RH 1994:78

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å A. för grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats enligt följande. A. har den 21 juni 1993 fört personbil på E 12:an från Holmsund och i riktning mot Umeå. A. har vid förandet av fordonet brustit i den omsorg och varsamhet som krävts för att förhindra en trafikolycka samt visat en grov oaktsamhet och en uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom genom att i en relativt hög hastighet upprepade gånger köra fram och åter över mittlinjen, företa en omkörning på höger sida om en annan personbil samt genom att vid tre tillfällen föra sin personbil över på vänster körfält och tvinga mötande trafik till undanmanövrar. A. har vid det tredje och sista tillfället på vänster körfält sammanstött med en personbil förd av M.Ö., varvid såväl person- som fordonsskador uppkom. A. har, trots att han märkt kollisionen, avvikit från platsen utan att lämna uppgift om namn eller hemvist eller i övrigt vidta de åtgärder vartill olyckan skäligen bort föranleda.

A. erkände gärningarna och uppgav: Det är riktigt att han kört som åklagaren påstått. Han minns händelseförloppet. Han befann sig emellertid i psykos och uppfattade sig själv som osårbar. Han hade den uppfattningen att ingen olycka kunde inträffa. När han slutligen krockat med en annan bil utan att han själv blev skadad, inte ens glasögonen gick sönder, blev det för honom en bekräftelse på att han var osårbar.

Umeå tingsrätt (1993-11-23, rådmannen Thomas Södermark samt nämndemännen Gunilla Edlund, Berndterik Emilsson och Berit Seedorf) dömde A. för grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats och anförde: Genom A:s egna uppgifter och målsägande- och vittnesförhören är åtalade gärningarna styrkta. De är att bedöma som åklagaren angivit. A. är - såvitt känt - ej tidigare straffad för annat än ett par hastighetsöverträdelser under 1992. Tingsrätten har inhämtat personutredning från frivårdsmyndigheten och läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål m.m. Av läkarintyget, som är avgivet den 17 november 1993 av överläkaren G.K., framgår att A. begått åtalade gärningar under inflytande av allvarlig psykisk störning, att A. vid undersökningstillfället var återställd och att A. inte är i behov av vård eller socialt stöd i form av övervakning.

De gärningar för vilka A. fällts till ansvar förskyller i och för sig fängelse. A. har genom sin bilkörning satt flera människoliv i fara och det framstår som en ren tillfällighet att inte en dödsolycka inträffade. Gärningarna har alltså ett betydande straffvärde. Enligt 30 kap 6 § brottsbalken får den som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Alla andra påföljder är å andra sidan i och för sig tillämpliga. Eftersom det av läkarintyget framgår att A. varken är i behov av vård eller stöd i form av övervakning saknas förutsättningar för att överlämna A. till rättspsykiatrisk vård eller att bestämma påföljden till skyddstillsyn. Inte heller anser tingsrätten att påföljden med stöd av strafflindringsreglerna i 29 kap. 3 § brottsbalken kan bestämmas till enbart böter. Påföljden bör följaktligen bestämmas till villkorlig dom jämte böter.

A. vädjade mot domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1994-09-08, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Björn Wendel, hovrättsassessorn Lars Franzén, referent, samt nämndemännen Ingegerd Westmark och Rolf Alfredsson) ogillade åtalet. I domskälen yttrade hovrätten: A., som har hörts på nytt i hovrätten, har hävdat att han saknat uppsåt till gärningarna i åtalet och har berättat bl.a. följande. Han blev psykiskt sjuk redan en vecka före händelsen. Under hela den veckan sov han inte och sjukdomen tog sig vidare sådana uttryck att han trodde sig vara Messias och att alla i hans omgivning kände till detta. Han trodde att han var odödlig och att han kunde kontrollera tid och rum. Han var medveten om att han körde bil vid den aktuella händelsen och det är riktigt att körningen delvis ägde rum på vänster körbana. Han var dock övertygad om att han hade fullständig kontroll över situationen och uppfattade inte denna som farlig vare sig för honom själv eller för andra trafikanter. Då han sammanstötte med den andra bilen blev han därför mycket förvånad. Att det fanns personer i den andra bilen tänkte han inte på utan han trodde att det var ett flygplan som landat. Det var först efter det att han behandlats några veckor på sjukhus som han insåg vad han gjort.

Av ett i hovrätten inhämtat yttrande från psykiatriska institutionen vid Umeå universitet, utfärdat av docenten G.K., framgår att A. lider av manodepressiv psykos. Vidare anges att sjukdomen kännetecknas av att den drabbade individen vid återkommande tillfällen insjuknar i en manisk sjukdomsbild där verklighetsuppfattningen är allvarligt störd, att tankeförloppet liksom uppfattningsförmåga är extremt uppskruvade, vilket omöjliggör en balanserad verklighetsbedömning, samt att tankeinnehållet präglas av övervärdighetsidéer. G.K. har angivit att A. i det tillstånd han befann sig inte hade förmåga att korrekt registrera och framför allt inte tolka sinnesintryck. Hovrätten finner att vad som framkommit i yttrandet stöder A:s påstående att hans handlande vid tidpunkten för händelsen stod utanför hans kontroll. A:s tankevärld synes ha varit så till den grad utan förankring i verkligheten att han får anses ha varit omedveten om faran med det sätt på vilket han framförde fordonet och om att han avvek från en trafikolycksplats. Således kan A. inte anses ha varit vårdslös då han framförde fordonet och kan han inte heller anses ha uppsåtligen avlägsnat sig från platsen för trafikolyckan. Vad A. företagit sig är alltså ej att anse som brott. Åtalet skall således ogillas.

Målnummer B 408/93