RH 1993:70

Genom gåvobrev överlät P.W. 1/4 av fastigheten Igelösa 16:1 till det som stiftelse etiketterade Transpersonella institutet. Stiftelsens ändamål angavs bl.a. vara att främja medvetenheten om jordens och mänsklighetens grundläggande samhörighet. Hur stiftelsens ändamål skulle tillgodoses fanns inte angivit i stiftelseurkunden.

Skattemyndigheten i Malmöhus län (1991-06-28) fann att institutet var gåvoskattepliktigt och anförde: En förutsättning för skattefrihet enligt doktrin och enligt rättsfallet från hovrätten för Västra Sverige, Ö 347/88, är att det finns garantier för att stiftelsens styrelse jämte suppleanter skall utses av en och samma person. Detta innebär enligt skattemyndighetens mening att det inte föreligger tillräckliga garantier för att stiftelsens tillgångar huvudsakligen kommer att användas på ett sätt som berättigar till skattefrihet.

Transpersonella institutet anförde besvär och yrkade att hovrätten skulle upphäva skattemyndighetens beslut.

Kammarkollegiet bestred ändring och anförde bl.a.: Kollegiet anser att stiftelsen inte styrkt att ändamålet är av sådan allmännyttig karaktär att skattefrihet enligt 38 § AGL skall åtnjutas. Beträffande frågan om det föreligger tillräckliga garantier att ändamålet skall uppfyllas finner kollegiet att enbart det förhållandet att styrelseledamöterna skall utses av D.L. ej kan anses diskvalificerande. Däremot saknas utredning om i vilka former verksamheten skall bedrivas och hur ändamålet skall uppfyllas. Kollegiet finner på grund härav att stiftelsen inte visat att det föreligger tillräckliga garantier för att ändamålet skall uppfyllas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-07-31, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och t.f. hovrättsassessorn Lena Juhlin) undanröjde skattemyndighetens beslut och visade målet åter till myndigheten för erforderlig behandling. Hovrätten anförde: I målet har skattemyndigheten utgått ifrån att Transpersonella institutet som stiftelse äger behörighet som part. Det råder betydande osäkerhet om det verkligen är fallet. Kammarkollegiet har varit inne på frågor av detta slag. I målet saknas tillfredsställande utredning om att Transpersonella institutet vid tiden för gåvan var en stiftelse eller annat rättssubjekt och därmed var ett skattesubjekt. Denna brist i utredningen kan inte avhjälpas i hovrätten. Målet bör därför visas åter till skattemyndigheten.

Hovrättsrådet Lennart Frii tillade för egen del:

I lagen om tillsyn av stiftelser återfinns den enda definitionen i svensk lag av begreppet stiftelse. Enligt lagens inledande paragraf föreligger en stiftelse, om "någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet förutvarande tjäna ett bestämt ändamål".

Formellt sett är det två olika rättshandlingar av stiftaren som konstituerar en stiftelse i tillsynslagens mening: ett förordnande (stiftelseförordnandet) och en förmögenhetsdisposition. Förordnandet skall innefatta en viljeförklaring från stiftarens sida att för visst ändamål bilda en självständig förmögenhet av egendom som han tillskjuter själv. Vidare skall förmögenhetsdispositionen, om den sker när stiftaren är i livet, i vart fall innebära att stiftaren - gentemot den eller dem som åtagit sig att ta hand om och verka för stiftelsen - har avgett en bindande utfästelse att överlämna egendomen. En stiftelse kan dock inte anses bildad förrän dess företrädare enligt den av stiftaren avgivna utfästelsen har rätt att påfordra att egendomen överlämnas.

Någon viss form behöver inte iakttas för ett stiftelseförordnande, även om det många gånger kan vara lämpligt att det sker skriftligen. Inte heller i fråga om förmögenhetsdispositionen följer av stiftelserättsliga regler några krav på viss form. När stiftelsen bildas medan stiftaren är i livet, är förmögenhetsdispositionen normalt att betrakta som en gåva och följer de regler som gäller vid denna rättshandling. Det innebär att krav på viss form kan följa av regler i annan lagstiftning, t.ex. reglerna i jordabalken om överlåtelse av fast egendom.

Ändamålet med en stiftelse får utläsas av de föreskrifter som stiftaren har lämnat beträffande användningen av stiftelsens tillgångar. I en ändamålsbestämning ingår vanligen tre skilda moment: syfte, verksamhetsföremål och destinatärkrets. Syftet anger det område stiftelsen skall verka inom eller det behov den skall främja. De två andra momenten, verksamhetsföremålet och destinatärkretsen, bestämmer närmare på vilket sätt stiftelsen skall tillgodose sitt syfte respektive vilka krav som måste vara uppfyllda för att någon skall kunna bli gynnad av stiftelsen. Samtliga dessa moment behöver visserligen inte anges uttryckligen. Men ändamålsangivelsen måste under alla förhållanden ha en viss bestämdhet för att en giltig stiftelse skall anses föreligga. Annars skulle det kunna uppstå problem vid verkställigheten av stiftelseförordnandet. Förordnanden utan bestämt ändamål betraktas därför som ogiltiga. T.ex. förordnanden till förmån för välgörande ändamål i största allmänhet godtas inte.

Även om föreskrifterna om ändamålet har erforderlig bestämdhet, kan det följa av allmänna rättsgrundsatser att stiftelseförordnandet är ogiltigt. En förutsättning är sålunda att ändamålet över huvud taget är möjlig att genomföra. Den omständigheten att det inte omedelbart går att tillgodose ändamålet i fråga anses emellertid inte påverka förordnandets giltighet. Om t.ex. den förmögenhet som har anslagits till en avkastningsstiftelse inte lämnar tillräcklig avkastning för att tillgodose ändamålet, får förmögenheten så att säga växa till sig. Endast om det framstår som helt omöjligt att någonsin kunna tillgodose ändamålet med den anslagna förmögenheten, bör stiftelseförordnandet bedömas som ogiltigt.

Det förhållandet att skattemyndigheten inte drivit en mera aktiv processledning i frågan om det som stiftelse etiketterade Transpersonella institutet utgjort ett rättssubjekt innefattar sådant grovt rättegångsfel, vilket ovillkorligen skall föranleda undanröjande och återförvisning till skattemyndigheten. Regleringen om återförvisning har främst motiverats av domstolsdisciplinära skäl, men har även motiverats av utredningsskäl samt av instansordningens princip.

Enligt min bedömning är det nära nog ställt utom allt tvivel att vederbörlig skattemyndighet vid sin återupptagna behandling omgående kommer att finna att Transpersonella institutet - utifrån civilrättsliga utgångspunkter - inte är en stiftelse eller annat rättssubjekt. Därmed är ju även den som gåva etiketterade rättshandlingen ogiltig.

Mot denna bakgrund kan det - utifrån praktiskt anlagda utgångspunkter - tyckas vara välbetänkt att jag skulle föreslå att hovrätten underlåter att återförvisa och själv företager erforderlig prövning. Detta i likhet med t.ex. Högsta domstolens prövning i NJA 1980 s. 29. Som vår främste processualist, Lars Welamson, funnit är sådant tillvägagångssätt otvivelaktigt praktiskt men att det går - för att använda dennes subtila formuleringskonst - knappast helt fritt från formella betänkligheter (se SvJT 1982 s. 586).

Avslutningsvis vill jag erinra om att skattemyndigheten enligt bestämmelserna i 52 och 53 §§ arvs- och gåvoskattelagen kostnadsfritt skall återbetala erlagd skatt. Hovrättens nu förevarande beslut skall, som framgår av nyssnämnda reglering, omgående översändas till skattemyndigheten.

Målnummer Ö 237/92