RH 1993:86

Sedan ett aktiebolag den 21 mars 1991 hos en bostadsrättsförening påkallat tillämpning av ett skiljeavtal och skiljenämnd konstituerats, medgav parterna skiljemännen vissa förlängningar av tiden för meddelande av skiljedom. Senast medgavs förlängning till den 30 september 1992. Därefter begärde skiljemännen den 31 augusti 1992 hos parterna förlängning till mitten av december 1992. Begäran medgavs av föreningen men inte av bolaget.

Vid tingsrätten yrkade föreningen att tiden för det mellan parterna pågående skiljeförfarandet skulle förlängas till den 15 december 1992.

Stockholms tingsrätt (1992-10-02, chefsrådmannen Håkan Julius, rådmannen Ingrid Forsström och tingsfiskalen Marianne Nilsson) avvisade yrkandet och yttrade:

Enligt 18 § första stycket lagen (1929:145) om skiljemän får parterna bestämma viss tid inom vilken skiljedom skall meddelas. Har parterna inte föreskrivit någon sådan tid gäller, enligt bestämmelserna i andra stycket och såvitt nu är av intresse, att skiljedomen skall meddelas inom sex månader från den dag då skiljeavtalets tillämpning påkallades. Denna tid får efter ansökan förlängas av tingsrätten om det finns särskilda skäl, dock inte med mer än sammanlagt sex månader om det inte finns synnerliga skäl.

Frågan om innebörden av det nämnda stadgandet har varit föremål för olika meningar.

Eftersom parterna bestämt den tid inom vilken skiljedom skall meddelas, saknas - såsom lagstiftningen har utformats - laglig möjlighet att pröva frågan om att förlänga tiden. Den omständigheten att överenskommelse om tiden träffats under skiljeförfarandets gång föranleder inte till annan bedömning.

Föreningen överklagade beslutet och yrkade att hovrätten, med upphävande av tingsrättens avvisningsbeslut, skulle återförvisa målet till tingsrätten för prövning i sak.

Bolaget bestred yrkandet.

Svea hovrätt (1993-03-26, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsråden Anders Andersson och Birgitta Hahn, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Susanne Håkansson) undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. I sina skäl uttalade hovrätten:

I doktrin och praxis har, såsom tingsrätten antytt, meningarna varit delade i frågan, huruvida 18 § lagen om skiljemän hindrar tingsrätten att på ansökan av part medge förlängning av tidsfristen för skiljedoms meddelande i fall där parterna tidigare under skiljeförfarandet avtalat om förlängning. Mot möjligheten för tingsrätt att medge förlängning har åberopats framför allt lydelsen av 18 § andra stycket skiljemannalagen.

Lagtextens lydelse talar närmast emot att tingsrätten i ett fall som det aktuella äger pröva frågan om förlängning av tiden för meddelande av skiljedom, även om ordalydelsen inte kan anses vara så entydig att bestämmelsen uttryckligen förhindrar en sådan prövning.

Att tiden för skiljedoms meddelande bestäms i skiljeavtalet eller i samband med tvistens hänskjutande till skiljeförfarande är inte särskilt vanligt. I förekommande fall torde parterna av speciella skäl vara angelägna om att förfarandet avslutas inom viss, i förväg bestämd tid. Skiljemännen kan då anpassa förfarandet i enlighet härmed.

När parterna inte föreskrivit tid för skiljedomens meddelande och den i 18 § andra stycket skiljemannalagen stadgade halvårsfristen under pågående förfarande förlängts av dem, synes man inte utan vidare kunna utgå från att de avsett att den sålunda överenskomna tidpunkten för skiljedomens meddelande skall vara definitiv. Någon partsvilja kan med andra ord inte presumeras i dessa fall.

Det förefaller att vara bäst förenligt med parternas intressen att i sådana fall låta domstol ha möjlighet att pröva om det föreligger sakliga skäl för en ytterligare förlängning, t.ex. på grund av obstruktion från ena parten eller oförutsedda svårigheter att avsluta förfarandet inom avsedd tid. Om endera parten har starka skäl för att inte gå med på en förlängning eller skiljemännen misskött sitt uppdrag, skulle detta å andra sidan kunna medföra att ansökan om förlängning avslås.

Till förmån för att frågan om förlängning bör kunna prövas av domstol talar också att skiljeavtalets förfallande normalt innebär betydande ekonomiska förluster för parterna samt utebliven prövning av deras tvist eller åtminstone väsentlig fördröjning genom att tvisten i stället får lösas i annan ordning.

Hovrättens slutsats blir att bestämmelsen i 18 § andra stycket skiljemannalagen inte kan utgöra hinder för tingsrätt att pröva och medge förlängning av tiden för skiljedoms meddelande, om förutsättningar för det i övrigt föreligger.

I enlighet med det anförda skall tingsrättens beslut undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för prövning av föreningens ansökan.

Målnummer Ö 3965/92