RH 1994:129

Den 15 maj 1986 uppdrog O.F. åt Nordiska Fondkommission Aktiebolag (NF) att för hans räkning vårda och förvalta de värdehandlingar, som då eller senare överlämnades till NF för O.F:s räkning i enlighet med gällande bestämmelser hos NF. Sedan O.F. för NF påtalat att han ansåg att NF varit försumligt i utförandet av uppdraget och därigenom orsakat honom skada, och NF bestritt att så var fallet, väckte O.F. den 21 december 1988 talan mot NF under åberopande av bl.a. att NF i egenskap av kommissionär visat försumlighet vid fullgörandet av sitt uppdrag och därför skulle ersätta hans skada. På grund därav skickade NF den 26 januari 1989 en skadeanmälan till Länsförsäkringar Stockholm (Länsförsäkringar), med vilken NF tecknat en ansvarsförsäkring mot förmögenhetsförlust till ett maximibelopp av 500 000 kr per skada och försäkringsår. Den 22 februari 1989 informerades Länsförsäkringar om att NF avsåg att träffa en förlikning med O.F.. Den 10 april 1989 tillskrev Länsförsäkringar NF och förklarade att försäkringsbolaget inte kunde svara för något delbelopp i en förlikning med O.F., eftersom Länsförsäkringar ansåg att NF inte var skadeståndsskyldigt mot O.F.. Den 12 april 1989 tillskrev NF Länsförsäkringar och försökte förmå försäkringsbolaget att revidera sin uppfattning. Därefter träffade NF en uppgörelse med O.F. av innebörd att NF för O.F:s räkning skulle utföra köp och försäljning av premieobligationer och därigenom senast den 31 augusti 1989 skapa en realisationsvinst om lägst 1 750 000 kr. För det fall NF lyckades skapa realisationsvinster, som översteg detta belopp, skulle dessa tillfalla O.F.. Om NF inte lyckades skapa realisationsvinster till överenskommet belopp skulle NF till O.F. utge bristen såsom skadestånd. Uppgörelsen dokumenterades i ett förlikningsavtal dagtecknat den 14 april 1989. Med anledning av förlikningen avskrev tingsrätten O.F:s talan mot NF. När det sedermera visade sig att NF inte förmått skapa några realisationsvinster träffade NF och O.F. den 16 augusti 1989 en skriftlig överenskommelse, som innebar att NF skulle utge drygt 1 790 000 kr enligt förlikningsavtalet av den 14 april 1989. NF utbetalade överenskommet belopp till O.F. den 15 september 1989. Den 4 september 1990 framställde NF i brev krav att Länsförsäkringar till NF skulle utbetala hela försäkringsbeloppet jämte kostnader. Den 15 januari 1991 avböjde Länsförsäkringar slutligt NF:s yrkande om utfående av försäkringsersättning.

NF yrkade vid Stockholms tingsrätt förpliktande för Länsförsäkringar att till NF utge 500 000 kr jämte ränta utgörande försäkringsersättning enligt mellan parterna gällande försäkringsavtal. Ansökan om stämning inkom till tingsrätten den 6 juli 1992.

Länsförsäkringar bestred yrkandet och gjorde i första hand gällande att NF:s fordringsanspråk var preskriberat.

NF bestred att preskription hade inträtt.

På parternas begäran avgjordes frågan om preskription genom mellandom.

Länsförsäkringar åberopade som grund för att talan var preskriberad att preskription inträtt jämlikt punkten 8.22 i försäkringsvillkorens allmänna bestämmelser jämförd med 29 § försäkringsavtalslagen (FAL). Därutöver anförde Länsförsäkringar till utveckling av talan: Vid bedömningen skall beaktas att yrkandet i målet grundas på att NF orsakat O.F. skada genom vårdslöshet under tiden 1 september 1986 - 19 mars 1987, att O.F. framställt fordringsanspråk mot NF under våren 1987 och att O.F. väckt talan mot NF den 21 december 1988 angående fordringsanspråket. Preskription har därför inträtt i första hand den 20 mars 1991, d.v.s. tre år efter den 19 mars 1987, fram till vilken tidpunkt NF:s försumlighet pågick, och då NF blev medvetet om sin möjlighet att utfå ersättning. I andra hand har preskription inträtt vid utgången av juli månad 1991. Med hänsyn till Länsförsäkringars slutliga beslut den 15 januari 1991 borde NF väckt talan senast under juli månad 1991. I tredje hand görs gällande att preskription har inträtt den 27 januari 1992 d.v.s. tre år efter den 26 januari 1989 då NF manifesterade sin kännedom om ersättningsmöjligheten genom att ge in en skadeanmälan till Länsförsäkringar. I vart fall har preskription inträtt den 15 april 1992 eller tre år efter den 14 april 1989 då NF - i strid med Länsförsäkringars och försäkringsvillkorens föreskrifter - accepterade betalningsansvar gentemot O.F. intill ett belopp av 1 754 285 kr.

NF anförde till utveckling av talan: Utgångspunkten för tidpunkten när preskription skall börja löpa är enligt 29 § FAL från det att fordringen på försäkringsersättning kunde göras gällande. Denna preskriptionstid har börjat löpa först från det att det fanns en fordran, som kunde bestämmas till belopp och som var förfallen till betalning eller som vid anfordran kunde bringas att förfalla till betalning. Förlikningsavtalet mellan NF och O.F. dagtecknades den 14 april 1989. Av förlikningsavtalet framgår att NF åtagit sig att självständigt och i eget namn för O.F:s räkning utföra köp och försäljning av premieobligationer i syfte att uppnå premievinster om lägst 1 754 285 kr, ett belopp som skulle justeras med viss av diskontot beroende räntefaktor, att NF:s åtaganden skulle vara slutförda den 31 augusti 1989 samt att NF om avsett resultat inte uppnåddes skulle utge skadestånd beräknat på visst sätt. NF lyckades inte genomföra planerade köp och försäljningar och utgav därför, i enlighet med förlikningsavtalet av den 14 april 1989, den 15 september samma år ett belopp av 1 794 000 kr till O.F.. Vid tidpunkten för dagtecknandet av förlikningsavtalet ägde NF inte kännedom om huruvida skadestånd skulle komma att utges eller inte och än mindre med vilket belopp. Någon fordran kunde därför, vid denna tidpunkt, inte göras gällande mot Länsförsäkringar. Detta datum kan således inte utgöra utgångspunkt för beräkning av preskription enligt 29 § FAL. Först efter den 31 augusti 1989 har skadan varit kvantifierbar eftersom det slutliga skadeståndet då kunnat fastställas och först då kan NF anses ha erhållit sådan kännedom att fordringen har kunnat göras gällande mot Länsförsäkringar. Preskriptionstiden har därför inte börjat löpa förrän fordringen på försäkringsersättning var förfallen till betalning, vilket var den 15 september 1989. Talan har då väckts i rätt tid.

Stockholms tingsrätt (1994-05-19, rådmännen Katarina Wingqvist-Ekholm, Anna Espmark och Ann-Sofie Broqvist) fann att NF:s rätt till försäkringsersättning var preskriberad och anförde i domskälen:

Enligt 29 § lagen om försäkringsavtal (FAL) skall den som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det detta tidigast kunnat ske, vid äventyr att försäkringshavaren eljest har förlorat sin rätt.

Av lagtextens ordalydelse kan dock inte med önskvärd tydlighet utläsas vad det är för faktum som försäkringshavarens kännedom skall avse. Vare sig rättspraxis eller lagens förarbeten ger något svar på frågan.

I doktrinen har Håkan Nial i Teori och praxis (Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren), 1964, s. 265-273 under rubriken "En försäkringsrättslig preskriptionsfråga", behandlat just frågan om vilket faktum det är som försäkringshavarens kännedom skall avse enligt 29 § FAL.

Enligt Nial torde, med hänsyn till lagtextens formulering, tre alternativ kunna komma ifråga som utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning.

Det första är när försäkringsbeloppet är förfallet till betalning enligt 24 § FAL, det andra är då försäkringshavaren i rättslig ordning, dvs i process, kan framställa sitt anspråk och få det upptaget av domstol och det tredje är då försäkringshavaren fått kännedom om försäkringsfallet och skulle ha kunnat förebringa sådan utredning som omnämns i 24 § FAL.

Vad avser det första alternativet stadgar 24 § 1 st FAL att, då inget annat avtalats, betalning skall fullgöras senast en månad efter det meddelande om försäkringsfall kommit försäkringsgivaren ti1lhanda. Försäkringsgivaren är dock inte skyldig att betala förrän fjorton dagar efter det han fått sådan utredning som försäkringshavaren enligt 22 § FAL är skyldig att prestera, nämligen att tillhandahålla utredning som är av betydelse för bedömande av försäkringsfallet och försäkringsgivarens ansvarighet samt även tillhandagå med andra upplysningar som står till buds. Att ha försäkringsbeloppets förfallodag som utgångspunkt för beräkning av preskriptionen enligt 29 § FAL synes dock stå i dålig samklang med syftet bakom bestämmelsen, vilket i motiven, NJA II 1927 s. 405, angetts som följande: "Om det skulle stå fordringsägaren öppet att lång tid efter försäkringsfallet framdraga sina anspråk, erhölle försäkringsgivaren ej den fullständiga överblick över sin ekonomiska ställning, som är en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet. I sådana fall, då försäkringsgivaren tagit återförsäkring, skulle det dessutom möta svårighet att på ett tillfredsställande sätt ordna mellanhavandet med återförsäkringsgivarna. Därtill kommer att den rättsliga utredningen kan bliva svår att verkställa efter längre tids förlopp." Utöver att det synes strida mot lagens intentioner, att göra tillämpningen av 29 § FAL beroende av försäkringsfordrans förfallodag enligt 24 § FAL, tillkommer att en sådan ordning skulle innebära att tidpunkten för preskriptionstidens börjedag i vissa fall skulle bli beroende av när försäkringshavaren framlade sådan utredning som omnämns i 22 § FAL, vilket leder till att preskriptionstiden blir beroende av försäkringshavarens egna åtgärder.

Vad avser det andra alternativet, dvs att preskriptionstiden enligt 29 § FAL börjar löpa från det försäkringshavaren fick kännedom om att förutsättningarna föreligger för anhängiggörande av sådan talan, skulle en sådan ordning innebära att preskriptionstidens börjedag i regel blir den dag då försäkringshavaren fått kännedom om att försäkringsfallet inträffat. Detta innebär att kännedomen skall avse när de faktiska förutsättningarna för försäkringsanspråket föreligger och att preskriptionstiden börjar löpa då försäkringshavaren fått kännedom om dessa. Om försäkringshavaren vid viss tidpunkt sålunda fått kännedom om att ett försäkringsfall inträffat men vid denna tidpunkt inte känner till vilka de skadevållande följderna blivit, har försäkringshavaren ändock haft möjlighet att vid domstol väcka en fastställelsetalan mot försäkringsgivaren om att ersättningsskyldighet för denne i och för sig föreligger. Detta synsätt kan medföra att preskriptionstiden börjar löpa innan utredningen är så fullständig att kraven kan preciseras (se Jan Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s. 196). Nial, som förespråkar detta alternativ, synes mena att förutsättningar skall föreligga för att domstolen skall kunna ta upp en fullgörelsetalan till prövning.

Vad avser det tredje alternativet, dvs att preskriptionen skall räknas från då försäkringshavaren fått kännedom om försäkringsfallet och skulle ha kunnat förebringa sådan utredning som omnämns i 24 § FAL, saknar detta, av samma skäl som angetts beträffande det första alternativet, stöd i såväl lagens ordalydelse som dess förarbeten. Därtill kommer att man, såsom Nial påpekar, skulle ha att skönsmässigt bedöma vid vilken tidpunkt försäkringshavaren borde ha kunnat åstadkomma och till försäkringsgivaren överlämna erforderlig utredning.

Av vad som ovan anförts talar övervägande skäl för att tillämpa 29 § FAL på sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa från det försäkringshavaren fått kännedom om att förutsättningarna föreligger för anhängiggörande av talan, och att det därvid är tillräckligt att det föreligger förutsättningar att uppta en fastställelsetalan till prövning. En sådan tillämpning av regeln är väl förenlig med såväl dess ordalydelse som dess bakomliggande intentioner.

Till grund för bedömningen skall därför läggas denna tidpunkt.

Såvitt avser frågan om preskription inträtt i förevarande fall gör tingsrätten följande bedömning.

NF:s yrkande beträffande huvudsaken i målet grundas på att O.F. väckte talan mot NF den 21 december 1988, varvid O.F. gjorde gällande att NF orsakat honom skada genom att NF under viss tid fram till den 19 mars 1987 varit försumligt i utförandet av det uppdrag som O.F. lämnat NF. Redan den 19 mars 1987 har det sålunda förelegat faktiska förutsättningar för att fordringsrätten på grund av försäkringsavtalet skulle kunna göras gällande.

Med anledning av O.F:s stämningsansökan skickade NF, genom dåvarande ombudet B.S., den 26 januari 1989 en skadeanmälan till Länsförsäkringar. I denna redogör B.S. bl.a. för bakgrunden till stämningsansökan samt att det är NF:s mening att O.F:s ersättningsyrkande faller inom ramen för den ansvarsförsäkring,som gäller mellan NF och Länsförsäkringar. Tingsrätten finner genom det ovannämnda brevet utrett att NF den 26 januari 1989 ägt kännedom om att förutsättningar förelegat för anhängiggörande av talan. Således har preskriptionstiden börjat löpa vid denna tidpunkt, vilket innebär att preskription inträtt den 27 januari 1992. Vid sådant förhållande, och då NF:s stämningsansökan inkom till tingsrätten den 6 juli 1992, har NF på grund av preskription förlorat sin rätt att av Länsförsäkringar kräva ersättning på den grunden NF anfört i huvudsaken.

NF överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fastställa att talan inte var preskriberad. Länsförsäkringar bestred ändring.

NF tillade i hovrätten till förtydligande av sin ståndpunkt följande. Enligt 95 § FAL föreligger inte betalningsskyldighet för försäkringsgivaren gentemot ansvarsförsäkringshavaren förrän den senare ersatt den skadelidande eller erhållit dennes samtycke. I målet har NF varken erlagt betalning eller erhållit samtycke före den 15 september 1989. NF har följaktligen inte dessförinnan haft någon fordran på försäkringsersättning som "kunde göras gällande" mot Länsförsäkringar.

Svea hovrätt (1994-11-09, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsråden Jan Vilgeus och Per Boholm samt t.f. hovrättsassessorn Marianne Jenryd, referent) fastställde tingsrättens domslut. I domskälen anförde hovrätten:

På de skäl tingsrätten anfört skall 29 § FAL tillämpas på sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa från det att försäkringshavaren fått kännedom om att förutsättningar föreligger för anhängiggörande av talan mot försäkringsgivaren. Detta gäller då även när det är fråga om en fordran på grund av ansvarsförsäkring. Uttrycket "fordringen kan göras gällande" har därvid inte annan innebörd än att det är tillräckligt att förutsättningar föreligger för upptagande av en fastställelsetalan angående rätten till försäkringsersättning. Det utgör för en sådan talan inte någon förutsättning att en eventuell försäkringsersättning är förfallen till betalning eller ens att ersättning kan bestämmas till beloppet. Tillräckligt är att det faktiska förhållande som påstås innebära att försäkringsfall föreligger har inträffat.

Så som tingsrätten angett har redan den 19 mars 1987 de faktiska förutsättningarna förelegat för att fordringsrätten på grund av försäkringsavtalet skulle kunna göras gällande. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att NF i vart fall senast den 26 januari 1989 ägt kännedom om detta och att preskriptionstiden därför har börjat löpa från denna tidpunkt varvid preskription inträtt den 27 januari 1992. Tingsrättens dom skall följaktligen fastställas.

Målnummer T 1058/94