NJA 1989 s. 31

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Loinder) anförde i dom d 5 nov 1987:

Domskäl. I.T. har erkänt. Närmare hörd har han berättat följande. Han är anställd som chef för VVS-avdelningen på Svenska Bostäder. Som bekant var vintern 1986-87 oerhört kall. Många haverier inträffade därför i servicenätet för VVS. I Bredäng var läget mycket svårartat. I slutet av januari sprack en vattenkulvert som betjänar ca 4 000 lägenheter och 100-150 lokaler i förortens centrum, bland de senare butiker, läkarmottagningen, mödravårdscentralen och mycket annat. Provisoriskt kunde skadan repareras efter några dygn men efterverkningar uppstod. Över hundra haverier inträffade i januari i hans verksamhetsområde. De ca 25 personer han hade sig underställda var helt beroende av honom såsom arbetsledare. Den ersättare han hade insjuknade allvarligt vid den här tiden. Eftersom entreprenörer skulle ha haft alltför svårt med lokalkännedomen bedömde Svenska Bostäder tanken på att skaffa en sådan som oacceptabel. Av dessa skäl sökte han anstånd med tjänstgöringen i civilförsvaret. LSt:n avslog ansökningen i beslut d 3 febr. Med stöd av ett intyg utfärdat av en av hans chefer överklagade I.T. beslutet till värnpliktsnämnden, som d 20 febr lämnade hans framställning utan bifall. Valsituationen var oerhört svår. Hans chef på Svenska Bostäder gjorde klart för honom att han riskerade straff om han inte hörsammade kallelsen från civilförsvaret. I maj 1986 hade han under två veckor gjort sin grundutbildning som gruppchef för brandförsvaret i Civilförsvaret, också den i Rosersberg.

Erkännandet får stöd av övrig utredning. Åtalet är därmed styrkt.

Det förhållandet att I.T. föredragit att fortsätta sitt dagliga arbete är av hänsyn till allmän laglydnad principiellt av beskaffenhet att medföra fängelse såsom påföljd. De omständigheter som ligger till grund för hans underlåtenhet att hörsamma kallelsen till civilförsvaret är emellertid av mildrande karaktär, även om I.T:s uppgifter vid TR:n om sin oumbärlighet hos Svenska Bostäder vid tiden för händelsen inte får full täckning i företagets besked till värnpliktsnämnden. Särskilt är att beakta att det arbete han valde att utföra inte rörde egen vinning utan var egentligen samhällsnyttigt även det.

TR:n anser på grund av det anförda att I.T. bör dömas till ett strängt bötesstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde I.T. jämlikt 81 § 1 st 1 civilförsvarslagen (1960:74) för brott mot lagen till 100 dagsböter å 35 kr.

Domskäl

Domskäl. Såsom TR:n funnit är I.T. skyldig till brott mot civilförsvarslagen i enlighet med åtalet.

HovR:n finner - i likhet med TR:n - att gärningen i och för sig är sådan att hänsynen till allmän laglydnad kräver ett fängelsestraff. Även om de omständigheter som gjort att I.T. inte inställt sig enligt kallelsen är mildrande, ger de dock inte tillräcklig anledning att välja annan påföljd.

TR:ns dom skall därför ändras i påföljdsdelen.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns dom att påföljden bestäms till fängelse 14 dagar.

I.T. (offentlig försvarare advokaten L.W.) sökte revision och yrkade i första hand att TR:ns dom måtte fastställas och i andra hand att påföljden måtte bestämmas till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Gunnel Lindberg).

Domskäl

Domskäl. I.T. har vid huvudförhandling i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom och därutöver uppgivit följande. Han har fullgjort vanlig värnpliktstjänstgöring och har inte något som helst emot att tjänstgöra vid Civilförsvaret. Han är ansvarig för driften av Svenska Bostäders VVS-anläggning i södra Stockholmsområdet. Anläggningen betjänar omkring 10 000 hyreslägenheter och även lokaler för vårdcentral, sjukvård m m. På grund av den stränga kylan under vintern 1986-1987 rådde mycket besvärliga förhållanden vid anläggningen. Det var fortfarande mycket kallt vid den tid då I.T. skulle inställa sig för civilförsvarstjänstgöring i febr 1987. Han hade 26 personer under sig och hade att själv fatta beslut. Hans ställföreträdare var sjukskriven på grund av svår sjukdom. Denne hjälpte delvis till trots sin sjukdom men kunde inte ersätta I.T.. Det var inte möjligt att skaffa någon annan ersättare, vilket sammanhänger med att det krävs specialkunskaper för uppgiften och att vissa beslut måste fattas snabbt. Företaget hade förberett sig för kylan, men anläggningen var inte dimensionerad för så låga temperaturer som rådde. På grund av risk för haverier kunde I.T. inte lämna arbetet. Han gjorde ansökningen om anstånd efter samråd med sin arbetsgivare. Vid en normalt kall vinter skulle han inte ha begärt anstånd.

I fråga om I.T:s tjänstgöring och uppgifter inom Civilförsvaret är följande upplyst. I.T. blev inskriven i civilförsvaret år 1983 och erhöll sin grundutbildning, omfattande 35 dagar, år 1986. Han tillhör en s k undsättningspluton, som består av ett antal olika grupper bl a brandgrupper, och till vars förfogande står en mobiliseringsreserv. I.T. är ställföreträdande chef för en brandgrupp inom mobiliseringsreserven. Personer i hans kategori kallas in till tjänstgöring vart fjärde år. Den nu ifrågavarande tjänstgöringen skulle pågå under tiden d 16-27 febr 1987. Frågor om anstånd prövas enligt samma bestämmelser som gäller för värnpliktstjänstgöring. I.T. ingav ansökan om anstånd i mitten av jan 1987. Genom beslut d 3 febr avslog LSt:n ansökningen. Sedan I.T. överklagat beslutet, lämnade värnpliktsnämnden i beslut d 20 febr överklagandet utan bifall.

Såsom domstolarna funnit har I.T., genom sin underlåtenhet att inställa sig till ålagd civilförsvarstjänstgöring, gjort sig skyldig till brott mot 81 § 1 st 1 civilförsvarslagen. För sådant brott är stadgat böter eller fängelse i högst ett år; här bortses från fall då högsta civilförsvarsberedskap råder.

Genom lag 1988:942 om ändring i brottsbalken har meddelats nya bestämmelser om bl a straffmätning och val av påföljd (prop 1987/ 88:120 och JuU 1987/88:45). Bestämmelserna trädde i kraft d 1 jan 1989 och gäller, frånsett undantag som här saknar betydelse, även i fråga om gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Föreskrifter om grunderna för straffmätning (och om påföljdseftergift) har tagits upp i ett nytt kapitel i BrB, 29 kap. Beträffande val av påföljd har bestämmelser meddelats i närmast följande kapitel, varjämte den hittillsvarande föreskriften i 1 kap 7 § om påföljdsval som en avvägning mellan hänsynen till allmän laglydnad och intresset av att främja den dömdes anpassning i samhället upphävts.

I fråga om de nya bestämmelserna om straffmätning kan här nämnas följande. Avgörande för straffmätningen skall i första hand vara vad som benämns brottets straffvärde, vilket avses ge uttryck för principer om proportionalitet, ekvivalens och likabehandling. I 29 kap 1 § 1 st BrB anges sålunda att straff skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Enligt 2 st i paragrafen skall vid bedömningen av straffvärdet särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Övriga bestämmelser i 29 kap saknar omedelbart intresse i detta mål. De nya straffmätningsreglerna innebär enligt förarbetena i betydande utsträckning en kodifiering av hittillsvarande praxis, och avsikten har sålunda inte varit att allmänt sett åstadkomma vare sig en strängare eller en mildare bedömning än den som hitintills förekommit (se a prop bl a s 41, 78 f och 154).

Civilförsvaret utgör en viktig del av landets totalförsvar. Underlåtenhet från en civilförsvarspliktigs sida att inställa sig till ålagd tjänstgöring torde i allmänhet medföra betydande olägenheter för civilförsvarsverksamheten. Med hänsyn härtill och till det nära sambandet mellan Civilförsvaret och det militära försvaret bör vägran att fullgöra civilförsvarstjänst i fråga om ansvar i princip jämställas med vägran att fullgöra militärtjänst; även med vägran avseende vapenfri tjänst föreligger likhet.

För vägran att fullgöra militärtjänst har i praxis enbart bötesstraff i princip inte ådömts (se t ex NJA 1984 s 745). Detsamma gäller vägran att fullgöra vapenfri utbildning (se bl a NJA 1985 s 475 och 851 samt 1986 s 511). Härvid förtjänar nämnas följande beträffande straffsatserna för nu berörda brott. Straffet för undanhållande och rymning enligt 21 kap 11 och 12 §§ BrB, före 1986 års lagändringar, var disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader resp disciplinstraff eller fängelse i högst två år (jfr 2 § lagen 1973:18 om disciplinstraff för krigsmän); här bortses från fall av beredskapstillstånd eller krigstillstånd. För motsvarande brott numera - värnpliktsbrott enligt 39 § värnpliktslagen (1941:967) - är straffet böter eller fängelse i högst ett år. Straffet för vägran att fullgöra vapenfri utbildning utgör enligt 16 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, då brottet är grovt vilket som regel torde vara fallet vid sådan vägran, enbart fängelse, nämligen fängelse i högst ett år. Den nu förevarande straffbestämmelsen i civilförsvarslagen innehåller visserligen som tidigare nämnts såväl böter som fängelse i straffskalan. Det måste emellertid beaktas att bestämmelsen omfattar även flera andra gärningstyper än den nu aktuella, delvis av förhållandevis lindrig beskaffenhet.

Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående bör vägran att fullgöra sådan civilförsvarstjänstgöring, vilken till sin art och omfattning får bedömas motsvara sedvanlig värnpliktstjänstgöring eller vapenfri utbildning, anses ha ett så högt straffvärde, att böter i princip inte är ett tillräckligt straff. I enlighet härmed borde I.T:s underlåtenhet att inställa sig till den honom ålagda civilförsvarstjänstgöringen - vid beaktande enbart av de objektiva omständigheterna vid brottet - förskylla fängelse.

Å andra sidan skall också beaktas följande. I.T:s underlåtenhet att inställa sig har inte skett av bekvämlighetsskäl eller eljest syftat till att tillgodose egna intressen. Hans handlande har i stället dikterats av en ambition att under den stränga kyla som rådde bidra till att trygga värmeförsörjningen för ett stort antal hyresgäster. De speciella skäl som I.T. sålunda haft för sitt handlande måste anses i sådan grad minska straffvärdet för gärningen, att påföljden bör stanna vid böter. Det saknas härvid anledning att frångå det straff som TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.