarna. Återgångsdelningen är sålunda mer ägnad att bevara ekonomiska och sociala skillnader mellan makarna än likadelningen.

I endast kortvariga äktenskap framstår sannolikt en återgångsdelning många gånger som mest rättvis. Det torde då också i regel vara lätt att avgöra varifrån olika egendomsobjekt härrör, och olika ekonomiska transaktioner har inte hunnit påverka egendomsförhållandena i nämnvärd grad.

I mera långvariga äktenskap är läget dock ett annat. Båda makarna har då i regel fått ett starkare förhållande till den egendom som deras samlev-

nad är uppbyggd kring än till det anspråk som kan grundas på egendomens ursprung. Om den ena maken ensam skulle få tillgodoräkna sig t.ex. värdestegringen på sådan egendom som han eller hon har fört med sig i boet, kan det medföra att de insatser som den andra maken har gjort i boets

gemensamma intresse inte tillräckligt beaktas. Sådana insatser kan ha haft

formen av arbete för att underhålla eller förbättra egendomen. De kan

också ha varit av ett slag som inte direkt berör just denna egendom utan

mera är av allmän nytta för det gemensamma boet. I sådana fall är en

likadelning ägnad att skapa större rättvisa mellan makarna.

Ett särskilt skäl mot att generellt gå över till en återgångsdelning är att en sådan reform allmänt sett skulle vara ägnad att missgynna kvinnorna. Som Bodelning Jap tidigare har sagt har kvinnorna alltjämt såsom grupp betraktade en lägre inkomst än män, och de skulle därför genomsnittligt riskera att få ett sämre utbyte av en återgångsdelning än av en likadelning.

Till detta kommer att likadelningsprincipen från mera tekniska synpunkter har klara fördelar framför en princip om återgångsdelning. Inflationseffekter, komplikationer med egendom som helt eller delvis — ibland i flera led — har ersatts av annan egendom samt sammanblandning av olika egendomsvärden i samband med sådana ersättningsförvärv utgör exempel på förhållanden som kan göra återgångsdelning svår att genomföra i praktiken. Det kan därför på goda grunder antas att en likadelning leder till färre tvister mellan makarna än ett system med återgångsdelning.

Av dessa skäl har jag, liksom de sakkunniga och remissinstanserna, stannat för att den nordiska likadelningsprincipen bör behållas som huvudregel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som jag redan har antytt kan denna princip emellertid leda till orättvisa resultat när det gäller kortvariga äktenskap. Jag kommer därför i nästa avsnitt att behandla vissa jämkningsregler som bl.a. kan korrigera de negativa effekter en tillämpning av likadelningsprincipen kan få i sådana äktenskap.

Det kan tilläggas att man i det nordiska lagstiftningsarbetet inte har haft någon erinran mot att reglerna i Sverige om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad utformas enligt de riktlinjer jag nu har angett.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom en likadelningsregel generellt sett ger det mest rättvisa resultatet makarna emellan bör en sådan huvudregel även i fortsättningen gälla vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. De nackdelar som denna regel kan innebära framför allt vid kortvariga äktenskap får motverkas genom särskilda jämkningsregler.

2.2.2 Jämkning

Mitt förslag: I den mån en likadelning av makarnas giftorättsgods skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, kan en make vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad få behålla mer av sitt giftorättsgods än en tillämpning av likadelningsprincipen skulle medföra.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De sakkunniga har dock även föreslagit en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap. Har äktenskapet varat mindre än tio år när talan om äktenskapsskillnad väcks, skall enligt denna regel normalt endast så

stor del av vardera makens nettoförmögenhet delas som svarar mot den del Prop. 1986/87: 1 av tioårstiden som äktenskapet har varat. Har makarna gemensamt barn Bodelning som har fötts före äktenskapet, skall tiden dock räknas från barnets födelse (se betänkandet s. 169-177).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland och Svenska bankföreningen anser dock att den allmänna jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit bör utformas mer konkret. Flera remissinstanser — bl.a. juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges domareförbund — är vidare tveksamma till den föreslagna tioårsregeln. Ett par remissinstanser framhåller att tioårstiden bör räknas från det att makarna började bo tillsammans, oavsett om de då var gifta eller ej och oberoende av när de fick barn tillsammans.

Skälen för mitt förslag: Enligt 13 kap. 12 a § giftermålsbalken skall likadelningsprincipen vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad frångås, om en tillämpning av denna princip skulle leda till ett resultat som framstår som uppenbart obilligt med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet har varat. I så fall skall delning i stället ske efter annan grund som är skälig. En make kan dock på grund härav inte erhålla mer än som svarar mot hans eller hennes giftorättsgods.

Denna jämkningsregel, som infördes i samband med 1973 års ändringar av giftermålsbalken, är avsedd att tillämpas bara i speciella undantagsfall (se prop. 1973:32 s. 124 ff). Enligt vad de sakkunniga har uppgett synes den inte heller i nämnvärd utsträckning ha kommit till regelrätt tillämpning vid tvister i samband med bodelning mellan makar. Regeln har också kritiserats för att den alltför mycket begränsar de tillfällen då den kan användas.

Det finns enligt min mening anledning att ta fasta på denna kritik och utvidga möjligheterna att göra avsteg från likadelningsprincipen. En lösning som ligger nära till hands är att i enlighet med de sakkunnigas förslag slopa den begränsning som följer av kravet i den nuvarande jämkningsregeln att en tillämpning av likadelningsprincipen skulle leda till ”uppenbart” oskäliga resultat. Frågan är emellertid om en sådan lösning är tillräcklig i fall då äktenskapet har varat endast en kortare tid eller om det, som de sakkunniga har funnit, behövs en särskild jämkningsregel för dessa fall.

Som jag sade i föregående avsnitt är det framför allt vid kortvariga äktenskap som en likadelning kan komma att te sig oskälig. Särskilt gäller det om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boet. Det kan också tänkas fall där en tillämpning av likadelningsprincipen leder till att egendom som en make har förvärvat under äktenskapet förs över till den andra maken i en omfattning som är diskuta-

bel. Enligt de sakkunniga är det sådana verkningar av denna princip som ger fog för påståendet att en make kan "skilja sig till pengar”. Bodelning

Två huvudalternativ för utformningen av en särskild jämkningsregel för

kortvariga äktenskap har kommit fram under de sakkunnigas arbete och remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag. Det ena alternativet är en form av återgångsdelning av det slag som jämkningsreglerna i Danmark, Island och Norge utgår från. Enligt norsk rätt gäller att likadelning kan

frångås och i stället återgångsdelning ske när det finns grund för det. Denna jämkningsmöjlighet kan användas exempelvis när äktenskapet har varat endast en kortare tid eller när en likadelning annars skulle leda till

stötande resultat. I dansk rätt finns en regel som medger ”skevdelning” när den ena maken har fört in största delen av det gemensamma boet. Om en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att

äktenskapet har varat endast en kortare tid och utan ekonomisk gemen-

skap av betydelse, kan enligt dansk rätt återgångsdelning ske i den omfattning som det finns skäl till. En liknande jämkningsregel finns i iständsk rätt.

En jämkningsregel som innebär att man i stället för likadelning tillämpar återgångsdelning i kortvariga äktenskap skulle, som jag har varit inne på i föregående avsnitt, sannolikt många gånger ge ett rättvist resultat. Vad

man emellertid framför allt kan invända mot en sådan jämkningsregel är att

skillnaden i förhållande till huvudregeln om likadelning skulle bli alltför stor. Tröskeleffekter skulle med andra ord uppstå när ett äktenskap över-

går från att vara kortvarigt till att betraktas som ett normalfall. Dessa

effekter skulle kunna utnyttjas av en make i spekulativt syfte och framstår även av andra skäl som mindre lämpliga. Jag kan därför inte tillstyrka att

man i fråga om kortvariga äktenskap för in en jämkningsregel som har

formen av återgångsdelning.

Det andra alternativet i fråga om en särskild jämkningsregel för de

kortvariga äktenskapen är den princip som har föreslagits av de sakkunniga och tillstyrkts av nästan alla remissinstanser och som innebär en

under de första åren av äktenskapet successivt växande rätt till likadel-

ning. Om äktenskapet upplöses kort tid efter dess ingående, skulle denna regel leda till praktiskt taget samma resultat som en återgångsdelning. Den ger dock inte samma tröskeleffekter i fall då äktenskapet har varat något längre tid. En annan fördel med regeln är att den normalt kan tillämpas av

makarna själva utan medverkan av någon myndighet eller juridisk expertis.

Mot en lösning av det slag som en sådan jämkningsregel utgör talar

emellertid att regeln bara tar hänsyn till tidsfaktorn och inte till övriga omständigheter som kan föreligga i det enskilda fallet. Framför allt när det gäller bostad och bohag som makarna — eventuellt redan som sambor —

har förvärvat för gemensamt begagnande utan att egendomen innehas med

samäganderätt kan regeln många gånger slå fel. Sådan egendom bör i

allmänhet inte bli föremål för jämkning utan delas lika mellan makarna.

Som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.3 har familjelagssakkunniga Prop. 1986/87: 1 för sådan egendom föreslagit en särskild regel som innebär att egendomen Bodelning

vid bodelningen skall anses tillhöra makarna tillsammans, vanligen till lika andelar. När makarnas andelar i boet beräknas skall alltså enligt detta förslag i allmänhet hälften av denna egendom uppföras som tillgång för vardera maken. De sakkunniga har framhållit att detta i praktiken medför

att det inte blir något utrymme för en jämkning enligt en successivt växande rätt till delning. Av skäl som jag återkommer till i avsnitt 2.3 bör detta

förslag enligt min mening inte genomföras. Därmed rubbas emellertid

förutsättningarna för den särskilda jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap.

Under de nordiska överläggningar som har hållits i detta lagstiftningsärende har man vidare från de västnordiska länderna starkt reagerat mot

tanken på en sådan särskild jämkningsregel. Om en regel av detta slag

införs, skulle svensk rätt komma att avvika från de regler om jämkning som redan finns i de västnordiska länderna och som dessa inte har några

planer på att ändra på det sätt som de sakkunniga har föreslagit. Detta är en omständighet som mycket starkt talar mot denna regel.

Till detta kommer att det, som framgår av remissbehandlingen, kan vara förenat med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma en sådan jämkningsregel för kortvariga äktenskap som de sakkunniga har föreslagit. Det gäller särskilt frågan i vad mån ett samboende före äktenskapets ingående — något som enligt vad jag har sagt i avsnitt 2.1 numera är det vanliga — skall likställas med äktenskap vid tillämpningen av denna regel.

Av de skäl jag nu har nämnt har jag kommit till uppfattningen att de

sakkunnigas förslag till en sådan regel inte bör genomföras. En möjlighet är då i stället att liksom i de västnordiska länderna ge den allmänna jämkningsregel som jag tidigare har berört en sådan tillämpning att den i första

hand träffar just de kortvariga äktenskapen. Regeln skulle då kunna utformas så att huvudregeln om likadelning kan frångås i den mån en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Den grundprincip om en successivt växande rätt till likadel-

ning som kommer till uttryck i den särskilda jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit för kortvariga äktenskap skulle kunna vara vägle-

dande även för tillämpningen av en sådan allmän jämkningsregel.

En jämkningsregel av detta slag lämnar betydligt större utrymme för en skönsmässig bedömning än en enbart till äktenskapets längd fixerad regel. De sakkunniga har emellertid för sin del ansett det önskvärt att en fastare

regel ställs upp, eftersom lagstiftningen i vårt land utgår från att bodelningen normalt skall kunna skötas av makarna själva utan medverkan av någon myndighet. Enligt de sakkunniga är förutsättningarna andra i de västnor-

diska länderna, där man av tradition har systemet med skiftesrätter för handläggning av familjerättsliga uppgörelser och där allmänt hållna skä-

lighetsregler därför lättare har kunnat tillämpas.

Vid de nordiska överläggningar som jag tidigare har berört har emellertid Prop. 1986/87: 1 framkommit att det även i de västnordiska länderna är klart vanligast att Bodelning makarna själva verkställer bodelningen mellan sig; endast i ett fåtal fall brukar skiftesrätterna tas i anspråk för denna uppgift. Det finns knappast anledning att tro att en sådan allmän jämkningsregel som jag nyss har diskuterat och som har förebild i de västnordiska länderna skulle i den praktiska tillämpningen medföra större problem i vårt land än i dessa länder. |

Sammantaget förordar jag att den allmänna jämkningsregel som gäller

f.n. ändras på det sätt som jag förut har varit inne på. Även om möjlighe-

terna att frångå huvudregeln om likadelning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap, därmed utvidgas är det tydligt att också en sådan ny regel bör ges en restriktiv tillämpning. Det bör vidare framhållas att den lika litet som den nuvarande jämkningsregeln bör kunna medföra att en make vid bodelningen får avstå mer av sitt giftorättsgods än som följer av huvudregeln om likadelning. I övrigt återkommer jag i specialmotiveringen till frågan hur regeln är avsedd att närmare tillämpas i olika situationer.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den jämkningsregel som gäller f.n. vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har kritiserats bl. a. för att den alltför mycket begränsar de tillfällen då den kan användas. Regeln bör därför ändras så att den utvidgar möjligheterna till jämkning, framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Huvudregeln om likadelning bör i fortsättningen kunna frångås. om en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. För kortvariga äktenskap bör en utgångspunkt vara att rätten till likadelning successivt växer under det antal år äktenskapet varar.

2.2.3 Vederlag

Mitt förslag: Har en make inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad utan den andra makens samtycke avhänt sig giftorättsgods utan vederlag eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall bodelningen korrigeras i motsvarande mån. Korrigeringen skall göras så, att man vid bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det ifrågavarande giftorättsgodset alltjämt hade ingått i boet.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De regler som de sakkunniga har föreslagit avser dock inte det fallet att en make har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom (se betänkandet s. 178— 180).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas utan erinran av prak- Prop. 1986/87: 1 tiskt taget alla remissinstanser. Bodelning

Skälen för mitt försiag: Enligt giftermålsbalken får makarna under äktenskapet fritt förfoga över sitt giftorättsgods (med vissa undantag, de s.k. rådighetsinskränkningarna, se 6 kap. 4 och 5 §§). Var och en av makarna är dock skyldig att vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen minskas till den andra makens nackdel (6 kap. 3 §). Denna vårdnadsplikt sanktioneras av de s.k. vederlagsregierna i 13 kap. 5—7 §8&. Enligt dessa regler skall en make, vars intressen på ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken, kompenseras så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra maken inte på detta sätt hade brutit mot sin vårdnads-

plikt. En make kan också få kompensation i det motsatta fallet när han

eller hon har använt sin enskilda egendom till att öka värdet av sitt giftorättsgods (13 kap. 8 §).

De sakkunniga har från praktiskt verksamma jurister inhämtat att dessa vederlagsregler inte längre är ändamålsenliga och därför knappast används alls. Enligt de sakkunniga kan en förklaring till detta vara att det ofta är svårt att långt i efterhand bedöma det berättigade eller tillbörliga i en makes åtgärder med sin egendom.

Vad de sakkunniga har uppgett vinner stöd av vad som har framkommit under remissbehandlingen. Det verkar alltså inte finnas något praktiskt behov av vederlagsregler i den utformning som de har f. n. En bidragande orsak till detta är säkerligen också att samhällsutvecklingen genom bl. a. den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har gjort makar i allmänhet alltmer ekonomiskt självständiga och därmed allt mindre beroende av ekonomiska garantier av det slag som vederlagsreglerna utgör.

Det finns alltså inte anledning att behålla några vederlagsregler för fall då en make under ett bestående äktenskap förfogar över sitt giftorättsgods, oavsett om åtgärden kan vara ekonomiskt befogad eller ej. Någon korrigering av en bodelning med hänsyn till åtgärder som en make har vidtagit långt tillbaka i tiden bör med andra ord inte längre kunna komma i fråga. Däremot är det tydligt att det även i fortsättningen finns behov av en möjlighet att korrigera bodelningen i fall då maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har gjort ekonomiska transaktioner i illojalt syfte som är inriktade på att bereda honom eller henne förmåner på den andra makens bekostnad.

Visserligen kan bodelningen i ett sådant fall jämkas enligt de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt. Denna möjlighet bör kunna användas om en make avsiktligt har försämrat sin ekonomiska ställning inför äktenskapets upplösning. En sådan omständighet kan nämligen medföra att en likadelning framstår som oskälig och därmed föranleda jämkning. På så sätt kan förhindras att egendom förs över från den andra maken till den make som har vidtagit den illojala åtgärden.

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

Dessa jämkningsregler kan emellertid inte användas för att få egendom Prop. 1986/87: 1 överförd från den illojala maken till den andra maken. Om en make inför en Bodelning äktenskapsskillnad har förfogat över sitt giftorättsgods i syfte att minska eller omintetgöra den andra makens giftorättsanspråk i denna egendom, behövs en regel som medger att denna make kan få kompensation för sitt uteblivna anspråk på piftorätt.

Vid utformningen av en sådan regel bör undvikas att syftet med förfogandet över giftorättsgodset behöver utredas. Också frågan huruvida den make som har förfogat över egendomen hade klart för sig att en äktenskapsskillnad var förestående kan vara svår att utreda. En lösning bör därför, som de sakkunniga har framhållit, sökas efter mer objektiva linjer. I likhet med de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion förordar jag att de nuvarande vederlagsreglerna ändras så, att endast vederlagsfria eller därmed jämförliga avhändelser av giftorättsgods som har ägt rum inom en kortare tid före det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad och som har vidtagits utan den andra makens samtycke skall kunna medföra att bodelningen korrigeras.

Enligt de sakkunniga bör denna tid bestämmas till ett år. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft någon erinran mot detta. Även jag finner tiden väl avvägd. Åtgärder som en make har vidtagit mer än ett år innan äktenskapets upplösning har aktualiserats får oftast antas ha skett utan att maken då har haft den kommande äktenskapsskillnaden i sikte.

Den korrigering av bodelningen som skall ske i ett sådant fall bör göras så, att den andra makens andel i boet beräknas som om den avhända egendomen alltjämt hade ingått i boet. Till denna regel kan sedan, liksom i gällande rätt, knytas en möjlighet för den make som inte har avhänt sig egendomen att återvinna denna från tredje man om det behövs för att tillgodose den makens rätt. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Som jag tidigare har nämnt tar vederlagsreglerna i giftermålsbalken också sikte på olika förfoganden som påverkar förhållandet mellan en makes giftorättsgods och hans eller hennes enskilda egendom. Om giftorättsgodset har ökat på den enskilda egendomens bekostnad på ett oskäligt sätt, kan visserligen de nya jämkningsregler som jag har förordat i föregående avsnitt tillämpas. Om i den motsatta situationen den enskilda egendomen har ökat på ett oskäligt sätt genom en insats av giftorättsgodset, kan det däremot endast till viss del rättas till vid bodelningen med hjälp av dessa jämkningsregler.

De sakkunniga har bl.a. med tanke på sistnämnda fall föreslagit en möjlighet att jämka äktenskapsförord och föreskrifter som har meddelats vid gåva eller i testamente om att egendom som tillfaller mottagaren skall vara hans eller hennes enskilda. Jag återkommer närmare till detta förslag i avsnitt 2.4.6. Redan nu kan jag dock nämna att jag inte har för avsikt att

förorda den lösning i fråga om föreskrifter vid gåva eller testamente som de Prop. 1986/87: 1

sakkunniga sålunda har föreslagit. Bodelning

Det finns därför i detta sammanhang anledning att särskilt ta upp frågan

hur en make skall gottgöras för att den andra maken inför en förestående

äktenskapsskillnad använder sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin

enskilda egendom. Denna situation är i stort sett likartad med det fallet att

en make utan vederlag avhänder sig egendom inför en förestående upplös-

ning av äktenskapet. Den bör därför också kunna inrymmas under den

vederlagsregel avseende förfoganden inom ett år före äktenskapets upplösning som jag nyss har förordat.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De vederlagsregler som gäller f.n. är inte ändamålsenliga och används därför sällan i praktiken. De bör avskaffas och ersättas av regler som är mera praktiskt användbara. De nya reglerna bör ta sikte på att ge en make kompensation i fall då den andra maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har avhänt sig giftorättsgods utan vederlag eller har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

2.2.4¶Bodelning vid äktenskapsskillnad

Mitt förslag: Bodelning skall förrättas sedan äktenskapet har blivit

upplöst genom dom på äktenskapsskillnad. Om någon av makarna

begär det sedan ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts, skall bodelning dock förrättas genast.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 180-181).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: När ansökan om äktenskapsskillnad görs, upphävs

giftorättsgemenskapen mellan makarna villkorligt. Gemenskapen upphävs

definitivt, om det i målet senare döms till äktenskapsskillnad. Vad en make har förvärvat efter det att en sådan ansökan gjordes blir då den makens enskilda egendom. Bodelningen skall emellertid inte förrättas förrän äkten-

skapet har upplösts genom domen på äktenskapsskillnad (se 11 kap. 6 och

7 §§ giftermålsbalken). I många fall skall äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på

minst sex månader. Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges den andra maken (11 kap. 1—3 §§ giftermålsbalken). Bodel-

ning förrättas alltså i dessa fall tidigast sex månader efter det att ansökan

om äktenskapsskillnad gjordes.

verksamma jurister att det under det dröjsmål med bodelningen som nuva- Bodelning rande ordning ofta orsakar kan uppstå motsättningar mellan makarna som försvårar den kommande bodelningen. Ibland kan dessutom giftorättsgodset undergå förändringar under betänketiden, vilket aktualiserar svårlösta frågor om värdering och redovisning.

Vad de sakkunniga har anfört motiverar enligt min — liksom remissinstansernas — åsikt att bodelning mellan makar skall, om någon av dem begär det, kunna förrättas genast när ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts. Jag vill emellertid understryka att huvudregeln, liksom hittills, bör vara att bodelning skall förrättas när äktenskapet har upplösts genom dom på äktenskapsskillnad.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att de problem som kan uppstå på grund av dröjsmål med bodelningen skall undvikas bör bodelning på begäran av någon av makarna kunna förrättas genast när ansökan görs om äktenskapsskillnad.

2.2.5 Bodelning under äktenskapet

Mitt förslag: Det nuvarande boskillnadsinstitutet avskaffas. 1 stället skall bodelning kunna göras under bestående äktenskap utan samband med äktenskapets upplösning, om makarna är överens om bodelningen. Genom en sådan bodelning avgörs vem av makarna som därefter är ägare till egendom som finns i deras bo. Egendomen blir dock inte enskild efter denna bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 225—228).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt skall bodelning mellan makar enligt gällande rätt förrättas sedan äktenskapet har upplösts. Dessutom finns en möjlighet att under ett bestående äktenskap få till stånd en bodelning, nämligen sedan makarna har ansökt om och erhållit boskillnad. En sådan ansökan görs vid tingsrätten. En makes anspråk på giftorätt i den andra makens giftorättsgods kan alltså efter boskillnad förverkligas på

samma sätt som i samband med äktenskapets upplösning och leda till att

egendom skall överlämnas från den ena maken till den andra. Efter boskill-

nad är giftorättsgemenskapen mellan makarna hävd för framtiden, såvida de inte återinför en sådan gemenskap genom äktenskapsförord (9 kap. 2— 4 §§ giftermålsbalken).

I vissa fall kan en make få boskillnad även om den andra maken motsät- Prop. 1986/87: 1 ter sig det. Det är i huvudsak i sådana fall då den andra maken har gjort sig Bodelning skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt har åsidosatt sin vårdnadsplikt. En make har också en ensidig rätt till boskillnad i fall då den andra maken har blivit försatt i konkurs (9 kap. 1 § giftermålsbalken).

När det först gäller konkursfallet vill jag framhålla att även de jämkningsregler vid bodelning som jag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 kan användas i detta fall. Om en make har försatts i konkurs kan således den andra maken begära att huvudregeln om likadelning frångås på så sätt att denne inte behöver avstå något av sin egendom till konkursboet. Detta blir — som de sakkunniga har framhållit — ett effektivare skydd än en boskillnad, som innebär en risk för att maken till den andra makens konkursbo måste utge halva sitt nettogiftorättsgods. För konkursfallet behövs alltså inte längre boskillnadsinstitutet.

Enligt vad jag har föreslagit i avsnitt 2.2.3 bör nuvarande regler om vederlag vid bodelning och den mot dessa regler korresponderande vårdnadsplikten avskaffas. Som en följd härav finns det inte heller längre anledning att ha kvar en makes ensidiga rätt till boskillnad i fall då den andra maken gör sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt åsidosätter sin vårdnadsplikt.

Som de sakkunniga har framhållit finns det alltså inte längre skäl att i något fall bibehålla den rätt som en make f.n. har att ensidigt utverka en boskillnad.

När det därefter gäller rätten för makar att i samförstånd få boskillnad finns det otvivelaktigt ett behov för dem att kunna få bodelning under ett pågående äktenskap utan att det är fråga om en äktenskapsskillnadssituation. Det kan vara för att skapa klarhet i en äganderättssituation, för att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna eller för att annars reda upp sina egendomsförhållanden. Den ekonomiska sammanflätning som sker under ett äktenskap kan behöva lösas upp för att tillgodose makarnas önskan om självständighet gentemot varändra i ekonomiskt avseende.

Som jag redan föreslagit i avsnitt 2.2.4 skall bodelning kunna förrättas redan när ansökan om äktenskapsskillinad har gjorts vid tingsrätt. Denna möjlighet skulle i och för sig kunna begagnas även av makar som är angelägna om att göra en bodelning utan att upplösa äktenskapet. De kan då först ansöka om äktenskapsskillnad med begäran om betänketid och, sedan de därefter har förrättat bodelning, återkalla ansökningen om äktenskapsskillnad. Det är med hänsyn till denna möjlighet lämpligare att generellt tillåta bodelning under pågående äktenskap.

Övervägande skäl talar därför för att makar bereds möjlighet att förrätta bodelning utan samband med att ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Av hänsyn till borgenärerna bör det också i fortsättningen krävas att åtgärden ges en viss publicitet. Däremot bör domstolens ställningstagande

inte behövas, eftersom en sådan bodelning bör kunna få ske bara när Prop. 1986/87: I

makarna är överens om det. Enigheten bör även omfatta hur egendomen Bodelning

skall fördelas.

Boskillnadsinstitutet kan således i sin helhet avskaffas. Jag återkommer

I nästa avsnitt till vilka regler som i stället behövs för att erforderlig

publicitet kring bodelningen skall kunna åstadkommas. Enligt gällande rätt medför en boskillnad att giftorättsgemenskapen mellan makarna upphör. Som de sakkunniga har framhållit är denna ordning inte lämplig när det gäller den nya möjligheten att göra bodelning under bestående äktenskap. Det är bättre att egendomens karaktär av enskild

grundas på ett av makarna särskilt ingånget avtal — äktenskapsförordet — än på en automatiskt verkande regel som makarna kanske inte har kännedom om.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag — i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — att rättsverkningarna av bodelningen i nu berört avseende skall vara att det därigenom klarläggs för framtiden vad vardera maken äger av den egendom som har fördelats mellan dem men att egendomen inte blir enskild till följd av bodelningen. Om det blir aktuellt med någon ytterligare bodelning mellan makarna, t. ex... med anledning av äktenskapsskillnad mellan dem, skall således den egendom som fördelades

vid den första bodelningen ingå även i den senare.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De förslag som jag i övrigt lägger fram medför att det inte längre finns något behov av institutet

boskillnad. Detta institut bör därför avskaffas. Makar kan dock ha behov av att reda ut sina egendomsförhållanden under bestående äktenskap utan att det är aktuellt med skilsmässa. Det bör därför finnas möjlighet för makarna att förrätta bodelning i sådana fall om de är överens om det. Med

hänsyn till det förslag som jag senare lägger fram om att makarna bör

kunna göra egendom till enskild endast genom äktenskapsförord bör resul-

tatet av en bodelning under pågående äktenskap inte vara att den egendom

som delas blir enskild.

2.2.6¶Bodelningens form

Mitt förslag: Bodelning skall, liksom hittills, normalt ske genom ett

skriftligt bodelningsavtal som undertecknas av båda makarna. Det hittilisvarande kravet på bevittning av avtalet slopas. Om bodelning förrättas under äktenskapet, skall den föregås av en anmälan till tingsrätten. En sådan anmälan skall registreras och kungöras i tidningar, varef-

ter tingsrätten sänder ett meddelande om anmälningen till den myndighet som för äktenskapsregistret för anteckning om detta. Liksom f.n.

skall bodelning kunna förrättas av en särskilt förordnad bodelningsför-

rättare om parterna inte kan enas om bodelningen. Denna möjlighet

skall dock inte finnas vid bodelning som sker under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag Prop. 1986/87: 1 (se betänkandet s. 346-352). Bodelning

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erinran. En remissinstans hävdar dock att det nuvarande kravet på medverkan av vittnen alltjämt fyller en funktion.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall bodelningsavtalet vara ' skriftligt, undertecknat av parterna och bevittnat (13 kap. 1 § giftermålsbalken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Något skäl att frångå kraven på skriftlighet och parternas underskrifter har inte framkommit. När det däremot gäller kravet på bevittning har de sakkunniga föreslagit att något sådant krav inte skall gälla i fortsättningen.

Vittneskravet vid bodelning — liksom även vid arvskifte — hänger till en del samman med det tidigare gällande vittneskravet för förvärv av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde övergå till ny ägare vid bodelning (eller arvskifte) var det följdriktigt att ett krav på medverkan av vittnen ställdes upp också för dessa familjerättsliga avtal. För fastighetsöverlåtelser är emellertid medverkan av vittnen inte längre obligatorisk. Jämförelsen med fastighetsförvärv kan därför inte längre åberopas som skäl för vittneskraven vid de familjerättsliga avtalen. Med tanke på att en vittnespåskrift kan komma till ganska lättvindigt kan det knappast heller sägas att ett bibehållet vittneskrav skulle i någon högre grad säkra bevisning om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. De s. k. folkpsykologiska skäl som i äldre tider har brukat åberopas till förmån för kravet på vittnen har knappast längre bärkraft. Ett starkt skäl mot vittneskravet i detta liksom i andra liknande sammanhang är att varje krav av denna typ ökar riskerna för tvister grundade på påståenden om formfel. Jag anser därför att kravet på medverkan av vittnen vid bodelning kan slopas.

Som jag nyss har antytt behövs det av hänsyn till makarnas borgenärer en viss möjlighet till insyn i en bodelning som makarna gör under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. I nuvarande system med boskillnad uppnås detta genom att en kungörelse om boskillnadsansökan, och senare även om boskillnadsdomen, förs in av tingsrätten i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar. Domstolen sänder också underrättelse till äktenskapsregistret (15 kap. 21 § giftermålsbalken).

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det för bodelning under äktenskapet skall vara tillräckligt att makarna ger in en anmälan till domstolen om den kommande bodelningen och att domstolen registrerar och vidarebefordrar denna anmälan till den myndighet som för äktenskapsregistret för anteckning om detta. Enligt de sakkunniga får makarnas borgenärer härigenom samma möjlighet som enligt gällande system att hos äktenskapsregistret få upplysning om bodelningen. De kungörelser som f. n. förs

in i tidningarna torde däremot enligt de sakkunniga inte fylla någon prak- Prop. 1986/87: 1 tisk funktion. Makars bostad

Jag anser dock att det inte kan uteslutas att kungörelserna i tidningar och bohag

fyller en viss upplysningsfunktion. Jag är därför inte beredd att slopa förfarandet med kungörande i tidningarna.

Den möjlighet som hittills har funnits att få en särskild bodelningsförrät-

tare förordnad när makarna inte kan enas om bodelningen bör självfallet

finnas kvar. En bodelningsförrättare bör emellertid inte kunna förordnas

för att genomföra en bodelning under äktenskapet utan samband med

äktenskapsskillnad. En sådan bodelning bör ju — enligt vad jag tidigare har

förordat — bara kunna ske om makarna är överens i alla frågor rörande bodelningen (dvs. även egendomens värdering och fördelning).

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom medverkan av vittnen

inte längre är obligatorisk vid fastighetsöverlåtelser samt det praktiska behovet av vittnen kan ifrågasättas, bör bevittning av bodelningshandling kunna undvaras. Övriga formkrav för bodelning bör vara kvar. Av hänsyn till makarnas borgenärer bör det finnas en möjlighet till insyn i en bodelning som sker under äktenskapet utan samband med äktenskapsskillnad. Det kan åstadkommas genom ett krav på att en anmälan till domstolen skall föregå bodelningen. Domstolen bör registrera anmälan, ombesörja kungörelser i tidningarna och underrätta äktenskapsregistret. Borgenärerna har därmed möjlighet att få kännedom om bodelningen antingen genom tidningarna eller genom äktenskapsregistret.

2.3 Makars bostad och bohag

Mitt förslag: Den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt att få den vid bodelningen även om bostaden

tillhör den andra maken, om ett övertagande med hänsyn till omständig-

heterna kan anses skäligt. Under samma förutsättningar skall en make

också ha rätt att överta makarnas gemensamma bohag. Egendom som är enskild av annan anledning än på grund av äktenskapsförord skall

dock inte omfattas av övertaganderätten. De inskränkningar som gäller f.n. i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över

sin egendom utvidgas till att i fortsättningen gälla all egendom som

sålunda kan bli föremål för övertaganderätt.

Familjelagssakkunnigas förslag: Bostad och bohag som har förvärvats för

makarnas gemensamma begagnande skall vid bodelning — oavsett vilken

make som dessförinnan har ägt egendomen — anses tillhöra dem tillsam-

mans till lika andelar. Fastighet eller annan egendom av större värde skall dock anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med olika andelar, om

makarna har kommit överens om det vid förvärvet och det med hänsyn till Prop. 1986/87: I deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskä- Makars bostad

ligt. Även utan överenskommelse skall detta gälla, om den ena maken i och bohag väsentligt större omfattning har bidragit till förvärvet och övriga gemen-

samma kostnader för hem och hushåll. Vid tillämpningen av sistnämnda

regel skall hänsyn emellertid tas inte bara till vad som har utgetts i form av

pengar utan också till det arbete som har nedlagts i hemmet. Enligt de sakkunniga kan det efter en längre tids samlevnad vara mycket svårt att

påvisa att en väsentlig skillnad föreligger mellan makarnas insatser för hem och hushåll. Vid bodelningen skall en skuld som den ena maken har ådragit

sig anses åvila båda makarna, om skulden är förenad med särskild för-

månsrätt i gemensam bostad och gemensamt bohag. Detta gäller dock bara i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

De sakkunniga föreslår också att nu gällande inskränkningar i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till att gälla generellt för makarnas gemensamma bostad och bohag, dock inte sådant bohag som används uteslutande till makes personliga bruk (se betänkandet s. 132-134 och 142-161).

Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken att stärka en makes rätt till gemensam bostad och gemensamt bohag som ägs av den andra maken. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller hur detta skall ske. Kritiken mot de sakkunnigas förslag går främst ut på att det inte har tagit

hänsyn till makarnas borgenärer, att det blir för komplicerat att tillämpa och att det inte behövs för makar därför att syftena med förslaget kan nås på annat sätt.

Skälen för mitt förslag: Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s.

121 f) uppstår i regel en ekonomisk sammanflätning mellan dem som är

gifta med varandra. De delar normalt inte bara bostad utan även hushåll.

Enligt giftermålsbalken skall de gemensamt svara för familjens försörjning.

Deras insatser kan göras genom ekonomiska tillskott eller genom eget arbete i familjens tjänst. Oavsett vilken make som tillskjuter de medel som behövs för förvärv av olika slags egendom som skall ingå i det gemensamma hemmet, är uppbyggnaden av detta i regel ett resultat av båda makar-

nas gemensamma insatser.

Den gemensamma bostaden kan ha innehafts av den ena maken redan

före äktenskapet eller ha förvärvats av den ena maken eller båda i omedelbar anslutning till vigseln eller under äktenskapet. Ofta kan det vara så att

en make ensam står som bostadens formella ägare eller innehavare trots att

båda makarna har bidragit ekonomiskt till förvärvet. I andra fall, då endast

den ena maken står som ägare eller innehavare, kan detta bero på att han eller hon ensam har svarat för de medel som behövdes för att förvärva

bostaden. I en del fall kan bostaden vara förvärvad av den ena maken Prop. 1986/87: 1 ensam genom arv, testamente eller gåva. Makars bostad

De normala bodelningsreglerna skall enligt gällande rätt tillämpas även och bohag på bostad som har använts som makarnas gemensamma hem. Det innebär att bostaden, om den är giftorättsgods och inte behövs för skuldtäckning, skall delas mellan makarna på samma sätt som annat giftorättsgods. Vad som delas är dock inte själva egendomen utan dess värde. Vem bostaden sedan skall tillfalla är en fråga som avgörs vid utläggningen av vars och ens

lott. Normalt får alltså makar lika andel av bostadens värde på sin lott. Om

bostaden däremot utgör enskild egendom, är den undandragen likadelningen. Den make som inte är ägare till bostaden får alltså inte del i bostadens värde i det fallet.

I gällande rätt finns emellertid vissa särskilda regler om makars gemen-

samma bostad. Dessa ger inte en make rätt att få del i bostadens värde utan endast rätt att under vissa förutsättningar få överta bostad som tillhör den andra maken. Till dessa bestämmelser, som finns i lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, återkommer jag i det följande.

För bohag finns inga särskilda delningsregler i gällande rätt. De vanliga bodelningsreglerna gäller alltså. Dessa innebär således i princip att makarna vid bodelningen får lika andelar i bohaget, om detta utgör giftorättsgods. Är bohaget enskild egendom, är det däremot undandraget bodelning-

en.

Makar som gemensamt har förvärvat en fastighet innehar fastigheten med samäganderätt. Samäganderätten innebär att de redan under äkten-

skapet gemensamt bestämmer över fastigheten. Såväl under äktenskapet

som vid äktenskapets upplösning äger varje make sin andel av fastigheten. Detta är den avgörande skillnaden mellan samäganderätten och giftorätten. Giftorätten är endast en rätt att vid äktenskapets upplösning få del i

den andra makens nettogiftorättsgods. Giftorätten är således en rätt som aktualiseras först när äktenskapet upplöses (eller då bodelning av andra skäl skall ske). Vad som nu har sagts om fastighet gäller även andra former

av bostad och bohag och f.ö. även annan egendom.

Den form av samäganderätt som jag nu har berört kan betecknas som en

reell samäganderätt. En sådan samäganderätt är normalt fullt öppen, dvs.

den är allmänt iakttagbar och redovisas öppet. Man brukar emellertid

också tala om s.k. dold samäganderätt. I sådana fall framstår utåt sett endast den ena maken som ägare till egendomen, men i verkligheten är båda makarna ägare. Sådan dold samäganderätt till det gemensamma hemmet kan uppstå därför att inte bara den make som är den formella ägaren

utan även den andra maken har bidragit till förvärvet av egendomen. Detta bidrag kan ha skett på olika sätt t. ex. genom att maken av egna medel har skjutit till pengar till betalning av egendomen eller genom att maken har

bidrag är det mera tveksamt huruvida samäganderätt skall anses ha upp- Makars bostad

och bohag kommit (se NJA 1981 s. 693 och 1982 s. 589; jfr även NJA 1980 s. 705, som gällde sambor, och högsta domstolens dom den 19 november 1984 (DT 35)

i mål T 436/82 samt hovrättsfallen SvIJT 1974 rf s. 71 och 1977 rf s. 2 och RH 1981 s. 366). Familjelagssakkunniga har nu lagt fram förslag om ytterligare en form av samäganderätt, som kan kallas presumerad samäganderätt. Rättigheten

skall — till skillnad från vanlig samäganderätt — endast gälla vid bodelning.

Under äktenskapet skall varje make ensam bestämma över sin egendom (med i huvudsak samma rådighetsinskränkningar som i gällande rätt). Som skäl för att införa den presumerade samäganderätten vid sidan av

reell samäganderätt och giftorätt åberopar de sakkunniga den ekonomiska sammanflätning som sker mellan makar. Särskilt i fall då den ena maken

har använt sina inkomster till att förvärva bostad och bohag medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet finns det enligt de sakkunniga skäl att

ha en presumerad samäganderätt till det gemensamma hemmet, oavsett vilken make som står som egendomens formella ägare. Målet bör enligt de

sakkunniga vara att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna

inom ramen för de tillgångar med anknytning till det gemensamma hemmet

som de under samboendet gemensamt har byggt upp.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att den ekonomiska sammanflät-

ningen mellan makar motiverar att dessa vid en bodelning normalt skall

dela det gemensamt uppbyggda hemmet lika. Det sker också enligt gällan-

de rätt när den egendom som ingår i hemmet är giftorättsgods. Till skillnad

från den presumerade samäganderätten innebär giftorätten att det är netto-

förmögenheten som delas. Innan den egendom som finns i boet delas

mellan makarna skall sålunda från värdet av denna egendom avräknas så

mycket som går åt för att täcka skulderna. Den presumerade samägande-

rätten innebär däremot att endast sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som omfattas av den presumerade samäganderätten får täckas ur egendomen innan den delas mellan makarna.

Om en make till följd av den presumerade samäganderätten får lämna

ifrån sig halva värdet av viss egendom och på grund därav kommer på obestånd och inte kan betala sina skulder, blir det inte bara maken själv utan också dennes borgenärer som gör förluster. Vad den andra maken får

genom den presumerade samäganderätten kan sägas motsvaras av en förlust för den skuldsatta makens borgenärer. Det blir med andra ord även

den skuldsatta makens borgenärer som i jämförelse med det nuvarande

giftorättssystemet förlorar på införandet av den presumerade samäganderätten i fall då den skuldsatta maken inte har annan egendom som täcker skulden. Att vissa delar av det gemensamma hemmet är utmätningsfri

egendom påverkar inte detta förhållande i någon nämnvärd grad (jfr 5 kap. Prop. 1986/87: 1 1 § utsökningsbalken). Makars bostad och bohag Om även den andra maken har skulder som skall täckas ur hans eller hennes giftorättsgods, innebär den presumerade samäganderätten främst att den makens borgenärer gynnas på bekostnad av borgenärerna till den make som får avstå egendom. Vilka borgenärer som drabbas i situationer av detta slag beror på vilken förmånsrätt varje borgenär har. Det är inte säkert att det är de senast tillkomna borgenärerna som drabbas. Många borgenärer kan naturligtvis säkerställa sig genom att kräva pant, borgen eller annan säkerhet eller genom att kräva att båda makarna skall stå som låntagare på låneförbindelsen. Banker och andra kreditinstitut skulle säkert göra det. Det finns emellertid ett stort antal andra borgenärer som inte har den möjligheten. Det kan inte uteslutas att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle kunna få negativa konsekvenser för det allmännas möjligheter att driva in skatter och andra avgifter. Om förslaget genomförs, skulle det också kunna skapa osäkerhet inom kreditväsendet. De sakkunnigas förslag har också andra negativa konsekvenser. Olika typer av samäganderätt och giftorätten skulle kunna komma att tillämpas vid en och samma bodelning. Härigenom kan bodelningarna komma att bli komplicerade. Det gäller särskilt som de sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt är försett med undantag som förutsätter ingående utredningar om makarnas förhållanden. De sakkunnigas system kan också ge slumpartade effekter när viss egendom som en make har byts mot annan. I och med att den presumerade sarnäganderätten avser endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande kan sådana byten leda till avsevärda förskjutningar i den ena makens anspråk på att med stöd av den presumerade samäganderätten få del i den andra makens egendom. En annan nackdel med de sakkunnigas förslag är att det skulle föra svensk rätt bort från övriga nordiska länders rättssystem. I hela Norden finns i dag ett system med giftorätt och samäganderätt. I de övriga nordiska länderna finns det inget intresse för att vid sidan därav införa ett system med presumerad samäganderätt av det slag som de sakkunniga har föreslagit. För egen del anser jag att målet att åstadkomma en ekonomisk utjämning för gifta inte bör begränsas på det sätt som de sakkunniga har gjort utan bör omfatta även annan egendom än bostad och bohag. Detta sker enligt min mening bäst genom att man bygger vidare på giftorättssystemet. Nuvarande giftorättssystem tillgodoser i de flesta fall kravet på utjämning av makars ekonomiska förhållanden vid upplösning av äktenskapet. Detta gäller utan undantag när det endast finns giftorättsgods i äktenskapet. Om det däremot finns ett äktenskapsförord som gör viss egendom till enskild, undandras denna egendom delningen. Därmed hindras utjämning-

en. Äktenskapsförord ingås genom att båda makarna kommer överens om Prop. 1986/87: 1 det. Om viss egendom undandras en makes utjämningsanspråk därför att Makars bostad den är enskild enligt äktenskapsförord, beror det alltså på en överenskom- och bohag melse som maken medverkat i. Om omständigheterna emellertid är sådana att en tillämpning av äktenskapsförordet skulle vara oskälig gentemot den andra maken, bör villkoren i äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen +— helt eller delvis — kommer att ingå i bodelningen som om den vore giftorättsgods. Den frågan återkommer jag till i avsnitt 2.4.6.

Genom möjligheten att jämka ett äktenskapsförord bör man således kunna åstadkomma den erforderliga utjämningen även när det finns enskild egendom i äktenskapet. Detta gäller dock inte när egendomen är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente. För de sannolikt mycket sällsynta fall då all eter nästan all egendom som den ekonomiskt starkare maken har är enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente bör man i stället vid behov kunna använda möjligheten att tillerkänna den ekonomiskt svagare maken ett engångsunderhåll. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

Även om målet att utjämna makarnas ekonomiska förhållanden alltså kan nås inom ramen för nuvarande giftorättssystem, i vissa fall med hjälp av jämkningsregler och engångsunderhåll, finns det ett behov av att i vissa avseenden stärka en makes rätt vid bodelningen till bostad och bohag som ägs av den andra maken eller av makarna gemensamt.

Enligt 1959 års lag om makars gemensamma bostad skall sådan bostad vid bodelning efter äktenskapsskillnad på begäran tilldelas den make som bäst behöver bostaden, om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt är skäligt. Detta gäller utan inskränkning för bostad som är giftorättsgods och oavsett om en make eller båda makarna står som ägare eller innehavare av bostaden. Om bostaden är enskild egendom, gäller rätten bara för bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt men inte för fastighet som innehas med äganderätt.

Enligt min mening finns det skäl att låta den övertaganderätt som gäller enligt 1959 års lag omfatta all egendom som är enskild till följd av äktenskapsförord. Det finns vidare ett starkt socialt skyddsintresse som talar för att en make inte genom avtal om egendomsordningen i äktenskapet skall kunna avsäga sig rätten att överta bostaden. Till den frågan återkommer jag i avsnitt 2.4.1.

När det däremot gäller fastighet som är enskild på grund av villkor om det vid gåva eller i testamente gör sig andra intressen starkt gällande. Som jag kommer att utveckla närmare i avsnitt 2.4.6 bör en givares eller testators villkor alltid respekteras. Det bör därför inte gå att jämka sådana villkor. Av detta skäl anser jag att det inte heller skall vara möjligt att överta fastigheter som är enskild egendom till följd av sådana villkor. Jag förordar att en sådan begränsning införs även beträffande andra bostäder.

] gällande rätt finns vissa regler som begränsar en makes rätt att utan Prop. 1986/87: I

andra makens samtycke fritt råda över fastigheter och andra bostäder Makars bostad

(6 kap. 4 och 6 §§ giftermålsbalken och 5 och 6 §§ lagen med särskilda och bohag

bestämmelser om makars gemensamma bostad). Reglerna i giftermålsbal-

ken förbjuder en make att utan den andra makens samtycke avhända sig

eller inteckna fast egendom som den andra maken har giftorätt i. En sådan

åtgärd är ogiltig, om den andra maken väcker talan om det inom viss tid.

Enligt reglerna i 1959 års lag skall en uthyrning av en makes fastighet eller

lägenhet återgå på talan av den andra maken, om uthyrningen har skett

utan dennes samtycke och leder till förfång för denne. Detsamma gäller vid överlåtelse eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt. Även i dessa fall skall talan väckas inom viss tid.

De nu beskrivna rådighetsinskränkningarna har i viss utsträckning —

men inte helt och hållet — varit avpassade till rätten att överta den gemensamma bostaden. När nu denna rätt utvidgas, bör även rådighetsinskränkningarna utvidgas i motsvarande mån. Jag förordar därför att en make inte

utan den andra makens samtycke skall få avhända sig makars gemensam-

ma bostad och inte heller få hyra ut den. Enda undantaget bör — i konse-

kvens med vad jag nyss har föreslagit om övertaganderätten — vara egen-

dom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Nuvarande rådighetsinskränkningar gäller också vid pantsättning av bostaden. Av skäl som jag kommer att utveckla närmare i specialmotiveringen bör pantsättning även i fortsättningen kräva samtycke av make.

Nuvarande rådighetsinskränkningar omfattar vidare all fast egendom, som

är en makes giftorättsgods, oavsett om egendomen utgör makarnas gemen-

samma bostad eller ej. Även i detta avseende bör gällande rådighetsin-

skränkningar behållas med hänsyn till att det här rör sig om egendom som i

allmänhet uppfattas som särskilt viktig i ett äktenskap. För bohag finns inga övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning

med anledning av makes död får den efterlevande maken dock, om den

egendom som tillkommer denne är ringa, ta ut nödigt bohag ur makarnas giftorättsgods, även om det skulte inkräkta på arvingarnas lott (13 kap.

12 § första stycket giftermålsbalken).

Det finns däremot regler om rådighetsinskränkningar beträffande bohag. Enligt 6 kap. 5 § giftermålsbalken får en make inte utan den andra makens

samtycke avhända sig eller pantsätta lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena ingår i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den senare makens nödvändiga arbetsredskap

eller är avsedda för barnens personliga bruk. Vad sonr skall skyddas från ensidiga dispositioner av den make som äger

viss egendom är, som jag redan har framhållit, makarnas gemensamma hem. Däri ingår utöver permanentbostaden det gemensamma bohaget. Det

är därför naturligt att de övertagande- och rådighetsregler som skall gälla för den gemensamma bostaden också blir gällande för det gemensamma

bohaget.

Jag förordar således att en make får rätt att vid bodelningen överta Prop. 1986/87: 1 gemensamt bohag i samma utsträckning som jag nyss har föreslagit för Avtal mellan gemensam bostad samt att de rådighetsinskränkningar som avser avhän- makar delser av gemensam bostad även skall gälla för gemensamt bohag.

Vad jag nu har anfört har gällt makar. Motsvarande frågor beträffande sambor återkommer jag till i avsnitt 2.6.2.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Genom giftorättssystemet åstadkoms en ekonomisk utjämning mellan makar vid bodelning utom i de fall då det finns enskild egendom. Genom att jämka äktenskapsförord och genom engångsunderhåll till den ekonomiskt svagare maken kan en sådan utjämning åstadkommas även när det finns enskild egendom. Några nya särskilda regler för utjämning behövs därför inte. Med hänsyn till de förordade reglerna om jämkning av äktenskapsförord bör det inte finnas något skäl mot att utvidga den rätt som en make f.n. har att ta över bostad som tillhör den andra maken till att omfatta även det fallet att bostaden är den andra makens enskilda egendom på grund av eu sådant förord. Eftersom makarnas gemensamma hem inte består bara av bostaden utan även av det gemensamma bohaget, bör övertaganderätten utvidgas till att avse även bohaget. De inskränkningar som gäller f.n. i en makes rätt att råda över sin egendom bör utvidgas så att de kommer att gälla den egendom som omfattas av övertaganderätten. Härigenom uppnås syftet att egendomen skall finnas kvar när övertagandet blir aktuellt.

2.4 Avtal mellan makar 2.4.1 Gränserna för avtalsfriheten

Mitt förstag: Makar skall liksom hittills fritt kunna ingå avtal med varandra angående egendomsförhållandena i äktenskapet. En make skall dessutom som f.n. kunna sluta förmögenhetsrättsliga avtal med den andra maken eller med tredje man. De tidigare förordade reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad (se avsnitt 2.3) skall dock gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och om hur den skall fördelas vid en framtida bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 218-223).

Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har direkt tagit upp frågan. JK avstyrker förslaget beträffande reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar, eftersom det enligt JK inkräktar på principen om avtalsfrihet. Malmö tingsrätt och juridiska fakultetshämnden vid Uppsala

universitet tillstyrker förslaget. Tingsrätten anser dock att de egendomska- Prop. 1986/87: 1 tegorier som skall omfattas av de tvingande reglerna bör begränsas och Avtal mellan preciseras mer än som sker genom uttrycken ”gemensamt bohag” och makar "gemensam bostad”.

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalkens regelsystem är makar två ekonomiskt självständiga personer på så sätt att var och en av dem själv förvaltar sin egendom och svarar för sina skulder. De har också möjlighet att ingå avtal med varandra, på samma sätt som var och en av dem kan ingå avtal med utomstående personer, s.k. tredje män.

Någon allmän regel om avtalsfriheten finns inte i giftermålsbalken. Den anses i stället följa av allmänna rättsgrundsatser. Allmänna avtalsrättsliga regler skall alltså tillämpas, om inte avvikande regler för ett visst fall finns i giftermålsbalken. Balken innehåller nämligen vissa regler som begränsar avtalsfriheten. När det gäller avtal mellan makarna avser dessa begränsningar främst vederlagsfria överföringar av egendom mellan dem. Särskilda formkrav har ställts upp, och till borgenärernas skydd har dessutom särskilda förpliktelser lagts på mottagaren. Därutöver finns det vissa bestämmelser, närmast av utfyllande karaktär, för ett par andra typer av rättsförhållanden (8 kap. giftermålsbalken). Begränsningarna beträffande makarnas rätt att ingå avtal med tredje man avser regler om rätt för en make att överta den andra makens egendom och inskränkningar i en makes rätt att råda över viss egendom.

Avtal som makar ingår med varandra kan vara sådana som angår egendomsordningen i äktenskapet men de kan också vara av förmögenhetsrättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Mellan de båda huvudgrupperna av avtal går inte någon tydlig gräns. Särskilt vid avtal om bodelning kan man ofta ha anledning att ställa frågan var den familjerättsliga delen slutar och den förmögenhetsrättsliga börjar. Bodelningsavtalet kan innebära att egendom till ett betydande värde förs över från den ena maken till den andra men ändå strikt vara att betrakta som familjerättsligt. Det kan också innebära en blott obetydlig överföring, som emellertid genom att gå utanför de för bodelningen gällande ramarna i själva verket är att anse som förmögenhetsrättslig. Till borgenärernas skydd finns dock bestämmelser om verkan av makes eftergift vid bodelning, vilka är så utformade att gränsdragningen saknar betydelse för dem (13 kap. 14 § giftermålsbalken och 32 § konkurslagen, 1921: 225).

Jag har lika litet som de sakkunniga funnit anledning till någon ändring i den grundläggande principen att makar skall ha möjlighet att ingå avtal med varandra såväl beträffande egendomsordningen i äktenskapet som när det gäller förmögenhetsrättsliga avtal. Vad som bör diskuteras närmare nu är i stället om det finns skäl att föreslå några förändringar av de begränsningar i avtalsfriheten som finns i dag.

Det skydd som borgenärer i dag har mot förmögenhetsöverföringar från Prop. 1986/87: 1

den skuldsatta maken till den andra maken får anses vara lämpligt utfor- Avtal mellan

makar

mat. Inte heller de sakkunniga har funnit anledning att föreslå några

förändringar i den delen.

När det gäller avtal med tredje man har jag i avsnitt 2.2.3 föreslagit att

nuvarande vederlagsregler vid bodelning skall avskaffas och att i stället bara gåvor och liknande vederlagsfria avhändelser som ena maken har

gjort inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad skall kunna ge andra

maken kompensation. Därutöver har jag i avsnitt 2.3 förordat vissa änd-

ringar i de begränsningar som gäller f. n. i fråga om övertaganderätt beträf-

fande makars gemensamma bostad och rådighetsinskränkningar beträffande sådan bostad och makars gemensamma bohag. Jag har också föreslagit att övertaganderätten utvidgas till att omfatta bohaget.

Starka sociala skäl talar för att det minimiskydd som en make sålunda

bör ges genom reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad inte skall kunna sättas ur spel

genom att maken i förväg avstår från detta skydd genom att gå med på att egendomen får bli enskild. Jag har därför — i likhet med de sakkunniga —

kommit till den uppfattningen att reglerna om övertaganderätt och rådig-

hetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad bör gälla även om egendomen är andra makens enskilda. Som jag har anfört i avsnitt 2.3

bör detta dock inte gälla egendom som är enskild till följd av villkor om det

vid gåva eller i testamente.

I sammanhanget har de sakkunniga också diskuterat frågan om den formella konstruktionen av det avtalssystem som reglerar. egendomsordningen i ett äktenskap. Enligt de sakkunniga kan makarna ha svårt att

genomskåda att ett avtal om att viss egendom skall vara ena makens enskilda kan få betydelse för en kommande bodelning. De sakkunniga

förordar därför att avtalet direkt skall reglera hur egendomen skall behandlas vid en eventuell bodelning.

Jag är emellertid för egen del övertygad om att makar som ingår avtal om att göra egendom till enskild i regel är mycket väl medvetna om att detta

påverkar en eventuell framtida bodelning. Ett av huvudskälen för att göra egendom till enskild är ju att gardera en make mot att vid äktenskapets

upplösning behöva dela med sig av egendomen. Jag kan därför inte se

något behov av en ändring av den formella regelkonstruktionen. Därtill

kommer att jag — som jag har berört i avsnitt 2.3 — inte kan godta de

sakkunnigas förslag att på alla punkter utplåna skillnaderna i rättsregler under bestående äktenskap mellan giftorättsgods och enskild egendom.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De sociala skyddsintressena gör att en make inte genom avtal om egendomsordningen bör kunna avsäga sig sin rätt att i vissa fall överta bostad och bohag eller det skydd som

rådighetsinskränkningar avseende bostad och bohag avser att ge, även om

bostaden eller bohaget utgör den andra makens enskilda egendom.

5 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

Prop. 1986/87: 1 2.4.2 Avtalsutrymmet vid bodelning

Avtal mellan

makar

Mitt förslag: Makar skall vid bodelning ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de tidigare förordade jämkningsreglerna (se avsnitt 2.2.2) skall medföra att likadelningen åsidosätts. Makar skall också ha möjlighet att vid bodelningen avtala om att enskild egendom skall ingå i bodelningen utan att gåva anses föreligga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på grund av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga har ansett att en överenskommelse mellan makarna om att enskild egendom skall ingå i bodelning även bör få omfatta egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente (se betänkandet s. 236-244).

Remissinstanserna: Godtar allmänt att makar vid bodelningen skall ha frihet att inom ramen för jämkningsreglerna själva komma överens om i vilken utsträckning likadelning skall frångås. Däremot avstyrker några remissinstanser de sakkunnigas förslag i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det önskvärt att makar ges frihet att själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan att grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Att makar ges frihet att själva komma Överens om att frångå likadelningen framstår därför som följdriktigt så länge sådana överenskommelser ligger inom rarren för de jämkningar av likadelningen som kan ske genom de i lagen angivna jämkningsreglerna.

Makarna bör själva kunna bestämma i vilken omfattning en utjämning enligt likadelningsprincipen skall tillämpas i deras fall. Regelmässigt bör hela jämkningsutrymmet stå till buds, dvs. de bör kunna bestämma andelarna inom ramen för vad likadelningsprincipen innebär, på ena sidan, och vad resultatet blir om vardera maken behåller sin egendom, på den andra sidan. Detta bör gälla även vid kortvariga äktenskap. Makarna kan finna att en generell likadelning är bättre i deras fall även vid ett sådant äktenskaps upplösning, t. ex. därför att de sammanbott lång tid före vigseln.

En fråga av annat slag är i vad mån makar vid bodelning skall i enlighet med de sakkunnigas förslag kunna avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen.

Enligt giftermålsbalken kan makar under äktenskapet omvandla giftorättsgods till enskild egendom och enskild egendom till giftorättsgods. Det sker genom att de upprättar ett avtal om det. Avtalet kallas äktenskapsförord (8 kap. 1 §). För äktenskapsförord gäller vissa formkrav. Det skall

Därefter skall det ges in til! tingsrätten för registrering. Tingsrätten sänder Avtal mellan en avskrift av förordet till äktenskapsregistret för att registreras i detta (8 makar

kap. 11 8). | | Ett äktenskapsförord varigenom giftorättsgods görs till enskild egendom

eller enskild egendom görs till giftorättsgods innebär således ingen förmö-

genhetsöverföring mellan makarna. Det innebär endast att egendomen får en annan status. Rättsverkningarna under bestående äktenskap hänför sig i

stället till makens rätt att ensam förfoga över egendomen. För giftorätts-

gods gäller i vissa fall rådighetsinskränkningar som inte gäller för enskild egendom. Egendomens status får emellertid sin främsta betydelse i samband med att äktenskapet upplöses eller då bodelning sker under beståen-

de äktenskap.

Vid bodelning skall makarnas nettogiftorättsgods sammanläggas och

därefter delas mellan makarna, vanligen i lika delar. Ju mer av en makes

egendom som är dennes enskilda, desto mer får maken behålla av sin

egendom. Makens möjligheter att förvärva egendom från andra maken ökar också. Om makarna i enlighet med de sakkunnigas förslag kunde

komma överens om att enskild egendom som tillhör någon av dem skall

ingå i bodelningen (som om den utgjorde giftorättsgods), skulle således en sådan överenskommelse medföra att den make som har den enskilda egendomen fick behålla mindre av sin egendom eller alternativt förvärva

mindre av andra makens egendom än som skulle ha blivit fallet enligt

nuvarande regler.

Några remissinstanser har ansett att en sådan ordning skulle kunna

medföra att makarna fick möjlighet att utan publicitet ändra förutsättning-

arna för fördelningen av ekonomiska värden mellan dem på ett sätt som

kunde skada borgenärerna. Med anledning härav vill jag framhålla att det är makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods som skall delas. Om en skuldsatt make med enskild egendom kunde komma överens med sin make om att den enskilda egendomen skall ingå i bodelningen (som om den vore

giftorättsgods) skulle den enskilda egendom som behövs för att täcka den

makens skulder komma att tilläggas honom eller henne innan samman-

läggning av makarnas egendom sker inför delningen. Att öppna möjligheten för makar att komma överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen ökar därför inte de risker som en bodelning medför för de borgenärer vars fordringar har uppkommit innan ansökan gjordes om äktenskapsskillnad. Jag kan därför inte finna att hänsynen till dessa borgenärer skulle utgöra ett hinder för att genomföra de sakkunnigas förslag.

Vad gäller skyddet för sådana borgenärer vars fordringar har uppkommit efter det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad återkommer jag till det

i specialmotiveringen.

Gällande rätt torde, som de sakkunniga har framhållit, innebära att enskild egendom kan genom bodelning — som grund för ett familjerättsligt

förvärv och utan att gåva anses föreligga — överföras från den ena maken Prop. 1986/87: 1 till den andra endast i den omfattning det är påkallat för att tillgodose den Avtal mellan

makar

andra makens anspråk på vederlag eller på att överta bostaden enligt lagen

(1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Sedan äktenskapet har upplösts men innan bodelning har ägt rum kan egendomen inte heller förvandlas till giftorättsgods genom äktenskapsförord. Det är enligt de sakkunniga vidare tveksamt om ett sådant förord kan slutas under betänketid eller annars efter det att talan om äktenskapsskill-

nad har väckts med verkan för den därpå följande bodelningen, som ju hänför sig till en tidpunkt som redan har passerats när förordet ingås. Enligt vad de sakkunniga har erfarit förekommer det ibland att makar

under betänketiden finner skäl att ändra ett en gång slutet äktenskapsförord om egendomsordningen. Det lär vidare ha förekommit att makarna, med hänsyn till osäkerheten om verkan av ett under betänketid slutet

förord, återkallar den väckta talan, därefter skriver ett nytt äktenskapsför-

ord som upphäver det äldre och sedan på nytt väcker talan om äktenskapsskillnad. Ett visst praktiskt behov av att vid bodelningen kunna sätta ett äktenskapsförord åt sidan synes därför finnas.

Utöver vad de sakkunniga har anfört till stöd för förslaget att makar vid bodelning skall kunna avtala om att enskild egendom skall ingå i denna vill

jag framhålla att makar under ett bestående äktenskap har möjlighet att

helt fritt omvandla enskild egendom till giftorättsgods genom ett äktenskapsförord. Detta kan de göra i vart fall ända fram till den dag då de väcker talan om äktenskapsskillnad. Några negativa effekter av detta har inte kunnat märkas. Inte heller har det vid remissbehandlingen eller annars kommit fram några skäl som talar emot att denna rätt utsträckts i tiden

ända fram till bodelningen. Jag biträder således förslaget att sådan egen-

dom som genom äktenskapsförord har gjorts till ena makens enskilda skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det.

En makes egendom kan enligt giftermålsbalken bli dennes enskilda även

på andra sätt än genom äktenskapsförord. Sålunda blir den egendom som

en make erhåller vid bodelning efter boskillnad den makens enskilda (9

kap. 4 §). Vad en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts blir

också makens enskilda egendom (9 kap. 3 §). Som jag har sagt i avsnitt

2.2.5 bör emellertid institutet boskillnad avskaffas, och egendom som en make erhåller efter bodelning bör inte bli den makens enskilda egendom.

Om en make förvärvar egendom genom gåva eller testamente kan egen-

domen också bli makens enskilda, nämligen om givaren eller testatorn har föreskrivit detta som ett villkor vid gåvan respektive i testamentet (6 kap.

8 §). De sakkunniga har föreslagit att även sådan enskild egendom skall ingå i bodelning, om makarna kommer överens om det. Några remissin-

stanser har vänt sig emot detta.

I likhet med de kritiska remissinstanserna anser jag att villkor för en

gåva eller i ett testamente om att egendomen skall vara mottagarens

enskilda måste respekteras. Skälet för sådana villkor är ju i regel att Prop. 1986/87: I givaren respektive testator har önskat skydda mottagaren mot krav från Avtal mellan den andra maken på att egendomen skall vara giftorättsgods eller mot att makar egendomen förs över till den maken eller tas i anspråk för den makens skulder. Enligt giftermålsbalken är det inte möjligt att genom äktenskapsförord omvandla sådan enskild egendom till giftorättsgods (6 kap. 8 § 2 jämfört med 8 kap. 1 §). Enligt min uppfattning bör makar inte heller i fortsättningen kunna genom avtal åsidosätta givares eller testators föreskrifter, vare sig under äktenskapets bestånd eller vid bodelning i samband med äktenskapets upplösning.

De sakkunnigas huvudskäl för förslaget att även egendom som blivit enskild genom villkor vid gåva eller i testamente skall kunna dras in i bodelningen är att det ligger i linje med ett annat av de sakkunnigas förslag, nämligen att jämkning skall kunna ske av villkor i gåvobrev eller testamente. Som jag strax skall återkomma till föreslår jag emellertid att den delen av de sakkunnigas förslag inte genomförs. Därmed saknas också detta skäl att genomföra förslaget om att sådan enskild egendom skall kunna dras in i bodelning.

Jag förordar således att enskild egendom skall kunna ingå i bodelningen om makarna kommer överens om det men att detta inte skall gälla egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente.

Vad slutligen angår förhållandet till borgenärerna skulle en makes medgivande att hans enskilda egendom får ingå i bodelningen någon gång kunna innebära en nackdel för dessa genom att maken vid bodelningen får utmätningsfri egendom i utbyte mot utmätningsbar. Denna situation kommer jag att behandla närmare i specialmotiveringen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Makar bör ha frihet att själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan att grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Detta leder till att makar vid bodelning bör ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträckning de i lagen angivna jämkningsreglerna skall medföra att likadelningen åsidosätts. De bör också ha möjlighet att avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen. Detta bör dock inte få gälla sådan egendom som är enskild på grund av föreskrift vid gåva eller i testamente.

2.4.3 Avtal om framtida bodelning

Mitt förslag: Ett avtal som makar inför förestående äktenskapsskillnad träffar om den kommande bodelningen skall kräva skriftlig form.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 245—250).

Remissinstanserna: Endast tre remissinstanser har behandlat frågan när- Prop. 1986/87: 1 mare. En tillstyrker de sakkunnigas förslag, en ifrågasätter skriftlighets- Avtal mellan makar kravet och en anser att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som bör kunna gälla även avtal om framtida bodelning.

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalken har makar möjlighet att inför en förestående äktenskapsskillnad träffa avtal om den kommande bodelningen eliter vad som har samband med den (8 kap. 8 §). Ett sådant avtal — vanligen benämnt föravtal om bodelning — kan på talan av en make jämkas av domstol om det är uppenbart obilligt för den maken (11 kap. 16 §). Sådan talan skall väckas inom ett år från det att äktenskapsskillnaden meddelades. I annat fall är makens rätt till talan förlorad. Ett föravtal om bodelning är inte likvärdigt med ett äktenskapsförord (jfr 8 kap. I $ andra stycket giftermålsbalken). Det är inte heller ett avtal om bodelning. Det får ingen verkan gentemot tredje man utan kan på sin höjd vara bindande i förhållandet mellan makarna. Något formkrav för föravtal har inte ställts upp. Även muntliga föravtal har därför godtagits (NJA 1978 s. 497). I och med att föravtalet inte får någon verkan mot tredje man anses äganderätt till egendom inte kunna överföras genom ett föravtal. Först vid bodelningen sker äganderättsövergången. Det kunde i och för sig övervägas att helt slopa möjligheten att ingå föravtal. Genom de förslag som jag har lagt fram i avsnitt 2.2.5 om bodelning under äktenskapet utan samband med äktenskapsskillnad samt i avsnitt 2.2.4 om en möjlighet att få bodelning genast när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad borde det praktiska behovet av föravtal ha minskat. Föravtalens nuvarande praktiska betydelse är emellertid också att ingå som ett led vid den samlade lösningen av alla de frågor som uppstår i samband med upplösningen av äktenskapet. I många fall torde makarna ena sig om en sådan lösning redan innan ansökan om äktenskapsskillnad ges in. Om föravtal i framtiden skulle underkännas, skulle en make vid en senare tidpunkt kunna gå ifrån överenskommelsen. Därigenom skulle möjligheten att på ett tidigt stadium av skilsmässoförhandlingarna nå en samförståndslösning kunna försvåras. Jag anser därför att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att ingå föravtal om bodelning. Däremot gäller det att undvika eller minska de problem som kan finnas när det gäller gränsdragningen i förhållande till äktenskapsförord och bodelningsavtal. Jag vill framhålla att ett avtal i fortsättningen lika litet som enligt gällande rätt kan ha rättslig betydelse om det ingås alltför långt i förväg. Avtalet bör vara slutet inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Det är i denna situation som avtalet fyller en praktiskt betydelsefull funktion. Avtalet bör inte heller i fortsättningen kunna få någon rättsverkan gentemot tredje man.

I och med att även muntliga föravtal hittills har ansetts giltiga uppkom- Prop. 1986/87: 1 mer en konflikt med regelsystemet för bodelning, som ju kräver skriftlig Avtal mellan form (13 kap. I & giftermålsbalken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). makar Genom det muntliga avtalet uppkommer samma rättigheter och skyldigheter mellan makarna som när det gäller bodelning. Den skillnad som föreligger i fråga om formkravet framstår inte som följdriktig och kan ge underlag för onödiga tvister och andra komplikationer. Från rationell synpunkt är det svårt att se annat än att samma formkrav i fortsättningen bör gälla för föravtal som för själva bodelningsavtalet. För en sådan lösning talar också att det för en make kan vara lättare att göra klart för sig innebörden i föravtalet om detta ges skriftlig form.

Jag förordar således att föravtal om bodelning godtas om de har upprättats skriftligen. Enbart muntliga överenskommelser bör således i fortsättningen inte tillerkännas verkan mellan makarna.

Jag har i avsnitt 2.2.6 föreslagit att kravet på bevittning av bodelningshandling skall slopas. I konsekvens med detta ställningstagande bör inte heller något krav på vittnen vid föravtal om bodelning ställas upp.

Liksom f.n. bör det finnas möjlighet att jämka ett föravtal, om det är oskäligt mot ena maken. Jag återkommer i avsnitt 2.4.6 till frågan om jämkningsregelns närmare utformning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom konsekvenserna av ett föravtal blir desamma som rättsverkningarna av ett bodelningsavtal i förhållandet makarna emellan, bör samma formkrav gälla för ett föravtal som för ett bodelningsavtal.

2.4.4 Gåvor mellan makar m.m.

Mitt förslag: Gåvor mellan makar skall bli bindande för dem även utan äktenskapsförord. Sådan gåva skall registreras hos tingsrätten för att bli bindande mot givarens borgenärer. Gåva av skepp, skeppsbygge och andel i skepp eller skeppsbygge samt vissa gruvrättigheter skall dock anses fullbordad först när både sådan registrering har skett och inskrivning har sökts för förvärvet. Äktenskapsförord skall inte längre användas för gåva mellan makar utan endast som ett avtal om egendomsordningen. Nuvarande bestämmelser om gåva till trolovad upphävs.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt förslag. De sakkunniga anser dock att det för att gåva av skepp m. m. skall vara bindande mot givarens borgenärer räcker om inskrivning har sökts för förvärvet och att lagfartsansökan eller registrering var för sig skall ge motsvarande skydd vid gåva av fast egendom (se betänkandet s. 228-236).

nn

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker de sakkunnigas förslag eller lämnar Prop. 1986/87: I det utan erinran. En anser att även gåvor av fast egendom bör omfattas av Avtal mellan

makar kravet på registrering hos tingsrätt. medan en annan anser att någon form av offentliggörande i massmedia bör krävas för att gåva skall vara sakrätts-

ligt skyddad. JK och kammarkollegiet avstyrker förslaget såvitt gäller gåva

mellan makar. Enligt kammarkollegiet skulle ett slopande av kravet på äktenskapsförord och den obligatoriska registreringen försvåra det allmän-

nas insyn i gåvotransaktioner mellan makar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betvivlar att de av de sakkunniga föreslagna regler-

na innebär någon förbättring i förhållande till nuläget. Nämnden anser

också att det vid gåva av fast egendom, skepp etc. är motiverat att utöver

lagfartsansökan (motsvarande) kräva särskild registrering hos tingsrätten för skydd mot givarens borgenärer.

Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs normalt äktenskapsförord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). När det är fråga om sedvanliga

skänker, vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor, behövs dock inget äktenskapsförord. Sådant behövs inte heller för vissa besparingsöverföringar. Till dessa återkommer jag i nästa avsnitt.

Enligt lagen (1936: 83) angående vissa utfästelser om gåva (gåvoutfästelselagen) får en utfästelse om gåva av lös egendom under vissa förutsättningar göras gällande i förhållandet mellan givare och gåvotagare men inte

i förhållande till givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåvor mellan

makar. En utfästelse av en trolovad eller make att under äktenskapet till

andra maken utge pengar eller annat utan vederlag är nämligen aldrig

bindande (8 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken).

I gåvoutfästelselagen finns också bestämmelser om när en gåva är att

anse som fullbordad, dvs. när rättshandlingen kan göras gällande mot givarens borgenärer (2—4 §§). Även dessa regler är när det gäller gåvor mellan makar i princip satta ur spel genom giftermålsbalkens regler. En gåva mellan makar är fullbordad först när ett över gåvan upprättat äktenskapsförord — en av båda makarna undertecknad och bevittnad handling — har getts in till rätten för att registreras där (8 kap. 10 — 12 §§ giftermålsbalken). Kravet på äktenskapsförord ersätter det krav på överlämnande

som annars gäller för sakrättsligt skydd vid överlåtelser av lös egendom i allmänhet.

Gällande regler om gåvor mellan makar har den fördelen att de ger

givarens borgenärer ett tillfredsställande skydd. Detta skydd ligger dels i den publicitet som gåvan får genom att förord om gåva skall kungöras i

tidningarna, dels i den klarhet som genom registreringsförfarandet skapas om gåvan och tidpunkten för den.

När det däremot är fråga om förhållandet mellan makarna synes gällande bestämmelser inte vara helt lämpliga. För makar får det ibland en avgöran-

de betydelse om överföringen dem emellan av egendom skall bedömas som

en formfordrande gåva. De kan felaktigt förbise att en transaktion mellan Prop. 1986/87: 1 dem har gåvokaraktär och därför underlåta att upprätta ett äktenskapsför- Avtal mellan ord. Senare kan givaren eller dennes successorer — alldeles oavsett om makar något borgenärsintresse påkallar det — göra gällande att rättshandlingen är

ogiltig därför att den i själva verket var en formfordrande gåva. Detta leder lätt till oskäliga konsekvenser för mottagaren. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att det nu bör bli möjligt att

tillerkänna gåva mellan makar giltighet dem emellan trots att det för verkan mot givarens borgenärer alltjämt bör gälla vissa särskilda krav. För gåvans obligationsrättsliga verkningar kommer därmed allmänna regler att gälla. Det innebär att en gåva mellan makar, som varit fullt giltig om den lämnats mellan parter som inte varit gifta med varandra, skall kunna göras gällande

mot givaren av dennes make i den mån inte hänsynen till givarens borgenärer lägger hinder i vägen. Med tanke på de särskilda förutsättningar som uppställs i gåvoutfästelselagen för att en bindande utfästelse skall gälla mellan parterna saknas anledning att fortfarande göra undantag för makar

på den punkten. Allmänna förmögenhetsrättsliga principer bör kunna bli helt tillämpliga i förhållandet mellan makarna själva.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka krav som bör gälla för att

gåvan skall bli skyddad mot givarens borgenärer.

Som jag redan har framhållit bygger skyddet för givarens borgenärer dels på den publicitet som gåvan får genom kungörelsen i tidningarna, dels på den klarhet som registreringsförfarandet skapar om gåvan och tidpunkten för denna. Gällande regelsystem skall ses mot bakgrund av att det ofta

förhåller sig så att en gåva mellan makar rent faktiskt inte kan fullbordas

genom överlämnande.

Famiijelagssakkunniga har ansett att kungörelseförfarandet kan slopas

därför att publiciteten i tidningarna inte skulle ha så stor betydelse för

borgenärsskyddet. Jag anser emellertid att det inte kan uteslutas att kungörandet i tidningarna fyller en upplysningsfunktion. Jag förordar därför att förfarandet med kungörande i tidningarna behålls.

För skydd mot givarens borgenärer bör således, liksom f.n., krävas att

gåva mellan makar registreras. På samma sätt som äktenskapsförordet enligt gällande rätt registreras hos tingsrätten bör registrering av gåva ske

hos denna domstol. Uppgifter om gåvan bör sedan av domstolen — liksom

enligt gällande rätt — kungöras och vidarebefordras till äktenskapsregis-

tret. Liksom f.n. bör en gåva från den ena maken till den andra gälla mot tredje man från det att ansökan om registrering görs hos tingsrätten (se 8

kap. 12 § giftermålsbalken; jfr även NJA 1981 s. 528). För vissa typer av lös egendom finns det emellertid redan föreskrivet

särskilda former för registrering av överlåtelser som villkor för gåvas

verkan mot givarens borgenärer. Det gäller gåva av skepp, skeppsbygge eller andel däri. Gåva av sådan egendom anses enligt 2 § gåvoutfästelsela-

gen inte fullbordad om inte förvärvet har registrerats enligt föreskrifterna i

sjölagen (1891:35 s. 1). Liknande bestämmelser gäller enligt 9 kap. gruvla- Prop. 1986/87: 1

gen (1974:342) för registrering av förvärv av inmutningsrätt och rätt till Avtal mellan

makar utmål. Sådant förvärv skall anmälas till bergmästaren och snarast anteck-

nas i gruvregistret. Avtalet gäller inte mot överlåtarens borgenärer förrän

anmälan har skett (9 kap. 5 §).

De sakkunniga har ansett att ett val måste träffas mellan de båda systemen och har förordat att den familjerättsliga registreringen får vika för den registrering som gäller enligt den särskilda lagstiftningen. För skydd mot

givarens borgenärer vid gåva av t. ex. skepp skulle således enligt de sakkunnigas förslag erfordras endast registrering enligt sjölagens bestämmel-

ser.

Som har påpekats vid remissbehandlingen behöver man emellertid inte välja mellan systemen. Det finns också den möjligheten att kräva registre-

ring enligt båda systemen som villkor för att gåvan skall vara fullbordad

och skyddad mot givarens borgenärer. Gåva av sådan egendom som skulle beröras av detta dubbla registreringskrav torde inte förekomma i någon

nämnvärd utsträckning. För dem som lämnar sådana gåvor torde det

dubbla registreringskravet inte innebära någon särskild belastning. Med ett

sådant dubbelt registreringsförfarande vinner man bl. a. att anteckning om gåvotransaktionen kommer att finnas både i äktenskapsregistret, som kan

antas granskas av borgenärer i allmänhet, och i skeppsregistret, som kan antas granskas av främst borgenärer verksamma inom sjöfartsnäringen och

av utländska borgenärer. Härigenom uppstår ett fullgott skydd för alla typer av borgenärer. Jag förordar därför i likhet med en remissinstans att

det i dessa fall skall krävas dubbel registrering för skydd mot givarens borgenärer.

Dubbel registrering finns i dag även när det gäller gåva mellan makar av fast egendom. Först skall äktenskapsförordet registreras och därefter skall lagfart sökas på grundval av det registrerade förordet. För fast egendom gäller emellertid att redan överlåtelseavtalet ger gåvotagaren skydd mot

givarens borgenärer. För makar innebär det att skyddet uppstår när äktenskapsförordet ges in till rätten för registrering (8 kap. 12 § giftermålsbal-

ken).

De sakkunniga har föreslagit den ändringen att lagfartsansökan bör ge skydd mot givarens borgenärer oberoende av om registrering av gåvan har

skett enligt de allmänna reglerna för gåvor mellan makar. Om den motta-

gande maken vill vänta med lagfartsansökan av någon anledning bör dock

enligt de sakkunniga skydd mot givarens borgenärer också uppstå genom

registrering av gåvan hos rätten.

Enligt min mening bör man emellertid undvika att ett skydd mot giva-

rens borgenärer kan uppstå på olika sätt och i stället eftersträva ett enhetligt system för detta skydd. Vid lös egendom — bortsett från den mycket speciella typ av egendom som utgörs av skepp, skeppsbygge och andel däri och som berör ganska få människor — uppstår skyddet vid ansökan om

registrering av gåvan hos rätten. Detta bör därför gälla även för fast Prop. 1986/87: I egendom. Härigenom kommer uppgift om gåvan alltid att finnas tillgänglig Avtal mellan

makar i äktenskapsregistret. För makar blir det lätt att hålla reda på vilket krav som ställs upp för skyddet mot givarens borgenärer, om detta krav är detsamma vid alla typer av egendom.

Jag kan inte se att handläggningen i någon nämnvärd grad skulle kompliceras av att registrering av gåvan hos rätten måste ske innan lagfart söks. Ansökan om registrering och ansökan om lagfart kan i praktiken göras samtidigt. och handlingarna kan vidarebefordras från tingsrättens enhet för gåvoregistreringar till inskrivningsmyndigheten vid samma tingsrätt. Varken för sökanden eller för domstolen torde förfarandet medföra några administrativa problem.

Genom att behålla kravet på registrering av gåvan kommer uppgifter om den att finnas tillgängliga både i äktenskapsregistret och i fastighetsboken. Borgenärer i allmänhet, som kanske inte känner till fastighetsinnehavet, har då möjlighet att få uppgift om gåvan från äktenskapsregistret.

Jag förordar således att det vid gåva mellan makar av fast egendom alltjämt skall krävas en registrering av gåvan hos tingsrätten och därefter lagfartsansökan. Däremot bör det liksom hittills räcka med ansökan om registrering av gåvan hos tingsrätten för att gåvan skall vara skyddad mot givarens borgenärer.

I gällande rätt finns en möjlighet för trolovade att ge varandra egendom att tillfalla mottagaren vid äktenskapets ingående (8 kap. 2 § giftermålsbalken). För sådan gåva krävs också äktenskapsförord. De som ämnar gifta sig med varandra kan dock innan äktenskapet ingås ge varandra fullbordade gåvor enligt allmänna regler. De flesta som gifter sig har dessförinnan bott tillsammans någon tid. Formkravet för gåvor gäller inte heller sedvanliga skänker som inte står i missförhållande till givarens villkor. Det kan därför inte finnas något större behov för blivande makar att ge varandra gåvor genom äktenskapsförord. Någon motsvarighet till den nu gällande regeln därom behövs därför inte i fortsättningen.

Vad jag nu har anfört innebär att äktenskapsförord inte längre skall användas för gåva mellan makar och trolovade. Begreppet äktenskapsförord kan i stället helt reserveras för avtal om egendomsordningen i äktenskapet. Sedan boskillnadsinstitutet har avskaffats kan enskild egendom tillskapas genom avtal mellan makarna endast med hjälp av äktenskapsförord. Därutöver kvarstår möjligheten att göra egendom till enskild genom att villkor om det ställs upp i gåvobrev eller testamente.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom makar ibland kan förbise att en transaktion mellan dem har gåvokaraktär, kan de underlåta att upprätta äktenskapsförord. Detta kan leda till att gåvan senare förklaras ogiltig på talan av givaren eller dennes successorer, vilket lätt kan få oskäliga konsekvenser för mottagaren. För att undanröja dessa svagheter i

nuvarande system bör gåvor mellan makar bli giltiga dem emellan utan Prop. 1986/87: 1 några särskilda familjerättsliga formkrav. För giltighet mot givarens borge- Avtal mellan

makar närer bör däremot alltjämt krävas att gåvan registreras hos tingsrätt. Eftersom möjligheten för trolovade att ge varandra gåvor genom äktenskapsförord inte längre har någon praktisk betydelse, bör denna möjlighet kunna undvaras. Med denna lösning kan begreppet äktenskapsförord reserveras för avtal om egendomsordningen.

2.4.5¶Besparingsöverföringar

Mitt förslag: Besparingsöverföring skall inte längre vara en särskilt

reglerad rättshandling.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 228-229).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eler lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom en.

Skälen för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs, som jag nyss angav,

äktenskapsförord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). Om det under ett kalenderår har uppkommit en besparing på en makes inkomster får emellertid

högst hälften av denna besparing — utan att äktenskapsförord behöver

upprättas — föras över till den andra maken utan vederlag. Större belopp än 5 000 kr. per år får dock inte överlåtas på detta sätt. För att överlåtelsen

skall få verkan mot givarens borgenärer krävs att skriftlig, bevittnad överlåtelsehandling har upprättats samt att givaren hade kvar egendom som

uppenbarligen motsvarade hans skulder (8 kap. 3 § giftermålsbalken). Den s.k. besparingsöverföringen är en speciell äktenskapsrättslig rättshandling med drag av såväl gåva som bodelning. Institutet torde ha ytterst liten tillämpning och ter sig till sin natur som föråldrat. Med de regler som

jag nyss har föreslagit om bodelning under äktenskapet får makar emellertid en möjlighet att göra en motsvarande utjämning sig emellan. Bespa-

ringsöverföringen bör därför kunna undvaras som särskild rättshandling.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom institutet besparingsöverföring inte längre behövs, bör det upphävas.

2.4.6 Jämkning av familjerättsliga avtal

Mitt förslag: Ett äktenskapsförord och ett föravtal om bodelning skall kunna jämkas, om förordet respektive avtalet är oskäligt med hänsyn

till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade

förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag. De Prop. 1986/87: 1 sakkunniga har dessutom föreslagit att villkor i gåvohandlingar och testa- Avtal mellan

makar

menten om att egendom skall vara den mottagande makens enskilda skall

kunna jämkas på samma grunder (se betänkandet s. 224—225).

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser är negativa till de sak-

kunnigas förslag att villkor i gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Övriga förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. En remissinstans är dock tveksam till förslaget beträffan-

de äktenskapsförord och anser beträffande föravtalen om bodelning att det bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som även kan gälla för föravtalen.

Skälen för mitt förslag: Giftermålsbalken innehåller ingen bestämmelse om

jämkning av äktenskapsförord. Ett sådant förord kan emellertid angripas med stöd av reglerna i 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen). I motiven (prop. 1975/76:81 s. 113) till 36 § avtalslagen sägs att den bestämmelsen bör vara analogt tillämplig inom familjerätten, bl.a. på äktenskapsförord. En tillämpning av 36 § avtalslagen behöver inte nödvändigtvis leda till att hela förordet blir ogiltigt. Resultatet kan i stället bli att ett visst villkor jämkas eller lämnas utan avseende.

Redan genom de jämkningsregler vid bodelning som jag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 skapas ett visst utrymme för att rätta till oskäliga resultat av

äktenskapsförord. Det är emellertid inte säkert att det jämkningsutrymmet räcker till för att åstadkomma ett skäligt resultat vid bodelningen. I sådana fall måste också äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen i större eller mindre utsträckning dras in i bodelningen.

En regel om jämkning av äktenskapsförord får — som de sakkunniga har

framhållit — anses vara av sådan betydelse att den bör återfinnas i äkten-

skapslagstiftningen och inte baseras på en analog tillämpning av allmänna

avtalsrättsliga regler. Den bör emellertid utformas med 36 § avtalslagen som förebild. Jag förordar således att en sådan regel tas in i äktenskapsbal-

ken.

Som jag har nämnt i avsnitt 2.4.3 kan enligt gällande rätt ett föravtal om bodelning jämkas av domstol om avtalet är uppenbart obilligt för ena

maken (11 kap. 16 § giftermålsbalken). Denna jämkningsmöjlighet bör

finnas kvar, De närmare förutsättningarna för en sådan jämkning bör nära

ansluta till de förutsättningar som bör gälla för jämkning av äktenskapsför-

ord, eftersom äktenskapsförordet och föravtalet får likartade rättsverk-

ningar i förhållandet mellan makarna.

Någon anledning att utforma en särskild regel i äktenskapslagstiftningen om jämkning av bodelningsavtal föreligger knappast. De jämkningsregler som jag förut har behandlat avser att lösa den situation som kan uppstå vid

bodelningen. De har därför sin naturliga plats i äktenskapslagstiftningen. Prop. 1986/87: 1 Jämkning av bodelningsavtal kan däremot bli aktuell först någon tid efter Arvsregler bodelningen. Frågan får då lösas med stöd av en analog tillämpning av avtalslagens regler.

De sakkunniga har ansett att även ett villkor i ett gåvobrev eller ett testamente om att viss egendom skall vara den mottagande makens enskilda bör kunna jämkas om villkoret bedöms som oskäligt. Jämkningsgrunderna skulle vara desamma som för äktenskapsförord och föravtal om bodelning. Här rör det sig emellertid inte om ett mellan makarna ingånget avtal utan om ett villkor som ställts upp av tredje man. Som många remissinstanser har framhållit måste hänsyn tas till att villkoret ofta har sitt huvudsakliga intresse för givare eller testator. Det bör vidare beaktas att om man tillåter att sådana villkor jämkas det ofta kan bli fråga om att jämka även mot givarens (testators) vilja. Att åsidosätta givares eller testators villkor skulle emellertid utgöra ett brott mot sedvanliga principer för rättshandlingar av denna karaktär. En givare eller testator bör kunna vara säker på att de villkor han har ställt upp kommer att respekteras. Redan i gällande rätt har detta beaktats genom att makar inte kan göra egendom som är enskild till följd av sådana villkor till giftorättsgods (8 kap. 18 jämförd med 6 kap. 8 § 2 giftermålsbalkem).

Jag anser därför att den av de sakkunniga föreslagna möjligheten till jämkning av villkor i gåvohandling eller testamente inte bör införas.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: En möjlighet att jämka äktenskapsförord är av sådan betydelse att den bör framgå av en uttrycklig regel i äktenskapslagstiftningen och inte som nu baseras på en analog tillämpning av allmänna avtalsrättsliga regler. Nuvarande möjlighet att jämka föravtal om bodelning bör vara kvar, eftersom den fyller ett behov. Förutsättningarna för jämkning i de båda fall som nu har nämnts bör samordnas, eftersom de båda avtalsformerna — såvitt gäller förhållandet mellan makarna — får likartade rättsverkningar vid bodelning. Av givare och testator uppställda villkor i gåvobrev resp. testamenten bör respekteras. Någon regel — liknande den som skall gälla för äktenskapsförord — som ger möjlighet att jämka sådana villkor inför en bodelning bör därför inte införas i äktenskapslagstiftningen.

2.5 Efterlevandeskydd och arv vid en makes död 2.5.1 Laglotten

| Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt till laglott behålls.

det s. 207—212). Tre av de sakkunniga är dock skiljaktiga och anser att Arvsregler laglotten bör behållas (se betänkandet s. 486—488).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser anser att laglotten bör

behållas.

Skälen för mitt förslag: När någon som har dött efterlämnar bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar, skall arvet efter den avlidne delas mellan

dem enligt likadelningsprincipen. Det innebär att varje barn till arvlåtaren skall ha lika andel i arvet. Om något barn är avlidet men i sin tur efterlämnar barn, skall dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott

lika (2 kap. 1 § ärvdabalken).

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är berättigad till enligt dessa

regler kallas hans eller hennes laglott. Denna har arvingen alltid rätt att få

ut i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha testamenterat bort den

egendom som omfattas av laglottsanspråket, kan bröstarvingen påkalla

jämkning av testamentet. Det skall ske inom sex månader från det att

bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har bröstarvingen förlorat sin rätt (7 kap. I och 3 §§ ärvdabalken).

Laglottsreglerna ger således bröstarvingarna ett skydd mot arvlåtarens

testamentariska förordnanden. En arvlåtare kan inte göra en bröstarvinge

helt arvlös.

Regler om laglott finns även i övriga nordiska länder. I Danmark och

Finland är laglotten densamma som i Sverige, medan den i Norge och

Island utgör två tredjedelar av arvslotten (med viss begränsning när det

gäller Norge). I Danmark finns även ett laglottsskydd för efterlevande

makes arvsrätt. Laglottsinstitutet har två syften. Det ena är att åt de närmaste släktingarna bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap. Grunden för det är den

ekonomiska och sociala samhörighet som normalt föreligger mellan arvlåtare och bröstarvingar. Det andra syftet är att skapa en viss rättvisa mellan

bröstarvingarna inbördes. Härigenom förhindras att arvlåtaren genom tes-

tamente alltför mycket gynnar en eller flera bröstarvingar på andra bröstar-

vingars bekostnad. De undersökningar som de sakkunniga har genomfört visar att det är förhållandevis ovanligt att testamente upprättas till förmån för någon an-

nan än de närmaste släktingarna (betänkandet s. 208). Laglotten har därför tydligen inte så stor betydelse som skydd mot testamentariska förordnanden till förmån för helt utomstående personer. Kvar står emellertid laglottens betydelse som ett instrument för att åstadkomma rättvisa mellan bröstarvingarna.

Det främsta skälet till familjelagssakkunnigas förslag att laglottsinstitutet skall avskaffas är att det skulle kunna bidra till att stärka den efterlevande

makens ställning. Makar som i händelse av dödsfall vill skydda den av dem Prop. 1986/87: 1 som överlever den andre skulle då utan inskränkning kunna genom testa- Arvsregler

mente åstadkomma den för dem lämpligaste lösningen.

Som de sakkunniga har framhållit är ingen längre för sin försörjning beroende av arvet efter sina föräldrar. Jag har därför förståelse för de

sakkunnigas uppfattning att det i dag inte finns så starka skäl att behålla

laglottsinstitutet. Om detta institut avskaffas medför det dock inte automatiskt ett ökat skydd för den efterlevande maken utan lämnar i stället fältet fritt för testamente till förmån för andra personer.

En stor risk med förslaget om att avskaffa laglotten är att detta kan drabba barn till arvlåtaren som inte är också andra makens barn. Det kan

dels vara fråga om barn i ett tidigare äktenskap, dels gälla barn till föräldrar

som inte är gifta med varandra. Orsakerna till att en arvlåtare kan vilja utesluta dessa från arvsrätt genom testamentariska förordnanden kan vara

olika. Bristande kontakt, påverkan av familjen i det nya äktenskapet, motsättningar till maken och ibland kanske även barnen i det tidigare äktenskapet och en önskan att skära av förbindelsen med ett sådant barn och dess andra förälder kan vara sådana orsaker.

Reformen om arvsrätt efter fadern och dennes släkt för barn till föräldrar som inte är gifta med varandra genomfördes för endast något mer än tio år sedan. Innan den helt har slagit igenom i den allmänna uppfattningen torde tiden inte vara mogen att ta bort det skydd för dessa barn som laglotten innebär. Remissutfallet av de sakkunnigas förslag visar också att frågan

om ett slopande av laglottsinstitutet är för tidigt väckt.

Till detta kommer att man i de andra nordiska länderna har ställt sig helt avvisande till tanken att avskaffa laglottsinstitutet. Om de sakkunnigas förslag i denna del skulle genomföras, skulle alltså den nordiska rättslikhet

som f.n. finns i detta hänseende komma att brytas. Det syfte som bär upp de sakkunnigas förslag om ett avskaffande av laglotten — nämligen att stärka den efterlevande makens ställning — kan i själva verket tillgodoses på annat sätt. Det återkommer jag till i följande avsnitt. Av de skäl jag nu har redovisat har jag kommit till den uppfattningen att man i varje fall f. n. inte bör genomföra de sakkunnigas förslag om att slopa det sedan lång tid gäl!ande laglottsinstitutet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Ett slopande av laglotten skulle kunna göra det möjligt för arvlåtaren att genom testamentariska förordnan-

den gynna vissa bröstarvingar framför andra. Det finns en risk för att det

skulle kunna missgynna särskilt sådana barn till arvlåtaren som inte är barn även till arvlåtarens efterlevande make. Också intresset av nordisk rättslikhet beträffande laglottsreglerna talar mot att laglottsinstitutet avskaffas.

Detta institut bör därför, åtminstone tills vidare, behållas.

2.5.2 Arvsrätt vid en makes död Prop. 1986/87: 1

Arvsregler

Mitt förslag: Om någon avlider och efterlämnar make och bröstarving-

ar, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken med fri förfo-

ganderätt. När den efterlevande maken i sin tur avlider, skall bröstar-

vingar till den först avlidne ha rätt till efterarv till dennes kvarlåtenskap.

Den som är bröstarvinge endast till den först avlidna maken skall dock

ha rätt att få ut sin arvslott genast vid dennes död.

Familjelagssakkunnigas förslag: Efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med fri förfoganderätt till kvarlåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha rätt till efterarv. Om en bröstarvinge begär det senast vid bodelningen innan bodelningshandlingen skrivs under, skall han eller hon dock ha rätt att genast få ut sitt arv efter den avlidna maken. Även den efterlevande maken skall ha rätt att begära att boet skiftas genast vid den först avlidna makens död. Om arvskifte skall ske efter den först avlidna maken, ärver den efterlevande maken en tredjedel av kvarlåtenskapen. I detta fall har bröstarvingarna ingen rätt till efterarv vid den efterlevande makens död (se betänkandet s. 193—197). — Två av de sakkunniga har reserverat sig mot förslaget om en särskild arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarvingar och skifte skall ske. De

föreslår också att enskild egendom skall ärvas genast av bröstarvingarna

(se betänkandet s. 483-484). Dessutom anser de att en bröstarvinge skall ha rätt att på begäran få ut sitt arv genast, om den efterlevande maken efter att ha behållit boet oskiftat gifter om sig (se betänkandet s. 486).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att skyddet för efterlevande make behöver förstärkas. Flertalet godtar också de sakkunnigas förslag att efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Förslaget om en särskild arvsrätt för efterlevande make även när det finns bröstarvingar har däremot mött stark kritik.

Skälen för mitt förslag: Arvsrätten är i Sverige uppbyggd så att de närmaste släktingarna till en avliden har placerats i tre arvsklasser. Första arvsklassen utgörs av den avlidnes bröstarvingar, dvs. barn och deras avkomlingar. Så länge det finns någon arvinge i första arvsklassen som var vid liv när arvlåtaren avled, är arvingarna i andra och tredje arvsklasserna uteslutna från arv. Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingarna i andra arvsklassen (med ett visst undantag), och om där inte heller finns någon går arvet till arvingarna i tredje arvsklassen. Andra arvsklassen utgörs av den avlidnes föräldrar och deras avkomlingar, medan tredje arvsklassen utgörs av den avlidnes far- och morföräldrar och deras barn. Det nyss-

6 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

nämnda undantaget avser om det finns en make till den avlidne. I så fall har Prop. 1986/87: 1 maken en arvsrätt som går före arvingarnas i andra och tredje arvsklas- Arvsregler serna. Arvingarna i andra arvsklassen har dock rätt tll s.k. efterarv, dvs. de får i princip ärva egendomen när den efterlevande maken dör (1 kap.,

2 kap. och 3 kap. I 8 ärvdabalken). Om det inte finns någon arvinge

tillfaller arvet en fond, benämnd allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabalken). Enligt gällande rätt saknar således efterlevande make arvsrätt när det finns bröstarvingar. Att bröstarvingar har bästa arvsrätt förklaras av historiska skäl. I äldre tider fäste man en avgörande vikt vid släktens rätt till egendomen, särskilt till fast egendom. Arvsrätt för efterlevande make i fall

då bröstarvingar saknas infördes först på 1920-talet.

Bröstarvingars arvsrätt har tidigare fyllt en social funktion, nämligen att

trygga avkomlingarnas ekonomiska situation. Genom de sociala reformer

som successivt har genomförts under 1900-talet har emellertid arvets sociala betydelse minskat. I stället framträder vissa negativa verkningar av att bröstarvinge ärver framför make. Makarnas bo splittras genom arvfallet. Eftersom makar mera sällan håller reda på vad som i det gemensamma hemmet tillhör den ene eller den andre kommer den efterlevande ofta rent faktiskt att uppleva en splittring av det gemensamma hemmet som en reducering av sin egendom. Ofta tvingas maken också att flytta från bostaden, avstå från möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram

kontanter för att lösa ut arvingarna. Den efterlevande makens behov av att få tillgodogöra sig kvarlåtenska-

pen är i allmänhet större än barnens när dessa har flyttat från makarnas gemensamma hem och kan försörja sig själva. Om någon av föräldrarna dör medan ett barn är litet, är barnets grundförsörjning tryggad genom

barnpensionerna. Därtill kommer ofta avsevärda belopp som livförsäk-

ringsförmåner. Såvitt gäller makars gemensamma barn finns det normalt inte heller anledning att anta att barnens försörjning skulle tryggas i högre

grad om arvet tillföll dem än om det i en eller annan form disponeras av den efterlevande föräldern. I de flesta fall betyder arvet således föga för barnens försörjning, medan det för den efterlevande av föräldrarna kan ha stor betydelse att få sitta.i ”orubbat bo”. För makars gemensamma barn torde det i regel kännas naturligt att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelas. Ett tecken på det är att det i dag förekommer i stor utsträckning att gemensamma bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidna maken till förmån

för den efterlevande. Familjelagssakkunnigas undersökningar visar också

att testamente till förmån för efterlevande make förekommer i betydande

utsträckning (betänkandet s. 194 f).

Det finns således åtskilliga omständigheter som talar för att efterlevande

make tillerkänns en starkare ställning beträffande rätten till den avlidnes

kvarlåtenskap. Detta måste då ske på bröstarvingarnas bekostnad.

däremot efterlevande make cn betydligt starkare ställning än i Sverige. I Arvsregler Danmark har den efterlevande maken rätt att sitta 1 oskiftat bo med gemensamma bröstarvingar. Om den avlidne hade barn med någon annan än den efterlevande maken måste dessa barn samtycka till det, om deras lotter skall ingå i det oskiftade boet. Rätten till oskiitat bo är således ovillkorlig bara i förhållande till gemensamma bröstarvingar. Enligt dansk rätt har den efterlevande maken också rätt att när som helst under sin livstid skifta boet, och maken ärver då en tredjedel av kvarlåtenskapen. Den efterlevande maken har laglottsskydd för hälften av sin tredjedel. Rätten till oskiftat bo gäller bara giftorättsgods. Skifte skall vidare äga rum om den efterlevande gifter om sig. Den först avlidna makens arvingar har rätt till efterarv när den efterlevande maken dör.

Enligt norsk rätt har den efterlevande maken rätt att sitta i oskiftat bo såväl med bröstarvingar som med arvingar i andra arvsklassen. Barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken måste dock lämna sitt samtycke. Maken kan få sitta i oskiftat bo med vad som återstår sedan en arvinge har blivit utskiftad. Även enskild egendom kan under vissa förutsättningar ingå i det oskiftade boet. Rätten till oskiftat bo upphör vid omgifte. Sker skifte under den efterlevande makens livstid, ärver denne en fjärdedel om det finns bröstarvingar och hälften om närmaste arvingar återfinns i andra arvsklassen.

Den isländska regleringen liknar i huvudsak den norska.

Gemensamt för dansk, isländsk och norsk rätt är att bröstarvingarna inte har någon rätt att välja mellan att låta boet skiftas eller förbli oskiftat.

Den efterlevande makens ställning i Finland är i stort sett lik den i Sverige. Vissa ändringar har nyligen genomförts i den finska arvslagstiftningen innebärande bl.a. att den efterlevande maken har fått rätt att behålla kvarlåtenskapen oskiftad med nyttjanderätt om inte bröstarvingar påkallar skifte. Någon arvsrätt för den efterlevande maken, om skifte skall ske, har däremot inte införts eller ens varit på tal.

En reform av svensk rätt som innebär att den efterlevande maken får rätt att behålla kvarlåtenskapen under sin livstid skulle således bidra till en enhetligare nordisk lagstiftning på området.

Vad som talar mot att den efterlevande maken utan inskränkning får rätt att behålla kvarlåtenskapen är att den först avlidna maken kan ha efterlämnat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En sådan arvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut sitt arv efter först avlidna maken. Det föreligger också en risk för att det vid den efterlevande makens död inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I dansk.

isländsk och norsk rätt har detta lösts genom införandet av ett krav på Prop. 1986/87: 1 samtycke av sådana barn för att deras lotter skall ingå i det oskiftade boet. Arvsregler

Familjelagssakkunniga har ansett att man i detta hänseende inte kan göra skillnad mellan gemensamma och ej gemensamma barn. De sakkunniga har därför föreslagit att även gemensamma barns samtycke skall krävas för att den efterlevande maken skall få behålla boet oskiftat. Någon sådan regel finns inte i dansk, isländsk eller norsk rätt. För att något mjuka upp kravet på samtycke har de sakkunniga föreslagit att en arvinge som inte begär skifte får anses ha samtyckt. En sådan begäran får enligt de sakkunnigas förslag framställas fram till dess bodelning äger rum.

Om skifte skall ske efter den först avlidna maken, skalt den efterlevande maken enligt de sakkunnigas förslag tillerkännas en tredjedel av kvarlåtenskapen som arv. Detta skall gälla oavsett vem som begär skiftet (således även då det är den efterlevande maken som begär att boet skall skiftas). Om den efterlevande maken övertar kvarlåtenskapen oskiftad och senare önskar skifta boet eller skifte sker efter den efterlevandes död, skall däremot enligt förslaget den efterlevandes anspråk på arvslott anses ha förfallit.

Förslaget om arvsrätt för efterlevande make och valrätt för bröstarvingarna har mött stark kritik under remissbehandlingen. Som bl. a. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna har framhållit saknas det skäl att införa en arvsrätt för efterlevande make som ett slags påföljd för att någon bröstarvinge begär att boet skall skiftas. Sannolikt skulle främst arvlåtarens ej gemensamma barn begära skifte, och regeln skulle därför i praktiken — som kammarkollegiet har påpekat — innebära en begränsning av dessa barns arvsrätt. Valrätten kan också leda till inslag av spekulation och taktiska dispositioner från dödsbodelägarnas sida.

Vad jag nu har anfört talar således för att det inte bör införas en generell rätt för bröstarvingarna att välja mellan å ena sidan att genast få ut sitt arv efter den först avlidna maken och å andra sidan att ha rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. Som jag redan har nämnt finns någon sådan valrätt inte i dansk, isländsk eller norsk rätt. Det bör inte heller finnas någon vanlig arvsrätt för den efterlevande maken när det finns bröstarvingar. En sådan arvsrätt skulle f.ö. med de sakkunnigas förslag utgöra ett ganska svagt skydd mot att makarnas gemensamma bo splittras, eftersom den bara skulle omfatta en tredjedel av kvarlåtenskapen. Skyddet för den efterlevande maken bör i stället renodlas och utformas som en rätt att överta hela boet orubbat.

Endast bröstarvingar som inte också är den efterlevande makens barn eller avkomling till ett sådant barn bör ha rätt att genast få ut sin lott. En liknande regel finns redan i dansk och norsk rätt. Självfallet kan sådana bröstarvingar avstå från att ta ut sitt arv efter den först avlidna maken. I så fall bör ae i stället ha rätt att få del i efterarvet. I de fall då dessa

bröstarvingar sammanlever i en familj med den efterlevande maken framstår det som mest naturligt att bröstarvingarna begagnar sig av denna Arvsregler möjlighet att vänta med att få ut sitt arv tills även den efterlevande maken har avlidit. |

Om reglerna utformas på det sätt jag nu har angett, uppstår det en nära överensstämmelse med dansk, isländsk och norsk rätt. Det starka skydd som den efterlevande maken har i de västnordiska länderna skulle därmed skapas även i svensk rätt.

Kvarlåtenskapen bör tillfalla den efterlevande maken med fri förfoganderätt med rätt till efterarv för bröstarvingarna. Härigenom uppstår en överensstämmelse med den rätt som en make och arvingar i andra arvsklassen enligt gällande regler har i fall då bröstarvingar saknas. Efterarvsrätten bör även omfatta arvlåtarens ej gemensamma barn, men avdrag bör då ske för vad sådana barn redan har fått ut vid den först avlidna makens död. Ett skäl för detta är att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan dödsfallen. Ett annat är att den efterlevande maken kan ha ärvt hela eller en del av den avlidnes kvarlåtenskap med stöd av basbeloppsregeln (jfr avsnitt 2.5.6). Slutligen kan det även vara så att ett barn som arvlåtaren har med någon annan än den efterlevande maken har avstått från att ta ut sitt arv vid arvlåtarens död. Även i det fallet bör detta barn ha efterarvsrätt.

Någon anledning att göra skillnad mellan enskild egendom och giftorättsgods i den avlidnes kvarlåtenskap finns inte med den konstruktion som efterlevande makes rätt nu föreslås få. Någon sådan skillnad görs inte heller när det gäller de nuvarande reglerna om makes arvsrätt och rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.

Om den efterlevande makens rätt att överta kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt har satts ur spel genom ett testamente bör detta generellt respekteras. Detta gäller även om det är en gemensam bröstarvinge som är universell testamentstagare. Vad en sådan bröstarvinge erhåller genom testamente bör alltså inte ingå i vad den efterlevande maken får med fri förfoganderätt.

Om det finns flera bröstarvingar, kan syftet med ett testamentsförordnande till förmån för en av dem vara att gynna denne på den efterlevande makens bekostnad. Syftet kan emellertid också vara att gynna denna bröstarvinge framför övriga bröstarvingar. Den fråga om testators avsikter som uppkommer kan även formuleras på följande sätt. Har testator avsett att efterlevande make skall få egendomen med fri förfoganderätt under sin livstid och att kvarlåtenskapen sedan skall tillfalla en av bröstarvingarna? Eller har testator avsett att med helt uteslutande av makens rätt låta den angivna bröstarvingen få hela kvarlåtenskapen redan vid testators död? Eftersom huvudprincipen är att ett testamentsförordnande gäller framför arvsrätten bör frågan besvaras så att den efterlevande makens rätt skall vika för testamentsförordnanden, om det av dessa inte klart framgår att

avsikten har varit att makens rätt till kvarlåtenskapen skall kvarstå (jfr 11 kap. I & första stycket och 12 kap. I $& ärvdabalken). Arvsregler

Vad jag nu har anfört bygger på principen att det skall vara fritt för testator att utesluta sin make från rätten att överta testators kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid. Testationsfrihet skall således även i fortsättningen gälla i samma utsträckning som nu.

Ett problem i sammanhanget är laglottsanspråken. De sakkunniga hade inte anledning att behandla denna fråga, eftersom de föreslog att laglottsinstitutet skulle avskaffas (jfr dock betänkandet s. 441). Frågan aktualiseras däremot om bröstarvingar — som jag har förordat i föregående avsnitt — även i fortsättningen skall ha rätt till laglott i samma omfattning som nu.

Eftersom efterlevande make får arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar kan dessas laglottsanspråk inte göras gällande mot den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid. Liksom hittills skall laglotterna i stället utgöra ett skydd mot testamentariska förordnanden.

Om den avlidne har gjort ett testamente till förmån för någon annan än sin make bör laglottsanspråk alltid kunna göras gällande. Vad ett gemensamt barn erhåller vid den först avlidna makens död genom att göra sitt laglottsanspråk gällande mot en sådan testamentstagare bör inte omfattas av den efterlevande makens rätt att få kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin livstid. Genom att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente har testator medvetet satt den efterlevande makens rätt ur spel.

Ett särskilt problem i sammanhanget är om testator har testamenterat sin kvarlåtenskap till sin make med full äganderätt. I så fall bör bröstarvingarna kunna påkalla jämkning i testamentet för att ha kvar sin rätt till laglotter. Om de gör det bör den efterlevande maken dock alltjämt behålla sin rätt att få den del av den avlidnes kvarlåtenskap som motsvarar laglotterna med fri förfoganderätt, eftersom testator med sitt testamente ju inte avsett att utesluta den efterlevande maken från kvarlåtenskapen. Bröstarvingarna får därmed ut sina laglotter först när även den efterlevande maken har avlidit.

Flera remissinstanser har i likhet med två av de sakkunniga ansett att en bröstarvinge skall ha rätt att på begäran få ut sitt arv genast, om den efterlevande maken gifter om sig. Motivet för en sådan regel skulle främst vara att motverka de svårigheter som senare kan uppkomma när arvet efter den först avlidna maken i det första äktenskapet skall skiljas av från boet i övrigt i det andra äktenskapet (t.ex. vid den efterlevande makens död). Detta problem finns emellertid redan i dag när det gäller efterarv för arvingar i andra arvsklassen. Viktigare är kanske att skyddet för den efterlevande maken skulle urholkas betydligt om regeln infördes. Den skulle sannolikt också fungera som ett hinder för omgifte. Det kan antas att många par i den situationen skulle välja att bo tillsammans utan äktenskap i stället för att gifta sig. Regeln skulle således inte verka neutralt i detta avseende. Jag förordar därför att det inte införs någon regel av detta slag.

maken ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma Arvsregler hemmet inte splittras. Nuvarande arvsregler — som sätter bröstarvingar framför den efterlevande maken — medför emellertid en sådan splittring. Det finns därför anledning att ändra dessa regler i syfte att stärka skyddet för den efterlevande maken.

För makars gemensamma barn torde det i regel framstå som naturligt att avvakta båda föräldrarnas bortgång innan arvet fördelas. I fall då det endast finns gemensamma bröstarvingar bör en ny regel därför införas som innebär att den efterlevande maken skall få den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin återstående livstid. Bröstarvingarna skall ha rätt till efterarv. Genom en sådan regel skapas ett fast regelsystem. Härigenom undviks de valsituationer för arvingarna som kan ge upphov till inbördes slitningar, spekulationer och taktiska dispositioner.

Om det finns en bröstarvinge till den avlidna maken som inte är bröstarvinge även till den efterlevande maken kompliceras emellertid saken. En sådan bröstarvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande makens död för att få ut sitt arv efter den först avlidna maken. Jag förordar därför att en sådan bröstarvinge skall kunna få ut sin arvslott genast vid den först avlidnes död.

Av skäl som har redovisats i avsnitt 2.5.1 bör bröstarvingar även i fortsättningen ha rätt till laglott. Vad gemensamma bröstarvingar förvärvar genom att göra sina laglottsanspråk gällande mot annan testamentstagare än den efterlevande maken bör inte omfattas av den efterlevande makens rätt att erhålla den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid eftersom testator genom testamentet har satt makens arvsrätt ur spel.

2.5.3 Bodelning med anledning av en makes död

Mitt förslag: Den nu gällande likadelningsregeln vid bodelning med anledning av en makes död skall vara kvar. Den efterlevande maken skall dock ha möjlighet att bestämma att likadelningsregeln frångås så att han eller hon behåller hela sitt giftorättsgods eller mer därav än som skulle följa av en likadelning.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 197 — 199).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Beträffande bodelningsförfarandet bygger gifter- Prop. 1986/87: 1 målsbalken på likadelningsprincipen såväl när det gäller bodelning vid Arvsregler

äktenskapsskillnad som när det gäller bodelning med anledning av ena

makens död (13 kap. 3 §). I det sistnämnda fallet modifieras principen dock

av att det finns vissa regler som garanterar den efterlevande maken att få ut ett visst minimum av egendom ur det gemensamma boet (13 kap. 12 §). Viktigast av dessa regler är den s. k. basbeloppsregeln, som innebär att den

efterlevande maken alltid skall tilldelas så mycket av det gemensamma

nettogiftorättsgodset — så långt det räcker — att det tillsammans med den

makens enskilda egendom uppgår till ett värde som motsvarar fyra gånger

det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Detta gäller dock inte om den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är även den efterlevande makens barn. Några andra regler om jämkning av bodelning vid makes död finns inte, till skillnad från vad som gäller vid bodelning på grund av äktenskapsskill-

nad (se 13 kap. 12 a § giftermålsbalken).

Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall få den avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid, om det finns bröstarvingar. Finns det inga bröstarvingar, bör liksom hittills

gälla att den efterlevande maken ärver hela kvarlåtenskapen, med rätt till

efterarv för den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen (3 kap. 1 § ärvdabalken). Vid dessa förhållanden kan det synas som om det inte finns något särskilt behov av en regel om jämkning vid bodelning med anledning av en makes död.

Så är emellertid inte fallet. Den avlidne kan ha disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det finnas barn till den av-

lidne som inte är barn till den efterlevande maken. För att en efterlevande make inte skall behöva avstå något av sitt giftorättsgods till den avlidnes

universella testamentstagare eller sådana barn bör det finnas en möjlighet

att åstadkomma en jämkning av likadelningen även vid bodelning med

anledning av ena makens död. Behovet av en jämkningsmöjlighet framträder särskilt starkt i sådana fall då den efterlevande maken har en samlad egendom som är nedlagd i en affärsrörelse eller ett jordbruk och det skulle vara ogynnsamt för denna verksamhet om egendomen splittrades. Men även i övrigt kan den efterlevande maken behöva ett skydd mot att hans eller hennes egendom splittras vid den andra makens död. Vad saken gäller är således att skydda den efterlevande maken mot att

den andra maken genom testamente har disponerat över sin del av den

efterlevande makens giftorättsgods eller mot att den efterlevandes giftorättsgods tas i anspråk för att tillgodose den avlidnes ej gemensamma barns arvsrätt. Regeln bör lämpligen — som de sakkunniga har föreslagit —

utformas som en rätt för den efterlevande maken att bestämma att huvudregeln om likadelning skall frångås så att den efterlevande får behålla hela

sitt giftorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadelning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att ytterligare stärka skyd- Prop. 1986/87: 1 det för efterlevande make bör en regel införas som låter denne bestämma Arvsregler om regeln om likadelning vid bodelningen skall frångås så att den efterlevande maken får behålla hela sitt giftorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadelning.

2.5.4 Basbeloppsregeln

Mitt förslag: Den nuvarande basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken utvidgas till att gälla även när den avlidne efterlämnar barn under 16 år som inte är också den efterlevande makens barn.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 199—200). Två av de sakkunniga anser dessutom att basbeloppsregeln bör utvidgas till att avse sex basbelopp (se betänkandet s. 483-484).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag stöds av nästan alla remissinstanser som har uttalat sig i frågan. Socialstyrelsen är dock tveksam till förslaget och menar att barn till den avlidne som denne har med någon annan än den efterlevande maken därmed skulle få en försämrad ekonomisk ställning. Ett stort antal remissinstanser anser liksom två av de sakkunniga att basbeloppsregeln bör utvidgas till att avse sex basbelopp. Några vill gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta tio basbelopp.

Skälen för mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.5.2 föreslagit att den efterlevande maken skall få överta hela den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid när det finns enbart gemensamma bröstarvingar. Det behövs därför egentligen ingen basbeloppsregel för att skydda den efterlevande maken i dessa fall. Regeln får i stället sin stora betydelse i fall då det finns barn till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken eller då den avlidne har förfogat över sin kvarlåtenskap genom testamente. Basbeloppsregeln skyddar då den efterlevande maken — särskilt i mindre bon — mot att behöva avstå från de delar av hemmet och annan egendom som ryms inom ett värde som motsvarar fyra gånger det basbelopp som gällde vid dödsfaltet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. För år 1985 är detta basbelopp 21 800 kr.

Var värdegränsen skall sättas är en avvägningsfråga. Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den efterlevande maken skall kunna bestämma sig för att vid bodelningen behålla sin egendom. Redan härigenom uppnås ett starkt skydd för den efterlevande makens egen egendom. Vad saken nu gäller är därför närmast hur stort skydd den efterlevande skall ha för sin rätt att ta över den andra makens egendom i konkurrens med dennes

testamentstagare och ej gemensamma barn. Beträffande testamentstagare Prop. 1986/87: 1

har jag redan framhållit att testationsfrihet bör gälla så långt det är möjligt. Arvsregler

För att de ej gemensamma barnens rätt att genast ta arv efter sin avlidna

förälder inte skall bli illusorisk krävs också att basbeloppsregeln hålls på

en nivå som inte medför att flertalet bon i sin helhet faller inom värdegrän-

sen. Mot denna bakgrund anser jag liksom majoriteten av de sakkunniga

att den nuvarande värdegränsen är väl avvägd.

I likhet med de sakkunniga anser jag att det inte är rimligt att en efterlevande make i bon av den storlek som basbeloppsregeln är avsedd att skydda skall behöva dela med sig av tillgångarna för att tillgodose den

avlidna makens ej gemensamma barns anspråk. Någon sådan skyldighet att dela med sig gäller inte heller i dag i förhållande till sådana barn som har fyllt 16 år. Framför allt de förbättrade barnpensionerna gör att detsamma

bör gälla även när dessa barn är under 16 år. Den nuvarande inskränkningen i basbeloppsregeln till förmån för sådana barn under 16 år bör därför

utgå.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom det sociala behovet av den nuvarande inskränkningen i basbeloppsregeiln till förmån för arvlåtarens ej gemensamma barn under 16 år inte längre föreligger, bör regeln i fortsättningen gälla utan någon sådan inskränkning.

2.5.5 Rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen

Mitt förslag: Nuvarande regler om rätt till efterarv för den först avlidna

makens släktingar i andra arvsklassen behålls.

Familjelagssakkunnigas förslag: Vad den efterlevande maken har bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla framför den rätt till efterarv som tillkommer den först avlidna makens arvingar 1 andra arvsklassen. Vidare skall den sist avlidna makens bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap ha arvsrätt till hela boet före den först avlidna makens släktingar

i andra arvsklassen. Dessa principer skall dock inte gälla, om något annat föreskrivs i ett testamente som har upprättats av den först avlidna maken

(se betänkandet s. 200 — 201). Tre av de sakkunniga motsätter sig dock dessa förslag (se betänkandet s. 485).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag avstyrks bestämt av en enhäl-

lig remissopinion.

Skälen för mitt förslag: Om en av makarna dör utan att efterlämna någon bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Denne får fritt disponera kvarlåtenskapen under sin livstid. När även denna make

avlider har den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen rätt att

ärva vad den efterlevande maken har fått (3 kap. I $ ärvdabalken). Detta betecknas efterarv. Arvingarna kallas efterarvingar. Arvsregler

Avsikten med systemet med efterarv är inte att garantera att efterarvingarna får ut någon bestämd egendom när den efterlevande maken har dött. Det hade förutsatt att man hade gett dessa arvingar äganderätt till egendomen och tillförsäkrat den efterlevande maken endast nyttjanderätt. Vad saken gäller är i stället endast att fördela vad som finns kvar efter den sist avlidne på ett sätt som kan vara rimligt och rättvist.

De sakkunnigas förslag att kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken skall — sedan även den efterlevande maken har avlidit — tillfalla den efterlevandes bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap eller testamentstagare har kritiserats hårt av remissinstanserna. Förslaget har i själva verket inget att göra med stärkandet av skyddet för den efterlevande maken utan innebär en förstärkning av den efterlevande makens släktingars arvsrätt på bekostnad av den först avlidna makens släktingars arvsrätt.

Enligt min mening är det inte lämpligt att låta rätten till efterarv bero på den efterlevande makens förhållanden. En sådan lösning avviker från den nuvarande grundtanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken.

De troligen inte särskilt ofta förekommande fall som de sakkunniga åberopat till stöd för sitt förslag (betänkandet s. 200 - 201) får lösas genom att en make skriver ett testamente till förmån för styvbarn eller andra arvingar till den andra maken eller genom ett inbördes testamente mellan makarna.

Jag kan inte heller dela de sakkunnigas uppfattning att den efterlevande maken bör kunna förfoga över den först avlidnes kvarlåtenskap genom testamente. Detta skulle nämligen i praktiken innebära att den efterlevande maken skulle ha äganderätt till kvarlåtenskapen och inte som nu bara fri förfoganderätt under sin livstid. Det är också antagligt att en sådan testamentsrätt i många fall skulle leda till att den efterlevande maken gynnade sina egna släktingar på den avlidna makens släktingars bekostnad. Jag kan inte finna något rimligt skäl till att skapa en ordning som kan leda till sådana resultat, En lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle också strida mot den nyssnämnda grundtanken med efterarv.

De sakkunnigas förslag i denna del bör alltså enligt min mening inte genomföras.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den grundläggande tanken i fråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först avlidna maken och vid den efterlevande makens död skall fördelas bland den först avlidnes släktingar, är alltjämt bärande. Därför bör ingen ändring göras i nuvarande regler om rätten till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.

2.5.6 Förfarandet vid efterarv Prop. 1986/87: 1

Arvsregler

Mitt förslag: Vid efterarv skall som huvudregel gälla att den efterle-

vande makens bo, liksom hittills, delas med hälften vardera mellan å

ena sidan den först avlidna makens arvingar och å andra sidan den sist

avlidna makens arvingar. Denna huvudregel skall som f. n. kunna från-

gås i vissa fall. En ny grund för att frångå huvudregeln är att någon

arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fått ut sitt arv.

Dessutom skall reglerna om efterarv gälla även för de fall då den

efterlevande maken med stöd av den särskilda bodelningsregeln i

13 kap. 12 § giftermålsbalken har övertagit hela kvarlåtenskapen efter

den först avlidna maken.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så

till vida att de sakkunniga anser att de nuvarande s.k. vederlagsreglerna bör avskaffas (se betänkandet s. 201 — 205).

Remissinstanserna: Endast några få remissinstanser har direkt berört de sakkunnigas förslag i dessa delar. De flesta är positiva till förslagen. Två remissinstanser avvisar dock förslaget att vederlagsreglerna skall avskaffas och åberopar rättviseskäl till stöd för sin uppfattning.

Skälen för mitt förslag: Ett problem vid efterarv är att fastställa hur stor andel av den sist avlidnes bo som skall omfattas av rätten till efterarv. Huvudregeln är att denna andel skall utgöra hälften av boet (3 kap. 18 ärvdabalken). Det finns emellertid flera undantag från den regeln. Om det

finns enskild egendom i äktenskapet eller om kvarlåtenskapen efter den

först avlidna maken av någon annan anledning inte motsvarar hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens

bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna maken genom testamente har förordnat att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall det vid beräkning av efterarvingarnas andel göras avdrag för det (3 kap. 2 § ärvdabalken). Om den efterlevande maken genom gåva eller annan jämförlig handling utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar har orsakat en väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott som vid den efterlevandes

död tillkommer dennes arvingar utgå vederlag till efterarvingarna för den del av minskningen som avser deras andel i boet (3 kap. 3 § ärvdabalken).

Om boets värde vid den efterlevande makens död är större än vid den först

avlidna makens död och detta beror på att den efterlevande maken har fått

egendom i arv, gåva eller testamente eller på att den efterlevande maken har ökat boets värde genom förvärvsarbete efter den först bortgångna makens död, skall den efterlevande makens arvingar tillgodogöras ökningen i motsvarande mån (3 kap. 4 § ärvdabalken).

När en av makarna dör skall bodelning förrättas. Om den egendom som Prop. 1986/87: 1

då tillkommer den efterlevande maken är ringa, får denne av makarnas Arvsregler

giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och andra lös-

ören som behövs för att han eller hon skall kunna fortsätta med sin näringsverksamhet (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken). Den efterlevande maken skall av giftorättsgodset alltid få egendom till så stort värde att den tillsammans med denna makes enskilda egendom motsvarar

fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (den s.k. basbeloppsregeln, 13 kap. 12 8 andra stycket giftermålsbalken). Från denna regel finns f.n. ett undantag.

Jag har emellertid i avsnitt 2.5.4 föreslagit att detta undantag skall tas bort.

Enligt 3 kap. 7 § ärvdabalken gäller inte rätten till efterarv, om den

efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken har haft rätt att överta hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidna maken.

De sakkunnigas förslag om att vederlagsreglerna i 3 kap. 3 och 4 §§

ärvdabalken skall tas bort motiveras främst av en önskan att förenkla

boutredningen och skiftet vid den efterlevande makens död. Förslaget

hänger samtidigt samman med vissa av de förslag som de sakkunniga i övrigt har lagt fram. Det gäller dels förslaget att bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha valrätt mellan att låta den efterlevande maken ta över boet oskiftat och att låta boet skiftas genast, dels förslaget att den efterlevande maken skall kunna förfoga över den först avlidna makens kvarlåtenskap genom testamente. Jag har emellertid i avsnitten 2.5.2 och

2.5.5 föreslagit att de sakkunnigas förslag i dessa delar inte skall genomfö-

ras. Som en följd av detta ställningstagande bör inte heller de sakkunnigas förslag om att ta bort vederlagsreglerna genomföras.

De sakkunnigas förslag att huvudregeln om hälftendelning skall kunna

frångås, om någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fått ut

sitt arv, är en följd av vad jag har föreslagit i avsnitt 2.5.2 beträffande rätten för sådana barn till arvlåtaren som denne har tillsammans med

någon annan än den efterlevande maken att genast få ut sitt arv vid arvlåtarens död. Om ett sådant barn har fått ut sitt arv, blir ju situationen

att likställa med det fallet att en testamentstagare har fått ut sin testaments-

lott efter den först avlidna maken. Även andra bröstarvingar kan ha fått ut en del av sitt arv genast vid arvlåtarens död genom att göra laglottsanspråk

gällande mot testamentstagare. Jag anser således att de sakkunnigas för-

slag skall genomföras på denna punkt.

Vad slutligen gäller de sakkunnigas förslag om att den nuvarande regeln i

3 kap. 7 § ärvdabalken skall tas bort vill jag först framhålla att regeln i 13

kap. 12 § giftermålsbalken är en bodelningregel och inte en arvsregel. Vad en efterlevande make förvärvar med stöd av denna regel tillfaller denne med äganderätt, medan det som den efterlevande maken ärver endast

innehas med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar till den först

avlidna maken.

När den efterlevande maken övertar hela kvarlåtenskapen behöver någon bodelning inte göras vid den först avlidna makens död. Vill den Arvsregler

efterlevandes arvingar efter dennes död göra anspråk på hela boct, måste de därför visa att förhållandena vid den först avlidnes död var sådana att 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde ha tillämpats och då skulle ha lett till att den efterlevande hade fått hela kvarlåtenskapen. Tvist härom kan uppkomma mellan arvingar på båda sidor (NJA 1965 s. 300, 1973 s. 557 och

1976 s. 323).

Basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken kan omfatta en hel del egendom, särskilt om kvariåtenskapen utgörs av lösöre som vanligtvis värderas lågt i ekonomiska termer men likväl kan ha ett högt affektionsvärde.

Jag vill också påpeka att en tillämpning av 3 kap. 7 § ärvdabalken förutsätter att den efterlevande maker: enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken

hade rätt att erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först

avlidna maken. Om den efterlevande maken däremot endast haft rätt att

överta en del av kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln, skall den

först avlidne makens arvingar i andra arvsklassen ha rätt till efterarv.

Familjelagssakkunniga har till stöd för sitt förslag om att bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall upphävas anfört bl. a. att det har hänt att den efterlevande har övertagit hela boet med stöd av basbeloppsregeln men kort därpå avlidit. Den längstlevande makens arvingar har då ärvt allt, och den först avlidna makens arvingar får ingenting.

Enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.5.2 skall en efterlevande make

erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid med rätt till efterarv för bröstarvingar. Om det inte finns

bröstarvingar, skall rätten till efterarv liksom nu i stället tillkomma arvingar i andra arvsklassen. Finns det inget testamente behövs således i dessa

fall inte längre någon skyddsregel av den typ som basbeloppsregeln inne-

bär.

Det finns dock ett undantag. Enligt mitt förslag skall barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken ha rätt att få ut sitt arv genast (se avsnitt 2.5.2). Därtill kommer att jag har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om att slopa den nuvarande be-

gränsningen att basbeloppsregeln inte gäller om det finns sådana barn under sexton år.

Basbeloppsregeln kommer i fortsättningen endast att ha betydelse som

ett skydd för den efterlevande maken mot anspråk på del i den avlidnes

kvarlåtenskap från testamentstagare och barn till arvlåtaren som inte är

barn även till den efterlevande maken. Dessa skall emellertid — om de inte avstår från sin rätt eller om det inte ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo — skiftas ut direkt vid den först avlidnes död. Efterarvingar är dels bröstarvingar, dels den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. De gemensamma bröstarvingarna är arvingar även till den efterlevande maken.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att en efterlevande make som har Prop. 1986/87: 1 övertagit boet oskiftat skall ha rätt att testamentera bort boet och att Arvsregler

dennes make och barn i ett nytt äktenskap skall ha arvsrätt framför

efterarvingar till den först avlidna maken i det första äktenskapet. Med hänsyn till denna inställning kan det synas mindre följdrikt:gt att de sak-

kunniga också har föreslagit att reglerna om efterarv skall gälla även när

den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela kvarlåtenskapen och att de sakkunniga till stöd härför har åberopat att det skulle medföra ökad rättvisa mellan släkterna. Det senare förslaget synes

gå i helt motsatt riktning mot de förra. Som jag redan har nämnt anser jag emellertid att de förra förslagen inte bör genomföras.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken kan emellertid —

som de sakkunniga har framhållit — sägas vara orättvis mot den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Jag förordar därför att regeln slopas. Samtidigt bör emellertid övervägas om basbeloppsregeln även i fortsättningen bör systematiskt hänföras till bodelningsreglerna.

I det nya system som jag har förordat utgör basbeloppsregeln en regel

som garanterar den efterlevande maken att få en viss mängd av makarnas

egendom även om det skulle innebära en inskränkning av vad som skall tillfalla testamentstagare eller barn till den först avlidna maken som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall bli föremål för efter-

arv. Det gör att egendomen i fortsättningen får anses innehas med samma rätt som den egendom som den efterlevande maken ärver, dvs. med fri

förfoganderätt.

Vad en make förvärvar genom bodelning blir emellertid egendom som maken innehar med äganderätt. Basbeloppsregeln kan därför inte längre ses som en bodelningsregel utan bör i stället placeras som en arvsregel.

Den får till sin karaktär närmast liknas vid laglottsreglerna, som ju också syftar till att garantera att arvet till en viss del tillfaller vissa personer. Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd av basbeloppsregeln kan det innebära att barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. De får då ut en andel ur sin förälders kvarlå-

tenskap som motsvarar vad de gick miste om vid förälderns död genom

tillämpningen av basbeloppsregeln. Därvid skall emellertid också tas hän-

syn till att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan de båda dödsfallen. Denna fråga kommer jag att behandla närmare i specialmotiveringen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom barn till arvlåtaren

som denne har med någon annan än den efterlevande maken har rätt att få ut sitt arv genast vid den först avlidna makens död och andra bröstarvingar

kan ha fått ut en del av sitt arv genom att göra laglottsanspråk gällande mot Prop. 1986/87: 1 testamentstagare, bör som en ny grund för att frångå hälftendelning vid Arvsregler

efterarv anges att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har fått ut sitt arv.

Den nuvarande bestämmelsen om att efterarv inte skall förekomma, när

den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela boet efter den först avlidne, är orättvis mot den först avlidnes släktingar i

andra arvsklassen. Den bör därför avskaffas. Basbeloppsregeln kommer med de förslag som i övrigt läggs fram att få karaktären av en garantiregel.

Den skall garantera att den efterlevande maken får en viss del av makarnas

gemensamma bo. Den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som förvärvas med stöd av basbeloppsregeln kommer den efterlevande att få med fri förfoganderätt under sin livstid, med rätt till efterarv för den avlidna makens släktingar (bröstarvingar och — om sådana ej finns — arvingar i andra arvsklassen). Basbeloppsregeln får därmed närmast karaktären av en arvsregel av liknande slag som laglottsreglerna. Den bör därför placeras bland arvsreglerna.

2.5.7¶Allmänna arvsfondens arvsrätt

Mitt förslag: Allmänna arvsfonden utesluts från arvsrätt, om det vid en efterlevande makes död finns arvingar efter någon av de avlidna ma-

karna. Dessa ärver då hela boet.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 202 — 203).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan

erinran av praktiskt taget alla remissinstanser som har yttrat sig över

förslaget. Kammarkollegiet anser dock att det är tillräckligt att allmänna

arvsfonden har möjlighet att avstå från arv.

Skälen för mitt förslag: Om det inte finns någon arvsberättigad släkting till en avliden, går arvet enligt gällande rätt till allmänna arvsfonden (5 kap.

1 3 ärvdabalken). När en efterlevande make avlider kan det inträffa att det finns arvsberättigade släktingar till endast den ene av de båda avlidna

makarna. Om det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boet. Om det däremot är släktingar till den först avlidna maken (enligt

gällande rätt endast arvingar i andra arvsklassen), ärver dessa i princip

hälften av boet medan resten ärvs av allmänna arvsfonden.

Liksom de sakkunniga kan jag inte finna det naturligt att fonden ärver

något så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna.

Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för släktingarnas

och fondens del med gällande rätt bli helt beroende av vilken make som Prop. 1986/87: 1

avlider först, en ordning som synes irrationell. Arvsregler

Jag förordar således att, om det vid den efterlevande makens död finns

arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, hela kvarlåtenska-

pen skall tillfalla dessa.

2.5.8¶Rätt till arv för arvingar i tredje arvsklassen

Mitt förslag: Inga ändringar görs i fråga om arvsrätten för arvingar i

tredje arvsklassen.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-

tänkandet s. 439-440). Tre av de sakkunniga anser dock att kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen bör begränsas (se betänkandet s. 491).

Remissinstanserna: Ingen har närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt ingår i tredje arvsklas-

sen far- och morföräldrar och deras barn. Så länge det finns någon arvinge

kvar som tillhör första elier andra arvsklassen är arvingarna i tredje arvsklassen uteslutna från arv. Detsamma gäller om den avlidne efterlämnar

make. Frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvs-

klassen har aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte (mot. 1982/83: 895). I motionen framhålls att det står var och en

fritt att genom testamente överlåta kvarlåtenskap till släktingar som står

vederbörande nära.

I sitt betänkande med anledning av motionen uttalade lagutskottet (LU 1982/83: 32) att släktbanden hade tunnats ut och familjebegreppet blivit snävare sedan den nuvarande kretsen av arvsberättigade bestämdes år

1928. Utskottet ansåg därför att en arvsrätt utanför den trängre familjekret-

sen inte längre var motiverad. I de fall då det råder ett nära förhållande

mellan en arvlåtare och någon mer avlägsen släkting har arvlåtaren — även

om arvsrätten inskränks — som regel möjlighet att genom testamente

förordna att kvarlåtenskapen skall tillfalla släktingen. Utskottet förordade därför att frågan om en begränsning av arvsrätten

övervägdes på nytt. Enligt utskottet var det angeläget med nordisk rättslik-

het på området. Översynsarbetet borde därför ske i nordiskt samarbete. Några ledamöter av utskottet ansåg dock att kretsen av arvsberättigade

inte borde inskränkas. Riksdagen biföll emellertid vad utskottets majoritet hade anfört (rskr 1982/83: 313).

Som lagutskottet har framhållit har de förändrade samhällsförhållandena medfört att det inte längre framstår som lika angeläget som förr med arvsrätt för släktingar i tredje arvsklassen. Å andra sidan bör beaktas att

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

det i fall då föräldrarna inte är i livet många gånger råder en stor samhörig-

het med far- och morföräldrar eller andra släktingar i tredje arvsklassen. Sambor Om arvlåtaren var underårig eller i övrigt saknade rättslig handlingsför-

måga, har han eller hon inte heller haft möjlighet att genom testamente förordna om sina tillgångar. Det torde f.ö. vara ovanligt att så pass unga

arvlåtare som det i regel måste vara fråga om när det gäller arv till far- och morföräldrar har upprättat testamente, även om de i och för sig har kunnat

göra det.

Det kan vidare påpekas att arvingar i tredje arvsklassen har arvsrätt i de

andra nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningar som har hållits i

detta lagstiftningsärende har det framkommit att det i dessa länder inte

finns något intresse för att ändra lagstiftningen i denna del.

Av dessa skäl har jag stannat för att någon ändring i arvsrätten för

arvingar i tredje arvsklassen inte bör göras f.n.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: I övriga nordiska länder finns

f.n. inte något intresse för att inskränka kretsen av arvsberättigade släk-

tingar. Det är önskvärt med nordisk rättslikhet när det gäller arvsrätten.

Framför allt av detta skäl bör nuvarande arvsrätt för arvingar i tredje arvsklassen behållas tills vidare.

2.6 Sambor 2.6.1 Inriktningen av en lagreglering för sambor

Mitt förslag: En begränsad lagreglering av sambors förhållanden bör i huvudsak avse sambornas gemensamma bostad och bohag. Reglering-

en skall, åtminstone tills vidare, omfatta endast fall då en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-

tänkandet s. 87—88, 114-118 och 134-142).

Remissinstanserna: Familjelagssakunnigas förslag lämnas i allmänhet utan

erinran. Några remissinstanser anser dock att regleringen bör göras mer

omfattande än de sakkunniga har föreslagit. Vidare förordar en remissinstans att även homosexuellas samboförhållanden bör regleras.

Skälen för mitt förslag: F.n. gäller endast på en punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde till den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt; se beträf-

fande makar lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars

gemensamma bostad och beträffande ogifta samboende lagen (1973: 651)

om ogifta samboendes gemensamma bostad. När riksdagen 1973 beslöt att Prop. 1986/87: 1 införa dessa enhetliga regler uttalade den samtidigt (LU 1973: 20 s. 74—75) Sambor att det från flera synpunkter är önskvärt att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet människor. Riksdagen framhöll dock att samhället måste räkna med som en realitet att det även i fortsättningen kommer att finnas kvinnor

och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstiftaren måste ta hänsyn till detta. Det kan visserligen hävdas att de som väljer att ställa sig utanför det juridiska system för samlevnad som samhället tillhandahåller, äktenskapet, själva bör svara för att genom avtal ordna sina mellanhavanden på ett lämpligt sätt. Erfarenheterna av samboförhållanden visar emellertid att avtal förekommer i mycket liten utsträckning. Ofta är det först vid upplösning av samboförhållandet som parterna blir medvetna om behovet av

regler rörande sina mellanhavanden. De allmänna civilrättsliga regler som annars gäller ger inte tillräcklig vägledning i upplösningssituationen. Det

behövs därför särskilda regler för sambor som tar sikte på denna situation.

Genom samlivet med gemensamt hushåll och uppbyggandet av ett gemensamt hem sker en faktisk sammanflätning av sambornas ekonomi. De regler som behövs bör således ge vägledning för upplösningen av det gemensamma hemmet, dvs. av gemensamt bohag och bostad. Även beho-

vet av ett begränsat efterlevandeskydd som tar sikte på sådan egendom bör

beaktas.

En lagstiftning som tillhandahåller en lösning på det nu angivna proble-

met med sambors gemensamma hem befattar sig endast med vad som ur praktisk synvinkel är oundgängligt. De flesta remissinstanserna har anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning att lagregleringen om sambor i princip

inte bör avse ytterligare frågor. Jag delar den uppfattningen. Som jag redan

har anfört i avsnitt 2.1 bör en lagreglering av sambors förhållanden begrän-

sas till vad som från praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. Sam-

borna har alltid möjlighet att själva genom inbördes avtal, testamente och

försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer att stå utanför det av

samhället reglerade äktenskapssystemet. Liksom de sakkunniga (betän-

kandet s. 117 f) förutsätter jag att information om den nya lagstiftningens

innehåll, och särskilt om skillnaderna mellan reglerna om äktenskap och

reglerna om sambo-förhållanden, lämnas via massmedia och i skolorna. Därvid bör också kunna klargöras vilket individuellt utformat skydd som

sambor bör tänka på att själva skaffa sig genom avtal etc.

Liksom de sakkunniga anser jag att den lagreglering som behövs endast skall avse ogifta samboende som sammanlever under äktenskapsliknande

förhållanden. Det torde inte föreligga något större praktiskt behov av att reglera den ekonomiska gemenskap som kan uppkomma mellan två perso-

ner som delar hem och hushåll utan att ha den särskilda gemenskap som

kännetecknar äktenskap elier äktenskapsliknande samlevnad. Två vuxna

syskon eller två släktingar ur skilda generationer torde, även om de delar Prop. 1986/87: 1

hem och hushåll, normalt hålla reda på vad var och en har förvärvat och Sambor

fortlöpande avväga varandras insatser för gemenskapen. Om de skulle

välja att flytta från varandra torde det i allmänhet inte finnas skäl att ingripa med några skyddsregler för en ekonomiskt svagare part. Rör det sig om personer som inte är i nära släkt är det än mer sannolikt att deras

ekonomiska mellanhavanden kan klaras av utan särskild lagstiftning.

Lagregleringen bör inte heller omfatta den situationen att en gift kvinna eller man inte längre sammanlever med sin make utan med någon annan.

Annars skulle kollisioner kunna uppkomma med de rättsregler som gäller

för gifta. Principen bör i stället vara att äktenskapet skall ha upplösts innan

särskilda regler om samboförhållanden kan vinna tillämpning.

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen att

homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Familjelagssakkunniga ansåg att det utredningsarbete om homosexuell samlevnad som

pågick när de sakkunniga lade fram sitt betänkande inte borde föregripas.

De sakkunniga tog därför inte ställning till om homosexuella samboende skulle omfattas av den nya lagregleringen.

Numera föreligger betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället, som har avgetts av utredningen (S 1977: 21) om de homosexuellas situation i samhället. I betänkandet läggs fram förslag om att homosexuella

samboende skall likställas med heterosexuella, så att alla lagregler som

gäller för heterosexuella samboende även skall tillämpas på homosexuella.

Betänkandet remissbehandlas f. n. Enligt min mening bör ställning till frågan huruvida de homosexuella samboende bör omfattas av den nya lagstiftningen för sambor tas först i

samband med att de förslag som läggs fram i sistnämnda betänkande

prövas efter remissbehandlingen. Jag föreslår därför att lagregleringen nu begränsas till heterosexuella samboförhållanden. I denna fråga har jag

samrått med chefen för socialdepartementet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De regler som behövs för

sambor bör ge vägledning för upplösningen av deras gemensamma hem. I övrigt finns det inte något nämnvärt praktiskt behov av regler för sambor.

Frågan om reglering av homosexuellt samboende bör tas upp först i sam-

band med behandlingen av betänkandet från utredningen om de homosex-

uellas situation i samhället.

2.6.2¶Sambors bostad och bohag Prop. 1986/87: 1

Sambor

Mitt förslag: Bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemen-

samt begagnande skall, när samlevnaden upphör, på enderas begäran

fördelas mellan dem genom bodelning. Vid bodelningen skall från vad en sambo har av sådan egendom avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när samlevnaden upplöstes. För skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget

skall sambon få täckning ur denna egendom endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom. Vad som återstår av bostaden och bohaget efter skuldtäckningen skall läggas samman, varefter värdet

därav delas lika mellan samborna. Likadelningen av bostad och bohag

skall kunna jämkas på samma grunder som för makar. För sambor skall vidare beträffande egendom som omfattas av likadelningen gälla i princip samma lottläggnings- och rådighetsregler som för makar.

Familjelagssakkunnigas förslag: Vid upplösningen av samlevnaden mellan sambor skall beträffande bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt bruk eller som någon av dem innehar med hyres- eller bostadsrätt

gälla samma regler som för makar. När samlevnaden upphör, skall bostad

och bohag som har förvärvats för gemensamt bruk på begäran av en av

samborna fördelas mellan dem genom bodelning (se betänkandet s. 132 —

134 och 142 — 161).

Remissinstanserna: De flesta är positiva till tanken på regler om fördelning-

en av det gemensamt uppbyggda hemmet vid upplösning av samlevnaden mellan ogifta samboende. Uppfattningarna går däremot isär när det gäller utformningen av fördelningsreglerna. De sakkunnigas förslag har — liksom

när det gäller deras motsvarande förslag beträffande makar — kritiserats

främst för att det inte har beaktat borgenärernas intressen.

Skälen för mitt förslag: Som jag nyss har nämnt gäller f.n. endast på en

punkt enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde till den gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt. De sakkunniga har föreslagit att de enhetliga reglerna skall

utvidgas till att omfatta alla former av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Sådan bostad och sådant bohag skall enligt de

sakkunnigas förslag anses innehas med samäganderätt, när samlevnaden mellan de samboende upphör. Det spelar därvid ingen roll om de sam-

boende är gifta med varandra eller endast sammanlever under äktenskaps-

liknande förhållanden. De sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt som jag har redovisat i avsnitt 2.3 skall alltså avse även sambor.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att det normalt är motiverat att det gemensamt uppbyggda hemmet delas mellan parterna vid en upplösning av

samlevnaden. Vad jag tidigare har anfört om den ekonomiska samman- Prop. 1986/87: 1 flätning som uppstår mellan parterna i ett samlevnadsförhållande utgör ett Sambor starkt skäl för detta. Vad jag har anfört om de sakkunnigas förslag beträffande makar i avsnitt 2.3 gäller emellertid i huvudsak även beträffande sambor. BL. a. hänsynen till borgenärerna medför således att frågan om fördelningen av det gemensamt uppbyggda hemmet som jag ser det inte lämpligen bör lösas på det sätt som de sakkunniga har föreslagit. Den lösning som i stället väljs bör vara så utformad att vad som delas mellan samborna är den egendom som återstår av det gemensamt uppbyggda hemmet sedan borgenärernas fordringar har täckts. Det är därmed inte sagt att skuldtäckningen alltid, eller ens i de flesta fallen, skall ske ur egendom som ingår i det gemensamt uppbyggda hemmet. Som jag strax skall återkomma till kan det ofta vara rimligare att skuldtäckningen sker med annan egendom som en sambo har. När det gäller makar kan — som jag har framhållit i avsnitt 2.3 — fördelningen i de flesta fallen ske med hjälp av de vanliga giftorättsreglerna. För sambor finns däremot inte några fördelningsregler i gällande rätt. Vad saken gäller är därför att för dem skapa ett regelsystem som för sambor ger samma fördelning av det gemensamma hemmet som giftorättsreglerna medför för makar. Det är därför naturligt att ta giftorättsreglerna till utgångspunkt för ett resonemang om fördelningsregler för sambor. Det är också värdefullt att reglerna för sambor så mycket som möjligt kommer att likna reglerna för makar när det gäller det gemensamma hemmet. Som jag har nämnt i avsnitt 2.1 är det ovanligt numera att ett äktenskap ingås utan att parterna dessförinnan har sammanbott någon tid under äktenskapsliknande förhållanden. Om fördelningsreglerna är i stort sett desamma för sambor som för makar, undviks de tröskeleffekter som annars kunde uppstå vid vigseln. En utgångspunkt för mig är som redan har framgått att fördelningen när det gäller sambor endast bör omfatta det gemensamt uppbyggda hemmet. Detta blir en betydelsefull skillnad i förhållande till giftorättssystemet som i princip omfattar all egendom som makar har. Såvitt gäller den tekniska konstruktionen av ett nytt system får detta betydelse bl. a. för skuldtäckningen. Vid bodelning mellan makar delas endast nettogiftorättsgodset, dvs. i princip vad som återstår av makarnas sammanlagda giftorättsgods sedan vardera maken ur sitt giftorättsgods har tilldelats egendom till täckning av sina skulder. Vid en delning av sambors gemensamt uppbyggda hem (bostad och bohag) kan denna princip inte tillämpas, eftersom skulderna ofta är sådana att det är rimligt att de täcks med egendom som inte ingår i bodelningen. Om t. ex. den ena parten i ett samboförhållande har skaffat sig en skuld för att finansiera ett inköp av aktier, är det inte rimligt att han eller hon får avräkna den skulden mot den egendom som ingår i det

gemensamt uppbyggda hemmet och därmed minska den egendom som den

andra sambon skall få del i. Sambor En möjlighet skulle då kunna vara att tillåta avräkning endast av skulder

som är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som ingår i det gemensamt uppbyggda hemmet. En sådan reglering kan dock — på samma sätt som de sakkunnigas förslag om en presumerad samäganderätt — kritiseras bl. a. för bristande hänsyn till borgenärernas intressen. Inte ens om avräkningen får avse även andra skulder som är hänförliga till egendom

som skall delas än sådana som är förenade med särskild förmånsrätt skulle

borgenärsintressena kunna sägas vara tillräckligt tillgodosedda.

Lösningen bör därför i stället inriktas på ett system som generellt innebär att skuldtäckningen i första hand sker ur den egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte kan hänföras till någon särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inte skall ingå i delningen. Först om den egendom som inte skall ingå i delningen inte räcker till för att täcka dessa skulder, bör det vara möjligt att ta i anspråk den egendom som skall ingå i delningen. Härigenom skyddas den andra parten i samboförhållandet utan att borgenärsintressena åsidosätts. Lag-

tekniskt kan saken utformas så att egendom som ingår i det gemensamma hemmet inte får tas i anspråk för att täcka annan skuld än sådan som är

förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller som annars är hänförlig till denna, förrän den skuldsatta sambon visar att täckning för skulden inte kan erhållas ur den egendom som inte skall ingå i delningen.

Vad som återstår av det gemensamt uppbyggda hemmet efter skuldtäckningen bör delas mellan parterna. Liksom enligt giftorättssystemet bör

hälftendelning vara det normala. De jämkningsregler som jag har förordat

för makar (se avsnitt 2.2.2) bör emellertid kunna tillämpas också för

sambor. Även vid ett samboende mellan ogifta kan det nämligen i undantagsfall vara oskäligt att någon av samborna vid samlevnadens upplösning skall lämna egendom till den andra i en omfattning som följer av regeln om hälftendelning. Oskäligheten kan bero på sambornas ekonomiska förhållanden, t.ex. att bostad och bohag utgör den ena partens enda egendom

medan den andra parten har egendom till betydande värde av sådant slag

som inte skall ingå i delningen men som har förvärvats under samlevnaden.

Även samlevnadens längd kan ha betydelse. Om samlevnaden har varat

endast kort tid, kan det vara oskäligt att halva värdet av en av den ena

parten under samlevnaden förvärvad familjebostad skall tillfalla den andra parten. Även omständigheterna i övrigt bör beaktas. En helhetsbedömning

bör alltså ske beträffande sambornas förhållanden. Jämkningsförutsättningarna bör således vara desamma som för makar. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

En annan fråga är om sambornas gemensamma bostad och bohag bör omfattas av hälftendelningsreglerna även när egendomen har förvärvats av den ena parten före samlevnaden. För makar gäller ju redan enligt gällande

rätt att egendomen omfattas av giftorättssystemet oberoende av om den är Prop. 1986/87: 1 anskaffad före eller efter vigseln och oavsett om den är förvärvad för Sambor gemensamt begagnande eller utan tanke på en samlevnadssituation. Jag har inte föreslagit någon ändring i gällande rätt på den punkten. En fullständig paralleilitet med giftorättssystemet skulle därför kräva att även bostad och bohag som parterna för med sig in i ett samboförhållande skulle omfattas av den nya hälftendelningsregeln. Familjelagssakkunniga har ansett att endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande borde omfattas av den nya delningsregeln (den presumerade samäganderätten i de sakkunnigas förslag). Som skäl har de sakkunniga åberopat att den ekonomiska gemenskap som uppstår mellan två sambor skapas i och med att egendomen förvärvas för gemensamt begagnande. Vad var och en för med sig i boet bör därför enligt de sakkunniga inte omfattas av hälftendelningen, om inte egendomen har förvärvats med tanke på den kommande samlevnadsgemenskapen. Jag delar de sakkunnigas uppfattning i detta avseende. Att jag för makar har förordat att det system som gäller f. n. skall behållas har, som jag har framhållit i avsnitt 2.2.1, motiverats av att äktenskapsreglerna skall gälla för såväl långvariga som kortvariga äktenskap och att det efter ett inte alltför kortvarigt äktenskap blir svårt att hålla reda på vilken egendom som är hänförlig till den ena eller den andra kategorin. Oskäliga resultat av detta kan korrigeras genom jämkningsreglerna, särskilt vid kortvariga äktenskap. Därtill kommer att reglerna för makar skall gälla i princip all egendom, inte bara bostad och bohag. För sambor bör det däremot normalt vara lättare att särskilja vilken egendom ur det gemensamma hemmet som har förvärvats för gemensamt begagnande. Samboförhållanden är ju ofta ganska kortvariga. Reglerna bör också utan svårighet kunna tillämpas vid längre samboförhållanden. Det torde få ankomma på den part som påstår att egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande att styrka det. Om förvärvet har skett efter den tidpunkt då samlevnaden visas ha inletts, torde dock förvärvet böra anses ha skett för gemensamt begagnande. Om egendomen därefter har använts som gemensam permanentbostad eller har använts som bohag i den gemensamma bostaden, bör förutsättningarna för en tillämpning av delningsreglerna vara uppfyllda. Det bör dock framhållas att egendom som är avsedd för den ena sambons personliga bruk inte bör omfattas av bestämmelserna om delning, eftersom den inte gärna kan sägas vara förvärvad för gemensamt begagnande. Tidpunkten för inledandet av samlevnaden kan ibland behöva fastställas mera noggrant. Om parterna inte kan komma överens om tidpunkten, bör den dag då de har kyrkobokförts på gemensam adress kunna användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning. Den bostad och det bohag som en sambo har före inledandet av samlevnaden och som har anskaffats utan tanke på denna bör således inte omfat-

tas av den nya hälftendelningen. Det kan emellertid tänkas att sådan - Prop. 1986/87: 1 egendom under samlevnaden byts ut mot annan av samma slag, t. ex. att Sambor en familjebostad byts mot en ny. 1 sådana fall har den nya bostaden förvärvats för gemensamt begagnande och skall alltså ingå i det som skall delas lika. Om detta skulle vara oskäligt mot den ena parten, t. ex. därför att samlevnaden kort tid därefter upphör, får det rättas till med hjälp av jämkningsreglerna.

När egendom erhålls genom arv eller testamente torde man mera sällan kunna hävda att egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Det kan däremot vara fallet med gåva, oavsett om denna har givits till den ena eller den andra av de båda samboende.

Vad jag hittills har berört har avsett delningen av värdet av det gemensamt uppbyggda hemmet. När det därefter gäller lottläggningen bör samma regler gälla som vid bodelning mellan makar. För att säkerställa egendomen behövs vidare rådighetsregler beträffande sådan bostad och sådant bohag som omfattas av delningen. De bör också säkerställa bostad som omfattas av övertaganderätten. Dessa rådighetsregler kan därför i huvudsak ges samma utformning som för makar.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Den ekonomiska sammanflätning som uppstår mellan en man och en kvinna som utan att vara gifta bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden motiverar att det hem som de gemensamt har byggt upp delas lika mellan dem i fall då deras samboförhållande upplöses. Om en sådan likadelning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadstidens längd samt till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, bör den kunna jämkas. Eftersom grunden för införandet av delningsregeln är att det är den gemensamma egendomen som skall delas, bör endast bohag och bostad som har förvärvats för gemensamt begagnande omfattas av delningsregeln. Bostad och bohag som har förvärvats före samlevnaden utan tanke på denna skall därför inte omfattas av delningsanspråken, även om egendomen under samlevnaden har använts av samborna som gemensam bostad eller gemensamt bohag.

Hänsynen till sambornas borgenärer kräver att de samboendes skulder först skall erhålla täckning ur respektive sambos egendom innan någon delning av återstoden av det gemensamt uppbyggda hemmet får ske. Därför skall delningen omfatta endast vad som återstår efter skuldtäckningen. Skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i den egendom som skall delas och som inte heller annars är hänförliga till denna egendom bör dock kunna täckas med denna endast om den skuldsatta sambons övriga egendom inte räcker till för att täcka skulden.

För att säkerställa delnings- och övertagandeanspråk beträffande gemensam bostad och gemensamt bohag behövs regler som inskränker ägarens rätt att utan den andra sambons samtycke förfoga över egendomen. Dessa regler kan utformas på i stort sett samma sätt som för makar.

Sambor

Mitt förslag: Sambor skall kunna avtala att de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande inte skall gälla i deras fall. De skall också kunna avtala att egendom, som de äger tillsammans och som inte utgör sådan bostad eller sådant bohag som enligt lagen skall bli föremål för bodelning, skall delas mellan dem genom bodelning för det fall att samlevnaden upphör.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i följande avseenden. Sambor skall inte kunna generellt avtala bort de särskilda reglerna om bodelning av bostad och bohag (se betänkandet s. 153 — 155 och 253). Tre av de sakkunniga anser dock att det skall kunna ske (se betänkandet s. 481). — Om samborna är överens i alla delar skall de enligt de sakkunniga kunna göra bodelning redan under samboendetiden. Resultatet av en sådan bodelning bör bli att egendom som en sambo då erhåller inte skall ingå i en bodelning som sker senare (se betänkandet s. 255).

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans biträder de sakkunnigas förslag om att sambornas avtalsfrihet i detta hänseende skall inskränkas. Att samborna skall kunna göra bodelning redan under samboendetiden synes däremot i allmänhet godtas av remissinstanserna, även om flertalet av dem inte direkt har uttalat sig i den frågan. Remissinstanserna stöder vidare tanken att samborna skall få möjlighet att avtala att egendom som de äger med samäganderätt skall delas genom bodelning.

Skälen för mitt förslag: Gällande rätt innehåller inga särskilda bestämmelser om egendomsordningen i ett förhållande mellan sambor. Man är i stället hänvisad till allmänna regler för att finna lösningar på de problem som kan uppstå vid tvist mellan parterna om egendomen och dess fördelning vid upplösning av samlevnaden. Detta innebär också att, om samborna genom avtal har reglerat att egendom som de förvärvar under samlevnaden skall fördelas mellan dem vid en upplösning av samlevnaden, de förvärv av egendom som därvid sker inte kan anses utgöra familjerättsliga förvärv utan i stället måste anses vara förmögenhetsrättsliga förvärv.

Genom de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt om bodelning av egendom som ingår i det av samborna gemensamt uppbyggda hemmet skapas ett begränsat system för egendomsfördelning vid upplösning av deras samboförhållande. De nya reglernas uppgift är närmast att verka som ett skydd för den ekonomiskt svagare parten i detta förhållande. Detta skydd får sin egentliga betydelse i sådana fall — som kanske är de vanligaste — då parterna har flyttat samman utan att närmare överväga

eller genom avtal reglera de ekonomiska förhållanden som uppstår genom samlevnaden. Sådana sambor som har upprättat avtal om egendomsförhål- Sambor

landena under samlevnaden och vid en eventuell upplösning av denna har

troligen noga övervägt hur de önskar ordna sina mellanhavanden. Det är

inte säkert att de nya lagreglerna innehåller den lösning som sådana sam-

bor eftersträvar.

I en del fall kan det säkert vara så att sambor av olika skäl känner behov av att bibehålla fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan och att de därför inte önskar den — om än begränsade — egendomsfördelning som de

nya reglerna om bostad och bohag medför vid upplösning av samlevnaden.

Även för dem skulle de nya reglerna vara ett hinder.

Enligt min mening är det värdefullt att bibehålla möjligheterna för sambor att fritt utforma sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som passar varje enskilt par bäst. Härigenom kan man undvika att parter som

är överens om att hålla sina egendomsförhållanden åtskilda tvingas in i ett

slags egendomsgemenskap. Lika väl som makar med de lösningar som jag har förordat får möjlighet att även i fortsättningen genom äktenskapsförord avtala om egendomsförhållandena i äktenskapet, bör sambor ha möjlighet att genom avtal ordna sina egendomsförhållanden på det sätt som de

gemensamt önskar. Detta framstår som helt naturligt med de från de

sakkunnigas förslag något avvikande lösningar som jag har förordat när det gäller reglerna om sambors bostad och bohag.

Jag anser således att det bör vara möjligt för sambor att genom avtal frigöra sig från de särskilda reglerna om delning av bostad och bohag. Däremot bör sådana avtal inte kunna medföra att de regler om övertagan-

derätten till bostad som finns redan i gällande rätt sätts ur spel. Dessa regler är inte några regler om fördelning av egendomsvärden utan avser att

efter behovsprövning tillgodose behovet av bostad för en sambo efter upplösningen av samlevnaden. Reglerna bör därför i denna del vara tving-

ande, dvs. inte kunna avtalas bort.

Ett avtal om att de nya lagreglerna inte skall gälla innebär att det skydd

som lagstiftningen är avsedd att ge den ekonomiskt svagare parten kan

sättas ur spel. Det bör därför krävas att avtalet ges en fastare form. Ett

sådant avtal bör kräva skriftlig form och vara undertecknat av båda parterna. Jag återkommer närmare till detta i specialmotiveringen.

De nya regler om fördelning av bostad och bohag vid upplösning av samlevnaden som jag har förordat innebär bl.a. att de förvärv som en

sambo gör med stöd av dessa regler blir av familjerättsligt slag. Om

däremot en sambo gör andra förvärv i samband med upplösningen, grundade på avtal mellan samborna, faller dessa utanför de familjerättsliga

förvärvens krets. Ett avtal mellan sambor kan exempelvis inte med familjerättslig verkan medföra att all parternas egendom skall ingå i en framtida

bodelning. För sambor blir det i fråga om annan egendom än bostad och

bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande fortfarande nödvän-

digt att använda de förmögenhetsrättsliga avtalsformerna för att åstadkom- Prop. 1986/87: 1 ma en övergång av äganderätt mellan dem. I likhet med de sakkunniga Sambor anser jag att systemet skulle bli alltför lösligt och inbjuda till missbruk på borgenärernas bekostnad, om man intog motsatt ståndpunkt och tillät samborna att efter fritt val överföra även annan egendom mellan sig på familjerättslig väg.

När det däremot gäller att upplösa samäganderätt till viss egendom som samborna har kan det, som de sakkunniga har framhållit, vara praktiskt att göra det genom bodelning. Härigenom kan man undvika det opraktiska förfarande enligt samäganderättslagen som annars måste tillämpas, nämligen normalt försäljning av egendomen på offentlig auktion. Om samborna äger egendom tillsammans, bör de sålunda enligt de sakkunniga ha möjlighet att avtala att sådan egendom skall delas mellan dem genom bodelning vid upplösning av samlevnaden. Eftersom det i detta fall i princip inte är fråga om en överföring av egendom mellan parterna utan endast om en utbrytning av vardera partens del i egendomen, förordar jag att en sådan möjlighet införs. Om ytterligare egendom genom sådana avtal dras in i bodelningen, bör samma regler gälla för sådan egendom som för bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Härigenom tillgodoses bl. a. skyddet för sambornas borgenärer.

De sakkunniga har också föreslagit att samborna — om de är överens i alla delar — skall kunna göra bodelning mellan sig redan under samboendetiden utan att en upplösning av samlevnaden är aktuell. Som skäl har de sakkunniga åberopat att det för sambor kan vara av värde att ha en möjlighet att reda upp ägarförhållandena mellan sig och att de — om de inte kunde göra bodelning under samboendetiden — lätt skulle kunna åstadkomma samma resultat genom att tillfälligt flytta isär för att få bodelning.

Den lösning som jag har förordat beträffande sambors bostad och bohag syftar till att trygga en ekonomiskt svagare parts ställning när samboförhållandet upplöses. Så länge förhållandet består finns det däremot enligt min mening inte skäl att acceptera familjerättsligt grundade överföringar mellan samborna. Sådana överföringar får i stället ske i förmögenhetsrättslig ordning. De sakkunnigas förslag kan också medföra att en sambo genom att begära bodelning under sambotiden skulle kunna undandra egendom som tillhör den andra sambon från dennes borgenärer. En sådan lösning kan, som jag tidigare flera gånger har framhållit, inte godtas. Jag anser därför att det saknas anledning att införa regler som möjliggör för sambor att göra bodelning redan under samboendetiden. De sakkunnigas farhågor för att reglerna skulle kringgås genom tillfällig särlevnad väger enligt min mening inte särskilt tungt med den lösning som jag har förordat beträffande fördelning av bostad och bohag. Skuldtäckningsreglerna gör att ett sådant kringgående av reglerna sällan framstår som meningsfullt.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För att sambor skall få full

frihet att även i fortsättningen ordna sina ekonomiska mellanhavanden på Sambor

det sätt som de själva önskar bör de ges möjlighet att avtala att lagens

regler om fördelning av bostad och bohag som har förvärvats för gemen-

samt begagnande inte skall gälla i deras fall. I syfte att förenkla fördelning-

en av samägd egendom bör de även få möjlighet att avtala att sådan

egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. De bör dock inte

kunna genomföra bodelning redan under samboendetiden.

2.6.4¶Efterlevandeskydd vid en sambos död

Mitt förslag: Om en av samborna dör, skall den andra sambon alltid ha

rätt att efter avdrag för skulder få så mycket av vad som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande

att det — så långt det räcker — i värde motsvarar två gånger det vid

tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se be-

tänkandet s. 206).

Remissinstarserna: Endast en remissinstans är tveksam till behovet. En annan remissinstans anser att ett arvsrättsliknande institut bör införas även för sambor.

Skälen för mitt förslag: När det gäller makar har skyddet för den efterle-

vande utformats som en arvsrätt förenad med en garantiregel som ger den efterlevande ett visst minimum av egendom (den till arvsrätten överförda

basbeloppsregeln; se avsnitt 2.5.4). Familjelagssakkunniga har ansett (betänkandet s. 205 f) att det inte bör införas någon rätt för sambor att ärva varandra. Enligt de sakkunniga har upplösning genom den enas död inte

samma omfattning och betydelse vid samboende mellan ogifta som vid

äktenskap. De sakkunniga har framhållit att de flesta äktenskapen upp-

löses genom den ena makens död under det att sådana sambor som varken

separerar eller gifter sig med varandra utan bor tillsammans som ogifta så länge båda lever torde vara i klar minoritet. Jag anser liksom de sakkunniga att det inte är lämpligt att införa någon

generell inbördes arvsrätt för sambor. Enligt min mening kan det emellertid otvivelaktigt finnas fall av långvarigt samboende där den efterlevande

med skäl kan sägas ha anspråk på samma arvsrättsliga ställning som en make. Dessa fall är dock sannolikt relativt få. Dessa sambor kan vidare

antas ha gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform. Det kan därför antas att de i regel också har övervägt om de genom testamente skall skapa

sig ett efterlevandeskydd. Med hänsyn härtill och eftersom det inte är Prop. 1986/87: I någon lämplig ordning att efter särskild prövning av varaktigheten och Ikraftträdande övriga omständigheter tillerkänna den efterlevande arvsrätt i vissa fall har jag liksom de sakkunniga stannat för att inte förorda någon inbördes arvsrätt för sambor.

Den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande skall, enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.6.2, vid upplösning av samlevnaden delas i princip lika mellan samborna. Om upplösningen sker på grund av dödsfall kan det ibland tänkas att den avlidne är ägare till huvuddelen av den egendom som skall delas och att värdet av denna är lågt. I sådana fall kan ett tillgodoseende av den avlidnes arvingars och testamentstagares anspråk medföra att den efterlevande sambon inte får behålla särskilt mycket av det gemensamma hemmet.

Även om sambor har möjlighet att upprätta testamente till förmån för : varandra kan det — bl. a. med hänsyn till möjligheterna att återkalla sådana testamenten — finnas skäl att skapa ett minimiskydd för sambor när det gäller egendom som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande.

Härigenom kan en efterlevande sambo skyddas mot att den i ett hem nödvändigaste egendomen går förlorad för den efterlevande vid arvskiftet i den mån den har anskaffats för gemensamt begagnande. Med hänsyn tiil att rätten skall gälla i alla samboförhållanden — även relativt kortvariga — är det emellertid nödvändigt att begränsa skyddsregelns räckvidd till en måttlig ekonomisk nivå. De sakkunnigas förslag att skyddsnivån skall sättas till ett värde motsvarande två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring har godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att den nivån är lämpligt avvägd. Den nya skyddsregeln bör således innebära att den efterlevande sambon alltid skall ha rätt att ur den egendom som skall delas — så långt den räcker — få ut så mycket att det i värde motsvarar minst två basbelopp.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det behövs en regel som garanterar att en efterlevande sambo får ut ett visst minimivärde av egendom ur den del av det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande. Eftersom regeln bör vara lika för alla sambor och således gälla även vid kortvariga samboförhållanden, bör värdet hållas på en måttlig ekonomisk nivå. Den bör sättas till motsvarande två basbelopp.

2.7¶Ikraftträdande

Bestämmelser om äktenskapsbalkens ikraftträdande och om upphävande av giftermålsbalken samt övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen, liksom följdändringar i andra lagar avser jag att ta upp senare i en särskild remiss till lagrådet. Arbetet på en sådan remiss pågår f.n. i

justitiedepartementet. Såvitt nu kan bedömas bör äktenskapsbalken träda i Prop. 1986/87: I

kraft den I januari 1987. Kostnader

Den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem samt ändringarna i ärvdabalken bör träda i kraft samtidigt med äktenskapsbalken. För änd-

ringarna i ärvdabalken behövs vissa övergångsbestämmelser. Om arvlå-

taren har avlidit före ikraftträdandet, bör äldre lag tillämpas även därefter. Vid efterarv bör dock den utökade arvsrätten för de avlidna makarnas släktingar enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.5.7 gälla, även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet. En sådan undantagsregel drabbar inte någon enskild person utan endast allmänna arvsfonden.

2.8 Kostnader och resursbehov

De föreslagna lagändringarna torde inte medföra några särskilda kostnader eller i övrigt något utökat resursbehov för det allmänna.

Jag har redan tidigare framhållit att de nya reglerna medför ett behov av information till allmänheten. Det kan ske dels genom modernisering av

redan befintligt informationsmaterial på familjerättens område, dels genom

en särskild informationsinsats i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Dessa informationsinsatser kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

3¶Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1. äktenskapsbalk,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om sambors gemensamma hem.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4¶Specialmotivering

I det följande används förkortningarna ÄktB för äktenskapsbalken, GB för giftermålsbalken och ÄB för ärvdabalken.

4.1 Förslaget till äktenskapsbalk

ÄktB består av fyra avdelningar, vilka i sin tur har delats in i kapitel. I första avdelningen finns allmänna bestämmelser (1 kap.), i den andra bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning (2-5 kap.), i den tredje regler om makars ekonomiska förhållanden (6—-13 kap.) och i den fjärde rättegångsbestämmelser (14-18 kap.).

Bestämmelserna i andra avdelningen och i det första kapitlet i den tredje Prop. 1986/87: I avdelningen (6 kap.) innehåller inte några egentliga nyheter jämfört med I kap. I $ ÄktB gällande rätt. Bestämmelserna har dock moderniserats språkligt.

De sakliga förändringarna i förhållande till GB avser makars egendomsförhållanden, framför allt reglerna om bodelning. Detta har medfört att första och tredje avdelningarna (med undantag för 6 kap.) har fått ett innehåll som i betydande omfattning avviker från gällande rätt. Till följd härav har även ändringar gjorts i rättegångsbestämmelserna i fjärde avdelningen. Systematiken i regelsystemet har samtidigt gjorts om för att det skall bli lättare att tillgodogöra sig bestämmelserna.

En förteckning över vilka bestämmelser i GB som har motsvarighet i

ÄktB har tagits in i bilaga 5.

Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

Som de sakkunniga har framhållit är det lämpligt att ÄktB inleds med ett kapitel som innehåller de grundläggande principerna om äktenskap och vars föreskrifter således tillsammans anger innebörden av begreppet äktenskap.

Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

Ofr I kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, anges vilka som kan ingå äktenskap och vilka som är att anse som makar.

De sakkunniga har föreslagit att det i paragrafen slås fast att äktenskapet skall vara monogamt. Vid remissbehandlingen har anmärkts att detta ansetts vara självklart i den europeiska kulturkretsen och att det därför framstår som obehövligt att fastslå detta i lagtexten.

Jag kan i och för sig hålla med om att det knappast finns något behov av att i lagtexten ange att äktenskapet skall vara monogamt. Det bör emellertid klargöras att äktenskap, i varje fall tills vidare, får ingås endast mellan personer av olika kön. I paragrafen anges därför att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.

2§

Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

Ofr I kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Jämfört med de sakkunnigas förslag har ordet lojalitet — som vid remissbe- I kap. 3 § ÄktB

handlingen påståtts ha en otydlig innebörd i detta sammanhang — fått utgå ur första meningen utan att någon saklig ändring har varit avsedd. I andra meningen uttrycks att makarna är skyldiga att i samråd verka för familjens

bästa. I detta uttryck får även anses ligga att makar skall vara lojala mot varandra.

3§ Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

Ofr I kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen, som närmast motsvarar 6 kap. 2§ första stycket och 7 kap. 1 & GB, anges en av de grundläggande principerna i den nordiska egendomsordningen för makar. Denna bygger på att det gäller egendoms-

skillnad mellan makarna så länge äktenskapet består. Var och en av makarna råder således ensam över sin egendom. Vissa rådighetsinskränk-

ningar finns dock, se 7 kap. 5—8 §§.

Till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit har uppdelningen i gifto-

rättsgods och enskild egendom behållits (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen).

48 Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas.

Ofr 1 kap. 4 § och 6 kap. I $ första stycket andra meningen i de sakkunnigas förslag)

Paragrafens första mening motsvarar 5 kap. 2 §8 första stycket sista meningen GB.

Paragrafens andra mening motsvarar 5 kap. 10 & GB. Bestämmelsen i GB avser dock endast upplysningar som behövs för bedömningen av

makarnas underhållsskyldighet, medan den nya bestämmelsen avser upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden även i andra avseenden skall kunna bedömas.

Som de sakkunniga har framhållit är det självklart att makar skall visa

varandra öppenhet och förtroende och inte undanhålla några upplysningar

om sina ekonomiska förhållanden. Särskilt om båda makarna har arbetsin-

komster kräver såväl den dagliga ekonomin som investeringar på längre sikt ett ständigt öppet samråd. Regeln om makarnas upplysningsskyldighet

får sin främsta betydelse när äktenskapet fungerar illa och hotas av upplös-

ning. Då kan det vara viktigt att makarna får kännedom om varandras

dispositioner och har möjlighet att bevaka sina intressen. Det är skälet till

H3

8 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

att regeln har utvidgats till att omfatta upplysningar som behövs för att Prop. 1986/87: 1 familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas även i andra I kap. 5 § ÄktB avseenden än i fråga om enbart underhållsskyldighet.

Den nya regeln har inte förenats med någon sanktion. Någon allmän bestämmelse som gör det möjligt att framtvinga upplysningar finns alltså inte. Som nyss antytts torde regeln om makarnas upplysningsskyldighet inte ha så stor praktisk betydelse så länge äktenskapet fungerar normalt. Om det däremot blir aktuellt att upplösa äktenskapet, blir regeln av större praktisk betydelse. I 17 kap. 5 § har därför tagits in bestämmelser som skall göra det möjligt att tvinga fram de upplysningar som behövs för att bodelning skall kunna förrättas i samband med äktenskapets upplösning.

58!

Äktenskap upplöses genom den ena makens död eiler genom dom på äktenskapsskillnad.

Ofr 1 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som saknar uttrycklig motsvarighet i GB, beskriver hur ett

äktenskap upphör. Att äktenskapet upphör även i fall då båda makarna dör samtidigt har inte ansetts behöva anges särskilt.

6 8?

När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.

(fr I kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 7 och 13 §8 samt 12 kap. 1 § GB, anges i vilka fall bodelning skall förrättas. Det är när äktenskapet upplöses. Upplösning av ett äktenskap kan ske genom äktenskapsskillnad eller genom den ena eller båda makarnas död (se 1 kap. 5 §). Lika litet som enligt gällande rätt behövs någon bodelning, om det finns enbart enskild egendom i äktenskapet. Ett undantag gäller dock om någon av makarna begär att få överta bostad eller bohag i samband med upplösningen av äktenskapet (se 11 kap. 7 8).

Även i fall då någon bodelning inte måste förrättas kan det vara praktiskt att makarna har tillgång till ett bodelningsförfarande för att klara ut vilken egendom i det gemensamma boet som tillhör den ena eller den andra maken. ÄktB innehåller därför inte något förbud mot att bodelning förrättas då makarna har enbart enskild egendom.

Tidpunkten för bodelningen regleras i 9 kap. I 8. Av den bestämmelsen framgår vidare att makarna har möjlighet att, om de är överens, förrätta bodelning även under ett bestående äktenskap utan att en upplösning av äktenskapet är aktuell. ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. ? 9 kap. I $ första stycket i propositionsförslaget. 1i4

Också när äktenskapet upplöses genom den ena makens död skall såle- Prop. 1986/87: 1 des bodelning ske om det finns giftorättsgods. Visserligen har den efterle- 2 kap. I & ÄktB vande maken rätt att överta hela boet, om det inte finns testamentstagare eler barn till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. Det övertagandet sker emellertid genom arv såvitt gäller den avlidnes andel vid bodelningen (jfr den nya 3 kap. 1 § ÄB).

Enligt gällande rätt har bodelning kunnat underlåtas när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB har övertagit hela boet efter den avlidne. Detta har hängt samman med att den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln förvärvar hela boet med äganderätt i dessa fall och att den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen då inte har haft rätt till efterarv (se nuvarande 3 kap. 7 § ÄB). Eftersom basbeloppsregeln inte längre skall vara en bodelningsregel utan en arvsregel (se avsnitt 2.5.6 i den allmänna motiveringen och de nya bestämmelserna i 3 kap. 1§ andra stycket ÄB), föreligger inte längre denna anledning att underlåta bodelning. Vad den efterlevande maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall i fortsättningen endast innehas med fri förfoganderätt av honom eller henne och skall dessutom omfattas av den först avlidna makens arvingars rätt till efterarv.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

Avdelningen innehåller fyra kapitel. I det första (2 kap.) behandlas äktenskapshindren. Därefter följer 3 kap. om prövning av äktenskapshinder, 4 kap. om vigsel och 5 kap. om äktenskapsskillnad.

Som redan har nämnts överensstämmer ÄktB i dessa delar i huvudsak med gällande bestämmelser i GB.

2 kap. Äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 2 kap. GB. Procedurreglerna i 2 kap. 5 & GB har dock förts över till 15 kap. ÄktB.

18!

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

(Jfr 2 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. I $ GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 115

28! Prop. 1986/87: 1 Den som har förklarats omyndig eller enligt domstolens beslut skall 2 kap. 2 § ÄktB förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstolen på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet. (Jfr 2 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § GB.

3§ Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. (Jfr 2 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 & GB.

48! Den som är gift får inte så länge äktenskapet består ingå nytt äktenskap. (Jfr 2 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § GB. Trots det förbud mot tvegifte som föreskrivs i paragrafen kan det tänkas att tvegifte förekommer i ett enskilt fall. En sådan situation regleras f.n. i 13 kap. 13 b § GB. Enligt denna bestämmelse skall, om det föreligger tvegifte och den omgifte dör, rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån som har tillagts den efterlevande maken anses tillkomma maken i det första giftet, om inte annat framgår av omständigheterna i det enskilda fallet. Den situation som beskrivs i 13 kap. 13 b 8 GB torde ytterst sällan förekomma. Folkbokföringen har gjort tvegifte till något helt ovanligt som knappast kan uppstå annat än då ett av äktenskapen eller båda har ingåtts i ett annat land. En tvegiftessituation uppkommer dock om den ena maken dödförklaras och den andra maken — utan att ha fått äktenskapsskillnad —gifter om sig samt den dödförklarade sedan visar sig vara vid liv. Eftersom det för en tillämpning av bestämmelsen i GB dessutom krävs att den omgifta maken har dött innan något av äktenskapen har blivit upplöst, måste dock även detta vara ett mycket ovanligt fall. Härtill kommer — som de sakkunniga har framhållit (se betänkandet s. 352) — att den princip som anges i 13 kap. 13 b & GB inte framstår som självklar. Avgörande för om den andra maken i något av äktenskapen skall ha företräde bör i stället vara syftet med den ekonomiska förmån som det är fråga om och de bestämmelser som närmare reglerar förmånen. Dessa kan fästa vikt vid den avlidnes vilja — se t.ex. 11 kap. I & ÄB och 105 § försäkringsavtalslagen (1927:77) — och det beror då på en tolkning av dennes vilja vem som skall anses vara den berättigade. I andra fall kan det

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 116

avgörande vara att dödsfallet har vållat förlust av underhåll — se t.ex. Prop. 1986/87:1

5 kap. 2 § skadeståndslagen (1972: 207) och principerna för änkepension i = 3kap. I $ ÄktB 8 kap. 1-3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring — och det är då inte uteslutet att båda kan vara berättigade.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har någon motsvarighet till

13 kap. 13 b & GB inte tagits in i ÄktB.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 3 kap. GB.

1 §!

Äktenskap får inte ingås innan det har prövats om något hinder finns mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte är

kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och mannen gemensamt

hos pastorsämbetet i församlingen.

(Ifr 3 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § GB.

Enligt paragrafen krävs det inte att de som begär hindersprövning är

kyrkobokförda i Sverige. Till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i

GB gäller inte något sådant krav ens i den situationen att de bör vara

kyrkobokförda här i landet. I stället är vistelseförsamlingen alltid behörig

att företa hindersprövningen när de som begär denna prövning rent faktiskt

inte är kyrkobokförda i Sverige (jfr 36 § namnlagen 1982:670). En annan sak är att de torde komma att kyrkobokföras i samband med hindersprövningen, om de skall vara kyrkobokförda här i landet.

I förhållande till gällande rätt har vidare gjorts den ändringen att hinders-

prövningen kan göras i såväl kvinnans som mannens kyrkobokföringsort

resp. vistelseort.

28 Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö-

righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om

tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

(Jfr 3 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 117

3 8! Prop. 1986/87: 1 Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på 3 kap. 3 § ÄktB heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet, skall deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon. De som begär hindersprövning skall på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om detta inte framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet. (Jfr 3 kap. 3 81 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § GB.

4§ Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg om detta. (Jfr 3 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § GB. Procedurreglerna i andra stycket i den paragrafen har dock förts över till 15 kap. ÄktB.

4 kap. Vigsel

Kapitlet motsvarar 4 kap. GB. Det har dock omdisponerats något. Vidare har bestämmelserna i 4 kap. 10 § GB flyttats till 15 kap. ÄktB.

15 Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen. (Jfr 4 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. I $ och 8 § första stycket GB. Uttrycket vigsel åsyftar såväl den borgerliga som den kyrkliga formen för ingående av äktenskap. I de sakkunnigas förslag betonas särskilt att äktenskap skall ingås genom ”en överenskommelse i form av vigsel”. Som framhållits vid remissbehandlingen uppfattas emellertid äktenskapet förmodligen av de flesta människor som något mer än ett civilrättsligt avtal. I paragrafen har därför endast angetts att äktenskap ingås genom vigsel.

28!

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar. Har det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigseln, är förrättningen ogiltig som vigsel.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 118

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som vigsel fär godkän- Prop. 1986/87: 1 nas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast

4 kap. 3 & ÄktB

på ansökan av kvinnan eller mannen eller, när någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

(Jfr 4 kap. 2 och 8 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § andra stycket och 4 kap. 9 § GB.

Nödvändiga förutsättningar för en giltig vigsel är samtidig närvaro,

samtycke till äktenskapet och vigselförrättarens förklaring. Ytterligare en

förutsättning är att vigselförrättaren är behörig. Brister någon av dessa

förutsättningar, är vigseln ogiltig. Det har inte ansetts nödvändigt att dessutom — såsom i 4 kap. 9 § första stycket GB — förklara att andra

formfel, t. ex. åsidosättande av föreskrifter som anges i 4 kap. 6 §, inte gör vigseln ogiltig.

Liksom enligt gällande rätt krävs självfallet att samtycket har lämnats av fri vilja.

3§

Behörig att vara vigselförrättare är 1. präst i svenska kyrkan, 2. präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet, 3. lagfaren domare i tingsrätt, eller

4. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare. (Jfr 4 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §, delar av 4 kap. 3 § samt 4 kap. 5 & GB.

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

Ofr 4 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § första stycket GB.

5§ Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln

förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där hinders-

prövningen har gjorts.

(Jfr 4 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 §& GB.

68! Prop. 1986/87: 1

Vid vigsel gäller i övrigt 4 kap. 6 8 ÄktB 1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan. 2. ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund, 3. föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall. (Ufr 4 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § tredje stycket GB. De tillägg som har gjorts i punkt 1 är föranledda av prop. 1984/85:36. I den föreslås vissa grundlagsändringar träda i kraft den 1 januari 1986. Dessa medför att föreskrifter om vigsel kan komma att meddelas inte bara av kyrkomötet utan också av riksdagen, stiftsmyndigheter, kyrkliga kommuner och kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter.

78!

Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln. Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar. OUfr 4 kap. 7 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § fjärde stycket GB. Makarnas rätt att genast få bevis om vigseln är dock inte, som f.n., begränsad till kyrklig

vigsel utan gäller även vid annan vigsel.

5 kap. Äktenskapsskillnad

Detta kapitel överensstämmer, bortsett från en språklig modernisering,

med de fem första paragraferna i 11 kap. GB.

18!

Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till

äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna

begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med ett eget

barn under 16 år som står under hans eller hennes vårdnad.

Ofr 5 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § GB.

28!

Vill endast en av makarna att äktenskapet skall upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. (Jfr 5 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 120

38!

Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskaps-

5 kap. 3 & ÄktB skillnad eller när den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna begär det. Har någon sådan dom inte begärts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

(fr 5 kap. 3 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § GB.

4§

Om makarna Jever åtskilda sedan minst två år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

(Ifr 5 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 & GB.

58!

Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad även föras av allmän åklagare.

(Jfr 5 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § GB.

Tredje avdelningen

Makars ekonomiska förhållanden

Avdelningen innehåller åtta kapitel. Det första (6 kap.) — som behandlar makars skyldighet att bidra till varandras underhåll — överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser i GB. De övriga sju kapitlen innehåller däremot betydande ändringar i sak jämfört med gällande rätt.

17 kap. finns grundläggande regier om egendomsordningen i ett äktenskap. Dessa handlar om indelningen i giftorättsgods och enskild egendom, om äktenskapsförord och om rådighetsinskränkningar. I kapitlet finns även en definition av begreppen "makars gemensamma bostad” och ”ma-

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

kars gemensamma bohag”. Denna definition har betydelse för många Prop. 1986/87: 1 bestämmelser i ÄktB. I 8 kap. finns bestämmelser om gåvor mellan makar. 6 kap. ÄktB De övriga kapitlen i avdelningen behandlar bodelningen. I 9 kap. finns bestämmelser om bodelningens form, tidpunkt för bodelning, bouppteckning och andra för bodelning förberedande åtgärder. Bestämmelserna i 10 kap. klargör vilken egendom som skall omfattas av bodelningen, medan 11 kap. innehåller regler om hur andelar och lotter skall bestämmas. I sistnämnda kapitel regleras också rätten att överta den andra makens bostad och bohag i samband med bodelningen. I 12 kap. finns bestämmelser om jämkning av det bodelningsresultat som följer av bestämmelserna i 11 kap. Kapitlet innehåller också bestämmelser om jämkning av vissa familjerättsliga avtal (äktenskapsförord och föravtal om bodelning). I avdelningens sista kapitel (13 kap.) regleras verkningarna av en bodelning, bl.a. vilken verkan en bodelning får gentemot en makes borgenärer. Kapitlet avslutas med en bestämmelse enligt vilken en make har rätt att ge in bodelningshandlingen till tingsrätten för registrering.

6 kap. Underhåll

Underhållsreglerna återfinns i GB framför allt i 5 kap. och 11 kap. Dessa har förts samman i 6 kap. ÄktB. Vissa paragrafer i 5 kap. GB saknar dock motsvarigheter i ÄktB. Det är 5 kap. 12, 13 och 15 §§. Bestämmelsen i 7 kap. 2 § andra stycket GB, som också rör underhåll, har inte heller fått någon motsvarighet i ÄktB. I övrigt har GB: s underhållsregler förts över

till ÄktB i huvudsakligen oförändrat skick.

I 5 kap. 12 och 13 §§ och 7 kap. 2 § andra stycket GB finns bestämmelser om s.k. hushållsfullmakt. Enligt dessa bestämmelser får var och en av makarna med förpliktande verkan även för den andra maken ingå sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran som enligt sedvana företas för dessa ändamål. En sådan rättshandling blir dock inte bindande för den andra maken, om den som rättshandlingen ingicks med har insett eller borde ha insett att det som anskaffades inte behövdes. De sakkunniga har föreslagit att reglerna om hushållsfullmakt avskaffas. Som skäl för detta anför de sakkunniga dels att köpvanorna nu är andra än vid tiden för GB:s tillkomst, dels att allmänna fullmaktsregler i stor utsträckning leder till samma resultat som en tillämpning av reglerna om hushållsfullmakt. Förslaget om att slopa hushållsfullmakten tog de sakkunniga upp redan i sitt delbetänkande (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda. I den lagrådsremiss som utarbetades på grundval av betänkandet lade även departementschefen fram detta förslag (se prop. 1978/79: 12 s. 137). Lagrådet framhöll emellertid (prop. s. 413 f) att kreditavtal ingalunda är ovanliga vid köp för den dagliga hushållningen och att en tillämpning av allmänna

fullmaktsregler torde medföra betydligt större osäkerhet för tredje man än Prop. 1986/87: 1 nuvarande regler om hushållsfullmakt. Lagrådet föreslog därför att regler- 6 kap. I $ ÄktB na om hushållsfullmakt skulle behållas i avvaktan på den fortsatta översynen av reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. I prop. 1978/79:12 (s. 428) godtog departementschefen lagrådets uppfattning och tog därför tillbaka sitt förslag. Han framhöll dock att reglerna om hushållsfullmakt torde ha ringa praktisk betydelse och att deras tillämpningsomride inte var alldeles klart.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det skett med åberopande av samma skäl som förra gången.

Vad departementschefen framhöll i prop. 1978/79:12 gäller alltjämt. Kreditavtal torde — om man bortser från kontokortssystemet — ha relativt liten betydelse vid köp för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran. Kontokortssystemet har tillkommit huvudsakligen i handelns intresse. Något skäl att genom regler i äktenskapsrätten gynna säljaren vid kontokortsbaserade affärer genom att öka dennes möjligheter att driva in sin fordran torde inte föreligga. Snarare kan det sägas vara motiverat av ett socialt skyddsintresse att hindra att säljaren i sådana fall kan kräva betalning av kredittagarens make. Det får i stället ankomma på säljaren att i varje enskilt fall ta ställning till om han skall ta risken att bevilja kredit. Därtill kommer att en utgångspunkt för ÄktB är att var och en av makarna råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Av dessa skäl har några regler om hushållsfullmakt inte tagits in i ÄktB.

De regler om underhåll som har förts över till ÄktB har i regel placerats i 6 kap. Några undantag finns dock. Bestämmelserna i 5 kap. 1 §, 2 § första stycket sista meningen och 10 § GB har tagits in i I kap. ÄktB, bestämmelserna i 5 kap. 11 § GB har placerats i 14 kap. ÄktB och bestämmelserna i 11 kap. 16 & GB har förts över till 12 kap. ÄktB.

Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken. (Jfr 6 kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § GB. Bestämmelsen i första stycket sista meningen i den paragrafen har dock förts över till I kap. 4 § ÄktB.

28!

Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

(Jfr 6 kap. 2 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

3§ Det som den ena maken med tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat till den 6 kap. 3 § ÄktB andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom. (Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § GB. Familjelagssakkunniga har föreslagit att bestämmelsen skall utgå. Samma förslag framfördes av de sakkunniga i delbetänkandet (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda (s. 136). Som skäl åberopades att det är överflödigt att fastslå äganderätten till medlen. I prop. 1978/79:12 (s. 182) framhöll departementschefen dock att bestämmelsen bl.a. kunde ha en informativ betydelse. Bestämmelsen finns därför kvar. När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget har det sin bakgrund bl.a. i de förslag som de sakkunniga har lagt fram beträffande makars gemensamma bohag och bostad. Jag har emellertid förordat andra lösningar i dessa frågor. Med hänsyn till detta anser jag att bestämmelsen i

5 kap. 4 & GB alltjämt behövs. Den bör således föras över till ÄktB.

48!

Kan den ena maken på grund av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken. Rättshandling som avses i första stycket är bindande för den sjuka eller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg. (Jfr 6 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 & GB. Andra stycket tillkom år 1978. Familjelagssakkunniga hade i delbetänkandet (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda föreslagit att bestämmelserna i 5 kap. 14 § GB om behörighet för en make att företräda den andra maken vid sjukdom eller bortavaro skulle behållas, med en viss begränsning av den legala fullmakt som paragrafen innehåller. Departementschefen anslöt sig i prop. 1978/79:12 (s. 185-187) i huvudsak till detta. Vid remissbehandlingen av delbetänkandet efterlyste emellertid några remissinstanser ett klarläggande beträffande betydelsen av god tro hos tredje man. En remissinstans erinrade om att det i förarbetena till bestämmelsen hade uttalats att tredje man inte kunde åberopa godtrosskydd. Enligt denna remissinstans var det inte säkert att en sådan lösning borde upprätthållas även i fråga om kravet på att rättshandlingen skulle vara behövlig för familjens underhåll, något som var en särskilt svårbe-

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 124

dömd omständighet för tredje man och som det inte heller var lätt för den Prop. 1986/87: 1 handlande maken att leda i bevis. Departementschefen instämde i detta 6 kap. 5 § ÄktB uttalande (prop. s. 187) och tillade att, om tredje man inte tillerkändes något godtrosskydd, det kunde bli svårt att förverkliga den rätt som lagen ger en make som är i behov av medel för familjens försörjning. Departementschefen förordade därför en bestämmelse av innebörd att de uttag som en make gör av en sjuk eller bortavarande makes medel skall vara bindande för denne även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, förutsatt att den hos vilken uttaget har skett varken insåg eller borde ha insett hur det förhöll sig med detta. Denna bestämmelse togs därför in i 5 kap. 14 § andra stycket GB.

Familjelagssakkunniga har nu föreslagit att andra stycket skall utgå, eftersom bestämmelsen enligt de sakkunniga är svårbegriplig och onödig. De sakkunniga anser att redan kravet i första stycket att utbetalningen skall ske i "behövlig omfattning” innebär detsamma som uttrycks i andra stycket.

Flera remissinstanser. däribland bankinspektionen, har riktat invändningar mot de sakkunnigas förslag i denna del. Enligt dessa remissinstanser är frågan om betydelsen av god tro hos tredje man beträffande utgiftens behövlighet inte, som de sakkunniga har ansett, löst genom att det i första stycket anges att utbetalning skall ske i behövlig omfattning. Tvärtom måste — om andra stycket tas bort — en efterföljande utredning som visar att ett uttag var obehövligt leda till att den frånvarande eller sjuka maken inte är bunden av uttaget, även om banken eller annan tredje man var i god tro.

Jag kan ansluta mig till dessa remissinstansers åsikt. Vad departementschefen har anfört i prop. 1978/79:12 s. 187 gäller enligt min uppfattning alltjämt. Jag förordar därför att andra stycket i 5 kap. 14 § GB behålls.

5§!

Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet, får domstolen ålägga honom eller henne att betala underhållsbidrag till den andra maken.

(fr 6 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § GB.

5 g!

Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den ena maken fullgö- "a sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den andra naken.

(Jfr 6 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 & GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 125

Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin försörjning. 6 kap. 7 § ÄktB Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll under en övergångs-

tid, har han eller hon rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständig-

heter. Har den ena maken svårigheter att försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra synnerliga skäl, har han eller hon rätt till underhållsbidrag av den andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

Ofr 6 kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 & GB.

8§

Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med ett engångsbelopp. Ufr 6 kap. 7 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 a § första stycket GB.

98 Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre

tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyl-

dige medger det.

(fr 6 kap. 8 Side sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.

10 8!

Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde. Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen. Har ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970: 847)

gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrå-

gan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen krävas ut inom

tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för

underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är utan verkan.

(Jfr 6 kap. 9 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § och 11 kap. 14 a § andra stycket GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 126

118 Prop. 1986/87: 1

En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det 6 kap. 11 § ÄktB

finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras

endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned celler tas bort. Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl

höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be-

stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en

parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av domstolen, om avtalet är

oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållan-

dena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

(Jfr 6 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § och 11 kap. 15 § GB.

7 kap. Makars egendom

I 7 kap. har förts samman de bestämmelser som reglerar indelningen av makars egendom i olika kategorier (1 och 2 §§) och de bestämmelser som

anger i vilken utsträckning en make behöver den andra makens tillstånd för att kunna förfoga över sin egendom (5—38 §§). I kapitlet har också tagits in

bestämmelser om äktenskapsförord (3 §). Kapitlet innehåller vidare defini-

tioner av begreppen ”makars gemensamma bostad” och ”makars gemen-

samma bohag” (4 §).

18!

Varje makes egendom indelas i giftorättsgods och enskild egendom. (Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse om uppdelningen av makars egendom i giftorättsgods och enskild egendom. Vad som är att hänföra till de

olika egendomsslagen framgår av 7 kap. 2 §. Motsvarande bestämmelser återfinns i gällande rätt i 6 kap. GB.

Bestämmelsen i förevarande paragraf skall ses som ett komplement till bestämmelserna i 1 kap. De grundläggande reglerna om egendomsordning-

en i ett äktenskap finns i I kap. 3, 4 och 6 83.

Vilken betydelse indelningen i giftorättsgods och enskild egendom har

framgår inte av denna paragraf utan av andra bestämmelser i ÄktB (främst I kap. 6 §, 7 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 11 kap.). Egendomsuppdelningen får sin största betydelse vid bodelning. Huvud-

regeln är att endast giftorättsgodset ingår i bodelningen (10 kap. 1 8). Makarna kan emellertid komma överens om att även viss enskild egendom

skall ingå i bodelningen. Sådan enskild egendom behandlas i så fall som

giftorättsgods vid bodelningen (10 kap. 4 §).

2 ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Giftorättsgods är all egendom som inte är enskild. 7 kap. 2 8 ÄktB

Enskild egendom är

I. egendom som genom äktenskapsförord har blivit enskild,

2. egendom som den ena maken har fått i gåva av någon annan än den

andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,

3. egendom som den ena maken har erhållit genom testamente med det

villkoret att den skall vara mottagarens enskilda, 4. egendom som den ena maken har ärvt och som enligt testamente av

arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1--4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är

enskild. Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har

föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra stycket.

Ofr 10 kap. 5 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 1 § första stycket GB.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § första stycket GB. Någon saklig

ändring i förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen inte, utan uppräkningen i punkterna 1—5 är — tillsammans med tredje stycket — uttömmande. Det är alltså inte möjligt att tillskapa enskild egendom genom

t.ex. ett förmånstagarförordnande.

Punkten 5 innebär en avvikelse från familjelagssakkunnigas förslag. De

sakkunniga har ansett att vad som trätt i stället för egendom som är enskild

inte bör bli enskild egendom, om detta inte har särskilt föreskrivits i det äktenskapsförord eller den gåvohandling eller det testamente varigenom den ursprungliga egendomen har blivit enskild. De sakkunnigas förslag har

på denna punkt utsatts för kritik under remissbehandlingen. Remissinstan-

serna har bl.a. framhållit att syftet med en rättshandling av detta slag oftast torde vara att överföra ett visst förmögenhetsvärde till mottagaren. Det är då en naturhg följd att även vad som har trätt i stället för den

ursprungliga egendomen skall vara mottagarens enskilda egendom. Det kan inte heller vara rimligt att den som har fått ett kontantbelopp som enskild egendom genom gåva, arv eller testamente inte skall kunna investera beloppet utan att riskera att egendomen därigenom förvandlas till

giftorättsgods. I punkten 5 har därför gällande ordning behållits när det gäller vad som har trätt i stället för enskild egendom.

Tredje stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § andra stycket GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

38! Prop. 1986/87: 1

Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma att

7 kap. 3 & ÄktB egendom som tillhör eller tillfalter någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Åktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen. Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från äktenskapets ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det att äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först från och med den dag då det ges in till domstolen.

(Jfr 10 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Genom bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar 8 kap. 1 § första stycket GB, bereds makar samma möjligheter som de har i dag att genom äktenskapsförord avtala om egendomsordningen i äktenskapet. Genom att göra egendom till enskild kan makar sålunda hålla denna egendom utanför en kommande bodelning. Denna verkan framgår av 10 kap. I $, där det anges att det är giftorättsgodset som skall delas vid bodelningen.

Ett äktenskapsförord krävs också — liksom enligt gällande rätt — för att helt eller delvis upphäva rättsverkningarna av ett tidigare äktenskapsförord.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4.) skall äktenskapsförord inte längre användas för gåvor mellan makar. Dessa kan därför i fortsättningen använda äktenskapsförord endast för de syften som anges i förevarande paragraf.

Begreppet trolovad används inte längre i lagen. Det har bytts ut mot "blivande makar”.

Andra stycket

Äktenskapsförord skall liksom hittills upprättas skriftligen och undertecknas av båda makarna (jfr 8 kap. 10 § GB). Däremot gäller inte något krav på bevittning. Skälen för detta är desamma som när det gäller bodelningsavtal (fr avsnitt 2.2.6). I detta sammanhang kan det vidare finnas anledning att framhålla att ett äktenskapsförord kan jämkas, om den ena maken har förmåtts medverka till upprättandet av ett förord som vid bodelningen leder till ett oskäligt resultat för honom eller henne (se 12 kap. 3 §).

Äktenskapsförord har i ÄktB behållit sin karaktär av ett personligt avtal så till vida att även en omyndig make har att medverka vid upprättandet. Annars är utgångspunkten vid avtal av ekonomisk karaktär enligt förmynderskapsrättsliga principer att den omyndige företräds av sin förmyndare.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 129

9 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

Enligt tredje meningen i förevarande stycke skall denne i stället lämna sitt Prop. 1986/87: 1

skriftliga medgivande till förordet (jfr 8 kap. 9 & GB). 7 kap. 4 § ÄktB

Tredje stycket

Ett förord kan upprättas före äktenskapet eller när som helst under äktenskapet. Det skall inges till tingsrätten för att registreras (se 16 kap. 2 §). Sådan registrering sker enligt bestämmelserna i 16 kap.

Tredje stycket innehåller också regler om när förordet får rättsverkan. Dessa motsvarar med en viss redaktionell jämkning nuvarande bestämmelser i 8 kap. 12 § GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt har sålunda inte avsetts. Det innebär bl.a. att ett förord inte kan åberopas

vid en bodelning med anledning av ett dödsfall som inträffar senare än en månad efter vigseln, om inte äktenskapsförordet har getts in för registre-

ring senast samma dag som dödsfallet inträffade. Samma förhållande gäller om bodelningen skall förrättas med anledning av talan om äktenskapsskill-

nad. I stället för dödsdagen gäller då den dag talan väcktes.

48!

Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som makarnas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som

makarnas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som

används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 7 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf definieras begreppen makars gemensamma bostad och

bohag. Definitionerna får betydelse för tillämpningsområdet när det gäller balkens regler om rådighetsinskränkningar (7 kap. 5—8 §§) och rätten vid

bodelning att få bostaden och bohaget på sin lott (11 kap. 7 och 9 §§).

Paragrafen har inte någon direkt motsvarighet i gällande rätt. I lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad finns dock regler som förutsätter att begreppet makars gemensamma bostad kan bestämmas. Jämfört med den lagen innebär de nya bestämmel-

serna i ÄktB en utvidgning av rätten att överta den andra makens bostad vid upplösning av äktenskapet genom att de nya regierna gäller även fast

egendom som är enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Härigenom förstärks den ekonomiskt svagare makens ställning betydligt. Liksom hittills skall övertaganderätten vid skilsmässa baseras på en prövning av vilken make som bäst behöver bostaden.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 130

Någon övertaganderätt beträffande makars gemensamma bohag finns Prop. 1986/87:1 inte enligt gällande rätt. Också denna nyhet innebär alltså en förstärkning 7 kap. 4 § ÄktB

av den ekonomiskt svagare makens ställning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att begreppet bohag skall ges en mycket vid innebörd och att även viss egendom som normalt inte betraktas

som bohag skall likställas med bohag, t. ex. bilar, båtar och andra fordon. En sådan lösning skulle leda till att praktiskt taget all egendom som

normalt finns i ett äktenskap, utom pengar och värdepapper, kom att hänföras till bohagsbegreppet. Att de sakkunniga har föreslagit ett så brett

tillämpningsområde för detta begrepp får emellertid ses i samband med de

sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt till bostad och bohag. I och med att detta förslag inte genomförs (se avsnitt 2.3) finns det inte heller anledning att ge bohagsbegreppet ett så vitt tillämpningsområde.

I stället bör det sociala skyddsintresse som övertagandereglerna avser

att tillgodose tas som utgångspunkt för bedömningen av vilket tillämp-

ningsområde som bohagsbegreppet bör ha. Den make som bäst behöver

bostad och bohag — t. ex. därför att maken har fått vårdnaden om barnen

och inte har möjlighet att få en annan bostad som är lämpligt belägen med hänsyn till skolgång och barnomsorg m. m. — skall genom övertagandereg-

lerna skyddas från att förlora hemmet efter en upplösning av äktenskapet. Däremot syftar inte dessa regler till att åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan makarna vid bodelningen. Med hänsyn härtill bör bo-

hagsbegreppet inte ges ett vidare tillämpningsområde än att däri får ingå

sådant bohag som normalt förekommer i ett hem. Inte heller finns det

någon anledning att till bohagsbegreppet hänföra sådant som används

huvudsakligen för fritidsändamål. Detta leder till att bohagsbegreppet bör

reserveras för det som normalt finns i en permanentbostad. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

I och med att begreppet bohag sålunda ges ett mera begränsat tillämp-

ningsområde kan det finnas anledning att överväga om också tillämpningsområdet för begreppet bostad skall begränsas på något sätt. Det mest naturliga är att ge begreppen lika tillämpningsområden. Det skulle leda till att endast permanentbostäder — och alltså inte fritidsbostäder — omfattas av övertagandereglerna beträffande bostäder. I detta avseende skulle de nya reglerna innebära en viss begränsning även jämfört med gällande rätt.

Lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma

bostad omfattar nämligen även fritidsbostäder (dock ej fastigheter som är enskild egendom). Som familjelagssakkunniga har antytt (betänkandet s.

144) torde emellertid den praktiska betydelsen härav vara begränsad. När

nu övertaganderätten utvidgas till att omfatta inte bara fast egendom som

är enskild till följd av äktenskapsförord utan också bohag kan det vara lämpligt att samtidigt begränsa bostads- och bohagsbegreppen till att avse endast sådana bostäder och sådant bohag som är motiverat av det sociala skyddsintresset. Till följd härav har bestämmelserna i förevarande para-

graf utformats så att endast permanentbostäder och det bohag som normalt Prop. 1986/87: 1

finns i sådana bostäder omfattas av övertaganderätten. 7 kap. 4 8 ÄktB

Första stycket Med ”bostad” avses endast utrymmen i en byggnad. Den rätt med vilken makarna förfogar över utrymmet kan vara av. olika slag, från äganderätt avseende såväl byggnad som mark till nyttjanderätt avseende enbart

det utrymme i byggnaden som de disponerar. I någon form berörs alltså vad som juridiskt brukar betecknas som fast egendom, oavsett om denna tillhör makarna, en av dem eller en tredje man. När det i första stycket

talas om byggnad, anknyts till ett inom fastighetsrätten vedertaget be-

grepp. På detta sätt utesluts husvagnar, tält, husbåtar och andra liknande — fasta eller provisoriska — bostäder som inte kan betecknas som byggna-

der. Om en make eller båda makarna innehar både byggnaden och marken som byggnaden står på med äganderätt, utgör byggnaden tillbehör till den

fastighet som normalt har bildats av marken. Sådana fall täcks av begreppet fast egendom i punkt 1. Vidare avses den situationen att någon fastighetsbildning inte har kommit till stånd, exempelvis om en bostadsbyggnad

med tillhörande tomtmark har förvärvats för avstyckning från en fastighet som på det sättet kommer att delas upp. Förvärvaren har i det fallet fast egendom i sin ägo, låt vara att den ännu inte är en fastighet i juridisk

mening (se I kap. 1 § jordabalken).

Med fast egendom jämställs vanligtvis tomträtt. Det sker även i denna paragraf. Byggnaden utgör tillbehör till en inskriven tomträtt (se 13 kap.

9 §& andra stycket jordabalken).

Även andra fall då en make eller båda makarna har äganderätt till endast byggnaden eiler den del av denna där bostaden finns omfattas av bostads-

begreppet enligt första stycket.

Hyresrätt och bostadsrätt nämns särskilt i punkt 2. Därutöver anges emellertid även annan rätt till byggnad eller de! av byggnad. Till följd härav

räknas till bostadsbegreppet enligt första stycket exempelvis även rätt tili

en lägenhet som formellt inte är en hyresrätt därför att upplåtelsen har skett utan vederlag.

För alla former av rättigheter uppställs i första stycket det gemensamma

kravet att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden skall vara

huvudsakligen avsedd som makarnas gemensamma hem. Det är i sak

samma krav som gäller redan i dag enligt lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Huruvida en bostad rent

faktiskt används som makarnas gemensamma hem är i regel lätt att avgöra. Om bostaden tjänar flera ändamål, får man enligt hittillsvarande grunder

bedöma vilket syfte som är det huvudsakliga. Frågan kan bli aktuell exempelvis när makarna disponerar en lägenhet i ett av den ena maken ägt

hyreshus, när ett mindre jordbruk eller en rörelse bedrivs på den fastighet

där makarna bor eller när både kontor och bostad är inrymt i en förhyrd Prop. 1986/87: 1 lägenhet. 7 kap. 4 & ÄktB

Uttrycket ”är avsedd som makarnas gemensamma hem” innebär att till

makars gemensamma bostad också räknas en bostad som just har anskaf-

fats men som ännu inte har tagits i bruk eller en bostad som sedan en tid har upphört att vara makarnas gemensamma bostad, t. ex. på grund av att makarna eller en av dem har tagit initiativ till skilsmässa. I dessa fall får

bedömningen ske utifrån vad makarna kan ha haft för syfte med bostaden.

Om det står klart att de har avsett att begagna den som gemensam bostad, bör bostaden vid tillämpningen av ÄktB hänföras till denna kategori.

Andra stycket

Till ”bohag” hänförs möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för familjens bruk. Till annat inre lösöre räknas bland annat linne, textilier, konst och prydnadsföremål, radio- och TV-apparater och

annan sådan elektrisk utrustning, köksutrustning samt böcker. Någon

fullständig uppräkning kan inte göras. Det som normalt kan förekomma i

ett hem ingår alltså. Det finns inget krav på att egendomen skall vara nödvändig för hemmets skötsel, såsom fallet är enligt bestämmelserna i

5 kap. 18 2 utsökningsbalken när det utmätningsfria bohaget anges. I

förevarande paragraf är definitionen av bohag vidare och omfattar allt inre

lösöre som finns i hemmet.

En viktig begränsning finns dock. Bohag som används uteslutande för

den ena makens bruk ingår inte i det gemensamma bohaget. Det rör sig här inte om kläder och liknande personliga tillhörigheter, som redan på grund

av sin beskaffenhet bör anses vara uteslutande den ena makens egendom och av denna anledning inte ingår i det gemensamma bohaget. Bestämmel-

sen syftar i stället på sådant som i och för sig kan användas av andra i familjen men som rent faktiskt är förbehållet maken själv. Det kan vara fråga om viss utrustning för ett särskilt ändamål. Ofta är emellertid sådan

utrustning att hänföra till egendom som har anskaffats för fritidsändamål och redan på den grunden utesluten från paragrafens bohagsbegrepp (jfr

tredje stycket). Paragrafen nämner inte särskilt sådant som utgör en makes arbetsredskap (jfr 6 kap. 5 § GB). I vissa fall bör sådan egendom kunna gå in under

bohagsbegreppet, t. ex. när det gäller symaskiner och skrivmaskiner. Om en make driver någon mera speciell näringsverksamhet med särskild utrustning som den andra maken tillhandahåller, är det inte något som bör

regleras familjerättsligt. Det får i stället bero av vad makarna själva har kommit överens om. I sista hand får frågan lösas enligt allmänna regler.

Ett särskilt problem när det gäller bohaget är att vissa föremål som ingår

i detta kan ha anskaffats mera som en investering än som bohag. Det kan

vara fallet t.ex. med tavlor, prydnadsföremål, möbler och mattor. Vid

remissbehandlingen av familjelagssakkunnigas förslag har denna fråga

uppmärksammats. En del remissinstanser har därvid framhållit att gräns- Prop. 1986/87: 1

dragningen mellan investeringsegendom och annat bohag är svår att göra. 7 kap. 4 § ÄktB Om familjelagssakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt hade genomförts, skulle det enligt de sakkunniga ha varit nödvändigt att skilja ut investeringsobjekten. I och med att detta förslag inte genomförs blir situationen en annan. Eftersom övertagandereglerna innebär att den som övertar sådan investeringsegendom skall göra det i avräkning på sin lott vid bodelningen eller erlägga betalning för egendomen, synes det inte föreligga samma behov att undanta investeringsegendom från bohagsbegreppet. Om

något sådant undantag inte tas in, uppnås den fördelen att någon gräns-

dragning mellan investeringsegendom och annat bohag inte behöver göras.

Allt bohag skall i stället ingå i det bohagsbegrepp som blir avgörande för övertaganderätt och rådighetsinskränkningar. Paragrafens andra stycke

har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket

Bostad och bohag som används huvudsakligen för fritidsändamål omfattas inte av begreppen ”makars gemensamma bostad” och ”makars gemensamma bohag”. Till följd härav blir övertagandcerätten och rådighetsinskränkningarna begränsade till att avse endast permanentbostäder och det bohag som normalt finns i sådana bostäder. Undantagsvis kan det dock tänkas att makarna har haft mer än en bostad som kan anses ha karaktären av permanentbostad. Det kan t. ex. vara fallet, om de efter pensioneringen

eller på grund av yrkesverksamhet bor halva året på en ort och den andra

halvan på en annan ort. Normalt bör emellertid endast en bostad kunna vara permanentbostad.

Kännetecknet på att en bostad är makarnas gemensamma permanent-

bostad är främst att de båda är kyrkobokförda på bostadens adress. Om så inte är fallet, bör den make som påstår att bostaden skall anses vara makarnas gemensamma permanentbostad ha bevisbördan för det. När det gäller att avgöra vilket bohag som skall anses höra till permanentbostaden bör man först försöka klargöra om egendomen har använts i permanentbostaden eller har varit avsedd att användas i denna. Om så är fallet bör den i princip hänföras till det för makarna gemensamma bohaget. Undantag gäller dock för sådan egendom som används uteslutande av den ena maken (se andra stycket), som är avsedd för fritidsändamål eller som är av sådan karaktär att den normalt inte förekommer i ett hem. Hobbyredskap, idrottsutrustning och samlingar av föremål är exempel på egen-

dom som inte ingår i makarnas gemensamma bohag. Tavlor och mattor — även värdefulla sådana — som pryder permanentbostaden bör däremot

ingå i detta gemensamma bohag.

Det bör slutligen observeras att begreppen "makarnas gemensamma bostad” och ”makarnas gemensamma bohag” inte innebär att egendomen

måste innehas med samäganderätt. Uttrycken avser bara att klargöra att

viss egendom rent faktiskt är avsedd att användas av båda makarna ge- Prop. 1986/87: 1

mensamt. 7 kap. 5 § ÄktB

su En make får inte utan den andra makens samtycke I. avhända sig. inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som utgör makarnas gemensamma bostad, 2. avhända sig, pantsätta eller hyra ut annan egendom som utgör makar-

nas gemensamma bostad,

3. avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag.

En make får inte heller utan den andra makens samtycke avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller

tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock inte om mål om äktenskapsskill-

nad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att ansökan om

äktenskapsskillnad gjordes. Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen. Denna paragraf gäller inte bostad eller bohag som är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § andra stycket 2— 4. (Jfr 7 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller de s.k. rådighetsinskränkningarna. Den anger i

vilka fall en make behöver den andra makens samtycke för att förfoga över

fast egendom eller tomträtt eller annan egendom som utgör bostad eller

bohag. Paragrafen anger också för ett visst fall i vilken form samtycket skall lämnas.

Första och andra styckena I gällande rätt finns rådighetsinskränkningarna upptagna dels i GB, dels i lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Såvitt avser bostaden följer därav sammanfattningsvis att samtycke krävs när en make vill avhända sig eller låta inteckna fast egendom

eller tomträtt, om egendomen är giftorättsgods (6 kap. 4 § första stycket

GB). Detsamma gäller om en make vill hyra ut sådan egendom helt eller

delvis (5 § första stycket i 1959 års lag). Består bostaden av byggnad på ofri grund eller innehas den med hyresrätt eller bostadsrätt eller med sådan andelsrätt som är jämställd med bostadsrätt, krävs samtycke till överlåtelse, pantsättning och uthyrning (5 och 6 §§ i 1959 års lag). Såvitt avser

bohaget krävs samtycke för avhändelse eller pantsättning, om egendomen är giftorättsgods (6 kap. 5 § första stycket GB).

För att övertagandereglerna beträffande bostad och bohag inte skall

kunna kringgås av en make till förfång för den andra maken, behövs även i fortsättningen regler som inskränker en makes möjlighet att utan den andra makens samtycke avhända sig förfoganderätten över bostad och bohag. Reglerna har tagits in i förevarande paragraf och har anpassats till de nya tillämpningsområdena för bostads- och bohagsbegreppen i föregående pa-

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

ragraf. Även beträffande fast egendom som inte utgör makarnas gemen- Prop. 1986/87: 1 samma bostad krävs liksom enligt gällande rätt samtycke, om egendomen 7 kap. 5 8 ÄktB är giftorättsgods. I sådana fall skall dock samtyckeskravet självfallet inte omfatta egendom som har förvärvats medan mål om äktenskapsskillnad pågår, eftersom bodelningen skall göras med utgångspunkt i de egendoms-

förhållanden som gällde vid tiden för talans väckande (jfr 10 kap. 1 § andra

stycket).

Kravet på samtycke gäller inte bara under äktenskapet utan även efter äktenskapsskillnad till dess bodelning har skett och det därigenom har blivit bestämt vilken egendom som varje make skall ha.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det nuvarande kravet på samtycke för pantsättning skall slopas. Enligt de sakkunniga är det skydd som

detta krav i dagens läge ger till sin innebörd både inkonsekvent och tveksamt (betänkandet s. 320). Beträffande den fasta egendomen krävs således samtycke för inteckning, en åtgärd som enligt den före 1970 års jordabalk gällande fastighetsrätten var liktydig med pantsättning. Numera

innebär den blott att ett visst penningbelopp på fastighetsägarens begäran skrivs in i fastigheten, varefter pantsättningen sker när fastighetsägaren

överlämnar det till bevis om inskrivningen utfärdade pantbrevet som pant

för en fordran (se 6 kap. 1—2 §§ och 22 kap. jordabalken). Konsekvensen borde medföra att det var den senare åtgärden som skulle kräva en makes samtycke. F.n. — och motsvarande gällde också enligt äldre rätt — kan en fastighetsägare, som har övertagit obelånade pantbrev vid förvärvet eller

som senare har fått tillbaka pantbrev därför att skulden har betalats, på

nytt pantsätta pantbreven utan samtycke från den andra maken.

Om kravet på samtycke knyts till själva pantsättningen i stället för att

knytas till inteckningen, skapas emellertid praktiska problem för kreditlivet. F.n. kontrollerar inskrivningsmyndigheten lätt att kravet är uppfyllt innan pantbrev utfärdas. Efter en omläggning skulle varje enskild kreditgi-

vare ha att bevaka att kravet på makesamtycke är uppfyllt, med den risk för rättsförlust som kan följa om detta försummades.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört och eftersom de flesta människor

torde uppfatta som lika viktigt att en make rådgör med den andra maken vid inteckning av egendom som vid avhändelse, förordar jag att kravet på

samtycke av andra maken till inteckning behålls.

När det gäller bohaget krävs det f.n. för en giltig pantsättning att egendomen överlämnas till kreditgivaren. Genom pantsättning av bohag sker alltså en förändring av makarnas hemförhållanden. Det talar för att samtycke till pantsättning av bohag bör behållas även i fortsättningen.

Tredje stycket

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom eller tomträtt skall

lämnas skriftligen. Det är naturligt att behålla kravet på skriftligt samtycke i dessa fall med hänsyn till det skriftliga förfarandet hos inskrivningsmyn-

digheten när lagfart eller inskrivning av förvärv skall meddelas. Något krav Prop. 1986/87: 1

på att samtycket skall bevittnas (jfr 6 kap. 4 § första stycket GB) uppställs 7 kap. 6 § ÄktB

dock inte längre. Numera fordras det nämligen inte för själva avhändelsens giltighet att den överlåtande makens namnunderskrift på handlingen är

bevittnad, och det finns då inte anledning att kräva det för den andra makens samtycke. Inte heller finns det skäl att ha en ordning motsvarande den som gäller enligt vittnesreglerna i jordabalken. Frånvaron av vittnen

till samtycket bör inte fördröja lagfarten eller inskrivningen genom att en tid utsätts för den andra maken att väcka talan om att avhändelsen är ogiltig (fr 20 kap. 7 § I och 8 § jordabalken). Även för inteckning behålls kravet på att samtycket skall lämnas skriftligen.

Fjärde stycket Nuvarande rådighetsinskränkningar avser endast egendom som är gif-

torättsgods. Med hänsyn till att möjligheterna att jämka villkor i äkten-

skapsförord har vidgats och till att rätten att överta bostad och bohag skall omfatta även sådan egendom som är enskild till följd av innehållet i ett sådant förord bör även enskild egendom av detta slag vara föremål för

rådighetsinskränkning, om den utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag (jfr 11 kap. 7 8 ÄktB). Däremot bör rådighetsinskränkningarna inte

omfatta egendom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i

testamente, eftersom sådana villkor inte kan jämkas och sådan egendom inte omfattas av övertaganderätten. Om sådan egendom har bytts ut mot annan, bör den dock vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inte

annat framgår av villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligt 11 kap. 7 8

första stycket ÄktB föreligger nämligen övertaganderätt beträffande er-

sättningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller

testamentet.

6 8! Samtycke enligt 5 § behövs inte efter det att bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte heller, om den andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

(Jfr 7 kap. 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan förrättas redan innan äktenskapet har upplösts (jfr 9 kap. I $ första stycket). Efter en

sådan bodelning behövs inte något samtycke trots att äktenskapet alltjämt består. Om målet om äktenskapsskillnad av annan anledning än makes död

inte leder till att äktenskapet upplöses, föreligger däremot självfallet efter det att frågan om äktenskapsskillnad har förfallit krav på samtycke av

! 7 kap. 7 81 propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 137

make i samma utsträckning som om målet om äktenskapsskillnad aldrig Prop. 1986/87:1

hade funnits (jfr 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen). 7 kap. 7 3 ÄktB

Andra stycket

Enligt gällande rätt skall, om en make är omyndig eller bortavarande, samtycke för dennes räkning lämnas av förmyndare eller god man till den andra makens förfogande över fast egendom. Särskilt samtycke fordras

dock inte, om den make som vill företa åtgärden samtidigt är förmyndare

eller god man för den omyndiga eller bortavarande maken (6 kap. 4 § första stycket GB).

Om åtgärden däremot rör bohaget, skall samtycket lämnas av den andra

maken personligen även vid omyndighet. Är den andra maken sinnessjuk

eller sinnesslö, behövs dock inget samtycke. Detsamma gäller om den

andra makens samtycke inte kan inhämtas utan märklig omgång eller

tidsutdräkt (6 kap. 5 § första stycket GB).

Lagen om makars gemensamma bostad upptar inte några särskilda bestämmelser rörande samtycke av en omyndig make. I förarbetena till den lagen hänvisas till föräldrabalkens bestämmelser om förmyndare och god

man.

Den hittillsvarande ordningen har sin bakgrund i ekonomiska hänsynstaganden, vilka hänger samman med den betydelse man i början av seklet

tillmätte den fasta egendomen. Synsättet på dessa frågor har dock med

tiden förändrats. Rätten att vara med och bestämma om den andra makens egendom är numera av mera personlig natur. Liksom i familjelagssakkun-

nigas förslag har därför kravet på samtycke av förmyndare eller god man i

dessa fall slopats när det gäller bostad och fast egendom som inte är

bostad. Rättsläget i detta avseende för sådan egendom blir därmed detsamma som för bohaget. Det innebär också att det är den omyndiga maken själv som har att lämna samtycket.

Medbestämmanderätten är alltså en sådan personlig rätt som inte skall utövas genom ställföreträdare. I det begränsade antal fall, där den andra makens bristande rättsliga handlingsförmåga måste formellt styrkas för att

paragrafens andra stycke skall kunna tillämpas, bör läkarintyg härom

kunna företes. Möjligheten att begära rättens tillstånd enligt 7 kap. 7 §

finns också i dessa fall.

78! Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa den.

(Jfr 7 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Liksom enligt 6 kap. 6 § GB kan domstol tillåta en åtgärd som kräver

den andra makens samtycke, om denna make har vägrat att lämna sitt

samtycke. Samtidigt har en möjlighet öppnats att inhärmta domstolens

! 7 kap. 8 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

tillstånd även när erforderligt samtycke saknas av annan anledning. Frågan om domstolen skall lämna tillstånd får bedömas enligt hittillsvarande grun- 7 kap. 8 & ÄktB der. Om något godtagbart skäl mot åtgärden inte kommer fram, bör således tillstånd lämnas.

Bestämmelser om behörig domstol finns i 18 kap. 2 § andra stycket.

88 Om en make utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att den nya innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en make utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet över egendomen. När det gäller bohag räknas dock tiden från överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr 7 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelser för det fall att förfogande över fastighet, tomträtt eller bohag har ägt rum utan erforderligt samtycke finns i gällande rätt i 6 kap. 4 och 5 §§ GB. Gemensamt för dessa bestämmelser är att den klandertalan som den andra maken får föra går ut på att förfogandet förklaras ogiltigt. Någon skyldighet för motparten i avtalet att avträda eller återlämna egendomen anses dock inte kunna åläggas motparten på talan av den andra maken. Vidare gäller enligt bestämmelserna att talan skall väckas inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet, dock senast inom ett år från lagfart respektive från överlämnandet av bohaget. En betydelsefull skillnad är att överlåtelse eller pantsättning av bohaget blir ogiltig endast om motparten inte var i god tro. Något krav på att egendomen skall ha överlämnats till denne uppställs dock inte.

I lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad föreskrivs för motsvarande fall beträffande hyresrätter och bostadsrätter eller vid uthyrning av bostaden att åtgärden skall återgå, om den andra maken väcker talan om det inom tre månader från det att han eller hon fick kännedom om den (5 och 6 §§). Den andra maken kan också föra talan om avhysning. Domstolen kan i ett sådant fall medge skäligt uppskov med avflyttningen.

I ÄktB har de nuvarande rättsverkningarna av ett förfogande utan samtycke i stort sett behållits. Hit har också förts över bestämmelsen att tredje

!7 kap. 9 & 1 propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

man som är I god tro skall vara skyddad i sitt förvärv av lösöre som ingår i Prop. 1986/87: 1 makarnas gemensamma bohag. Den ändringen har dock vidtagits att som 7 kap. 8 8 ÄktB en förutsättning för godtrosskydd skall gälla att tredje man har fått egendomen i sin besittning och att han då var i god tro. Denna ändring är en anpassning till gängse principer för godtrosförvärv av lös egendom.

Andra stycket

Den frist som gäller enligt andra stycket för preskription av klanderrätten räknas beträffande makarnas gemensamma bostad, fastigheter och

tomträtter från den tidpunkt då den andra maken fick kännedom om att egendomen har avhänts eller hyrts ut, ej från den eventuellt senare dag då maken fick kännedom om att tredje man har tillträtt egendomen. I fråga om

bohaget räknas fristen däremot från det att maken fick kännedom om att egendomen har överlämnats till förvärvaren. Någon anledning har inte

ansetts föreligga att — som nu är fallet i GB — vid sidan därav ställa upp en

alternativ frist som skulle löpa även om den andra maken inte får kännedom om åtgärden. En sådan frist skulle kunna användas i illojalt syfte. Om tredje man önskar veta hur överlåtarens make ställer sig till rättshandlingen, kan han själv fråga denne om det.

F.n. har vid överlåtelse av fast egendom lagfarten ingen annan betydelse för den andra makens rätt att föra klandertalan än att den tjänar som utgångspunkt för den alternativa preskriptionsfristen. Familjelagssakkunniga har emellertid föreslagit att lagfart skall avskära vidare rätt till klander. Förslaget har inte mött några invändningar vid remissbehandling-

en. Lagfarten har numera tillerkänts en i förhållande till äldre ordning väsentligt större betydelse. Bl. a. har införts en möjlighet till godtrosförvärv

grundat på överlåtarens lagfart (18 kap. jordabalken). En godtroende för-

värvare är skyddad mot invändning om att överlåtarens eller någon tidi-

gare innehavares åtkomst är ogiltig (18 kap. 1 § jordabalken). Vissa ogil-

tighetsgrunder får emellertid göras gällande också mot en förvärvare i god tro, bl.a. att förvärvet har skett utan i lag föreskrivet samtycke av någon

vars rätt berörs (18 kap. 3 § tredje stycket jordabalken). Stadgandet syftar bl.a. på gällande bestämmelser i GB om makesamtycke (jfr prop. 1970: 20 Bl, s. 468 f). En godtroende förvärvare, vars förvärv i ett sådant fall inte skall gälla, har i stället rätt till ersättning av staten för sin förlust (18 kap.

4 § jordabalken). Som de sakkunniga har funnit bör man nu kunna ta steget att låta en meddelad lagfart eller inskrivning av tomträtt avskära vidare rätt till klandertalan. Att inskrivningsmyndigheten skall pröva om egendomen är makarnas gemensamma bostad och om en överlåtelse därför kräver samtycke av den andra maken utgör visserligen inte någon absolut garanti för att

lagfart ej beviljas då erforderligt samtycke saknas. Bevisbördan inför in-

skrivningsmyndigheten för att samtycke inte behövs skall dock åvila sö-

kanden. Det torde i praktiken leda till att makesamtycke kommer att Prop. 1986/87: 1

företes i tveksamma fall. 7 kap. 8 5 ÄktB

En följd av denna nya ordning är att en lagfaren förvärvare av fast

egendom eller tomträtt inte längre riskerar att mötas av en invändning om bristande makesamtycke, inte ens om bristen hänför sig till förvärvarens

eget fång. Den skillnad som gällande rätt gör mellan godtrosförvärv av

bohag och godtrosförvärv av fast egendom, i och med att bristande makesamtycke inte kan göras gällande i det förra men väl i det senare fallet, försvinner. Ändringen innebär inte att överlåtaren eller dennes make blir

berättigad till ersättning enligt 18 kap. 4 § jordabalken. Klanderrätten upp-

hör nämligen i detta fall på grund av en särskild föreskrift i ÄktB, och

frågan huruvida förvärvaren har varit i god tro blir därför över huvud taget

inte föremål för prövning enligt jordabalkens bestämmelser om godtrosför-

värv på grund av inskrivning. Möjligheten för den andra maken att komma till rätta med en överlåtelse

som har skett utan hans eller hennes samtycke är emellertid inte slutgiltigt avskuren genom att lagfart eller inskrivning har beviljats för förvärvaren. Mot själva inskrivningsbeslutet kan talan föras inte bara av avtalsparterna

utan också av annan som anser sig lida förfång av beslutet. En make som anser att lagfart eller inskrivning har beviljats felaktigt kan alltså överklaga

beslutet och därvid åberopa att hans eller hennes samtycke till överlåtelsen

borde ha lämnats eller att ett lämnat samtycke är ogiltigt. Besvärstiden är

fyra veckor från inskrivningsdagen (19 kap. 14 § jordabalken). Tills vidare

— i avvaktan på inskrivningsväsendets rationalisering — gäller dessutom att besvärstiden är minst två veckor från den dag då expeditionen i ärendet

hölls sökanden till handa (58 a § lagen 1970:995 om införande av nya jordabalken).

Utöver vad som nu har berörts bör den förfördelade maken kunna

använda sig av de extraordinära rättsmedlen i rättegångsbalken för att

vinna rättelse, om förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Om överlåtelsen har skett genom gåva inom ett år innan talan om

äktenskapsskillnad väcktes, kan den i vissa fall angripas med stöd av

bestämmelserna i 13 kap. 3 §.

Tredje stycket

Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring jämfört med motsvarande bestämmelser i gällande rätt (S och 6 §§ lagen 1959:157 med särskilda

bestämmelser om makars gemensamma bostad).

8 kap. I $ ÄktB

Enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer blir en gåva av lös egendom i allmänhet gällande mot givarens borgenärer först när gåvan har överförts i mottagarens besittning (s.k. tradition). Gåva av registreringspliktigt fartyg blir gällande mot givarens borgenärer genom att gåvan registreras i ett offentligt register. Detsamma gäller vid gåva av gruvrätt. Vid vissa typer av fordringar krävs för skydd mot givarens borgenärer att gäldenären i fordringsförhållandet har underrättats om överlåtelsen (s.k. denuntiation). När det gäller fast egendom anses det att redan gåvoavtalet medför sakrättsligt skydd, dvs. att gåvan blir gällande mot givarens borgenärer och andra tredje män.

Vilka krav som gäller för att en gåva skall vara skyddad mot givarens borgenärer är således beroende på vilken typ av egendom som omfattas av gåvan.

En gåva anses i stor omfattning inte heller bindande i förhållandet mellan givaren och gåvotagaren förrän de åtgärder som behövs för att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer har vidtagits. När det gäller gåvor mellan makar gäller dock särskilda krav.

Enligt gällande rätt krävs det äktenskapsförord för gåva mellan makar. Innan förordet har skrivits och getts in till tingsrätten för registrering är gåvan inte bindande vare sig mellan makarna inbördes eller i förhållande till borgenärer eller andra tredje män. Enligt gällande rätt är dessutom en utfästelse av ena maken att ge den andra maken egendom utan vederlag inte bindande (8 kap. 2 och 4 §§ GB).

I vissa fall behövs dock inget äktenskapsförord. Det gäller sedvanliga skänker vilkas värde inte står i missförhållande till givarens villkor (8 kap. 2§ första stycket GB). Äktenskapsförord behövs inte heller vid s.k. besparingsöverföringar (8 kap. 3 § GB).

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) har föreslagits att äktenskapsförord inte längre skall användas vid gåva mellan makar, att sakrättsligt skydd för en gåva skall uppstå genom att gåvan registreras hos tingsrätten (för gåva av gruvrätt och registreringspliktigt fartyg skall dock krävas även annan åtgärd) och att gåvan skall bli bindande mellan makarna enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler eller genom att den registreras. Det har också föreslagits att nuvarande bestämmelser i 8 kap. GB om gåvor mellan trolovade upphävs (avsnitt 2.4.4) och att de särskilda reglerna i 8 kap. 3 § GB om besparingsöverföring slopas (avsnitt 2.4.5). De nya bestämmelser om gåvor mellan makar som finns i 8 kap. ÄktB har utformats i enlighet med detta.

1 8!

En gåva mellan makar blir gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli gällande mellan makarna genom att registreras enligt 16 kap.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

En gåva mellan makar blir gällande mot tredje man när gåvan har registrerats enligt 16 kap. År gåvan en personlig present vars värde inte 8 kap. I 8 ÄktB står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande mot tredje man utan registrering om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer eller annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot tredje man.

(Jfr 8 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 2 och 4 §§ GB.

Första stycket

Första stycket reglerar när gåvan blir bindande i förhållandet mellan makarna. Reglerna får indirekt också betydelse för t. ex. en makes arvingar eller andra vars rätt är direkt beroende av förhållandet mellan makarna.

I första stycket slås fast att gåvan blir bindande mellan makarna antingen när den enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer skulle bli bindande mellan en givare och en gåvotagare eller när gåvan registreras hos tingsrätten enligt 16 kap. (se 16 kap. 2 §). Om det gäller gåva av fast egendom uppstår således en bindande verkan redan genom överlåtelseavtalet. Gäller det lös egendom i allmänhet uppstår samma verkan genom tradition.

För makar med gemensam bostad kan det emellertid ofta vara svårt att åstadkomma eller i vart fall bevisa tradition. För dem torde därför det andra alternativet att åstadkomma bindande verkan, alltså genom registrering av gåvan, vara mera praktiskt. Liksom enligt gällande rätt får registreringen verkan från den dag då ansökan om registrering gjordes (16 kap. 4 §

ÄktB).

I ÄktB har inte tagits upp någon motsvarighet till det förbud som gäller f.n. mot att tillägga en utfästelse om gåva mellan makar bindande verkan Gfr 8 kap. 2 § andra stycket GB). Det innebär att allmänna regler blir att tillämpa även på en sådan utfästelse. En rättshandling som uppfyller kraven enligt 1 § lagen (1936:83) ang. vissa utfästelser om gåva blir såsom utfästelse bindande i förhållande till gåvotagaren. Den ena maken kan alltså göra en bindande utfästelse i ett skuldebrev eller annan urkund som överlämnas till gåvotagaren. Utfästelsen kan också bli bindande för den make som gjort utfästelsen, om omständigheterna vid dess tillkomst utmärker att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Mot givarens borgenärer gäller dock aldrig utfästelsen som sådan, utan det krävs att gåvan — med undantag för vissa personliga presenter — har fullbordats genom registrering (1 § andra stycket gåvoutfästelselagen jämfört med andra stycket i förevarande paragraf).

Andra stycket Prop. 1986/87: 1

I andra stycket regleras hur en gåva mellan makar får sakrättsligt skydd, 8 kap. I & ÄktB

dvs. hur den blir gällande mot givarens borgenärer eller annan tredje man.

Jämfört med de nuvarande reglerna i 8 kap. 2 § första stycket GB innebär

de nya bestämmelserna — till skillnad från vad de sakkunniga har föreslagit

— i princip ingen annan ändring än att kravet på äktenskapsförord har tagits bort. Registreringen av äktenskapsförordet har ersatts av en registre-

ring av själva gåvan. Liksom enligt gällande rätt har undantag gjorts för personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens

ekonomiska villkor.

Enligt gällande rätt är en gåva, som en make har gett den andra maken, inte bindande mellan dem innan ett äktenskapsförord om gåvan har regis-

trerats. En tredje man som har förvärvat gåvan eller särskild rätt till denna

behöver därför inte stå tillbaka för givarens make, om tredje mannens förvärv har skett innan äktenskapsförordet getts in till tingsrätten för registrering (jfr 8 kap. 2 § första stycket och 12 & GB).

Familjelagssakkunniga har föreslagit (betänkandet s. 341 f) en ändring i rättsläget på denna punkt. Enligt förslaget skall registrering inte krävas för att gåvan skall vara skyddad mot andra tredje män än givarens borgenärer.

I stället bör enligt de sakkunniga allmänna regler tillämpas vid bedömningen av de konkurrenssituationer som kan uppstå.

Jag kan inte hålla med de sakkunniga på denna punkt. Med de sakkunnigas förslag skulle den tidsföljd i vilken de konkurrerande överlåtelserna har ägt rum bli avgörande mellan gåvotagaren och andra tredje män än

givarens borgenärer. När det gäller makar kan det emellertid — särskilt för utomstående — vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt gåvan är fullbordad enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering är bättre ägnat att skapa klarhet beträffande den tidpunkt då gåvan är sakrättsligt

fullbordad. Över huvud taget är ett enhetligt system för det sakrättsliga skyddet att föredra framför ett system där olika tidpunkter gäller för sakrättsligt skydd mot å ena sidan givarens borgenärer och å andra sidan

andra tredje män. I andra stycket i förevarande paragraf har därför lika litet som i gällande rätt gjorts någon skillnad i detta avseende mellan givarens borgenärer och andra tredje män.

Tredje stycket

Utöver kravet på registrering kan det finnas ytterligare krav för att en gåva skall vara skyddad mot givarens borgenärer eller annan tredje man. Enligt särskilda bestämmelser gäller sålunda för visst slag av egendom krav på inskrivning eller annan särskild registrering. Så är f.n. fallet med gruvrätt enligt 9 kap. 5 § gruvlagen (1974: 342) och med registreringsplik-

tiga fartyg enligt 2 kap. 19 § sjölagen (1891:35 s. 1). För att gåva av sådan

egendom skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs således såväl registrering enligt reglerna i ÄktB som registrering enligt gruvlagen respek-

tive sjölagen.

Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld

8 kap. 2 & ÄktB

för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot hans eller hennes

borgenärer eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätnings-

bar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren

då svarade. Har gåvan utan mottagarens vållande gått förlorad helt eller delvis, är

mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt konkurslagen (1921: 225) eller

ackordslagen (1970: 847).

(Jfr 8 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 kap. 5 & GB.

Det är endast de borgenärer som fanns vid tidpunkten för gåvan som har rätt att vända sig mot gåvotagaren med krav enligt denna paragraf. Gåvotagaren riskerar aldrig att få utge mer än värdet av gåvan. Gåvotagarens ansvar är vidare subsidiärt. Först om det har konstaterats att givaren inte kan betala borgenärens fordran, kan bristen krävas ut av den andra maken. Normalt kan givarens betalningsoförmåga fastställas genom ett misslyckat utmätningsförsök eller genom en utmätning som bara delvis inbringar

täckning för fordringen. Även om utmätning inte har företagits kan den

andra makens ansvar för bristen emellertid göras gällande, om det av

annan anledning kan antas att givaren är på obestånd. Därmed avses främst de olika situationer där betalningsoförmågan ändå kommer till uttryck, exempelvis vid inträffad konkurs, utmätning för annan borgenärs

fordran utan att betalning erhållits etc. I sådana fall kan givaren utan vidare antas brista i fråga om betalning av hela skulden, och gåvotagarens ansvar kan därmed utkrävas.

Liksom hittills skall personliga presenter vara undantagna och inte utlösa ansvar för gåvotagaren enligt dessa bestämmelser. Vidare kan gåvota-

garen även i fortsättningen visa att givaren vid den tidpunkt då gåvan blev

gällande mot borgenärerna hade kvar utmätningsbar egendom som uppen-

barligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Därigenom kan gåvotagaren befria sig från ansvaret.

Vid fastställande av gåvans värde skall eventuellt vederlag avräknas från

det överlåtnas värde. Familjelagssakkunniga har föreslagit en nyhet i förhållande till gällande

rätt, nämligen en tidsbegränsning för krav mot gåvotagaren. Enligt de sakkunnigas förslag måste borgenärerna väcka talan mot gåvotagaren inom ett år från den dag gåvan blev gällande mot dem. I annat fall är deras

rätt till sådan talan förlorad.

! 8 kap. 3 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

10 Riksdagen 1986187. I samt. Nr I

Vid remissbehandlingen har riktats kritik mot de sakkunnigas förslag på Prop. 1986/87: 1

denna punkt. Bl.a. har en del remissinstanser framhållit att ettårsregeln 9 kap. I 8 ÄktB

kommer att drabba skatteborgenären. Förfarandet med debitering av skatt kan nämligen dra ut på tiden, och skattegäldenären får då möjlighet till illojala transaktioner. Kronofogdemyndigheterna behöver därför avsevärt längre tid än ett år. Enligt dessa remissinstanser bör någon begränsningsregel över huvud taget inte införas. Något egentligt behov av en tidsbegränsning av talerätten har inte visats

föreligga. Jag delar därför remissinstansernas uppfattning att man inte bör

införa en sådan regel, särskilt som den skulle kunna innebära ökade möjligheter för skattegäldenärer att undandra sig betalning av skatt. I förevarande paragraf har därför inte tagits in någon regel om tidsbegränsning av

gåvotagarens ansvar.

9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande!

I 9 kap. finns bestämmelser som rör tidpunkten för bodelning (1 och

3 §§) och formerna för bodelning (2 §). Kapitlet innehåller också några

bestämmelser som rör vissa frågor som kan aktualiseras inför en bodelning. I 4 § finns bestämmelser om bouppteckning och i 5 § regler om särskild förvaltning av makes egendom. 6 §& behandlar möjligheten att utmäta en makes egendom när bodelning skall ske och i 7 § finns regler för

det fallet att den ena maken är försatt i konkurs. 8 och 9 §§ innehåller vissa

tolkningsregler. Kapitlet avslutas med 10 §, som anger i vilken utsträck-

ning makar får ingå s.k. föravtal om bodelning.

18 Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall förrättas när äk-

tenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan till domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskill-

nad pågår. Anmälan skall registreras av domstolen.

(Jfr 9 kap. 2 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 9 kap. 2 § och 13 kap. 1 § GB.

Av 1 kap. 6 § framgår att bodelning skall förrättas när ett äktenskap

upplöses och det finns giftorättsgods. Har makarna enbart enskild egendom finns det inget att dela. Om det inte är aktuellt med ett övertagande av bostad eller bohag och makarna inte är oense om vilken egendom som tillhör den ena respektive den andra maken, behövs egentligen ingen

bodelning. Det räcker då med att makarna är överens om att det inte finns något att dela. Enligt 10 kap. 4 § får emellertid makarna komma överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen. I så fall behandlas denna

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 146 ? Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande första stycket se 9 kap. 4 §i propositionsförslaget.

egendom vid bodelningen som giftorättsgods. Att makar har endast enskild egendom utesluter således inte att bodelning görs. 9 kap. I & ÄktB

Första stycket

Huvudregeln är liksom hittills att bodelning skall förrättas först när

äktenskapet har upplösts. I äktenskapsskillnadsfallet betyder det att bodelning skall förrättas när lagakraftvunnen dom på äktenskapsskillnad

föreligger. I andra meningen har tagits in en ny regel som öppnar möjlighet

för en make att sätta huvudregeln ur spel. På begäran av en make skall bodelningen nämligen förrättas genast när ett mål om äktenskapsskillnad

pågår (beträffande definitionen av uttrycket ”mål om äktenskapsskillnad pågår” se 9 §). En sådan begäran kan framställas redan när talan om

äktenskapsskillnad väcks. Den nya regeln har motiverats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).

Den nya regeln innebär således att makarna inte behöver avvakta betän-

ketidens slut för att få bodelningen till stånd. De — eller någon av dem —

kan i stället ta initiativ till bodelningen redan när talan om äktenskapsskillnad väcks. Det innebär för det fallet att de är överens om äktenskapsskillnad och bodelning att bodelningsförfarandet kan komma igång redan samtidigt med att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ges in till tingsrätten.

Andra stycket

I andra stycket återfinns de regler som är avsedda att ersätta nuvarande

boskillnadsinstitut. Om makarna är överens om det, kan de efter skriftlig

anmälan till tingsrätten förrätta bodelning även under bestående äktenskap

utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (fr avsnitt 2.2.5 i den allmänna motiveringen). Till skillnad från gällande rätt blir den egendom som en make erhåller genom en sådan bodelning inte enskild. Den blir i

stället giftorättsgods och ingår därför i en senare bodelning mellan ma-

karna eller mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande

maken (jfr 9 kap. 4 & GB som inte har någon motsvarighet i ÄktB).

En anmälan om bodelning under bestående äktenskap (utan att ett

skillnadsmål pågår) skall registreras hos tingsrätten enligt reglerna i före-

varande paragraf och 16 kap. Anmälan kan ges in till vilken tingsrätt som

helst. Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som anmälan

innehåller till det för hela landet centrala äktenskapsregister som förs av

statistiska centralbyrån. Det bör observeras att det för att bodelning skall kunna förrättas under

bestående äktenskap (utan samband med talan om äktenskapsskillnad) krävs att makarna är överens både om att bodelning skall ske och om hur egendomen skall fördelas. Bodelningsförrättare kan alltså inte förordnas att förrätta bodelning i sådana fall (se avsnitt 2.2.6 i den allmänna motiveringen).

28! Prop. 1986/87: 1

Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall

9 kap. 2 § ÄktB

upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och universella testamentstagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

OUfr 9 kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 1 § GB.

Bodelning är en formbunden rättshandling. Enligt gällande rätt krävs att bodelning sker genom en handling som skrivs under av båda makarna och att makarnas namnteckningar bevittnas av två personer (13 kap. 1 § första

stycket GB jämfört med 23 kap. 4 § ÄB; beträffande vittnena se lag

1946: 805 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar).

Kravet på bevittning slopas nu. Skälen för detta har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Däremot behålls kraven på skriftlighet och båda makarnas underskrifter. Liksom för närvarande krävs det

inte att namnunderskrifterna tillkommer samtidigt och inte heller att de

görs personligen. Make kan således låta sig representeras av ombud eller

ställföreträdare vid undertecknandet.

Om den ena maken har avlidit, inträder hans eller hennes arvingar och

universella testamentstagare i den dödes ställe. Det är då med dem som den efterlevande maken skall göra bodelningen. Det blir fallet också när en make avlider sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts.

I princip äger den avlidnes rättsinnehavare göra gällande de befogenheter som skulle ha tillkommit den döde om han eller hon fortfarande hade varit i livet vid bodelningen. Helt undantagslöst kan denna princip dock inte tillämpas. För vissa fall har i lagtexten direkt angetts att bestämmelsen

gäller endast till förmån för den efterlevande maken (se t. ex. 10 kap. 2 §

samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄktB).

Även när det i lagtexten anges att en regel gäller till förmån för den efterlevande maken utan att det samtidigt uttryckligen sägs att den inte

gäller för andra, omfattar regeln endast den efterlevande maken (se t. ex.

12 kap. 2 8 ÄktB). Om det däremot i en bestämmelse rent allmänt talas om

en makes rätt i samband med bodelningen, gäller den bestämmelsen på

grund av regeln i 9 kap. 2 § sista meningen även till förmån för en avliden

makes rättsinnehavare (se t.ex. 11 kap. 6 §). I sammanhanget bör också

anmärkas att ÄB innehåller många regler som särskilt reglerar bodelning

med anledning av makes död och som alltså utesluter en tillämpning av

regler i ÄktB. Så är t. ex. fallet beträffande 20 kap. 4 & ÄB.

I sammanhanget bör betydelsen av bestämmelserna i 9 kap. 8 § första

stycket understrykas. Om bodelning skall ske mellan en avliden makes

rättsinnehavare och den efterlevande maken, skall ändå de bestämmelser

som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas när dödsfallet har inträffat under pågående mål om äktenskapsskillnad.

! 9 kap. 5 §i propositionsförslaget.

Förevarande paragraf behandlar den bodelning som makarna gör själva. Prop. 1986/87: 1 Kan de inte komma överens om hur bodelningen skall göras, kan endera 9 kap. 3 3 ÄktB eller båda makarna begära att en bodelningsförrättare utses enligt 17 kap.

Om en av makarna gjord bodelning senare skulle visa sig vara oskälig mot den ena maken, kan den jämkas med stöd av en analog tillämpning av 36 § avtalslagen (1915: 218).

38!

Bodelning mellan den ena maken och den andra makens arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares bestridande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren. Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

(Jfr 9 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 12 kap. 2 & GB. Bestämmelser om en avliden persons skulder finns i 21 kap. ÄB. Dessa

bestämmelser syftar bl.a. till att underlätta en avveckling av den dödes åtaganden och till att reglera följderna av bodelningar och skiften som förrättas innan skulderna har betalts.

Om bodelning eller arvskifte förrättas innan den dödes skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 § ÄB). En delägare i dödsboet blir alltså i sådana fall skyldig att återlämna den egendom som han erhållit vid bodelningen eller skiftet. Om delägaren inte har kvar egendomen, är han i stället skyldig att lämna dödsboet ersättning för dess värde. Är skulderna inte så stora att bodelningen eller skiftet behöver återgå i sin helhet, svarar delägarna i förhåltande till vad var och en av dem fått för mycket vid förrättningen. Om det uppstår brist hos en av delägarna, svarar de övriga för bristen efter samma inbördes förhållande. Varje delägares ansvar för bristen är begränsat till vad delägaren har fått vid bodelningen eller skiftet.

Dessa regler om ansvaret för den avlidnes skulder hänger samman med reglerna i dels 12 kap. 2 § GB om bodelning, dels 23 kap. 2 § ÄB om arvskifte. I 12 kap. 2 & GB sägs att bodelning inte får äga rum mot någon dödsbodelägares bestridande innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård. Om den dödes egendom har blivit avträdd till konkurs, får bodelning dock äga rum även om någon delägare bestrider det.

I vissa fall har en delägare ansetts inte böra ha någon ovillkorlig rätt att kräva betalning av skuld. Ett praktiskt exempel är skuld med säkerhet av panträtt i fast egendom. I allmänhet kan en sådan skuld inte betalas utan att fastigheten säljs. Även om det skulle gå att betala skulden kontant kan

!'9 kap. 6 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 149

det vara ett ockonomiskt alternativ. I sådana fall löses frågan i stället oftast Prop. 1986/87: 1 så att den delägare som tillskiftas fastigheten övertar betalningsansvaret 9 kap. 4 & ÄktB

från dödsboet. För att inte någon av de övriga dödsbodelägarna skall på

formell grund kunna motsätta sig att en bodelning eller ett skifte med den innebörden sker, behövs en regel som medger att delning eller skifte får ske om det har träffats uppgörelse med borgenären om att dödsboets ansvar för skulden upphör. Genom en sådan uppgörelse försvinner ju risken för att delägaren skall bli tvungen att återlämna vad han har erhållit

vid bodelning och skifte för att täcka skulden eller de! därav. Paragrafen har därför kompletterats med en regel som innebär att det i de fall då någon

dödsbodelägare bestrider att bodelning sker inte föreligger något hinder

mot bodelning, om uppgörelse träffas som innebär att den avlidnes skuld

inte kan drabba delägaren. Motsvarande ändring har också gjorts i 23 kap.

2 § ÄB såvitt gäller arvskifte.

Reglerna i förevarande paragraf om rätt att motsätta sig bodelning gäller inte bara när bodelningen skall ske med anledning av den ena makens död. Också i fall då bodelningen skall göras med anledning av äktenskapsskill-

nad men det på ena sidan — eventuellt på båda — står en avliden makes

arvingar och universella testamentstagare blir paragrafen tillämplig.

483!

När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när

talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får

bodelningsförrättare förordnas.

Ufr 9 kap. 4 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § första stycket första meningen GB.

När ett äktenskap upplöses genom den ena makens död följer av bestämmelserna i 20 kap. ÄB i vilken omfattning en bouppteckning skall ske efter den döde och i vad mån den efterlevande makens egendom skall antecknas

och värderas i bouppteckningen. Förevarande paragraf reglerar motsvarande fråga vid äktenskapsskill-

nad. Det finns inte någon ovillkorlig skyldighet att göra en bouppteckning vid äktenskapsskillnad. En bouppteckning kan vara onödig redan av den

anledningen att makarna är överens om att det inte finns något att dela. Och även om det finns något att dela, kan en särskild bouppteckning ibland vara obehövlig. De tillgångar som skall delas kanske inte är fler eller mera komplicerade än att uppgifterna om dem lika väl kan tas in direkt i bodelningshandlingen. I paragrafen anges därför endast att uppteckning av makarnas tillgångar och skulder skall ske i den omfattning som behövs.

Det kan ibland, t.ex. om den ena maken inte vill medverka till att bouppteckning förrättas, finnas behov av ett särskilt förfarande för att få bouppteckningen gjord. Enligt 11 kap. 12 § GB kan rätten på yrkande av

ena maken förordna en lämplig person som förrättar bouppteckningen (en

! 9 kap. 7 § i propositionsförslaget. 150

s.k. bouppteckningsförrättare). Det bör observeras att denne inte har Prop. 1986/87: I befogenhet att efter bouppteckningen även verkställa bodelning. Om ma- 9 kap. 5 8 ÄktB karna inte själva kan enas om hur bodelningen skall göras, måste därför en bodelningsförrättare anlitas. En sådan kan förordnas av rätten på begäran av make (13 kap. I & första stycket GB jämfört med 23 kap. 5 § första

stycket ÄB).

Möjligheten att anlita ett särskilt förfarande för att få bouppteckningen gjord har behållits i ÄktB. Däremot har det inte ansetts nödvändigt att ha en särskild bouppteckningsförrättare. De uppgifter som enligt GB åvilade bouppteckningsförrättaren har i stället förts över på bodelningsförrättaren. En make som vill ha bouppteckning till stånd kan alltså begära att domstolen förordnar en bodelningsförrättare. I dennes uppgifter ingår bl. a. att se till att en bouppteckning görs. Det är däremot inte nödvändigt att bodelningsförrättaren också förrättar en bodelning mellan makarna. I första hand skall han försöka förmå makarna att själva komma överens om delningen. Först om det inte lyckas måste bodelningsförrättaren själv besluta om hur delningen skall ske.

En av fördelarna med att föra över den särskilda bouppteckningsförrättarens uppgifter till bodeiningsförrättaren är att förfarandet utan dröjsmål kan leda fram till en bodelning, om makarna inte själva kan komma överens.

Bestämmelser om bodelningsförrättaren och dennes uppgifter finns i 17 kap.

5§!

Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran sätta den andra makens egendom eiler del därav under särskild förvaltning. Mot en makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess att bodelning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller domstolen i annat fall avgör målet utan att döma till äktenskapsskillnad.

(Jfr 9 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar nuvarande bestämmelser i 11 kap. 9 § första

och tredje styckena GB om rättens förordnande att makes giftorättsgods skall sättas under särskild vård och förvaltning i den omfattning som behövs för att säkerställa den andra makens rätt.

Nuvarande regel i 11 kap. 9 § andra stycket GB ger domstolen rätt att förordna att det undantagna godset eller avkastningen av detta skall användas till nödvändiga utgifter, dvs. framför allt till underhåll åt den andra maken eller åt barn under dennes vårdnad. Förevarande paragraf rör emellertid endast den andra makens rätt att vid den kommande bodelningen få egendom av den första maken, inte frågan om att säkerställa underhållsanspråk. Någon motsvarighet till regeln i 11 kap. 9 § andra stycket ! 9 kap. 8 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 151

GB finns därför inte i förevarande paragraf. Frågan får i stället lösas genom Prop. 1986/87: 1 en tillämpning av de allmänna underhållsbestämmelserna i ÄktB och föräl- 9 kap. 6 & ÄktB drabalken. I samband med att domstolen avgör vilken egendom som skall ställas under särskild förvaltning får domstolen självfallet också bestämma i vad mån den make som äger egendomen har rätt att själv disponera över den eller dess avkastning.

6 8!

Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Har sådan egendom satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. (Jfr 9 kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 & GB.

78 Avträds en makes egendom till konkurs innan bodelning har ägt rum eller har bodelningen återgått med anledning av en makes konkurs, skall det giftorättsgods som maken råder över stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla honom eller henne. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs. Beslut om särskild förvaltning enligt 5 § förfaller vid konkurs. (Jfr 9 kap. 7 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 & GB.

8§

Om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall trots detta de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas. Samma föreskrifter skall tillämpas när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till domstolen. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in till domstolen. (Jfr 9 kap. 8 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB. Bodelning skall förrättas när äktenskapet upplöses. Upplösningen kan ske genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad. Bodel-

ningsreglerna i ÄktB är emellertid olika för de olika fallen.

Första stycket Föreskrifterna om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad gäller även om den ena maken dör under det att målet om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden av uttrycket ”mål om äktenskapsskillnad

! 9 kap. 9 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 152 ? 9 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 39 kap. 11 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

pågår” se 9 §). Bodelningen kan ha påbörjats eller t. o. m. gjorts färdig när Prop. 1986/87: 1

dödsfallet inträffar. Det skulle då vara opraktiskt om det arbete som redan 9 kap. 9 & ÄktB

har lagts ned skulle behöva göras om. Det skulie vidare vara olyckligt om

en make kunde vinna fördelar vid bodelningen genom att förhala den i

förhoppningen att den andra maken hinner avlida före bodelningens avslutande.

Vissa av de bestämmelser i ÄktB, som gäller när en make är död, är dock tillämpliga oavsett om bodelningen sker med anledning av äkten-

skapsskillnad eller med anledning av makens död (se t.ex. 9 kap. 3 5).

I sak innebär den lösning som nu har valts ett närmande till den ståndpunkt som intagits i ÄB när det gäller efterlevande makes arvsrätt (se

gällande lydelse av 3 kap. 8 § ÄB).

Andra stycket

Föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad är tillämpliga också när makar förrättar bodelning efter skriftlig anmälan till domstolen under

äktenskapets bestånd utan att talan om sådan skillnad pågår. Dagen då

anmälan gavs in till domstolen blir här avgörande i stället för dagen när talan väcktes. Bodelning efter anmälan förutsätter att makarna kommer överens till alla delar om bodelningen. Genom bestämmelserna i andra

stycket blir det emellertid klart fastslaget bl. a. vilka tillgångar och skulder som bodelningen skall omfatta (jfr 10 kap. I $ andra stycket och 4 §) och i vad mån makarna får gå ifrån likadelning vid uppgörelsen (jfr t. ex. 12 kap. 15).

98!

Med den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk

tiden från det att talan väcks till dess att domen på äktenskapsskillnad

vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan att meddela någon sådan dom, till dess att detta avgörande föreligger eller talan om äkten-

skapsskillnad dessförinnan förfaller.

(Jfr 9 kap. 9 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

I paragrafen definieras begreppet ”mål om äktenskapsskillnad pågår”, vilket förekommer på flera ställen i balken. Definitionen får betydelse för

rätten att begära bodelning (1 § första stycket), för valet av bodelningsregler (8 §) och för frågan om rätt forum i visst fall (18 kap. 2 § andra

stycket). Samma begrepp begagnas också i den nya 3 kap. 10 § ÄB. Även

om bestämmelsen i förevarande paragraf enligt sin ordalydelse bara gäller

vid tillämpningen av regler i ÄktB, bör den vara vägledande även vid

tolkningen av motsvarande uttryck i ÄB.

Utgångspunkten för den tid målet pågår är dagen för talans väckande,

dvs. den dag då ansökningen om äktenskapsskillnad kom in till rätten (13

kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken). Leder målet till dom, anses

!'9 kap. 12 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

målet pågå till dess att domen vinner laga kraft. Om den ena maken avlider Prop. 1986/87: 1 efter domen men före lagakraftvinnandet, anses dödsfallet alltså ha inträf- 9 kap. 10 & ÄktB

fat medan målet pågick. Om målet inte leder till dom utan upphör av annan

anledning, blir situationen annorlunda. Förfaller talan om äktenskapsskillnad, måste det antas att makarna har beslutat sig för att fortsätta äktenska-

pet. Målet kan då inte längre anses pågå, även om själva avskrivningsbe-

slutet kan komma att dröja. När avskrivningsbeslut annars meddelas anses av samma anledning målet inte längre pågå. Om dödsfallet inträffar efter avskrivningsbeslutet men innan detta har vunnit laga kraft, kan dödsfallet

således inte anses ha inträffat under tid då målet pågår.

10 8!

Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad avtala om

den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av makarna. Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan

verkan, om det inte har ingåtts enligt föreskrifterna om äktenskapsförord i

denna balk. (Jfr 12 kap. 5 § första stycket första meningen och andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i GB (jfr dock 8 kap. I & andra stycket och 8 8).

Första stycket I gällande rätt förutsätts att makar kan ingå ett s.k. föravtal om bodelning trots att det saknas en uttrycklig bestämmelse om det. I 11 kap. 16 8 GB stadgas nämligen att ett sådant avtal kan jämkas av rätten om det är

uppenbart obilligt för den ena maken (jfr 8 kap. 8 § GB). Om talan om jämkning inte har väckts inom ett år från det att äktenskapsskillnaden meddelades, är dock rätten till talan förlorad. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) har framhållits att rätten att ingå föravtal bör finnas kvar men att den bör begränsas till situationer då en äktenskapsskillnad är omedelbart förestående. Det har också ansetts att frågan bör regleras uttryckligen i ÄktB. I förevarande paragraf återfinns en

bestämmelse av den innebörden. Även jämkningsmöjligheten behålls. Jämkningsbestämmelsen, som

finns i 12 kap. 4 §, har dock getts en något annorlunda utformning för att

stämma överens med de övriga jämkningsbestämmelserna i 12 kap. och då särskilt med bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Föravtalet skall ingås inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Föravtal som ingås långt i förväg är alltså utan verkan (se andra stycket). Inte heller godtas föravtal som ingås utan att det är aktuellt med skilsmässa. Typfallet av godtagbara föravtal är att makarna redan i sam-

band med skilsmässoförhandlingarna löser några av de frågor som rör den

! 9 kap. 13 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 154

kommande bodelningen. Genom att betänketid kan komma att föregå Prop. 1986/87: 1 äktenskapsskillnaden och det inte finns någon skyldighet att förrätta bo- 10 kap. ÄktB

delning förrän skilsmässodomen är klar, om inte den ena maken begär det

(jfr 9 kap. I $ första stycket), kan det komma att förflyta en viss tid innan

föravtalet fullföljs eller ersätts av bodelningen.

Föravtalet skall vara skriftligt och undertecknat av båda makarna. Om formkraven inte har iakttagits är avtalet ogiltigt. Muntliga avtal kan således

inte längre godtas som föravtal (jfr avsnitt 2.4.3 i den allmänna motivering-

en). Någon bevittning av handlingen behövs inte.

Karaktäristiskt för föravtalet är att det gäller endast i förhållandet mellan makarna. Det har således ingen sakrättslig verkan. Även om avtalet går ut på att viss bestämd egendom skall överföras vid bodelningen från den ena

maken till den andra, får denna överensskommelse ingen verkan mot den

överlåtande makens borgenärer. Föravtalet får såtedes inte verkställas vid

bodelningen, om ett verkställande skulle kränka någon borgenärs rätt. Om en makes egendom inte räcker till för att täcka hans eller hennes skulder, kan avtalet enligt huvudregeln verkställas — utan att ansvar för eftergift

vid bodelningen inträder (13 kap. 1 §) — bara om den övertagande maken

av sin egendom överlämnar utmätningsbar egendom till motsvarande värde.

Ett föravtal behöver inte innehålla enbart hur vissa tillgångar skall fördelas. Det kan reglera även andra frågor som hänger samman med

bodelningen, t.ex. hur värderingen av egendomen skall göras eller vilka andelar som vid bodelningen skall tillkomma makarna.

Andra stycket

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan

verkan, om det inte har upprättats och registrerats enligt föreskrifterna i ÄktB om äktenskapsförord. Endast genom att i äktenskapsförord göra

egendom till enskild eller göra enskild egendom till giftorättsgods kan således makar avtala på längre sikt om resultatet av en eventuellt kom-

mande bodelning.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning

I 10 kap. finns bestämmelser om vilken egendom som skall ingå i bodel-

ningen. I de sakkunnigas förslag har begreppet giftorättsgods slopats. Som förut har framhållits (bl. a. i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen) har

emellertid begreppet giftorättsgods behållits i ÄktB. Kapitlet har därför fått en något annan utformning än vad de sakkunniga har föreslagit. Efter den grundläggande regeln om bodelning i 1 § finns bestämmelser

om vilken egendom som är undantagen från bodelning (2 och 3 §§). I 4 & finns en bestämmelse som möjliggör att enskild egendom dras in i bodel-

ningen. Den avslutande 5 §& innehåller en hänvisning till bestämmelser i Prop. 1986/87: 1 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal. 10 kap. 1 8 ÄktB

18!

Vid bodelning skall makarnas giftorättsgods delas mellan dem. Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den

dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet inträffade. Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon har haft hand om, Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

(Jfr 10 kap. 1 och 2 §§, 5 § första stycket första meningen och 6 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt huvudregeln är det giftorättsgodset som skall vara föremål för bodelningen. Vad som är giftorättsgods framgår av 7 kap. 2 §. Att enskild egendom ibland kan dras in i bodelningen och då skall behandlas som giftorättsgods framgår av 4 §. I 2 och 3 §§ finns regler som undantar viss egendom från bodelning.

Andra stycket

Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall delningen göras med utgångspunkt i de egendomsförhållanden som gällde den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vad en make förvärvar genom t. ex. eget arbete, arv eller gåva efter den dagen ingår således inte i den egendom som skall omfattas av delningen. Avkastning av giftorättsgods som fanns den dagen skall däremot ingå i bodelningen, oavsett om avkastningen avser tid före eller efter den angivna dagen (med visst undantag som strax skall behandlas). Sakligt sett innebär de nya reglerna ingen ändring i förhållande till gällande rätt, som dock har en annan formell konstruktion (enligt 11 kap. 6 §& GB blir vad en make förvärvar efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts enskild egendom, om det döms till äktenskapsskillnad eller en make avlider under skillnadsmålets gång).

Det kan ibland uppstå skilda meningar om vilken make som äger viss egendom. I gällande rätt erbjuder 6 kap. 9 &$ GB makarna en möjlighet att skapa ett särskilt bevis om det. Om makarna har upprättat en förteckning över egendom som tillhör vardera maken eller en av dem och bekräftat förteckningen på heder och samvete samt försett den med intyg av vittnen om underskrifterna och datum för underskrifterna, gäller förteckningen vid tvist om vilken av makarna egendomen tillhör om det inte visas eller på grund av särskilda omständigheter kan antas att den är oriktig. Uppstår

! Första stycket har ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande andra 156 stycket se 9 kap. 2 § första stycket och 3 §i propositionsförslaget.

tvisten vid utmätning som sker inom ett år från förteckningens upprättande Prop. 1986/87: l eller i en konkurs på grund av ansökan som har gjorts inom samma tid, 10 kap. 1 & ÄktB

skall dock förteckningens särskilda bevisvärde inte gälla. Den möjlighet som har funnits enligt GB att upprätta en förteckning har

baft till syfte bl. a. att motverka obilliga verkningar av att det enligt äldre

utsökningslagstiftning alltid ålåg en make att bevisa att egendomen tillhörde honom eller henne för att hindra att den utmättes till betalning av den

andra makens skulder. Genom utsökningsbalken — som trädde i kraft 1982 — ändrades denna bevisbörderegel något. En make har alltjämt bevisbördan för att egendom tillhör honom eller henne ensam. Om makarna där-

emot påstår att lös egendom som de har i sin gemensamma besittning

tillhör dem gemensamt enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, räcker det med att de gör detta sannolikt för att egendomen till den del den

tillhör en make skall vara fredad mot den andra makens borgenärer (4 kap.

19 8 utsökningsbalken).

Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 360) är det osäkert i vad mån makar brukar begagna sig av denna möjlighet att upprätta en förteck-

ning. Den behöver nämligen inte ges in till någon myndighet för registre-

ring. I den juridiska litteraturen har hävdats att förfarandet är ovanligt och

att den omständigheten att en förteckning åberopas ger anledning till

misstanken att makarna har velat undandra borgenärerna egendom (Schmidt, Äktenskapsrätt, 6 uppl. 1980, s. 70). De sakkunniga har med anledning härav ansett att det inte finns något behov av att i ÄktB ta in en

regel motsvarande den i 6 kap. 9 & GB. Om makar har upprättat en förteckning, får dess bevisvärde enligt de sakkunniga bedömas fritt från fall till fall. Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Någon

motsvarighet till 6 kap. 9 § GB har därför inte tagits in i ÄktB.

Huvudregeln är att bodelning efter äktenskapsskillnad skall förrättas först när äktenskapet har blivit upplöst (9 kap. 1 §). Om den ena maken

begär det skall dock bodelning kunna förrättas genast. Om huvudregeln följs kommer det att förflyta mer än sex månader efter det att talan om

äktenskapsskillnad väcktes till dess att bodelning kan förrättas. Även om

undantagsregeln tillämpas kan det i vissa fall dröja innan bodelning förrät-

tas, t.ex. därför att makarna har komplicerade egendomsförhållanden. För att man vid bodelningen skall kunna klarlägga vilken egendom som

skall omfattas av delningen och vilket värde egendomen har gäller enligt andra stycket av förevarande paragraf en skyldighet för makarna att redovisa för sin egendom för den nyss angivna mellantiden. Regeln motsvarar

de föreskrifter om detta som i GB finns utspridda på olika håll (9 kap. 5 §,

11 kap. 8 § och 12 kap. 4 § GB). Även efter det att talan om äktenskaps-

skillnad har väckts råder vardera maken över sin egendom i samma utsträckning som under äktenskapet (1 kap. 3 § jämförd med 7 kap. 5 § och

9 kap. 7 8 ÄktB), men makarna är var och en för sig redovisningsskyldig

för sin egendom. Redovisningsskyldigheten motiveras av de bodelnings- Prop. 1986/87: 1 anspråk som den andra maken kan ha. 10 kap. I & ÄktB

Redovisningsskyldigheten omfattar inte bara den egendom som fanns

vid den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Även avkastning

av sådan egendom och vad som har trätt i stället för sådan egendom kommer i fråga. Makarna skall lämna upplysningar om egendomen och

dess förvaltning under tiden fram till bodelningen. De bör för detta ändamål kunna redovisa gjorda avhändelser, utbyten, underhåll och förbätt-

ringar samt kunna förete räkenskaper och venfikationer.

Redovisningsskyldigheten omfattar all avkastning. I vissa fall kan emellertid gränsdragningen mellan regelrätt avkastning och kapitalinkomster som härrör från makens eget arbete vara svår att göra. Det kan t. ex. gälla i fall där den ena maken driver ett mindre familjeföretag eller någon annan

rörelse. Principen är — som redan har framhållits — att vad maken har

förvärvat genom eget arbete efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes inte skall ingå i bodelningen. Även om sådan inkomst ibland kan ha formen av kapitalinkomst bör den således i detta sammanhang inte ses som avkastning utan som inkomst av eget arbete. Om den andra maken har

anspråk på del i sådan inkomst för att klara sitt uppehälle, bör frågan lösas enligt bestämmelserna om underhåll och inte omvägen över en utjämning vid bodelningen.

Redovisningsskyldigheten avser också egendom som en make har haft hand om under den aktuella tidsperioden men som tillhör den andra maken.

En makes enskilda egendom kan — även mot hans eller hennes önskan

— dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord eller genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller bohag. Att den

ena maken har enskild egendom kan vidare påverka bedömningen av om

det finns skäl att jämka en bodelning (jfr 12 kap.). Med hänsyn härtill bör en makes redovisningsskyldighet enligt förevarande paragraf omfatta även den enskilda egendomen.

Redovisningsskyldigheten aktualiseras när bodelningen skall ske. Ma-

karna är då också skyldiga att lämna de uppgifter i övrigt som kan vara av betydelse vid bodelningen.

Om bodelning skall förrättas därför att äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att mål om äktenskapsskillnad pågick, skall

delningen i stället göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena på

den avlidna makens dödsdag. Reglerna om redovisningsskyldighet och

upplysningsplikt gäller även i detta fall. Vad som i dessa avseenden föreskrivs om make gäller i detta fall även för arvingar och universella testamentstagare (jfr 9 kap. 2 §).

Vid bodelning under äktenskapet som förrättas utan att äktenskapsskill-

nad är aktuell skall bodelningen göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen ges in till domstolen (se

9 kap. 8 § andra stycket).

Frågan om redovisningsskyldigheten hänger nära samman med frågan Prop. 1986/87: 1 om värdering av boets egendom. Egendomen kan ha förändrats i värde 10 kap. I 8 ÄktB

under tiden från det att talan om äktenskapsskillnad väcktes (respektive

dödsfallet inträffade) till dess att bodelning förrättas. Det kan därför få stor betydelse om värderingen skall hänföras till den förstnämnda eller den sistnämnda tidpunkten. I gällande rätt saknas bestämmelser om detta, och

inte heller finns det några motivuttalanden till gällande rätt på denna punkt. I den praktiska rättstillämpningen har olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 362) tillämpas båda lösningarna i praktiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. En viss övervikt för den senare tidpunkten tycks dock föreligga. Det

tycks också finnas en enighet bland praktiskt verksamma jurister om att

vid bodelning med anledning av makes död (och arvskifte) grunda uppgö-

relsen på de vid delningstillfället aktuella värdena.

Vad gäller bodelning vid äktenskapsskillnad bör till en början framhållas att makarna är oförhindrade att själva komma överens om värderingstidpunkten under förutsättning att inga borgenärer lider skada av överenskommelsen. En bestämd värderingstidpunkt kan behöva överenskommas även när makarna vill ha ett så aktuellt värde som möjligt. Om tillgångarna är av den beskaffenheten att värderingen har stor betydelse, torde det

nämligen ofta vara praktiskt taget omöjligt att hålla värderingen helt aktu-

ell intill den dag bodelningsförrättningen avslutas och handlingen skrivs under. Av den anledningen torde enligt familjelagssakkunniga (betänkan-

det s. 362) den dag då boet är utrett i stor omfattning väljas som värde-

ringstidpunkt.

Om makarna inte kan enas torde det vara mest förenligt med principerna för bodelning enligt ÄktB att lägga aktuella värden till grund för delningen.

Reglerna om täckning för skuld (11 kap. 2 §) och om ansvar för eftergift vid bodelning (13 kap. 1 §) förutsätter att en skuldsatt make tillförs egen-

dom som vid bodelningstillfället motsvarar skuldbeloppet. En make kan sålunda inte tilldelas egendom som när talan om äktenskapsskillnad väcktes hade ett värde motsvarande skuidbeloppet men som sedermera

har förlorat sitt värde. En lottläggning grundad på äldre värden skulle

också kunna innebära att den utjämning mellan makarna som avses med likadelningsprincipen skulle kunna omintetgöras. I fråga om många slags

tillgångar bör det dessutom vara lättare att göra en värdering efter aktuella

förhållanden än att grunda värderingen på läget i förfluten tid. Även om således huvudregeln bör vara att värderingen — om inte makarna kommer överens om annat — baseras på de förhållanden som är aktuella vid bodelningstillfället, finns det några undantag. Dessa har samband med den redovisningsskyldighet som följer av denna paragraf. I skyldigheten ligger nämligen också att en make har att sköta och förvalta

sin egendom på ett omsorgsfullt och aktsamt sätt. Den make som förbrukar sin egendom i mer eller mindre klart uttalad avsikt att undandra den andra

maken egendom vid bodelningen bryter således mot sin skyldighet enligt Prop. 1986/87: 1 denna paragraf. För en värdeminskning som är att tillskriva en makes 10 kap. 2 8 ÄktB bristande aktsamhet vid förvaltningen skall denna make själv svara, och bodelningsresultatet får anpassas till det. Man kan lösa frågan så, att den

berörda egendomen tas upp till sitt äldre värde, om den tillskiftas maken själv. Den andra maken erhåller då kompensation vid andelsberäkningen.

Skall egendomen däremot tilläggas den maken, kan den vid avräkningen inte tas upp annat än till sitt aktuella värde. Maken får kompenseras för värdeminskningen med annan egendom. Om en oaktsam förvaltning kan komma att läggas en make till last, bör man å andra sidan kunna räkna en make till godo att han eller hon har

vidtagit särskilda åtgärder för egendomens förbättring efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade vilka kan sägas

ligga vid sidan av en ordinär förvaltning som huvudsakligen är inriktad på att bevara egendomen. I dessa fall får man alltså göra på motsatt sätt jämfört med de situationer som nyss beskrevs. Rent konjunkturbetonade förändringar av värdet på egendomen kommer med den här beskrivna metoden att fördelas mellan makarna. Detta gäller såväl värdestegringar som värdeminskningar. Detsamma gäller värdeför-

ändringar som beror på penningvärdeförskjutningar.

Vissa typer av tillgångar, exempelvis personbilar, kan sjunka i värde ganska snabbt även vid en normalt aktsam förvaltning. Det beror då oftast på att den make som äger egendomen använder den under tiden fram till

bodelningen. Den förmån som maken härigenom åtnjuter faller också in

under redovisningsskyldigheten. Värdet av denna förmån skall därför be-

aktas vid bodelningen. Skall egendomen tillskiftas maken, kan det ske genom att man åsätter egendomen det äldre värdet. Skall den i stället

tillskiftas den andra maken får denne kompenseras med annan egendom. Att en makes redovisningsskyldighet inte bara omfattar tillgångar utan

även skulder behandlas i specialmotiveringen till 11 kap. 2 §.

28!

Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och

personliga presenter samt föremål som han eller hon uteslutande har till sitt personliga bruk. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast till

förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 10 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 13 kap. 4 & GB. Den har dock utvidgats något i förhållande till den paragrafen genom att rätten att ta undan egendom anges gälla också personliga presenter, och detta även om dessa inte tjänar uteslutande till mottagarens personliga bruk. Detta innebär att gåvor som en make har fått t.ex. på en bemärkelsedag inte skall ingå i bodelning, förutsatt att rätten att ta undan egendom därigenom utövas "i skälig

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 160

omfattning”. Det senare får bedömas med hänsyn till makarnas ekonomis- Prop. 1986/87: 1 ka förhållanden. En viss ledning för tolkningen av bestämmelserna kan 10 kap. 3 8 ÄktB erhållas av 8 kap. I $ andra stycket, där undantag från kravet på registre-

ring görs för personliga presenter som inte står i missförhållande till giva-

rens ekonomiska villkor. I stort sett bör samma faktorer vara av betydelse här. Rätten att ta undan egendom måste dock bedömas med hänsyn till vad en make sammanlagt vill hålla utanför delningen.

Rätten att ta undan viss egendom enligt förevarande paragraf tillkommer även en efterlevande make. Som har framhållits i specialmotiveringen till

9 kap. 2 § har däremot inte den avlidna makens rättsinnehavare någon rätt att ta undan egendom enligt förevarande bestämmelser. Detta gäller oav-

sett om bodelningen sker med anledning av en makes död eller vid skils-

mässa.

38!

Rätt till egen pension skall inte ingå i bodelning. Grundas pensionen på försäkring, gäller detta dock endast sådan pension vars utfallande belopp

skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligt vad som

särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller ingå i bodelning

om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

OUfr 10 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

I 6 kap. 1 § andra stycket GB föreskrivs att en rättighet som inte kan

överlåtas eller som eljest är av personlig art inte skall beaktas vid bodelningen om det strider mot vad som gäller med avseende på rättigheten.

Bestämmelsen har med en viss justering förts över till ÄktB.

Första stycket

Rätten till pension nämns särskilt som den kanske viktigaste rättigheten som skall undantas vid bodelning. De flesta pensionsrätter är oöverlåtbara och är därför av denna anledning undantagna från bodelning redan enligt gällande rätt. En nyhet är emellertid att rätt till egen pension enligt en

sådan försäkring som enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är att anse

som pensionsförsäkring jämställs med annan rätt till pension, I stället för att göra en direkt hänvisning till kommunalskattelagen har i lagtexten angetts det karaktäristiska för sådana försäkringar, nämligen att utfallande

belopp skall beskattas som inkomst.

Bakgrunden till den föreslagna nyheten är följande.

Kritik har enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 269 f) vid skilda tillfällen riktats mot att pensionsförsäkringar utgör giftorättsgods och att

därmed det tekniska återköpsvärdet som sådana försäkringar har skall ingå bland de tillgångar som skall delas vid en bodelning. En försäkrings värde byggs upp av den del av premierna som innefattar ett sparande och utgörs

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 161

11 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr I

som brukar betecknas som försäkringens tekniska återköpsvärde. 10 kap. 3 & ÄktB När det gäller pensionsförsäkringarna är det en särskild svårighet att de utfallande beloppen så småningom skall inkomstbeskattas. Det tekniska återköpsvärdet blir därmed inte någon rättvisande mätare på försäkringens värde eftersom det inte beaktar den latenta skatteskulden. Lika litet som i fråga om rätten till framtida lön går rätten till pension att överlåta. Rätten till pension utgör en sådan personlig rättighet som inte skall beaktas vid bodelning (fr 6 kap 1 § andra stycket GB). Detsamma torde gälla beträffande en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat. Även om den anställde själv har tecknat försäkringen, kan det tänkas att förfoganderätten är utesluten på grund av be- $tämmelser i anställningsavtalet och att försäkringen därför skall betraktas som en personlig rättighet. I andra fall räknas en pensionsförsäkring som en tillgång vid bodelningen (jfr NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 411). Det stora flertalet människor har sin pensionering ordnad på det sättet att förmånen inte ingår i en bodelning. Kritiken mot det nuvarande systemet har avsett att pensionsförsäkringarna inte följer samma regler som annan pension. I främsta rummet har man då tänkt på sådana försäkringar som betraktas som pensionsförsäkringar enligt kommunalskattelagen. Kritiken har emellertid också gällt andra periodiska förmåner, i första hand livräntor. Behovet av reformer har ansetts vara störst vid bodelning efter försäkringstagarens makes död. De nuvarande reglerna leder då till att den efterlevandes förmåner enligt pensionsförsäkringen ingår i den sammanlagda bobehållningen. De påverkar därmed bodelningen, arvskiftet och arvsskatten. Om den avlidne har bröstarvingar, kommer i princip halva värdet av den efterlevandes förmåner enligt försäkringen att tillfalla bröstarvingarna. Om i stället den efterlevande maken är arvinge, medför dessa förmåner en ökning av den arvskatt som maken skall betala. Problem uppstår också om det är den avlidne som har haft en pensionsförsäkring och denna innehåller ett efterlevandeskydd. Försäkringen faller då utanför kvarlåtenskapen. Eftersom en efterlevandeförmån för en make ofta är värd betydande belopp är det dock inte ovanligt att den kränker laglotten. Den efterlevande kan i sådana fall komma att få avstå en betydande andel av pensionen till den avlidnes bröstarvingar. De ändringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen som i övrigt görs i detta sammanhang minskar visserligen de problem som nu föreligger beträffande förmåner från en pensionsförsäkring. Efterlevande make får ju arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar och får också rätt att bestämma att delning av makarnas giftorättsgods inte skall ske utan att vardera sidan som sin andel skall behålla sitt giftorättsgods. Dessa ändringar medför dock inte att problemen försvinner helt.

Kritiken mot att pensionsförsäkringar beaktas vid bodelning efter äk- Prop. 1986/87: 1 tenskapsskillnad framträder med särskild styrka i det fallet att den andra 10 kap. 3 & ÄktB maken har en rätt till pension vars värde inte ingår i bodelningen.

Det argument som brukar anföras till stöd för den nuvarande ordningen är att betalningen av premierna i realiteten belastar bägge makarnas ekono-

mi och därför får anses utgöra resultatet av deras gemensamma uppoffringar. Det framhålls också att pensionsförsäkringar ofta innefattar mycket

stora ekonomiska tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn har medverkat till att pensionsförsäkringar och livräntor ofta har haft karaktären av

kapitalplacering.

Pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens bemärkelse är numera inskränkta till sådana former av försäkring som tillgodoser pensioneringsbe-

hov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller avdrag för högre premier

än som anses behövliga för att försäkringstagaren skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren saknar vidare — med vissa i sammanhanget betydelselösa undantag — möjligheter att disponera över det förmögenhetsvärde som försäkringen representerar. Jag anser därför att det inte längre bör göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension och

pensionsförmåner från pensionsförsäkring. Enligt första stycket i föreva-

rande paragraf skall därför rätt till pension enligt en sådan försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen undantas vid bodelningen.

Bestämmelsen innebär ett närmande till vad som gäller i Finland och Norge. Motsvarande försäkringar har i dessa länder sedan länge betraktats

som sådana personliga rättigheter som inte skall ingå i bodelning. Begreppet egen pension tar i första hand sikte på sådana försäkringar som ger försäkringstagaren själv ålders- eller invalidpension. Om en pen-

sion har börjat utgå till en efterlevande till försäkringstagaren, är pen-

sionen i dennes hand också att anse som en egen pension. Uppbär en efterlevande make efterlevandeförmåner enligt en pensionsförsäkring, ingår således inte dessa i en eventuell bodelning i ett nytt äktenskap. Om en försäkringstagare har tecknat en försäkring på eget liv som endast

ger hans eller hennes efterlevande make eller barn rätt till pension, räknas inte försäkringstagarens rätt som egen pension. Vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ingår därför en sådan försäkring med sitt

tekniska återköpsvärde i bodelningen. Sker bodelning med anledning av att försäkringstagaren har avlidit, är de förmåner som den efterlevande maken erhåller dock att anse som en rätt till egen pension för denne.

Det nu sagda kan ibland innebära att en försäkrings olika förmåner

måste behandlas olika beroende på av vilken orsak bodelning sker. En pensionsförsäkring med ålderspension och ett efterlevandeskydd för den andra maken skall undantas endast såvitt gäller ålderspensionen vid en

bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Om bodelning sker därför att försäkringstagaren har avlidit, blir däremot ålderspensionen inte aktu-

ell. Den efterlevande makens rätt att som förmånstagare uppbära försäk- Prop. 1986/87: 1 ringsbelopp enligt pensionsförsäkringen blir att betrakta som egen pen- 10 kap. 3 & ÄktB sion. Makens rätt till egen pension skall därför undantas från den bodelningen.

För livränteförsäkringar som inte är pensionsförsäkringar i kommunal-

skattelagens mening och för andra livräntor gestaltar sig förhållandena delvis annorlunda. Det typiska för en livränta är att det är en förmån som

utgår under en eller flera personers livstid. Även en periodisk förmån som är begränsad till en mycket kort tid anses vara en livränta, om den upphör vid dödsfall före den angivna tidens utgång. De bakomliggande rättsförhållandena kan variera högst avsevärt. En livränta kan utgå på grund av arbetsgivares utfästelse, försäkringsavtal, testamente, skadeståndsskyldighet eller som vederlag vid köp eller av annan orsak.

I enskilda fall kan en livränta fylla samma funktion som en pension. I

andra föreligger inte ett sådant pensioneringssyfte eller också är det syftet

mindre uttalat. Som familjelagssakkunniga har påpekat (betänkandet s.

273) skulle det föra alldeles för långt att alltid undanta alla dessa förmåner

vid bodelningen. Det skulle inbjuda till olika dispositioner för att skaffa fördelar vid en framtida äktenskapsskillnad.

Vad som återstår att överväga är då om det är lämpligt och möjligt att vid bodelningen undanta endast sådana livräntor som har ett pensioneringssyfte. Det är emellertid svårt att göra gränsdragningar av det slag som då skulle krävas. I nästan alla fall då någon erhåller en löpande förmån kan

det sägas att den i någon mån har till syfte att trygga mottagarens försörj-

ning. Ett avskiljande av livräntefall med mera uttalat pensioneringssyfte skulle också kräva ställningstaganden till en mängd andra faktorer, exempelvis vid vilken ålder en livränta skall utgå för att godtas och vilka nivåer på livräntebeloppen som skall godkännas. Det skulle krävas en mängd skönsmässiga avgöranden, som det inte är lämpligt att lägga in i ett bodel-

ningsförfarande. I förevarande paragraf har därför -— som de sakkunniga

har föreslagit — livräntor inte undantagits från bodelning.

Detta ställningstagande skall ses mot bakgrund av de regler om bodel-

ning som i Övrigt skall gälla, bl.a. jämkningsreglerna i 12 kap. Om den make som är berättigad till livränta och som behöver denna för sin försörjning har mer giftorättsgods än den andra maken, kan det ofta finnas skäl att jämka enligt 12 kap. 1 §. Har livräntetagaren mindre giftorättsgods än den andra maken, leder en likadelning till att livräntetagaren i vart fall tillförs egendom ur den andra makens giftorättsgods. När bodelning sker med anledning av den andra makens död har livräntetagaren rätt att som sin andel behålla sitt giftorättsgods (12 kap. 2 § första stycket). Den efterle-

vandes arvsrätt har dessutom stärkts betydligt på de gemensamma bröstarvingarnas bekostnad genom ändringarna i ÄB.

Det förtjänar att framhållas i detta sammanhang att viktiga livräntor

enligt andra stycket är undantagna från bodelning på grund av att de inte

går att överlåta. Också i andra fall får rätten till livränta på grund av de Prop. 1986/87: 1

bestämmelser som gäller för den och de ändamålssynpunkter som bär upp 10 kap. 4 8 ÄktB den anses vara av så personlig art att den enligt andra stycket inte skall

ingå I bodelningen. Det senare torde t. ex. gälla sådan livränta som utgår på

grund av en frivillig olycksfalls- och sjukförsäkring eller som utgår som skadestånd med anledning av personskada eller av annan liknande orsak (fr betänkandet s. 274). Det sagda tar sikte på rätten till själva livräntan

och inte de särskilda utfallande livräntebeloppen.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. I $ andra stycket GB.

48!

Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till egen pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra meningen.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods.

(Jfr 10 kap. 7 §i de sakkunnigas förstag)

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, ger makar möjligheten att komma överens om att egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord skall ingå i bodelningen. Om den ena maken är död, har

dennes arvingar och universella testamentstagare samma rätt att göra en sådan överenskommelse med den andra maken (jfr 9 kap. 2 §).

Jämfört med familjelagssakkunnigas förslag har den inskränkningen

gjorts att överenskommelsen endast får avse sådan egendom som är enskild på grund av villkor i äktenskapsförord. Egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente kan således inte dras in i bodelningen. Skälen till denna inskränkning har redovisats i den allmänna

motiveringen (avsnitt 2.4.2).

Första stycket

Makarna kan alltså komma överens om att egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord och sådan rätt till pension på grund av försäkring som annars skulle ha tagits undan från bodelning enligt 3 § skall ingå i bodelningen. Makarna får emellertid inte begagna denna rättighet till

skada för någonderas borgenärer (jfr 13 kap. 1 8).

Även substitut för enskild egendom som avses i stycket och avkastning av sådan egendom får dras in i bodelningen genom en överenskommelse mellan makarna. Substitut för enskild egendom är normalt också enskild

" Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 165

egendom (7 kap. 2 § andra stycket 5). Avkastning av enskild egendom är Prop. 1986/87: 1

däremot enskild endast om det föreskrivits i äktenskapsförordet (7 kap. 10 kap. 5 & ÄktB

2 § tredje stycket).

Andra stycket

Om makar har kommit överens om att dra in enskild egendom i bodel-

ningen, skall denna egendom vid bodelningen anses utgöra giftorättsgods. Egendomen skall således ingå i makarnas sammanlagda giftorättsgods, sedan skulderna har täckts, och delas mellan dem enligt de vanliga delningsreglerna.

5§

Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal.

(Jfr 10 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, erinras om att lagen (1927: 77) om försäkringsavtal innehåller viktiga begränsningar i principen

att varje makes egendom ingår i bodelningen. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) avser jag att senare återkomma med förslag till ändringar i bl.a. försäkringslagstiftningen. Förevarande para-

graf kan därigenom få en utökad hänsyftning genom att fler begränsningar

införs i försäkringsavtalslagen.

H kap. Andelar och lotter

Kapitlet är uppdelat i två avsnitt. I det första (1-5 §§) behandlas hur

storleken av makarnas andelar av det gemensamma giftorättsgodset skall beräknas. I det andra avsnittet (6—10 §§) klargörs hur egendomen i boet

skall fördelas på de andelar som har beräknats för makarna. I det avsnittet

ges också regler för den situationen att det inte går att fördela egendomen helt i överensstämmelse med andelsberäkningen, t. ex. därför att viss typ

av egendom är odelbar.

Makarnas andelar i boet

1§ Vid bodelning skall först makarnas andelar i boet beräknas.

(fr 11 kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB, klargörs att det egent-

liga bodelningsförfarandet skall inledas med att makarnas andelar i boet beräknas. Frågan om vilken egendom som skall tilldelas respektive make

avgörs alltså först vid lottläggningen. Denna sker när andelsberäkningen är avslutad. Lottläggningsreglerna finns i det senare avsnittet i kapitlet. 12-—5 §§ regleras hur andelsberäkningen skall göras. 166

28! Prop. 1986/87: 1 Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall från en makes gifto- 11 kap. 2 8 ÄktB

rättsgods avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

För sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild

egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods endast i den mån

betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Detsamma gäller

andra skulder som maken har ådragit sig för underhåll eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom skall även gälla

sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

(Jfr 11 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 2§ första stycket GB.

Liksom enligt dessa bestämmelser skall varje make vid andelsberäkningen

först få avräkna så mycket från sina tillgångar att det täcker skulderna. Skuldtäckningen skall normalt ske ur giftorättsgodset (vissa undantag behandlas i andra stycket). Endast sådana skulder som fanns vid den för bodelningen avgörande tidpunkten får täckas med giftorättsgods (fr

10 kap. 1§ andra stycket, där motsvarande regel ges för tillgångarna i

boet). Vid äktenskapsskillnad är det alltså fråga om de skulder som en make hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes. Vid bodelning under ett äktenskap — utan samband med äktenskapsskillnad — är motsvarande

tidpunkt när anmälan om registrering av bodelningen görs hos tingsrätten

Gfr 9 kap. 8 § andra stycket). Om bodelningen förrättas därför att den ena

maken har avlidit, är det den dag dödsfallet inträffade som på motsvarande sätt är den avgörande tidpunkten.

Samtidigt som bestämmelsen således reglerar skuldtäckningen mellan

makarna löser bestämmelsen den konflikt som vid bodelningen kan förelig-

ga mellan den ena maken och den andra makens borgenärer. Lösningen

innebär att den ena makens anspråk på att få vara med och dela på den andra makens giftorättsgods skall tillgodoses först efter det att den maken har tilldelats egendom som täcker de skulder som han eller hon har ådragit

sig före den för bodelningen avgörande tidpunkten. Om dessa skulder är

större än den makens giftorättsgods finns det därför ingenting kvar för den

förstnämnda maken att vara med och dela på. Om det däremot finns ett

nettoöverskott, skall den andra maken inte med stöd av sin fria rådighet över egendomen kunna under mellantiden fram till bodelningen genom ytterligare skuldsättning minska det delningsbara överskottet. Den redo-

visningsplikt som enligt 10 kap. I $& andra stycket åvilar en make gäller

även skulderna.

Gentemot borgenärer med fordringar som har tillkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten har den make som inte belastas av

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 167

om verkan av den andra makens eftergift vid bodelningen. Den förstnämn- 11 kap. 2 8 ÄktB da makens anspråk på att få del i den andra makens giftorättsgods går således före sådana borgenärers rätt. Familjelagssakkunniga och några remissinstanser har berört ett särskilt problem vid skuldtäckningen, nämligen behandlingen av studieskulder. Gällande regler om skuldtäckning påstås ibland leda till oskäliga resultat när det gäller skuld för erhållna studiemedel. Problemet torde även uppstå vid andra former av studieskulder, låt vara att studiemedel f. n. torde vara den helt dominerande formen av studielån. Studiemedelsskulder kan uppgå till betydande belopp. Ibland lär det ha medfört att den skuldsatta maken som täckning för skulden har fått hela det gemensamma hemmet eller större delen därav på sin lott. Det har ansetts att detta skulle vara orättvist mot den andra maken, särskilt som skulderna aldrig kommer att betalas av dessa tillgångar utan av framtida förvärvsinkomster. Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 370) är det inte någon lämplig lösning på problemet att införa särskilda skuldtäckningsregler för en viss typ av skulder. Det kan enligt de sakkunniga finnas åtskilliga andra skulder vilka på ett liknande sätt har ett sakligt sett mycket svagt samband med den egendom som ingår i boet och vilka inte behöver infrias på mycket länge. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att några särskilda skuldtäckningsregler inte bör införas för att lösa problemet med studiecmedelsskulderna. Det är f.ö. inte säkert att det alltid är oskäligt att en stor studiemedelsskuld täcks fullt ut. Om äktenskapet hade bestått, skulle familjens samlade inkomster ha använts till viss del för att betala skulden. Även den inte skuldsatta makens ekonomiska standard skulle ha påverkats av detta. Det kan med hänsyn härtill framstå som rimligt att den skuldsatta maken får täckning ur sitt giftorättsgods för studiemedelsskulden. Däremot kan det ofta anses oskäligt att den skuldsatta maken — i vart fall om studiemedelsskulden har avsett ett i förhållande till makarnas sammanlagda giftorättsgods stort belopp — får vara med och dela på den andra makens giftorättsgods. I sådana fall bör det därför finnas skäl att jämka det bodelningsresultat som en likadelning av det sammanlagda nettogiftorättsgodset skulle medföra. En sådan jämkning kan åstadkommas med stöd av reglerna i 12 kap. En makes redovisningsplikt enligt 10 kap. 1 § andra stycket gäller även makens skulder. Om det sker förändringar på skuldsidan under tiden fram till bodelningen, skall dessa således redovisas. Har skulden betalts under mellantiden, får det betydelse om detta har skett med medel som ingår i giftorättsgodset eller med andra medel. Skulden kan vidare ha preskriberats eller ha upphört av någon annan anledning. Normalt skall sådana skuldminskningar leda till att det delningsbara nettot ökar på motsvarande

sätt som gäller för en värdeökning på tillgångssidan. Om förändringen är Prop. 1986/87: ett resultat av den skuldsatte makens särskilda insatser eller en följd av att 11 kap. 2 § ÄktB borgenären har önskat särskilt gynna denne make, kan det emellertid finnas skäl att låta vinsten av detta tillfalla denne make ensam.

Ibland kan en skulds storlek fastställas först efter den för bodelning avgörande tidpunkten. Det kan t. ex. gälla ett skadestånd eller ett aktualiserat borgensåtagande. Indexreglerade skulder kan också förändras fram till dess att bodelningen avslutas. För värderingen av skulderna vid bodelningen gäller samma princip som för värderingen av tillgångarna, dvs. utgångspunkten är att de skall beaktas till det värde som är aktuellt vid bodelningen men att förändringar som är att tillskriva sådana åtgärder av en make som ligger utanför en normal, aktsam förvaltning bör tillgodoräknas eller påföras honom eller henne ensam.

I 13 kap. 2 8 GB finns en bestämmelse för det fallet att båda makarna svarar för en skuld. Enligt den bestämmelsen skall i så fall var och en av makarna ur sitt giftorättsgods tilldelas egendom till täckning av den del av skulden som belöper på honom eller henne. Denna situation skiljer sig emellertid inte från det fallet att en make svarar för en skuld tillsammans med en utomstående person. Inte heller i det fallet kan maken få avräkna mer av skulden på sitt giftorättsgods än som belöper på maken. Makens skuld anses således bara omfatta den del av den gemensamma skulden som belöper på maken. Samma synsätt bör kunna tillämpas, om det är de båda makarna som gemensamt svarar för en skuld. Före varande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till bestämmelsen i GB.

Andra stycket

I 13 kap. 2 § andra stycket GB finns två undantag från huvudregeln att skuldtäckning skall ske ur giftorättsgodset. Enskild egendom och sådana särskilda rättigheter som avses i 6 kap. 1 § andra stycket GB skall — så långt de räcker — användas för att täcka en skuld som har uppkommit före äktenskapet och för vilken enskild egendom eller särskild rättighet häftade vid äktenskapets ingående på grund av panträtt eller annars särskilt. Detsamma gäller skuld som en make har anskaffat under äktenskapet för att förvärva eller förbättra sådan egendom. Det andra undantaget avser skulder som en make har ådragit sig genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande. Sådana skulder skall täckas av giftorättsgodset endast om den enskilda egendomen eller särskilda rättigheten inte räcker till.

Om den ena makens giftorättsgods har tagits i anspråk för att täcka skulder som i första hand skall täckas med enskild egendom eller särskild rättighet, är den andra maken enligt 13 kap. 5 § GB berättigad att erhålla vederlag för detta av makarnas giftorättsgods.

ÄktB innehåller inte någon direkt motsvarighet till vederlagsregeln i 13 kap. 5 § GB. Skälen till det har redovisats i den allmänna motiveringen

(avsnitt 2.2.3). En ny form av vederlagsregel har i stället tagits in i 11 kap. Prop. 1986/87: 1

4 &. Till följd härav har även förevarande paragraf fått en något annorlunda 11 kap. 3 & ÄktB

utformning än motsvarande regel i GB. Särskilda regler om täckning för skuld som är att tillskriva den ena makens vanvård eller otillbörliga förfa-

rande med sin egendom har inte tagits in i ÄktB.

I andra stycket anges sålunda att en skuld som har anknytning till enskild egendom får avräknas mot giftorättsgodset endast om den inte kan täckas med den enskilda egendomen. Anknytningen skall avse att skulden är förenad med särskild förmånsrätt i den enskilda egendomen eller att skulden har anskaffats för att finansiera den enskilda egendomens under-

håll eller förbättring. Också andra fall då skulden är att hänföra till denna

egendom kommer i fråga, t. ex. då skulden har anskaffats för att finansiera förvärv av den enskilda egendomen. I dessa fall förutsätts att det går att fastställa ett klart samband mellan skulden och den enskilda egendomen.

Om enskild egendom någon gång har fått utgöra kreditunderlag för ett

lån som har använts till att öka giftorättsgodset, kan det vara en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att jämka bodelningsresultatet enligt reglerna i 12 kap.

Om den enskilda egendomen inte räcker till, får således en skuld av nyssnämnt slag täckas med egendom ur giftorättsgodset. Sker detta, har emellertid den andra maken inte någon rätt till vederlag eller annan kompensation.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att de särskilda rättigheter som anges i

10 kap. 3 § ÄktB (vilken paragraf i gällande rätt motsvaras av 6 kap. 1 § andra stycket GB — dock med viss utvidgning) vid tillämpningen av

förevarande paragraf skall likställas med enskild egendom.

Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

(Jfr 11 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den nordiska likadelningsregeln, som i likhet med vad som nu gäller skall utgöra huvudregeln vid bodelning (se härom avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Paragrafen motsvarar i sak

13 kap. 3 § GB (jfr även 6 kap. 2 § andra stycket GB).

Vad som skall delas lika mellan makarna är makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods. När varje make har fått täckning för sina skulder ur

sitt giftorättsgods — så långt det räcker — skall makarnas återstående

giftorättsgods således läggas samman och värdet delas lika mellan dem.

Att det bodelningsresultat som en likadelning skulle medföra kan jämkas

under vissa förutsättningar framgår av reglerna i 12 kap.

4§! Prop. 1986/87: 1

Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan 11 kap. 4 8 ÄktB talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas' som om gåvans värde eller värdet av det använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods. Dennes del i det sammanlagda giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av rättigheten.

Första stycket skall också tillämpas när den ena maken inom den tid som anges där i inte obetydlig omfattning har minskat sitt giftorättsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning med anledning av den ena makens död, när giftorättsgodset har minskats genom förskott på arv i den mån förskottet skall avräknas på arvet efter den döde.

(Jfr 11 kap. 4 §1 de sakkunnigas förslag)

I paragrafen finns de nya vederlagsregler som ersätter de nuvarande vederlagsbestämmelserna i 13 kap. 5—7 §§ GB. Beträffande skälen för de sakliga ändringarna i vederlagsreglerna hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Första stycket

Avsikten med bestämmelserna i detta stycke är att man skall kunna rätta till effekten av sådana illojala transaktioner som en make gör inför en förestående äktenskapsskillnad i syfte att minska det giftorättsgods som den andra maken skall få del i. I förhållande till gällande rätt innehåller bestämmelserna två betydelsefulla skillnader. Det behövs ingen utredning om syftet med makens transaktion utan det räcker med att konstatera att den minskat giftorättsgodset. Vederlagsreglerna träffar vidare endast transaktioner som har ägt rum inom ett år före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes. Äldre transaktioner berörs alltså aldrig.

Bestämmelserna i första stycket gäller endast när bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Sker bodelning efter den ena makens död innehåller äktenskapsbalken och ändringarna i ärvdabalken i stället andra förmåner för den efterlevande, t. ex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid bodelningen behålla sin egendom.

Däremot gäller förevarande regler, om bodelning sker mellan den ena maken och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare sedan den maken har avlidit efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts (jfr 9 kap. 8 § första stycket).

Bestämmelserna är tillämpliga i två fall. Det ena är när en make genom en gåva har minskat sitt giftorättsgods. Det andra fallet avser att en make har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Vad som är att hänföra till gåva får avgöras efter en helhetsbedömning av rättshandlingen. Hur parterna själva har betecknat denna är inte avgö- ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande tredje stycket se också 11 kap. 171 5 §i propositionsförslaget.

rande. Om vederlaget för en överlåtelse som maken gjort står i missförhål- Prop. 1986/87: 1

lande till det överlåtnas värde, kan transaktionen därför bli att beteckna 11 kap. 4 & ÄktB som partiell gåva vid tillämpningen av förevarande bestämmelser. Gåva i paragrafens mening föreligger däremot inte om en make med giltig verkan

har avstått från ett arv.

Det bör observeras att bestämmelsen om gåva i första meningen inte kräver att den egendom som ges bort utgör giftorättsgods. I vissa fall kan

även gåva av enskild egendom minska det delbara giftorättsgodset. Om

den ena maken ger bort enskild egendom som är pantsatt för cn skuld men behåller betalningsansvaret för skulden, kommer en större del av makens giftorättsgods att behöva tas i anspråk för skuldtäckning. I ett sådant fall

får maken anses ha minskat sitt giftorättsgods genom gåvan av den enskilda egendomen. Bestämmelserna i första stycket bör då anses tillämpliga. På liknande sätt bör man se på det fallet att en make använder upplånade medel till att öka värdet av sin enskilda egendom (utan att pantsätta den

enskilda egendomen för lånet).

En förutsättning för tillämpning av förevarande bestämmelser är att giftorättsgodset har minskats i ”inte obetydlig omfattning” genom gåvan. Vid bedömningen av om så är fallet bör man mera se till relativa tal än till absoluta. Det är således inte antalet kronor utan värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande. Hänsyn bör även tas till skuldsidan. Om gåvans värde (eller gåvornas sammanlagda värde) uppgår till mer än

tio procent av givarens nettogiftorättsgods, bör detta därigenom anses ha

minskats i inte obetydlig omfattning. Om värdet av en makes nettogiftorättsgods är stort, kan även lägre procenttal anses medföra samma resultat.

När bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga skall givarens makes

andel beräknas som om gåvan alltjämt hade ingått i givarens giftorättsgods.

Därmed avses — till skillnad från vad familjelagssakkunniga hade föreslagit

— giftorättsgodset före skuldtäckningen. Familjelagssakkunniga (betän-

kandet s. 376) har i stället ansett att givarens makes andel skall beräknas

som om gåvan hade ingått i nettogiftorättsgodset, dvs. gåvans värde skall öka givarens nettobehållning med hela sitt belopp. Enligt de sakkunniga skall detta gälla även om givarens skulder vid bodelningen överstiger

dennes övriga tillgångar, eftersom givaren annars genom en utökad skuld-

sättning skulle kunna göra bestämmelserna verkningslösa. En utökad skuldsättning motsvaras emellertid av en utökad tillgångs-

sida. Om skulden inte skall täckas med enskild egendom men utökningen

på tillgångssidan utgör enskild egendom (i form av en ökning av värdet på redan befintlig enskild egendom), får det enligt vad som redan framhållits anses utgöra ett fall där den ena maken har använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Till detta kommer att de sakkunnigas förslag innebär att givarens make

får mer egendom vid en delning där gåvofallet föreligger än om gåvan

aldrig hade existerat (jfr de sakkunnigas exempel på s. 376 i betänkandet). Prop. 1986/87: I

Syftet är emellertid att ställa givarens make i samma situation som om 11 kap. 4 8 ÄktB gåvan inte hade lämnats, inte att ställa givarens make i en bättre situation.

Av nu anförda skäl gäller därför enligt första meningen att det är giva-

rens bruttogiftorättsgods som skall ökas med gåvans värde.

Vad som utgör gåvans värde får avgöras enligt de grunder som gäller vid

återgång eller återvinning av gåva. Eftersom syftet primärt är att ställa givarens make i samma situation som om gåvan inte hade lämnats, är utgångspunkten den att egendomens värde vid tidpunkten för skiftet skall gälla. Med denna ståndpunkt korresponderar bestämmelserna i 13 kap. 3 § om skyldigheten för en ondtroende gåvotagare att i behövlig omfattning

lämna tillbaka gåvan eller ersätta dess värde. Givaren bör inte kunna spekulera i en eventuell värdestegring som helt skulle tillfalla gåvotagaren.

Om den senare har lämnat något vederlag får beräknas vad som vid

bodelningen utgör gåvans nettovärde. Kan gåvans aktuella värde inte beräknas, t.ex. därför att egendomen inte längre finns kvar, får en upp-

skattning göras där man i sista hand får falla tillbaka på värdet när gåvan

lämnades.

Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 402) kan en utfästelse

att inte återkalla ett förmånstagarförordnande ofta vara att jämställa med en gåva. Om utfästelsen är av benefik natur och har gjorts inom ett år före

den för bodelningen avgörande tidpunkten, blir bestämmelserna i detta

stycke alltså tillämpliga. Vid andelsberäkningen bör man utgå från det

värde försäkringen skulle ha haft för försäkringstagaren om utfästelsen inte

hade gjorts, dvs. det aktuella återköpsvärdet eller motsvarande. Bestämmelserna i första stycket kan inte åberopas som grund för att förändra bodelningsresultatet, om den andra maken har samtyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. Det får anses ankomma på den make som

har vidtagit åtgärden att visa att samtycke förelåg, om den andra maken bestrider det.

Andra stycket

Liksom gäller enligt 11 kap. 2 § tredje stycket skall sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket jämställas med enskild egendom vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf.

Tredje stycket Samma tillvägagångssätt som i första stycket skall tillämpas vid andels-

beräkningen när den ena maken i inte obetydlig omfattning har minskat sitt giftorättsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring. Också

beträffande sådan premieinbetalning är det en förutsättning att den har

gjorts inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Det krävs

således inte att den aktuella försäktingen har nytecknats inom ett år före

det att talan väcks. Varje premiebetalning — oavsett om den gäller en

gammal eller en nytecknad försäkring — som sker under den kritiska tiden Prop. 1986/87: 1 faller in under bestämmelsen. 11 kap. 4 & ÄktB Beträffande vad som avses med egen pensionsförsäkring hänvisas till specialmotiveringen till 10 kap. 3 §. Premiens belopp behandlas på samma sätt som en gåvas värde enligt första stycket. Vid beräkningen av makarnas andelar vid bodelningen skall man beakta att premier för pensionsförsäkringar är avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Man skall med andra ord utgå från hur situationen

skulle ha varit om försäkringspremien inte hade betalts. Försäkringstagarens inkomstskatt hade då ökats. Försäkringstagarens makes hälft vid bodelning skall alltså beräknas som om premien, minskad med denna

skatteökning, hade ingått i giftorättsgodset. I normalfallet lär givarens make kunna tillgodoses ur de övriga tillgångar som utgör giftorättsgodset.

Skulle det inte vara fallet, ges i 13 kap. 4 § en möjlighet att återfå premien från försäkringsbolaget.

Som de sakkunniga har påpekat kan en försäkringstagare ändra en pensionsförsäkring som innehåller ett efterlevandeskydd för make till en

ålderspension för försäkringstagaren. Genom en sådan åtgärd kommer

försäkringen inte längre att ingå i en framtida bodelning. Förfarandet är som de sakkunniga har framhållit att likställa med det fallet att försäkrings-

tagaren tecknar en ny försäkring. Förevarande bestämmelse blir därför

tillämplig. Om ändringen gjordes inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, skall därför andra makens andel vid bodelningen beräk-

nas som om försäkringen alltjämt hade ingått i giftorättsgodset. Även i

detta fall måste man självfallet beakta den latenta skatteskuld som är förknippad med tillgodohavandet hos försäkringsbolaget för att värdering-

en skall bli rättvisande. I detta fall kan emellertid premieinbetalningen ha ägt rum under lång tid och inte i sin helhet ha belastat ett visst års inkomst. Beaktandet av skatteskulden får ske på annat sätt än i det nyss behandlade fallet (jfr NJA 1975 s. 288).

I tredje stycket anges också att motsvarande ökning skall ske vid beräkning av den efterlevande makens andel vid bodelning med anledning av makes död, om någon av makarna har minskat sitt giftorättsgods genom att

lämna ett förskott på arv som skall avräknas på arvet efter den avlidne (jfr

13 kap. 11a § GB). Bestämmelserna om förskott på arv (se 6 kap. ÄB) medger inte att det uppkommer en brist på den avlidnes sida som ger den efterlevande en

fordran motsvarande vad som inte utgått till honom eller henne vid bodel-

ningen. Förskottet skall nämligen inte tas upp till högre värde än vad som kan avräknas från förskottstagarens lott. Bestämmelsen i tredje stycket kan till skillnad från bestämmelserna i

första och andra styckena åberopas även om den andra maken har sam-

tyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. När det gäller premiebetal-

ningar för egen pensionsförsäkring ingår dessa i regel som ett normalt led i

familjeekonomin, och det skulle framstå som egendomligt att göra veder- Prop. 1986/87: I

lagsregelns tillämplighet beroende av om samtycke förelåg eller ej. Såvitt HN kap. 5 8 ÄktB

gäller förskott på arv är det en vederlagsregel som är betingad av arvsrättstekniska skäl. Vid tillämpningen av den regeln saknar frågan om samtycke

betydelse.

5§

Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få för täckning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör hans eller

hennes andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning och

som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som detta föranleder.

(Jfr 11 kap. 5 §1 de sakkunnigas förslag)

Det giftorättsgods som en make skall tilldelas vid bodelningen utgör

summan av vad maken skall få till täckning av sina skulder och vad maken

skall få genom en tillämpning av likadelningsregeln på nettogiftorättsgod-

set, allt efter de beräkningsgrunder som angivits i 2-4 §§.

Den summa som på detta sätt beräknas är enbart ett värde. Under andelsberäkningen görs således ingen fördelning av bestämda tillgångsobjekt.

I 13 kap. 10 & GB finns en föreskrift om att ett till betalning förfallet underhållsbidrag, som en make efter äktenskapsskillnad har att en gång för alla utge till den andra maken (s.k. engångsunderhållsbidrag) skall vid

bodelningen utgå av vad den första maken skall erhålla vid bodelningen i

den mån detta inte är avsett för skuldtäckningen. Syftet med bestämmelsen är att makarnas inbördes anspråk skall så långt det är möjligt kunna

slutligt regleras genast vid bodelningen. Regeln medför att den underhållsberättigades anspråk får stå tillbaka för sådana fordringar som den förpliktade makens borgenärer har och som har uppkommit före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes. Däremot går makens anspråk före de fordring-

ar som den förpliktade makens borgenärer har och som har uppkommit

efter nämnda tidpunkt. Om makens anspråk inte kan tillgodoses ur den

egendom som den förpliktade erhåller vid bodelningen, får maken däremot

konkurrera enligt allmänna regler med de senare borgenärerna om att få betalning.

Familjelagssakkunniga har framhållit att det är diskutabelt om anspråk på engångsunderhåll fortfarande skall anses vara härlett ur äktenskapet på ett sådant sätt att det skall gå före sådana fordringar på den förpliktade som har uppkommit efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts men

före bodelningen. Eftersom makar fritt kan överenskomma om underhållsbidrag, ger gällande ordning enligt de sakkunniga ett visst utrymme för spekulation på borgenärernas bekostnad. ! 41 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 175

Den sammankoppling som har skett med bodelningsuppgörelsen skall Prop. 1986/87: 1 emellertid ses mot bakgrunden av att engångsunderhållet även har varit 11 kap. 6 & ÄktB avsett som ett korrektiv mot oskäliga verkningar av likadelningsregeln vid bodelning eller som ett medel att tillerkänna den ekonomiskt svagare maken mer än de vanliga bodelningsreglerna skulle ha gjort. De jämkningsregler vid bodelning som nu finns i GB och de jämkningsregler som har tagits in i 12 kap. 1 & ÄktB har alla det gemensamt att de aldrig kan medföra annat än att en make får behålla mer av sin egen egendom än om jämkning ej sker. Någon överföring av egendom mellan makar kan således inte ske med hjälp av jämkningsreglerna.

Genom jämkning av äktenskapsförord (jfr 12 kap. 3 & ÄktB) kan där-

emot åstadkommas att egendom överförs mellan makar. Det blir av särskild betydelse i de fall då en make efter ett inte alltför kortvarigt äktenskap skulle komma att stå helt eller nästan helt utan egendom efter en bodelning på grund av villkor i ett äktenskapsförord om att all eller nästan all egendom i boet är den andra makens enskilda egendom. Genom en jämkning av detta villkor i äktenskapsförordet kan man i ett sådant fall åstadkomma ett mera rimligt bodelningsresultat. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har jag inte följt de sakkunnigas förslag om jämkning av villkor i gåvor och testamenten om att egendom skall vara mottagarens enskilda. En följd av detta ställningstagande är emellertid att den ekonomiskt svagare maken med en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna ibland skulle komma att erhålla orimligt lite egendom vid bodelningen. För dessa fall innehåller de västnordiska ländernas lagstiftning särskilda jämkningsregler, de s.k. orimligt-ringa-reglerna, som medger jämkning av bodelningsresultatet. Dessa regler kan också medföra att egendom överförs från den ekonomiskt starkare till den ekonomiskt svagare maken. Samma syfte har alltså i Sverige hittills fyllts av regeln i 13 kap. 10 § GB om engångsunderhåll. Eftersom några regler om jämkning av villkor i gåva eller testamente inte förs in i ÄktB, bör även i fortsättningen engångsunderhåll kunna användas för att korrigera orimliga bodelningsresultat i dessa fall. Om en make skall betala ett engångsunderhåll till den andra maken vid bodelningen, skall således andelarna beräknas med hänsyn härtill. Det bör observeras att avdrag för engångsunderhållet aldrig kan göras på det värde som en make tilldelas för täckning av skulder.

Egendomens fördelning på lotter

68!

Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar. (Jfr 11 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

!' 11 kap. 7 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 176

Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 & GB. Prop. 1986/87: 1

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har framhållits två helt 11 kap. 7 & ÄktB

skilda delar av ett bodelningsförfarande. När makarnas andelar har räknats

fram med hjälp av reglerna i 1-5 §§ — och eventuellt med tillämpning av jämkningsreglerna i 12 kap. — återstår alltså att fördela de i giftorättsgodset ingående egendomsobjekten mellan makarna. Denna fördelning av

objekten benämns lottläggningen. Varje make skall få en lott ur det sammanlagda giftorättsgodset. Lotten skall i princip innehålla objekt till så

stort sammanlagt värde att det motsvarar värdet av makens andel enligt I — 588. Enligt förevarande paragraf har varje make rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som maken önskar. Den make

som har att utge egendom ur sitt giftorättsgods till den andra maken får alltså själv avgöra vilka egendomsobjekt som skall lämnas över. Den egendom som lämnas till den andra maken får dock inte vara uppenbart

olämplig för denne i den mån det är möjligt att upprätthålla denna princip

(se 11 kap. 8 § första stycket).

Nuvarande lottläggningsbestämmelser i 13 kap. 13 § GB inleds med en föreskrift som innebär att varje make eller, om den ena maken är död, den efterlevande maken har rätt att på sin lott erhålla arbetsredskap och andra

lösören som krävs för att maken skall kunna fortsätta med sin yrkesverksamhet. För dödsfallssituationen behövs inte längre en sådan regel med

hänsyn till de nya skyddsregler för efterlevande make som i övrigt skall gälla, t. ex. reglerna om rätt för den efterlevande maken att vid bodelningen behålla sin egendom och de nya reglerna om makes arvsrätt. Även för bodelning i andra fall bör regeln kunna undvaras, eftersom de behovsprövningsregler beträffande bohag som har tagits in i 11 kap. 7 § ofta kommer att omfatta även arbetsredskap, t.ex. skrivmaskiner och hushållsmaski-

ner. När det blir fråga om mera speciell utrustning har det inte ansetts föreligga skäl att ställa upp särskilda regler i ÄktB. Om en make driver en sådan speciell yrkesverksamhet med särskild utrustning får frågan vem

som skall tilldelas egendomen i första hand bero av vad makarna själva har kommit överens om. I andra hand får det lösas enligt de vanliga lottläggningsreglerna.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller även till förmån för en

avliden makes rättsinnehavare.

78!

Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag

har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är

ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4. En förutsätt-

ning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den

andra maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

1 11 kap. 8 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 177

12 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i Prop. 1986/87: 1 egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den 11 kap. 7 8 ÄktB andra maken befrias från ansvar för skulden eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(fr 11 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen gäller fördelningen av makarnas gemensamma bostad och bohag vid lottläggningen. Den får framför allt betydelse när en make vill överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken.

Första stycket

Lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad har i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag arbetats in i ÄktB. I förevarande paragraf finns sålunda i första stycket den centrala regeln om den ena makens rätt att vid separationen överta en bostad som tillhör den andra maken men som under äktenskapet har utgjort makarnas gemensamma bostad.

Jämfört med 1959 års lag innebär de nya bestämmelserna i första stycket en viss utvidgning av övertaganderätten. Den består i att även fastighet som är enskild egendom omfattas av bestämmelserna under förutsättning att bostaden har blivit enskild egendom genom äktenskapsförord. Fastighet som har blivit enskild egendom genom att villkor om det har ställts upp vid gåva eller i testamente omfattas däremot inte heller i fortsättningen av övertaganderätten. Om en sådan fastighet har bytts ut mot en annan gäller emellertid övertaganderätten. Det kan nämligen inte anses lika angeläget att skydda en sådan fastighet mot övertagande som när det gäller den ursprungliga fastigheten. Vid avvägningen mellan det skyddsintresse som kan antas föreligga med hänsyn till villkoren vid gåvan eller i testamentet å ena sidan och det sociala skyddsintresse som tillgodoses genom övertagandereglerna, får det anses att det senare väger tyngre när det gäller utbytesfastigheten. Den ursprungliga fastigheten kan däremot vara en släktgård eller liknande som givaren eller testatorn har önskat hålla kvar inom sin släkt. Att utbytesfastigheten skall kunna övertas innebär inte något nämnvärt avsteg från principen att villkor i gåvor och testamenten inte skall kunna jämkas. Den som övertar fastigheten skall i princip betala fullt pris för den (se 11 kap. 9 §). Någon värdeöverföring i strid med villkoren vid gåvan eller i testamentet blir det alltså inte fråga om.

När det gäller hyresrätt eller bostadsrätt har full övertaganderätt funnits redan i gällande lag. ÄktB innebär ingen annan ändring i det än den anpassning som sker beträffande egendom som är enskild på grund av villkor om det vid gåva eller i testamente.

Enligt de nya reglerna i första stycket skall liksom hittills en behovsprövning ske när det skall avgöras vilken make som skall få bostaden. Den

som bäst behöver bostaden skall få den. Av sista meningen i förevarande stycke framgår dock att makes rätt att överta bostaden liksom för närva- 11 kap. 7 3 ÄktB

rande skall gälla endast om det även med hänsyn till omständigheterna i

övrigt framstår som skäligt. Som har framhållits i motiven till den nu

gällande lagen (prop. 1959:70 s. 28) måste därvid — utöver bostadsbehovet — beaktas de ekonomiska hänsynen till den make som äger bostaden.

Även den omständigheten att bostaden kan ha ett affektionsvärde för den

make som äger den skall beaktas. Detta får i regel anses vara fallet med

släktgårdar och liknande bostäder. Att en bostad har utgjort den ena

makens föräldrahem kan vidare tala emot att den andra maken får överta

den.

Om det finns omständigheter som talar emot ett övertagande får dessa

vägas mot det behov som den make som vill överta den har av bostaden. En helhetsbedömning av situationen skall alltså ske. Av vad som anförts I anslutning till 7 kap. 4 § framgår att övertagande-

rätten i förevarande paragraf inte gäller andra bostäder än makarnas gemensamma permanentbostad. Därmed förstås i regel den bostad på vilken

de båda är kyrkobokförda. Fritidsbostäder omfattas således inte av överta-

ganderätten.

Första stycket innehåller också en annan betydelsefull nyhet i förhållan-

de till gällande rätt. En make får genom bestämmelserna i detta stycke rätt att överta även makarnas gemensamma bohag efter en behovs- och skä-

lighetsprövning av samma slag som beträffande bostaden (se vidare avsnitt

2.3 i den allmänna motiveringen). Även här omfattar övertaganderätten

både giftorättsgods och egendom som är enskild genom äktenskapsförord.

1 bohaget ingående egendom som är enskild därför att den har trätt i

stället för annan enskild egendom omfattas också av övertaganderätten, oavsett om den ursprungliga enskilda egendomen blivit enskild genom äktenskapsförord eller av andra skäl (jfr 7 kap. 2 § andra stycket 5).

Beträffande vad som skall anses utgöra makars gemensamma bohag hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 4 §.

Vid behovs- och skälighetsprövningen enligt första stycket gäller det, som nyss sagts, att anlägga en helhetssyn. Många olika faktorer kan vara

av betydelse i detta sammanhang. Några har redan berörts. Härutöver

skall endast pekas på några faktorer som mera regelmässigt förekommer och som har särskild tyngd.

Om det finns barn i äktenskapet och den ena maken ensam får vårdna-

den om barnen, har denne i regel störst behov av bostaden. Är den ena maken död när bodelning sker, får den efterlevande maken i regel anses ha behov av att få överta bostaden. Om det inte finns testamente konkurrerar ju f.ö. en sådan make endast med barn till den avlidna maken som inte är barn till den efterlevande maken (jfr de nya bestämmelserna i 3 kap. I och

2 38 AB).

Enligt vad som nyss framhållits kan enligt de nya reglerna i första Prop. 1986/87:

stycket även en fastighet som är enskild egendom på grund av äktenskaps- 11 kap. 7 & ÄktB

förord bli föremål för övertagande. Att fastigheten utgör den ena makens

enskilda egendom kan dock få betydelse när man bedömer frågan om den andra makens rätt att överta den. Att makarna genom äktenskapsförord här gjort fastigheten till den enes enskilda egendom är en av de omständigheter i övrigt som skall beaktas vid prövningen. I sådana fall bör hänsyn

tas bl.a. till hur lång tid som har gått sedan äktenskapsförordet upprätta-

des, vad som därvid får antas ha varit makarnas syfte och hur de ekonomiska förhållandena har utvecklat sig sedan dess. Allmänt sett bör det krävas starkare skäl för ett övertagande om egendomen är enskild än om den är giftorättsgods.

Vad som har sagts om bostad gäller även bohag. Om en make får överta bostaden, är det emellertid mycket som talar för att maken får överta även

sådant bohag som behövs för att bostaden skall kunna utnyttjas på ett rimligt sätt. Det finns således ett visst samband mellan rätten att överta bostaden och rätten att överta bohag som är nödvändigt för bostadens utnyttjande.

Däremot kan det mera sällan hävdas att ett övertagande av bostaden medför ett behov av att överta bohaget i dess helhet. Ofta torde bostaden kunna utnyttjas på ett rimligt sätt om endast en viss del av bohaget övertas.

När den ena maken tilldelas bostad och bohag som tillhör den andra maken, skall egendomens värde avräknas från den förstnämnda makens

andel vid lottläggningen. Detta framgår av första stycket. Sådan avräkning skall ske även om bostaden eller bohaget är enskild egendom. Om lotten

inte räcker till, skall den övertagande maken betala mellanskillnaden till

den avstående maken (se 11 kap. 9 §). En nyhet är dock att en make enligt

första stycket kan få överta egendomen utan avräkning, om värdet av det som övertas är ringa. Detta gäller även när en make vid bodelningen tilldelas bostad eller bohag som tillhör honom eller henne. Härigenom blir

det möjligt att i sådana fall då tillgångarna begränsar sig till ett hem av mindre omfattning låta den som bäst behöver hemmet behålla det utan att något skuldförhållande till den andra maken behöver skapas.

Andra stycket Om den egendom som en make vill överta med stöd av första stycket besväras av en skuld med särskild förmånsrätt i egendomen, gäller särskil-

da villkor för övertagandet. De skulder som avses är främst sådana som

har intecknats i en fastighet eller tomträtt samt skulder med säkerhet i form

av pant i bostadsrätt. Makarna är givetvis oförhindrade att vid bodelningen

komma överens om att den make som förut har ägt fastigheten e.d. fortfarande skall personligen svara för skulden. Ett sådant arrangemang

kan dock tänkas kräva medgivande av borgenären. Om denna make emel-

lertid inte vill stå kvar som gäldenär, krävs för ett övertagande av egendo-

men att denne befrias från ansvar för skulden eller att medel till betalning Prop. 1986/87: 1

av skulden har satts under särskild vård. Ett sådant byte av gäldenär 11 kap. 8 & ÄktB kräver normalt medverkan av borgenären. Problemet är inte nytt. Det finns redan i dag när egendom som svarar för skuld med särskild förmånsrätt i egendomen vid bodelning skall övergå f-ån den ena maken till den andra.

Tredje stycket

Om den ena maken är död när bodelning skall ske, gäller bestämmelser-

na i första stycket endast till förmån för den efterlevande maken (fr 3 8 lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bo-

stad). Detta gäller oavsett om bodelning sker med anledning av makens död eller därför att talan om äktenskapsskillnad hade väckts innan maken dog. Den avlidna makens arvingar och testamentstagare har således ingen övertaganderätt enligt förevarande paragraf.

83 En make. vars giftorättsgods 1 värde överstiger hans eller hennes lott, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan

maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den

andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av den ena makens död, gäller första

stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 8 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket

Enligt gällande rätt har en make rätt att vid bodelningen behålla viss egendom även om den i värde överstiger hans eller hennes andel. Det

gäller fastighet som tillhör makens giftorättsgods och sådan annan egendom ur makens giftorättsgods som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom eller henne att behålla. Om maken skall få behålla egendomen, måste han eller hon dock kompensera den andra maken genom att betala för övervärdet med pengar (13 kap. 13 § första stycket

GB). Är maken död när bodelning sker, har bara dennes bröstarvingar motsvarande rätt och endast såvitt gäller en fastighet som har förvärvats från en släkting till den avlidne i rätt uppstigande led eller från en sådan släktings dödsbo (13 kap. 13 § tredje stycket GB).

I enlighet med de sakkunnigas förslag har en makes möjlighet att behålla sin egendom och betala andra maken med pengar nu utvidgats. Första

stycket i förevarande paragraf omfattar all slags egendom som ingår i makens giftorättsgods. Den får dock sin begränsning genom de special-

! 11 kap. 9 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 181

regler om rätt för den andra maken att överta bostad och bohag som nyss Prop. 1986/87: 1

har behandlats (11 kap. 7 §). 11 kap. 8 & ÄktB

Om en make inte genast kan erlägga kontant betalning motsvarande det

överskjutande värdet, kan maken få skäligt anstånd med betalningen under förutsättning att godtagbar säkerhet kan ställas. Är makarna inte ense om

hur lång tid anståndet skall avse, bör längre tid än sex månader från bodelningen inte komma i fråga. I första hand ankommer det på makarna själva att komma överens om vad som är en godtagbar säkerhet. Om någon överenskommelse inte uppnås, bör i vart fall pant eller borgensförbindelse

godtas. Såvitt gäller borgensförbindelsen bör den dock ställas såsom för egen skuld. Om den ingås av två eller flera personer gemensamt, bör den vara solidarisk. Även en garantiförbindelse av en bank eller ett annat

liknande kreditinstitut bör anses utgöra en godtagbar säkerhet.

Enligt 13 kap. 13 § GB har en make, som vid bodelningen skall lämna en

del av sitt giftorättsgods till den andra maken, rätt att fritt välja vad som skall överlämnas. Som de sakkunniga har framhållit kan emellertid denna frihet missbrukas så att egendom som är uppenbart olämplig för den mottagande maken överlämnas. Första stycket innehåller därför den nyhe-

ten att den mottagande maken har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för henne eller honom.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när bodelning sker med anledning av mål om äktenskapsskillnad och det på ena sidan finns arvingar och testamentstagare till en avliden make. Dessa har då samma rätt som

den avlidne hade att lösa ut den andra maken och behålla det giftorättsgods

som tillhörde den avlidne (jfr 9 kap. 2 och 8 §§). Någon arvsrätt för den

efterlevande maken finns inte i denna situation (se den nya 3 kap. 10 § AB).

Andra stycket Om bodelning sker med anledning av den ena makens död, har den efterlevande rättigheter som i viss omfattning minskar behovet av en lösningsrätt vid lottläggningen. Den efterlevande kan välja att med stöd av

12 kap. 2 § behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen. Någon lösningsrätt behövs då inte. Om den efterlevande inte behåller sitt giftorättsgods enligt 12 kap. 2 §, har den efterlevande i stället bästa arvs-

rätt till den avlidna makens kvarlåtenskap (se den nya 3 kap. I $ ÄB). Ett undantag finns dock. Barn till den avlidne som inte är barn till även den

efterlevande maken har arvsrätt framför den efterlevande maken. Det kan

dessutom finnas testamentstagare. I dessa fall bör den efterlevande maken

ha rätt att i mån av förmåga lösa ut arvingar och testamentstagare för att

kunna behålla sitt giftorättsgods. Däremot bör den avlidnes barn och

testamentstagare inte mot den efterlevandes vilja kunna lösa ut denne med

pengar i stället för att lämna ut egendomen. Den efterlevande skall alltid ha

rätt att på sin lott få egendom ur boet.

I andra stycket har därför tagits in en bestämmelse som innebär att reglerna i förevarande paragraf endast gäller till förmån för den cefterle- 11 kap. 9 & ÄktB vande maken när bodelning sker med anledning av dödsfall.

9 §! Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgo-

doser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, skall han

eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 11 kap. 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf reglerar vad som skall ske, när en make med stöd av

reglerna i 11 kap. 7 § övertar bostad och bohag mot avräkning på sin lott

(jfr 4 § lagen 1959: 157 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad). Den övertagande maken har rätt att gottgöra den andra maken med egendom ur sitt giftorättsgods. Räcker inte det, skall resterande del betalas med pengar. För att få anstånd med betalningen skall godtagbar säkerhet ställas. Den övertagande maken har emellertid också rätt att välja att helt ersätta den andra maken med pengar för värdet av den bostad och det bohag som övertas. Det är således den övertagande maken som ensam bestämmer i vilken form kompensationen skall ske.

Väljer den övertagande maken att kompensera med egendom, skall

denna dock tas ur giftorättsgodset. Om en bodelning således sker enbart för att överföra bostad eller bohag i ett äktenskap med endast enskild

egendom, måste därför den övertagande låta kompensationen utgå i pengar.

Beträffande innebörden av godtagbar säkerhet och skäligt anstånd hän-

visas till specialmotiveringen till 11 kap. 8 §.

10 8?

Om den ena maken vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

(Jfr 11 kap. 9 §i de sakkunnigas förslag)

Enligt 13 kap. 9 & GB ger ett vederlagsanspråk som inte har kunnat tillgodoses fullt ut vid bodelningen inte upphov till en fordran mot den

vederlagsskyldige som svarar mot bristen. Den förfördelade maken kan

alltså inte vid ett senare tillfälle återkomma med sitt krav. De vederlagsregler som finns i GB har i ÄktB ersatts av de bestämmelser

om gåva m. m. som tagits in i 11 kap. 4 §. De fall som anges där avser olika

former av oftast illojala förfaranden. Med den begränsning av vederlags-

reglerna som skett genom detta finns det inte längre anledning att för vederlagsfallen hålla fast vid att någon fordran för vad som brister inte skall uppstå. Det är vidare rimligt att en make som i övriga fall inte har

kunnat tillgodoses helt kan få en fordran på den andra maken för vad som

1 183

11 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

HH kap. 11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

brister. Ett sådant synsätt ligger f.ö. också i linje med de möjligheter till Prop. 1986/87: 1

anstånd med betalningen som finns i 11 kap. 8 och 9 &&. 12 kap. ÄktB

I förevarande paragraf slås därför fast att, om den ena maken vid

fördelningen på lotter inte har kunnat erhålla hela sin andel, denne har en

fordran på den andra maken för bristen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som behandlar möjligheterna att vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. I I & finns

regler om jämkning vid bodelning när en tillämpning av likadelningsprinci-

pen skulle leda till ett oskäligt resultat. I 2 § ges möjlighet för efterlevande

make att begära att vardera sidan skall behålla sin egendom och i 3 § finns en regel om jämkning av villkor i äktenskapsförord i samband med bodelning. 14 § finns motsvarande jämkningsregel beträffande s.k. föravtal om bodelning.

18!

I den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskä-

ligt att en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom till den andra

maken i den omfattning som följer av 11 kap., skall bodelningen i stället göras så att den förra maken får behålla mer av sin egendom. Är en make

försatt i Konkurs när bodelning skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin andel. (Jfr 12 kap. I och 2 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller den allmänna regeln om jämkning vid bodelning.

Den har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2). Regeln bygger på den nu gällande regeln i 13 kap. 12 a § GB. Enligt den regeln krävs emellertid för att jämkning skall få ske att en tillämpning av de

vanliga bodelningsreglerna skulle leda till ett uppenbart orimligt resultat. Härigenom begränsas starkt möjligheterna att jämka. I den nya regeln har

denna begränsning tagits bort. Det är dock alltjämt avsikten att jämkning skall förekomma bara i undantagsfall. Jämkning får enligt bestämmelserna i första meningen ske om det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt med en likadelning av makarnas giftorättsgods. Regeln har utformats på detta sätt för att

markera att den i första hand är avsedd att tilllämpas på de kortvariga äktenskapen. Det är framför allt vid sådana äktenskap som en likadelning

kan komma att te sig oskälig. Det gäller särskilt om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boet. Vid sidan

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

av äktenskapets längd anges att bodelningsresultatet kan vara oskäligt med Prop. 1986/87: I

hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden. Genom tillägget ”omstän- 12 kap. I 8 ÄktB digheterna i övrigt” markeras emellertid att det skall göras en helhetsbedömning av makarnas förhållanden när frågan om jämkning prövas. Även om äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden talar för en jämkning kan det ibland finnas alldeles särskilda omständigheter som ver-

kar i motsatt riktning, t. ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i

äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras utbildningsoch yrkesstatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden tala mot en jämkning men andra omständigheter medföra att jämkning trots allt bör ske.

I detta sammanhang kan det finnas skäl att framhålla att engångsunderhållsbidrag ibland kan tjäna som ett slags jämkning vid bodelning. Jämk-

ning enligt förevarande paragraf kan nämligen aldrig medföra att en make

får mer av den andra makens egendom än vid en likadelning utan innebär endast att en make får behålla mer av sin egen egendom än vid en likadelning. Om det någon gång är nödvändigt att åstadkomma en överföring av egendom till den andra maken, får detta därför ske antingen genom en-

gångsunderhåll (jfr 11 kap. 5 §) eHer genom jämkning av äktenskapsförord Gfr 12 kap. 3 8).

När det gäller äktenskapets längd kan man först konstatera att frågan

huruvida en likadelning är skälig regelmässigt uppstår vid kortvariga äk-

tenskap. Om ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad efter endast en kortare tid, kan en likadelning ofta framstå som oskälig. Som redan

har framhållits gäller detta främst om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boet. Även i fall då en make

under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller har fått den genom gåva kan det vara oskäligt med en likadelning. Om någon under ett kortvarigt äktenskap har ärvt en betydande förmögenhet efter sina föräldrar, får det normalt anses vara oskäligt att den delas lika mellan makarna när äktenskapet upplöses. Det är å andra sidan inte rimligt att

sådana förvärv i sin helhet undantas från delning, om den andra maken därigenom skulle komma att stå helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen. Jämkningen bör i så fall innebära att den andra maken er-

håller en mindre del än vid en likadelning (jfr vad som förut har sagts om

jämkning av äktenskapsförord och möjligheter till engångsunderhållsbidrag för att komma till rätta med motsvarande fall då den aktuella egendo-

men är enskild).

Ju längre tid äktenskapet har varat, desto större del av förvärvet bör bli

föremål för delning mellan makarna. En viss betydelse har dock också tidpunkten för ett sådant förvärv. Om arvet har utfallit tidigt under äkten-

skapet finns det större anledning att låta den andra maken få åtminstone en viss del av det än om arvet har utfallit omedelbart före ansökan om äktenskapsskillnad. I det senare fallet får det vid kortvariga äktenskap som

regel anses skäligt att den andra maken inte tillerkänns någon del alls i den Prop. 1986/87: I ärvda egendomen. Ett undantagsfall är dock om den andra maken därige- 12 kap. I 3 ÄktB nom vid bodelningen skulle få orimligt lite egendom jämfört med den make som har erhållit arvet,

Om ett äktenskap har varat något längre tid, bör jämkning i allmänhet inte ske. Vid långvariga äktenskap uppstår i regel en sammanflätning av makarnas ekonomier och förhållanden i övrigt som motiverar att giftorättsgodset delas lika. Om ett arv utfaller alldeles i slutet av ett långvarigt äktenskap kan en likadelning dock framstå som oskälig, i vart fall om arvet utgör en stor del av makens giftorättsgods. I undantagsfall kan det även framstå som oskäligt att likadela ett sådant arv som faller ut vid annan tidpunkt under ett långvarigt äktenskap. Möjligheten att genom äktenskapsförord eller villkor i testamente reglera att vad som tillfaller en make genom arv skall vara dennes enskilda egendom gör dock att jämkning i sådana situationer bör vara rena undantagsfall.

Vad som har sagts om arv får i huvudsak anses gälla även beträffande gåvor. Ibland kan förhållandena dock vara sådana att det får anses framgå att givaren har avsett att gåvan skulle i händelse av en bodelning delas lika mellan makarna. Även efter ett kortvarigt äktenskap bör i sådana fall likadelning tillämpas på gåvan.

Vad som har erhållits genom testamente får i nu berört avseende likställas med vad som erhållits genom gåva.

Att ett äktenskap har varat endast kort tid bör således i sig vara ett skäl att inte göra en likadelning av allt giftorättsgods som makarna har. I sådana falt bör rätten till likadelning till egendomen i stället successivt växa i takt med den tid som äktenskapet har varat.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att hela nettoförmögenheten normalt skall ingå i bodelningen, om äktenskapet har varat i minst tio år. Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot det. Vid överläggningar med företrädare för de andra nordiska ländernas justitiedepartement och äktenskapsrättskommittéer har emellertid framkommit att det i de västnordiska länderna anses att en femårstid skulle vara att föredra. Från finsk sida godtas också en minskning av tiden till fem år.

Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) kan det vara naturligt att jämkningen i kortvariga äktenskap sker med utgångspunkt i en schablon av det slag som de sakkunniga har föreslagit. Med kortvariga äktenskap bör då enligt min mening förstås äktenskap som inte har varat mer än fem år. I denna tid bör medräknas sådan tid då makarna före äktenskapet har bott tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

Det är emellertid inte lämpligt att ha ett system för jämkningen som gör jämkningens omfattning exakt beroende av den tid som äktenskapet har varat. En anledning till det är svårigheten att fastställa när ett äktenskapsliknande samboende har börjat. En annan anledning är att äktenskapets längd är endast en — Iåt vara den främsta — av flera faktorer som samman-

tagna skall avgöra om och i vilken utsträckning jämkning bör ske. Den Prop. 1986/87: I angivna femårstiden bör alltså bara ses som ett riktmärke. Schablonen bör 12 kap. I & ÄktB vidare kunna frångås om andra omständigheter föranleder det.

Bland de omständigheter som kan utgöra skäl att helt eller delvis underlåta att tillämpa denna schablon vid kortvariga äktenskap kan anges främst att arv. gåva eller testamente har påverkat den ena makens behållna giftorättsgods i betydande omfattning. Detta har nyss berörts. Om någon jämkning alls skall ske i ett sådant fall får i stället avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga jämkningsförutsättningar. Ett annat skäl kan vara att en makes giftorättsgods huvudsakligen eller till stor del utgörs av bostad eller bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begagnande. Sådan egendom bör i princip inte delas enligt schablonen. Jämkningen bör i detta fall endast avse övrig egendom.

När jämkning sker enligt femårsmodellen avser den fördelningen av makarnas nettogiftorättsgods. Det är således i dessa fall endast en begränsad del av vardera makens nettogiftorättsgods som skall läggas samman och fördelas lika mellan dem. Om t. ex. äktenskapet har varat tre år, bör en delning enligt femårsmodellen innebära att endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods skall bli föremål för likadelningen.

Makarna har möjlighet att komma överens om beräkningsmetodiken, t.ex. att endast hela år skall räknas. Om någon sådan överenskommelse inte finns, bör beräkningen göras per hel månad av femårstiden.

I fråga om makarnas ekonomiska förhållanden som jämkningsfaktor finns det flera olika förhållanden som kan bli av betydelse. Jämkning kan endast komma i fråga, om det finns en betydande skillnad mellan makarnas nettoförmögenheter. När man bedömer om en likadelning är oskälig, bör man beakta orsaken till att den ena maken har ett nettogiftorättsgods av betydligt större värde än den andra maken. Om orsaken är att ett större arv eller en större gåva har tillfallit den ena maken, gäller vad som nyss sagts. Därvid kan det dock finnas anledning att beakta om den andra maken också har fått ett större arv eller en större gåva som har gått in i familjehushållningen eller den gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan i så fall tala emot en jämkning.

I andra fall kan den större nettobehållningen på den ena sidan bero på tillfälliga omständigheter som inte har något samband med hur familjens ekonomi har varit ordnad. Den ena maken kan t. ex. en tid före det att talan om äktenskapsskillnad väckts ha erhållit en rehabiliteringsersättning eller annat sådant skadestånd. Syftet med den utbetalade ersättningen skulle kunna äventyras om den skulle delas vid bodelningen, och detta kan vara oskäligt mot den make som har uppburit beloppet. I fråga om jämkning med hänsyn till utbetalade skadestånd och medel som har anvisats för särskilt angivet ändamål bör de principer som ligger bakom utmätningsfriheten för sådana belopp kunna ge vägledning (fr 5 kap. 6—7 §§ utsökningsbalken). |

Om en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för att Prop. 1986/87: 1

trygga sin framtida försörjning medan den andra maken har goda utsikter 12 kap. 1 8 ÄktB

att kunna försörja sig själv utan att erhålla denna egendom, bör det kunna utgöra skäl att frångå en likadelning. Den förstnämnda makens större nettogiftorättsgods kan t. ex bero på att han eller hon har en livränta som

inte får tas undan från bodelningen därför att den inte utgår på grund av en pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening men som fullföljer

samma syften som en sådan försäkring.

Vid bedömningen av familjens ekonomi skall hänsyn tas även till sådana

tillgångar som inte ingår i bodelningen. Om den make som enligt likadelningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods har stora tillgångar som är enskild egendom eller som har placerats i pensionsförsäk-

ringar eller andra personliga rättigheter, kan det vara ett skäl att jämka.

Det är särskilt fallet om den ekonomiskt svagare maken i väsentlig grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom.

Om den ena maken är starkt skuldsatt så att dennes egendom i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan en likadelning av den andra makens netto-

giftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall måste dock bedö-

mas vilken nytta den andra maken har haft av det som är upphovet till skulderna.

Av särskilt intresse i skuldfallet är den situationen att den skuldsatta makens utjämningsanspråk utövas av dennes konkursbo. Det äktenskaps-

rättsliga anspråket på del i den andra makens giftorättsgods bör inte mot

dennes vilja kunna användas för att tillgodose den skuldsatta makens

borgenärer. Den andra maken skall därför kunna få till stånd en jämkning i detta fall.

Att mera konkret ange i vilka fall en jämkning skall ske är inte möjligt.

Det får — bortsett från konkursfallet — bedömas från fall till fall om

omständigheterna ger anledning till jämkning. Det bör också understrykas

att det i första hand ankommer på makarna själva att komma överens om att jämkning skall ske och hur den skall göras. Makarna får dock inte gå

utanför den ram som består i att en jämkning aldrig får innebära att en

make förvärvar mer av den andra makens egendom än vid en likadelning.

Om makarna kommer överens om en jämkning inom denna ram, kan det inte bedömas som en eftergift om en skuldsatt make sedermera försätts i konkurs eller fråga därom annars uppkommer (jfr 13 kap. 1 8).

Under remissbehandlingen har framhållits att bodelningsresultatet ofta

kan förryckas kraftigt om den ena maken har en stor studieskuld. Studie-

skulder utgörs huvudsakligen av studiemedelslån. Karaktäristiskt för studiemedelslånen är att de är avsedda att täcka dels allmänna levnadsom-

kostnader, dels särskilda studiekostnader under studietiden, dvs. under en

begränsad tid som i regel infaller omedelbart före den yrkesverksamma delen av livet. Lånen skall sedan återbetalas under huvuddelen av den

yrkesverksamma tiden. Återbetalningen börjar så snart studierna har av-

slutats. Studiemedelssystemet kan uppfattas som ett sätt att omfördela Prop. [986/87: I

livsinkomsterna. Genom studiemedelslånen får man ett förtida uttag av 12 kap. I & ÄktB

framtida inkomster av förvärvsarbete.

Om en make har studiemedelsskuld, skall maken enligt 13 kap. 2 & GB tilldelas egendom ur sitt giftorättsgods till täckning av skulden. Är studiemedelsskulden av normal omfattning, innebär det ofta att hela makens

giftorättsgods behövs för att täcka skulden. Detta gäller särskilt om ma-

karna skiljer sig under eller strax efter studietiden. Om inte också den andra maken har liknande studieskulder, kan det innebära att endast den

skuldfria makens giftorättsgods blir föremål för delning. Den skuldsatta

maken får dels behålla all sin egendom, dels förvärva hälften av den andra makens giftorättsgods. Med hänsyn till att den skuldsatta maken inte

behöver betala sin skuld på en gång och till att hans eller hennes återbetalning av skulden är utsträckt över lång tid framstår resultatet av skuldtäckningen och likadelningen ofta som oskäligt i dessa fall. Det kan dessutom hävdas att studiemedelslånen, som enligt vad som nyss har framhållits kan

uppfattas som ett förtida uttag av framtida förvärvsinkomster, egentligen inte är avsedda att återbetalas med den egendom som finns vid bodelningstillfället utan med framtida förvärvsinkomster.

I de nu beskrivna fallen kan det därför finnas anledning att jämka

bodelningsresultatet. Det måste dock betonas att det här — liksom i övriga

jämkningsfall -- måste bli fråga om en helhetsbedömning. Situationen kan

exempelvis vara den att studiemedelslånen har använts till båda makarnas levnadsomkostnader därför att den andra maken inte har något förvärvsar-

bete eller annan försörjningskälla. I så fall framstår en jämkning inte längre som lika självklar. Om däremot den andra maken hela tiden har haft förvärvsinkomster som har använts för familjens gemensamma behov, bör

förekomsten av en studieskuld på den studerande makens sida kunna

föranleda en jämkning vid bodelningen.

Jämkningens omfattning får avpassas till förhållandena i det enskilda

fallet. Den maximala jämkningen innebär således att den make som inte har någon studieskuld inte behöver dela med sig av sitt giftorättsgods. Som har framhållits flera gånger kan det däremot aldrig bli frågan om att med

stöd av jämkningsregeln i förevarande paragraf överföra egendom från den

skuldsatta till den skuldfria maken.

Jämkning enligt förevarande paragraf kan bara ske vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som framgår av 9 kap. 8 § första stycket skall reglerna i förevarande paragraf tillämpas även när en make har avlidit

före bodelningen men efter det att talan om äktenskapsskillnad har väckts. Även om således i princip samma regler skall tillämpas i detta fall, måste

dock den omständigheten att det är en avliden makes rättsinnehavare och

inte maken själv som står på den ena sidan tillmätas betydelse när frågan

om jämkning prövas. I det ändrade läget kan det ofta vara mycket som talar för att den efterlevande får behålla mer av sin egendom än annars.

Enligt 9 kap. 8 § andra stycket skall föreskrifterna om bodelning vid Prop. 1986/87: 1

äktenskapsskillnad även gälla vid bodelning som makar gör under beståen- 12 kap. 2 & ÄktB de äktenskap utan samband med talan om äktenskapsskillnad. Det är dock

att lägga märke till att det är en förutsättning för bodelning i sistnämnda fall

att makarna inte bara är överens om att bodelning skall ske utan även om hur den skall ske. Bestämmelserna i förevarande paragraf är därför av

intresse endast så till vida att de anger en ram för vilken jämkning som

makarna får komma överens om. Något intresse av att göra en maximal

jämkning finns ju inte heller i detta fall. eftersom syftet med en sådan bodelning just är att överföra egendom från den ena maken till den andra.

Möjligheterna till jämkning vid bodelning som sker med anledning av den ena makens död behandlas i specialmotiveringen till 12 kap. 2 §.

En förskjutning av bodelningsresultatet kan även åstadkommas på andra

sätt än genom en jämkning av själva bodelningen. Genom jämkning av äktenskapsförord (se 12 kap. 3 §) eller genom en överenskommelse att enskild egendom skall ingå i bodelningen (se 10 kap. 4 §) kan bodelningsresultatet bli ett annat. Oskäliga effekter av en bodelning kan också korrigeras genom ett s.k. engångsunderhållsbidrag (se 11 kap. 5 §). Sistnämnda möjlighet är avsedd att utnyttjas främst i de sannolikt mycket sällsynta fall då en make efter bodelningen skulle komma att stå helt eller nästan helt utan egendom medan den andra maken — främst på grund av att merparten av dennes egendom har varit enskild till följd av villkor vid gåva eller i

testamente — skulle ha kvar egendom till betydande värde.

28!

Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorätts-

gods. Den efterlevande maken får begränsa sin begäran till att avse endast en för båda sidor lika stor andel av giftorättsgodset. Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid

bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att få behålla sin egendom.

(Jfr 12 kap. 3 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen ger en efterlevande make rätt att behålla sitt giftorätts-

gods som sin andel vid bodelningen. Om den efterlevande maken begär det senast vid bodelningstillfället skall nämligen någon delning inte ske utan

vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Den efterlevande

maken disponerar således ensam över denna jämkningsmöjlighet. Någon skönsmässig prövning av jämkningsyrkandet skall inte ske. Det saknar också betydelse vilken inställning den avlidna makens rättsinnehavare har

till yrkandet. :

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Förevarande jämkningsmöjlighet gäller endast vid bodelning som sker Prop. 1986/87: 1 med anledning av makes död. Vid en bodelning som sker med anledning av 12 kap. 2 8 ÄktB

att talan om äktenskapsskillnad har väckts kan bestämmelserna inte an-

vändas även om den ena maken skulle ha avlidit när bodelning skall ske.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) har skälen för den föreslagna regeln redovisats utförligt. Som framgår av den allmänna motiveringen är

regeln tänkt som ett skydd för den efterlevande maken mot den avlidna makens testamentstagare och mot sådana barn till den avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken. (De nya arvsreg-

lerna innebär ju att den efterlevande maken ärver framför den avlidnes

övriga arvingar.) Genom att påkalla jämkning kan den efterlevande således skydda sig mot att behöva dela med sig av sitt giftorättsgods till den

avlidnes barn och testamentstagare.

Om den efterlevande maken påkallar jämkning innebär det enligt bestämmelsen att maken helt eller delvis behåller sitt giftorättsgods som sin andel. Han eller hon kan således begränsa sitt yrkande till att avse mindre än hela sitt giftorättsgods. Det kan t.ex. vara så att den efterlevande vill kunna behålla en släktgård men är villig att dela med sig av sitt övriga giftorättsgods. När maken begränsar sitt yrkande skall endast en för båda

sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen. I första hand kan bestämmelsen således utnyttjas av den efterlevande då

det är denne som har störst nettogiftorättsgods. Genom att påkalla jämk-

ningen kan den efterlevande undvika att behöva utge delar av sitt eget giftorättsgods till den avlidnes barn och testamentstagare. Dessa får i

stället nöja sig med att dela på den avlidnes egendom.

Det kan emeHertid också tänkas att det är den efterlevande som har den mindre behållningen och som begär jämkning för att ge den avlidna makens rättsinnehavare möjlighet att få överta dennes hela egendom. Detta kan t.ex. vara i familjens gemensamma intresse om den avlidne har drivit en

jordbruks- eller affärsrörelse som skall övertas av ett eller flera barn. I så fall måste begäran om jämkning i regel också förenas med att den efterle-

vande maken helt eller delvis avstår från arvet efter den avlidne. Om makarna genom t.ex. ett inbördes testamente har förordnat att rörelsen

vid den enes död skall tillfalla ett eller flera barn behövs dock inget arvsavstående, eftersom förordnande genom testamente går före efterlevande makes arvsrätt. Bestämmelserna i förevarande paragraf kan således

— eventuellt i förening med andra regler — utnyttjas för att hindra att t. ex.

en jordbruks- eller affärsrörelse måste splittras efter ägarens död.

Den efterlevande kan begära att som sin andel få behålla sitt giftorätts-

gods oberoende av hur lång tid äktenskapet eller samlevnaden har varat

vid dödsfallet.

Den efterlevandes rätt till jämkning enligt denna paragraf är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida innan bodelning har

hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämk-

ning. Om den efterlevande maken försätts i konkurs, får jämkningsmöjlig- Prop. 1986/87: 1 heten användas av den efterievande personligen och inte av dennes kon- 12 kap. 3 8 ÄktB kursborgenärer eller konkursförvaltaren (fr 12 kap. 1 § som behandlar motsvarande situation vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad).

Andra stycket

Enligt denna bestämmelse, som närmast motsvarar 6 kap. 7 § GB, förlorar den efterlevande maken i vissa fall sina bodelningsrättigheter. Det gäller om den efterlevande genom brottslig gärning uppsåtligen har dödat den andra maken eller medverkat till brottet enligt 23 kap. 4 eller 5 8 brottsbalken. Detta gäller dock inte den som har handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

I fall som nu sägs förlorar den efterlevande i första hand rätten att få del i den avlidnes giftorättsgods. Den efterlevande förlorar emellertid också rätten att påkalla jämkning för att hindra att likadelningen träffar den efterlevandes eget giftorättsgods.

I detta stycke — liksom beträffande jämkningsreglerna i 12 kap. 1 § och första stycket av förevarande paragraf — är det andelsberäkningen som berörs. Däremot träffar bestämmelsen inte lottläggningen. Inte heller får bestämmelsen någon inverkan på frågan ora rätten att överta den andra makens bostad och bohag. Det får bedömas enligt de vanliga lottläggningsoch övertagandereglerna.

38!

Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst. senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 4 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

I specialmotiveringen till 12 kap. 1 § har framhållits att förekomsten av

enskild egendom i äktenskapet i vissa undantagsfall kan göra en likadelning av det sammanlagda giftorättsgodset oskälig och alltså föranleda jämkning av bodelningsresultatet. I vissa fall kan en jämkning enligt 12 kap. 1 § emellertid inte bota oskäligheten. Det gäller främst sådana fall då det finns endast enskild egendom i äktenskapet och fall där den värdemässigt helt övervägande delen av egendomen utgörs av enskild egendom. Om det därvid är så att den enskilda egendomen huvudsakligen tillhör den ena maken kan det vara oskäligt mot den andra maken att denne efter ett kanske långvarigt äktenskap står helt eller nästan helt utan egendom efter bodelningen.

Familjelagssakkunniga har försökt lösa detta genom att föreslå ett stort antal samtidigt tillämpbara regler som syftar till att åstadkomma ett skäligare bodelningsresultat i dessa fall. Av skäl som har redovisats i den

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 192

allmänna motiveringen (avsnitten 2.3 och 2.4.6) bör emellertid vissa av Prop. 1986/87:

I

dessa förslag inte genomföras. I stället har, som har framhållits i den 12 kap. 3 & ÄktB allmänna motiveringen, något annorlunda lösningar valts i syfte att åstad-

komma samma resultat, nämligen att komma till rätta med de fall då en make vid en bodelning på grund av förekomsten av enskild egendom skulle komma att få ut orimligt lite egendom. De lösningar som har valts gör bl. a.

att svensk rätt nu närmar stig de regler eller förstag till regler som i detta

hänseende finns i övriga nordiska länder (fr t.ex. 56 § i den danska lagen om äktenskaps ingående och upplösning; se familjelagssakkunnigas betän-

kande, s. 166). Ett förslag av de sakkunniga har emellertid inte kommenterats i den

allmänna motiveringen. Det är förstaget om en ny basbeloppsregel avseende enbart bostad och bohag (se 12 kap. 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag till ÄktB). Enligt den föreslagna regeln skulle i det fallet att makarna har bara eller nästan bara enskild egendom en efterlevande make få

rätt att vid fördelning av gemensamt bohag och bostad få minst så mycket

att det i värde motsvarar två basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Behovet av ifrågavarande regel grundas enligt de sakkunniga på att den vanliga basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB, som

de sakkunniga föreslår skall överföras till ÄktB, inte gäller egendom som

är den avlidnes enskilda. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna motiveringen har emellertid basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § and-

ra stycket GB gjorts om till en arvsregel (se den nya lydelsen av 3 kap. I $ andra stycket ÄB). Den kommer därmed att gälla även den avlidnes

enskilda egendom. Den nya basbeloppsregeln i ÄB ger därmed den efterlevande maken en bättre garanti för att få ut ett visst minimum av egendom. Något behov av den extra basbeloppsregel som de sakkunniga har föreslagit finns därför inte.

I förevarande paragraf återfinns i stället den av de sakkunniga föreslagna

regeln om jämkning av villkor i äktenskapsförord. Regeln är — som har framhållits i den allmänna motiveringen — avsedd att användas för att ge

den ekonomiskt svagare maken ett skydd mot att stå helt egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Jämkningsbestämmelsen är utfor-

mad efter mönster av 36 § avtalslagen och bygger på samma grunder. Oskäligheten kan ha funnits från början eller vara en följd av senare inträffade förhållanden. Det viktiga är hur samtliga omständigheter ter sig

vid bodelningen. Man kan sålunda tänka sig att ett ursprungligen fullt berättigat villkor i ett äktenskapsförord med tiden har kommit att missgynna den ena maken i så hög grad att en tillämpning av villkoret skulle vara oskälig mot denne.

Förevarande jämkningsmöjlighet bör utnyttjas restriktivt. Utgångspunkten skall vara att äktenskapsförordet är ett uttryck för makarnas gemensamma vilja och att jämkning kommer i fråga endast om det — i vart fall om oskäligheten beror på omständigheter som förelåg redan när det upprätta-

13 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr I

des — i betydande grad missgynnar den ena maken. Jämkning bör vidare Prop. 1986/87: 1 ske endast om egendom i större omfattning har gjorts till enskild och detta 12 kap. 3 & ÄktB leder till en påtaglig snedfördelning av makarnas samlade egendom. Om makarna har levt under tämligen enkla förhållanden, kan en jämkning kanske böra ske även om den enskilda egendomen inte har så högt värde, räknat i absoluta tal. Har makarna däremot en mycket god ekonomi, kan den enskilda egendomen tillåtas uppgå till större belopp utan att man för den skull anser att den ojämna fördelningen dem emellan är oskälig mot den som har de mindre tillgångarna, relativt sett. En helhetsbedömning av makarnas ekonomiska situation måste alltså göras.

Jämkningen får göras antingen så att man helt bortser från villkoret och behandlar den enskilda egendomen som giftorättsgods eller så att villkoret anses endast böra tillämpas delvis, dvs. att viss del av den enskilda egendomen alltjämt anses som enskild medan återstoden betraktas som giftorättsgods. Den senare lösningen kan ofta vara tillräcklig för att undanröja den oskälighet som villkoret medfört.

När enskild egendom på detta sätt dras in i bodelningen innebär det också att den i och för sig måste kunna tas i anspråk för täckning av makens skulder när andelarna i boet beräknas. Först om det uppkommer en ökad nettobehållning vid delningen får jämkningen effekt. En jämkning får inte innebära att en makes egendom överförs till den andra maken till förfång för den första makens borgenärer (se 13 kap. 1 §). Detta gäller även när domstol skall pröva frågan om jämkning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller oavsett av vilken anledning bodelning sker. De kan åberopas även av en avliden makes rättsinnehavare.

Som redan har nämnts syftar regeln om jämkning av äktenskapsförord särskilt till att komma till rätta med de fall då den ena maken på grund av innehållet i äktenskapsförordet skulle bli helt eller nästan helt lottlös vid en bodelning medan den andra maken skulle erhålla egendom av betydande eller i vart fall inte obetydligt värde. Motsvarande situation kan emellertid uppstå även när egendomen är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har någon regel som medger jämkning av sådana villkor inte ställts upp. Det torde f.ö. inte normalt förekomma att all eller nästan all den ena makens egendom är dennes enskilda på grund av villkor i gåva eller testamente och att samtidigt den andra maken är helt eller nästan helt egendomslös. Om detta någon gång skulle vara fallet får denna makes jämkningsbehov i stället, som redan har nämnts, tillgodoses genom ett engångsunderhållsbidrag.

De regler som sålunda valts för att skydda den ekonomiskt svagare maken från att stå helt eller nästan helt lottlös efter en bodelning utgörs alltså av bestämmelserna om jämkning av äktenskapsförord och om engångsunderhållsbidrag samt den till arvsrätten överförda basbeloppsregeln.

43! Prop. 1986/87: I

Om ett villkor i ett sådant avtal om kommande bodelning som avses i 12 kap. 4 & ÄktB 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket andra meningen i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf behandlas möjligheten att jämka ett s.k. föravtal

om bodelning. Bestämmelser om att makar får ingå sådana föravtal finns i

9 kap. 10 8. Jämkningsbestämmelsen I förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 16 8 GB med den skillnaden att jämkningsförutsättningarna har mjukats upp något för att stämma överens med övriga jämkningsbestämmelser i 12 kap.

ÄktB, särskilt bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Om föravtalet är oskäligt mot den ena maken får det jämkas vid bodelningen. Denna jämkningsregel ansluter sig — liksom den i 12 kap. 3 8 — till avfattningen av generalklausulen i avtalslagen. Såvitt avser föravtalen får man särskilt beakta att en make i det känsliga läge som ofta råder inför en skilsmässa kan ha varit utsatt för obehörig påverkan av den andra maken.

Jämkningen kan avse ett visst villkor i avtalet eller innebära att hela avtalet lämnas utan avseende vid bodelningen. Någon viss tid inom vilken talan om jämkning skall väckas för att rätten därtill inte skall förloras har inte föreskrivits.

13 kap. Verkan av bodelning

I kapitlet regleras rättsverkningarna av en bodelning. I 1 och 2 §§ be-

handlas frågor som rör bodelningsparternas ansvar mot tredje man. Däref-

ter finns i 3 och 4 §§ regler om återlämnande av gåvor och återbetalning av

försäkringsbelopp när det behövs för att en make skall få ut sin bodelnings-

lott. I 5 § finns bestämmelser om verkan av delning av en i boet ingående fastighet. Bestämmelser om en makes befogenhet att inge bodelningshand-

lingen för registrering finns i 6 §.

Kapitlet avslutar bodelningsbestämmelserna (9—-13 kap.) och är också det sista i avdelningen om makars ekonomiska förhållanden (6—13 kap.).

18 En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer 1. låta enskild egendom ingå i bodelningen,

2, på annat sätt än som anges i denna balk avstå egendom som skall ingå

i bodelningen, eller

3. vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan tas i mät och som inte utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag.

! 12 kap. 3 § andra stycket i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

? Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om det

13 kap. I $ ÄktB

av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar den andra

maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens utmätnings-

bara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den

förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom

som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras gällande så länge

ett mål pågår om återvinning av bodelning enligt konkurslagen (1921:225)

eller ackordslagen (1970: 847).

(Jfr 13 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt svensk rätt ankommer det i första hand på makarna själva att komma överens om hur egendomen skall fördelas mellan dem vid bodelningen. Först om de inte kan enas blir det aktuellt att låta en särskild skiftesman förrätta bodelningen, varvid en make som är missnöjd med den kan väcka talan hos domstol om ändring av bodelningen (s.k. klandertalan).

Makarnas befogenhet att avtala om fördelningen av egendomen avser

alla frågor som kan aktualiseras vid en bodelning. Makarna kan t. ex. bli ense om i vilken omfattning egendom är enskild till följd av äktenskapsförord och alltså skall hållas utanför delningen. De kan också komma överens om i vad mån deras skulder skall täckas med giftorättsgods eller med enskild egendom, hur egendomen skall värderas samt hur andelarna i boet skall bestämmas och egendomen fördelas på lotter.

Makarna har genom sin rätt att träffa avtal om fördelningen av egendomen möjlighet att i flera hänseenden påverka utfallet av bodelningen.

Härigenom kan det familjerättsliga förvärv som bodelningen ger upphov till delvis övergå till att bli ett förmögenhetsrättsligt förvärv (se avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). Överförs t. ex. egendom vederlagsfritt från den ena maken till den andra i en omfattning som saknar stöd i den

familjerättsliga regleringen, föreligger i själva verket en gåva. Ett visst

ansvar mot makarnas borgenärer måste finnas i dessa fall och kunna

aktualiseras, om borgenärsintressena har kränkts genom avtal som makarna har ingått vid en bodelning.

Det väsentliga skyddet för en makes borgenärer består i att maken som

ett led i andelsbestämningen vid bodelningen skall tilldelas egendom till täckning av sina skulder och att det är endast det framräknade nettogiftorättsgodset som skall delas mellan makarna. Detta skydd gäller för de borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före den för bodelningen avgörande tidpunkten (dvs. dagen då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller då en make avled). Under förutsättning att egendomen inte har värderats för högt vid bodelningen riskerar dessa borgenärer vid ett lojalt

delningsförfarande från makarnas sida inte annat än att den ytterligare Prop. 1986/87: 1 säkerhet som borgenärerna kan ha haft i form av överskjutande utmät- 13 kap, I & ÄktB ningsbara tillgångar hos en make minskar med högst hälften av överskottet.

I ett annat läge befinner sig de borgenärer vilkas fordringar har uppkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten men före själva bodelningen. Dessa borgenärer skall ju stå tillbaka för makens bodelningsanspråk. För dem blir det därför av stor betydelse hur bodelningen genomförs. Till skydd för dem behövs därför bestämmelser om vilken verkan det skall ha att en make vid bodelningen efterger sin rätt. Sådana bestämmelser kan också vara till fördel för borgenärer som har äldre fordringar.

Vad saken gäller är därför att ställa upp regler som skyddar borgenärerna mot att en make efterger sin rätt till nackdel för dem.

Om en make som har eftergett vad som tillkommer honom eller henne enligt bodelningsbestämmelserna inte kan betala en skuld som har uppstått före bodelningen, skall enligt 13 kap. 14 § första stycket GB den andra maken svara för vad som brister intill värdet av vad den maken har fått för mycket. Detta ansvar kan denne make undgå genom att visa att den förstnämnda maken genom bodelningen erhöll så mycket egendom att han eller hon efter denna hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder som då åvilade honom eller henne. I vissa fall krävs det för att betalningsansvaret skall inträda över huvud taget ingen utredning om vad som brister hos den make som har eftergett vad som tillkommer honom eller henne enligt bodelningsbestämmelserna. Det är om den maken har blivit försatt i konkurs eller vid utmätning har konstaterats sakna tillgångar till betalning av sina skulder eller, om han eller hon är köpman, har inställt sina betalningar. Detsamma gäller, om maken annars konstateras vara på sådant obestånd att det måste antas att skulden inte blir rätteligen betald.

Ytterligare bestämmelser om eftergift vid bodelning finns i konkurslagen (1921: 225) och ackordslagen (1970:847). Om en make vid bodelning har eftergett sin rätt i avsevärd mån eller har låtit egendom gå ifrån sig mot att fordran mot honom eller henne har utlagts på hans eller hennes lott, skall bodelningen enligt 32 § konkurslagen gå åter i motsvarande mån. Detta gäller dock endast om bodelningshandlingen har kommit in till domstolen senare än två år före dagen för konkursansökan och det inte visas att maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans eller hennes skulder. Motsvarande gäller enligt 16 § ackordslagen vid offentligt ackord, om ackordet fastställs. Återvinning enligt dessa regler påkallas av konkursförvaltaren genom talan vid allmän domstol, genom anmärkning mot bevakning av fordran i konkursen eller genom invändning mot annat yrkande som framställs mot konkursboet (40 b & konkurslagen). Talan om återvinning kan också väckas av borgenär (40 b & konkurslagen och 17 § ackordslagen).

Återvinning av bodelning innebär främst en skyldighet för den andra Prop. 1986/87: 1 maken att återbära egendomen eller i vissa fall utge ersättning för dess 13 kap. I 8 ÄktB värde (39 § konkurslagen).

Såväl för den andra makens betalningsansvar enligt GB som för återvinning enligt konkurslagen eller ackordslagen krävs att en eftergift föreligger.

Den skillnaden finns dock att det för återvinning krävs att en make har eftergett sin rätt i avsevärd mån. Den andra makens betalningsansvar

enligt GB bereder borgenärerna den lättnaden att de kan komma till sin rätt utan att behöva försätta den make som har gjort eftergiften i konkurs. Den skillnaden föreligger också mellan de båda situationerna att betal-

ningsansvaret för den andra maken enligt GB gäller till förmån för borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före bodelningen, medan det som den

andra maken återlämnar eller återbetalar vid återvinning kommer samtliga

borgenärer till godo. Det gäller alltså även senare tillkomna borgenärer

vilka har bevakat fordran i konkursen eller omfattas av ackordet (se

familjelagssakkunnigas betänkande s. 239).

Man kan diskutera om det särskilda ansvar för en make som en borgenär kan utkräva enligt 13 kap. 14 § GB fortfarande bör finnas kvar eller om det är tillräckligt att borgenären kan få rättelse i samband med konkurs eller

ackordsförhandling, då bodelningen kan återvinnas. Det är i båda fallen fråga om samma grund för ansvaret, men ordningen för utkrävandet är

olika.

Hlikhet med familjelagssakkunniga har jag funnit att det fortfarande finns

skäl att bereda borgenärerna möjligheten att vända sig direkt mot den

andra maken i de fall där en eftergift har ägt rum vid bodelningen. De löper annars risken att den skuldsatta maken inför en förestående exekution för över egendom på den andra maken, vilket medför att borgenärerna för att

komma till sin rätt därefter är tvungna att försätta den skuldsatta maken i konkurs och avvakta att en återvinningstalan kan genomföras, med allt vad detta skulle innebära av tidsförlust och nya möjligheter att undanhålla egendomen. I förevarande paragraf har därför tagits in en ansvarsbestämmelse av det slag som finns i GB. Bestämmelsen har dock fått en något annorlunda utformning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det särskilda ansvaret endast skall kunna göras gällande inom en tid av ett år från bodelningen. Motsvarande begränsning har de sakkunniga föreslagit även för gåva mellan makar som kränker borgenärs rätt. Av skäl som har angetts i specialmotiveringen till 8 kap. 2 § bör förslaget om tidsbegränsning inte genomföras

beträffande gåva. Samma skäl motiverar att någon tidsbegränsning inte heller införs beträffande eftergift vid bodelning. För borgenärerna är det alltså av stor betydelse när en eftergift föreligger. Såväl för rätten att göra andra makens betalningsansvar gällande som för rätten till återvinning i konkurs och vid offentligt ackord är det en

förutsättning att den skuldsatta maken har eftergett sin rätt. När en efter-

gift föreligger beror emellertid på de ramar som den familjerättsliga lagstift- Prop. 1986/87: 1 ningen drar upp för makarnas handlande. Det finns därför anledning att 13 kap. I $ ÄktB

närmare diskutera vilka avtalsmöjligheter makarna har vid bodelningen

och samtidigt beakta den verkan dessa kan få för borgenärerna.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) har framhållits att makar vid

bodelningen bör ha frihet att själva komma överens om i vilken utsträck-

ning de i lagen angivna jämkningsreglerna skall medföra att en likadelning

åsidosätts. Makarna skall också ha möjlighet att vid bodelningen avtala att

enskild egendom skall ingå i bodelningen utan att gåva skall anses förelig-

ga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på grund av villkor om det vid gåva eller i testamente (se 10 kap. 4 §). De möjligheter som makarna härigenom har att vid bodelningen komma överens om olika avvikelser från likadelningsprincipen kan i vissa fall få

betydelse för den ena makens borgenärer. Normalt bör det dock vara så att dispositioner som makarna företar inom de ramar som den familjerättsliga

lagstiftningen drar upp inte bör betraktas som eftergift. Att makar kommer

överens om jämkningar av bodelningen bör således inte innebära en sådan eftergift som kan föranleda ansvar enligt förevarande paragraf eller återvinningsreglerna.

Helt undantagslöst kan emellertid det sagda inte vara. Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan makarnas överenskommelse om

att låta enskild egendom ingå i delningen få betydelse för sådana borgenä-

rer vilkas fordringar har uppkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten. Överenskommelsen kan leda till en sådan minskning av en makes egendom att hans eller hennes förmåga att betala sina skulder

försämras väsentligt. Möjligheten att föra in enskild egendom i delningen

skulle därför kunna begagnas i illojalt syfte, om någon spärr mot missbruk inte ställs upp. Om den skuldsatta maken som en följd av bodelningen kommer att sakna utmätningsbara tillgångar som motsvarar skulderna, bör följaktligen makarnas överenskommelse anses innebära en eftergift från

den skuldsatta makens sida vilken bör ge borgenär rätt att vända sig mot den andra maken. Makars avtal om att behandla enskild egendom såsom

annan i bodelningen ingående egendom skall alltså vara beroende av att

avstående makes borgenärer inte lider skada till följd av avtalet. Detsamma bör gälla vid avtal om bodelning som förrättas under äktenskapets bestånd utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. Enskild egendom kan dras in i bodelningen även genom jämkning av villkor i äktenskapsförord. Även i sådana fall gäller förevarande paragraf.

Om jämkningen innebär att skada uppkommer för den avstående makens

borgenärer, har dessa således rätt att vända sig mot den andra maken. Detta gäller även när domstol har bifallit talan om jämkning (jfr specialmotiveringen till 12 kap. 3 §).

När det gäller makarnas överenskommelse om värderingen av den egendom som ingår i bodelningen och hur en makes redovisning av förvaltning-

en av denna egendom skall fullgöras — frågor som i hög grad kan påverka Prop. 1986/87: 1

bodelningsresultatet — finns det inte på motsvarande sätt i formell mening 13 kap. I & ÄktB något avtalsbart utrymme. När fråga om återvinning uppkommer måste

det kunna prövas om egendomen har värderats rätt. Att en skuldsatt make på sin lott har mottagit egendom som blivit upptagen till för högt värde eller avstått egendom som åsatts ett för lågt värde kan vara till skada för hans eller hennes borgenärer och bör betraktas som en eftergift.

Detsamma kan i princip sägas om makars avtal om hur deras skulder skall täckas vid bodelningen. Om en make har medgett att en skuld som

inte hänför sig till enskild egendom skall täckas med denna egendom får

det betraktas som en eftergift. Frågan om det erforderliga sambandet

förelåg mellan skulden och den enskilda egendomen får prövas i samband

med frågan om återvinning. Givetvis innebär det en eftergift, om en make helt underlåter att avräkna tillgångar för täckning av sina skulder.

Vid lottläggningen skall varje make erhålla egendom som i värde mot-

svarar makens andel i makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods. Nor-

malt bör själva fördelningen av egendomen inte aktualisera något ansvar

för eftergift. Den frihet som makarna har vid fördelningen kan emellertid i

vissa fall utnyttjas till skada för borgenärerna på så sätt att den skuldsatta makens utmätningsbara egendom kommer att minskas. Att den make som

vid bodelningen har att utge egendom till den andra maken kommer att få

sitt egendomsinnehav minskat är något som borgenärerna måste räkna

med. Som redan har framhållits är det endast de borgenärer vilkas fordringar har tillkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten som

kan drabbas av det. Borgenärerna bör inte heller kunna kräva att den

skuldsatta maken i första hand skall lämna utmätningsfri egendom till den

andra maken. Om bohag och bostad vid bodelningen har övergått från den

skuldfria maken till den skuldsatta bör inte heller detta vara att betrakta som en eftergift, under förutsättning att övertagandet stödjer sig på de

särskilda bestämmelserna härom i ÄktB. Detta gäller även om egendomen

i den mottagande makens hand är utmätningsfri och utmätningsbar egen-

dom till motsvarande värde har frångått honom eller henne.

När ett utbyte av utmätningsbar mot utmätningsfri egendom inte har

stöd i balken och åtgärden är till skada för borgenärerna, bör emellertid ansvar för eftergift kunna inträda. Man kan tänka sig det fallet att den ena maken av den andra övertar en utmätningsfri livförsäkring i utbyte mot annan egendom och till följd därav inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen.

Vid bodelningen kan makarna finna det lämpligt att likvidera olika

fordringsanspråk som de har mot varandra. Också sådana förfaranden ligger inom ramen för lottläggningen och kan medföra att en makes utmätningsbara egendom minskar. I den mån en konflikt med borgenärernas

intressen uppkommer är det emellertid inte en situation som bör lösas

enligt reglerna om eftergift utan efter vad som gäller vid konkurrens mellan

olika borgenärer. I 32 § konkurslagen nämns också som en grund för Prop. 1986/87: | återvinning av bodelning vid sidan av eftergift att en make har låtit egen- 13 kap. 2 & ÄktB dom gå ifrån sig mot att en fordran på honom eller henne har lagts ut på hans ceHer hennes lott.

På grund av det anförda har i före varande paragraf intagits bestämmelser om verkan av att en make vid en bodelning har eftergett sin rätt till skada för sina borgenärer genom att låta enskild egendom ingå i bodelningen, genom att — utöver vad som följer av ÄktB — avstå i delningen ingående egendom eller genom att vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot utmätningsfri. Ett undantag har dock ställts upp för makarnas gemensamma bostad och bohag. För sådan egendom gäller ju de särskilda bestämmelserna om övertaganderätt, och det kan därför inte anses illojalt mot borgenärerna att makarna tillämpar dessa bestämmelser.

Andra stycket

Liksom enligt gällande rätt har en make möjlighet att frita sig från det ansvar som föreskrivs i detta stycke genom att visa att den skuldsatta maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna. Kan maken inte visa det, utgår man således från att den skuldsatta makens bristande betalningsförmåga beror på det gjorda avståendet. Utredning om att denne efter bodelningen hade kvar tillräckligt med egendom kan förebringas främst genom bouppteckning och bodelningshandling.

En makes ansvar enligt detta stycke är subsidiärt. Det måste vara klarlagt att den skuldsatta maken inte kan betala skulden för att den andra makens ansvar skall aktualiseras. Den andra maken blir dock ansvarig för skulden även i det fallet att den skuldsatta maken av annan anledning kan antas vara på obestånd, t.ex. därför att denne vid ett nyligen företaget utmätningsförsök för en annan borgenärs räkning har konstaterats sakna utmätningsbara tillgångar.

Ansvaret gäller i förhållande till varje borgenär vars fordran har tillkommit före bodelningen. Det är alltså inte begränsat till fordringar som tillkommit före den för bodelningen avgörande tidpunkten.

Tredje stycket

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 8 kap. 2 § tredje stycket.

Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmelser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den efterlevande maken vidtagit en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 8.

Samma problem som kan uppkomma vid bodelning mellan makar som 13 kap. 3 & ÄktB båda är i livet kan uppstå även vid bodelning med anledning av en makes

död. I 21 kap. ÄB finns emellertid särskilda bestämmelser om ansvaret för

den avlidnes skulder. I förevarande paragraf hänvisas därför endast till dessa bestämmelser när det gäller den avlidnes skulder. Om det däremot är den efterlevande maken som låter sin enskilda egendom ingå i bodelningen eller som på annat sätt efterger sin rätt vid denna, gäller bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf. Det är naturligt att sådana eftergifter inte skall få gå ut över den efterlevande makens borgenärer. Därför bör samma krav gälla i detta fall som vid bodelning med anledning av äkten-

skapsskillnad. I paragrafen anges således att arvingar och universella

testamentstagare i detta fall har ett solidariskt ansvar av samma slag som i 13 kap. 1 §. Den efterlevande makens borgenärer kan med andra ord vända sig mot vem som helst av arvingarna och de universella testamentstagarna

och begära att få bristen täckt.

38!

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en

gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha

insett att gåvan var till skada för maken, skall han eller hon lämna tillbaka

så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan

fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra att maken får ut sin lott.

(fr 13 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Enligt !1 kap. 4§ första stycket skall i visst fall värdet av en gåva beaktas när makarnas andelar beräknas vid bodelningen. Förfarandet avser att skydda givarens make mot illojala förfoganden som sker den närmaste tiden före en äktenskapsskillnad. Makens hälft beräknas som om värdet av gåvan alltjämt hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar, och givarens del av det sammanlagda giftorättsgodset minskas därför i

motsvarande mån.

Första stycket

Bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar 6 kap. 6 a § första

stycket GB, behandlar den situationen att givarens make vid bodelningen

inte kan få ut sin lott ur giftorättsgodset. Denna situation kan inträffa, om det behållna giftorättsgods som finns att dela understiger värdet av gåvan. Givarens make får då vända sig direkt mot gåvotagaren och fordra att denne återbär så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. En förutsättning är att gåvotagaren var i ond

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 202

tro, dvs. insåg eller borde ha insett att gåvan var till förfång för maken. Prop. 1986/87: Detta överensstämmer med vad som gäller f. n. 13 kap. 3 & ÄktB

Som har framhållits i specialmotiveringen till 11 kap. 4 § skall en utfästelse att inte återkalla ett förmånstagarförordnande ofta jämställas med gåva och den andra makens andel i boet beräknas som om utfästelsen inte hade gjorts. Med hänsyn till svårigheterna att värdera förmånstagarens rätt och de speciella förhållanden i övrigt som gäller vid förmånstagarförordnanden kan emellertid återbäringsregeln i förevarande paragraf inte tillämpas på vanligt sätt i sådana situationer. Om inte de berörda parterna enas om någon annan lösning — t.ex. så att försäkringstagaren med förmånstagarens samtycke ändrar förordnandet — torde återbäringen få formen av att försäkringsgivaren helt eller delvis betalar ut försäkringens återköpsvärde till den andra maken. Om det är fråga om en livränteförsäkring som försäkringsgivaren av försäkringstekniska skäl inte kan återköpa, får försäkringsgivaren i stället åta sig att så småningom betala så mycket av eventuellt utfallande belopp till den andra maken som behövs för att denne skall få ut sin lott. Skulle undantagsvis försäkringsfallet ha inträffat och försäkringsgivaren ha betalat ut försäkringsbeloppet till förmånstagaren när kravet aktualiseras, får detta naturligtvis riktas direkt mot förmånstagaren.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att talan mot gåvotagaren bara skall få väckas inom ett år från bodelningen. Förslaget överensstämmer med de förslag till särskilda preskriptionstider som de sakkunniga har lagt fram beträffande 8 kap. 2 § och 13 kap. 1 §. Samma skäl som föranlett att preskriptionsförslagen inte har godtagits i de fallen motiverar även i detta fall att någon ettårspreskription inte införs. Även när det gäller den tid inom vilken talan skall väckas (fem år från det att gåvan fullbordades) överensstämmer förutsättningarna i förevarande paragraf med gällande rätts.

Enligt 6 kap. 6 a §& GB gäller ett undantag för gåva av fast egendom därför att det i 6 kap. 4 § GB finns särskilda bestämmelser som ger make rätt att föra talan beträffande sådan egendom. I förevarande paragraf har gåva av fast egendom, bostad och bohag inte undantagits trots att det för sådan egendom finns motsvarande särskilda bestämmelser i 7 kap. 8 §. Om givarens make har försuttit den kortare preskriptionsfristen i 7 kap. 8 &, kan denne ändå vända sig mot gåvotagaren med krav enligt förevarande paragraf. Även andra situationer kan tänkas där förutsättningarna enligt de båda lagrummen skiljer sig åt. Tänkbart är t. ex. att gåvotagaren är i god tro beträffande egendomens karaktär av gemensamt bohag men ej i fråga om det förfång som givarens make lider av gåvan.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 6 kap. 6 a § andra stycket GB.

48 Prop. 1986/87: 1

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en 13 kap. 4 8 ÄktB försäkringspremie hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

(Jfr 13 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Enligt 11 kap. 4 § tredje stycket skall även värdet av en försäkringspre-

mie i vissa fall beaktas vid andelsberäkningen när bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Det gäller premie som avser egen pension och som har erlagts inom ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Om försäkringstagarens make inte kan få ut sin lott vid bodelningen, har han eller hon rätt att vända sig mot försäkringsgivaren, som då enligt förevarande paragraf är skyldig att återbetala vad som fattas. Återbetalningen skall göras från försäkringstagarens tillgodohavande, varför försäkringsgivarens eget anspråk på täckning för kostnader går före. Har en make inför en förestående äktenskapsskillnad tecknat en försäkring för egen pension, måste det följaktligen röra sig om en förhållandevis stor premieinbetalning för att något tillgodohavande skall ha uppkommit redan första året. Om det ändå har skett är försäkringsgivaren enligt bestämmelserna i denna paragraf berättigad att betala direkt till försäkringstagarens make.

Som framgår av specialmotiveringen till 11 kap. 4 § skall man vid beräkningen av makarnas andelar beakta den latenta skatteskuld som är förbunden med tillgodohavandet hos försäkringsgivaren. Vad försäkringstagarens make skall få ut vid en tillämpning av förevarande paragraf är således ett nettoanspråk, vars storlek framgår av bodelningshandlingen. När försäkringsgivaren återbetalar premier skall beloppet upptas till beskattning. Tekniskt sett är återbetalningen en form av återköp, varför beskattningen skall ske hos försäkringstagaren, och detta även om beloppet betalas ut direkt till försäkringstagarens make. Anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen (1928: 370) bör kompletteras så att det framgår att denna typ av återköp godtas i skattehänseende. Denna fråga får uppmärksammas i det

kommande arbetet på följdlagstiftning till ÄktB.

Förevarande paragraf är inte tillämplig när den ena maken har satt in någon utomstående som förmånstagare till en livförsäkring genom ett oåterkalleligt förordnande. En sådan rättshandling är normalt att bedöma som en gåva. Har den andra makens andel vid bodelningen beräknats som om värdet av försäkringen hade ingått bland tillgångarna, är det därför enligt 13 kap. 3 § som han eller hon har att rikta anspråk.

ss

Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Om bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i Prop. 1986/87: en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

13 kap. 6 § ÄktB

(Jfr 13 kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 a § GB.

6§

När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

(fr 13 kap. 7 § 1 de sakkunnigas förslag)

Enligt denna paragraf, som motsvarar 13 kap. 15 § GB, kan en make ge in den upprättade bodelningshandlingen till domstolen för registrering. Närmare föreskrifter om registreringsförfarandet finns i 16 kap. En registrering får den betydelsen att den i 32 § konkurslagen (1921:225) angivna tvåårsfristen för återvinning av bodelning i en makes konkurs börjar löpa. Har förhandling om offentligt ackord beshutats, gäller på grund av hänvisning i 16 § ackordslagen (1970:847) bestämmelserna i konkurslagen om återvinning också vid offentligt ackord, om ackordet fastställs.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

Fjärde avdelningen inleds med ett kapitel om äktenskapsmål.och mål om underhåll (14 kap.). Därefter följer ett kapitel som behandlar ärenden om äktenskaps ingående (15 kap.) och ett kapitel om registreringsärenden (16 kap.). Det sistnämnda kapitlet innehåller bestämmelser om äktenskapsregistret. I 17 kap. finns regler om bodelningsförrättare. Avdelningen avslutas med ett kapitel med gemensamma bestämmelser (18 kap.).

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Innehållet i 14 kap. bygger i stor utsträckning på de rättegångsregler som antogs vid 1973 års reformering av bestämmelserna om äktenskapsskillnad. Vissa ändringar har dock gjorts.

Kapitlet har delats in i tre avsnitt. Det första (1—14 §§) behandlar äktenskapsmål. Det andra avsnittet (15 och 16 §§) handlar om mål om underhåll. I det tredje avsnittet (17 och 18 §§) finns vissa för dessa måltyper gemensamma bestämmelser.

Aktenskapsmål Prop. 1986/87: 1

14 kap. I 8 ÄktB

18 Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om

fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består.

(Jfr 14 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 § GB.

28!

Talan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består kan endast föras 1 en tvist mellan kvinnan och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

(Jfr 14 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 & GB.

3§

Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av

Stockholms tingsrätt.

(Jfr 14 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § första stycket första och andra meningarna GB.

48!

Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om

detta. Om endast en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad eller om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består, skall en sådan ansökan anses som ansökan om stämning enligt 42 kap. rättegångsbalken.

(Jfr 14 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § första stycket första och tredje me-

ningarna.

Det i praktiken vanligaste fallet är att frågan om äktenskapsskillnad — den dominerande formen av äktenskapsmål — väcks genom en gemensam ansökan. Detta fall nämns därför först. Om makarna inte kan enas om en

gemensam ansökan, får den make som vill ha äktenskapsskillnad ensam göra ansökan om det hos rätten. Domstolen har då — liksom enligt gällande ordning — att utfärda stämning på den andra maken.

En ansökan om äktenskapsskillnad som har gjorts av endast en av makarna skall anses som en ansökan om stämning och alltså medföra att

stämning utfärdas av domstolen. Detsamma gäller vid en ansökan om fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består. Till de tvistiga skillnadsmålen hör även mål, vari åklagare för talan om äktenskapsskillnad Gfr 5 kap. 5 § tredje stycket).

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

58 Prop. 1986/87: 1 I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhålls- 14 kap. 5 §& ÄktB

bidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka

varandra. Yrkanden i sådana frågor skall framställas i ansökan om äktenskapsskillnad. Har målet redan väckts, får yrkandet framställas muntligen

inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

(Jfr 14 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § andra stycket GB. I ansökan om äktenskapsskillnad kan makarna enligt förevarande paragraf på samma sätt som nu ta upp åtskilliga följdfrågor, dvs. frågor som har

samband med äktenskapsskillnaden. Förutsättningen för att göra det i en gemensam ansökan är att makarna är eniga även i dessa frågor. Om mål om äktenskapsskillnad pågår, kan yrkanden i sådana frågor göras muntligen inför rätten eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I första stycket anges de frågor som på detta sätt kan prövas i skillnadsmålet. Medan uppräkningen i gällande lag endast är exemplifierande är uppräkningen i förevarande paragraf avsedd att vara uttömmande. Därav

följer bl. a. att frågor om rättens tillstånd till förfogande över bostad och

bohag (7 kap. 7 §) eller avskiljande av makes egendom till särskild förvaltning (9 kap. 5 §) inte kan tas upp i skillnadsmålet. Om handläggningen av sådana frågor finns bestämmelser i 18 kap. 2 §. I skillnadsmålet kan inte

heller frågor som angår den kommande bodelningen tas upp i vidare mån

än att en bodelningsförrättare kan förordnas av domstolen (andra stycket). Det är således inte möjligt att på det enklare sätt som gäller enligt förevarande paragraf ta upp frågor om grunderna för bodelningen. Om en sådan

fråga har väckts genom ansökan om stämning, kan domstolen däremot

besluta om gemensam handläggning av skillnadsmålet och det särskilda tvistemålet om det finns förutsättningar för det.

6 §'

Sedan ett mål om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva

om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Kan en sådan dom inte meddelas genas', skall domstolen meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

(Jfr 14 kap. 6 § 1 de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar 15 kap. 5 § GB.

Frågan om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast skall dom-

stolen pröva på grundval av det material som makarna själva lägger fram. Om makarna inte kan visa att det föreligger förutsättningar för omedelbar

äktenskapsskillnad, skall domstolen meddela att betänketid löper.

Betänketid löper från det att gemensam ansökan gavs in till domstolen

eller den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delgavs den andra

maken (jfr 5 kap. 3 8). ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

73 Prop. 1986/87: 1

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan 14 kap. 7 8 ÄktB har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst till dess att bodelning har skett,

2. förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller böter,

3. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen.

Domstolen får, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, även förordna om vårdnad. umgänge och bidrag till barns underhåll enligt föräldrabalken.

(fr 14 kap. 7 §i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar tillsammans med de följande två paragraferna och 13 § innehållet i 15 kap. 11 § GB. I förevarande paragraf ges närmare bestämmelser om interimistiska (provisoriska) beslut i mål om äktenskapsskillnad. I föräldrabalken finns vidare bestämmelser om interimistiska beslut i äktenskapsmål i frågor om vårdnad, umgänge och underhållsbidrag till barn (6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken).

Första stycket

I paragrafen saknas en förutsättning som finns i motsvarande bestämmelser i GB. Enligt 15 kap. 11 § första stycket GB kan ett beslut om rätten att sitta kvar i den gemensamma bostaden och om besöksförbud meddelas endast i samband med att domstolen förordnar om sammanlevnadens hävande. Som de sakkunniga har utvecklat (betänkandet s. 405 f) torde detta förhållande gå tillbaka på en äldre rättsuppfattning, när äktenskapet inte bara var den enda officiellt erkända formen av samlevnad utan också innebar en förpliktelse till samlevnad. Denna förpliktelse kunde inte hävas av makarna själva utan endast av myndighet. Förordnandet om sammanlevnadens hävande har emellertid inte längre någon självständig betydelse i familjerättsligt hänseende. När rättsverkningar knyts till det förhållandet att makar lever åtskilda är redan den faktiska särlevnaden tillräcklig och myndighets godkännande därför överflödigt.

Det förhållandet att ett mål om äktenskapsskillnad pågår är således i sig tillräckligt för att domstolen på yrkande av den ena maken skall kunna bestämma vem av dem som skall få bo kvar i bostaden. Ett sådant förordnande skall liksom hittills gälla längst till dess att bodelning har skett.

Besöksförbud kan enligt första stycket på samma sätt som f.n. förenas med en vitespåföljd där alternativen är fängelse eller böter. Fängelsetiden kan enligt gällande rätt vara högst ett år. I förevarande paragraf har tiden i enlighet med de sakkunnigas förslag sänkts till högst en månad.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 08

Enligt gällande rätt ”skall” ett besöksförbud meddelas av rätten, om en Prop. 1986/87: 1

make yrkar det. Även sedan ÄktB har trätt i kraft bör besöksförbud 14 kap. 8 § ÄktB

normalt meddelas om en make yrkar det. Som framgår av första stycket föreligger det emellertid inte längre någon ovillkorlig skyldighet att meddela besöksförbud på yrkande av en make.

När domstolen med stöd av bestämmelsen i punkt 3 förordnar om bidrag av den ena maken till den andra makens underhåll, gäller det i regel underhållsbidrag för tiden fram till dess att frågan om äktenskapsskillnad har avgjorts slutligt. Det är alltså frågan om underhåll under bestående äktenskap enligt 6 kap. 5 eller 6 § ÄktB. I enlighet med den praxis som har utvecklats vid domstolarna efter införandet av systemet med betänketid vid äktenskapsskillnad räcker det med att en make framställer ett yrkande om underhållsbidrag för den tid målet pågår. Någon uttrycklig begäran om att domstolen även i den framtida domen skall fastställa underhåll för samma tid med yrkat belopp behöver inte samtidigt framställas. Vad som gäller när domstolen slutligt dömer i målet behandlas i specialmotiveringen till 14 kap. 13 8.

Andra stycket

Av bestämmelsen framgår att ett interimistiskt (provisoriskt) beslut får verkställas omedelbart men att det när som helst kan ändras av domstolen. Det är således möjligt att ändra ett förordnande om rätten -att bo kvar i den gemensamma bostaden så att det i stället blir den andra maken som får denna rätt eller att upphäva ett besöksförbud. I fråga om dessa två slag av beslut kan det av naturliga skäl inte bli frågan om att få någon ändring till stånd med tillbakaverkande effekt. Detta kan däremot bli fallet med ett förordnande om underhållsbidrag. Om domstolen finner det utrett att det underhållsbidrag som har löpt har varit för högt eler för lågt, kan domstolen på yrkande av en make ändra beloppen i domen. Domstolen kan även — om det finns starka skäl för det — provisoriskt göra en sådan ändring med tillbakaverkande effekt. Det kan ibland vara av stor betydelse för en make att förhållandevis snabbt få en sådan ändring till stånd.

Tredje stycket

Bestämmelsen syftar på de föreskrifter som finns i 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 8 föräldrabalken.

85 Den make som har berättigats att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt att använda även det bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra maken. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller det bohag som har överlämnats på detta sätt.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 209

14 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

Har den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra Prop. 1926/87:

maken skyldig att genast flytta därifrån.

14 kap. 9 8 ÄktB

(Jfr 14 kap. 8 § 1 de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar 15 kap. 11 § andra stycket tredje och fjärde meningarna GB.

Andra stycket

I bestämmelsen — som saknar motsvarighet i gällande rätt — har uttryckligen förklarats att ett beslut om rätt för den ena maken att bo kvar i bostaden innebär att den andra maken är skyldig att genast flytta därifrån. Om en sådan skyldighet inte uttryckligen har ålagts den andra maken i beslutet, behöver därför inte — som f.n. — ett särskilt förordnande om verkställigheten och sättet för denna sökas. Det blir vidare klart att ett beslut om rätt för den ena maken att bo kvar i bostaden kan verkställas genom avhysning av den andra maken enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.

9§

Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhandlingen hindrar inte att yrkandet prövas.

(Jfr 14 kap. 9 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna att meddela interimistiska (provisoriska) beslut utan huvudförhandling. De förelägganden som ges vid kallelse till förhandling i indispositiva tvistemål passar inte så väl i fråga om de följdfrågor som kan behöva regleras genom interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad. Till den möjlighet som gäller redan i dag att meddela sådana beslut utan huvudförhandling (fr 15 kap. 11 § tredje stycket GB) har därför lagts särskilda bestämmelser om verkan i visst avseende av att en make uteblir från en förhandling till vilken maken har kallats. Dessa bestämmelser medför att kallelsen till förhandlingen bör få en annan utformning. Det bör framhållas att en make alltid kan återkomma med ett nytt yrkande om ett interimistiskt beslut, när ett tidigare framställt sådant yrkande anses återkallat på grund av hans eller hennes utevaro.

10 § Prop. 1986/87: I

Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall

14 kap. 10 § ÄktB framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

(Jfr 14 kap. 10 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 7 § första stycket GB.

118!

Återkallar den ena maken talan om äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan om äktenskapsskillnaden har getts in'till domstolen eller sedan hans eller hennes yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om den maken yrkar det. Detsamma gäller när en make uteblir från en förhandling till vilken han eller hon har förelagts att infinna sig vid påföljd att talan i målet annars förfaller. Makarna skall upplysas om dessa följder, då de kallas till förhandling i frågan om äktenskapsskillnad eller då en makes återkallelse delges den andra maken.

Om domstolen kallar till förhandling med anledning av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall den make som har framställt yrkandet föreläggas att infinna sig till förhandlingen vid påföljd att yrkandet annars förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

(Jfr 14 kap. 11 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 15 kap. 7 § andra stycket GB.

F.n. gäller vid återkallelse av talan om äktenskapsskillnad att målet ändå skall prövas, om en make yrkar det. Detta gäller dock endast om återkallelsen sker ” sedan betänketid börjat löpa”. Enligt familjelagssakkunniga synes viss tvekan ha förekommit om innebörden av denna förutsättning (betänkandet s. 407; jfr även SvIT 1978 rf s. 22 och NJA 1983 s. 408). Som de sakkunniga har föreslagit är det bättre att som förutsättning för en makes rätt att fullfölja målet i stället ange att en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller att den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken. Från denna tidpunkt löper alltid betänketiden, när sådan behövs, och domstolens prövning av frågan eller dess meddelande till makarna om att betänketid löper är ej av konstitutiv innebörd. Med denna lösning kommer alla fall att behandlas lika, oavsett om äktenskapsskillnaden skall föregås av betänketid eller ej.

Bestämmelsen i första meningen får också betydelse i det fallet att betänketid har löpt under minst sex månader och en make före utgången av den tid som anges i 5 kap. 3 § framställer ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad som han eller hon därefter återkallar efter ettårstidens utgång. Även i det fallet skall alltså målet prövas, om den andra maken yrkar det.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Enligt första stycket likställs med en återkallelse det fallet att en make Prop. 1986/87: uteblir från en förhandling till vilken han eller hon har förelagts att komma 14 kap. 12 8 ÄktB vid påföljd att talan i målet annars förfaller. Den andra maken har också då rätt att på begäran få målet prövat.

Andra stycket

I andra stycket finns bestämmelser om kallelse till förhandling med anledning av ett särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid. Sedan betänketiden har löpt ut och målet så att säga har kommit in i sitt slutskede blir föreläggandena i indispositiva tvistemål vid kallelse till förhandling inte alltid lämpliga. Vilken som helst av makarna kan då framställa ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad, och det är inte säkert att det är på initiativ av den som ursprungligen var kärande som målet tas upp till förhandling. I andra stycket har därför föreskrivits att kallelsen till den som har framställt yrkandet skall innehålla ett föreläggande för denne att infinna sig vid påföljd att yrkandet annars förfaller, medan den andra maken skall föreläggas vite.

Om det finns tvistiga följdfrågor som inte kan avgöras samtidigt med domen på äktenskapsskillnad, kan det vara lämpligt att meddela en sådan dom och handlägga de tvistiga frågorna för sig. Dessa frågor blir då i fortsättningen inte att betrakta som delar av ett äktenskapsmål. De får i stället handläggas enligt de processuella regler som gäller för den aktuella typen av mål. Om t. ex. frågan om underhållsbidrag till den ena maken tas till fortsatt förhandling efter det att deldom har meddelats på äktenskapsskillnad, får kallelser och förelägganden fortsättningsvis utfärdas som i andra dispositiva tvistemål.

12 3!

Då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet som makarna är överens om.

(Jfr 14 kap. 12 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 7 3 tredje stycket GB.

13 5!

Dömer domstolen till äktenskapsskillnad, skall den på nytt pröva beslut som har meddelats enligt 7 §.

(Jfr 14 kap. 13 § första stycket i de sakkunnigas förslag)

Om domstolen har meddelat ett interimistiskt beslut om rätten att sitta kvar i bostaden och om besöksförbud skall domstolen på nytt pröva beslutet när den dömer till äktenskapsskillnad. Vad domstolen då skall ta ställning till är endast i vad mån beslutet även fortsättningsvis skall gälla till dess att bodelning har skett resp. domen på äktenskapsskillnad har

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

vunnit laga kraft. Det är också möjligt att domstolen förordnar på annat Prop. 1986/87: 1 sätt än som dittills har gällt. För den tid som det interimistiska beslutet har 14 kap. 13 § ÄktB varit gällande uppstår emellertid inte några särskilda problem som måste lösas i domen.

När det gäller interimistiska beslut om underhållsbidrag ligger saken till på ett annat sätt.

Ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag har endast temporär giltighet och kan gälla längst till dess att det finns en dom som har vunnit laga kraft. När domstolen slutligt avgör målet, skall den på nytt pröva ett tidigare meddelat interimistiskt beslut om underhållsbidrag och göra en slutlig reglering av underhållsfrågan för den tid som det interimistiska beslutet har varit gällande.

Formerna för denna omprövning har skiftat i praxis. Om makarna i samband med domstolens prövning av ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad efter betänketid har nöjt sig med den reglering av underhållsfrågan som har skett genom det interimistiska beslutet och inte har påfordrat någon omprövning av det, har vissa domstolar förklarat att beslutet skall bestå utan att i domen på nytt ta upp och redovisa tidigare yrkanden eller i domslutet uttryckligen fastställa de olika bidragsbelopp som redan har utgått eller skolat utgå. I vissa hovrättsavgöranden har emellertid denna metod underkänts (se SvIT 1979 rf s. 35 och Göta hovrätts beslut

den 23 december 1983, SÖ 810 i mål Ö 821/83). Enligt dessa avgöranden

kan ett förordnande om att det interimistiska beslutet skall bestå inte gälla för längre tid än till dess att domen vinner laga kraft.

Vid remissbehandlingen har också framhållits att nuvarande oenhetliga domstolspraxis när det gäller sättet att på nytt pröva de interimistiska underhållsbidragen har lett till svårigheter på verkställighetsstadiet. Riksskatteverket har framhållit att ett interimistiskt beslut om underhållsbidrag inte bör utgöra någon exekutionstitel sedan domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Verket ansluter sig således till den uppfattning i frågan som har kommit till uttryck i de nyss redovisade hovrättsavgörandena.

Genom en lösning av detta slag vinns den fördelen att det endast finns en exekutionstitel vid varje givet ögonblick. Fram till dess att äktenskapsskillnadsdomen vinner laga kraft är det interimistiska beslutet exekutionstitel. Därefter är det domen som utgör underlag för verkställigheten. Förevarande paragraf har därför, till skillnad från vad de sakkunniga har föreslagit, utformats så att det i äktenskapsskillnadsdomen skall uttryckligen anges vilka underhållsbidragsbelopp som skall utgå för den tid som det interimistiska beslutet har gällt. Underhållsskyldigheten skall således i sin helhet alltid regleras i domen, och det interimistiska beslutets rättsverkan upphör när domen vinner laga kraft. Den av vissa domstolar använda metoden att i domen endast ange att det interimistiska beslutet skall bestå (eller liknande) kan således inte användas.

14 8! Prop. 1986/87: I

Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet

14 kap. 14 & ÄktB

avskrivas. Parterna svarar då för sina egna rättegångskostnader.

(Jfr 14 kap. 14 §i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar 15 kap. 12 § GB.

Mål om underhåll 15 8!

Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ i fråga om förordnande om underhållsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med ett mål om äktenskapsskillnad har yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 eller 6 8,

2. frågor om underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad har meddelats, eller

3. talan om jämkning av dom eller avtal om underhållsbidrag förs enligt 6 kap. 11 §.

(Jfr 14 kap. 15 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 24 § GB.

16 §?

Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, får domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätten till det bohag som enligt domstolens beslut skall överlämnas.

Ett avtal som makarna har ingått med varandra om nyttjanderätten får jämkas av domstolen, om det finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats eller om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt.

Domstolen får på yrkande av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att frågan har avgjorts gerom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

(fr 14 kap. 16 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 25—27 §§ GB samt i fråga om nyttjanderätt till bohag även 5 kap. 11 § GB.

Det bör observeras att förevarande paragraf inte tar sikte på enbart sådant bohag som ingår i makarnas gemensamma bohag enligt 7 kap. 4 § andra och tredje styckena. Även egendom som används för fritidsändamål kan således tas i anspråk vid en tillämpning av förevarande paragraf. Däremot ligger det i sakens natur att bohag som inte har varit avsett för gemensamt begagnande inte bör omfattas av domstolens beslut om överlämnande enligt paragrafen. Detta har inte ansetts behöva anges uttryckligen i lagtexten. ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. ? Beträffande första stycket se 6 kap. 6 § andra stycket i propositionsförslaget. Andra stycket har utgått helt. Tredje stycket har fått ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Gemensamma bestämmelser! Prop. 1986/87:

I

17 8! 14 kap. 17 § ÄktB

I äktenskapsmål och mål om underhåll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål. Dessa domförhetsregler gäller även om andra frågor handläggs i rättegången.

Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän. |

När nämndemän skall ingå i tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

(Jfr 14 kap. 17—19 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 29 och 30 §§ GB. Den behandlar rättens sammansättning i äktenskaps- och underhållsmål.

Enligt gällande rätt handläggs med en lagfaren domare och nämnd äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och underhållsmål. Boskillnadsmålen har fått utgå ur uppräkningen i förevarande paragraf eftersom boskillnadsinstitutet nu avskaffas och ÄktB inte medger någon tvist om huruvida och hur bodelning skall ske under ett bestående äktenskap.

Även mål rörande bodelning har fått utgå. Till skillnad från vad som gäller beträffande äktenskapsmål och mål om underhåll kan det nämligen ibland vara svårt att skilja ut mål rörande bodelning från vanliga tvistemål. Detta är en praktiskt viktig fråga i gällande rätt, eftersom vanliga tvistemål skall handläggas av lagfarna domare utan medverkan av nämnd. Dessa gränsdragningsproblem har medfört att domstolar har kommit att handlägga mål i en sammansättning som senare har underkänts i högre instans. Målet har därefter fått handläggas på nytt i den lägre instansen.

Eftersom gränsdragningen mellan bodelningsmålen å ena sidan och äktenskapsmål och mål om underhåll å den andra inte vållar några svårigheter, vilket däremot gränsdragningen mellan bodelningsmål och andra tvistemål således gör, skall enligt förevarande paragraf sammansättningen med en lagfaren domare och nämnd gälla endast för äktenskapsmålen och underhållsmålen. För bodelningsmålen skall i stället gälla samma sammansättningsregler som i vanliga tvistemål.

Liksom enligt gällande rätt skall sammansättningen med nämnd kunna användas för att handlägga även andra frågor som har kommit upp i samma rättegång som äktenskaps- eller underhållsmålet.

!| Ändrad tydelse i propositionsförslaget. 215

18 8! Prop. 1986/87: || I äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre 14 kap. 18 § ÄktB

lagfarna domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och fjärde styckena rätte-

gångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne

redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid

omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.

(Jfr 14 kap. 20 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 30 a § GB. Av samma skäl som i fråga om

14 kap. 17 § har bestämmelserna i förevarande paragraf gjorts tillämpliga

endast på äktenskaps- och underhållsmål.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som rör handläggningen av

och fullföljd i olika ärenden om ingående av äktenskap.

18 I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrelsen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist. Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas

av den underåriges vårdnadshavare.

(Jfr 15 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § första och tredje styckena GB.

28!

Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos domkapitlet genom besvär. Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

(Jfr 15 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § andra stycket första meningen och delar

av 4 kap. 10 § första meningen GB.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 216

Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade vig-

15 kap. 3 & ÄktB selförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Jfr 15 kap. 3 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delar av 4 kap. 10 3 första meningen GB.

485!

Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om

förrättande av vigsel.

(Jfr 15 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket, 3 kap. 4 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 10 § andra meningen GB.

16 kap. Registreringsärenden

I detta kapitel har samlats bestämmelserna om handläggningen av regis-

treringsärenden. I 1 § behandlas äktenskapsregistret medan övriga para-

grafer i kapitlet gäller handläggningen vid tingsrätt.

18 För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för inskrivning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som skall

tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

(Jfr 16 kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges att det — liksom f.n. — skall finnas ett för

hela riket centralt äktenskapsregister (jfr 16 kap. 3 och 5 §8& GB och kungörelsen 1952: 87 ang. äktenskapsregistret).

Bestämmelser om hur äktenskapsregistret skall föras kan som f. n. med-

delas av regeringen.

I ÄktB har förutsatts att registrering i äktenskapsregistret skall ske

beträffande dom i äktenskapsmål varigenom ett äktenskap har förklarats vara ogiltigt och dom på äktenskapsskillnad. I sådana mål skall även det

förhållandet att betänketid löper antecknas. Bodelning kan nämligen kom-

ma att förrättas redan under det att målet pågår, och denna bodelning blir

då bestående även om målet inte leder till äktenskapsskillnad utan makarna fortsätter äktenskapet. Vidare skall en anmälan om bodelning under

pågående äktenskap utan samband med äktenskapsmål registreras (jfr

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 217

9 kap. 1 § andra stycket). Uppgift om bodelningshandling som en make har Prop. 1986/87: I gett in till rätten för registrering skall också tas med i äktenskapsregistret 16 kap. 2 § ÄktB (fr 13 kap. 6 §). Liksom f.n. skall äktenskapsförord registreras (jfr 7 kap. 3 § tredje stycket). Gåva kräver inte äktenskapsförord enligt ÄktB men kan registreras (jfr 8 kap. 1 §). Om anteckning i äktenskapsregistret skall ske i ytterligare fall, får det ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om det.

28 Ansökan om registrering görs hos tingsrätt. Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda makarna. Ofr 16 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket När en make söker registrering kan ansökningen ges in till en tingsrätt, vilken som helst. Genom att inte utpeka viss tingsrätt som exklusivt behörig att ta emot handlingarna undviks sådana rättsförluster som nu kan inträda om det i efterhand visar sig att en handling har lämnats in till fel domstol (jfr NJA 1954 s. 325). Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som skall registreras till äktenskapsregistret.

Andra stycket Eftersom gåva mellan makar inte längre kräver äktenskapsförord eller någon annan handling har makarna getts möjlighet att få gåvan registrerad på grundval av en av dem båda undertecknad skriftlig uppgift om gåvan.

3§ Rätten skall ta in handlingen 1 protokollet och genast översända bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten. Begärs registrering av en gåva skall tingsrätten låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling för registrering. (Jfr 16 kap. 3 §1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 11 § andra stycket, 13 kap. 15 § och 15 kap. 21 5 GB. Kungörandet i ortstidning skall ske med utgångspunkt i den ort där makarna har eller — efter äktenskapsskillnad eller makes död — hade hemvist när talan om äktenskapsskilinad väcktes eller dödsfallet inträffade

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

(fr 3 § första stycket lagen 1977: 654 om kungörande i mål och ärenden hos — Prop. 1986/87: 1

myndighet m. m.). 16 kap. 4 § ÄktB

4§

Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom

in till rätten.

(Jfr 16 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

17 kap. Bodelningsförrättare

123 kap. ÄB finns f.n. bestämmelser om förordnande av skiftesman och

dennes uppgifter med avseende på det arvskifte som han skall förrätta mellan arvingarna. Till dessa bestämmelser hänvisas i 13 kap. 1 § första stycket GB. Härigenom blir bestämmelserna om skiftesman tillämpliga även vid bodelning. Som familjelagssakkunniga har ansett är det emellertid mera logiskt att ha de fullständiga bestämmelserna i äktenskapslagstift-

ningen och låta ÄB hänvisa dit, eftersom bodelning alltid skall ske före arvskifte i de fall då båda behövs. En sådan omläggning har därför nu gjorts. Vidare har den ändringen gjorts att den skiftesman som förordnas

enligt bestämmelserna i ÄktB betecknas bodelningsförrättare.

För ÄB:s del har beteckningen skiftesman behållits. Givetvis kan det även i fortsättningen vara samma person som förordnas att vara såväl

bodelningsförrättare som skiftesman. Något hinder mot att dela upp upp-

gifterna (dvs. göra bodelning först och arvskifte sedan) föreligger dock

inte.

18 Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får

flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under förvaltning av en boutredningsman, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare.

Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

(Jfr 17 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 23 kap. 5 §& ÄB. Vad som där sägs om ingivande av bouppteckning i avskrift eller lämnande av uppgift om dag för inregistrering av bouppteckning har dock inte tagits med i första stycket av förevarande paragraf. Enligt 9 kap. 4 § ÄktB får bodelningsförrättare utses redan av den anledningen att det behövs för att få boupp-

teckning till stånd. Enligt 17 kap. 5 § ÄktB åligger det vidare bodelnings- Prop. 1986/87:

l

förrättaren att vid behov se till att bouppteckning görs. Även om den ena 17 kap. 2 8 ÄktB maken har avlidit får bodelningsförrättare utses innan bouppteckning har förrättats. Eftersom det vore opraktiskt att ha olika förutsättningar för förordnande av bodelningsförrättare och skiftesman kan även skiftesman utses innan bouppteckningen har gjorts (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § ÄB). Även för skiftesmannen gäller bestämmelsen i 17 kap. 5 8 ÄktB om skyldigheten att se till att bouppteckning görs.

Andra stycket

En boutredningsman är utan särskilt förordnande även bodelningsförrättare. Bestämmelsen härom och de i stycket angivna undantagen är desamma som i gällande rätt. Lika litet som f.n. innehåller andra stycket någon bestämmelse om testamentsexekutors behörighet som skiftesman. Den finns i stället i 23 kap. 5 § andra stycket ÄB.

2§

Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

(fr 17 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges hos vilken domstol en ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall göras. Bestämmelserna gäller även för förordnande av skiftesman (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB). Om mål om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden av detta uttryck se 9 kap. 9 §) skall ansökan alltid göras hos den domstol som handlägger målet. Med hänsyn till främst eventuella återkallelser av talan är det den enda domstol som tillförlitligen kan fastställa om mål om äktenskapsskillnad pågår. Ges ansökningen in sedan domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft eller är det fråga om bodelning med anledning av en makes död, är det reglerna om bodelningsforum i 10 kap. 9§ rättegångsbalken som avgör vilken domstol ansökan skall göras hos.

3§

Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

(Jfr 17 kap. 3 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen har motsvarighet i 23 kap. 7 § första stycket ÄB.

Om mål om äktenskapsskillnad pågår skall ansökan om förordnande av bodelningsförrättare handläggas och prövas i skillnadsmålet enligt bestäm-

melserna om interimistiska beslut i 14 kap. 9 §. Ett förordnande av bodel- Prop. 1986/87: 1 ningsförrättare är dock i sak inte att jämställa med ett interimistiskt beslut 17 kap. 4 8 ÄktB utan är ett slutligt avgörande av denna fråga. Eftersom en bodelningsförrättare alltid skall utses så fort en make begär det (se 17 kap. 1 §) är den enklare handläggning som sker i fråga om interimistiska beslut tillräcklig även när det gäller förordnande av bodelningsförrättare.

Om den ena maken begär att bodelningsförrättare skall utses, skall den andra maken beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Därvid kan denne framlägga synpunkter på valet av person för uppdraget som bodelningsförrättare.

Den andra maken kan beredas tillfälle att avge sitt yttrande skriftligen men det kan också inhämtas muntligen vid förhandling. Om domstolen har kallat makarna till en förhandling och den make som har framställt yrkandet om förordnande av bodelningsförrättare uteblir, skall yrkandet anses återkallat om inte även den andra maken begär att bodelningsförrättare utses.

Om ansökan om förordnande av bodelningsförrättare görs utan att mål om äktenskapsskillnad pågår skall domstolen också bereda den andra maken (eller dennes rättsinnehavare) tillfälle att yttra sig innan frågan avgörs. Vid utseende av skiftesman skall dödsbodelägarna beredas tillfälle att yttra sig (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Om en make är missnöjd med domstolens personval när det gäller utseende av bodelningsförrättare, kan maken överklaga domstolens beslut enligt 18 kap. 3 §.

4 §!

Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig. |

Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

(Jfr 17 kap. 4 §1 de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf finns bestämmelser som i sak

motsvarar 23 kap. 6 § och 7 § andra stycket ÄB.

Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Sådana skäl kan vara att den ifrågavarande personen inte längre är lämplig som bodelningsförrättare eller att bodelningsförrättare inte längre behövs. I det senare fallet måste makarna vara överens, eftersom bodelningsförrättare skall vara förordnad så länge någon make begär det (17 kap. 1 §). Innan domstolen i ett sådant fall entledigar en bodelningsförrättare måste dom-

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 221

stolen således försäkra sig om att makarna är överens om detta. Vad som Prop. 1986/87: I nu har anförts om makar gäller även för deras rättsinnehavare. När fråga 17 kap. 5 § ÄktB uppkommer om att entlediga skiftesman gäller detsamma för dödsbodelägarna (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Andra stycket

Utformningen av bestämmelserna i andra stycket har följande bakgrund.

Om en bodelning har gjorts och talan om äktenskapsskillnad därefter förfaller, skall bodelningen inte återgå utan består. Den egendom som en make har erhållit vid en sådan bodelning blir dock inte genom bodelningen enskild utan skall i egenskap av giftorättsgods ingå i en kommande ny bodelning mellan makarna (om inte något annat har föreskrivits i ett mellan makarna upprättat äktenskapsförord). Detsamma gäller om bodelning har gjorts och makarna fortsätter äktenskapet sedan domstolen har avskrivit målet om äktenskapsskillnad. Om målet avskrivs sedan den ena maken har avlidit, blir bodelningen också bestående.

Vad som behöver regleras är vad som händer med bodelningsförrättaren om talan förfaller eller målet avskrivs, innan denne har fullgjort sitt uppdrag. Om målet avskrivs på grund av en makes död behövs alltjämt bodelning. Någon anledning att på grund av dödsfallet låta bodelningsförrättarens uppdrag upphöra finns därför inte. Om den efterlevande maken och den avlidna makens rättstinnehavare gemensamt bedömer att de kan klara av att själva göra bodelningen, kan de tillsammans begära hos domstolen att bodelningsförrättaren entledigas. Om målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död eller om talan om äktenskapsskillnad förfaller, skall däremot förordnandet för bodelningsförrättaren upphöra att gälla, eftersom det då inte längre är aktuellt att göra någon bodelning.

5§

Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrättas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det. I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts. Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

(fr 17 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Som redan har berörts vid 9 kap. 4 § har den nuvarande bouppteckningsförrättarens uppgifter lagts på bodelningsförrättaren. Om en make har begärt att en bodelningsförrättare skall förordnas i syfte att få till stånd en bouppteckning, är det självklart att det åvilar bodelningsförrättaren att

se till att bouppteckning görs. Normalt torde det krävas att bouppteckning Prop. 1986/87: 1

förrättas när makarna inte är ense. Det kan emellertid inte undantagslöst 17 kap. 6 8 ÄktB fordras att en bouppteckning i formell mening görs inför varje bodelning vid äktenskapsskillnad. Ibland kan det räcka med att man i själva bodel-

ningshandlingen tar in uppgifter om egendomen. Liksom det i 9 kap. 4 §

har överlåtits åt makarna att själva avgöra om en bouppteckning behövs

när de själva skall förrätta bodelning har i första stycket av förevarande paragraf bodelningsförrättaren fått rätt att avgöra om bouppteckning be-

hövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Helt annorlunda ligger saken till vid bodelning med anledning av en

makes död. Enligt 20 kap. 1§ ÄB föreligger nämligen en skyldighet att upprätta bouppteckning när någon har avlidit. I vissa fall kan dock en s.k. dödsboanmälan ersätta skyldigheten att upprätta en bouppteckning (20

kap. 8 a § ÄB). Det är om den dödes tillgångar eller, när den döde

efterlämnar make, tillgångarna jämte den dödes andel i makens giftorättsgods inte räcker till mer än att täcka begravningskostnaderna och andra utgifter med anledning av dödsfallet. En ytterligare förutsättning är dock att tillgångarna inte omfattar fast egendom eller tomträtt.

I första stycket av förevarande paragraf behandlas också vilka möjlighe-

ter en bodelningsförrättare har om en make underlåter att lämna uppgifter

till bouppteckningen (jfr 11 kap. 12 § andra stycket GB). Domstolen kan då

på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga vite samt även döma ut

vitet. Vitesfrågorna behandlas som domstolsärenden.

Andra stycket

Andra stycket innehåller bestämmelser om bouppteckningsed, liknande dem som nu finns i 20 kap. 6 § andra stycket ÄB (jfr 11 kap. 12 § tredje stycket GB).

Om den ena maken begär att den andra maken skall avlägga bouppteckningsed, skall denna talan handläggas som dispositivt tvistemål. Domstolen får inte skilja målet ifrån sig förrän edgångsplikten har fullgjorts. För att

ge domstolen verksamma medel att tvinga fram edgången har möjlighet

öppnats att i målet förelägga och döma ut vite. När edgången har fullgjorts

kan domstolen meddela avskrivningsbeslut och i samband med det fast-

ställa eventuell kostnadsersättning i målet.

6§ Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt

kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är föremål för rättegång. 1 sådant fall skall han i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns

det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

(Jfr 17 kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket Prop. 1986/87 : |

Om en bodelningsförrättare har förordnats, är det denne som bestämmer 17 kap. 6 5 ÄktB när och var bodelningen skall förrättas. Det ankommer på bodelningsförrättaren att kalla makarna till förrättningen. Om den ena maken är död skall i stället dennes rättsinnehavare kallas.

Om en make -— eller en avliden makes rättsinnehavare — uteblir från förrättningen trots att han eller hon bevisligen har fått del av kallelsen utgör det inget hinder mot att förrättningen genomförs.

Andra stycket

Vid förrättningen skall bodelningsförrättaren i första hand försöka få makarna att komma överens om fördelningen av egendomen. Om det inte går skall bodelningsförrättaren själv bestämma om fördelningen.

När bodelningsförrättaren själv skall bestämma om fördelningen kan det ibland vara nödvändigt att först ta ställning till vissa mellan makarna tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen. Enligt de sakkunniga råder delade meningar om vilka befogenheter som skiftesmän enligt gällande rätt har när det gäller att pröva sådana frågor som är prejudiciella i förhållande till själva delningen. I andra stycket slås emellertid fast att bodelningsförrättaren skall pröva sådana frågor.

Han skall således till en början pröva vem av makarna viss egendom tillhör. Givetvis kan han inte med bindande verkan avgöra en fråga där tredje man är part. Däremot kan han ta ställning till om viss egendom vid fördelningen makarna emellan skall anses tillhöra den ena maken eller en utomstående och verkställa delningen av makarnas egendom utifrån sitt ställningstagande i den frågan. Ett sådant avgörande blir, om det inte klandras, bindande makarna emellan men inte bindande i förhållande till tredje man, som fortfarande kan göra sin rätt gällande.

Bodelningsförrättaren skall vidare pröva om egendomen skall ingå i bodelningen (fr 10 kap.). Han skall också beräkna andelar med tillämpning av bestämmelserna i 11 kap. eller — i förekommande fall — efter den jämkning enligt 12 kap. som han kan finna befogad. En bodelningsförrättare skall självfallet inte tillämpa jämkningsbestämmelserna i 12 kap., om parterna i bodelningen är överens om att det inte skall ske.

När bodelningsförrättaren har slutfört andelsbestämningen skall han göra lottläggningen. Om en make begär att få överta den andres bostad eller bohag, skall bodelningsförrättaren också göra den behovs- och skälighetsprövning som skall ske i sådana fall.

Som har framgått av det anförda är bodelningsförrättarens arbete uppdelat i ett antal avgränsade moment. Om makarna är överens om lösningen av de frågor som aktualiseras under ett av dessa moment, skall bodelningsförrättaren lägga makarnas överenskommelse i den delen till grund för det fortsatta bodelningsarbetet. Det kan t. ex. tänkas att makarna är ense om andelsberäkningen men tvistar om lottläggningen. I ett sådant fall skall

alltså bodelningsförrättaren utgå från makarnas överenskommelse beträf- Prop. 1986/87: 1 fande andelsbestämningen när han lägger ut lotterna. 17 kap. 6 § ÄktB

Om makarna inte är ense i en fråga som är av betydelse för bodelningen, skall bodelningsförrättaren kunna avgöra frågan. Härigenom undviks den fördröjning som enligt nu gällande ordning inträffar om bodelningsförrättaren hänvisar makarna att först tvista om saken vid domstol. Bodelningsförrättaren kan alltså i fortsättningen inte skjuta avgörandet av en delfråga ifrån sig. Om makarna eller en av dem vill att han skall ta ställning i en prejudiciell fråga kan han inte undandra sig det.

Bodelningsförrättarens handläggning av en prejudiciell fråga måste bli summarisk och enkel. Han får formlöst inhämta de uppgifter som behövs för att avgöra saken. Det får också ankomma på makarna att förebringa den erforderliga utredningen.

En fråga för sig är om makarna eller en av dem skall ha rätt att föra en tvistig fråga till domstol i stället för att låta den avgöras av en bodelningsförrättare. Så länge någon bodelningsförrättare inte har förordnats föreligger självfallet inget hinder mot att väcka talan vid domstol i en fråga som är av betydelse för bodelningen. ÄktB innehåller inte heller något förbud mot att en sådan talan väcks sedan bodelningsförrättare har förordnats. Om en make finner det vara så viktigt för den fortsatta bodelningsförrättningen att en prejudiciell fråga avgörs av domstol, bör han eller hon ha möjlighet att föra särskild talan rörande frågan. Därtill kommer att en make ibland kan vara intresserad av att få frågan avgjord genom ett avgörande som har en vidare rättsverkan än den som en bodelningsförrättares beslut kan medföra. Om maken för en sådan tvist till domstol, utgör detta liksom enligt gällande ordning ett hinder mot att bodelningsförrättaren prövar frågan.

Den nya ordningen innebär att bodelningsförrättarens prövning än mer får karaktären av ett judiciellt förfarande än f. n. Hans befogenheter såvitt avser den prejudiciella prövningen blir i princip desamma som domstolens. Därmed anges också begränsningen. Bodelningsförrättaren får inte pröva sådana frågor som inte heller domstolen äger pröva prejudiciellt.

Innebörden av bodelningsförrättarens prövning kan belysas genom en blick på den betydelse som förrättningen får för framtiden. Bodelningsförrättarens avgörande påverkar inte en utomståendes möjligheter att göra sin rätt gällande. Det är bara makarna emellan som bodelningen blir bindande, om den inte klandras till rätten. Det är vidare endast fördelningen av egendomen som omfattas av avgörandets rättsverkan. Häri inbegrips inte bara själva lottläggningen utan även sådana delar av bodelningen som avser huruvida egendomen ingår i bodelningen, värderingen och andelsbestämningen. Dessa frågor kan inte på ordinär väg tas upp på nytt sedan förrättningen har vunnit laga kraft. En make är vidare förhindrad att därefter få prövat om han eller hon hade större behov av bostaden och därför hade bort tilldelas denna. Fördelningen av egendomen gäller även om den missnöjda maken aldrig aktualiserade frågan om ett övertagande av bostaden under bodelningen.

Lac] "An

15 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr I

Förrättningens rättskraft omfattar också frågan om vem av makarna som Prop. 1986/87: 1 var ägare till viss egendom. Sedan bodelningen har vunnit laga kraft kan 17 kap. 6 & ÄktB inte den andra maken på ordinär väg få prövat om egendomen i stället tillhörde honom eller henne. Genom bodelningen har den make som därvid har tilldelats egendomen fått äganderätt till den i förhållande till den andra maken. Även när det gäller skuldtäckningen står bodelningsförrättarens avgörande fast sedan bodelningen har vunnit laga kraft. Det innebär att fördelningen av egendom vid bodelningen inte kan ändras på talan av den ena maken även om det senare skulle visa sig att skuldfrågan har bedömts felaktigt av bodelningsförrättaren. En annan sak är att det bara är fördelningen av egendom som inte kan rubbas på ordinär väg. Det bakomliggande skuldförhållandet påverkas inte av bodelningsförrättarens avgörande, inte ens om det är makarna själva som är parter i detta. En förmögenhetsrättslig fordran som den ena maken har på den andra eller en fordran på underhåll avseende tiden före den dag till vilken bodelningen hänför sig kan prövas i en tvist mellan makarna oavsett hur bodelningsförrättaren bedömde rättsförhållandet. Om bodelningsförrättaren är hindrad att pröva viss prejudiciell fråga därför att rättegång pågår i den frågan när bodelning skall ske, kan det ibland vara lämpligt att göra en partiell bodelning. Vid denna delas makarnas bo med undantag av den egendom eller så mycket egendom vars fördelning beror av domstolens avgörande. Om en tvist pågår mellan en make och en utomstående om t. ex. äganderätten till viss egendom, påverkar utgången av denna tvist givetvis bodelningen. Är det angeläget att bodelningen sker innan tvisten har avgjorts, kan det ibland lösas genom att bodelningsförrättningen görs villkorad. Alternativa lösningar på bodelningen kan då bestämmas beroende på vem som vinner tvisten. Motsvarande gäller om tvisten avser en makes skuld till någon utomstående. Det är inte säkert att resultatet av bodelningsförrättningen blir att egendom skall utges av den ena maken till den andra. Det kan vara så att bodelningsförrättaren delar den ena makens åsikt att det inte finns någon egendom som skall ingå i delningen. Även om det finns sådan egendom som skall ingå i delningen kan den gå åt helt och hållet för skuldtäckningen. Resultatet av en tillämpning av jämkningsreglerna kan bli att vardera maken behåller sin egendom. Om makarna har fullständig egendomsskillnad kan bodelningsförrättningen ha haft till syfte enbart att avgöra en begäran av den ena maken om att få överta bostad eller bohag som tillhör den andra maken. Denna prövning kan utmynna i att förrättningsmannen beslutar att något övertagande inte skall ske. Om förrättningsmannen kommer fram till att det inte finns något att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen. Härigenom blir förrättningsmannens ståndpunkt i denna fråga klarlagd. Om en make är missnöjd med förrättningsmannens

ta

avgörande därför att maken anser att det finns egendom att dela eller Prop. 1986/87: 1

därför att makens begäran om att få överta bostad eller bohag inte har lett 17 kap. 7 § ÄktB

till ett beslut om övertagande, får maken föra klandertalan enligt 17 kap.

8 § andra stycket.

78 Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter. Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelnings-

förrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade

kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anled-

ning till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna solidariskt för dennes ersättning.

(Jfr 17 kap. 7 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Av bestämmelsen framgår att bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter (jfr 23 kap. 9 § ÄB). Till bodelningsför-

rättarens kostnader räknas också de kostnader som kan uppkomma som följd av att denne har nödgats anlita särskild värderingsman för bouppteckning som behövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.

När det gäller bouppteckning efter den ena makens död följer av ÄB: s föreskrifter att kostnaderna skall belasta dödsboet.

Andra och tredje styckena

Kostnaderna för bodelningsförrättarens uppdrag skall normalt fördelas lika mellan makarna. Förrättningsmannen kan dock i vissa fall bestämma

en annan fördelning. Det ena fallet avser att en make genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader. Maken kan t. ex. genom att lämna felaktiga upplysningar eller genom att undanhålla information ha

vållat förrättningsmannen extra arbete.

Det andra fallet har däremot inget samband med att en make uppträtt

klandervärt i samband med bodelningen. Det är i stället stora skillnader i

makarnas ekonomiska ställning efter bodelningen som kan utgöra skäl att

jämka kostnadsfördelningen. Om den ena maken efter bodelningen har betydligt mindre egendom än den andra maken, kan det utgöra skäl att

jämka kostnadsfördelningen. Som en ytterligare förutsättning för jämkning bör dock gälla att den ekonomiskt svagare maken efter bodelningen och sedan kostnaderna har betalats skulle komma att ha kvar egendom till

endast ringa värde. Jämkning av kostnadsfördelningen av ekonomiska skäl

är således avsedd att komma till användning endast i undantagsfall.

Bodelningsförrättaren kan bestämma om en annan fördelning av kostna-

derna bara om förrättningen fullföljs till bodelning. Fortsätter makarna

äktenskapet eller förfaller förordnandet av bodelningsförrättare av annan Prop. 1986/87: |

anledning, får makarna själva göra upp om fördelningen. Om bodelnings- 17 kap. 8 & ÄktB

förrättaren hjälper makarna till en överenskommelse om bodelning, bör han också försöka förmå dem att ena sig om kostnadsfördelningen. I förhållande till bodelningsförrättaren svarar dock makarna enligt tredje stycket solidariskt för kostnaderna.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller inte för arvode och

ersättning till skiftesmän (jfr den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket

ÄB). Sådana kostnader skall betalas av dödsboet.

88 Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i

original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda makarna. Är en make missnöjd med bodelningen, får han eller hon klandra den

genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshandlingen skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av

bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom. (Ifr 17 kap. 8 5 i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna om klander i förevarande paragraf motsvarar i huvud-

sak 23 kap. 8 § andra stycket ÄB. Klandertiden har emellertid förkortats från tre månader till fyra veckor. Det har vidare föreskrivits att talan om

klander av bodelning alltid skall väckas vid den tingsrätt som har förordnat

bodelningsförrättaren. Till följd härav räcker det med att begära uppgift

från denna tingsrätt, om man vill veta huruvida bodelningen har vunnit laga kraft.

För att undvika missförstånd om var och hur klandertalan skall föras skall bodelningsförrättaren i bodelningshandlingen lämna makarna upplys-

ning om klanderreglerna i de hänseenden som anges i andra stycket. Det summariska och förenklade förfarandet inför bodelningsförrättaren

medför att domstolen ofta kan behöva få mer information från förrättaren än som framgår av bodelningshandlingen och eventuellt förekommande

bouppteckning. I så fall kan domstolen enligt tredje stycket inhämta yttrande av bodelningsförrättaren. Om domstolen finner skäl för det, kan domstolen också återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

I kapitlet har samlats några bestämmelser som är gemensamma för olika

former av talan enligt ÄktB. I 1 § finns bestämmelser om god man för en bortavarande part. Domstols möjlighet att i särskilt ärende bestämma om

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

rätten att bo kvar i makars gemensamma bostad regleras i 2 8, som också

Prop. 1986/87: innehåller forumregler för sådana ärenden liksom för ärenden om tillstånd 18 kap. 1 & ÄktB för en make att utan den andra makens samtycke förfoga över bostad och bohag och ärenden om att en makes egendom skall sättas under särskild förvaltning. I 3 § regleras när talan mot domstols beslut i vissa äktenskapsrättsliga frågor skall föras särskilt. 4 § anger i vilka sådana frågor som hovrättens beslut inte får överklagas. I 5 § finns en bestämmelse om kyrkobokföring av vissa äktenskapsrättsliga uppgifter.

18 Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om han eller hon underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldrabalken.

Ofr 18 kap. 1 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar med viss jämkning 15 kap. 31 § GB. Någon saklig

ändring är inte avsedd.

28!

Om det i ett mål om äktenskapsskillnad som har avslutats inte har bestämts vem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt skall ges in ansökan om rättens tillstånd till förfogande över bostad och bohag eller om rättens förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra sig.

(Jfr 18 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I bestämmelsen lagfästs nuvarande praxis, enligt vilken en fråga om rätten att bo kvar i det gemensamma hemmet kan prövas även sedan domstolen har skilt äktenskapsskillnadsmålet från sig (NJA 1966 s. 466 och 1972 s. 576 samt SvIJT 1969 rf s. 35). Det föreskrivs också att en ansökan om sådan rätt skall göras vid bodelningsforum.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 229

Andra stycket Prop. 1986/87: I

Vissa frågor som i och för sig kan aktualiseras redan när mål om 18 kap. 3 & ÄktB äktenskapsskillnad pågår är sådana att de bör tas upp för sig och inte enbart som följdfrågor i målet om äktenskapsskillnad (fr vad som anförts härom vid 14 kap. 5 §). Det gäller dels fråga om rättens tillstånd till förfogande över bostad och bohag, dels fråga om förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. När mål om äktenskapsskillnad pågår skall sådana ärenden anhängiggöras vid den tingsrätt som handlägger målet om äktenskapsskillnad. Om något sådant mål inte pågår, är bestämmelserna om bodelningsforum tillämpliga. Beträffande innebörden av "mål om äktenskapsskillnad pågår” hänvisas till 9 kap. 9 §.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att motparten alltid skall beredas tillfälle att yttra sig innan domstolen beslutar i ärendet. I sammanhanget kan påpekas att domstolen enligt 4 § tredje stycket lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden har möjlighet att meddela ett interimistiskt beslut angående förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Det kan bli av betydelse om handläggningen drar ut på tiden och det finns risk för att en make försöker skaffa undan egendom.

Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 8 eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskilt.

(Jfr 18 kap. 3 § 1 de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som motsvarar 15 kap. 32 § första stycket GB, innebär att talan mot interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad eller underhåll skall föras särskilt. Detsamma gäller beslut om förordnande av bodelningsförrättare enligt 17 kap. Ett sådant beslut är visserligen inte interimistiskt. Beslutet skall dock enligt 17 kap. 3 § handläggas på samma sätt som interimistiska beslut, och det är därför följdriktigt att också talan mot beslut av detta slag skall föras särskilt.

Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

(Jfr 18 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som motsvarar 15 kap. 32 § andra stycket GB, avser endast interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad eller underhåll. Den innebär alltså inte någon inskränkning i möjligheten att överklaga hovrättens beslut om förordnande av bodelningsförrättare.

5§ La Prop. 1986/87: I Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrko- 18 kap. 5 & ÄktB böckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

(Jfr 18 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 16 kap. 2 & GB.

4.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Ändringarna i ÄB innebär framför allt att den efterlevande maken får en

förbättrad arvsrättslig ställning. Ändringarna berör 3 kap. men medför

även följdändringar i ett flertal paragrafer i andra kapitel. De nya bestämmelserna i ÄktB och den nya lagen om sambors gemensamma hem föranleder också följdändringar i ÄB. Vidare tas allmänna arvsfondens arvsrätt

bort i ett visst fall (3 kap. 8 §).

3 kap.

13 kap. finns f.n. bestämmelser om efterlevande makes arvsrätt och om

den rätt till efterarv som tillkommer arvingar i andra arvsklassen. I denna arvsklass ingår den avlidnes föräldrar, syskon och syskons avkomlingar.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1 — 2.5.6) har frågan om förstärkning av skyddet för den efterlevande maken behandlats utförligt.

Ändringarna i ÄB innebär främst att den efterlevande maken får en förbätt-

rad arvsrättslig ställning genom att han eller hon får rätt till arvet efter den avlidna maken framför gemensamma bröstarvingar. Den efterlevande maken ärver egendomen med fri förfoganderätt. När den efterlevande maken i sin tur avlider, har bröstarvingarna rätt till efterarv avseende kvarlåten-

skapen efter den först avlidna maken. Denna nya ordning föranleder änd-

ringar i reglerna i 3 kap. ÄB. Efter dessa ändringar i ÄB gäller följande.

När en make avlider skall först bodelning ske (23 kap. 1 § AB). Bodel-

ning behövs dock inte, om det finns endast enskild egendom i äktenskapet

och den efterlevande maken inte begär att få överta bostad eller bohag

(1 kap. 6 8 ÄktB). Genom bodelningen klargörs hur mycket som utgör

kvarlåtenskapen efter den avlidna maken. Den fördelas därefter genom arvskifte (23 kap. I $ ÄB). Om den avlidna maken efterlämnar barn som

inte är barn även till den efterlevande maken, skall dessa — om det inte är

aktuellt att tillämpa basbeloppsregeln i 3 kap. I $ andra stycket ÄB — ha

rätt att få ut sina arvslotter vid detta arvskifte. I övrigt ärver den efterlevande maken allt, om det inte finns testamente. Finns det gemensamma bröstarvingar eller arvingar i andra arvsklassen till den avlidna maken,

ärver den efterlevande maken egendomen med fri förfoganderätt. De

nämnda arvingarna, och i vissa fall även arvlåtarens övriga barn och deras

avkomlingar, har rätt till efterarv till denna egendom när den efterlevande maken i sin tur avlider. Det är i detta fall viktigt att klargöra hur mycket av 3 kap. I $ ÄB den efterlevande makens egendom direkt efter arvskiftet som har förvärvats genom arv efter den avlidna maken och hur mycket som har erhållits genom bodelningen resp. har utgjort sådan egendom som maken ägde redan före bodelningen och som inte har ingått i denna. Proportionerna mellan dessa olika egendomsmassor blir nämligen, som framgår av 3 kap. 2 8 ÄB, av betydelse när efterarvingarnas andel i den efterlevande makens kvarlåtenskap en gång skall fastställas. Om den först avlidna maken emellertid inte efterlämnar några efterarvingar, dvs. varken bröstarvingar eller arvingar i andra arvsklassen, ärver den efterlevande maken kvarlåtenskapen med äganderätt. Vid den efterlevande makens död går arvet till hans eller hennes arvsberättigade släktingar. Om det inte finns några sådana tillfaller kvarlåtenskapen allmänna arvsfonden. Om en efterlevande make som har fått kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt har gift om sig kan vissa komplikationer uppkomma när någon av makarna i det andra äktenskapet dör. I det läget måste nämligen den egendom som den efterlevande maken i det första äktenskapet innehar med fri förfoganderätt först avskiljas från hans eller hennes övriga egendom innan bodelning sker med anledning av att det andra äktenskapet har upplösts genom dödsfallet. Den egendom som innehas med fri förfoganderätt skall nämligen inte ingå i bodelningen. Motsvarande gäller även vid bodelning som sker mellan makarna i det senare äktenskapet. Detta problem är emellertid inte något nytt. Det finns redan i dag när det finns efterarvingar till den först avlidna maken i det första äktenskapet (se 3 kap. 6 & ÄB): En efterlevande make har möjlighet att genom testamente disponera över sin egen kvarlåtenskap. Över den egendom som maken innehar med endast fri förfoganderätt får maken däremot inte disponera genom testamente.

18! Var arvlåtaren gift, skall kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, omfattar makens rätt till kvarlåtenskapen dock inte en sådan arvinges arvslott. Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken har erhållit vid bodelningen eller som tillhör honom eller henne enskilt motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den efterlevande maken som avses i detta stycke.

(Jfr 3 kap. I och 2 §§ ÄB och 12 kap. 3 § andra stycket ÄktB i de

sakkunnigas förslag) ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Första stycket - Prop. 1986/87: I

Huvudregeln är att arvlåtarens efterlevande make i fortsättningen har 3 kap. 1 3 ÄB

bästa arvsrätt. Makarnas gemensamma bröstarvingar får således vänta med att få ut sitt arv till dess båda makarna har avlidit.

Som har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) är det däremot inte rimligt att en bröstarvinge till arvlåtaren, som inte är

även arvlåtarens makes bröstarvinge, skall behöva avstå från sin arvslott

till förmån för den efterlevande maken. I första stycket har därför angetts

att makens arvsrätt inte omfattar arvslott som enligt reglerna i 2 kap. tillkommer en sådan bröstarvinge.

En make har inget laglottsskydd för sin arvsrätt. Genom testamente av

den avlidna maken kan alltså den efterlevande makens arvsrätt sättas ur

spel. Om ett sådant testamente föreligger, har dock bröstarvingar möjlighet att göra sina laglottsanspråk gällande mot testamentstagarna och påkalla jämkning av testamentet. Vad en gemensam bröstarvinge därigenom kan erhålla skall tillfalla denne och omfattas alltså inte av den efterlevande makens arvsrätt (7 kap. 3 §i dess nya lydelse).

Andra stycket

I andra stycket har tagits in den s.k. basbeloppsregel som f.n. återfinns i

13 kap. 12 8 GB. Skälen för att flytta regeln till ÄB och för att omvandia regeln från en bodelningsregel till en arvsrättslig regel har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

De nya reglerna i andra stycket är till sin karaktär närmast att likna vid laglottsreglerna. De syftar till att garantera att den efterlevande maken i

mindre bon alltid får ut ett visst minimibelopp. Vad maken erhåller genom

bodelning och arv skall — tillsammans med egendom som är hans eller hennes enskilda — uppgå till minst fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Genom bestämmelserna 1 3 kap. 2 § klargörs att vad den efterlevande

maken förvärvar med stöd av den nya basbeloppsregeln alltid skall omfat-

tas av rätten till efterarv. Den nu gällande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ÄB

upphävs. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). Det bör observeras att barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken skall ingå i efterarvingar-

nas krets när man vid den efterlevande makens död skall fördela sådan egendom som denna make har förvärvat med stöd av basbeloppsregeln.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen i förhållande till gällande rätt att även försäkringsbelopp som den efterlevande maken såsom förmånstagare får vid den först avlidna makens död skall (med undantag för sådan pension som inte skall ingå i bodelning) vid tillämpning av basbeloppsregeln vara likställt med vad maken får genom bodelning och arv. Vid

remissbehandlingen har dock påpekats att så inte är fallet med vad den efterlevande maken erhåller genom testamente och att det därför inte

heller bör gälla beträffande försäkringsbelopp som han eller hon får som förmånstagare. Jag delar den uppfattningen. Det bör också beaktas att en 3 kap. 2 § ÄB

regel av det slag som de sakkunniga har förordat skulle minska skyddet för

den efterlevande maken och således verka i rakt motsatt riktning mot de strävanden till ett ökat efterlevandeskydd som ändringarna i ÄB i övrigt skall tillgodose. Någon sådan regel som de sakkunniga föreslagit har därför inte ställts upp.

28!

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder. syskon eller svskons avkomling,

skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller i 3-6 §§, hälften av den

efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken med stöd av I $ erhöll av kvarlå-

tenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av

makarnas egendom, skall arvingarna efter den först avlidne fa samma

andel i boet efter den sist avlidne.

(Jfr 3 kap. 3 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket regleras rätten till efterarv. Enligt gällande rätt har

endast arvingar i andra arvsklassen rätt till efterarv. De nya bestämmelserna i första stycket innebär att en sådan rätt i fortsättningen kommer att

gälla även för sådana bröstarvingar till arvlåtaren som är bröstarvingar också till den efterlevande maken. I vissa fall kommer även andra bröstar-

vingar att ha rätt till efterarv (se specialmotiveringen till andra stycket).

När en make avlider och efterlämnar endast bröstarvingar som maken har gemensamt med den efterlevande maken, skall således hela arvet tillfalla den maken. Denne får fritt förfoga över arvet under sin livstid men

får inte disponera över det genom testamente. Makens rätt till arvet mot-

svarar således den rätt som en make har enligt gällande lag, när det finns efterarvingar i andra arvsklassen.

De gemensamma bröstarvingarna har rätt till efterarv. Det innebär att de av dem som lever när den efterlevande maken dör i princip har rätt att såsom arv efter den först avlidna maken erhålla hälften av den efterievande makens bo. I praktiken innebär detta att boet efter den efterlevande maken

— om testamente saknas — skall delas så att varje gemensam bröstarvinge

erhåller två lotter, en efter den först avlidna och en efter den sist avlidna

maken. Att efterarvingarna ibland skall erhålla annan andel än hälften av den efterlevande makens bo framgår av tredje stycket.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Den rätt till efterarv som de gemensamma bröstarvingarna får överens- Prop. 1986/87: 1 stämmer med den efterarvsrätt som 1 dag tillkommer arvingar i andra 3 kap. 2 & ÄB arvsklassen.

Andra stycket

Även sådana bröstarvingar till arvlåtaren som inte är bröstarvingar till den efterlevande maken har rätt till efterarv. Om dessa helt eller delvis har fått ut sitt arv vid arvlåtarens död skall deras andel i den efterlevande makens bo emellertid minskas i motsvarande mån. Har ingen bröstarvinge avlidit under tiden mellan de båda dödsfallen, innebär detta att dessa arvlåtarens ej gemensamma barn har fått ut hela sitt arv vid förälderns död och att de därför inte kan få något ur efterarvet. Det kan dock tänkas att den efterlevande maken har ärvt viss egendom med stöd av basbeloppsregeln i 3 kap. I & andra stycket. Har detta inkräktat på dessa barns arvslott vid den först avlidnes död, skall de få ut en andel i den efterlevandes bo som motsvarar vad de har gått miste om vid sin förälders död.

Ett sådant barn till arvlåtaren skall också vara med och dela på efterarvet, om någon av de gemensamma bröstarvingarna har avlidit under tiden mellan makarnas dödsfall utan att efterlämna någon avkomling. Detta fall kan belysas med följande exempel.

Om en make, vars kvarlåtenskap uppgår till 200 000 kr, efterlämnar den andra maken, två barn som inte är barn till den andra maken och två gemensamma barn, skall de ej gemensamma barnen enligt de nya reglerna ärva 50 000 kr var, medan återstående 100 000 kr skall ärvas av den efterlevande maken med fri förfoganderätt under dennes livstid. De gemensamma barnen får ingenting vid arvlåtarens död.

Om ett av de gemensamma barnen avlider före arvlåtarens make och inte har någon avkomling, har arvlåtarens båda ej gemensamma barn och det återstående gemensamma barnet efterarvsrätt när den efterlevande maken dör. Om efterarvingarnas andel i den efterlevande makens bo utgör exempelvis 150 000 kr, skall efterarvet fördelas på följande sätt: Det gemensamma barnet skall få (75 000 + 25 000=) 100 000 kr och varje ej gemensamt skall få 25 000 kr.

Har i stället ett av de ej gemensamma barnen avlidit före den efterlevande maken, påverkar det däremot inte fördelningen vid den efterlevande makens död. I det fallet blir det alltså de båda gemensamma barnen som delar på hela efterarvet.

Skulle situationen vara den att båda de gemensamma barnen har avlidit före den efterlevande maken utan att efterlämna avkomlingar, blir det de ej gemensamma barnen som delar på hela efterarvet. Skulle även dessa då ha avlidit utan att efterlämna avkomlingar biir det i stället arvlåtarens släktingar i andra arvsklassen som tar hand om efterarvet.

En gemensam bröstarvinge kan ha fått ut en del av sitt arv efter den först avlidna föräldern redan vid dennes död genom att göra sitt laglottsanspråk

gällande mot en testamentstagare. I så fall skall denne bröstarvinges andel i efterarvet minskas i motsvarande mån. 3 kap. 2 8 ÄB

För arvingar i andra arvsklassen innebär de nya reglerna ingen ändring.

Tredje stycket

Huvudregeln vid efterarv är att efterarvingarna har rätt till hälften av egendomen i den sist avlidna makens bo. Enligt gällande rätt finns några undantag från den regeln. Fanns det enskild egendom i äktenskapet eller motsvarade kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av annan anledning inte hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna maken genom testamente har förordnat att något av kvarlåtenskapen efter honom eller henne skall tillfalla annan än den efterlevande maken, skall man vid beräkning av efterarvingarnas andel göra avdrag för det (3 kap. 2 §

ÄB). |

Dessa undantag från principen om en hälftendelning av den sist avlidna makens bo skall gälla även i fortsättningen. De nya bestämmelserna i 3 kap. 1 § första stycket innebär emellertid att hälftendelningen bör frångås i ytterligare ett fall. Det är om någon arvinge efter den först avlidna maken redan har fått ut sitt arv. Om ett ej gemensamt barn till den först avlidna maken har fått ut sitt arv, blir ju — som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6) — situationen likartad den som föreligger då en testamentstagare har fått ut sin testamentslott efter den först avlidna maken.

Även en gemensam bröstarvinge kan ha fått ut sitt arv efter den först avlidna maken genast vid dennes död genom att påkalla jämkning i testamente enligt 7 kap. 3 §i dess nya lydelse.

Undantagsregeln i tredje stycket bör emellertid utformas mera generellt utan att den därmed får ett mer vidsträckt tillämpningsområde än som är påkallat. Det bör räcka med att ange att hälftendelning inte skall ske, om det som den efterlevande maken med stöd av bestämmelserna i 3 kap. 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken utgjorde annan andel än hälften av makarnas bo. .

Liksom hittills skall efterarvingarna vid den efterlevande makens död erhålla så stor del av dennes bo som svarar mot den andel som den efterlevandes arv efter den först avlidne utgjorde av den efterlevandes behållna förmögenhet efter arvsskiftet. Följande exempel kan belysa detta. Om den först avlidna maken hade enskild egendom på 200000 kr och giftorättsgods 100000 kr och den efterlevande hade 200000 kr i giftorättsgods, erhåller den efterlevande maken i arv efter den avlidne

(200000 + 0000-200 =) 350000 kr. Den efterlevandes behållna

förmögenhet efter arvskiftet uppgår till 500000 kr. Om den efterlevande makens kvarlåtenskap vid dennes död uppgår till 600000 kr, tillfaller då

350 000 Xx 600 000 Prop. 1986/87: 1

=) 420 000 kr den först'avlidna makens efterarvingar.

500 000 3 kap. 7 & ÄB

78!

Om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall dessförinnan delning äga rum enligt detta kapitel av den efterlevande makens behållna egendom.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske mellan den efterlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall av den

efterlevandes egendom före bodelningen tas undan egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1—4 §§ skall tillkomma den först avlidna

makens arvingar.

Om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo har erhål-

lit egendom utöver vad maken förut hade, gäller det som föreskrivs i 4 § för det fall att maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente.

Med sambor avses i denna balk en ogift kvinna och en ogift man som

hor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Om den efterlevande maken sammanbor med någon under äktenskapsliknande förhållanden uppstår samma slags problem som de som regleras i

6 § för det fall att den efterlevande maken gifter om sig.

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 8

första stycket. Sambor kan emellertid ha avtalat att bodelningsreglerna

inte skall gälla i deras samboförhållande. Bodelning mellan sambor skall dessutom endast ske, om någon av dem begär det. I förevarande stycke

har därför satts upp som en förutsättning att bodelning skall ske.

Andra stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 § andra stycket.

Tredje stycket

Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som finns för omgifte i 6 §

tredje stycket.

Fjärde stycket

I detta stycke definieras begreppet sambor (jfr 1 § andra stycket lagen om sambors gemensamma hem).

85!

Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade släktingar

efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

(Jfr 3 kap. 11 §i de sakkunnigas förslag) ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 237

Genom ändringen av denna paragraf inskränks allmänna arvsfondens Prop. 1986/87: 1

arvsrätt. I stället förstärks arvsrätten för de arvsberättigade släktingarna. 3 kap. 9 8 ÄB

Skälen för denna ändring har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7).

När en efterlevande make dör, är således allmänna arvsfonden enligt den nya lydelsen av förevarande paragraf utesluten från arvsrätt så länge

det finns någon arvsberättigad släkting kvar till någon av de avlidna ma-

karna. Om det bara finns arvsberättigade släktingar efter den ena maken ärver dessa all der: egendom som finns kvar i den efterlevande makens bo. Eftersom sådana släktingar endast kan vara arvsberättigade efter sin cgen

släkting och inte efter dennes make skall arvet anses härröra endast från

den ena maken (och således för varje arvinge läggas ut som endast en lott). Det bör observeras att det såvitt gäller den först avlidna makens släktingar endast är de av dem som har efterarvsrätt som är arvsberättigade när den | efterlevande maken dör. Övriga släktingar till den första avlidna maken har

således ingen arvsrätt i det läget.

Genom denna ändring kommer svensk rätt på denna punkt att överensstämma med vad som gäller i Danmark, Finland och Norge.

98!

Om någon som är bröstarvinge till den först avlidna maken men inte till den efterlevande maken avstår från sitt arv efter den först avlidna maken vid dennes död, har han eller hon i stället rätt att ta del i den efterlevande makens bo enligt bestämmelserna i 2 §.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Ett barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterlevande maken har enligt 1 § i detta kapitel jämfört med 2 kap. I $ rätt

att få ut sitt arv genast vid den först avlidna makens död. I de fall då ett

sådant barn bor tillsammans med den efterlevande maken kan det emeller-

tid ofta framstå som mera naturligt att barnet väntar med att få ut sitt arv

till dess att även den efterlevande maken är död. Detta gäller särskilt när ett sådant barn lever i en familjebildning tillsammans med inte bara den efterlevande maken utan också ett eller flera för makarna gemensamma barn. I sådana situationer bör det nämligen normalt inte finnas intresse av att särbehandla det ej gemensamma barnet. De nya arvsreglerna i 3 kap. ärvdabalken innebär därför att ett barn till arvlåtaren som inte är barn även

till arvlåtarens efterlevande make kan skjuta upp uttaget av sitt arv efter arvlåtaren till dess att även arvlåtarens make är död. Bestämmelsen i 9 &

innebär att ett sådant barn har kvar sin efterarvsrätt även om det vid

arvlåtarens död har avstått från sitt arv efter denne.

Vad som sagts om barn gäller även andra bröstarvingar. Om den bröstarvinge som har avstått från arvet vid den först avlidnes död avlider före den

efterlevande maken, träder bröstarvingens avkomlingar i hans eller hennes ställe (2 kap. I $ jämfört med 1 kap. I $ och 3 kap. 2 § första stycket).

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 38

Vad som anförts nu gäller även om ett barn som arvlåtaren har med Prop. 1986/87: 1 någon annan än den efterlevande maken är underårigt. Även då bör det om 3 kap. 10 & ÄB

barnet lever i en gemensam familjebildning med den efterlevande maken i regel vara lämpligt att barnets arvsuttag skjuts upp tills även den efterle-

vande maken dör. Något generellt hinder för förmyndare eller god man

samt överförmyndare att för den omyndiges räkning medge att arvsuttaget

skjuts upp föreligger därför inte. Vad som har anförts nu medför också ett behov av ändringar i föräldra-

balken. Dessa kommer att tas upp i lagstiftningsärendet beträffande följdändringar till de nu föreslagna lagarna.

De nya reglerna om verkan av ett arvsavstående medför självfallet inte något hinder mot att man i stället väljer avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo. Om den efterlevande maken och den avlidna makens barn är överens om att den efterlevande maken skall få ”sitta kvar i orubbat bo”, kan de

sålunda åstadkomma detta antingen genom ett avtal om sammanlevnad i

oskiftat bo eller genom att arvlåtarens ej gemensamma barn avstår från att ta ut arvet vid arvlåtarens död. Det bör dock observeras att de rättsliga konsekvenserna blir olika beroende på om det ena eller andra alternativet väljs.

10 § Detta kapitel gäller ej, om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

(Jfr 3 kap. 12 §i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar nu gällande 3 kap. 8 §. Bestämmelsen har fått en annan redaktionell utformning. Någon saklig ändring har inte avsetts. När det gäller att tolka uttrycket ”mål om äktenskapsskillnad pågick” torde ledning kunna hämtas från bestämmelserna i 9 kap. 9 § ÄktB. Dessa

bestämmelser är visserligen inte formellt tillämpliga i detta fall men bör

ändå kunna anses vägledande vid tilllämpningen av förevarande paragraf.

6 kap.

1 §!

Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits etler med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om detta har föreskri-

vits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då

egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv till en bröstar-

vinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta göras på

arvet efter den först avlidna maken. Om detta inte räcker till, skall återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 39

också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröst-

Prop. 1986/87: 1 arvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstar-

6 kap. 7 8 ÄB vinge till den först avlidna maken.

(fr 6 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen behandlar frågan om hur förskott på arv skall avräknas på förskottstagarens arvslott.

Enligt gällande rätt (6 kap. 1 § första stycket) skall vad en bröstarvinge har mottagit av arvlåtaren under dennes livstid avräknas på bröstarvingens arvslott, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är mottagaren annan arvinge än bröstarvinge, skall avräkning ske endast om det har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste anses ha varit avsett när egendomen gavs.

När det gäller förskott till bröstarvinge finns det således en presumtion för att arvlåtaren avsett att gåvan skall inräknas i arvslotten. Presumtionen kan brytas t.ex. genom en föreskrift i testamente men även genom en viljeförklaring från arvlåtarens sida som inte behöver ha karaktären av en uttrycklig föreskrift. Ofta måste det ligga i sakens natur att någon avräkning inte har varit avsedd, t.ex. när gåvan har karaktären av sedvanlig skänk. Omständigheter som gör att avräkning inte skall ske kan föreligga redan vid gåvans överlämnande men kan också uppkomma senare.

Om förskott på arv har givits till makars gemensamma bröstarvinge av enderas giftorättsgods, skall — om det kan ske — avräkning för förskottet ske på arvet efter den make som först avlider. Om det inte räcker till, skall resten avräknas på arvet efter den andra maken (6 kap. 1 § andra stycket).

När det nu införs nya regler om efterarv för bröstarvingar behöver regeln om avräkning av förskott kompletteras. Om den efterlevande maken av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars efterarvsrätt ger arvsförskott till en bröstarvinge till den först avlidna maken, bör avräkning ske på samma sätt som enligt paragrafens gällande andra stycke. Om däremot mottagaren är den efterlevande makens bröstarvinge men inte den först avlidna makens bröstarvinge, bör arvsförskottet bara avräknas på arvet efter den efterlevande maken.

Vad en make av sitt giftorättsgods har gett ett styvbarn eller en avkomling till styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste anras ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av I $, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I $ har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i detra. Bestämmelserna i 2— 6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

(Jfr 6 kap. 7 §1 de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en följd av ändringarna i 6 kap. 1 §. I andra meningen har Prop. 1986/87: 1 inskjutits orden ”om inte annat följer av I $” för att markera att frågan om 7 kap. 3 8 ÄB avräkning av förskott till den först avlidna makens bröstarvingar alltjämt uteslutande regleras i 6 kap. I $ trots att sådana bröstarvingar nu kan vara efterarvingar enligt 3 kap. 2 §.

7 kap.

3§

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll det av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom, har förlorat sin rätt.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I ett nytt andra stycke i paragrafen har lagts till att vad en bröstarvinge

erhåller genom att påkalla jämkning i testamente inte skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Skälen för denna ordning har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2). Om en bröstarvinge påkallar jämkning i ett testamente för att få ut sin laglott, skall den egendom som han därigenom förvärvar tillfalla honom genast. Detta gäller även om det är en bröstarvinge som är testamentstagare.

Som exempel kan nämnas det fallet att en make dör och efterlämnar den andra maken, två barn som inte är barn till den andra maken och två gemensamma barn. Kvarlåtenskapen uppgår till 400 000 kr. I ett testamente har den avlidne bestämt att hela kvarlåtenskapen skall tillfalla ett av barnen. De andra barnen gör sina laglottsanspråk gällande mot testamentstagaren. Resultatet blir följande: Det barn som är både arvinge och testamentstagare får 250000 kr medan de tre andra barnen får ut sina laglotter, dvs. 50000 kr var. Den efterlevande maken får ingenting (fr vad som har sagts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2, om tolkningen av testamentet i ett sådant fall). Det spelar därvid ingen roll om det är ett ej gemensamt barn eller ett gemensamt barn som är testamentstagare. Resultatet blir detsamma i båda fallen.

16 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämkning i ett testamente Prop. 1926/87:1 skall således inte omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Som har 11 kap. 8 & ÄB framhållits i den allmänna motiveringen bör detta dock inte gälla om det är den efterlevande maken som är testamentstagare. Att testator har önskat

ge sin make en starkare rätt till hela eller viss del av kvarlåtenskapen än

enligt arvsreglerna bör inte kunna medföra att makens ställning försämras

jämfört med om testamentet inte hade funnits. Det skulle nämligen bli

fallet när bröstarvingarna påkallade jämkning av testamentet för att få ut sina laglotter, om det inte i förevarande paragraf görs ett undantag för det fallet att det är den efterlevande maken som är testamentstagare. Förevarande stycke har därför utformats så att vad en bröstarvinge

erhåller genom att påkalla jämkning i testamentsvillkor som gäller till

förmån för den efterlevande maken skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Om testator har testamenterat hela eller en del av kvarlåtenskapen till sin make med full äganderätt och testamentet jämkas i den delen för att tillgodose bröstarvingars laglottsanspråk, skall således ifrågavarande egendom ändå omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Bröstarvingarna får vänta med att få ut sina laglotter tills även den efterle-

vande maken är död. Vid den först avlidna makens död får jämkningen således ingen annan verkan än att den efterlevande maken får den ifrågava-

rande egendomen med fri förfoganderätt i stället för med full äganderätt. Följande exempel kan belysa vad som nu har anförts. En make, vars kvarlåtenskap uppgår till 200000 kr, efterlämnar den andra maken, ett barn som inte är barn till den andra maken och ett gemensamt barn. I ett testamente har den avlidne testamenterat hela sin

kvarlåtenskap till den andra maken med full äganderätt. Båda barnen gör

nu sina laglottsanspråk gällande gentemot testamentstagaren. Resultatet

blir följande. Den efterlevande maken får 100000 kr med äganderätt och 50000 kr med

fri förfoganderätt (det gemensamma barnets laglott uppgår ju till 50000 kr).

Det ej gemensamma barnet får ut sin laglott på 50000 kr. När den efterlevande maken 1 sin tur dör har den först avlidna makens båda barn rätt till efterarv. Det ej gemensamma barnet har dock redan fått ut hela sin laglott och är inte berättigat att erhålla mer. Det gemensamma barnet skall därför erhålla hela efterarvet.

11 kap.

83 Har en make gjort testamente till den andra maken är förordnandet utan

verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äkten-

skapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente

till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

(Jfr 11 kap. 8 §i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen har gjorts ändringar som föranleds av att begreppet trolovad Prop. 1986/87: 1 har tagits bort ur lagen. Några bestämmelser om trolovning finns inte 14 kap. 4 § ÄB längre i GB och har inte heller föreslagits ingå i ÄktB. I stället har tillagts en bestämmelse om testamentsförordnande till förmån för den som testator bor tillsammans med under äktenskapsliknande förhållande. Om ett sådant samboförhållande har upphört vid testators död, är testamentsförordnandet utan verkan.

Beträffande förordnande till testators make innebär paragrafens nya lydelse ingen saklig förändring.

14 kap.

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 2 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

(Jfr 14 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning av bestämmelserna i 3 kap.

16 kap.

1§

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 2 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

(fr 16 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning av bestämmelserna i 3 kap.

8§ Prop. 1986/87: 1

Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle 16 kap. 8 8 ÄB

varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 2 §, före den sist avlidne maken.

(fr 16 kap. 8 §i de sakkunnigas förslag)

Ändringen har gjorts av samma skäl som beträffande 16 kap. 1 §.

18 kap.

18!

Har inte särskild dödsboförvaltning anordnats enligt 19 kap. skall efter-

levande make eller sambo, arvingar och universella testamentstagure

(dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att

uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhäm-

tas. Har bodelning skett efter arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodelägare, om han eller hon ej är arvinge eller universell testamentstagare. Den som har rätt att ta arv eller testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit är delägare i dennes bo men

inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testamentstagare. (Jfr 18 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av att en sambo enligt 5 § lagen om sambors

gemensamma hem kan begära att det gemensamma hemmet (dvs. bostad

och bohag som förvärvats för gemensamt bruk) skall fördelas mellan den efterlevande sambon och den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. Intill dess att det blir klarlagt om en sambo begär delning av det gemensamma hemmet är sambon således delägare. En sådan begäran

måste enligt 5 § nämnda lag framställas senast när bouppteckning förrättas. Fram till den tidpunkten skall således den som vid arvlåtarens död bor tillsammans med arvlåtaren under äktenskapsliknande förhållanden vara

dödsbodelägare, om han eller hon inte dessförinnan har avstått från sin rätt

till bodelning. Om ingen begäran görs inom den angivna tiden, upphör sambon att vara dödsbodelägare sedan bouppteckningen har förrättats.

Om en begäran har framställts, är sambon dödsbodelägare även efter

bouppteckningen. I detta fall varar delägarskapet till dess bodelningen har skett.

Självfallet kan en sambo även vara universell testamentstagare och i denna egenskap dödsbodelägare under hela boutredningen.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 244

Familjelagssakkunniga har föreslagit även en annan ändring i paragra- Prop. 1986/87: 1

fen. Enligt gällande lydelse av andra stycket upphör efterlevande make att 19 kap. 15 & ÄB

i denna egenskap vara dödsbodelägare när bodelningen har skett. Delägarskap föreligger inte heller om bodelning inte skall ske, t. ex. därför att

makarna endast har enskild egendom. De sakkunniga har ansett att dessa bestämmelser kan utgå eftersom enligt de sakkunnigas förslag maken antingen skulle ha rätt att överta hela boct oskiftat eller ha arvsrätt och

därför alltid borde vara dödsbodelägare. Enligt min mening bör efterlevan-

deskyddet emellertid ges en annan utformning. Make har tillerkänts arvsrätt framför alla andra arvingar utom bröstarvingar till arvlåtaren vilka inte

är bröstarvingar även till arvlåtarens make. Om en arvlåtare efterlämnar make och sådana bröstarvingar men inga gemensamma bröstarvingar, utesluter således de ej gemensamma bröstarvingarna maken från arvsrätt. Har bodelning skett eller skall bodelning inte ske, har den efterlevande maken i detta fall således ingen rätt som motiverar att maken är dödsbodelägare. De ifrågavarande bestämmelserna behövs därför även i fortsättning-

en.

19 kap.

15 8

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall bo-

utredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en delning som har verkställis av bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

(Jfr 19 kap. 15 81 de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en följd av ändringarna i 23 kap.

20 kap.

28!

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård, boutredningsman eller

testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt

utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Samtliga

delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarvinge och universell

testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas. ! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 245

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller testa- Prop. 1986/87: 1 mentsexekutor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har 20 kap. 3 & ÄB egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

(Jfr 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av bestämmelserna i 5 § lagen om sambors gemensamma hem. Den sakliga nyheten är att den avlidnes efterlevande sambo alltid skall kallas till förrättningen. Även en sambo som inte är delägare skall således kallas till bouppteckningen eftersom han eller hon — i likhet med en make — ofta är den som har bäst kännedom om förhållandena i boet.

3§

I bouppteckningen anges dagen för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen. Även namn och hemvist för dem som skall ha kallats vill förrättningen skall anges. För underårig skall anges födelsedatum och för arvinge skall anges hans släktskap med den döde. Arvinge skall anges även om han är utesluten från del i kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make, skall för bröstarvingar anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en följd av de nya arvsreglerna i 3 kap. 1 och 2 §§. I bouppteckningen skall alltså anges om en bröstarvinge till arvlåtaren är bröstarvinge även till arvlåtarens efterlevande make.

48!

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift. skall båda makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 3 § äktenskapsbalken skall grunden för att egendomen inte skall ingå i bodelning och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och hade någon av dem anskaffat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld ur egendomen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och värderas.

(Jfr 20 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 246

Första stycket Prop. 1986/87: 1

I första stycket ges generella regler om redovisningen av den dödes 20 kap. 4 8 ÄB

tillgångar och skulder. Någon saklig ändring är inte avsedd.

Andra stycket

Bestämmelsen innehåller vissa sakliga ändringar. Redan enligt gällande

rätt är det från flera synpunkter lämpligt att det — om den döde var gift — i bouppteckningen för varje make för sig anges särskilt vad som är makens

giftorättsgods och vad som är hans eller hennes enskilda egendom. Detta sker dock ganska sällan. Det vanliga tillvägagångssättet är enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 452) att det beträffande giftorättsgodset inte anges vilken av makarna som är ägare.

Med de nya bodelnings- och arvsregler som det nu är fråga om blir det emellertid nödvändigt att det i bouppteckningen skiljs mellan kvinnans och mannens giftorättsgods. Ett skäl är att den efterlevande maken enligt

12 kap. 2 § första stycket ÄktB har rätt att begära att makarnas sammanlagda giftorättsgods inte skall delas utan att i stället varje sida skall som sin

andel vid bodelningen behålla sitt giftorättsgods.

För egendom som makarna eller samborna innehar med samäganderätt bör i förekommande fall anges om den ägs med annat än hälftenandelar, eftersom det kan få betydelse för bodelningen och arvsskatten.

I de flesta fall behövs en särredovisning av den enskilda egendomen, eftersom det med de nya arvsreglerna blir vanligare med efterarv än enligt gällande rätt. Vid efterarv gäller nämligen att efterarvingarna skall erhålla

så stor andel av den sist avlidnes bo som svarar mot den andel som dennes

arv efter den först avlidna maken utgjorde av den efterlevande makens

behållna förmögenhet efter arvskiftet. Huvudregeln bör därför vara att den

enskilda egendomen skall särredovisas. I vissa fall framstår detta dock

som onödigt därför att det inte fyller något syfte. Ett sådant fall är att arvlåtaren inte efterlämnar någon annan arvinge eller testamentstagare än den efterlevande maken. I det fallet räcker det med att den avlidnes egendom redovisas utan uppdelning på enskild egendom och giftorättsgods, eftersom all den avlidnes egendom skall tillfalla den efterlevande

maken. Vad som nu sagts gäller dock endast om kvarlåtenskapen efter den

avlidne uppgår till ett så lågt belopp att det inte kan bli aktuellt med

arvsskatt.

I andra stycket anges därför att all makarnas egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen och att det därvid skall anges om egendomen är enskild egendom och grunden för det. Den enskilda egendomens

värde skall också anges särskilt. Om det på grund av omständigheterna i det enskilda fallet är obehövligt att särredovisa den enskilda egendomen får detta dock underlåtas.

Vad som har sagts om särredovisning av enskild egendom skall även gälla sådana personliga eller ej överlåtbara rättigheter som avses i 10 kap.

3 § AktB.

Tredje stycket

I ett nytt tredje stycke har införts föreskrifter om bouppteckning när en 20 kap. 6 § ÄB avliden person efterlämnar någon som den avlidne har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden. Tillägget är en följd av den nya lagen om sambors gemensamma hem. Reglerna i tredje stycket innebär att bouppteckning efter den avlidne i detta fall skall innehålla uppgifter

om bostad och bohag som samborna hade anskaffat för gemensamt begagnande, om den efterlevande sambon har begärt bodelning (jfr 5 § förslaget till nämnda lag). Sådan egendom skall antecknas och värderas särskilt.

Därvid skall anges vem egendomen tillhör.

Enligt 5 § i den nya lagen om sambors gemensamma hem skall sådan egendom som avses i tredje stycket av förevarande paragraf delas lika mellan samborna. Vad som skall delas lika är emellertid inte bruttotillgångarna. Före delningen skall varje sambo få avräkna mot egendomen sådana

skulder som han eller hon har och som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller som annars är att hänföra till denna.

Även andra skulder som en sambo har kan få avräknas. Detta förutsätter emellertid att täckning för skulden inte kan erhållas ur övrig egendom som

tillhör sambon. Det får ankomma på en sambo som vill få avräkning för en sådan skuld att själv ta initiativ till att få skulden avräknad. Om avräkning

begärs, behövs uppgift om samtliga tillgångar och skulder som denna sambo har för att det skall kunna bedömas om avräkning skall ske mot den egendom som skall delas. Bouppteckningen bör därför innehålla uppgifter

om det. Förevarande paragraf har utformats med hänsyn till det. Om en

begäran framställs först efter det att bouppteckning har skett, är det skäl att göra en tilläggsbouppteckning.

6 §!

Uppgifter om boet skall lämnas av den som vårdar egendomen eller i

övrigt bäst känner till boet. Varje delägare samt efterlevande make eller

sambo skall på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som har lämnat uppgifter om boet skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är

riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt

kan bero därav eller av boutredningsman eller testamentsexekutor. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt efterlevande make eller sambo som inte har lämnat uppgifter om boet. Även andra personer som

har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att allt har blivit riktigt anteck-

nat och att tillgångarna har värderats efter bästa förstånd.

(Jfr 20 kap. 6 §i de sakkunnigas förslag)

I första stycket har den avlidnes sambo tagits med bland dem som är skyldiga att lämna uppgifter till bouppteckningen.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 248

Ändringarna i andra stycket innebär att även den dödes sambo kan Prop. 1986/87: I åläggas att bekräfta sina uppgifter under ed. 23 kap. I & ÄB

23 kap.

15!

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär denne att bodelning förrättas, skall detta ske innan arvskifte äger rum.

(Jfr 23 kap. I $i de sakkunnigas förslag)

Enligt bestämmelserna i förevarande paragraf skall bodelning äga rum före arvskifte. Ändringen i paragrafen innebär dels att hänvisningen till GB har bytts ut mot en hänvisning till ÄktB, dels att paragrafen skall avse även det fallet att den avlidne efterlämnar en sambo.

23!

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

(Jfr 23 kap. 2 §i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen behandlas bl.a. frågan om betalning av den dödes skulder före arvskiftet.

Paragrafen har kompletterats med en regel som innebär att det i de fall då någon dödsbodelägare bestrider att arvskifte sker inte föreligger något hinder mot arvskifte, om uppgörelse träffas som innebär att den avlidnes skulder inte kan drabba delägaren. Motsvarande bestämmelse för bodelning finns i 9 kap. 3 & ÄktB. Motiven för kompletteringen finns angivna i specialmotiveringen till den paragrafen.

Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs under av delägarna.

(Jfr 23 kap. 4 §i de sakkunnigas förslag)

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 249

Enligt gällande rätt krävs att dödsbodelägarnas namnunderskrifter på Prop. 1986/87: 1 arvskifteshandlingen bevittnas. Detsamma gäller parternas namnunder- 23 kap. 5 § ÄB skrifter på en bodelningshandling (13 kap. I & GB). I 9 kap. 2 & ÄktB har kravet på bevittning av underskrifterna på bodelningshandlingen slopats. Skälen för det har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Samma skäl talar för att det inte heller skall krävas vittnen vid arvskifte. I paragrafen har därför den ändringen vidtagits att vittneskravet har tagits bort.

5§ På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6—8 §§ äktenskapsbalken om

bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen

skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.

(Jfr 23 kap. 5 §i de sakkunnigas förslag)

De detaljerade bestämmelser om skiftesman som hittills har funnits i 23 kap. 5-9 §§ har i förevarande paragraf ersatts av en hänvisning till

bestämmelserna i 17 kap. ÄktB om bodelningsförrättare. Förevarande paragraf innehåller dock alltjämt några specialbestäm-

melser om skiftesman. Till första stycket har förts den regel om arvode och

annan ersättning till skiftesmannen som förut fanns i 9 §. Bestämmelsen har fått en något moderniserad språklig utformning. Någon saklig ändring

är inte avsedd.

Även andra stycket har jämkats språkligt.

Övergångsbestämmelserna

1. Denna lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas. 3. Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före ikraftträdandet.

(Jfr övergångsbestämmelserna i de sakkunnigas förslag)

Punkt I

Bestämmelser om när ÄktB skall träda i kraft kommer att tas upp i ett

kommande förslag om följdlagstiftning till ÄktB.

Punkt 2

Prop. 1986/87: I

Bestämmelsen motsvarar vad som brukar föreskrivas när ny arvslagstiftning träder i kraft.

Punkt 3

Bestämmelsen innebär att allmänna arvsfonden utesluts från rätten till arv, om det när en efterlevande make har avlidit efter ikraftträdandet finns någon arvsberättigad släkting till någon av makarna. Denna släkting tar då hela arvet.

4.3 Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Familjelagssakkunniga har föreslagit att de bestämmelser om sambor som skall införas skall tas in i ÄktB i ett särskilt kapitel. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) har jag emellertid ansett det lämpligare att dessa bestämmelser i stället placeras i en särskild lag. Lagen har getts ett namn som nära ansluter till namnet på den lag (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad som redan finns. Den lagen gäller f.n. till utgången av år 1986 (se prop. 1984/85: 11, LU 7, rskr. 10 och SFS 1984: 875). Avsikten är att den skall upphöra att gälla när den nya lagen träder i kraft samtidigt med ÄktB.

I den nya lagen har — i enlighet med en rekommendation av Svenska språknämnden — ordet sambo använts för att beteckna en ogift samboende. Den närmare definitionen av sambo finns i I $ andra stycket.

Huvudnyheten i den nya lagen är att en giftorättsliknande konstruktion införs beträffande egendom som ingår i sambors gemensamma hem och har förvärvats för gemensamt begagnande. Därutöver sker en viss förstärkning av rätten för en sambo att efter behovs- och skälighetsprövning överta en bostad som tillhör den andra sambon när samboförhållandet upplöses. Samtidigt införs en rätt att överta bohag som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Övertaganderätten motsvaras av inskränkningar i en sambos rätt att själv råda över sin egendom. För att hindra att små bon splittras när en av samborna dör, införs en s.k. basbeloppsregel liknande den som gäller för gifta, dock begränsad till två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Lagen har delats in i olika avsnitt. Efter ett avsnitt med inledande bestämmelser (1-4 §§), vilka främst innehåller olika definitioner följer lagens centrala bestämmelser om fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning (5-13 §§). Regler om förfarandet vid bodelning finns i 14 och 15 88. De hänvisar i huvudsak till motsvarande bestämmelser i ÄktB. Detsamma gäller beträffande de regler om delning av samägd egendom som finns i 16 §. Till 17 § har förts över de bestämmelser om övertagande av bostadslägenhet i vissa fall som i gällande rätt finns i lagen (1973: 651)

om ogifta samboendes gemensamma bostad. Därefter följer bestämmelser Prop. 1986/87: 1 om inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet (18- 1 § sambolagen -20 §§). I ett avslutande avsnitt med övriga bestämmelser (21—25 §§) finns

vissa rättegångsregler.

Inledande bestämmelser

18!

Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag. Med sambor avses I denna lag en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. (Jfr 19 kap. I $ ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Lagen gäller endast sambors gemensamma bostad och bohag. Skälen till att lagen har getts ett så begränsat tillämpningsområde har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1 och 2.6.1).

Begreppet sambor definieras i andra stycket. Vad som avses med ge-

mensam bostad framgår av 2 8. Motsvarande definition av gemensamt bohag finns i 3 8.

Andra stycket Definitionen av begreppet sambor i andra stycket är avgörande för om förevarande lag är tillämphg eller ej. I begreppet sambor ligger inte bara att mannen och kvinnan inte är gifta med varandra utan även att inte någon av dem är gift med någon annan person. Detta har angetts uttryckligen i lagtexten. Lagen är således inte tillämplig då en gift man eller en gift kvinna sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden med en annan person än maken. Skälet för detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Till följd av andra stycket i paragrafen är lagen inte heller tillämplig på homosexuella som bor tillsammans och har gemensam bostad eller gemen-

samt bohag. Också skälen till detta ställningstagande har angetts i den

allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1).

Lagen är alltså tillämplig när en ogift kvinna och en ogift man bor

tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. För att ett äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normalt ingår sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad samt gemensam

ekonomi eller i vart fall ett ekonomiskt samarbete. Om samborna har barn

tillsammans lär man regelmässigt kunna utgå från att samlevnaden är äktenskapsliknande. I annat fall bör gemensam kyrkobokföringsadress

kunna tyda på att kvinnan och mannen har gemensam bostad och att deras samlevnad inte är endast tillfällig.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Även om gemensam kyrkobokföringsadress normalt bör vara en om- Prop. 1986/87: I ständighet som talar för att kvinnan och mannen har gemensam bostad och 1 § sambolagen att deras samlevnad inte är endast tillfällig, kan naturligtvis andra omständigheter föreligga i det enskilda fallet som talar emot detta. Om den ena parten (inbegripet en avlidens arvingar och universella testamentstagare) bestrider att ett samboförhållande föreligger eller har förelegat trots att kvinnan och mannen har gemensam kyrkobokföringsadress, torde det dock ankomma på den parten att redovisa omständigheter som stödjer bestridandet. Som bevisning bör bl. a. kunna åberopas självdeklarationer, hyresavtal, bidragsansökningar och anmälningar till försäkringskassan. Självfallet bör även vittnesbevisning kunna föras. På så sätt bör bl.a. inneboendefall kunna skiljas från sambofallen.

I kravet på att samboförhållandet skall vara äktenskapsliknande ligger att samborna har gemensamt hem och hushåll. Lagen gäller f.ö. bara sådan egendom som ingår i det gemensamma hemmet. Om det inte finns ett gemensamt hem, saknas därmed också förutsättningar för att tillämpa lagen.

När begreppet gemensam bostad används avses därmed endast permanentbostad. De flesta par torde ha en enda permanentbostad (jfr vad som i detta avseende har anförts om gifta par i specialmotiveringen till 7 kap. 4 § ÄktB). Det är i regel den bostad på vilken både kvinnan och mannen är kyrkobokförda. Om en av dem (eller båda) skulle vara kyrkobokförd på en annan adress än den där paret bor, bör — om de inte har gemensamma barn — det krävas att en helhetsbedömning av deras förhållanden klart utvisar att de har gemensam permanentbostad och gemensamt hushåll och att detta förhållande har varat en inte alltför kort tid. Ett riktmärke kan vara att de har bott tillsammans minst sex månader. Andra faktorer, t.ex. förekomsten av ett inbördes testamente mellan kvinnan och mannen, kan ge anledning till att en kortare tid godtas. Vid en sådan helhetsbedömning bör utöver förekomsten av testamente också beaktas sådana faktorer som att folkbokföringsreglerna ibland kan leda till att kyrkobokföring får ske på annan adress än bostadsadressen, att ett avtal mellan parterna om vissa ekonomiska familjeangelägenheter kan tyda på en äktenskapsliknande samlevnad samt att gemensamma bankkonton eller liknande kan peka i samma riktning.

Det förekommer att den som flyttar in hos någon för att bo tillsammans med denne behåller sin föregående bostad, vilken antingen fortfarande står till innehavarens förfogande eller upplåts i andra hand till någon utomstående. Om den som flyttar in kyrkobokför sig hos den andra parten, bör den omständigheten att han eller hon behåller sin förutvarande bostad inte innebära att förutsättningarna i I $ inte skulle vara uppfyllda. I annat fall kan däremot den omständigheten vara en faktor som vid en helhetsbedömning talar emot att i vart fall den ena parten avser att samboendet skall ha en sådan fasthet och varaktighet som krävs för att denna lag skall bli tillämplig.

Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat 2 § sambolagen följer av 4 8,

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt, om egendo-

men huvudsakligen är avsedd som sambornas gemensamma hem.

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt. hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som sambornas gemensamma hem.

Samborna får i en av dem båda undertecknad handling anmäla till

inskrivningsmyndigheten att en fastighet som är lagfaren för en av dem

eller en tomträtt till vilken en av dem är inskriven som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

(Jfr 19 kap. 2 8 ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf definieras begreppet ”sambors gemensamma bostad”. Definitionen får betydelse för tillämpningsområdet när det gäller

lagens regler om delning av det gemensamma hemmet (5 §; jfr 12 5),

övertaganderätt (10 och 17 §§) och rådighetsinskränkningar (18—20 §§).

Paragrafen har inte någon motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket

Bestämmelsen har utformats med 7 kap. 4 §& första stycket ÄktB som förebild. Vad som har anförts i specialmotiveringen till den bestämmelsen får alltså betydelse även vid tillämpningen av den förevarande bestämmel-

sen. Jämfört med de sakkunnigas förslag finns en betydande inskränkning i bostadsbegreppet. Den framgår av 4 §.

Andra stycket

Genom denna bestämmelse ges samborna möjlighet att sinsemellan skapa klarhet om bostadens karaktär av gemensamt hem inför en eventuell

framtida tvist därom. Bestämmelsen får emellertid sin främsta betydelse av att en anteckning om anmälan förutsätts ske i fastighetsboken. Den bör

därefter utgöra hinder mot att omedelbart bevilja lagfart för den som har förvärvat fastigheten från endast den ena sambon, om den andres sam-

tycke till överlåtelsen saknas (jfr 18 §). Ansökan om lagfart skall i stället förklaras vilande och ägarens sambo föreläggas att inom viss tid väcka talan mot förvärvaren om ogiltigförklaring av rättshandlingen (fr 20 §).

Om en sådan talan inte väcks inom den förelagda tiden, bör anteckningen därefter inte utgöra något lagfartshinder. Har samboförhållandet upphört

bör en sådan anteckning kunna avföras ur fastighetsboken, om ägaren visar att den andra sambon inte längre är kyrkobokförd på fastigheten.

Anteckningen bör också kunna avföras, om både kvinnan och mannen

begär det. Vad som har sagts om fastighet gäller även tomträtt.

Vad som nu har anförts medför behov av ändringar även i jordabalken. Det får uppmärksammas i det kommande arbetet på följdändringar till de nu föreslagna lagarna.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Bestämmelsen har en något annorlunda utformning än de sakkunniga Prop. 1986/87: I föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ena sambon även ha 3 § sambolagen

möjlighet att utan den andra sambons medverkan göra en anmälan till

inskrivningsmyndigheten om att bostaden var gemensam. I så fall skulle

anmälaren bifoga ett mantalsskrivningsbevis som visade att både kvinnan och mannen var mantalsskrivna på egendomen.

Som har framgått av specialmotiveringen till I $ är emellertid den om-

ständigheten att en kvinna eller en man har samma mantalsskrivningsadress som en person av motsatt kön inte ensam tillräcklig för att de skall anses vara sambor. Det framstår därför inte som lämpligt att den ena parten skall — kanske utan den andras vetskap — kunna anmäla till inskrivningsmyndigheten att bostaden är gemensam. Det kan inte uteslutas att en

sådan möjlighet skulle kunna begagnas i illojalt syfte. Därtill kommer att de sakkunnigas förslag på denna punkt förutsätter att sambor inte kan avtala bort den nya lagens bestämmelser om delning av det gemensamma hemmet m.m. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3) har samborna emellertid i den nya lagen getts en sådan möjlighet att avtala sig bort från lagens delningsregler (se 5 § andra stycket). Även av den anledningen att ett sådant avtal kan föreligga är det olämpligt att tillåta

att en sambo ensam får göra ifrågavarande anmälan. Något hinder mot att tillåta att en anmälan görs av kvinnan och mannen

tillsammans har däremot inte ansetts föreligga. Med hänsyn till de konsekvenser som en sådan anmälan får har den ansetts böra kräva skriftlig form.

Båda parter skall således underteckna anmälan. Någon bevittning av underskrifterna behövs inte. Handlingen skall därefter ges in till inskriv-

ningsmyndigheten. Detta kan göras av parterna gemensamt, av någon av dem eller av någon annan person.

En anmälan av detta slag får i förhållandet mellan kvinnan och mannen anses gälla som bevis för att bostaden är gemensam för dem och som bevis för att de är sambor. I förhållande till tredje man kan anmälan dock endast ses som en av flera faktorer som skall beaktas när det skall bedömas om

kvinnan och mannen är sambor i lagens mening och om bostaden är deras

gemensamma. Gentemot tredje man får således anmälan i första hand den effekten att lagfart med anledning av ett fastighetsförvärv från den ena sambon inte omedelbart kan beviljas, om den andra sambon inte har samtyckt till överlåtelsen (och det inte heller finns rättens tillstånd till överlåtelsen enligt 19 §).

3§ Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer

av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

(Jfr 19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

13 § ges definitionen på ”sambors gemensamma bohag”. Liksom defini- Prop. 1986/87: 1 tionen i föregående paragraf blir denna definition av betydelse för tillämp- 4 §& sambolagen ningsområdet för lagens bestämmelser om delning av det gemensamma hemmet (5 &; jfr 12 §), övertaganderätt (10 §) och rådighetsinskränkningar (18—20 §§). Bohagsbegreppet har i denna paragraf fått samma omfattning som i 7 kap. 4 § andra stycket ÄktB. Vad som har anförts i specialmotiveringen till det stycket gäller även vid tillämpningen av förevarande paragraf. Liksom när det gäller bestämmelsen i ÄktB gäller enligt förevarande lag en betydande inskränkning i bohagsbegreppet jämfört med de sakkunnigas förslag. Den inskränkningen framgår av 4 §.

4§8 Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 19 kap. 2 8 ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf har tagits upp en bestämmelse motsvarande den som finns i 7 kap. 4 § tredje stycket ÄktB. Vad som har anförts i specialmotiveringen beträffande det lagrummet gäller även här.

Fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning' Bestämmelserna i 5—13 §§ reglerar hur det gemensamma hemmet skall fördelas mellan samborna om deras samboförhållande upphör. Dessa regler innebär en nyhet. I gällande rätt finns inga särskilda familjerättsliga regler för fördelning av egendomsvärden när ett samboförhållande upphör. De praktiska problem som har förelegat i sådana situationer har i stället fått lösas med tillämpning av allmänna regler och — i förekommande fall -villkoren i föreliggande avtal mellan samborna. Som familjelagssakkunniga och flertalet remissinstanser har framhållit har detta många gånger lett till otillfredsställande resultat. Genom förevarande bestämmelser skapas nu ett familjerättsligt regelsystem som kan tillämpas vid upplösningen. De nya reglerna tar sikte på att fördela de egendomsvärden som ingår i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Vad som ingår i sambornas gemensamma hem är den gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget (se specialmotiveringen till 2— 4 §§). Det är emellertid inte tillräckligt att ett egendomsobjekt ingår i denna egendomskrets. Objektet skall dessutom ha förvärvats för gemensamt begagnande. Det bör observeras att kravet på att förvärvet skall ha skett för gemensamt begagnande även gäller bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. I detta avseende skiljer sig bestämmelserna i 5—13 §§ från bestämmelserna i 17 8.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Vad en sambo har förvärvat före samlevnaden kan normalt inte anses Prop. 1986/87: 1 vara förvärvat för gemensamt begagnande. Endast om förvärvet har skett i 5 § sambolagen nära anslutning till att samlevnaden har inletts kan det ibland anses att det skett för att egendomen skulle begagnas gemensamt. Det kan t.ex. vara fallet när den ena parten strax före samlevnadens början har skaffat en bostad i vilken samborna därefter har bott tillsammans. Det kan också beträffande bohag vara ett förvärv av t.ex. ett möblemang som sker i omedelbar anslutning till samlevnadens början, särskilt om båda parter har varit med och valt möblerna och dessa levereras till den bostad där parterna strax därpå inleder ett samboende. Vad man i dessa fall skall försöka utröna är således om avsikten med förvärvet har varit att egendomen skulle begagnas gemensamt vid den kommande samlevnaden.

Om däremot ett förvärv av den permanentbostad där parterna bor tillsammans har skett efter samlevnadens början bör det antas ha skett för gemensamt begagnande. En annan sak är att det ibland kan vara svårt att fastställa den tidpunkt då samboförhållandet har inletts. Det får ske med ledning av de kriterier som har angetts i specialmotiveringen till 1 §.

Om den bostad där samborna bor tillsammans har förvärvats av en av dem före samlevnaden kan den således normalt inte anses förvärvad för gemensamt begagnande. Det kan emellertid tänkas att den under samboförhållandet byts mot en annan bostad. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) blir den nya bostaden i så fall att anse som förvärvad för gemensamt begagnande.

Bohag som finns i sambornas permanentbostad blir normalt att betrakta som förvärvat för gemensamt begagnande, om det har förvärvats efter samlevnadens början. Undantag måste dock göras för sådant bohag som enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ inte kan anses gemensamt, t. ex. därför att det uteslutande används för den ena sambons personliga bruk.

Det nya fördelningssystemet för sambor har konstruerats med giftorättssystemet som förebild. Eftersom systemet för sambor inte omfattar all egendom i sambornas bo utan endast sådan som ingår i det gemensamma hemmet, har det emellertid varit nödvändigt att ha andra skuldtäckningsregler än de som gäller för gifta. Fördelningen av egendomen skall ske genom bodelning.

I 5 § finns den grundläggande bestämmelsen för fördelningen samt en bestämmelse om möjligheten att avtala sig bort från fördelningssystemet. 6—8 §§ innehåller regler för andelsbestämningen, 9 § är en jämkningsregel och 10—11 §§ lottläggningsregler. I 12 § finns en regel för det fallet att en av samborna har avlidit. I 13 § finns en regel om bodelningens rättsverkningar i ett visst fall.

5§!

När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av någon av samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem genom

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 257

17 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr I

bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Prop. 1986/87: I Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan 5 § sambolagen

bodelning framställas senast då bouppteckning förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

(Jfr 19 kap. 3 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

För att bodelning skall ske krävs att någon av samborna (eller båda) begär det. Om en sådan begäran inte framställs, blir det alltså inte aktuellt

med någon bodelning. Det kan ju tänkas att båda är överens om vad var och en av dem skall ta med sig när de flyttar isär. I sådana fall framstår en bodelning som överflödig. Kommer någon bodelning inte till stånd kan

emellertid en sambo inte åberopa mot tredje man att han eller hon har gjort ett sakrättsligt skyddat familjerättsligt förvärv av egendom som innan samboförhållandet upphörde tillhörde den andra sambon. En annan sak är att förvärvet ändå kan vara sakrättsligt skyddat på grund av allmänna civilrättsliga regler.

Framställer den ena sambon en begäran om bodelning är således den

andra sambon skyldig att medverka till en sådan. Gör han eller hon inte det, kan den sambo som vill få bodelning till stånd påkalla hos tingsrätten

att en bodelningsförrättare utses för att genomföra bodelningen (21 §).

Hur fördelningen skall gå till framgår av 6—11 §§. Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död gäller bestämmelsen om bodelning endast till förmån för den efterlevande sambon

(12 § första stycket). Om den avlidnes rättsinnehavare begär bodelning, får

detta således inga rättsverkningar.

Om den efterlevande sambon vill få bodelning till stånd måste en begäran om det framställas senast då bouppteckningen förrättas. Den efterle-

vande skall alltid kallas till bouppteckningen (se 20 kap. 2 § första stycket

ÄB i dess nya lydelse). Senast vid bouppteckningen blir det därför klarlagt i vad mån den efterlevande sambon fortfarande är dödsbodelägare och har

ett intresse som skall beaktas vid arvsbeskattningen. I övrigt har det inte ställts upp någon särskild tid inom vilken en begäran om bodelning skall göras. Den bör emellertid framställas i nära anslutning till att samboförhållandet upphör.

Andra stycket

Bestämmelsen ger samborna möjlighet att avtala bort bestämmelserna i första stycket om fördelning av det gemensamma hemmet. Skälen för att ha en sådan avtalsmöjlighet har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3).

Ett avtal om att fördelningsreglerna inte skall gälla kan ingås före eller

under samlevnaden. Eftersom avtalet innebär att det fördelningssystem som har uppställts i lagen till skydd för den ekonomiskt svagare parten

sätts ur spel, måste avtalet ges en fastare form. Det kan lämpligen ske Prop. 1986/87: 1 genom ett krav på att avtalet skall vara skriftligt och undertecknas av både 6 § sambolagen kvinnan och mannen. Namnunderskrifterna behöver inte bevittnas. Skälen för det är desamma som vid äktenskapsförord, bodelning och arvskifte (se t.ex. avsnitt 2.2.6). Av avtalet skall framgå att parterna har kommit överens om att delningsreglerna i 5 § inte skall gälla för dem.

Vad som går att avtala är att bestämmelserna i första stycket inte skall gälla. Om ett sådant avtal finns, kan parterna också avtala att andra regler skall gälla för dem. Det bör emellertid klargöras att de förvärv som den ena sambon kan komma att göra från den andra till följd av ett sådant avtal inte får familjerättslig karaktär. De blir i stället att bedöma som förmögenhetsrättsliga förvärv med de konsekvenser som detta kan få i olika avseenden.

Om ett avtal av berört slag föreligger, sätts delningsreglerna i 5 § första stycket ur spel. Därmed blir det inte heller aktuellt att tillämpa bestämmel-

serna i 6—11 §§, 12 § andra stycket och 13—15 §§. Bestämmelserna i 17 §

om rätt att överta bostadslägenhet i vissa fall gäller däremot. De kan inte

avtalas bort. Skälen till detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3). Det bör observeras att 17 § får ett något vidgat tillämpningsområde i fall då avtalet medför att 10 § inte skall tillämpas. 17 §

kommer normalt att tillämpas endast på lägenheter som inte har förvärvats för gemensamt begagnande men som rent faktiskt har använts som sambornas gemensamma permanentbostad. I och med att 10 8 inte skall tilläm-

pas kan det däremot bli aktuellt att tillämpa 17 § även på lägenheter som

har förvärvats för gemensamt begagnande.

Eftersom bestämmelserna i 10 § inte skall tillämpas när ett avtal finns,

bör i så fall inte heller rådighetsinskränkningarna i 18 § träffa den egendom som anges i 10 §. Däremot bör dessa inskränkningar alltjämt gälla för den egendom som omfattas av bestämmelserna i 17 §. Av 18 § jämfört med 5

och 17 §§ framgår att rådighetsinskränkningarna i ett sådant fall endast gäller för bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. Om bostaden har förvärvats för gemensamt begagnande eller ej saknar däremot betydelse.

Om ett avtal enligt andra stycket någon gång skulle vara oskäligt mot

den ena sambon bör det kunna jämkas eller lämnas utan avseende med en analog tillämpning av reglerna i 36 § avtalslagen (1915: 218).

6§ Vid bodelningen skall först sambornas andelar i egendomen beräknas.

(Paragrafen saknar direkt motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Om bodelning skall ske till följd av en begäran om det, skall först vardera

sambons andel i egendomen beräknas och därefter de olika egendomsob-

jekten fördelas med ledning av de beräknade andelarna. Lagen skiljer således mellan andelsbestämningen och lottläggningen.

Med egendomen avses i detta sammanhang den egendom i det gemen- Prop. 1986/87: 1 samma hemmet som skall bli föremål för delning, dvs. gemensam bostad 7 8 sambolagen och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Övrig egendom i det gemensamma hemmet ingår således ej i den egendom som skall delas (se 5 § första stycket).

I inledningen till specialmotiveringen till 5—13 §§ har angetts vad som skall räknas som gemensam bostad och gemensamt bohag och i vilka fall sådan egendom kan anses förvärvad för gemensamt begagnande.

Enligt förevarande paragraf skall således andelsberäkningen ske först. Normalt innebär det en likadelning av nettobehållningen mellan parterna (8 §). Likadelningen kan emellertid jämkas, om det finns skäl för det (9 8). Innan någon andelsbestämning kan ske måste emellertid vissa skulder avräknas (7 8).

När bodelning har begärts, skall i den omfattning det behövs varje sambos tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när samlevnaden upplöstes. Om det behövs för att få bouppteckning till stånd, får bodel-

ningsförrättare förordnas (14 § jämfört med 9 kap. 4 & ÄktB). När samlev-

naden har upplösts genom den ena sambons död förrättas bouppteckning enligt bestämmelserna i 20 kap. ÄB. Bouppteckningen utgör underlag för andelsbestämningen.

Om samboförhållandet har upphört genom den ena sambons död, kan andelsbestämningen påverkas av föreskrifterna i 12 §.

78!

Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen skall från vad en sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana skulder som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden och bohaget och som inte heller på annat sätt är att hänföra till denna egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

(Jfr 19 kap. 4 8 ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Förevarande paragraf behandlar problemet med skuldavräkningen. I

och med att inte all parternas egendom ingår i bodelningen utan endast en del därav kan inte heller samtliga skulder få räknas av, i vart fall inte utan vidare. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) är det rimligt att skulderna i första hand avräknas mot sådan egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte är hänförlig till någon särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inte skall ingå i delningen. Först om den egendom som ej skall ingå i delningen inte räcker till för att täcka de skulder som skall avräknas mot denna, bör det bli möjligt att ta i anspråk den egendom som skall ingå i delningen. Före varande paragraf har utformats med hänsyn härtill.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 260

skränkningen gäller dock att skulder som inte är hänförliga till den egen- 8 § sambolagen dom som skall delas får avräknas mot denna egendom endast i den mån betalning inte kan erhållas ur övrig egendom som sambon har. En skuld är hänförlig till viss egendom främst om den är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Även andra former av samband kan dock tänkas, t. ex. att skulden har uppkommit genom att ett lån har tagits för att finansiera inköp av egendom som ingår i delningen eller att skulden beror på att egendomen har förvärvats på kredit. Det ankommer på den part som begär skuldavräkningen att styrka att skulden är hänförlig till den egendom som skall delas eller att skulden visserligen inte är hänförlig till denna egendom men ändå avräkningsgill därför att den inte kan täckas med annan egendom som parten har. Det senare förutsätter normalt att parten redovisar all sin egendom och alla sina skulder till bouppteckningen (jfr 20 kap. 4 § tredje stycket ÄB i dess nya lydelse). Eftersom bodelningen i första hand skall skötas av parterna själva ligger det också inom ramen för deras möjligheter att komma överens om skuldtäckningen. Det bör emellertid observeras att reglerna i 13 kap. 1 § ÄktB om makes ansvar gentemot den andra makens borgenärer för eftergift vid bodelningen gäller även för sambor (se 15 §). Under förutsättning att borgenärernas intressen inte skadas kan emellertid samborna komma överens om skuldtäckningen. I fråga om värderingen av tillgångar och skulder i samband med bodelningen gäller samma principer som för gifta (fr specialmotiveringen till 10 kap. 1 § och 11 kap. 2 §& ÄktB). För sambors del torde värderingsproblem främst uppstå när det gäller avräkningen av skulder, eftersom den delbara egendomen i regel inte är av sådant slag som ändras hastigt i värde.

8§ Det som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan samborna.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den s.k. likadelningsprincipen. Normalt skall således samborna — i likhet med gifta — få lika andelar av den egendom som skall delas. Vad som skall delas lika mellan samborna är deras sammanlagda delningsbara egendom efter avdrag för skulder. Sedan skuldavräkningen har skett enligt 7 § skall således parternas återstående delningsbara egendom läggas samman och värdet därav delas lika mellan dem. Det bör observeras att förevarande paragraf endast behandlar frågan om en likadelning av värdet. Paragrafen reglerar däremot inte hur de enskilda egendomsobjekten skall fördelas. Det sker i lottläggningsbestämmelserna i 10 och 11 88.

Att det bodelningsresultat som en likadelning skulle medföra kan jämkas Prop. 1986/87: 1 under vissa förutsättningar framgår av 9 §. Och enligt 12 § andra stycket 9 § sambolagen har en efterlevande sambo rätt att alltid få ut ett visst minimibelopp ur den delningsbara egendomen efter avdrag för skulder. Även detta kan således medföra att likadelningen sätts ur spel.

98!

I den mån det med hänsyn särskilt till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5—8 §§, skall bodelningen i stället göras så att den förra får behålla mer av sin egendom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf anges de möjligheter som finns att vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. Förevarande paragraf har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelse för gifta (12 kap. I $ ÄktB). Vad som har sagts i specialmotiveringen om bestämmelsen i ÄktB gäller därför i princip även för förevarande bestämmelse. En väsentlig skillnad är emellertid att sistnämnda bestämmelse skall tillämpas direkt endast på den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och som har förvärvats för gemensamt begagnande. Indirekt kan emellertid även annan egendom beröras, eftersom bedömningen av om jämkningsskäl föreligger ibland kan påverkas av egendomsförhållandena i övrigt liksom av skuldavräkningen.

Jämkning får enligt bestämmelsen ske om likadelningen framstår som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadens längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. I specialmotiveringen till 12 kap. I $ ÄktB har om äktenskapets längd angetts bl. a. att en femårsschablon för jämkning normalt bör tillämpas när det gäller gifta. Det kan dock ibland finnas skäl att frångå denna schablon. Ett sådant skäl kan vara att en makes giftorättsgods huvudsakligen eller till stor del utgörs av bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt begagnande. Sådan egendom har ansetts i princip inte böra omfattas av femårsschablonen. Jämkningen har i sådana fall ansetts böra avse endast övrig egendom. Översatt till sambors förhållanden bör detta innebära att femårsschablonen inte alls tillämpas, eftersom endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande skall omfattas av bodelningen.

Utöver de jämkningsfall som har berörts i specialmotiveringen till 12 kap. 1 8 ÄktB tillkommer för sambor en situation som har samband med att det endast är egendom som har förvärvats för gemensamt begagnande som skall delas mellan dem. Om egendom i det gemensamma hemmet har förvärvats före samboförhållandet, kan den normalt inte betraktas som

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 262

förvärvad för gemensamt bruk (se inledningen till specialmotiveringen till Prop. 1986/87: 1 5S—-13 §§). Om sådan egendom under samboförhållandet byts mot annan 10 § sambolagen egendom av samma slag (t.ex. ett bostadsbyte), blir däremot den nya egendomen att anse som förvärvad för gemensamt begagnande. Upphör samboförhållandet kort tid därefter, framsiår det ofta som oskäligt att likadela värdet av egendomen. I sådana fall bör därför skäl anses föreligga att jämka. Omfattningen av jämkningen bör vara beroende av den tid som har gått sedan egendomsbytet ägde rum. Även storleken av egendomens värde har betydelse. Ju lägre värde egendomen har, desto mindre anledning föreligger det att jämka. Av samma skäl som när det gäller femårsschablonen för gifta bör jämkning normalt inte ske, om fem år har förflutit sedan egendomsbytet ägde rum.

10 §!

Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för skulden eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket finns de grundläggande lottläggningsreglerna. Där behandlas också rätten att överta bostad och bohag.

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har framhållits två helt skilda delar av bodelningsförfarandet. När sambornas andelar har räknats fram med hjälp av reglerna i 7-9 §§ skall således de egendomsobjekt som ingår i den delningsbara egendomen fördelas mellan samborna. Denna fördelning benämns lottläggningen. Varje sambo skall av den delningsbara egendomen tilldelas egendom till så stort värde att det motsvarar värdet på den partens andel (inklusive vad som behövs för att täcka de skulder som får avräknas mot den delningsbara egendomen).

Eftersom det för sambor endast är gemensam bostad och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande som skall fördelas blir lottläggningsreglerna färre än för gifta. I första stycket anges att den som bäst behöver egendomen har rätt att få den i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Varje egendomsobjekt skall bedömas för sig. Även om det ofta är så att den sambo som får bostaden också har störst behov av att få bohag till bostaden, är det inte alltid så att behovet omfattar allt det bohag i bostaden som har förvärvats för gemen-

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

samt begagnande. Dessutom skall rätten till övertagande också bedömas Prop. 1986/87: 1 med hänsyn till vad som är skäligt gentemot den andra sambon, om det är 11 § sambolagen denne som äger egendomen. I vart fall om denne inte har annan egendom

som inte ingår i delningen torde det i regel vara oskäligt att den förstnämnda sambon får överta såväl bostaden som hela det i delningen ingående bohaget. Det får också anses oskäligt att låta en sambo överta den andra

sambons bostad eller bohag, om det inte skulle ha kunnat ske om parterna hade varit gifta med varandra. Övertaganderätten för gifta omfattar inte

egendom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i testa-

mente. Det får därför anses oskäligt att sådan egendom skulle kunna övertas så länge parterna endast lever samman ogifta.

Det bör hållas i minnet att övertaganderätten inte innebär att den avlämnande sambon förlorar värdet av den egendom som tas över av den andra

sambon. Övertaganderätten innebär endast — med undantag för egendom

av ringa värde — en rätt att mot ersättning ta över egendomen. Ersättningen skall erläggas genom att egendomen avräknas mot den övertagande

partens lott vid bodelningen eller genom betalning med pengar (se 11 § andra stycket).

IT övrigt gäller om lottläggningen vad som har anförts i specialmotivering-

en till 11 kap. 7 § första stycket ÄktB, med de begränsningar som följer av att endast gemensam bostad och gemensamt bohag som har anskaffats för

gemensamt begagnande omfattas av delningen.

Andra stycket

Detta stycke har utformats med 11 kap. 7 § andra stycket ÄktB som

förebild. Vad som har anförts i specialmotiveringen om 11 kap. 7 § andra

stycket ÄktB gäller även för förevarande bestämmelse.

118!

En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra sambon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon

betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få sådan

egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget, skall

han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket har utformats efter mönster av 11 kap. 8 § första stycket

ÄktB. För andra stycket har 11 kap. 9 § ÄktB varit förebild. Vad som har

anförts i specialmotiveringen till dessa bestämmelser i ÄktB gäller även för förevarande paragraf.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 264

12 8! Prop. 1986/87: I Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, gäller 12 §& sambolagen

bestämmelserna i denna lag endast till förmån för den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel vid fördelning av

sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

(Jfr 19 kap. 4 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Liksom när det gäller en efterlevande make (se 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄktB) bör en efterlevande sambo ha samma rättigheter när samboförhållandet upphör genom dödsfall som när det upplöses genom separation. Däremot bör den avlidne sambons arvingar och testa-

mentstagare inte kunna åberopa delningsreglerna i denna lag för att erhålla förmåner på den efterlevande sambons bekostnad. Detsamma gäller f.ö.

för en makes arvingar och testamentstagare. Första stycket har utformats med hänsyn härtill. Bestämmelsen är tillämplig även när det gäller rätt att

överta bostad enligt 17 §.

Andra stycket

I andra stycket finns den s.k. basbeloppsregeln. Den innebär att en

efterlevande sambo har rätt att alltid få ut så mycket av den egendom i det

gemensamma hemmet som har förvärvats för gemensamt begagnande (efter avdrag för skulder och i den mån den räcker) att det i värde motsvarar

två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen

(1962: 381) om allmän försäkring. Skälen för denna bestämmelse har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.4).

Bestämmelsen är ett slags garantiregel vars syfte är att motverka att små bon splittras när det gäller egendom som har förvärvats för gemensamt begagnande och ingår i det gemensamma hemmet. Det bör observeras att

det är andelsbestämningen som påverkas av bestämmelsen. Den efterlevandes andel skall således i förekommande fall ökas till miniminivån, och den avlidnes rättsinnehavare får därmed sin andel reducerad i motsvarande mån.

13 8!

Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att samborna

har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i

bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

Om bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i

en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

(fr 19 kap. 5 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen har utformats med 13 kap. 5 § ÄktB som förebild.

! Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 265

Förfarandet vid bodelning! Prop. 1986/87: 1

14 § sambolagen

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ reglerar förfarandet vid bodelning.

14 8?

Bestämmelserna i 9 kap. 2, 4, 6 och 7 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. I stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

(Jfr 19 kap. 3 § tredje stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Förfarandet vid bodelning mellan sambor bör i princip kunna ske på i stort sett samma sätt som vid bodelning mellan gifta, med de förändringar som följer av att endast viss egendom skall delas. I förevarande paragraf klargörs genom hänvisningar till bestämmelser i ÄktB att bodelningen i första hand skall göras av samborna själva, att bodelningsavtalet skall vara skriftligt och undertecknas av dem båda och att arvingar och universella testarnentstagare därvid träder in i en avliden sambos ställe (se 9 kap. 2 § ÄktB). Vidare framgår i vilken utsträckning bouppteckning skall ske när två sambor flyttar isär och att bodelningsförrättare kan förordnas för att förrätta bouppteckning (jfr 9 kap. 4 § ÄktB; att bodelningsförrättare kan förordnas för att genomföra själva bodelningen framgår av 21 § i förevarande lag). Att egendom som den ena sambon råder över får utmätas även om bodelning skall ske framgår av hänvisningen till 9 kap. 6 § ÄktB.

Av hänvisningen till 9 kap. 7 § ÄktB framgår vad som gäller beträffande en sambos egendom om denne har försatts i konkurs före bodelningen eller om bodelningen har återgått med anledning av konkursen. Egendomen skall då stå under konkursboets förvaltning tills att det har bestämts genom bodelning vad som skall tillfalla den andra sambon. Konkursboet får sälja egendomen om det behövs.

Har en sambo vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

(Jfr 19 kap. 5 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Vad som har anförts i specialmotiveringen till 13 kap. 1 och 2 §§ ÄktB gäller i princip även för eftergifter vid bodelning mellan sambor, med de begränsningar som följer av att endast viss egendom delas.

Införandet av bodelning mellan sambor medför behov av ändringar även i konkurslagstiftningens återvinningsregler. Denna fråga får uppmärksammas i samband med det kommande arbetet på följdlagstiftningen till de nu föreslagna lagarna eller i det lagstiftningsärende rörande en ny konkurslag som f.n. bereds inom justitiedepartementet.

! Rubriken har utgått i propositionsförslaget. 266 ? Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

Delning av samägd egendom! Prop. 1986/87: 1

16 § sambolagen

16 8! .

Samborna får genom avtal bestämma att egendom som de innehar med

samäganderätt och som inte omfattas av bestämmelserna i 5 8 första stycket skall delas genom bodelning i fall då samboförhållandet upphör.

För sådan bodelning tillämpas 6—9 §§, 10 § första stycket första meningen,

11 § första stycket samt 14 och 15 §§. Vad som sägs om bostad och bohag skall därvid gälta den samägda egendomen. Om en av samborna är död, får avtal som avses i första stycket ingås

med dennes arvingar och universella testamentstagare.

(Jfr 19 kap. 3 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Avtal om att samägd egendom skall bodelas enligt denna paragraf kräver

inte någon särskild form. Ett sådant avtal kan vidare ingås när som helst.

Första stycket

Skälen för dessa bestämmelser har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3). För sådan bodelning av samägd egendom som det här är fråga om gäller bestämmelserna i förevarande lag om andelsbestämning, lottläggning och förfarandet vid bodelning. Äger samborna egen-

dom med andra andelar än hälften var, kan det utgöra skäl att jämka deras

andelar vid bodelningen.

Andra stycket

Avtal om bodelning avseende samägd egendom kan ingås även mellan en avliden sambos rättsinnehavare och den efterlevande sambon.

Övertagande av bostadslägenhet i vissa fall”

I avsnittet om fördelning av det gemensamma hemmet efter upplösning

av samlevnaden finns bland lottläggningsreglerna bestämmelser om rätt att

överta bostad (se 10 §). Den övertaganderätten gäller endast gemensam bostad som ingår i egendom som har anskaffats för gemensamt begag-

nande. I förevarande avsnitt finns en bestämmelse (17 §) som ger en sambo rätt att under vissa förutsättningar överta vissa bostäder även om bostaden inte ingår i den egendom som har förvärvats för gemensamt begagnande.

178 Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den andra sambon, när egendomen inte ingår i bodelning,

rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om han eller hon bäst

behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till om-

ständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar för det.

! Rubriken och paragrafen har utgått i propositionsförslaget. 267 2 Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 3 16 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

Prop. 1986/87: 1

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller bostadsrätten, om

sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader efter det att 18 § sambolagen han eller hon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom att bostadens värde

avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen, om den

som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen,

kan sambon få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 6 8 ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första och andra styckena Bestämmelserna motsvarar 1 och 2 §§ lagen (1973: 651) om ogifta sam-

boendes gemensamma bostad. Som redan har framhållits är 17 § tillämplig framför allt om bostaden inte har förvärvats för gemensamt begagnande.

Den måste däremot ha utgjort sambornas gemensamma permanentbostad

(se 2 och 4 §§).

Bestämmelserna får särskild betydelse om samborna genom avtal enligt

5 § andra stycket har kommit överens om att föreskrifterna i denna lag om delning av det i det gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt bruk inte skall gälla i deras fall. I så fall kommer övertagandereglerna

i förevarande paragraf att kunna tillämpas även på hyres- eller bostadsrätt som har förvärvats för gemensamt begagnande. Rådighetsinskränkningarna i denna lag har utformats med hänsyn till det (fr 18 8). Vad som har anförts vid 10 § om skälighetsprövningen gäller även för förevarande paragraf.

Tredje stycket Jämfört med vad som gäller f.n. enligt 3 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad har en möjlighet införts att avräkna

bostadens värde vid bestämmandet av parternas andelar i bodelningen. Möjligheterna till anstånd med betalningen har också ökats något genom att kravet på synnerliga skäl för sådant anstånd har tagits bort.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

18 §!

En sambo får inte utan den andra sambons samtycke avhända sig eller hyra ut en bostad som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem eller som den andra sambon har rätt att överta enligt 17 §.

Beträffande en sådan bostad krävs också samtycke av den andra sambon, om en sambo vill inteckna fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt eller vill pantsätta annan egendom. Samtycke till avhändelse eller

inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt

skall lämnas skriftligen.

En sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem.

1 17 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte Prop. 1986/87: 1 kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas 19 § sambolagen inom rimlig tid.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första och andra styckena

Vad som är gemensam bostad och gemensamt bohag framgår av 2—4 §§. Det är emellertid inte alla gemensamma bostäder och allt gemensamt bohag som omfattas av kravet på samtycke av den andra sambon. Endast sådana bostäder (med visst undantag beträffande hyres- och bostadsrätter) och sådant bohag som en sambo har förvärvat för sambornas gemensamma begagnande omfattas. Detta hänger samman med att rätten till delning av det gemensamma hemmet när samboförhållandet upphör och övertaganderätten beträffande bostad har begränsats på motsvarande sätt. Skälen för det har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).

Vad som skall anses förvärvat för gemensamt begagnande har berörts vid 5 §.

Av 5 § andra stycket framgår att samborna kan avtala bort bestämmelserna om delning av det gemensamma hemmet. I så fall bortfaller även möjligheten att överta bostaden när samboförhållandet upphör såvitt gäller andra bostäder än sådana som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt (se 10 och 17 §§). Detsamma gäller rätten att överta bohag (se 10 §). Till följd därav gäller inte heller några rådighetsinskränkningar för sådan egendom, om ett sådant avtal föreligger. I ett sådant samboförhållande gäller rådighetsinskränkningarna bara för bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt.

Kravet på skriftligt samtycke för avhändelse eller inteckning av fast egendom eller tomträtt överensstämmer med motsvarande regler för gifta

(se 7 kap. 5 §& tredje stycket ÄktB).

Tredje stycket

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 7 kap.

6 § andra stycket ÄktB.

19 §!

Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 18 8, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den sambo som vill företa den.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 7 § ÄktB.

20 8?

Om en sambo utan erforderligt samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon hyrt ut egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att den nya innehavaren är

118 81 propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 269 19 8 i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

skyldig att lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en sambo utan Prop. 1986/87: 1 erforderligt samtycke har pantsatt sambornas gemensamma bohag. Över- 21 § sambolagen låtelse eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om förfogandet över bostaden eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 8 § ÄktB.

Övriga bestämmelser

Fde avslutande bestämmelserna (21—25 §§) behandlas vissa rättegångsfrågor.

218!

Vad som föreskrivs i 17 kap. 1, 2 och 4—8 §§ samt 18 kap. 1 § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

(Jfr 19 kap. 7 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Genom hänvisningar till olika bestämmelser i 17 kap. ÄktB klargörs i förevarande paragraf att bodelningsförrättare kan förordnas att förrätta bodelning även mellan sambor. För en sådan bodelningsförrättare gäller detsamma som när en bodelningsförrättare förordnas för gifta. Att en bodelningsförrättare kan förordnas även för att göra bouppteckning för sambor framgår av 14 §.

Paragrafen innehåller också en hänvisning till 18 kap. I $ ÄktB, som behandlar förordnande av god man för bortavarande make. Genom hänvisningen blir dessa bestämmelser tillämpliga även på bortavarande sambo.

28 På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 8 skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

(Jfr 19 kap. 8 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna i denna paragraf har utformats med 18 kap. 2 § första stycket första och andra meningarna ÄktB som förebild.

2 0 § i propositionsförslaget. we 270 22 I $i propositionsförslaget. fas

Av 24 § framgår att ansökan om rättens förordnande skall ges in till en Prop. 1986/87: I tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. 23 § sambolagen

För rättens handläggning gäller lagen (1946: 807) om handläggning av dom-

stolsärenden.

23 8!

Den som har berättigats att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats har rätt att nyttja även det gemensamma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domstolen får dock beträffan-

de viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till

bostaden eller det bohag som på detta sätt har överlämnats.

Om den ena sambon har berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

(Jfr 19 kap. 9 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Förevarande paragraf har utformats med 14 kap. 8 & ÄktB som förebild.

248 Frågan om rätten att bo kvar i bostaden till dess att bodelning har

förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om

bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om domstolens till-

stånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

Ofr 19 kap. 10 & ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna medför behov av ändringar även i 10 kap. 9 § rätte-

gångsbalken (reglerna om forum i bodelningstvister). Denna fråga får upp-

märksammas i det kommande arbetet på följdlagstiftning till de nu före-

slagna lagarna.

258 I mål om rätt att överta bostad enligt 17 § får domstolen, för tiden till

dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha rätt att

bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har

hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma vad sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden

och vad han eller hon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån. Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen på nytt pröva beslutet. Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas 14 kap. 9 § äktenskapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

122 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 2 23 §i propositionsförslaget. 271 3 24 §i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 7 § lagen (1973:651) om Prop. 1986/87: 1 ogifta samboendes gemensamma bostad. Andra och tredje styckena har Hemställan utformats med 14 kap. 8 § andra stycket äktenskapsbalken respektive 14 kap. 7 § andra stycket och 13 § samma balk som förebild.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. äktenskapsbailk, 2. lag om ändring i ärvdabalken, 3. lag om sambors gemensamma hem.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1986-04-02

AktB

Närvarande: justitierådet Mannerfelt, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till äktenskapsbalk, lag om ändring i ärvdabalken och lag om sambors gemensamma hem.

I lagrådsarbetet har Mannerfelt, Wahlgren och Rydin deltagit i fråga om ärendet i dess helhet. Hessler har, i enlighet med regeringsbeslut den 6 juni 1985, varit ledamot av lagrådet fr.o.m. den 1 augusti 1985 och har därvid deltagit i behandlingen av lagrådsremissen frånsett 1—6 och 15 kap. förslaget till äktenskapsbalk.

Förslagen har inför lagrådet med början den 12 april 1985 föredragits av departementsrådet Nina Pripp under tiden före sommaruppehållet 1985 och därefter av hovrättsassessorn Göran Håkansson och — såvitt angår del av förslaget till lag om ändring i ärvdabalken — av departementsrådet Anders Eriksson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till äktenskapsbalk

Lagrådet: Inledande synpunkter Det etappvis bedrivna arbetet med översyn av den äktenskapsrättsliga lagstiftningen har i tidigare lagstiftningsärenden lett till ingripande omgestaltning av stora delar av regelsystemet i giftermålsbalken (GB), nämligen 1973 såvitt angår ingående och upplösning av äktenskap och 1978 såvitt angår makars underhållsskyldighet. I det nu föreliggande lagstiftningsärendet redovisas vad som väsentligen är en slutprodukt av reformarbetet — övergångsreglering och följdlagstiftning återstår. Förslag till en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB), föreligger. Två kardinalfrågor är att notera. Dels innebär remissförslaget en ny reglering av makars egendomsförhållanden, dels presenterar det ett sammanhållet lagverk, vari inarbetats de tidigare reformernas resultat och den nya regleringen som nyss nämndes.

För att börja med lagverket som helhet — och med förbigående tills vidare av sakinnehållet i egendomsregleringen — är följande att anföra. Den nya balkens disposition, varvid lagrådet främst tänker på hur författningsmaterialet har uppdelats avdelnings- och kapitelvis, får väl, mot bakgrunden delvis av de tidigare reformerna, anses vara en naturlig och rationell lösning. Det kan i förstone förefalla något störande att volymmässigt en så omfattande del av den föreslagna balkens föreskrifter gäller äktenskaps upplösning och den ekonomiska situation som då inträder och

18 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

skall lösas (5 och 9—13 samt 17 kap. jämte åtskilliga föreskrifter i andra Prop. 1986/87: 1 kapitel av balken). Lagrådet Emellertid är en sådan slagsida till förmån” för upplösningssituationer- I kap. ÄktB na bara en avspegling av verkligheten: för det bestående äktenskapet behövs numera ringa lagreglering — det är i upplösningssituationen som problemen hopar sig. Lagrådet finner sig alltså böra godta förslagets allmänna disposition. Vad härefter angår de materiella nyheterna i fråga om makars egendomsförhållanden och ekonomiska uppgörelsen vid äktenskapets upplösning är att anföra följande. I lagrådsyttrandets fortsättning kommer beträffande åtskilliga delproblem att förordas andra lösningar än vad remissförslaget redovisar. I nu förevarande sammanhang finns anledning endast att redovisa en mer allmän reflexion. I 9-11 kap. ges i detalj gående föreskrifter om hur bodelning skall gå till och vilka faktorer som därvid skall beaktas. Härefter följer i 12 kap. bestämmelser om ganska vittgående jämkningsmöjligheter, baserade på skälighetsbedömningar, varvid är att märka att dessa bedömningar i princip ligger i makarnas egen hand att göra. Frågan inställer sig då om det är mödan värt att lagstiftningsmässigt ägna sig åt finsnickeriet i 9—11 kap., när 12 kap. ändå ger avsevärda möjligheter att laga efter läglighet och skälighet i de fall då 9—11 kap. inte anses leda till materiellt tillfredsställande resultat. Lagrådet vill dock för sin del ansluta sig till den valda lagstiftningstekniken. Det har sitt värde att lagstiftaren genom 9—11 kap. ÄktB ger en ”instruktionsbok” som skall vara hållbar för den stora massan av bodelningsfall. Regleringen i 12 kap. bör ses som säkerhetsventiler, avsedda för fall som i ett eller annat avseende avviker från vad som kan betecknas som normalfall. I remissprotokollets avsnitt avseende förslagets allmänna utgångspunkter (2.1) framhålls att en självklar utgångspunkt är att äktenskapslagstiftningen bör kunna förstås av envar. Såvitt angår reglerna om makars egendomsförhållanden framhålls som viktigt att människor i allmänhet skall ha möjlighet att sätta sig in i vad dessa regler innebär. Senare i remissprotokollet framgår att makar i upplösningsskedet av ett äktenskap förutsätts på egen hand kunna med hjälp av balkens regler klara av en bodelning. Lagrådet ställer sig mycket skeptiskt till vad som sålunda har uttalats i remissprotokollet. Fastmer vill lagrådet för sin del anta att — när ej är fråga om äktenskap vari de ekonomiska förhållandena företer en helt okomplicerad bild — en riktig tillämpning av det mångfacetterade bodelningsmönstret kan åstadkommas endast av ganska skickliga jurister. Av remissprotokollet framgår att man vid balkens utarbetande haft i åtanke att såvitt möjligt åstadkomma lösningar vilka i sak innebär att nordisk rättslikhet blir rådande, något som lagrådet noterar med tillfredsställelse.

I kap. Lagrådet: I detta kapitel har upptagits ett antal bestämmelser som avser att ange de grundläggande principerna i fråga om institutet äktenskap. Som anmärkts i 274

fer har sina motsvarigheter på skilda håll där. Lagrådet

Lämpligheten av det valda greppet kan diskuteras. Vissa av bestämmel- I kap. AktB serna är så allmänt hållna att de knappast kan ses som en reglering av

grundläggande natur. Exempelvis ger 4 § första meningen inte ens en

antydan om efter vilka normer fördelningen av utgifter och sysslor mellan

makarna skall göras (i viss mån annorlunda enligt motsvarigheten i 5 kap.

2 § första stycket GB). Metoden att ge regleringen i kapitlet en generell

prägel har vidare medfört att en av bestämmelserna blivit något missvisande. I 3 § fastslås sålunda utan förbehåll att varje make råder över sin

egendom. Som framgår av motiveringen till paragrafen gäller emellertid

enligt 7 kap. 5 § i förslaget viktiga inskränkningar i rådigheten. Vad angår

6 §i förevarande kapitel ter sig den bestämmelsen å andra sidan som alltför detaljerad för att böra ingå redan i ett inledande allmänt avsnitt i balken (se vidare nedan i anslutning till nämnda paragraf).

Lagrådet, som inte vill motsätta sig att förevarande inledande kapitel i

förslaget behålls i väsentligen oförändrat skick, har med det anförda endast velat fästa uppmärksamheten på den högst översiktliga karaktär som kapitlets reglering har. Den som vill ha närmare besked i olika hänseenden får

söka sig längre in i balken.

5§

I paragrafen anges att äktenskap upplöses bl.a. genom dom på äktenskaps-

skillnad. Då med kapitlet åsyftas att redovisa allmänna portalbestämmelser för balken som helhet synes tillräckligt att nämna endast själva

institutet äktenskapsskillnad. Enligt lagrådets mening bör alltså orden

”dom på” lämpligen få utgå. Detta är så mycket mera befogat som den

föreslagna texten kan ge det missvisande intrycket att äktenskap är att anse som upplöst redan i och med att domen meddelas. Rätta förhållandet är att upplösningen liksom enligt gällande ordning blir ett faktum först i och raed att domen vinner laga kraft. En bestämmelse som uttryckligen klargör

detta förhållande torde vara av visst värde men passar mindre väl in i det allmänt hållna 1 kap. Bättre är att den tas in som en ny 6 § i 5 kap. Bestämmelsen kan förslagsvis lyda: ”När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst.”

68 I denna paragraf anges att, när ett äktenskap upplöses, makarnas egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. Vidare sägs att bodelning dock ej behövs, om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken. Som redan har påpekats framstår regleringen i paragrafen som alltför speciell för att höra hemma bland de inledande allmänna bestämmetserna i balken. Därtill kommer att innebörden av begreppet enskild egendom ännu inte har klar-

gjorts (se härom 7 kap. 2 §). Lagrådet får därför föreslå att paragrafen

begränsas till ett stadgande av kort och gott detta innehåll: ”När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom delas mellan dem.” Lagrådet Med en sådan uppläggning torde i 9 kap., som upptar de inledande 2 kap. AktB reglerna om bodelning, böra såsom 1 § införas en ny bestämmelse av förslagsvis denna lydelse: ” Delning av makarnas egendom sker genom bodelning. Bodelning behövs dock inte om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag från den andra maken.”

2 kap.

Lagrådet:

1§

Enligt denna paragraf får den som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sitt hemvist. Bestämmelsen ger anledning till vissa synpunkter av redaktionell art. Inledningsvis vill lagrådet endast fästa uppmärksamheten på att, medan de båda äktenskapskontrahenterna i lagförslaget anges i ordningen kvinna

och man (se 1 kap. 1 §, 3 och 4 kap. samt 14 kap. 2 och 3 §§), de person-

liga pronomina i förevarande paragraf och fortsättningsvis upptas i ordningen han eller hon, honom eller henne osv. Denna inkongruens föranleder likväl i och för sig inte några tillämpningsproblem. Oavsett ordningsföljden synes emellertid det berörda bruket av person-

liga pronomen i lagförslaget i många fall medföra tolkningssvårigheter. Redan bestämmelsen i förevarande paragraf att en underårig inte får ingå

äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen där ”han eller hon” har sitt

hemvist skulle, i det sammanhang vari den förekommer, kunna uppfattas på det sättet att t.ex. en underårig kvinna kan välja mellan att söka

tillstånd hos länsstyrelsen i hennes eget län och hos länsstyrelsen i mannens län. Innebörden är likväl naturligen att tillståndet kan sökas endast hos länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Ehuru lagtexten i detta fall får anses godtagbar, skulle den bli tydligare om orden

”han eller hon” ersattes med ”den underårige” såsom enligt nuvarande lydelse i 2 kap. 1 & GB. Det kan påpekas att uttrycket den underårige återfinns i 15 kap. 1 §i förslaget.

I fortsättningen av lagförslaget finns ett flertal bestämmelser där konstruktionen med ”han eller hon” etc. är mera vilseledande. Det första exempel härpå som möter är 5 kap. 1 §. Där föreskrivs bl.a. att äktenskapsskillnad skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller

om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som

står under ”hans eller hennes” vårdnad. Regleringen innebär inte, som

man kan förledas att tro, att det såvitt angår vårdnaden är en tillräcklig förutsättning att barnet står under vårdnad av endera av makarna. Vad

orden ”"hans eller hennes” torde syfta på är endast den make som varaktigt

bor tillsammans med barnet.

Som ytterligare exempel kan pekas på följande. I 8 kap. 2 § i förslaget

föreskrivs att, om en make som har gett den andra maken en gåva inte kan

betala en skuld för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot ”hans eller hennes” borgenärer eller det av annan anledning kan antas att Lagrådet givaren är på obestånd, den andra maken i princip svarar för bristen intill 2 kap. AktB värdet av gåvan. Enligt 10 kap. 1 § är varje make skyldig att tills bodelning förrättas redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som ””han eller hon” har haft hand om. I 11 kap. 9 § stadgas att, om en make vid bodelning övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, ”han eller hon” skall betala motsvarande belopp. Och enligt 14 kap. 16 § får, om makarna inte varaktigt bor tillsammans, domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att användas av ”honom eller henne”.

Det angivna skrivsättet är, när det som här är fråga om makar, förvillande och medför risker för felläsning (beträffande liknande inslag i namnlagen jfr Höglund, Namnlagen s. 6 och 93). För att inte svårigheter skall uppstå eller misstag göras i tillämpningen är det angeläget att de åsyftade bestämmelserna förtydligas. Lagrådet återkommer härtill vid de paragrafer där saken aktualiseras.

2§ Den domstol som avses i första meningen av paragrafen behöver inte vara densamma som åsyftas i andra meningen. Till undvikande av missförstånd i detta hänseende torde orden ”domstolens” resp. ”domstolen” i; den föreslagna paragrafen i stället böra skrivas i obestämd form.

4§ I gällande 2 kap. 4 § GB föreskrivs såsom äktenskapshinder att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap. Denna föreskrift motsvaras i det remitterade förslaget av förevarande paragraf. Bestämmelsen har emellertid i förslaget givits den utvidgade lydelsen att den som är gift inte ”så länge äktenskapet består” får ingå nytt äktenskap. De citerade orden, vilka inte fanns med i de sakkunnigas förslag, torde ha tillagts i förtydligande syfte.

När såsom äktenskapshinder föreskrivs att den som är gift inte får ingå nytt äktenskap, kan däri ej intolkas att hindret gäller även för den som har varit gift. I sammanhanget kan också pekas t.ex. på 7 kap. 1 § brottsbalken (BrB). Straff för tvegifte är där stadgat för det fallet att den som är gift ingår nytt äktenskap eller att ogift ingår äktenskap med den som är gift. Det är utan vidare klart att denna straffbestämmelse såvitt angår den som är gift bara är tillämplig så länge äktenskapet består. Det i lagrådsremissen föreslagna tillägget i nu förevarande paragraf innebär en dubblyr, som kan vara ägnad att inge osäkerhet i fråga om innebörden av uttryckssättet ”den som är gift” i annan lagstiftning. Tilläggas kan att remissförslaget beträffande begreppet ”ogift” (grundläggande i den föreslagna sambolagen) inte gjort något motsvarande förtydligande. Att det begreppet i föreliggande sammanhang inbegriper den som varit gift har, med all rätt, ansetts självklart. 277

Lagrådet föreslår att lydelsen enligt GB behålls och att alltså orden ”så

länge äktenskapet består” får utgå ur det remitterade förslaget. Lagrådet I 13 kap. 13 b & GB finns bestämmelser om efterlevandeskyddet i vissa 3 kap. ÄktB

avseenden i de fall tvegifte föreligger och den omgifte maken dör. I det remitterade förslaget har någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte förts in. Under lagrådsföredragningen har upplysts att familjelagssakunniga i sitt återstående arbete med en översyn av de internationellt privaträttsliga bestämmelserna om äktenskap och äktenskaps rättsverkningar

kommer att uppmärksamma frågan om efterlevandeskyddet i polygama

äktenskap samt att även pensionsberedningen (S 1984:03) kan komma att ta upp frågan om efterlevandeskyddet vid tvegifte under sitt arbete (jfr LU

1982/83:5, rskr 23: se också SOU 1983:29 s. 146 och prop. 1983/84: 144).

3 kap. Lagrådet: Kapitlet innehåller bestämmelser om prövning av huruvida äktenskapshinder föreligger. I bestämmelserna talas om hindersprövning” (se 1—3 88). Detta är en kort och väl användbar benämning på vad som avses. Till

skillnad från vad som är fallet enligt GB (se 3 kap. 1 §) är uttrycket

hindersprövning inte präglat som teknisk term i det remitterade lagförstaget. Enligt lagrådets mening bör det lämpligen ske genom att den föreslagna — och något oegentliga — kapitelrubriken ”Prövning av äktenskapshinder” ersätts med ”Hindersprövning”.

1§

I första styckets första mening föreskrivs att äktenskap inte får ingås innan

det har prövats, om något hinder finns mot äktenskapet. Bestämmelsen är utformad så som om den avsåg att föreskriva ett äktenskapshinder (varom

föreskrifter upptas i 2 kap.). Det är emellertid inte fråga om ett sådant hinder. En mer adekvat formulering av den berörda meningen skulle enligt lagrådet vara: ”Innan äktenskap ingås skall prövas om äktenskapshinder

föreligger.”

4 kap. Lagrådet (Mannerfelt och Rydin):

Det nuvarande kapitlet om vigsel, 4 kap. GB, skiljer mellan tre former av vigsel: kyrklig vigsel inom svenska kyrkan, kyrklig vigsel inom annat

trossamfund och borgerlig vigsel. För dessa vigselformer föreskrivs delvis olika regler men på vissa viktiga punkter gäller gemensamma grundsatser

(se i sistnämnda hänseende 6 §, 8 § första och andra styckena samt 9 8). I remissprotokollet anges att förevarande kapitel i det remitterade lagförslaget motsvarar 4 kap. GB. Det sägs dock ha ”omdisponerats något”. Den gjorda omdisponeringen kan kort beskrivas på följande sätt. I 1—

3 §§ laborerar förslaget med ett enhetligt och allmänt övergripande vigsel-

begrepp. Vad som utmärker detta begrepp ges till känna i 2 och 3 §§. Av 278

pet. I paragrafens första stycke uppställs sålunda krav på kvinnans och Lagrådet mannens gemensamma närvaro vid vigseln, deras på vigselförrättarens 4 kap. AktB

fråga lämnade samtycke och vigselförrättarens förklaring att de därmed är

äkta makar. De angivna momentens kärnkaraktär kommer ytterligare till uttryck genom att det i andra stycket fastslås att, om något av de angivna

kraven har åsidosatts, rättsföljden i princip blir att förrättningen är ogiltig

som vigsel. Vidare föreskrivs — med föregripande av innehållet i 3 § — att samma rättsföljd inträder om vigselförrättaren inte var behörig att förrätta

”vigseln” (varför sistnämnda ord använts t bestämd form är oklart, jfr

motsvarande reglering i 4 kap. 9 § GB). Härefter ges i 3 § regler om vilka

som är behöriga att vara vigselförrättare och detta sker alltså fortfarande

med hänsyftning på det allmänna vigselbegreppet. Det föreslagna vigselka-

pitlets fortsättning (4—7 §§) gäller procedurfrågor som anses vara av lägre dignitet i så måtto, att fel i där angivna hänseenden inte föranleder att vigsel blir ogiltig. Av denna mer underordnade reglering framgår att de ovan angivna traditionella vigselformerna i realiteten fortfarande skall

utgöra grundstommen (se 6 § och, såvitt angår vigsel inom svenska kyr-

kan, även 4 §). Begreppen kyrklig vigsel och borgerlig vigsel har likväl

utmönstrats ur lagtexten i ÄktB.

Den föreslagna nya dispositionen av vigselkapitlet åsyftar, som framgår

av det anförda, inte att rättsligt upphäva skillnaderna mellan kyrklig och

borgerlig vigsel; de ursprungliga aspirationerna i den riktningen rönte ingen framgång i 1973 års lagstiftningsärende om partiella ändringar i GB

(prop. 1973:32 s. 71—73 och 101—105). Förslaget kan möjligen ha till syfte att framhäva, att lagstiftaren inte prioriterar någon av de olika former av vigsel som står till buds. En sådan neutral hållning intar redan gällande GB. Att den ena vigselformen (kyrklig vigsel) nämns före den andra

(borgerlig vigsel) kan uppenbarligen inte ses som någon prioritering, lika litet som när det gäller ordningsföljden mellan de skilda punkterna i försla-

gets 3 och 6 §§.

Enligt förslaget (3 §) blir var och en inom de fyra vigselbehöriga person-

kategorierna — präster inom svenska kyrkan, funktionärer inom andra

samfund med vigselrätt, lagfarna tingsrättsdomare och särskilt förordnade vigselförrättare — formellt behörig att förrätta vigslar över hela fältet. Man

får alltså den egenartade ordningen att i lag, stiftad av riksdagen, uttryckli-

gen ges behörighet t.ex. åt en frikyrkopräst eller tingsrättsdomare att förrätta vigsel enligt svenska kyrkans cermoniel och åt en präst inom svenska kyrkan att förrätta borgerlig vigsel. Att det synes vara förutsatt att

mera preciserade föreskrifter skall meddelas i administrativ ordning (jfr 6 § i förslaget) förtar inte det anmärkningsvärda i det föreslagna systemet.

Med den i remissen sålunda föreslagna generalfullmakten för envar vigselförrättare skall jämföras tankegången bakom nuvarande ordning enligt GB. Där förutsätts att vigselförrättare av viss kategori verkar endast

inom sitt revir (se 4 kap. 3 och 5 §& GB). Men för det fall att någon skulle

viga genom en förrättningstyp som faller utanför hans område har enligt gällande ordning, till skydd för brudparet, tillgripits nödlösningen att så-

dant övertramp inte skall medföra att vigsel blir ogiltig (4 kap. 9 § första 279

stycket GB, jfr NJA II 1916 s. 158). Från en sådan snäv reglering är det Prop. 1986/87: 1 långt till remissförslagets ordning med lagstadgad formell behörighet för Lagrådet alla kategorier av vigselförrättare att förrätta vigslar oavsett vilka vigsel- 4 kap. ÄktB

typer det är fråga om.

En annan aspekt som föranleds av remissförslaget är följande. Enligt gällande rätt får vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan rättslig verkan endast om regeringen har medgivit samfundet vigselrätt (4 kap. 2 8 GB). Bakom denna reglering ligger synsättet att religiösa ceremonier inom andra trossamfund än svenska kyrkan måste vara auktoriserade av regeringen för att de skall anses införlivade i rättssystemet (se SOU 1972:41 s. 145 nederst i vänsterspalt). Det remitterade förslaget innebär att denna ordning inte kommer att bli gällande såsom allmän grundsats utan endast som ett delrek visit i bestämmelsen om vad som krävs för att befattningshavare inom annat trossamfund än svenska kyrkan skall anses vigselbehörig (se 3 § 2 i förslaget). För övriga kategorier av vigselförrättare föreligger inte något hinder att förrätta vigsel enligt ffämmande trossamfunds ritual — vigseln duger enligt förslaget i den mån den uppfyller grundkraven i förslagets 2 §. Av det sagda framgår att den föreslagna omskrivningen av vigselkapitlet ' medför en del mindre lyckade konsekvenser. Några egentliga motiv för omarbetningen har inte anförts i remissprotokollet. Frågan synes inte heller ha tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkande. Det hade varit av värde med synpunkter i saken från skilda kyrkohåll. Ett enkelt och invändningsfritt alternativ är att överföra nuvarande 4 kap. GB — som inte synes ha medfört tillämpningssvårigheter — i väsentligen oförändrat skick till ÄktB. En annan möjlighet är att i moderniserad form överföra grundsatserna i 4 kap. GB till den nya balken. Detta låter sig lätt göra såsom kan illustreras med följande utkast till lagtext.

4 kap. Vigsel 18

Äktenskap ingås genom vigsel.

28 Kyrklig vigsel inom svenska kyrkan sker enligt föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan. Behörig att förrätta sådan vigsel är präst inom svenska kyrkan. Till vigseln får kvinnan och mannen välja den präst inom svenska kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

3§

Kyrklig vigsel kan äga rum även inom annat trossamfund än svenska kyrkan, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt. Sådan vigsel sker enligt den ordning som gäller inom samfundet. 280

Behörig att förrätta sådan vigsel är präst eller annan befattningshavare inom samfundet, som enligt intyg av länsstyrelsen är behörig.

Lagrådet

4 kap. AktB

4§

Borgerlig vigsel sker enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Behörig att förrätta sådan vigsel är lagfaren domare i tingsrätt och den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

5§

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning har skett. Hindersprövning som har skett mer än fyra månader före dagen för vigseln gäller inte. Utan intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av präst som tjänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

Om vigselförrättaren känner till att äktenskapshinder föreligger, får vigsel inte ske.

6§

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

Om vigseln inte har förrättats av någon som har behörighet att viga eller om det inte har gått till så som anges i 6 § första stycket, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt första stycket är ogiltig som vigsel får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem har avlidit, av arvinge till den avlidne.

8§

Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis om vigseln.

Som framgår återfinns i lagtextutkastet inte någon motsvarighet till 7 § andra meningen i det remitterade förslaget. Där sägs att regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över vigslar (bestämmelsen torde avse endast borgerliga vigslar, jfr 4 kap. 8 § fjärde stycket andra meningen GB). Sådan rätt för regeringen torde följa direkt av 8 kap. 13 § regeringsformen och något särskilt riksdagens bemyndigande i lag behövs således inte. Om en bestämmelse i ämnet skulle anses önskvärd, skulle den kunna utformas som en erinran t.ex. enligt följande: "Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall föras över borgerliga vigslar.” En sådan föreskrift skulle i lagtextutkastet ovan kunna tas in som en andra mening i 8 §.

Wahlgren:

Lagrådet

Föreskrifterna i detta kapitel om vigsel är såvitt framgår av lagrådsremis-

4 kap. AktB

sen inte avsedda att medföra några större ändringar i sak i förhållande till

de nu gällande bestämmelserna i 4 kap. GB. Omedelbart framträder emel-

lertid att den lagtext som lagrådsremissen innehåller inte uttryckligen

nämner de båda enligt 4 kap. I $ GB förekommande formerna av vigsel,

nämligen kyrklig och borgerlig vigsel. Skillnaden mellan kyrklig och borgerlig vigsel — vad den än må betyda från rättslig synpunkt, varom mer i

det följande — är emellenid inte utplånad genom det remitterade förslaget.

Den kommer i stället till synes genom de olika procedurregler för de båda

olika vigselformerna som förutsätts skola tillämpas med stöd av 4 kap. 6 §i förslaget.

Med det grepp som i det remitterade förslaget sålunda tagits i denna fråga accentueras ytterligare några oklarheter som vidlåder redan gällande

lagstiftning i vad avser följderna av formfel vid vigselförrättningen och som

skall beröras strax i det följande. En vigsel — och detta gäller såväl kyrklig som borgerlig vigsel — är enligt

4 kap. 9 3 första stycket GB utan verkan, om den inte förrättats av någon,

som äger behörighet att viga, eller om därvid inte så tillgått, som är föreskrivet i 8 § andra stycket. Däremot skall en vigsel inte anses ogill på den grund att eljest inte så förfarits som är sagt i 8 § eller vigselförrättaren

överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning ej föregått. I nämnda 8 § stadgas såvitt här är av intresse att vid vigseln mannen och kvinnan skall, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för äkta makar (andra stycket). Paragrafen innehåller härjämte stadgandet att i övrigt gäller, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrko-

handboken eller andra föreskrifter som meddelas av kyrkomötet, vid vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser som meddelas av regeringen (tredje stycket). Den som förrät-

tat kyrklig vigsel skall ofördröjligen ge makarna bevis därom. Vid borgerlig vigsel föres särskilt protokoll enligt föreskrifter som meddelas av regering-

en (fjärde stycket). I fråga om behörigheten att förrätta vigsel följer av GB endast att

mannen och kvinnan får til! vigsel inom svenska kyrkan välja den präst

inom kyrkan de själva önskar och som är villig att viga. Frågan om

behörighet att förrätta vigsel regleras i övrigt av författningar som tagits

utan riksdagens medverkan.

Av det anförda framgår att vissa huvudförutsättningar måste vara upp-

fyllda för att en vigsel inte skall anses ogiltig. Dessa huvudförutsättningar är sammanfattningsvis: att vigselförrättaren äger behörighet att viga, att de båda tilltänkta makarna samtidigt är närvarande inför vigselförrättaren, att

de på dennes fråga skall avge sitt ja och samtycke till äktenskapet samt att de därpå av honom förklaras för äkta makar. En modifikation beträffande rättsföljderna vid bristande behörighet hos vigselförrättaren föreligger redan i gällande lagstiftning i och med bestäm-

melsen i 4 kap. 9 § första stycket GB att vigsel inte skall anses ogill på den

grund att vigselförrättaren överskridit sin behörighet. Denna bestämmelse Prop. 1986/87-1 är förestavad av intresset att inte riva upp bestående äktenskap på grund Lagrådet

av andra formfel än sådana av synnerlig betydelse (NJA II 1916 s. 158). 4 kap. ÄktB

Som godtagbara behörighetsöverskridanden har i förarbetena till bestämmelsen nämnts det fallet att en präst inom svenska kyrkan viger dem, som

ej är berättigade till statskyrklig vigsel, och det fallet att en borgerlig vigselförrättare viger utom sitt tjänstgöringsområde (NJA II 1916 s. 158). Andra fall av behörighetsöverskridande har inte närmare berörts, sannolikt därför att de inte ansetts ha så stor praktisk betydelse. Så t.ex. finns

inte diskuterat det fallet att en präst inom svenska kyrkan eller annat trossamfund med behörighet att förrätta kyrklig vigsel skulle ha förrättat en borgerlig vigsel.

Enligt det remitterade förslaget (4 kap. 2 § andra stycket) är en förrättning ogiltig som vigsel. om inte vid förrättningsakten kvinnan och mannen samtidigt varit närvarande och var för sig på fråga av vigselförrättaren givit till känna att de samtyckt till äktenskapet samt vigselförrättaren därefter

förklarat att de är makar. Vidare är förrättningen ogiltig som vigsel om vigselförrättaren inte var behörig att förrätta vigseln. Av motivuttalanden torde få anses framgå att någon avgörande skillnad i sak beträffande förutsättningarna för vigsels ogiltighet inte är åsyftad i förhållande till

gällande ordning. Här bör emellertid observeras att i lagrådsremissens författningstext saknas motsvarighet till nyss avhandlade bestämmelse i 4 kap. 9 § första stycket GB, nämligen att vigsel inte skall anses ogill på den grund att vigselförrättaren överskridit sin behörighet.

Behörig att vara vigselförrättare är enligt det remitterade förslaget

(4 kap. 3 §) I. präst i svenska kyrkan. 2. präst eller annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller befattningshavarens behörighet, 3. lagfaren domare i tingsrätt, samt 4. den som länsstyrel-

sen har förordnat till vigselförrättare. Av förslaget (4 kap. 6 §) följer vidare

att vid vigsel vissa procedurregler skall iakttas. Dessa procedurregler är olika vid olika fall. Vidare skall, om vigseln förrättas av en präst i svenska kyrkan, gälla föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan (4 kap. 6 § 1). Förrättas vigseln av en präst eller någon annan i ett annat trossamfund än svenska kyrkan, skall den ordning tillämpas som gäller inom detta samfund (4 kap. 6 § 2). I andra fall än de här

nämnda skall de föreskrifter gälla som regeringen meddelar.

Av den här lämnade redogörelsen för vad det remitterade förslaget innehåller i fråga om behörighet för vigselförrättare och vigsels ogiltighet

till följd av bristande behörighet hos vigselförrättare framgår att det råder oklarhet i frågan huruvida det bör vara någon skillnad i rättsföljd mellan

fall av obehörighet hos vigselförrättaren och fall där denne visserligen inte varit helt obehörig att viga men överskridit sin behörighet. Det remitterade förslagets formulering ”var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vig-

seln” leder nämligen lätt till tolkningen att även behörighetsöverskridan-

den skulle kunna medföra vigselns ogiltighet. Som tidigare nämnts ger emellertid motivuttalanden vid handen att någon skillnad mellan det remitterade förslaget och nuvarande ordning i detta hänseende inte är åsyftad. 283

En avgörande fråga i detta sammanhang synes mig vara huruvida det finns anledning att i ÄktB uppta regler om skillnad mellan kyrklig och Lagrådet borgerlig vigsel. Det remitterade förslaget har i olikhet mot nuvarande 4 kap. AktB ordning inget huvudstadgande i saken men måste som tidigare nämnts till följd av reglerna om ogiltighet vid bristande behörighet hos vigselförrättare och föreskrifterna om olika procedurer i 4 kap. 6 § ändå anses upprätthålla

en sådan skillnad. Utgångsläget i denna diskussion synes vara den sedan länge antagna ståndpunkten att ett bestående äktenskap inte utan synnerliga skäl bör ogiltigförklaras på grund av formfel. Denna ståndpunkt torde för övrigt

väga ännu tyngre i våra dagar än tidigare, eftersom många viktiga rätts-

verkningar som följer av ett äktenskap anses böra inträda även vid fall av

samlevnad utanför äktenskapsformen. Det primära intresset av att förklara

ett äktenskap ogiltigt till följd av formfel torde närmast förefinnas hos

parterna själva. Samhällets intresse härav synes numera praktiskt taget

försvunnet.

Emellertid torde inte kunna bortses från de återverkningar som äkten-

skapslagstiftningen har i internationellt hänseende. Sverige är bundet av

konventioner på äktenskapsrättens område. Dessutom finns ett intresse av

att äktenskap, som ingås här i landet, blir erkända också utomlands. Formkraven måste därför anpassas med tanke även på dessa internationella förhållanden. Ett lämpligt och praktiskt sätt att lösa det nu diskuterade problemet synes mig vara att såsom till synes skett i lagrådsremissens lagtext upphä-

"va skillnaden mellan kyrklig och borgerlig vigsel. I 4 kap. 3 § kunde således som skett i det remitterade förslaget tas in regler av innehåll att behörig att vara vigselförrättare är präst I svenska kyrkan, lagfaren domare i tingsrätt samt den i övrigt som på grund av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (ev. länsstyrelsen) förordnats till vigselförrättare. Vidare torde 4 kap. 6 § kunna omredigeras så att däri föreskrivs att vid vigsel gäller i övrigt, om vigseln förrättas inom svenska kyrkan, föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, och i andra fall de föreskrifter som regeringen meddelar. Den lagtekniskt upprätthållna skillnaden här mellan vigslar inom svenska kyrkan å ena sidan och övriga fall å den andra är motiverad endast av konstitutionella skäl, dvs. kravet på riksdagens och kyrkomötets medverkan i vad avser procedurer inom svenska kyrkan. Som strax skall

framgå får den här berörda skillnaden ingen äktenskapsrättslig effekt. Behörighetsfrågan torde kunna få sin lösning på det sättet att den föreslagna regeln i 4 kap. 2 § andra stycket uttryckligen förklaras avse endast det fallet att den som förrättade vigseln helt saknade behörighet att förrätta vigslar. I tydlighetens intresse bör då det i stycket förekommande ordet

vigseln i bestämd form bytas ut mot det obestämda uttrycket vigsel.

Den här av mig skisserade lösningen innebär en viss saklig ändring i förhållande till gällande rätt. I praktiken torde dock denna ändring sakna betydelse.

5 kap.

Lagrådet

Lagrådet:

5 kap. ÄktB

Lagrådet vill här erinra om att ovan under 1 kap. 5 § föreslagits att i

förevarande kapitel intas en ytterligare paragraf, 6 §.

I och 2 8§ Med hänvisning till vad lagrådet har anfört vid 2 kap. 1 § föreslås att i

förevarande 5 kap. 1 § orden ”hans eller hennes” utbyts mot ”den makens” (jfr lydelsen enligt 11 kap. 1 & GB) och att i 2 § orden ”han eller

hon” ersätts med ”denne”.

3§

I förevarande paragraf, som i det väsentliga motsvarar vad som nu gäller enligt 11 kap. 3 § GB, anges i första meningen att betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens ”ansökan” om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Av skäl som lagrådet utvecklar under 14 kap. 4 § bör ordet ansökan i meningens senare led utbytas mot det i den nuvarande bestämmelsen använda ordet "yrkande".

I den föreslagna paragrafens andra och tredje meningar behandlas verkan av att en av makarna efter minst sex månaders betänketid "begär dom på äktenskapsskillnad resp. verkan av att sådan dom inte ”begärts”

inom ett år från betänketidens början. I gällande lydelse används i stället

uttrycket "framställer särskilt yrkande därom”. Att man i gällande rätt använt sistnämnda uttryck såsom teknisk term sammanhänger med att det nu — liksom också enligt remissförslaget — förutsätts att det i ett äkten-

skapsskillnadsmål framställs två yrkanden om äktenskapsskillnad vid

skilda stadier i processen (se härom prop. 1973:32 s. 142). Den tekniska

termen ”framställer särskilt yrkande därom” för att klargöra när man har att göra med ett skillnadsyrkande i det senare skedet av målet har sitt värde, och lagrådet föreslår därför att uttryckssättet används i paragrafens

andra mening i stället för orden ”begär det” och att tredje meningen

får inledas med orden: ”Har sådant yrkande inte framställts inom ett år —- —- —.” Detta framstår som så mycket mer befogat som man i det remitte-

rade förslaget i andra sammanhang (14 kap. 10 § och 11 3 andra stycket)

behållit termen ” särskilt yrkande”. Utöver det sagda är att i anslutning till förevarande lagrum fästa upp-

märksamhet vid dess samband med det i balkförslaget flerstädes förekom-

mande uttrycket ”den tid då ett mål om äktenskapsskillnad pågår” vilket uttryck i förslagets 9 kap. 9 § getts en särskild definition. Under sist-

nämnda paragraf får lagrådet anledning att diskutera det citerade uttrycket. Redan här finns dock anledning att, med hänsyn till frågans betydelse för förevarande paragraf men även för att ge ett visst underlag för den kommande diskussionen under 9 kap. 9 § i förslaget, anföra några syn-

innebörden av att ett mål ”pågår” (är anhängigt) i 9 kap. 9 §:s mening. Lagrådet

Startpunkten för betänketiden blir enligt förevarande paragraf — i över- 5 kap. AktB ensstämmelse med gällande rätt — den tidpunkt då gemensam ansökan inges eller då en makes (ursprungs-) yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Startpunkten enligt 9 kap. 9 § i förslaget — som blir utslagsgivande för det viktiga valet av bodelningsregler och för makes

arvsrätt enligt förslaget till 3 kap. 10 § ärvdabalken (ÄB) — är den tidpunkt

då talan väcks, dvs. när gemensam ansökan eller, i stämningsfallen, stämningsansökan inges eller eljest inkommer (13 kap. 4 § tredje stycket

rättegångsbalken — RB). I stämningsfallen blir det alltså en olikhet. Att

startpunkten i förevarande paragraf förlagts senare i stämningsfallen får

anses naturligt; betänketid för den stämde maken bör ju inte anses inledd förrän han formellt fått kännedom om att han har något att ”betänka”.

Men det finns anledning att observera att om make — kärande eller svaran-

de — råkar avlida under tiden mellan stämningsansökningens inkomstdag

och dess delgivning 9 kap. 9 § i förslaget slår till, med konsekvensen bl.a. att den efterlevande blir utan arvsrätt. Det bör påpekas att i arvshänseende redan gällande rätt har den nu angivna innebörden. Det föreliggande försla-

get får tilläggseffekten att sådant dödsfall som nu nämnts föranleder att vid

bodelning de för skillnadsfall givna reglerna blir tillämpliga i stället för dödsfallsreglerna (se remissförslaget 9 kap. 8 § första stycket).

Vad angår betänketidens slutpunkt är att anföra följande. Döms efter särskilt yrkande till äktenskapsskillnad uppkommer givetvis inga problem

såvitt nu är i fråga. Detsamma blir fallet om betänketiden utlöper utan att särskilt yrkande framställts; frågan om skillnad är då, liksom enligt gällande rätt, förfallen. Om målet slutar med avvisnings- eller avskrivningsbeslut, skall betänketiden också upphöra enligt remissförslaget som härutinnan helt anknyter till gällande rätt. Av intresse är då att konstatera vad

gällande rätt innebär. Klart besked härom ges i 1973 års lagstiftnings förarbeten (prop. 1973:32 s. 312) såvitt gäller avvisningsbeslut. Enligt vad som där uttalades av lagrådet — utan gensägelse under lagstiftningsärendets fortsatta behandling — fortlöper betänketiden under prövning i högre

rätt. Slutpunkten är alltså när avvisningsbeslutet vinner laga kraft. Tydligt

är att samma ordning gäller för det fall att äktenskapsmålet avskrivs efter

återkallelse. Detta framgår av att man, med hänvisning till regleringen i

11 kap. 3 & GB, i samma kap. 6 § och 13 kap. 2 § samt 3 kap. 8 § ÄB

använde formuleringar som, bortsett från situationen då skillnadsfrågan förfallit, angav vissa rättsverkningar av just att talan (målet) var anhängig(-1). Ett mål är i avskrivningsfall otvivelaktigt anhängigt intill dess

avskrivningsbeslutet har vunnit laga kraft (jfr JO:s ämb.ber. 1965 s. 58).

Detta processuella förhållande rubbas inte av att, efter avskrivningsbeslut

med anledning av återkallelse, den återkallande parten har ytterst små

möjligheter att i högre rätt få återta sin återkallelse och få avskrivningsbe-

slutet undanröjt (se NJA 1978 s. 55, jfr SvIT 1982 s. 99).

Det här anförda torde utvisa att såvitt angår betänketidens slutpunkt ingen förändring i förhållande till gällande rätt sker. något som remisspro-

tokollet eller betänkandet inte heller antyder. Det angivna förhållandet har

varit värt att påpeka för betänketidens del, eftersom remissförslagets 9 kap. 9 § för andra fall än betänketidens slut anvisar en annan slutpunkt för Lagrådet avvisnings- och återkallelsefallen, nämligen beslutsdagen. Som redan har 6 kap. AktB antytts återkommer lagrådet till detta spörsmål under 9 kap. 9 8.

6 kap. Lagrådet: Som framgår i det följande vid 14 kap. 16 § föreslår lagrådet att i 6 § i förevarande kapitel skall upptas ett andra stycke.

2, 5 och 7 §§ Under åberopande av vad som sagts vid 2 kap. 1 § får lagrådet föreslå att i förevarande 2 § orden ” hans eller hennes” ersätts med ”den makens” och orden ”han eller hon” med ”den maken”, att i 5 § orden ”honom eller henne” utbyts mot ”den maken” samt att i 7 § orden ”han eller hon” på två ställen ersätts med ”den maken”.

118 Lagrådet vill beträffande denna paragraf hänvisa till vad som sägs nedan vid 14 kap. 16 §.

7 kap. Lagrådet: I och 2 §§ I förevarande 1 § stadgas att varje makes egendom indelas i giftorättsgods och enskild egendom. Vad som närmare bestämt menas med giftorätt anges inte (jfr 6 kap. 1 § första stycket GB). Någon definition av giftorättsbegreppet torde inte heller vara alldeles nödvändig. Det synes tillräckligt att det, såsom enligt lagförslaget, framgår vilken egendom som tillhör den ena eller den andra av de båda angivna kategorierna och vilken betydelse indelningen har.

Utformningen av 1 § inger föreställningen att en make alltid har såväl giftorättsgods som enskild egendom. Detta är likväl ingalunda fallet och torde i praktiken inte ens vara det vanliga (jfr bet. s. 219, 544 f och 579 ff). Normalt utgör makars egendom giftorättsgods och detta är också utgångspunkten för egendomsregleringen. Enligt lagrådets mening skulle detta komma bättre till uttryck, om förevarande 1 § i stället gavs följande lydelse: ”En makes egendom är giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.” Med denna utformning av I $ bör första stycket i förevarande 2 § utgå.

Om första stycket i 2 § enligt det remitterade förslaget såsom lagrådet har förordat utgår, skall hänvisningen i paragrafens tredje stycke till andra 287

också i 7 kap. 5 § fjärde stycket och 11 kap. 7 § första stycket i förslaget. Lagrådet Det är att notera att remissförslagets uppdelning i giftorättsgods respek- 7 kap. ÄktB

tive enskild egendom medför att det inträder en viss förändring i förhållande till gällande rätt. Detta gäller i fråga om sådan egendom som nu enligt

11 kap. 6 & GB (jfr även 9 kap. 3 GB såvitt angår boskillnadsfall) är

enskild. Enligt remissförslaget blir däremot sådan egendom som make

förvärvar efter det att talan om äktenskapsskillnad väckts i princip giftorättsgods även om målet leder till äktenskapsskillnad eller make avlider under målets gång. Men egendomen blir en säregen art av giftorättsgods ity

att den inte skall ingå i bodelningen. Denna skall ju enligt 10 kap. I $ andra stycket i remissförslaget ske med utgångspunkt i egendomsförhållandena

den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes respektive dödsdagen i fall som närmare anges i paragrafen. Lagrådet har hyst viss tveksamhet inför fenomenet att det enligt 7 kap.

skulle existera giftorättsgods som i följd av 10 kapitlets reglering likväl inte

skall ingå i bodelning. Även om detta är något av en skönhetsfläck uppstår

det, såvitt lagrådet kunnat finna, inte några praktiska olägenheter av denna lagtekniska konstruktion. Något ändringsförslag i berörd del framläggs därför inte. En ytterligare aspekt på fenomenet giftorättsgods som inte

skall ingå i bodelning har lagrådet dock att anföra under 11 kap. 4 § tredje

stycket, i vilket lagrum förslagsskrivaren har trampat i sin egen fälla: där avsedda försäkringar är ju enligt förslagets begreppsbildning giftorättsgods men har enligt förslagets avfattning setts som icke-giftorättsgods. Beträffande 7 kap. 2 § vill lagrådet ytterligare anföra följande. I 11 kap. 7§ första stycket ÄktB finns bestämmelser om den s.k.

övertaganderätten. Denna är en rätt för den make som bäst behöver

makarnas gemensamma bostad eller bohag att vid bodelning få denna

egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning.

Övertaganderätten kan enligt stadgandet omfatta även egendom som är den andra makens enskilda egendom, såvida egendomen inte är enskild enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4 i remissförslaget. Enskild egendom enligt nämnda bestämmelser är egendom som erhållits i gåva av någon utomstående med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda (punkt 2), egendom som erhållits genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda (punkt 3) samt egendom som ärvts och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens

enskilda (punkt 4). Till reglerna om övertaganderätt i 11 kap. 7 § första stycket ansluter sig regler om s.k. rådighetsinskränkning i 7 kap. 5 §. Rådighetsinskränkning-

en innebär att make inte får förfoga över sådan egendom som är underkas-

tad inskränkningsbestämmelserna utan den andra makens samtycke. Från rådighetsinskränkning är dock enligt 7 kap. 5 § fjärde stycket undantagna

bostad och bohag som är enskild egendom enligt nyssnämnda bestämmelser i detta kapitels 2 § andra stycket 2—4 enligt remissförslaget.

En fråga som i förevarande sammanhang inställer sig gäller behandling-

en av sådan egendom som utgör ersättningsegendom för enskild egendom av det slag som här avses. Enligt 7 kap. 2 § andra stycket 5 är sådan 288

ersättningsegendom också enskild egendom,.öm inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken den ursprungliga egendomen Lagrådet

är enskild. Den i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket 7 kap. AktB

föreslagna lagtextens lydelse ger: vid-handen att ersättningsegendom inte i

något fall utesluts från övertaganderätt. Av vissa motivuttalanden att döma synes dock tveksamhet råda i detta hänseende. Under 7 kap. 5 § fjärde

stycket sägs beträffande enskild egendom som avses 1 7 kap. 2 § andra stycket 2—4 att, om sådan egendom bytts ut mot annan, den dock bör vara

underkastad rådighetsinskränkningarna, om inte annat framgår av villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligt 11 kap. 7 § första stycket ÄktB.

heter det vidare, föreligger nämligen övertaganderätt beträffande ersätt-

ningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet.

Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att innebörden av 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket är avsedd att vara den att endast sådan ersättningsegendom som enligt gåvohandling eller testamente uttryckligen förklarats skola vara undantagen från övertaganderätt skall omfattas av undantagsregleringen.

Lagrådet vill först anmärka att den avsedda innebörden ej framgår av

lagtexten. Om förslaget i sak skall vidhållas, måste jämkningar ske.

I sakligt hänseende anser lagrådet att en reglering med den innebörd som sålunda förklarats böra gälla kan ge upphov till misstag av ett slag som strax skall beröras.

Skälet till att lagrådsremissen — i olikhet med vad familjelagssakkunniga förde fram (se 11 kap. 7 § i bet. s. 22) — har från övertaganderätt tagit undan egendom som är enskild på grund av villkor från utomstående är

hänsynstagande till givares och testators vilja (rem. prot. avsnitt 2.4.6).

Sävitt lagrådet kan bedöma torde emellertid testators tystnad i ett fall som det i nyssnämnda exempel angivna inte utan vidare kunna tolkas som att

han är införstådd med att enskild substitutegendom skall vara underkastad övertaganderätt.

Så torde man inte heller böra uppfatta remissförslaget med den innebörd som det enligt det nyss anförda avses skola ha. Fastmera synes det förhålla sig så att en avvägning däri skett mellan en givares eller testators intresse i normalfallet å ena sidan och det sociala skyddsintresset å den andra. Denna avvägning får emellertid till följd att en givare eller testator i varje situation där en klausul om enskild egendom blir aktuell nödgas ta särskild ställning till vad som skall gälla i fråga om övertaganderätten till eventuell substitutegendom, med ty åtföljande rådighetsinskränkning däri. Om en sädan givare eller testator uttryckligen föreskriver att övertaganderätt

skall vara utesluten, blir hans vilja respekterad enligt det remitterade förslaget. Ger han ingen särskild föreskrift, blir substitutegendomen föremål för övertaganderätt och rådighetsinskränkning. Enligt vad nyss anförts

torde man inte kunna utgå från att en givares eller testators tystnad på

denna punkt alltid innebär att han har avsett att substitutegendomen skall

omfattas av övertaganderätten. Den kan bero på ett förbiseende av kravet på särskild föreskrift om övertaganderätten i vad gäller just substitutegendomen. Därför kan uppkomst av övertaganderätt och rådighetsinskränk-

19 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

ningar på grund av misstag inte uteslutas. Den i lagrådsremissen föreslagna

lösningen innebär sälunda i princip att ett socialt skyddsintresse får tillgo- Lagrådet

doses, inte så mycket kanske mot en tredje mans intresse som med risk för 7 kap. AktB att det sker på bekostnad av hans bristande insikter i fråga om lagstiftningens innehåll. Med beaktande av faran för att givare och testatorer inte sällan kan råka ut för förbiseende av här avsett slag synes den i lagrådsremissen valda lösningen mindre tilltalande.

För att undvika misstag av det slag som här angivits synes frågan om övertaganderätt till substitutegendom böra få en annan lösning än den som valts i det remitterade förslaget. Den lösning som bäst skulle tillgodose det sociala skyddsintresset skulle vara att helt utesluta möjligheten till förordnande om övertaganderätt i fråga om substitutegendom. Denna linje innebär ett åsidosättande av principen att tredje mans vilja skall respekteras. Den kan dock motiveras av att intresset av att viljan respekterades här måste anses som uttunnat. Vill man upprätthålla principen, bör man emel-

lertid av de skäl som lagrådet anfört i det föregående ta konsekvensen av

den presumtion angående viljans innebörd som avses skola gälla i fråga om substitutegendomens rättsliga natur i övrigt. En sådan ordning torde inte leda till ett uppoffrande av beaktansvärda skyddsintressen.

Lagrådet får sålunda med hänsyn till det anförda föreslå en ordning enligt vilken substitutegendomen på alla punkter — således även beträffande övertaganderätt och rådighetsinskränkningar — får följa reglerna för huvudegendomen om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling

varom fråga är. Lagrådets förslag på denna punkt föranleder först och

främst ändringar i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket i det remitterade förslaget. Förslag till ett utförande av dessa ändringar kommer att lämnas vid nämnda paragrafer.

Redan under förevarande 7 kap. 2 § bör emellertid tas upp följande ändringsförslag, som är motiverat av lagrådets förslag till ändring i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket. Eftersom sådan egendom som är substitut för egendom vilken är enskild på grund av äktenskapsförord alltid skall vara underkastad övertaganderätt, synes lämpligt att behandla denna substitutegendom för sig tillsammans med huvudegendomen enligt förevarande paragrafs andra stycke eller, om vad lagrådet föreslagit inledningsvis vid denna paragraf vinner bifall. dess första stycke, punkt 1.

Punkten kan då få lydelsen: ”1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild och vad som har trätt i stället för sådan egendom, om inte annat har föreskrivits i äktenskapsförordet”. Som en följd härav bör i punkt 5 i samma stycke hänvisningen i stället ske till 2-4”. Genom det nu behandlade förslaget till ändring i förevarande 2 § kan de

av lagrådet föreslagna ändringarna i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap.

5 § fjärde stycket ske på ett enkelt sätt genom enbart en hänvisning till de punkter i förevarande paragrafs enligt lagrådets förslag första stycke som

blir aktuella, nämligen punkterna 2—5.

3§ Prop, 1986/87:1 Lagrådet

Av paragrafens första stycke första meningen framgår att äktenskapsför-

7 kap. ÄktB ord i ett första led får gå ut endast på att egendom, som eljest skulle vara giftorättsgods, i stället skall vara enskild. Enligt andra meningen i samma

stycke kan sedermera beträffande den egendom som åsyftas med det första