RH 1994:121
En kommun träffade avtal med en fastighetsägare om va-anslutning. Fastighetsägaren betalade i enlighet med avtalet. Sedan preskription av kommunens förpliktelse enligt avtalet hade inträtt anslöt kommunen fastigheten till kommunens va-anläggning. Anslutningen har ansetts innebära ett fullgörande av kommunens förpliktelse enligt avtalet. Kommunen har inte ansetts kunna kräva fastighetens ägare på ny betalning.
Danderyds kommun träffade 1947 avtal med en fastighetsägare om att dennes fastighet skulle anslutas till kommunens va-anläggning. Fastighetsägaren betalade 1 800 kr för anslutningen. Någon anslutning skedde dock inte.
Makarna H., som senare har förvärvat fastigheten, uppförde 1990-1991 ett bostadshus på den tidigare obebyggda fastigheten. Kommunen upprättade 1990 förbindelspunkt för va-anslutning och debiterade makarna H. anslutningsavgift med 67 533 kr. Makarna H. betalade avgiften.
Makarna H. yrkade vid statens va-nämnd att kommunen skulle förpliktas att återbetala anslutningsavgiften. De åberopade som grund för talan bl.a. att betalning för fastighetens anslutning till vatten och avlopp gjordes redan 1947, varför ytterligare anslutningsavgift inte skall utgå.
Kommunen bestred makarna H:s talan och anförde som grund bl.a att någon brukningsrätt inte uppkommit för fastigheten förrän 1990, varför anslutningsavgift skall utgå med av kommunen debiterat belopp. Till utveckling av sin talan anförde kommunen bl.a.: Vid 1947 års betalning uppkom en fordran på kommunen att ansluta fastigheten till vatten och avlopp. Eftersom va-lagen då inte fanns uppstod vid betalningen en vanlig civilrättslig förpliktelse som är underkastad allmänna regler om preskription. Enär mer än tio år förflutit sedan betalningen gjordes utan preskriptionsavbrott är den betalandes fordran på att få visst arbete utfört numera preskriberad.
Statens Va-nämnd (1992-10-02, rådmannen Anders Påhlman samt ledamöterna Wahlgren, Darte, Torstensson, Nilsson och Corneer) förpliktade kommunen att till makarna H. återbetala 31 359 kr. Va-nämnden yttrade i sina skäl bl.a.: Det är ostridigt att avgift för fastighetens anslutning till va erlades år 1947 med 1 800 kr. Betalningen kan enligt va-nämnden inte uppfattas såsom avseende annat än förvärv av brukningsrätt till kommunens va-anläggning. Den brukningsrätt som förvärvades gäller även för makarna H. såsom nuvarande ägare av fastigheten och är inte föremål för reglerna om allmän preskription.
Va-nämnden fann därefter att makarna H. kunde krävas på en tilläggsavgift för uppförd bebyggelse, varför kommunen endast skulle förpliktas återbetala 31 359 kr.
Kommunen överklagade domen och yrkade i vattenöverdomstolen helt ogillande av makarna H:s vid va-nämnden förda talan. Makarna H. bestred ändring.
Vattenöverdomstolen (1993-11-18, hovrättslagmannen Lars Uno Didon, vattenrättsrådet Lars Hyden, hovrättsrådet Lennart Grobgeld och tf. hovrättsassessorn Lars Holmgård, referent) fastställde va-nämndens avgörande och anförde i domskälen bl.a.:
Det är ostridigt att det år 1947 träffades avtal mellan fastighetens tidigare ägare och kommunen om va-anslutning samt att ägaren, i enlighet med avtalet, samma år betalade 1 800 kr till kommunen för denna anslutning. Härvid har uppstått skyldighet för kommunen att i sin tur prestera. Kommunen har emellertid inte inom en tioårsperiod, räknat från avtalets träffande och motpartens betalning, uppfyllt denna sin skyldighet; först år 1990 anslöts fastigheten till kommunens allmänna va-anläggning.
I målet har inte påståtts att fastighetens tidigare eller nuvarande ägare under angivna tioårsperiod har krävt eller ens påmint kommunen om dess skyldighet. Vid detta förhållande har - enligt den tidigare gällande förordningen (1982:10 s.1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer - inträtt preskription av fastighetsägarens fordran på kommunen om utfående av prestation enligt avtalet.
Att preskription inträtt innebär att borgenären inte längre kan kräva att gäldenären fullgör sin förpliktelse. Emellertid anses sedan länge i svensk rätt gälla att, om preskription har inträtt, detta inte innebär att alla rättsverkningar av fordringen släcks ut. Om en gäldenär trots inträdd preskription fullgör sin förpliktelse, anses sålunda fullgörelsen inte kunna krävas åter. Fullgörandet är därvid normalt att anse som ett erkännande av skulden; och detta oavsett om gäldenären avsett ett sådant erkännande eller ej (jfr Lindskog, Preskription, 1990, s. 496 f).
Enligt vattenöverdomstolens mening finns inte skäl att bedöma saken annorlunda om - som i förevarande fall - fråga är om en naturaförpliktelse och inte, som vanligen är fallet, en penningförpliktelse.
Med hänsyn till vad som nu anförts finner vattenöverdomstolen att kommunens år 1990 verkställda anslutning av fastigheten till den allmänna va-anläggningen måste anses innebära ett fullgörande av kommunens förpliktelse enligt 1947 års avtal; för denna prestation har fastighetens ägare redan erlagt betalning. Någon ny betalning, motsvarande grundavgiften i kommunens nuvarande taxa, kan kommunen därför inte kräva.