RH 1994:26
På grund av särskilda omständigheter har påföljden för värnpliktsbrott bestämts till böter.
Åklagaren yrkade ansvar å M.P. för värnpliktsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: M.P., som enligt order skulle inställt sig vid A 1 i Linköping för militär grundutbildning under tiden 14 oktober 1991 - 27 maj 1992, har ej inställt sig och olovligen uteblivit från tjänstgöringen. M.P. hemförlovades den 18 november 1991.
Stockholms tingsrätt (1993-08-26, rådmannen Stig Hellsten samt nämndemännen Irene Lagergren, Hans Björklund och Clas Alered) dömde M.P. för värnpliktsbrott enligt 39 § värnpliktslagen till fängelse 14 dagar. I domskälen anförde tingsrätten:
M.P. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Som skäl för att han olovligen uteblivit från tjänstgöringen har han bland annat anfört att hans sambo, som vid tillfället var gravid, kände sig mycket nedstämd. M.P. inställde sig ej till grundutbildningen.
Genom M.P:s egna uppgifter och övrig utredning är åtalet styrkt.
M.P. är ostraffad och skall på de skäl han anfört enligt fast praxis ådömas ett kortare fängelsestraff såsom påföljd.
M.P. vädjade mot domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till böter.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1994-01-18, hovrättsråden Sture Holmbergh och Jan-Olov Swahn, referent, t.f. hovrättsassessorn Claes Mårtensson samt nämndemännen Annastina Götharson och Christina Arnåsen-Andersson) ändrade tingsrättens dom och bestämde påföljden till 80 dagsböter å 90 kr. I domskälen anförde hovrätten:
M.P. har hörts på nytt i hovrätten, varvid han lämnat kompletterande uppgifter om sin sambos graviditet och om hennes psykiska problem under tiden närmast före och vid tidpunkten för hans beordrade inställelse till den militära grundutbildningen. Han har åberopat ett intyg som utfärdats den 18 oktober 1991 av kuratorn E.T.D. vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Ur intyget (som finns intaget i tingsrättens akt) återges här följande.
M.P. och hans sambo A.S. har idag sökt upp undertecknad för att få hjälp i sin besvärliga situation. - A.S. är gravid och förlossningen beräknas till slutet av maj 1992. Hon har sedan 911009 varit på kontroll på kvinnokliniken vid tre tillfällen. Man var i början osäker om graviditeten var helt normal. Hon ska nu i fortsättningen kontrolleras inom mödravården. - A.S. mår för närvarande mycket illa och är nedstämd vilket i och för sig inte är onormalt i en tidig graviditet. Hon uttrycker ett stort behov av att få ha sin sambo hemma i Göteborg nu och i fortsättningen av graviditeten. Enligt min bedömning är det säkerligen av stor vikt för henne eftersom hon inte har föräldrar eller andra anhöriga boende i Göteborg som skulle kunna stötta henne under graviditeten. Paret har endast bott i Göteborg drygt 1 år och har därför heller inte några nära vänner här.
M.P. har berättat att sambon grät varje dag under den aktuella tidsperioden, att hon tidigare i samband med personliga svårigheter hade sökt beröva sig livet samt att han inför sin inryckning till Linköping kände en stark psykisk press på sig att inte lämna sambon ensam i Göteborg. Han sökte därför anstånd med att fullgöra militärtjänsten men fick avslag. I detta läge beslöt han att utebli från den beordrade tjänstgöringen för att kunna stötta sambon under graviditeten, vilken tragiskt nog i januari 1992 avbröts genom missfall. - M.P. har förklarat att han är beredd att nu fullgöra sin militärtjänstgöring.
Enligt tingsrättens i den delen ej överklagade dom har M.P. gjort sig skyldig till värnpliktsbrott. Normalpåföljden för sådant brott är ett kortare fängelsestraff. M.P. har emellertid inte vägrat av principiella skäl. I vissa fall - särskilt under senare tid - har domstolarna ansett omständigheterna vid brottet som så förmildrande att de låtit påföljden stanna vid ett bötesstraff. Enligt hovrättens mening visar utredningen i målet att M.P. vid tiden för den beordrade inställelsen befann sig i en mycket besvärlig personlig situation. Hans beslut att vägra inställa sig har inte dikterats av egna bekvämlighetsskäl utan av omsorg om sin sambos hälsa. Hovrätten finner de angivna omständigheterna i så hög grad förmildrande att påföljden för M.P. bör bestämmas till ett bötesstraff.