RH 1994:76

Åklagaren yrkade ansvar å G.R. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. och 4 § 2 st.brottsbalken i bestämmelsernas lydelse före den 1 juli 1992. Åklagaren påstod följande: G.R. har under sommaren 1987 i en fritidsfastighet vid två tillfällen haft sexuellt umgänge med sin dotter S., född 1978, genom att slicka hennes könsorgan. G.R. har vidare vid ett av tillfällena med våld tvingat S. till samlag. Våldet har bestått i att G.R. genom att ligga på S. betvingat henne med sin kroppstyngd, så att hon inte kunnat komma loss. Brotten är anse som grova med hänsyn till den särskilda hänsynslöshet och råhet G.R. visat genom att förgripa sig mot en biologisk dotter i en försvarslös situation.

S. biträdde åtalet och yrkade skadestånd av G.R. med 130.000 kr jämte ränta.

Av utredningen framgick att brotten polisanmäldes av socialförvaltningen den 1 oktober 1993, sedan S. för kuratorn i sin skola berättat om händelserna.

G.R. förnekade gärningarna och bestred skadeståndstalan.

Sollentuna tingsrätt (1994-06-30, rådmannen Lars Lindström samt nämndemännen Gunvor Dahlen, Kåre Svanfeldt, Bengt Sörensson, Greta Nilsson och Ingrid Falk) fann gärningarna styrkta med undantag av att det inte ansågs tillräckligt bevisat att G.R. hade betvingat S. med sin kroppstyngd. Tingsrätten bedömde gärningarna som grovt sexuellt utnyttjande av underårig och fann att straffvärdet motsvarade fängelse i tre år. På grund av att det gått lång tid sedan brotten begicks ansåg tingsrätten att straffet med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken borde sättas ned till fängelse i två år. Vidare fann tingsrätten att S. för de fysiska och psykiska besvär som hon åsamkats samt för det lidande i övrigt som hon utsatts för skäligen borde erhålla 100 000 kr i skadestånd. G.R. dömdes alltså för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse två år och förpliktades att utge skadestånd till S. med 100 000 kr.

G.R., åklagaren och S. överklagade domen. G.R. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och skadeståndstalan. Åklagaren yrkade att gärningen vid det tillfälle då G.R. haft samlag med S. skulle bedömas som grov våldtäkt och att G.R. i vart fall skulle ådömas ett betydligt längre fängelsestraff. S. yrkade att G.R. skulle dels dömas för grov våldtäkt avseende det tillfälle då han haft samlag med S. och dels förpliktas att till henne utge 130 000 kr i skadestånd, varav 30 000 kr för sveda och värk och 100 000 kr för kränkning. Hon förklarade sig biträda åtalet också i hovrätten.

Svea hovrätt (1994-08-30, hovrättsråden Bengt Karle, referent, och Lars Sundberg, t.f. hovrättsassessorn Carina Gunnarsson samt nämndemännen Göte Berglund och Harriet Tängberg) fann gärningarna vara att bedöma som tingsrätten ansett och dömde G.R. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse fyra år samt förpliktade honom att till S. utge skadestånd med 120 000 kr jämte ränta. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

Vid straffbestämningen har tingsrätten tillämpat 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken. Enligt denna bestämmelse gäller att rätten vid straffbestämningen skall, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. Den förflutna tiden skall alltså ses i förhållande till brottets art. Skillnad måste således göras mellan olika brottsarter. Sexuella övergrepp mot barn skiljer sig från annan våldsbrottslighet genom att de i regel inte anmäls omedelbart utan uppdagas först sedan lång tid förflutit. Detta sammanhänger med att ett barn som utsätts för sexuella övergrepp av olika skäl ofta inte förmår berätta om vad det har varit utsatt för förrän det kommer upp i de övre tonåren, då barnet har nått den självständighet och mognad att det kan berätta vad det har varit med om. Sexualbrott mot barn intar en särställning också därigenom att de ofta inte ger synliga skador, varför det ligger i sakens natur att de i regel inte upptäcks förrän lång tid har förflutit; skadorna ligger i stället regelmässigt på ett psykiskt plan. Med anledning av dessa särskilda förhållanden har i proposition 1994/95:2 föreslagits att preskriptionstiden för vissa svårare sexualbrott, som riktar sig mot barn, förlängs på så sätt att tiden börjar löpa först den dag barnet fyller 15 år (prop. sid. 23 ff.).

Den tid som i detta fall har förflutit mellan brottens begående och lagföringen, nästan sju år, är lång. Såsom konstaterats av departementschefen i de här ovan delvis återgivna uttalandena i det nämnda lagstiftningsärendet, förflyter det regelmässigt lång tid innan sexualbrott mot barn uppdagas. Det kan därför enligt hovrättens mening inte anses att den tid som i detta fall har förflutit är ovanligt lång i förhållande till de aktuella brottens art. Grund saknas därför att tillämpa bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken. Inte heller föreligger det någon annan omständighet som ger anledning att döma till lindrigare straff än brottets straffvärde föranleder.

I skadeståndsdelen ansåg hovrätten att ersättningen till S. för den kränkning hon genom brotten utsatts för borde bestämmas till 100 000 kr, varvid särskilt beaktades att hon utnyttjats sexuellt av sin biologiske far och att samlag ägt rum vid det ena tillfället. Ersättningen för sveda och värk bestämdes till 20 000 kr.

Målnummer B 1898/94