RH 1994:58
Påföljden för mened har med hänsyn till gärningens art bestämts till fängelse, oaktat att gärningsmannen var 19 år då gärningen begicks. Gärningsmannens ungdom har beaktats vid bestämmandet av fängelsestraffets längd.
Åklagaren yrkade, såvitt nu är i fråga, ansvar å N.M. för mened begången i ett mål med H.H. som tilltalad för misshandel av R.P.. Åklagaren påstod därvid följande: N.M. har under laga ed vid förhandling den 19 maj 1992 vid Södra Roslags tingsrätt och den 25 september 1992 vid Svea hovrätt lämnat osann uppgift och förtigit sanningen genom att uppge att han ljugit vid polisförhör den 4 december 1991 om hur H.H. misshandlat R.P. den 1 september 1991 samt genom att uppge att han inte sett hur misshandeln skett eller vem som utfört denna.
N.M. erkände gärningen.
Södra Roslags tingsrätt (1993-12-15, lagmannen Sven A Leander samt nämndemännen Sonja Hörnqvist, Gunilla Jarpner och Bengt Selberg) fann åtalet styrkt och dömde N.M. för mened enligt 15 kap. 1 § brottsbalken till fängelse två månader. I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande:
Brottet är i och för sig till sin karaktär sådant att det normalt skall leda till frihetsberövande påföljd. N.M. var vid brottets begående 19 år. För ungdomar i hans ålder gäller att de inte får dömas till fängelse med mindre det föreligger särskilda skäl. Vad som framkommit om hans personliga förhållanden innefattar inte sådana skäl. N.M. har oemotsagd uppgivit, att han föranletts att lämna oriktiga uppgifter i sitt vittnesmål på grund av att han känt sig rädd att utsättas för repressalier från H.H:s sida. Tingsrätten finner inte att denna omständighet bör föranleda att påföljden bestäms till annat än fängelse. Däremot bör vad han uppgivit om bevekelsegrunden till sitt handlande påverka straffmätningen i mildrande riktning.
Såväl åklagaren som N.M. vädjade mot domen. Åklagaren yrkade att straffet skulle skärpas och N.M. att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.
Svea hovrätt (1994-05-17, hovrättsråden Birgitta Widebäck och Arno Lampa, t.f. hovrättsassessorn Gun-Marie Persson, referent, samt nämndemännen Sture Larsson och Rune Schneider) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse tre månader och anförde följande:
N.M. var 19 år när han begick brottet. Enligt 30 kap. 5 § andra stycket brottsbalken skall det i sådant fall föreligga särskilda skäl för att döma till fängelse. Vid bedömningen av vad som utgör särskilda skäl beaktas bl.a. arten av brottet. Menedsbrott är till sin art sådant att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Med hänsyn härtill och till att det av utredningen om N.M:s personliga förhållanden i övrigt inte framkommit någon omständighet som talar häremot bör N.M. ådömas ett fängelsestraff.
Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd skall hänsyn tas till N.M:s ungdom, varför han bör ådömas ett kortare fängelsestraff än vad den aktuella brottsligheten motiverar. Hovrätten godtar N.M:s uppgifter om att han blivit utsatt för hotelser. Emellertid kan den omständigheten inte tillmätas någon nämnvärd betydelse vid straffmätningen. Fängelsestraffet bör därför bestämmas till tre månader.