RH 1994:92

Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å A.N. för bl.a. olaga vapeninnehav, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivning: A.N. har i Malmö den 22-24 mars 1994 innehaft ett avsågat hagelgevär utan att vara därtill berättigad. Brottet är grovt, enär det avser livsfarligt vapen utan lagligt användningsområde.

Malmö tingsrätt (1994-04-27, rådmannen Anders Aurell samt nämndemännen Elsa Rosen, Gunborg Axelsson och Sune Ekvall) dömde A.N. för olaga vapeninnehav enligt 37 § vapenlagen (1973:1176) samt för bl.a. misshandel, olaga hot, häleri, urkundsförfalskning, förberedelse till utprångling av falska sedlar, brott mot vapenlagen och dopningsbrott till fängelse två år.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a: A.N. har erkänt olaga vapeninnehav, inte grovt brott. Han har åberopat polisens anmälan, texten "ett avsågat hagelgevärs användningsområde är begränsat och anses endast vara användbart att hota med eller att skjuta hagelpatroner med på nära håll", till styrkande av att åklagarens påstående att vapnet var livsfarligt är felaktigt.

A.N. har uppgett följande om sitt förvärv av vapnet: Han blev den 22 mars 1994 av en okänd person på stan tillfrågad om han ville köpa ett hagelgevär. Sedan mannen hämtat vapnet tittade A.N. på det och köpte det för 1 500 kr. Han tänkte sätta på en riktig pipa och ha vapnet som prydnad, i obrukbart skick.

A.N:s erkännande av olaga vapeninnehav vinner stöd av övrig utredning. Åtalet är styrkt. Av de skäl som åklagaren har angivit i gärningsbeskrivningen är brottet att anse som grovt.

A.N. yrkade efter överklagande bl.a. att hovrätten skulle bedöma det olaga vapeninnehavet som icke grovt brott. Åklagaren bestred detta ändringsyrkande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-06-23, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Roger Bergforsen samt nämndemännen Alf Lundin och Margareta Frangeur) bedömde liksom tingsrätten gärningen som olaga vapeninnehav, grovt brott, samt bestämde påföljden för detta och övriga brott till fängelse ett år sex månader.

I domskälen anförde hovrätten bl.a: Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har A.N. gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav. Vad hovrätten har att pröva är rubriceringen av brottet.

Det vapen som A.N. innehaft är ett dubbelpipigt hagelgevär med kaliber 16, som han vid beslagstillfället förvarade i en bag under en bokhylla i sovrummet i sin lägenhet. A.N. har uppgett att han köpte vapnet av en okänd person två dagar innan det togs i beslag och att kolven och pipan var avsågade vid inköpstillfället. Av utredningen framgår att vapnet fungerar utan anmärkning.

Som tingsrätten anfört rör det sig om ett livsfarligt vapen utan lagligt användningsområde (jfr. prop. 1992/93:141 s. 52). Med hänsyn härtill finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att brottet är att anse som grovt.

Referenten, hovrättsrådet Lars Göran Abelson var skiljaktig och anförde: En särskild straffskala för grovt olaga vapeninnehav, upptagande fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, infördes genom en ändring i 37 § vapenlagen (1973:1176) som trädde i kraft den 1 juli 1993. Under förarbetena (prop. 1992/93:141 s. 51-52) anfördes som exempel på fall då grovt brott bör anses föreligga särskilt brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde. Som ytterligare exempel angavs innehav av en större mängd vapen och anfördes som fall med högt straffvärde att någon olovligen samlar på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ (främst av militär karaktär). Det framgår av förarbetena att ett skäl för den höjning av brottets straffmaximum som föreslogs i lagstiftningsärendet var att senare tids uppmärksammade vapenstölder ger anledning till oro. Departementschefen såg en risk i att extremistiska politiska grupper beväpnar sig och pekade vidare på att ett kraftfullt ingripande mot olovliga innehav av vapen bör kunna minska förekomsten av illegala vapen och därigenom medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten. I sammanhanget nämndes rån och hänvisades till andra mycket allvarliga brott med än högre straffvärde än olaga vapeninnehav.

I förevarande mål rör det sig om ett avsågat hagelgevär. Liksom flertalet andra skjutvapen är ett sådant vapen, om det från ett visst begränsat avstånd avfyras mot en människa, livsfarligt.

Denna omständighet kan enligt min mening inte gärna tas som enda kriterium för att bedöma ett olaga vapeninnehav som grovt brott; resultatet skulle i så fall bli att flertalet sådana brott skulle vara att anse som grova. Emellertid är ett avsågat hagelgevär otvivelaktigt ett vapen som saknar varje lagligt användningsområde.

Enligt min uppfattning kan dock dessa båda omständigheter, att det är ett livsfarligt vapen och att det saknar lagligt användningsområde, inte ensamma kvalificera brottet som grovt. Även andra förhållanden måste här, liksom i andra fall vid prövningen av ett brotts rubricering, rimligen tas i beaktande. Ett avsågat hagelgevär är visserligen ett farligt vapen, men det kan enligt min bedömning inte anses vara ett vapen av sådan särskilt farlig beskaffenhet som medför att redan vapnets karaktär utgör en presumtion för att brottet skall bedömas som grovt. Det rör sig sålunda inte om t.ex. ett militärt vapen med stor genomslagskraft eller att automatvapen. Vidare avser den gärning som A.N. fällts till ansvar för innehav av ett vapen och inte om en samling av farliga skjutvapen. Vikt bör vid bedömningen tillmätas även det förhållandet att A.N., såvitt är utrett i målet, inte innehaft någon ammunition till hagelgeväret. A.N:s tidigare brottslighet och de förhållanden under vilka vapnet anträffats är inte heller sådana att det på grund härav eller av andra skäl kan sägas ha förelegat en mycket stor risk för att hagelgeväret skulle ha kunnat komma till användning vid allvarliga brott.

Sammanfattningsvis anser jag, med hänsyn till att fråga är om ett avsågat hagelgevär, att det rör sig om ett allvarligt brott med betydande straffvärde. Brottet kan dock enligt min mening inte anses ha ett så högt straffvärde att det med hänsyn till samtliga omständigheter är att bedöma som grovt olaga vapeninnehav, för vilket brott inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse sex månader. Jag menar därför att gärningen är att betrakta som normalgraden av olaga vapeninnehav.

Till följd av denna bedömning bör enligt min mening fängelsestraffet för den samlade brottsligheten sättas lägre än vad majoriteten funnit och bestämmas till ett år fyra månader.

Målnummer B 544/94