RH 1994:37
En väktare har hos en kund till det bevakningsföretag i vilket han var anställd tillgripit ett mindre penningbelopp och viss egendom. Hovrätten har bedömt gärningen som stöld och bestämt påföljden till villkorlig dom och böter.
Åklagaren yrkade vid Sollentuna tingsrätt ansvar å Å.W. för grov stöld enligt följande gärningsbeskrivning: Å.W. har den 5 december 1993 under sin anställning på bevakningsföretaget Securitas där han utövat förmansskap för väktare obehörigen försett sig med en huvudnyckel och två kodkort till målsägandens, 3 M, larmade och låsta lokaler på Bollstanäsvägen 3 i Rotebro, Sollentuna.
Å.W. har därefter samma natt mellan kl. 00.46-01.09 med hjälp av huvudnyckel och kodkorten berett sig tillträde till 3 M:s lokaler där han olovligen tagit och tillägnat sig egendom ur nedan angivna utrymmen i följande omfattning, nämligen: dels ur ett låst nyckelskåp i teknikrummet som han brutit upp, 2 st. nycklar till företagets kök och personalbutik; dels ur ett låst förvaringsskåp i köket 2.700 kronor i kontanter och stämplade rikskuponger till ett värde av 3.255 kronor samt ur en låst kassalåda i samma kök åtta paket cigaretter värda 208 kronor; dels ock ur personalbutiken 1.400 kronor i kontanter, allt till ett sammanlagt uppgivet värde av 7.563 kronor.
Brottet är att anse som grovt då Å.W. grovt utnyttjat sin ställning som arbetsledare på det bevakningsföretag, vilket haft målsägandens lokaler som bevakningsobjekt och genom att Å.W. i sin tjänstgöringsrapport lämnat osanna uppgifter om var han befunnit sig då tillgreppen utförts.
Å.W. erkände att han hade tillgripit två stycken nycklar, fyra paket cigaretter och 1 600 kr i kontanter, varav 1 000 kr från ett förvaringsskåp och 600 kr från en låda i personalbutiken. Han förnekade gärningen i övrigt.
Sollentuna tingsrätt (1994-03-02, f.d. chefsrådmannen Göran Herner och nämndemännen Svea Fahlen, Kåre Svanfeldt och Karin Turegård) fann styrkt att Å.W. gjort sig skyldig till stöld i den omfattning han erkänt, bedömde tillgreppsbrottet som grov stöld enligt 8 kap. 4 § brottsbalken och bestämde påföljden till fängelse i sex månader.
I domskälen anförde tingsrätten.
Stölden är att bedöma som grovt brott till följd av att Å.W. hänsynslöst har åsidosatt arbetsgivarens förtroende. Beskaffenheten av den brottslighet Å.W. gjort sig skyldig till föranleder att påföljden måste vara fängelse. Strafftiden kan dock bestämmas till stadgat minimum.
Å.W. vädjade mot domen och yrkade att han skulle dömas för stöld till villkorlig dom.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1994-05-25, hovrättslagmannen Thorsten Cars och tf. hovrättsassessorn Björn Johanson, referent, samt nämndemännen John Thörngren och Sölve Thulin) ändrade på så sätt tingsrättens dom att gärningen bedömdes enligt 8 kap. 1 § brottsbalken som stöld och påföljden bestämdes till villkorlig dom jämte 120 dagsböter å 90 kr.
I domskälen anförde hovrätten.
I överensstämmelse med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, skall Å.W. dömas för den gärning som tingsrätten har funnit honom skyldig till. När det gäller frågan huruvida gärningen skall rubriceras som grov stöld eller stöld av normalgraden gör hovrätten följande bedömning.
Annat har inte framkommit än att Å.W:s syfte med gärningen varit att skada arbetsgivaren. För frågan om hur gärningen skall rubriceras har emellertid andra omständigheter större betydelse. I synnerhet bör beaktas att Å.W. grovt åsidosatt det förtroende som en väktare bör åtnjuta. Å andra sidan har han, enligt vad som framkommit, endast tillgripit en mindre summa pengar, två nycklar och fyra paket cigaretter. Vidare bör beaktas att fråga är om tillgrepp vid ett enda tillfälle. Även om brottet är allvarligt, kan omständigheterna sammantagna inte anses vara sådana att gärningen bör bedömas som grov stöld. Å.W. skall därför med ändring av tingsrättens dom dömas för stöld av normalgraden.
Å.W. förekommer inte i kriminalregistret. Såvitt framkommit lever han under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att han kommer att återfalla i brottslig verksamhet. Brottslighetens art är inte sådant att den oavsett brottets straffvärde bör föranleda fängelse. Det finns visserligen anledning att se allvarligt på det brott som Å.W. har gjort sig skyldig till. Brottets straffvärde, som svarar mot det fängelsestraff som tingsrätten har bestämt, är emellertid inte så högt att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Vid bedömningen av påföljdsfrågan beaktar hovrätten även att Å.W., enligt vad som har framkommit här, avskedats från sin anställning vid bevakningsföretaget. Vid en samlad bedömning finner hovrätten därför att påföljden kan bestämmas till villkorlig dom i förening med ett högt bötesstraff.
Hovrättsrådet Göran Rosenberg var skiljaktig i frågan om gärningens rubricering och anförde följande.
Vid bedömande huruvida en stöld utgör grovt brott skall enligt 8 kap. 4 § brottsbalken särskilt beaktas om tillgreppet skedde efter intrång i bostad eller avsåg sak som någon bar på sig, om gärningsmannen var försedd med vapen, sprängämne eller något dylikt hjälpmedel eller om gärningen annars var av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsåg betydande värde eller innebar synnerligen kännbar skada. Av motiven till paragrafen i dess nuvarande utformning framgår (JuU 1987/88:16 s. 7) att avsikten har varit att ange exempel på sådana försvårande omständigheter som kan göra att en stöld bör bedömas som grovt brott och att exemplifieringen inte är avsedd att vara uttömmande. Straffrättskommitten (se NJA II 1942 s. 352) uttalade sålunda att en sådan omständighet som att gärningsmannen missbrukar allmänt förtroende eller ansvarsfull tjänsteställning kan göra en stöld till grov.
Å.W. var vid tiden för gärningen väktare, dvs. anställd i ett bevakningsföretag med uppgift att utföra bevakningstjänst. Han hade i denna egenskap godkännande enligt lagen (1974:191) om bevakningsföretag, vilket innebar att han hade prövats i fråga om laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag. Som väktare hade han enligt nyssnämnda lag (7 §) det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken.
Enligt min mening åtnjuter den som är väktare i denna egenskap rent generellt ett förtroende från allmänheten av delvis samma karaktär som det förtroende som polismän har. Vad som emellertid är av större betydelse i detta sammanhang är det förtroende som samhället genom godkännande gett väktare att utföra bevakningsuppgifter åt den allmänhet som har behov av sådana tjänster. Den som anlitar ett auktoriserat bevakningsföretag skall som jag ser det inte behöva råka ut för att just genom att göra detta bli utsatt för sådant som företaget har anlitats för att förhindra. Jag anser därför att en väktare som t.ex. stjäl av en kund till bevakningsföretaget gör sig skyldig till ett synnerligen allvarligt missbruk av sin förtroendeställning. Att stölden kanske inte sker hos just en kund som hör till väktarens "bevakningsobjekt" anser jag därvid inte ha någon avgörande betydelse så länge som väktaren utför handlingen genom att utnyttja de befogenheter och den information han har i sin egenskap av väktare i det bevakningsföretag som kunden har anlitat.
Å.W:s handlande bör enligt min mening bedömas mot denna bakgrund. Jag anser sålunda att det är en mycket försvårande omständighet vid rubriceringen av gärningen att det var en av bevakningsföretagets kunder som blev bestulen. Att Å.W. den aktuella kvällen inte hade till uppgift att utföra bevakning hos denna kund spelar i enlighet med det nyss sagda mindre roll. Och även om värdet av det stulna inte kan anses ha varit betydande finner jag på grund av det anförda att gärningen bör rubriceras som grov stöld.
Jag fastställer således tingsrättens domslut i frågan om rubriceringen av gärningen.