Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om ändrade och i huvudsak skärpta straff för ringa misshandel. olaga hot. ofredande, sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, olovlig kraftavledning, grovt häleri, svindlen', olovligt brukande. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, brott mot griftefrid, bampomografi- brott, falskt larm, missbruk av larmanordning, övergrepp i rättssak, skyd- dande av brottsling, främjande av flykt. olovlig underrättelseverksamhet, mutbrott och olaga vapeninnehav. Vid utformningen av de föreslagna ändringarna har strävan varit att vid gradindelade brott minska överlapp- ningen av straffskalorna. En sammanställning av ändringsförslagen finns i bilaga 10.

Därutöver föreslås att det under en tremånadersperiod skall vara möjligt att utan påföljd till polisen lämna in skjutvapen eller ammunition som innehas olovligen. Syftet är att minska antalet vapen som innehas utan tillstånd.

Lagändringama föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag

1. Förslag till

Lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Den som innehar ett skjutvapen eller ammunition utan att vara berättigad till det skall inte dömas till ansvar för brott mot 37 _5 första stycket 1 eller 38 & första stycket 4 vapenlagen (l973:1176) avseende det vapnet eller den ammunitionen. om innehavaren frivilligt lämnar eller låter lämna vapnet eller ammunitionen till en polismyndighet under tiden juli — september 1993.

2 & Den som överlämnar egendom enligt 1 % behöver inte lämna uppgift om sin identitet.

3 5 Egendom som lämnas till polismyndigheten och vars ägare inte är känd tillfaller staten. om ägaren inte ger sig till känna inom tre månader från det att den lämnades in.

Om ägaren är känd och inte kan anses ha avstått från sin rätt till egendomen, skall polismyndigheten ge ägaren tillfälle att inom en månad ta tillbaka egendomen. Egendomen tillfaller staten. om ägaren inte tar tillbaka den.

4 & Egendom som har tillfallit staten skall förstöras. om den inte behövs för musealt, militärt eller annat liknande ändamål.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1993 och gäller till utgången av är 1994.

IJ

• Sida 3
•  Original

2. Förslag till Prop

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 &, 4 kap. 5 och 7 55. 6 kap. 7 5. 7 kap. 4 och 5 55, 8 kap. 10 ä, 9 kap. 6 och 9 55, 10 kap. 7 5, 13 kap. 1 och 3 åå. 16 kap. 10, 10 a och 15 åå, 17 kap. 10—12åå. 19 kap. 10 5, 20 kap. 2 & samt 38 kap 12 & brottsbalken skall ha följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 5 %

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes för misshandel tillfäng— else i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, döms för missha ndel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelsei högst sex månader.

4 kap.

Om någon lyfter vapen mot an- nan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruk- tan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, dömes för o 1 a g a h ot till böter eller fängelse i högst två år.

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning. sten- kastning. oljud eller annat hänsyns— löst beteende eljest ofredar annan. dömes för ofredande till böter eller fängelse i högst sex månader.

55

Om någon lyfter vapen mot an- nan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruk- tan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för ola g a h ot till böter eller fängelse i högst ett år. '

Är brottet grovt, döms till fäng- else, lägst sex månader och högst fyra är.

7å

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, sten- kastning, oljud eller annat hänsyns- löst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 7 ål

Den som. i annat fall än som avses förut i detta kapitel sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller med- verka i någon handling med sexuell innebörd. döms för sexuellt o fre dan de till böter eller fängel- se i högst en är.

Den som. i annat fall än som avses förut i detta kapitel sexuellt berör barn under femton år eller för- mår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell inne- börd, döms för sexuellt ofre- dande till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan.

7 kap. 4 53

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader. om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsam- ma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beak- tansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigzu' sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med b ar n till böter eller fängelse i högst ett är. om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller. om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obe- hörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (199052) med särskilda bestämmelser om vård av unga. om gärningen inte utgör brott mot frihet eller främjande av flykt.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.

För försök till förvanskande av familjeställning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

' Senaste lydelse 1984399. 3 Senaste lydelse 199064.

År brott som avses i första eller andra stycket grovt. skall gärnings- mannen dömas till fängelse. lägst sex månader och lrögstjjvra är.

Så

För försök till förvanskande av familjeställning eller egenmäktighet med barn som är grovt döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop.

8 kap. 10 &

Avleder någon olovligen elek- Avleder någon olovligen elek- trisk kraft, dömes för olovlig trisk kraft. döms för olovlig kraftavledning till böter eller kraftavledning till böter eller fängelse i högst två år. fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fäng- else, lägst sex månader och högst fyra år.

9 kap. 6 å3

Den som

1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott,

2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv,

3. otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egen— dom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom,

4. med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv, eller

5. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran

döms för h ä le ri till fängelse i högst två år. För häleri döms likaledes den som i näringsvcrksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.

Är brott som anges i första eller Är brott som anges i första eller andra stycket att anse som grovt, andra stycket grovt. döms till fäng- döms till fängelse, lägst sex måna- else, lägst sex månader och högst der och högstfyra år. sex år.

95

Den som offentliggör eller eljest Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilse- bland allmänheten sprider vilse- ledande uppgift för att påverka ledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller an— priset på vara, värdepapper eller an- nan egendom. dömes för s vin d- nan egendom. döms för s v in dle ri leri till fängelse i högst två år till fängelse i högst två åreller. om eller, om brottet är ringa, till böter. brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

3 Senaste lydelse 1991:451.

• Sida 6
•  Original

Nuvarande lydelse

Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställ- ning bör äga särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedöman- det av företaget i ekonomiskt hän- seende och därigenom medföra skada, dömes såsom i första stycket sägs.

Är brott, som i denna paragraf sägs, att anse som grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Föreslagen lydelse

Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställ- ning bör äga särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedöman- det av företaget i ekonomiskt hän- seende och därigenom medföra skada, döms såsom i första stycket sägs.

Är brott, som i denna paragraf sägs, grovt, döms till fängelse. lägst sex månader och högst sex år.

10 kap. 7 54

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet, döms han förolovligt brukande till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om innehavaren av en fastighet brukar denna till men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är brott enligt första stycket grovt. döms till fängelse i högst två år.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

13 kap.

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande för- störelse av annans egendom, dömes för mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

4 Senaste lydelse 19861123.

Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande för- störelse av annans egendom, döms förrn ord brand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett och högst tre år.

• Sida 7
•  Original

Nuvarande lydelse

Den som åstadkommer explo- sion, översvämning, ras, skepps- brott, flyg— eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande för- störelse av annans egendom, dömes för allmänfarlig ödeläg- gelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet grovt, dömes till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid,

Föreslagen lydelse

Den som åstadkommer explo- sion. översvämning. ras, skepps- brott. flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande för- störelse av annans egendom. döms för allmänfarlig ödeläg- gelse till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett och högst tre år.

Är brottet grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år. eller på livstid.

16 kap. 10 &

Den som obehörigen flyttar, ska- dar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård. dömes för brott mot grifte- frid till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som obehörigen flyttar, ska- dar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.

10aå5

Den som skildrar barn i pomo— grafisk bild med uppsåt att bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn dömes, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnpornogra- fi brott till böter eller fängelse i högst sex månader.

5 Senaste lydelse 19791375.

Den som skildrar barn i pomo- grafisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för barnp orno gra — fi brott till böter eller fängelse i högst två år.

Prop

• Sida 8
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 äe

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egen- dom föranleder onödig säkerhets- åtgärd, dömes för falskt larm till böter eller fängelse i högst två år.

Den som genom missbruk av larm. nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig tit- ryckning av polis, räddningskår, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevaknings- tjänSt, dömes för mi ss bruk av larma nordning till böter.

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egen- dom föranleder onödig säkerhets- åtgärd, döms för f als kt larm till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fvra år.

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig ut- ryckning av polis, räddningskår, ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän bevaknings- tjänst, döms för missbruk av larmanordning till böter eller fängelse i högst sex månader.

17 kap. 10 57

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnes- mål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för ö v er- grepp i rät ts sa k till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning. som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myn- dighet eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fäng- else i högst fyra år.

6 Senaste lydelse 1986:1104. 7 Senaste lydelse 1982405.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vitt- nesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för ö v er— gre pp i rät ts sak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning. som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myn- dighet eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fäng- else, lägst sex månader och högst fyra år.

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1158

Om någon döljer den som förö— vat brott, hjälper honom att und- komma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras, dömes för skyddande av brot ts lin g till böter eller fäng- else i högst två år.

Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig, dömes till böter.

Om någon döljer den som för- övat brott, hjälper honom att und- komma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras, döms för skyddande av brotts- lin g till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fäng- else. lägst sex månader och högst fyra år.

Den som inte insåg men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig, döms till böter.

Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän- syn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omstän-

digheter.

17

Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad fri— heten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst två år.

ä9

Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man. efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av . flykt till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hän- syn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han har främjat.

19 kap. 10 510

Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av upp— gifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

8 Senaste lydelse 19872791. 9 Senaste lydelse 1981z462. 10 Senaste lydelse l976:509.

Den som. för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av upp— gifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande

• Sida 10
•  Original

Nuvarande lydelse

makts Säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar med- verkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig underrät- telseverksamhet till böter el- ler fängelse i högst två år.

Föreslagen lydelse Prop makts säkerhet, eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan

som ej är allenast tillfällig, döms för olovlig underrättelseverk- S a m h et till böter eller fängelse i högst ett år.

För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaf- fande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.

Ar brott som i denna paragraf sägs grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fvra år.

20 kap. 2 511

Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mut- brott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande till- lämpning på

1. ledamot av styrelse. verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet eller allmän försäkringskassa,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. den som är krigsman enligt lagen (1986:644) om disciplinför- seelser av krigsmän, m.m. eller an- nan som fullgör lagstadgad tjänste- plikt,

” Senaste lydelse l986:645.

Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mut- brott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, döms till fängelse. lägst sex månader och högst sex år.

Vad i första stycket sägs om arbetstagare skall också tillämpas på

1. ledamot av styrelse, verk. nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landsting, kommunal- förbund, församling, kyrklig sam- fällighet eller allmän försäkrings- kassa.

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. den som är krigsman enligt lagen (l986:644) om disciplinför- seelser av krigsmän, m.m. eller an- nan som fullgör lagstadgad tjänste- plikt,

• Sida 11
•  Original

Nuvarande lydelse

4. den som utan att inneha an- ställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtro- endeställning fått till uppgift att för någon annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller själv- ständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift.

Föreslagen lydelse

4. den som utan att inneha an- ställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtro- endeställning fått till uppgift att för någon annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller själv— ständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift.

38 kap. 12 512 "i

Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervaknings- nämnd. kriminalvårdsnämnden och frivårdsmyndighet handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande enligt 26 kap 22 & eller 28 kap 11 &.

Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervaknings- nämnd, kriminalvårdsnämnden och frivårdsmyndighet handräcknin g för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande enligt 26 kap 22 5 eller 28 kap 6 b 5 eller 11 5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

12 Senaste lydelse 1990: 1009.

Prop. 1992/932141

• Sida 12
•  Original

3. Förslag till Prop. 1992/931141

Lag om ändring i vapenlagen (197311 176)

Härigenom föreskrivs att 37 & vapenlagen (197321 176) skall ha följande lydelse, Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 37 ål

Till fängelse i högst två år döms Till fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen den som uppsåtligen

1. innehar skjutvapen utan att 1. innehar skjutvapen utan att vara berättigad till det, vara berättigad till det.

2. överlåter eller upplåter skjut- 2. överlåter eller upplåter skjut- vapen till den som inte är berättigad vapen till den som inte är berättigad att inneha vapnet. . att inneha vapnet.

Är brott som anges i första stycket grovt, döms till fängelse. lägst ser månader och högst fvra år.

Om gärningen har begåtts av oaktsamhet eller om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1 Senaste lydelse 1991: 1 181. 12

• Sida 13
•  Original

1. Ärendet och dess beredning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för J ustitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängel- sestraffkommitte'n.

Kommittén lämnade först två delbetänkanden (SOU 1980:1 och SOU 1981:92'). Dessa betänkanden har lett till ändringar i brottsbalken rörande främst minimitiden för fängelsestraff och villkorlig frigivning (prop. l980/81:44, bet. 1980/81:JuU32. rskr. 1980/812252, SFS 1981:331, prop. 1981/82:153, bet. 1981/8211uU51. rskr. 1981/821297. SFS 1982:363 samt prop. 1982/83:85. bet. 1982/83zluU26, rskr. 1982/83z241. SFS 1983:240).

Fängelsestraffkommittén lämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986: 1 3—15) Påföljd för brott. Vid denna tidpunkt ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo. ordförande. riksdags- ledamöterna Helge Klöver. Blenda Littmark och Lars-Erik Lövdén, f.d. riksdagsledamoten Lisa Mattson, fastighetsmäklaren Jan Nilsson och lands- tingsrådet Kay—Vilhelm Winqvist. I maj 1988 avlämnade kommittén sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. Betänkandet har remiss- behandlats men ännu inte lett till lagstiftning.

l-luvudbetänkandet spänner över stora delar av straffrättens område. Omfattningen av kommitténs förslag har medfört att behandlingen inom regeringskansliet av betänkandet har delats upp i olika etapper. [ en första etapp har således behandlats bl.a. kommitténs förslag till regler om domstolarnas straffmätning och påföljdsval. Detta har lett till lagstiftning som trätt i kraft den ljanuari 1989 (prop. 1987/88:120. bet. 1987/88cJuU-45. rskr. 1987/88:404. SFS 1988z942-948). Lagstiftningen. som bl.a. innebar att två nya kapitel. 29 och 30 kap.. infördes i brottsbalken. anslöt mycket nära till vad kommittén föreslog. Därefter har kommitténs förslag till ändringar i bötesstraffet behandlats och lett till lagstiftning som trätt i kraft den

Prop

• Sida 14
•  Original

ljanuari 1992 (prop. 1990/91:68, bet. 1990/91:JuU10, rskr. 1990/91:155, SFS 1991:240—301).

l huvudbetänkandet återkom kommittén till frågan om villkorlig fri- givning. Den frågan är nu, från delvis andra utgångspunkter än enligt kommitténs förslag, föremål för riksdagens behandling'med anledning av regeringens proposition 1992/93:4.

Jag avser nu att ta upp de förslag till ändrade straffskalor som är den del av kommitténs huvudbetänkande som återstår att behandla. Kommitténs förslag är i denna del formellt sett. mycket omfattande. Detta beror emel- lertid i första hand på de generella justeringar som kommittén har ansett vara påkallade med anledning av de förslag som man lagt fram när det gäller villkorlig frigivning. Med hänsyn bl.a. till den behandling frågan om villkorlig frigivning har fått anser jag att det inte finns skäl att följa kommitténs förslag i den delen och jag kommer därför—inte att återkomma till de förslagen. Däremot anser jag att det finns anledning att ta till vara många av de förslag beträffande enskilda brott som kommittén lagt fram. Detsamma gäller olika synpunkter och förslag som har framförts under beredningen av kommitténs betänkande.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- sema bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. En samman- ställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 86—980).

I samband med att jag behandlar kommitténs förslag om straffskalor kommer jag att ta upp vissa synpunkter och förslag som har lagts fram även i andra sammanhang. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till Justitiedeparte- mentet föreslagit ändring av straffstadgandet om olovligt brukande i 10 kap. 7 % brottsbalken i syfte att förbättra möjligheten att ingripa vid biltillgrepp. Skrivelsen har remissbehandlats. En förteckning över rernissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 91—1136). Riksdagen har med anledning av ett antal motioner i samma ämne givit tillkänna att regeringen bör förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning ( justitieutskottets betänkande 1990/9lzluU32, rskr. 1990/911323).

I sitt slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer lämnar Vålds- kommissionen några förslag med. anknytning till utformning av straff- skalorna och närliggande ämnen. De kommer som jag förutskickat i senaste budgetpropositionen (prop. 1991/91:100 bil. 3 s. 41) att behandlas nedan. Våldskommissionens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90—2825).

I sitt betänkande 1990/91:JuU3 tarjustitieutskottet med anledning av en motion bl.a. upp frågor om psykiskt våld och anför att riksdagen som sin mening borde ge regeringen till känna att en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är erforderlig. Riksdagen biföll utskottets hem-

Prop

• Sida 15
•  Original

ställan (rskr. 1990/91215). Med anledning härav har i Justitiedepartementet upprättats en promemoria som har behandlats vid en hearing den 8 maj 1992. Ett referat av hearingen med utskrift av sakdiskussionen bör fogas till protokollet som bilaga 4.

I detta sammanhang kommer jag också att ta upp frågan om straffskalan för sexuellt ofredande som berörs i departementspromemorian (DS 198912) Sexuella övergrepp mot barn m.m. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiede- partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89-364).

Vidare tar jag nu upp ett förslag om vapenamnesti som 1987 års vapen- utredning lade fram i sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapen- lagstiftningen. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över re- missinstanserna bör fogas till protokollet som bilaga 6. En sammanställ- ning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 89—1937).

1 Justitiedepartementet har dessutom upprättats en sammanställning av de remissyttranden som avgivits i anledning av de ovan presenterade förslagen som direkt rör de frågor som jag behandlar i detta sammanhang.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 november 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över förslagen till lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav samt lag om ändring i brottsbalken och vapenlagen (l973:1176). Lagrådsremissens lag— förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8 .

Lagrådet har. av skäl som anges i yttrandet. ifrågasatt om det inte skulle ha varit lämpligare att ta upp mitt förslag om minskning av överlappningen tnellan straffskalorna för ett antal brott i ett större och mer systematiskt sammanhang. Jag har förståelse för synpunkten. En sådan generell och systematisk genomgång mäste dock göras från delvis andra kriminal- politiska utgångspunkter än vad nuvarande underlag anger och är därför inte möjlig för närvarande. Lagrådet har vidare haft synpunkter på förslagen till ändring avseende sexuellt ofredande. svindleri och olovlig underrättelse- verksamhet ("avsnitten 3.1.4, 3.1.8 och 3.1.16). Jag återkommer i det föl- jande tlll de synpunkterna. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9.

2. Framlagda förslag m.m.

Som framgått av inledningen grundar sig de förslag som jag kommer att länula i det följande på flera olika dokument. Beredningsunderlaget är också av något olika karaktär. Jag kommer att i detta avsnitt som en bakgrund pre- sentera de olika förslag och initiativ som ligger till grund för mina över- väganden och förslag. 1 nästa avsnitt (avsnitt 3) redovisarjag mina förslag samt skälen för dem. Därefter följer en kort redogörelse för de ekonomiska konsekvenser förslagen kan leda till.

Prop

• Sida 16
•  Original

En följd av att beredningsunderlaget är av skiftande art-är att jag kommer att hålla redovisningen kort i de delar där bakgrundsdokumentationen är utförlig, t.ex. beträffande Fängelsestraffkommitténs förslag. medan jag är mer utförlig när bakgrundsmaterialet inte är lika lätt att tillgå. t.ex. be- träffande behandlingen av frågan om psykiskt våld.

2.1. Fängelsestraffkommittén

Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986113—15) Påföljd för brott — om straffskalor, påföljdsval. straffmätning, villkorlig frigivning m.m. innehåller både en djupgående analys av grunderna för straffsystemet och flera långtgående förslag till lagändringar på straffrättens område. De vikti- gaste av dessa berör villkorlig frigivning, bötesstraffets utformning, reglerna för straffmätning och påföljdsval samt slutligen straffskalorna för brott.

Villkorlig frigivning och därmed sammanhängande frågor behandlas, som jag redan nämnt, i en proposition som för närvarande ligger på riksdagens bord. Om propositionen godtas av riksdagen innebär det ett första steg mot en total reformering av systemet med villkorlig frigivning. Den obli— gatoriska halvtidsfrigivningen avskaffas och ersätts med ett system där prövning kan ske i varje enskilt fall, dock normalt tidigast sedan två tred- jedelar av strafftiden avtjänats. Mitt förslag i den delen avviker från Fängelsestraffkommitténs förslag främst på det sättet att villkorlig fri- givning enligt kommittén även i fortsättningen borde ske enligt obli- gatoriska regler. Jag har inte heller godtagit kommitténs förslag om en generell sänkning av srraffskaloma i syfte att kompensera för en senarelagd villkorlig frigivning.

Fängelsestraffkommittén hade som uttalad målsättning att minska använd- ningen av fängelsestraff. Som ett led i den strävan sökte kommittén utvidga tillämpningsområdet för bötesstraffet. Flera av förslagen tog i den delen sikte på straffskalorna eller omständigheter av direkt betydelse för dessa. Kommittén föreslog bl.a. att det maximala antalet dagsböter skulle höjas kraftigt. Vidare föreslog kommittén att vissa mindre straffvärda brott, t.ex. snatteri. skulle ha enbart böter i straffskalan samt att böter skulle införas som straffrninimum för några brott som i dag har enbart fängelse i straff- skalan, t.ex. misshandel av normalgraden.

Som jag har nämnt i avsnitt 1 har kommitténs förslag angående bötes- straffet redan föranlett ändringar i brottsbalken och en mängd andra lagar och författningar. De förslag som avsåg straffskalorna har dock i huvudsak ännu inte lett till lagstiftning.

• Sida 17
•  Original

Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om den parlamentariska kom- PYOP mitté med uppdrag att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, "Straffsystemkommittén" (Dir. 1992147) som regeringen tillkallade under våren 1992. I direktiven anför jag bl.a.

I den nya kommitténs uppdrag bör ingå att undersöka om det finns förut- sättningar för att bredda användningen av böter. Olika alternativ är tänk- bara. Ett, som förordades av Fängelsestraffkonunittén, är att öka utrymmet för böter genom förändringar i straffskaloma. För egen del är jag emellertid tveksam till om detta är en lämplig väg. Däremot torde det kunna finnas an- ledning att pröva om det är lämpligt att ytterligare utveckla möjlighetema- att döma ut böter i kombination med andra påföljder. Om en icke frihets- berövande påföljd kombineras med en kännbar bötespåföljd torde detta kun— na anses vara en tillräckligt ingripande reaktion även i många fall som i dag leder till fängelse, under förutsättning att inte brottslighetens art särskilt motiverar fängelse som påföljd. En utveckling i denna riktning torde under— lättas om villkorligt fängelse ersätter den nuvarande villkorliga domen eller införs som en ny egen påföljd. Det finns också anledning att överväga om, såsom fallet är i vissa andra länder, även kortvariga fängelsestraff skall kunna kombineras med böter. Detta kan vara en möjlighet att markera ett förhöjt straffvärde på ett annat sätt än genom en längre strafftid. Aven andra lösningar kan vara tänkbara.

På grundval av förslag av Fängelsestraffkommittén infördes år 1989 ny lag- stiftning om straffmätning och påföljdsval (SFS 19881942—948). Den nya lagstiftningen innebär att de principer som låg bakom den s.k. behand- lingstanken har fått träda i bakgrunden vid domstolarnas påföljds- bestämning. Brottet och inte brottslingen ställs uttryckligen i centrum för påföljdsbestämningen och principerna om legalitet och proportionalitet betonas (jfr prop. 1987/88:120, bet. 1987/88zJuU 45). Jag återkommer något till Fängelsestraffkommitténs förslag i avsnitt 3.1.

Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande ingående diskuterat behovet av och principerna för en straffskalereform. Kommittén har belyst den historiska utvecklingen på området, analyserat och värderat bärkraften av olika argument som åberopats vid straffskaleändringar samt prövat för- och nackdelar med skilda straffskalekonstruktioner. Kommittén har för sin del funnit att uppgiften att se över straffskalorna och att anpassa dem till nutida värderingar är angelägen.

För egen del vill jag framhålla att den översyn som kommittén genomfört enligt min mening visar betydelsen av att i ett sammanhang överväga och pröva vilka straffskalor som bör vara knutna till olika brott även om över- synen inte visar på några påtagliga brister i de relationer som nu gäller mellan olika brotts straffskalor. I vissa hänseenden innebär emellertid kommitténs förslag positionsförskjutningar som är angelägna att ta till vara. Jag återkommer till detta.

• Sida 18
•  Original

Som jag redan berört anser jag i motsats till kommittén att det inte finns något behov av en generell matematisk nedjustering av samtliga straff- skalor. Även om mitt förslag således begränsas till vissa särskilda brott anser jag att det finns skäl att något beröra vissa av kommitténs generella synpunkter på utformningen av straffskalor. Jag tänker närmast på kom- mitténs uppfattning om det angelägna i att minska överlappningen mellan straffskalorna för de olika graderna av de gradindelade brotten. Som jag kommer att utveckla närmare i det följande (avsnitt 3.1) instämmer jag i princip i kommitténs uppfattning. Mina förslag innebär också att över- lappningen mellan straffskalorna i vissa fall kommer att bli mindre än den normalt har varit. Jag föreslår dock här justeringar av detta slag endast i de fall där jag av andra skäl funnit anledning att föreslå att de aktuella straff- skalorna bör ändras.

En huvudtanke och genomgående linje i Fängelsestraffkommitte'ns förslag är en sänkning av förmögenhetsbrottens och en höjning av främst våldsbrottens straffvärde. I princip delar jag kommitténs uppfattning om i vilken riktning en relativ förskjutning av straffvärdet för olika brott bör ske. Som jag tidigare berört är jag emellertid inte beredd att godta en sådan generell sänkning av straffskalorna för främst förmögenhetsbrott som kom- mittén förordat. Som jag återkommer till anser jag tvärtom att det vid vissa förmögenhetsbrott finns anledning att markera det allvar med vilket lagstif- taren ser på brottet genom en höjning av straffskalan.

I likhet med kommittén anser jag visserligen att det finns anledning att se något allvarligare på våldsbrott och andra brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten än vad som hittills varit fallet. I allmänhet lägger emellertid de nuvarande straffskalorna inte något hinder för en sådan anpassning av påföljderna efter ändrade värderingar och samhälls— förhållanden. Såväl vissa statistiska uppgifter som ett antal prejudikat från Högsta domstolen talar också för att straffnivåerna för de aktuella typerna av brott är på väg att höjas även utan att lagstiftningen har förändrats.

På mitt initiativ genomförs nu en undersökning av domstolarnas straff— mätningspraxis och dess utveckling. Undersökningen kommer att presen- teras under år 1993. I avvaktan på undersökningen anser jag inte att det heller på detta område finns underlag för några generella straffskale— justeringar. Som jag återkommer till bör emellertid straffskalorna vid vissa brott justeras. bl.a. i syfte att stryka under vikten av skydd för den person- liga integriteten.

Generellt bör anmärkas att jag i det följande. när jag redovisar Fängel- sestraffkommitténs förslag. bortser från de automatiska nedjusteringar som är en följd av grundtanken i kommitténs förslag och som har att göra med både kommitténs förslag beträffande skärpning av den villkorliga fri- givningen och dess önskan att genomföra en försiktig sänkning av straff- nivån. I de fall kommittén har föreslagit något som avviker från den generella justeringen redovisar-jag i vilken riktning. höjande eller sänkande. som förslaget går. Kommitténs förslag innehåller naturligen förslag till ändringar avseende i stort sett samtliga brott i brottsbalken och därutöver en mängd stadganden i specialstraffrätten. Remissinstansema har i stor ut-

Prop

• Sida 19
•  Original

sträckning lämnat förslagen till ändringar avseende särskilda brott utan erinran. Min redovisning av vad remissinstanserna har anfört inskränker sig till de fall där de har uttalat sig särskilt om ett visst brott.

2.2. Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens förslag om åtgärder mot olovligt brukande av tillgripet fortskaffnings- medel '

I rättsfallet NJA 1990 s. 9 slog Högsta domstolen fast att tillgrepp av fort- skaffningsmedel (8 kap. 7 & brottsbalken) inte kan utgöra förbrott till häleri (9 kap. 6 & brottsbalken). Mot bakgrund av detta framför Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) i en gemensam hemställan förslag om ändringar i strafflagstiftningen bl.a. i syfte att ge polis och åklagare möjlig- het att ingripa med personella straffprocessuella tvångsmedel mot den som påträffas i en stulen bil men som påstår att han inte tillgripit bilen själv utan övertagit den från annan. I sin gemensamma framställning anför myndig- heterna bl.a. följande.

Den avgörande frågan (i rättsfallet, min anmärkning) var om det föregående tillgreppet av bilen kunde anses utgöra ett förbrott till häleri genom att bilen, såsom förutsätts i bestämmelsen om häleri, ”frånhänts” ägaren genom brottet. Domstolarna ansåg inte att ett tillgrepp av fortskaffningsmedel innebär ett sådant frånhändande och O dömdes därför endast för olovligt brukande.

Straffskalan för normalgraden av olovligt brukande är böter eller fängelse i högst sex månader. Ar brottet grovt kan dömas till fängelse i högst två år. Omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt är exempelvis att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller förorsakat stor skada eller olägenhet (se kommentaren till BrB I, femte uppl., s. 620. som återger departementschefens uttalande i prop. 1985/86:65 s. 47). Exemplen passar generellt sett inte in på fallet att någon olovligen brukar ett tillgripet fortskaffningsmedel.

Tillgrepp av fortskaffningsmedel är en brottstyp som under den senaste tioårsperioden har ökat ständigt. Antalet biltillgrepp har nära nog tiodubblats sedan år 1981. År 1989 anmäldes sammanlagt 78 215 tillgrepp eller försök till tillgrepp av olika fortskaffningsmedel, fördelade på 69 033 bilar, 3 386 motorcyklar och 5 796 mopeder. Detta innebar en ökning från 1988 med nästan 10 000 fordon. Brottstypen är starkt koncentrerad till storstäderna. Den som utsätts för ett fordonstillgrepp åsamkas vanligen ekonomisk skada och personliga olägenheter samtidigt som samhället och försäkringsbolag drabbas ekonomiskt. Tillgripna personbilar används också i en inte obetydlig omfattning i samband med annan brottslighet. Det råder ingen tvekan om att ökningen av biltillgreppen numera har nått en sådan nivå att de utgör ett stort kriminalpolitiskt problem.

I praktiken är det mycket vanligt att den som påträffas i en tillgripen bil hävdar att han inte själv tillgripit bilen utan att han "övertagit" den från någon annan. Bevisläget blir då ofta sådant att uppgiften måste godtas och att lagföring kan ske endast för olovligt brukande trots att _det finns en stark misstanke om att vederbörande själv har tillgripit bilen. Aven om skäl till häktning föreligger med hänsyn till att det är fråga om upprepad och likartad brottslighet eller att det finns risk för att bevis undanröjs utgör straffskalan för olovligt brukande i normalfallet hinder mot anhållande eller häktning. Den misstänkte måste då friges efter ett kort förhör, även om det kan konstateras att denne, vanligen en ungdom, befinner sig i en period av massiv brottSlighet där flera personer i samma gång kan ingå. I sådana fall föreligger dessutom ofta utredningssvårigheter med avseende på den

• Sida 20
•  Original

aktuella gärningen. Dessa svårigheter ökar självfallet om den misstänkte inte kan frihetsberövas.

RÅ och RPS finner situationen mycket otillfredsställande och gör gällande att lagstiftningen bör ändras så att straffskalan för det brott som det är fråga om i den angivna situationen komtner att innehålla fängelse i ett år eller där- över. RÅ och RPS diskuterar tre olika altematjv.

Enligt den första lösningen skulle häleriparagrafen ändras så att krav inte längre ställs på att egendomen frånhänts ägaren genom brott utan att det skulle vara tillräckligt för att häleriansvar skall inträda att besittningsrubb- ning har skett.

Som en annan tänkbar lösning: anförs att rekvisiten för tillgrepp av fort- skaffningsmedel ändras så att det för straffansvar skall vara tillräckligt att någon olovligen tager eller brukar fortskaffningsmedlet. i stället för tager och brukar som lydelsen i paragrafen är för närvarande.

Den tredje lösningen som RÅ och RPS anger är att föreskriva att brukande avi olovligt tillgripet fortskaffningsmedel regelmässigt skall bedömas som en grov form av olovligt brukande.

Förslagsställarna förordar det tredje förslaget som det mest ändamålsv enliga och lagtekniskt minst ingripande. De föreslår därvid att tredje stycket i 10 kap. 7å brottsbalken ges följande lydelse: ”Är brott enligt första stycket grovt. döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett olovligen tillgripet motordrivet fortskaffningsmedel eller mycket värdefull egendom eller om det förorsakat stor skada eller olägenhet."

2.3. Våldskommissionens förslag

Väldskommissionen avgav sitt slutbetänkande i november 1990. Kom— missionen hade som uppdrag att komma med förslag som skulle kunna motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffer. Dess huvuduppgift var enligt direktiven att fånga upp och stötta det breda engagemanget mot våldet och för brottsoffren. I uppdraget låg att öka skyddet för grupper som löper särskild risk att utsättas för våld. att främja åtgärder som är ägnade att motverka våldet. särskilt på gator och torg. samt att förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsverkare.

Kommissionen lägger fram förslag av olika karaktär i syfte att minska förekomsten av våld i samhället. Bland dem kan nämnas åtgärder för att för— ändra miljöer där våld uppstår. särskilda insatser mot ungdomsbrottslingar. punktmarkering av vaneförbrytare och åtgärder för att förbättra det lokala samarbetet mot brott genom lokala brottsförebyggande organ i kommu— nema.

Kommissionen lägger även fram förslag i syfte att påverka påföljdsvalet vid misshandel av normalgraden samt ett förslag om ändring av graderingen av brottet övergrepp i rättssak (17 kap. 10 å brottsbalken). Av kommissio- nens förslag avser jag att i detta sammanhang behandla sistnämnda två för- slag.

• Sida 21
•  Original

Kommissionen utgår från ett uttalande i förarbetena till brottsbalken i vilket uttalas att misshandel som inte är av bagatellartad natur normalt bör föran- leda fängelse. Utifrån Högsta domstolens praxis under senare år anser sig kommissionen kunna konstatera att det numera råder tveksamhet om den grundtanken fortfarande är vägledande vid domstolarnas påföljdsval och att det kan förväntas en ökad användning av icke frihetsberövande påföljd vid rnisshandelsbrott av normalgraden, en utveckling som kommissionen finner mindre lämplig.

Kommissionen föreslår därför att andra stycket i 30 kap. 4 & brottsbalken ändras så att det på ett tydligare sätt framgår att vissa brott, däribland miss— handel. är av sådan art att fängelse skall vara normalpåföljd för de brotten. Den föreslagna lydelsen är ”som skäl för fängelse får rätten beakta 1. brotts- lighetens straffvärde. 2. att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för annan påföljd eller 3. att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Att parter och vittnen fritt och sanningsenligt kan avge sina utsagor inför polis och domstolar utgör enligt Våldskommissionen ett av de fundament som den svenska rättsordningen vilar på. Angrepp mot parter och vittnen utgör angrepp på samhället. Om samhället inte förmår skydda parter och vittnen från övergrepp hotas hela rättsordningen. I syfte att inskärpa hur allvarligt rättsordningen ser på övergrepp i rättssak föreslår kommissionen att bestämmelsen i brottsbalken om påföljd för normalgraden av övergrepp i rättssak anpassas till påföljden för mened. Det skulle innebära att det för brott av normalgraden endast kan följa fängelse och att böter förbehålls gärningar som kan bedömas som ringa brott.

2.4. Åtgärder för att motverka psykiskt våld

Det finns en mängd olika beteenden som kan betraktas som övergrepp mot annan utan att fysiskt våld används eller någon fysisk skada tillfogas offret. För den enskilde kan även ett sådant övergrepp få svåra och långvariga följ- der. Psykiskt våld är sålunda ett problem i samhället. Problemet är emel- lertid mångfacetterat, och det låter sig inte lätt regleras straffrättsli gt.

I den nuvarande straffrättsliga regleringen finns ett antal bestämmelser som kan tänkas bli tillämpliga när det gäller att beivra övergrepp som kan betecknas som någon form av psykiskt våld. Nedan följer en kort redo- görelse för några sådana bestämmelser. '

Misshandel (3 kap. 5 & brottsbalken). För misshandel döms den som till- fogar någon annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta. Likaså är det misshandel när någon försätter en annan person i vanmakt eller något annat sådant tillstånd.

• Sida 22
•  Original

Till sjukdom" hänförs även psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. PTOP- 1992/931141 Handlingen skall sålunda medföra ett psykiskt lidande som medför en medi- cinskt påvisbar effekt, t.ex. psykisk chock eller neuros.

Det kan antas att det i fall av allvarligt psykiskt våld kan uppkomma sådana medicinskt påvisbara effekter som hänger samman med våldet att ansvar för misshandel kan komma i fråga för den som har gjort sig skyldig till övergreppet.

lelande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 & brottsbalken). I de fall där ansvar inte kan utkrävas för misshandel på grund av att gär— ningsmannen inte haft uppsåt att åstadkomma den ansvarsgrundande effek- ten kan det komma i fråga att bedöma hans oaktsamma handlande som vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Sålunda kan den som av oaktsamhet åsamkar någon annan ett medicinskt påvisbart psykiskt lidande dömas för vållande till sjukdom.

Arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 & brottsbalken). Om vållande till sjukdom har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall skall han dömas för arbetsmiljöbrott.

Om en arbetstagare blir utsatt för psykiskt våld på arbetsplatsen kan sålunda ansvar enligt detta lagrum utkrävas av den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt sina åligganden i enlighet med arbetsmiljölagen.

Hemfridsbrott (4 kap. 6 & första stycket brottsbalken). I de fall där någon uppsöker en annan person i dennes bostad i endast terroriserande syfte kan den aktuella bestämmelsen om hemfridsbrott bli tilllämplig.

Ofredande (4 kap. 7 & brottsbalken). Som ofredande straffas handlingar av vitt skilda slag. Dit hör bl.a. om någon avsiktligen knuffar eller rycker och sliter i en annan person. om gärningen inte är att bedöma som miss— handel eller försök därtill. Andra handlingar som kan falla under be- stämmelsen är om någon antastar en kvinna med t.ex. klappar eller smekningar. Upprepade telefonpåringningar eller brevförsändelser liksom falska meddelanden kan. om de utgör en kännbar fridskränkning. bedömas som ofredande.

Förtal (5 kap. 1 & brottsbalken). En form av trakasserier som kan tänkas förekomma på t.ex. en arbetsplats är att någon medarbetare utpekas som brottslig eller på något annat sätt .klandervärd. Om sådana uppgifter sprids i syfte att utsätta den utpekade för andras missaktning kan ansvar utkrävas för förtal.

Förolämpning (5 kap. 3 & brottsbalken). Den som smädar någon annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom något annat skymfligt beteende mot honom kan dömas för förolämpning.

Sexuellt ofredande (6 kap. 7 å andra stycket brottsbalken). För sexuellt ofredande skall den dömas som bl.a. genom ord eller handling på ett uppen- bart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot någon annan.

I olika sammanhang har belysts att sexuellt ofredande på arbetsplatser är förekommande i inte obetydlig omfattning.

Överträdelse av besöksförbud (24 5 lagen /1988:688/ om besöksförbud). En person kan meddelas besöksförbud vilket innebär att personen förbjuds 22

• Sida 23
•  Original

att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter den andre. Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den som meddelas förbudet kommer att be- gå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet skall skydda.

Syftet bakom regleringen med ett särskilt besöksförbud är främst att skapa ett extra skydd för förföljda och trakasserade kvinnor.

] sitt av riksdagen i den delen godtagna betänkande Vissa straffrättsliga frågor m.m. (bet. l990/91:JuU3, rskr. 1990/91:15) har justitieutskottet bl.a. behandlat vissa frågor om psykiskt våld.

I betänkandet (s. 10 f.) redogör utskottet för vad föredragande statsrådet uttalat i förarbetena till brottsbalken (prop. 1962110 5. 90 B) i frågan om straffbarhet av olika former av psykisk påverkan. Av den redogörelsen framgår att det är avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla under brottsbalkens rnisshandelsbegrepp. Mot bakgrund av lagtekniska svårigheter har i förarbetena inte dragits upp någon bestämd gräns för när svårare psykisk påverkan skall anses föreligga. Det närmare ställnings- tagandet till gränsdragningsproblemet har i stället överlämnats till rätts- tillämpningen. Av förarbetena till brottsbalken framgår också att, om gärningen i ett sådant gränsfall inte kan bedömas som misshandel, det ofta kan föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.

Utskottet konstaterar i betänkandet att det saknas refererad rättspraxis från Högsta domstolen och hovrätterna i frågan om psykiskt våld.

Mot bakgrund av att psykiskt våld och då särskilt mobbning är vanligt förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt våld anser ut- skottet att en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är erforderlig. I samband med en sådan översyn bör det enligt utskottets mening göras en uppskattning av antalet straffbara övergrepp av psykiskt våld. Utskottet anser också att det i sammanhanget bör övervägas i vilken utsträckning det är möjligt att genom en tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för människor som utsätts för sådant våld. .

Frågor om psykiska trakasserier har behandlats av riksdagen i olika sam— manhang (se t.ex. bet. 1990/911AU8, AU17 och AU22). Det har då rört sig om främst mobbning och sexuella trakasserier på arbetsplatser.

Med anledning av riksdagens uttalande har inom Justitiedepartementet utarbetats en kort promemoria. Med den som underlag inbjöd Justitie- departementet som nämnts till en hearing i maj 1992. Promemorian innehöll ett antal frågor som låg till underlag för diskussionen vid hearingen. Diskussionen fokuserades kring dels kunskapen om faktisk förekomst av psykiskt våld och vilken forskning som bedrivs samt dels rättsväsendets hantering av de fall av psykiskt våld som kommer till myndigheternas kännedom.

Mina övergripande överväganden i anslutning till de problemställningar som ämnet aktualiserar kommer jag att redovisa i avsnitt 3.3.

• Sida 24
•  Original

2.5. Sexuellt ofredande

Den 1 juli 1992 genomfördes flera förändringar i brottsbalkens regler om sexualbrott i 6 kap. Ändringarna föranleddes av förslag i departements- promemorian Sexuella övergrepp mot barn m.m. (Ds 1989:6), vilken i sin tur till del var initierad av en framställning från rideagen. Den i detta sammanhang viktigaste förändringen var att två nya grova grader infördes, grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande. Straffskalan för de nya brotten bestämdes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Ändringarna låg i linje med de förslag som framfördes i promemorian. För närmare detaljer hänvisas till den och till prop. 1991/92:35 samt justitie— utskottets betänkande 1991/92:JuU7 .

I promemorian diskuteras huruvida maximistraffet för sexuellt ofre- dande, som för närvarande är fängelse i högst ett år, bör höjas. Straff- bestämmelsen återfinns i 6 kap. 7 & brottsbalken. I paragrafens första stycke föreskrivs straff för den som sexuellt berör barn under femton år utan att det är fråga om sexuellt umgänge eller som förmår barnet att företa eller medverka i en handling av sexuell innebörd. I andra stycket straffbeläggs blottande och andra uppenbart sedlighetssårande handlingar.

Enligt promemorian talar en jämförelse mellan straffvärdet hos vissa av de handlingar som avses med bestämmelsema om sexuellt ofredande och andra sexualbrott för att straffet för sexuellt ofredande bör höjas och att straffmaximum bör sättas till i vart fall hälften av vad som gäller för sexuellt utnyttjande av underårig. Med hänvisning till den inom J ustitiede- partementet pågående straffskaleöversynen lades det inte fram något förslag om höjning av maximistraffet för sexuellt ofredande.

Justitieutskottet förutsätter i sitt betänkande med anledning av pro- positionen med förslag till ändringar i 6 kap. brottsbalken att frågan om straffskalan för sexuellt ofredande skall tas upp igen. Mina närmare över— väganden och mitt förslag återkommer jag till i det följande (avsnitt 3.1.4).

2.6 ”Vapenamnesti”

Slutbetänkandet avgivet av 1987 års vapenutredning (SOU 1989:44) Över- syn av vapenlagstiftningen innehåller bl.a. ett förslag om vapenamnesti, med vilket menas att allmänheten under en period till polisen skall straffritt kunna lämna in vapen och ammunition som man innehar utan att vara berättigad till det. Utredningen hänvisar till erfarenheter från Danmark som tillåtit sådan inlämning under en begränsad period såväl år 1970 som år 1986 med gott resultat. Vidare betonar utredningen att det inte är ovanligt att polismyndigheterna får förfrågningar från privatpersoner som vill bli av med vapen som de inte har gällande tillstånd för.

Utredningen anser att övervägande skäl talar för att man bör pröva att tillåta straffri inlämning under ett års tid. Inlämningen måste. ske frivilligt och inlämnaren skall kunna vara anonym. lnlärnnade vapen som är anmälda som stulna skall lämnas tillbaka till ägaren. Vapen av musealt eller militärt intresse bör enligt utredningen kunna bevaras. I övrigt bör de inlämnade

Prop

• Sida 25
•  Original

vapnen förstöras. Jag återkommer strax (avsnitt 3.2) med en närmare PTOP- 1992/935141 redovisning av mina överväganden samt den närmare utformningen av straffriheten. Utredningens lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7.

3. Motivering 3.1 Ändringar av straffskalor

Allmänna utgångspunkter

Enligt de bestämmelser om straffmätning som trädde i kraft den 1 januari 1989 är huvudprincipen att straff skall mätas ut efter brottets eller den sam- lade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall domstolen särskilt beakta den skada. hänkning eller fara som gärningen inneburit men också vad gärningsmannen insett eller bort inse om detta liksom de avsikter eller motiv som han haft för sitt handlande.

För att underlätta rättstillämpningen ges i särskilda paragrafer exempel på olika omständigheter som skall beaktas som försvårande och för- mildrande vid straffmätningen.

Grundtanken bakom dessa bestämmelser är att markera att principerna om ekvivalens och proportionalitet skall vara vägledande för domstolarnas straffmätning så att lika svåra brott skall bestraffas lika strängt och svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott.

Att dessa principer bör vara vägledande för straffmätningen föreligger det stor enighet om. Erfarenheten visar dock att uppfattningarna om vad som är lika svåra brott och vad som är svårare och lindrigare brott i hög grad kan skifta mellan olika tider, olika kulturer och olika personer. Avsikten med de nya straffmätningsreglema är emellertid inte att de en- skilda domarnas värdering av olika brotts straffvärde skall vara avgörande för straffmätningen. Målsättningen är givetvis att straffnivån för olika brott skall vara oberoende av vilken domare som dömer i det enskilda fallet. Detta har i lagtexten markerats genom att det anges att straffmätningen skall ske med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning. '

Det är naturligt att uppgiften att ansvara för att rättstillämpningen sker med beaktande av både proportionalitets- och ekvivalensprincipema' och likhetsprincipen i första hand måste ankomma på domstolarna. Någon möjlighet för lagstiftaren att kunna förutse alla variationer som verkligheten kan bjuda på finns inte. Utan att rubba de grundläggande principerna går det inte heller att fånga verkligheten i ett system som tillåter rättstillämpningen att bli en enkel subsumtion under givna regler. Vi måste acceptera att lagstiftning är ett relativt trubbigt instrument i detta sammanhang.

Vad lagstiftaren kan göra är att ange de ramar inom vilka rättstillämp- ningen kan röra sig och de grundläggande principer som då skall tillämpas. Ett styrmedel är härvidlag de straffskalor som anknyter till olika brott. Ge- nom straffskalorna markerar lagstiftaren sin värdering av olika brottstypers straffvärde och vägleder därigenom domstolarnas straffmätning i enskilda 25

• Sida 26
•  Original

fall. Ett annat styrmedel är straffmätningsregler av det slag som nu har införts i Sverige.

De olika brottsbeskrivningar som vi har i vår strafflagsriftning omfattar ofta både gärningar med ett mycket högt straffvärde och sådana som har ett lågt straffvärde. Överväganden beträffande vilken straffskala som skall gälla för gärningar som faller under en viss brottsbeskrivning måste därför alltid ske med hänsyn till både de grövsta och de lindrigaste fallen. Detta kan tillgodoses på olika sätt.

Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkandediskuterat tre olika principer för straffskalomas konstruktion (SOU 1986:14 s. 153 ff.). Straff- skalorna kan vara heltäckande och således omfatta alla tänkbara fall av brottet. De kan ta sikte på norrnalfallen av brottet och kompletteras med för- hållandevis generösa möjligheter att avvika från den i straffbestämmelsen angivna skalan. Slutligen kan de vara inriktade på huvuddelen av de fall som ryms inom bestämmelsen samtidigt som det kan finnas möjlighet att i undantagsfall avvika från skalan. Den senaste typen av skalor är den som för närvarande utnyttjas i svensk rätt. Fängelsestraffkommitténs förslag innebär att detta även skall gälla i framtiden. Denna ståndpunkt har till— styrkts av samtliga remissinstanser som berört frågan.

Också jag delar kommitténs uppfattning. För denna ståndpunkt talar främst att domstolarna är vana vid denna typ av skalor och att en principiell omläggning alltid medför risker för att tillämpningen åtminstone inled- ningsvis blir osäker och ojämn.

Att jag förordar att straffskaloma även i framtiden bör konstrueras med inriktning på huvuddelen av fallen innebär inte att jag anser att det saknas anledning att lG'itiskt granska om det omfång som straffskalorna nu har är lämpligt. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.1.4) finns det emellertid inte i detta sammanhang anledning att genomföra en total översyn av straff- skalorna på sätt som Fängelsestraflätommitte'n föreslår. De förslag angående straffskalorna som jag nu lägger fram är därför i princip begränsade till vissa särskilda brott där åtgärder framstår som särskilt angelägna. Ett skäl till detta är det omfattande uppdrag som nyligen lämnats till Straffsystem- kommittén. I direktiven (Dir. 1992z47) framhålls att det står kommittén fritt att föreslå förändringar även när det gäller straffskalorna. Mot den bakgrunden kommer jag inte heller att närmare gå in på resonemang rörande straffskalomas allmänna utformning.

Med dessa utgångspunkter har jag inskränkt min översyn till straff- skalorna för vissa enskilda brott och då främst våldsbrott och andra integritetskränkande gärningar. Översynen har såväl en systematisk in- riktning, på det sättet att straffskalan för ett enskilt brott kan behöva anpassas efter den struktur som i övrigt gäller i strafflagstiftningen. som en materiell sida. Med det senare avses att straffvärdet för ett brott. som det kommer till uttryck i straffskalan kan behöva justeras. Jag vill dock un- derstryka att syftet med att utdöma straff ytterst är att markera samhällets ogillande av vissa norrnöverträdelser samtidigt som. när det gäller brott mot enskilda, offret härigenom får en upprättelse. Det förtjänar dock att i sammanhanget betona att de justeringar som görs nu i allmänhet inte är

Prop

• Sida 27
•  Original

avsedda att påverka den straffmätning som tillämpas i dag. De höjningar av straffmaxima som föreslås skall således inte tas till intäkt för en allmän uppjustering av straffen för de aktuella brotten. Frågan om större för- ändringar av straffmätningsreglema kan det finnas anledning att återkomma till efter det att den av mig initierade undersökningen av straffmät- ningspraxis vid vissa våldsbrott har slutförts.

Straffskalan vid gradindelade brott

Överlappningar förekommer regelmässigt vid gradindelade brott. Som exempel kan nämnas att straffskalan för stöld i dag sträcker sig från allmänna fängelseminimum till fängelse i två år medan minimum för grov stöld är fängelse i sex månader och maximum fängelse i sex år. Straffskalan för stöld överlappar alltså straffskalan för grov stöld med ett och ett halvt år. I vissa fall är överlappningen än mer markerad än i det exempel som jag nu nämnt. I praktiken är det emellertid endast i sällsynta fall som domstolarna utnyttjar den del av straffskalan för den lägre graden som överlappar straffskalan för den högre.

Fängelsestraffkommittén har efter en analys av olika omständigheter som kan åberopas för att ha överlappande straffskalor föreslagit att överlapp— ningen bibehålls men minskas kraftigt. En stor majoritet av de remiss- instanser som har yttrat sig i den frågan, bl.a. Svea hovrätt. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, Juridiska fakulteten i Stockholm, Sveriges domareförbund och Sveriges advokatsamfund. ställer sig positiva till en minskning av överlappningen.

Det skäl som Fängelsestraffkommitte'n åberopat för att bibehålla över- lappningen är främst att bedömningen av ett brotts konkreta straffvärde delvis sker efter andra grunder än de som används för att bestämma till vilken grad brottet är att hänföra. Fängelsestraffkommitte'n pekar som exempel på ett par av de försvårande omständigheter som numera finns in- tagna i 29 kap. 2 5. De exempel kommittén anger gäller fall där den dömde avsett att brottet skulle få allvarligare verkningar än det faktiskt fått samt då han förmått någon annan att medverka till brottet genom missbruk av dennes ungdom. Sådana omständigheter skall. i den mån det subjektiva överskottet inte leder till ansvar för ett försöksbrott enligt en högre grad, inte beaktas vid gradindelningen. Detta medför att straffvärdet för en stöld i vissa fall kan bli så högt att det blir högre än minimistraffet för grov stöld.

För egen del vill jag också särskilt peka på att den i förhållande till kommitténs förslag annorlunda lösning av återfallsproblematiken som genomfördes i januari 1989 (se 29 kap. 4 & brottsbalken) medför att det vid brott av normalgraden även vid återfall kan finnas behov att döma ut ett högre straff än minimistraffet för den grövre graden.

Jag delar således kommitténs uppfattning att det finns sakligt bärande skäl för att bibehålla en viss överlappning av straffskalorna vid gradin- delade brott. Även om de nuvarande överlappningarna. som kommittén med instämmande av remissinstanserna har framhållit, framstår som omotiverat stora anser jag att det inte i detta sammanhang finns anledning att genom- föra någon generell reform som tar sikte på överlappningsproblematiken. I

• Sida 28
•  Original

de fall jag har funnit anledning att lämna förslag som gäller gradindelningen av olika brott har jag emellertid föreslagit en minskning av överlappningen i förhållande till vad som är vanligt för närvarande.

I flera av de nedan behandlade straffstadgandena föreslår jag utöver ändringarna av straffskalorna, språkliga eller redaktionella justeringar.

3.1.1 Misshandel. 3 kap. 5 & brottsbalken

Mitt förslag: Fängelse i sex månader införs som maximistraff för ; ringa misshandel.

Fängelsestraftkommitténs förslag: Minimistraffet för normalgraden av misshandel skall sättas till 100 dagsböter.

Våldskommissionens förslag: Våldskommissionen föreslår att det i lagtext skall klart framgå att fängelse är normalpåföljd för misshandelsbrott av normalgraden. Kommissionen föreslår härvidlag en ändring av lydelsen i 30 kap. 4 & brottsbalken.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland Riksåklagaren. Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Norrköpings tingsrätt. Dom— stolsverket och Sveriges domareförbund, avvisar tanken på att böter införs i straffskalan för normalgraden av misshandel. Beträffande Våldskommis— sionens förslag är remissopinionen delad. Samtliga tillfrågade allmänna domstolar, Brottsförebyggande rådet. Justitieombudsmannen samt Sveriges domareförbund avstyrker dock förslaget.

Skälen för mitt förslag: Misshandel innebär att uppsåtligen tillfoga annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta personen i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med kroppsskada avses t.ex. sår, svull— nader. benbrott och funktionsrubbningar som försämrad rörelseförmåga, syn eller hörsel. Smärta är fysiskt lidande som inte är alldeles obetydligt i intensitet och varaktighet. Till sjukdom hänförs även psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Vanmakt innebär praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll. t.ex. medvetslöshet eller sömn. Vid gränsdragningen mellan normalgraden av misshandel och ringa misshandel skall samtliga omständigheter, inte bara skadans svårhet. beaktas.

Minimistraffet för normalgraden av misshandel har allt sedan brotts- balkens införande år 1965 varit allmänna fängelseminimum medan endast böter har ingått i straffskalan för ringa brott. Redan i Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk underströks allvaret hos misshandelsbrottet (SOU 1953:14 s. 137). I propositionen med förslag till brottsbalk uttalade departementschefen att misshandelsbrott som inte är av bagatellartad natur normalt bör föranleda fängelse (prop. 1962: 10 B 5. 91).

Våldskommissionen gör gällande att påföljdspraxis har kommit att bli oklar beträffande valet av påföljd vid normalgraden av misshandel. Kom- missionen hänvisar därvid till att Högsta domstolen i NJA 1990 s. 84 11 gjort uttalanden som enligt kommissionen kan ge domstolarna upp-

• Sida 29
•  Original

fattningen att icke frihetsberövande påföljd är normalpåföljd vid ett sådant brott.

Jag delar flera remissinstansers. däribland Svea hovrätts. uppfattning att det av praxis inte kan utläsas att grundtanken att misshandel av normal- graden är ett brott av sådan art att det bör leda till fängelse har övergivits. Att fängelse normalt skall följa på misshandel som inte är ringa talar även senare praxis i Högsta domstolen (se bl.a. NJA 1990 s. 521 och 1991 s. 438). Även om det finns all anledning att betona det allvar med vilket man bör se på våldsbrott saknas det enligt min mening därför skäl att nu ändra i brottsbalken för att förtydliga att den tillämpade grundsatsen gäller. En liknande lydelse av 30 kap. 45 brottsbalken som den kommissionen föreslår godtogs inte av Lagrådet i samband med återinförandet av 30 kap. Den nu gällande lydelsen innebär inte heller i sak något annat än den lydelse som kommissionen föreslår. Även detta talar för att inte genomföra kommissionens förslag i denna del.

Att som Fängelsestraffkommittén föreslår införa böter i straffskalan för misshandel av normalgraden skulle kunna tolkas som en signal att miss- handelsbrotten bör ha ett lägre straffvärde än som nu är fallet. Jag har i det föregående (avsnitt 2.1.2) nämnt kommitténs förslag att införa ett högt antal dagsböter som minimistraff för ett antal brott som i dag har fängelse som minimum. I detta sammanhang kan det inte bli fråga om att föra vidare kommitténs förslag rörande minimistraffet för misshandel av normalgraden.

I samband med att brottsbalken infördes diskuterades om det skulle finnas en ringa grad av misshandel. Straffrättskommitte'n föreslog en sådan med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader medan pro- positionen upptog ett förslag med en ringa variant med endast böter i straffskalan. Någon närmare motivering till varför fängelse inte togs med i propositionens förslag lämnades inte utan departementschefen följde ett förslag från Lagrådet i den delen (a. prop. B 5. 416 och C s. 175). Även om ringa misshandel omfattar de lindrigaste fallen av misshandel där det i stort sett uteslutande är tillräckligt med böter som påföljd kan det tänkas situationer där en annan påföljd framstår som påkallad. Jag tänker då på upprepade brott som gränsar mot normalgraden av misshandel eller massiva återfall i ringa brott. Här bör också beaktas att psykisk påverkan kan falla under rnisshandelsbegreppet och att ett upprepat psykiskt våld kan leda till så svåra följder arten sträng reaktion förefaller naturlig.

En berättigat sträng syn på våldsbrottslighet rimmar också. vilket även Fängelsestraftkommitte'n framhåller. mindre väl med det förhållandet att den ringa graden av misshandel har ett lägre straffmaximum än snatteri.

Fängelse i högst sex månader bör därför införas som straffmaximum vid misshandel som är att betrakta som ringa. Avslutningsvis vill jag påpeka att fängelse är avsett att tillämpas endast undantagsvis. Det bör även nämnas att det bakom förslaget inte ligger någon ändrad syn på gränsdragningen mellan det ringa brottet och misshandel av nomtalgraden.

• Sida 30
•  Original

3.1.2 Olaga hot, 4 kap. 5 & brottsbalken

Mitt förslag: Brottet olaga hot delas in i två grader genom att en sär- skild skala för brott som är grovt införs. '

För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i högst ett år och för den grova graden fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse.

Fängelsestraffkommitténs förslag: Som mitt vad gäller gradin- delningen. Kommittén föreslår ett väsentligt lägre straffmaximum för brott av normalgraden.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan godtar förslaget om att införa en särskild skala för grova former och straffskalans utformning för detta. Bl. a. Riksåklagaren, Svea hovrätt. Hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges Domareförbund och Svenska polisförbundet kriti- serar dock det föreslagna maxirnistraffet. tre månaders fängelse. för normal- graden av olaga hot. Kritiken tar bl. a. sikte på att den föreslagna straffskalan inte skulle göra det möjligt att tillämpa reglerna om anhållande och häktning.

Skälen för mitt förslag: Genom straffbudet om olaga hot stadgas straff för vissa fall av hor. Olaga hot består i att lyfta vapen mot annan eller på annat sätt hota med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Med stadgandet avses främst att bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp på enskild persons känsla av trygghet till person och egendom. Brottet är ett fridsbrott. Det är tillräckligt att hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet skall verkställas. Stort avseende fästs vid hur situationen har tett sig från den hotades synpunkt. Om gärningsmannen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet inverkar inte på bedömningen av gämingens straffbarhet.

Olaga hot innebär således ett angrepp på den personliga integriteten. Sådana angrepp bör staten allmänt sett reagera strängare mot än för närva- rande. Svåra fall av olaga hot kan i bland utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande. För sådan brottslighet bör det kunna dömas till ett mycket strängt straff. Det nuvarande maxirnistraffet. två års fängelse, anser jag i likhet med kommittén vara för lågt. Jag delar därför kommitténs upp- fattning att det finns ett behov av att höja maximistraffet för grova former av olaga hot och att det samtidigt bör skapas en särskild straffskala med enbart fängelse för detta.

Beträffande straffskalans utforrrrning föreslår jag att straffminimum för grovt brort skall vara fängelse i sex månader och att maxirnistraffet för nor- malgraden skall vara fängelse i högst ett år.

Olaga hot föranleder för närvarande i stor utsträckning endast böter. Som exempel på detta kan jag nämna att år 1991 dömdes till böter i 527 fall av

Prop. 1992/931141

• Sida 31
•  Original

1 128. Någon anledning att se strängare på sådana fall av mer lindriga olaga hot torde normalt inte finnas. De brott som bör bedömas som grova är i princip de allvarligaste av de fall som redan i dag föranleder fängelsestraff. För att ett olaga hot skall vara att bedöma som grovt bör således krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från "normala” fall av olaga hot. Faktorer som kan vara av betydelse är, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår. om hotet riktats mot någon med en särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot. En jämförelse kan här göras med konstruktionen av det grova misshandelsbrottet (jfr prop. 1987/88:14 s. 5 ff.). Vid bedömningen av om en misshandel är att anse som grov skall, enligt 3 kap. 6 & brottsbalken, särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet. När en psykisk påverkan leder till medicinskt påvisbar sjukdom utgör gärningen i regel misshandel. Det kan dock tänkas fall där gärningsmannen genom hot orsakat svårt psykiskt lidande utan att sjukdomsfall har inträffat. I dessa fall samt då gärningsmannen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet bör straffskalan för den grova formen användas.

Avslutningvis vill jag något beröra frågor om konkurrens. Bland annat kan den situationen uppkomma att någon gör sig skyldig till olaga hot och detta samtidigt innefattar en överträdelse av ett tidigare meddelat be- söksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud. Den nu föreslagna lagändringen bör, oavsett vilken grad av olaga hot som föreligger, inte innebära någon ändring av principen. att det i sådana situationer skall dömas för såväl olaga hot som för brott mot besöksförbudslagen (jfr prop. 1987/88:137 s. 52 och bet. 1989/902JuU5 s. 17).

När det gäller förhållandet mellan olaga hot som bedöms som grovt brott och hot mot tjänsteman innebär mitt förslag' att brotten får samma maximi- straff. Jag vill, mot bakgrund av att det i lagstiftningsärendet har framförts krav på att skärpa straffet för våld och hot mot tjänsteman. stryka under att detta inte innebär någon ändring av den grundläggande utgångspunkten att det finns anledning att se särskilt allvarligt på sådana hot mot tjänstemän som avses i den särskilda straffbestämmelsen om detta brott. Att lag- stiftningen lämnar utrymme för att vissa speciella fall av olaga hot från straffvärdesynpunkt jämställs med även allvarliga hot mot tjänsteman utesluter inte att det generellt sett finns anledning till en högre straffnivå vid hot mot tjänsteman än vid olaga hot. Detta kommer också till uttryck i lagstiftningen genom att böter inte ingår i straffskalan vid hot mot tjänste- man om inte brottet i det enskilda fallet är att anse som ringa. Vid normal- graden av olaga hot ingår däremot böter och är. som jag nyss berört. den påföljd som oftast kommer till användning. När det gäller konkurrens mellan hot mot tjänsteman och olaga hot torde de ändringarjag nu föreslår inte behöva föranleda några ändrade lösningar i förhållande till vad som nu tillämpas.

• Sida 32
•  Original

3.1.3 Ofredande, 4 kap. 7 ä brottsbalken

Mitt förslag: Straffmaximum höjs från sex månaders till ett års fängelse.

|_______

F ängelsestraffkommittén föreslår i princip oförändrad straffskala.

Remissinstanserna: Sveriges domareförbund anser att det bör finnas en särskild straffskala för grovt brott när det t.ex. är fråga om ett långvarigt systematiskt trakasserande med politisk bakgrund.

Skälen för mitt förslag: Med ofredande avses dels att handgripligen antasra någon annan t.ex. genom att sätta krokben, knuffa, rycka eller slita i personens kläder, tillfälligt hålla fast personen m.m. och dels att genom skottlossning. stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofreda annan. Exempel på sådant hänsynslöst beteende är att någon stör sina grannar med högljudd musik. trakasserar någon genom telefonterror, allvar- ligt skrämmer någon eller lämnar ett falskt meddelande om att någon närstående dött. Att någon drar undan stolen när någon annan skall sätta sig ned tillhör också det straf&>ara området. Under straffbudet faller också handgripligt störande av lwinnofriden, bl.a. sådana trakasserier som inte är att betrakta som sexuellt ofredande. Det kan gälla att handgripligen hindra en kvinna från att komma fram. ta henne under armen för att förmå henne följa med eller antasta henne med klappar m.m. För att gämingen skall vara brottslig krävs att den innebär en kännbar fridskränkning och dessutom kan anses ge uttryck för hänsynslöshet.

Ofredande omfattar således fridskränkningar som inte innebär olaga hot. hemfridsbrott eller olaga intrång. Omfattande och systematiska trakasserier. t.ex. vid mobbning eller annat psykiskt våld. kan utgöra sådana beteenden som är att bedöma som ofredande. En gärning som är att bedöma som ofre- dande kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett straffvärde som i extremfall kan överStiga nuvarande straffmaximum. Som exempel kan nämnas mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner. Ett annat allt aktuellare fall är det av Domareförbundet uppmärk- sammade. brott med politisk bakgrund. I detta sammanhang måste de allt synligare rasistiska tendenserna hos vissa grupper beaktas. Staten måste med kraft visa att brott med rasistiska motiv inte kan tillåtas. Långvarigt trakasserande med rasistiskt motiv kan ha ett högt straffvärde även om gämingama i sig inte kan hänföras under annat straffbud än ofredande.

Det torde inte vara helt ovanligt att ofredande av en tidigare partner kan innebära att det uppstår ett konkurrensförhållande till överträdelse av besöksförbud. I likhet med vad som nu gäller bör det i sådana fall i princip dömas i brottskonkurrens.

Mitt förslag till straffskärpning innebär att det i allvarligare fall finns möjlighet att tillgripa ett frihetsberövande i form av anhållande och häktning. vilket i vissa fall kan vara motiverat vid långvariga och upprepade ofredandebrott.

Prop. 1992/93:14]

• Sida 33
•  Original

3.1.4 Sexuellt ofredande, 6 kap. 7 & brottsbalken

Mitt förslag: Straffmaximum höjs från ett till två års fängelse.

Departementspromemorian (Ds 1989z6) Sexuella övergrepp mot barn m.m.: I promemorian uttalades att en jämförelse med andra sexual- brott talade för att straffmaximum borde höjas från ett till i vart fall två års fängelse. Mot bakgrund av den pågående straffskaleöversynen lades emellertid inte något särskilt förslag fram.

Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som uttalar sig särskilt om sexuellt ofredande stöder promemorians förslag att höja straff- maximum.

Skälen för mitt förslag: I första stycket av bestämmelsen om sexuellt ofredande föreskrivs straff för den som sexuellt berör barn under femton år utan att det är fråga om sexuellt umgänge eller som förmår barnet att företa eller medverka i en handling av sexuell innebörd. I andra stycket straff- beläggs blottande och andra uppenbart sedlighetssårande handlingar. Det kan också här, liksom när det gäller ofredande, vara fråga om t.ex. sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Straffet för sexuellt ofredande kan jämföras med straffen för sexuellt ut- nyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn. För båda dessa brott föreskrivs som maximistraff fängelse i fyra år. Är brottet sexuellt utnytt- jande av underårig att bedöma som grovt, kan ännu strängare straff följa.

Sexuellt ofredande omfattar handlingar som till sin art ansetts mindre kvalificerade än sexuellt umgänge. Som Lagrådet har påpekat fann Högsta domstolen i en dom den 7 oktober 1992, DB 530, att en relativt ytlig beröring av ett barn var att bedöma som sexuellt umgänge i den mening som avses i 6 kap. 4 & brottsbalken och inte sådan sexuell beröring som be— straffas som sexuellt ofredande. Avgörandet minskar visserligen utrymmet för tillämpning av första ledet av första stycket av 6 kap. 7 & något. Men sexuellt ofredande kan i undantagsfall likväl rymma mycket straffvärda beteenden. För egen del anser jag således att den nuvarande betydande skillnaden i straffmaximum mellan sexuellt ofredande och andra sexualbrott inte är motiverad.

Bestämmelsen om sexuellt ofredande är bl.a. av betydelse vid bekämp- ningen av barnpornografin. När det gäller barn under femton år straff— beläggs således som sexuellt ofredande bl.a. att någon förmår den unge att vara modell vid framställning av pornografiska bilder. Att utnyttja barn i sådana och liknande sammanhang kan tveklöst utgöra en allvarlig kränkning och det torde råda en bred enighet om att sådana handlingar har ett högt straffvärde.

Jag vill också peka på andra situationer där det starkt kan ifrågasättas om inte den nuvarande straffskalan är för mild i förhållande till andra sexual- brott. Ett sådant fall är när gärningsmannen gör sig skyldig till upprepade övergrepp bestående i sexuella beröringar av ett barn. Även om det

• Sida 34
•  Original

onekligen förhåller sig så att gärningar som innefattar sexuellt umgänge typiskt sett är mer ägnade att skada barnet, finns det många gånger en stor risk för att även sexuella ofredanden kan medföra betydande menliga konsekvenser för barnet. Jag anser det angeläget att barns särskilda skyddsintresse kommer till uttryck i en tydlig markering som återspeglas i straffskalans utformning.

Även om höjningen av straffmaximum främst motiveras av barns särskilda skyddsintresse finns anledning att i detta sammanhang peka på att även sexuella ofredanden mot vuxna i extremfall kan ha ett betydande straffvärde. Jag tänker då närmast på långvariga och omfattande sexuella ofredanden som utgör led i psykiska trakasserier.

I likhet med vad som uttalas i promemorian anserjag således att straff— maximum för sexuellt ofredande bör höjas betydligt. En höjning från fängelse i ett till två år innebär en fördubbling av maxirnistraffet. Enligt min mening saknas skäl att föreslå en större höjning än så.

3.1.5 Egenmäktighet med barn, 7 kap. 4 & brottsbalken

; Mitt förslag: För normalgraden av egenmäktighet med barn höjs straffmaximum från sex månaders till ett års fängelse. För det grova brottet föreslås straffrninimurn bli sex månaders fängelse och Straff- maximum fyra års fängelse. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse.

Försök till grov egenmäktighet med barn föreslås bli straffbart.

Fängelsestraffkommittén föreslår i princip oförändrad straffskala. Remissinstanserna: Svenska polisförbundet ställer sig positivt till den särskilda skalan för den grova formen'av egenmäktighet med barn.

Skälen för mitt förslag: Under straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn. dvs. personer under 15 år. faller förfaranden som innebär att någon obehörigen skiljer ett bam från den som har vårdnaden om det. Men straffbestämmelsen omfattar även den som gemensamt med någon annan har vårdnaden. om han utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet samt den vårdnadshavare som själv tar sig rätt genom att obehörigen be— mäktiga sig barnet. Under bestämmelsen faller slutligen även ett obehörigt skiljande av barn från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (199052) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Straftbestämmelsen är inte tillämplig om barnet förs bort eller undanhålls på ett sätt som är att anse som ett frihetsberövande. I sådana fall är de strängare bestämmelserna i brottsbalkens fjärde kapitel tillämpliga.

Vanligtvis har gärningar som är att bedöma som egenmäktighet med barn sitt upphov i att gärningsmannen — rätt eller fel — anser att barnet av någon anledning kan ges en bättre tillvaro på en annan plats än den där det befinner sig. Förövarens motiv kan inte sällan sägas vara från den egna utgångspunkten goda.

• Sida 35
•  Original

Men samtidigt råder det ingen tvekan om att fall kan förekomma som är så allvarliga att ett fängelsestraff framstår som motiverat. I takt med den ökade förekomsten av internationella familjebildningar ökar risken för att barn förs bort till främmande länder samtidigt som också svårigheterna att återföra barnet till den legala vårdnadshavaren blir väsentligt större. Det är naturligt att fall av detta slag bedöms allvarligt. I samband med en straff- skärpning år 1983 uttalade departementschefen att det kan bli en chockartad upplevelse för ett barn att hastigt ryckas upp från sin invanda miljö och tvingas leva i ett främmande land utan att veta om det någonsin kommer att få träffa sin andra förälder. Uttalandet kommenterades inte under den följande riksdagsbehandlingen (prop. 1982/83:165 s. 22 och 39, bet. 1982/83zLU41, rskr. 1982/83z369).

I rättspraxis har förekommit flera fall i vilka straffskalan utnyttjats fullt ut och således maximistraffet två års fängelse har dömts ut. Kriminal- statistiken visar också en allmänt ökande tendens hos domstolarna att använda den övre halvan av straffskalan. Under år 1991 ledde en fjärdedel av de domar i vilka grov egenmäktighet med barn utgjorde huvudbrott till fängelsestraff på ett år eller mer. Det rör sig ofta om fall där ett barn har förts bort från Sverige och gärningsmannen låtit barnet förbli utomlands.

Vid konstruktionen av straffskalorna är det angeläget att maximum sätts på ett sådant sätt att straffskalan lämnar utrymme för en rimlig straffnivå även för de allvarligaste tänkbara fallen av brottet. även om dessa rent faktiskt sällan inträffar. Mot den bakgrunden finns det anledning att anta att straffmaximum är för lågt om den övre delen av straffskalan utnyttjas i mer betydande omfattning. För egen del anser jag att det är uppenbart att det väl kan tänkas fall som måste tillmätas ett högre straffvärde än två års fängelse. Maximistraffet bör därför höjas. Jag förordar därför att maximistraffet sätts till fyra års fängelse. För att uppnå en lämplig balans mellan straffskalorna för de olika graderna av brottet bör samtidigt minimum för den grova formen höjas till fängelse i sex månader och maximum för normalgraden till fängelse i ett år. Det bör understrykas att dessa ändringar inte är avsedda att markera någon principiellt ändrad inställning till straffvärdet vid mer lindriga fall av egenmäktighet med barn.

De grova brotten avser som nämnts främst fall där ett barn har förts utomlands för att hållas kvar där under lång tid med följd att vård— nadshavaren inte kan ha någon normal kontakt med barnet. Det torde kunna inträffa fall där brottet inte kommer till fullbordan, exempelvis genom att resan avbryts genom utomståendes försorg. men där förfarandet ändå framstår som mycket straffvärt. An5var för försök bör därför — till skillnad från från vad som nu gäller — kunna utkrävas i sådana fall. Försöksansvaret bör dock begränsas till grova faJl av egenmäktighet med barn.

• Sida 36
•  Original

3.1.6 Olovlig kraftavledning, 8 kap. 10 & brottsbalken

Mitt förslag: Brottet olovlig kraftavledning delas in i två grader ? genom att en särskild skala för brott som är grovt införs.

För nomialgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i högst ett år och för den grova formen fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse. -

i

Fängelsestraflkommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna berör inte förslaget närmare.

Skälen för mitt förslag: Olovlig kraftavledning innebär ett olovligt avledande av elektrisk kraft. Kraftavledning är olovlig även om man har rätt till ström. bara själva avledandet är olovligt (t.ex. genom att mätaren kopplas ur). Ett avledande av exempelvis gas eller vatten är att bedöma som stöld eller. om tillägnelseuppsåt saknas. som egenmäktigt förfarande. Här finns alltså tillgång till straffskalan för grov stöld om brottet skulle framstå som allvarligt. Den som avleder elektrisk kraft kan däremot straffas endast enligt detta straffbud.

Före brottsbalkens införande var olovlig kraftavledning gradindelat med fyra års fängelse som maximistraff för det grova brottet. Enligt min mening är det uppenbart att avledande av elektrisk kraft - som kan ske systematiskt och. med hänsyn till kostnaden för elektrisk energi. avse stora värden — kan vara ett brott med högt straffvärde. Därför bör en grov form av brottet olovlig kraftavledning återinföras. Som grov olovlig kraftavledning bör sådana fall bedömas som i svårhetsltänseende är jämförliga med grov stöld och grovt bedrägeri. Det skall alltså röra sig om brottslighet som utförts systematiskt eller avsett betydande värde eller fall där gärningsmannen visat mycket stor förslagenhet.

Maximistraffet för de olika graderna av olovlig kraftavledning bör vara lägre än för motsvarande grader av stöld. För grovt brott kan det lämpligen sättas till fängelse i fyra år. Det ansluter då till den skala för grova brott som jag föreslår skall införas för flera andra brott. Den grova formen bör även ha ett förhöjt minimum. vilket också grov stöld och grovt bedrägeri har. Det förhöjda minimistraffet ger en klar indikation att olovlig kraftavledning skall betraktas som grovt endast i de mycket kvalificerade fallen.

• Sida 37
•  Original

3.1.7 Häleri, 9 kap. 6 & brottsbalken

Mitt förslag: Straffmaximum för den grova formen av brottet höjs från fyra till sex års fängelse. |

Fängelsestraffkommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i frågan ställer sig positiva till en höjning av maximistraffet för grovt häleri.

Skälen för mitt förslag: Häleri kan förekomma i olika former: (l) befattning med olovligt åtkommen sak (sakhäleri). (2) otillbörlig vin- ning av annans brottsliga förvärv ( vinningshäleri). (3) otillbörligt främjande av att annan tillgodogör sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom, (4) uppsåtligt döljande av brottsligt åtkommen egendoms ursprung och slutligen (5) hävdande av brottsligt tillkommen fordran (fordringshäleri).

Sakhäleri består i att gärningsmannen tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott. Befattningen kan vara av olika slag men måste vara ägnad att försvåra sakens återställande. Kriminaliseringen har till syfte dels att underlätta att egendom som varit föremål för brottsligt förvärv kom— mer tillbaka till ägaren. dels att motverka andra typer av förmögenhetsbrott genom att försvåra avsättningen av brottsgods.

Kriminaliseringen av vinningshäleri har bl.a. till syfte att möjliggöra be- straffning av den som tar befattning, och därvid skaffar sig vinning. med sådant som trätt i stället för sak som frånhänts annan genom brott. Det är t.ex. inte tillåtet att ta mot pengar som erhållits vid pantsättning eller försäljning av stöldgods.

Genom lagändring år 1991 utvidgades häleribestämmelsens tillämp- ningsområde genom att rekvisiten nämnda under punkterna (3) och (4) ovan tillfördes (prop. 1990/91:127. bet. 1990/91:1uU32. rskr. 1990/911323. SFS l99lz451). Ansvaret enligt de punkterna omfattar den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra. överlåta. omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brotts- ligt förvärv. Ansvar kommer i fråga även för den som på annat sätt otillbör- ligen främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom. Syftet bakom utvidgningen var främst att göra lagstiftningen mer effektiv i kampen mot dem som tvättar svarta pengar.

Fordringshäleri innebär t.ex. att kräva betalning av fordran som är till- kommen genom brott. Kriminaliseringen har motiverats med att man i första hand vill komma åt den som använder en mellanman men avser att själv utnyttja fordringen.

Straffskalorna för de olika graderna av häleribrott överensstämmer med straffskalorna för de centrala förmögenhetsbrotten utom när det gäller maxi— mistraffet för grovt brott där maximum är två är lägre. Organiserad häleriverksamhet är ett allvarligt samhällsproblem. Det är lätt att inse att

Prop

• Sida 38
•  Original

förekomsten av avsättningsmöjligheter för brottsgods är av avgörande betydelse för främst stöldbrottslighetens omfattning. Enligt min mening kan man inte se mildare på den som begår ett häleribrott av stor omfattning än på den som begår en motsvarande grov stöld. På senare år synes häleribrott i stor skala med internationell prägel ha kommit att spela en allt större roll. I de sammanhangen kan det röra sig om mycket stora värden. Jag vill här anknyta till de ändringar av häleriparagrafen som genomfördes år 1991. De förfaranden som då avsågs, bl.a. tvätt av pengar härrörande från narko- tikahandel och annan internationell kriminalitet, kan ha ett mycket högt straffvärde. Maxirnistraffet för grovt häleri bör därför höjas. Om maxi- mistraffet sätts till fängelse i sex år innebär det att häleribrottet i svår- hetshänseende fullt ut jämställs med de centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring.

3.1.8 Svindleri, 9 kap. 9 % brottsbalken

Mitt förslag: Fängelse i sex månader införs som maximum för den ringa graden av svindleri. För det grova brottet höjs straffmaximum från fyra till sex års fängelse.

Fängelsestraffkommitténs förslag: Överensstämmer med mitt med undantag av höjningen av maximistraffet för den ringa graden.

Remissinstanserna berör inte svindleribrottet särskilt.

Skälen för mitt förslag: Av svindleribrottet finns två olika typer. Det första typen kan begås av var och en och består i att bland allmänheten offentliggöra eller på annat sätt sprida vilseledande uppgift i avsikt, dvs. med direkt uppsåt, att påverka priset på en vara, värdepapper eller annan egendom. Den andra typen kan begås av endast vissa personer. Person- kretsen består av dem som på grund av sin ställning bör ha särskild kän- nedom om ett företag. Brottet består i att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggöra eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter sprida vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

Svindleri kan sägas utgöra en sorts bedrägeri mot allmänheten. Det står klart att brottet kan. som Straffrättskommittén uttryckte det år 1940 (SOU 19402 5. 160), ”hava vittgående skadeverkningar för landets ekonomi och ådagalägga stor hänsynslöshet”. Enligt min mening kan vissa fall av svindleri betraktas som lika allvarliga som det svåraste bedrägeribrottet. Skäl saknas därför att låta de båda brotten ha olika maximistraff. Även i övrigt Saknas Skäl att bedöma svindleri på annat sätt än bedrägeri. Mitt förslag innebär alltså att svindleribrottet ges samma straffskalor som bedrägeri.

Genom mitt förslag kommer grovt oaktsamt förfarande enligt paragrafens andra stycke att få ett till fängelse i sex år förhöjt maximum.

• Sida 39
•  Original

Lagrådet har ifrågasatt om det inte finns skäl att bryta ut fallen av oaktsamhet och antingen utesluta dem från den grova gradens tillämpings- område eller ge dem en särskild straffskala. Det är i och för sig riktigt att uppsåtliga brott normalt bör bedömas betydligt strängare än förfaranden som har sin grund i oaktsamhet. Jag vill emellertid inte helt utesluta att också brott begångna av grov oaktsamhet kan ha ett straffvärde som närmar sig det för uppsåtliga brott. exempelvis i den situationen att någon i ledande ansvarig ställning medvetet håller sig okunnig om de rätta förhållandena. Jag föreslår därför att den gemensamma straffskalan behålls.

3.1.9 Olovligt brukande, 10 kap. 7 & brottsbalken

Mitt förslag: För normalgraden av olovligt brukande höjs straff- maximum från sex månaders till ett års fängelse. För det grova brottet ! föreslås straffminimum bli sex månaders fängelse och straffmaximum ; fyra års fängelse. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från ' två till fyra års fängelse.

Fängelsestrafikommittén föreslår i princip inte någon ändring.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen föreslår att bestämmelsen om olovligt brukande ändras så att brukande av olovligt tillgripet fortskaff- ningsmedel regelmässigt skall bedömas som grovt brott.

Remissinstanserna: Bland remissvaren på Fängelsestraffkommr'tténs huvudbetänkande berörs inte olovligt brukande särskilt. - En majoritet av dem som har yttrat sig över Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens förslag har antingen förordat den av myndigheterna föreslagna lösningen eller lämnat den utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som olovligt brukande straffbeläggs två olika typer av gärningar. Vid olovligt brukande av lös sak, paragrafens första stycke, fordras för ansvar att man olovligen brukar annans sak och där- igenom orsakar skada eller olägenhet. Ett exempel är att olovligen använda t.ex. en motorcykel som man har i sin besittning. Även olovlig användning av datorer faller i vissa situationer under bestämmelsen om olovligt bru- kande. Vid olovligt brukande av fast egendom, andra stycket, består brottet i att innehavaren av en fastighet olovligen brukar den till men för annans rätt. Detta olovliga brukande skall ske genom att någon bygger, gräver, plöjer. tar upp väg, låter kreatur beta eller vidtar annan liknande åtgärd.

Straffbestämmelsen för olovligt brukande ändrades år 1986, dvs. efter det att Fängelsestraffkommittén avgivit sitt huvudbetänkande. De ändringar som genomfördes innebar att besittningsskyddet därefter skulle sakna betydelse för straffbarheten och att brottet gradindelades samtidigt som straffmaximum höjdes (prop.1985/86:65, bet. 1985/86zJuU17, rskr. 1985/861121. SFS 1986:122). Det straffbara området omfattar efter lag- ändringen även bruk av egendom som inte finns i gärningsmannens be- sittning. Avsikten med utvidgningen av det straffbara området var främst att

• Sida 40
•  Original

komma åt gärningar som innebär s.k. tidsstöld, dvs. olovligt brukande av större datoranläggningar.

Jag har i det föregående (avsnitt 3.1.6) tagit upp brottet olovlig kraft- " avledning och beträffande detta föreslagit att maximistraffet skall höjas från två till fyra års fängelse. Olovligt brukande av anläggningar för automatisk informationsbehandling är en typ av brott som i flera avseenden har likheter med olovlig kraftavledning. Det kan också avse stora ekonomiska värden. För egen del anser jag därför att det är naturligt att i detta sammanhang även höja straffmaximum för grovt olovligt brukande till fyra års fängelse. Minimum för det grova brottet bör, på motsvarande sätt som vid olovlig kraftavledning. sättas till sex månaders fängelse.

Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) pekar i sin fram- ställning på att tillgrepp av fortskaffningsmedel är en brottstyp som har ökat ständigt under den senaste tioårsperioden. Antalet biltillgrepp har nära nog fördubblats under perioden. En uppföljning efter tiden för RÅ:s och RPS:s sifferuppgifter ger vid handen att ökningen har fortsatt. År 1990 uppgick antalet anmälda tillgrepp eller försök till tillgrepp av olika fortskaff— ningsmedel till 82 258 och år 1991 till 80 533. Båda årens siffror är högre än 1989 års. Bronsligheten är starkt koncentrerad till storstadsområdena. Den som utsätts för ett fordonstillgrepp åsamkas vanligen ekonomisk skada och personliga olägenheter samtidigt som samhället och försäkringstagarna drabbas ekonomiskt. Tillgripna personbilar används också i en inte obe- tydlig omfattning i samband med annan brottslighet.

Enligt förslagsställarna är det mycket vanligt att den som påträffas i en tillgripen bil hävdar att han inte själv har tillgripit den utan övertagit den av någon annan. Bevisläget skulle då leda till att uppgiften måste godtas. varför lagföring kan ske endast för olovligt brukande. Även om skäl för anhållande och häktning i och för sig föreligger med hänsyn till att det är fråga om upprepad och likartad brottslighet eller att det finns risk för att bevis undanröjs kan, med hänsyn till nuvarande straffskala. något personellt tvångsmedel inte tillgripas. Den diskuterade formen av olovligt brukande ligger från straffvärdesynpunkt nära ett tillgrepp av fortskaffningsmedel. Det finns därför skäl att bedöma dessa brott strängare än vad som i dag är fallet.

Förslagsställama framför, som jag nämnt i det föregående (avsnitt 2.2), tre möjliga lösningar. Lika med förslagsställarna ställer jag mig tveksam till om häleribestärnmelsen bör ändras. så att den omfattar annat än sådant som frånhänts annan genom brott. En sådan ändring skulle få svårbedömda konsekvenser långt utöver den aktuella brottstypen.

Som en annan möjlighet anvisar förslagsställarna en ändring av straff- stadgandet avseende tillgrepp av fortskaffningsmedel. Genom att i det stad- gandet jämställa brukande med tagande skulle den som brukar ett tillgripet fortskaffningsmedel kunna dömas enligt paragrafen. En sådan justering skulle som förslagsställarna har uppmärksammat leda till en väsentlig ut- vidgning av det straffbara området och skulle kunna leda till svårbedörrrda konkurrensproblem i förhållande till andra former av olovliga brukanden. En ändring av rekvisiten för tillgrepp av fortskaffningsmedel förutsätter

• Sida 41
•  Original

alltså. liksom i föregående stycke berörda ändringsförslag, en mycket in- gående granskning och genomgång av de brott som skulle kunna beröras. Jag finner det inte motiverat att endast av detta skäl initiera en sådan re- surskrävande genomgång.

Det förslag som förslagställama förordar är att det som ett rekvisit för grovt brott införs att det olovliga brukandet avser ett motordrivet fort- skaffningsmedel. En sådan lösning är dock knappast förenlig med det förslag till höjt minimum för grovt brott som jag nyss behandlat. Jag förordar i stället lösningen att maximum för normalgraden av brottet höjs till fängelse i ett år. En sådan förändring framstår också som naturlig mot bakgrund av mitt förslag till straffskala för det grova brottet. Förslaget bör föranleda att den angivna formen av olovligt brukande bedöms något strängare än vad som i dag är fallet och närmare ansluter sig till den påföljds- och straffmätningspraxis som gäller vid tillgrepp av fortskaff- ningsmedel. Ändringen medför också att det blir möjligt att tillgripa personella tvångsmedel.

En konsekvens av mitt förslag är att möjligheten att utfärda strafföre- läggande för olovligt brukande faller bort. Av totalt 234 bötespåföljder för olovligt brukande under år 1991 grundade sig 65 på strafföreläggande och 169 på domar. Motsvarande siffror för 1990 var 192, 45 respektive 147. Här måste dock beaktas att Åklagarutredningen i sitt nyligen avgivna betän- kande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende föreslår ändringar av reglerna om strafföreläggande av innebörd att straffskalans utformning skall sakna betydelse för handläggningsformen. så länge påföljden i det enskilda fallet stannar vid böter. Utredningen föreslår vidare att särskild åtals- prövning skall införas vid brott som avser olovliga förfaranden med förhyrd egendom. Förslaget innebär bl.a. att olovligt brukande av förhyrd egendom skall åtalas endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Ett genom- förande av förslaget, som för närvarande är föremål för remissbehandling, bör medföra att antalet mål om olovligt brukande minskar.

Jag föreslår således att maximistraffet för normalgraden av olovligt bru— kande höjs till fängelse ett år och att straffskalan för det grova brottet sätts till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Genom höjningen av straffmaximum för den grova formen skapas det större utrymme för dom- stolarnas straffmätning som jag nämnt tidigare. Straffskalan kommer dessutom att ansluta till den av mig beträffande flera andra brott förordade indelningen mellan brott av normalgraden och den grova varianten av brottet.

• Sida 42
•  Original

3.1.10 Mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. loch 3 åå brottsbalken

. Mitt förslag: En särskild straffskala för gärningar av mindre allvarlig art införs beträffande både mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse. Straffskalan föreslås bli fängelse, lägst ett och högst tre år.

Fängelsestraflkommitténs förslag: Kommittén föreslår att minimi- straffet för mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse sänks från fängelse i två år till fängelse i ett år. '

Remissinstanserna: Ingen av remissinstansema har haft någon erinran mot förslaget. Domareförbundet godtar sänkningen av minimistraffet för mordbrand med motiveringen att brottet ofta avser fara endast för egendom.

Skälen för mitt förslag: För att mordbrand skall föreligga krävs dels att gärningsmannen anlägger brand, dels att konkret fara för skada av allvarlig natur uppstår. Det kan vara fråga om fara för annans liv eller hälsa, men det kan också röra sig om fara för omfattande förstörelse av annans egendom. Med det sistnämnda åsyftas endast skada som är kvantitativt betydande. l—lar risk för omfattande förstörelse inte förelegat finns det möjlighet att tillämpa bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. brottsbalken. För skada på per- son genom mordbrand döms i princip även till straff enligt 3 kap. Om mord— brännaren bedragit eller försökt bedra försäkringsgivare kan det även dömas för bedrägeribrott.

Mordbrandsbrottets straffvärde är allmänt sett mycket högt. Paragrafen tar också främst sikte på sådana fall där många personer utsätts för livsfara. För paragrafens tillämpning räcker det emellertid med att branden innefattar fara för att en person skall skadas till liv eller hälsa.

Straffet för mordbrand sätts påfallande ofta under minimum. l Fängelse- straffkommr'tténs betänkande anges att under åren 1982—1984 utmättes i 41. 38 respektive 20 procent av fallen fängelsestraff som understeg mini- mistraffet. Även för grov mordbrand underskreds minimistraffet inte så sällan. Senare års statistik är inte helt jämförbar men ger liknande resultat. Under år 1985 respektive år 1989 utmättes fängelsestraff på två år eller kor- tare tid i 74 respektive 70 procent av fallen (inkluderande grov mordbrand). För åren 1990 respektive 1991 rrtmättes straff för mordbrand (exklusive grov mordbrand) på två år eller kortare tid i 38 respektive 66 procent av fallen. Den genomsnittliga strafftiden översteg inte något av dessa år mini- mistraffet.

Det sagda talar för att domstolarna anser att en hel del gärningar som är att bedöma som mordbrand har ett straffvärde som understiger minimi- straffet. Även om brottets straffvärde allmänt sett är högt förekommer uppenbarligen inte sällan fall där nuvarande minimistraff framstår som för höga. Sådana fall där det föreligger fara för annans liv eller hälsa, torde ytterligt sällan ha ett straffvärde som är lägre än nuvarande minimum om två års fängelse. För det fall att brottet endast avser egendom kan det dock.

Prop. 1992/931141

• Sida 43
•  Original

även enligt min mening, med fog ifrågasättas om inte fängelse i två år i vissa fall kan vara alltför strängt. Det bör därför öppnas en möjlighet att i mindre allvarliga fall döma till ett lägre fängelsestraff. Även dessa gärningar har dock ett betydande straffvärde, varför minimistraffet för det mindre allvarliga brottet bör sättas väsentligt högre än allmänna fängelseminimum. Jag föreslår att skalan för det mindre allvarliga brottet bestäms till fängelse, lägst ett och högst tre år.

Straffskaloma för respektive grad av mordbrand och allmänfarlig öde- läggelse har varit samma sedan år 1948. Likheten mellan brotten är så stor att de bör ha samma straffskalor. Jag föreslår därför att straffskaloma för de båda brotten även i fortsättningen blir lika. varför en särskild skala för mindre allvarligt brott bör införas även vid allmänfarlig ödeläggelse.

3.1.11 Brott mot griftefrid, 16 kap. 10 & brottsbalken

Mitt förslag: Straffmaximum höjs från sex månaders till två års i fängelse. '

Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslår en mindre skärpning av maximistraffet.

Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Brott mot griftefrid begås genom att någon obehörigen, dvs. utan giltigt tillstånd eller stöd i lag eller annan författning, antingen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska eller gör skada eller ofog på gravvård eller något de dödas vilorum som kista. urna eller grav. Bestämmelsen i lagrummet har sitt ursprung i 1864 års strafflag. Den tar sikte på att säkra ett allmänt omfattat intresse att avlidna behandlas pietetsfullt. dvs. med tillbörlig respekt och vördnad. Pietetshänsynen gäller såväl den döda kroppen eller aska efter kremering som kista, urna och gravvård. För brott mot griftefrid är straffskalan för närvarande böter eller fängelse i högst sex månader.

Frågan om straffvärdet hos vissa brott mot griftefrid har under senare år uppmärksammats i flera sammanhang. Saken berörs bl.a. i Transplanta- tionsutredningens slutbetänkande. (SOU 1992:16) Kroppen efter döden. Vad som särskilt har uppmärksammats är vissa fall av likskändning. Erfarenheten ger vid handen att det kan förekomma fall, exempelvis styck- ning och liknande, där straffvärdet är så högt att nuvarande straffskala inte räcker till. Straffmaximum bör därför höjas.

Transplantationsutredningen föreslår att en särskild straffskala för grovt brott med ett maximum om fängelse fyra år bör införas. Även om det får anses uppenbart att det är påkallat med en höjning av straffmaximum för brott mot griftefrid och att det är angeläget med en höjning är jag inte nu beredd att biträda ett så pass långtgående förslag som utredningens. Jag anser att det är lämpligt att avvakta med ett ställningstagande till utred- ningens förslag till dess att förslaget beretts i sedvanlig ordning. Det ute-

• Sida 44
•  Original

sluter dock inte att det finns tillräckliga skäl för att redan i detta ärende föreslå en mer begränsad höjning av straffmaximum. Jag föreslår således att detta höjs till två års fängelse. En sådan förändring innebär bl.a. att preskriptionstiden för brottet förlängs från två till fem år.

3.1.12 Barnpornografibrott, 16 kap. 10 a & brottsbalken

Mitt förslag: Maximistraffet höjs från sex månaders till två års fäng- 5

else. i

___—_l

Fängelsestraffkommittén föreslår en mindre skärpning av maximi- straffet.

Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelsen om barnpornografibrott krimi- naliserar att i bilder av alla slag skildra barn i pornografisk bild med uppsåt att sprida bilden, eller att sprida sådana bilder. Framställning av barnporno- grafi kan emellertid också vara straffbart enligt olika bestämmelser i 6 kap. brottsbalken. Jag vill här särskilt peka på 6 kap. 7 5 om sexuellt ofredande som bl.a. innebär att det är straffbart att sexuellt beröra barn under femton år eller att förmå barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd. Jag har tidigare föreslagit att straffmaximum för detta brott höjs från ett till två års fängelse.

Bestämmelsen om bampomografibrott tillkom år 1979. Straffsatsen har varit densamma sedan dess. Även om de mest straffvärda fallen av fram- ställning av bampomografi i många fall täcks av andra straffbestämmelser än den om barnpornografibrott är det uppenbart att det finns fall av såväl spridning som framställning av bampomografi som har ett högt straffvärde och som inte träffas av andra straffbestämmelser. Tidigare har bamporno- grafibrottet haft samma straffskala som olaga våldsskildring. Det sist- nämnda brottet fick straffmaximum höjt till fängelse två år genom lag- stiftning som trädde i kraft den ljanuari 1991 (prop. 1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30. rskr. 1989/90:309, SFS 1990:894). Det brottet och barn- pomografibrottet omfattar gärningar med i stort samma straffvärde varför det framstår som naturligt att de har samma straffskala. Jag föreslår därför att straffmaximum höjs till fängelse i två år. En sådan ändring leder också till att preskriptionstiden för brottet förlängs. vilket kan ge ökade möjlig- heter till ingripande.

• Sida 45
•  Original

3.1.13 Falskt larm och missbruk av larmanordning, 16 kap. 155 brottsbalken

Mitt förslag: Brottet falskt larm delas in i två grader genom att en särskild straffskala för brott som är grovt införs.

För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelsei högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och , högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs . från två till fyra års fängelse. ;

Fängelse i sex månader införs som maximistraff för missbruk av |

[

larmanordning.

Fängelsestraffkommitténs förslag: I princip som mitt dock med undan- tag av att kommittén föreslår ett lägre minimum för den grova formen av falskt larm.

Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Falskt larm består i att föranleda onödig säkerhetsåtgärd genom att lämna oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Ett typexempel på falskt larm är att lämna en falsk uppgift om att en bomb kommer att detonera i en byggnad. men även ett meddelande om att vatten har förgiftats innefattar exempel på falskt larm. Som säkerhets— åtgärd enligt lagrummet betraktas en åtgärd som inte är obetydlig i om- fattning och som avser att direkt avvärja faran, t.ex. utryckning av brandkår, ambulans. polis. sjöräddningen m.m.. avspärrning av ett bombhotat område, utrymning av t.ex. ett varuhus och åtgärder av en kommun för att hindra att förgiftade livsmedel kommer ut bland allmänheten. En säkerhetsåtgärd är onödig om den är obefogad därför att uppgiften är osann.

Missbruk av larmanordning består i att genom missbruk av larm. nöd- signal eller annan liknande anordning föranleda onödig utryckning av polis. brandkår. ambulans m.m.

l nomrala fall är falskt larm ett bötesbrott. Det är emellertid uppenbart att ett falskt larm i vissa speciella situationer kan föra med sig betydande skadeverkningar. både för det allmänna och för enskilda personer. Så kan exempelvis ett falskt larm om att en svår olycka har skett på ett kärn- kraftverk med ett åtföljande stort utsläpp av radioaktiva ämnen förorsaka att stora landområden får utrymmas. Vad ett sådant falskt alarm kan föra med sig i form av personliga umbäranden och kostnader är lätt att förstå. Men även andra typer av falskt larm kan förorsaka svåra skador eller olägenheter. Detta gäller särskilt om det falska larmet riktar sig mot större folkmassor såsom i stora varuhus eller på idrottsanläggningar. Om en sådan större anläggning snabbt behöver utrymmas på grund av ett falskt larm. bestående i att en bomb snart kommer att brisera eller giftig gas strömma ut. kan panik lätt uppstå med åtföljande svåra skadeverkningar. Mot bakgrund

Prop. 1992/932141

• Sida 46
•  Original

av vad jag nu anfört anser jag att straffskalan lämpligen bör utformas så att den blir densamma som för olaga hot enligt 4 kap. 5 & brottsbalken.

Detta innebär således att en ny grov förrn av brottet falskt larm införs. Falskt larm skall dock enligt min uppfattning även i fortsättningen i de flesta fallen föranleda böter. Under grovt brott bör falla sådana falska larm som kan föra med sig betydande skadeverkningar exempelvis genom personliga umbäranden, avsevärda kostnader eller avbrott i den allmänna samfärdseln.

Den ökade komplexiteten och sårbarheten hos de anläggningar jag talat om tidigare gör att ett missbruk av fasta lannanordningar kan orsaka stora olägenheter och kostnader. Mot den bakgrunden bör straffskalan rymma möjlighet att i undantagsfall döma till strängare påföljd än böter.

3.1.14 Övergrepp i rättssak, 17 kap. 10 & brottsbalken

Mitt förslag: För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller ' fängelse i högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Fängelsestraffkommittén föreslår att den särskilda straffskalan för grovt brott avskaffas, att straffmaximum sänks och att en särskild straffskala införs för ringa brott.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig i frågan ställer sig en övervägande majoritet negativa till den föreslagna förändringen.

Våldskommissionen föreslår att en ringa grad införs med straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader och att böter utgår ur straffskalan för normalgraden.

Remissinstanserna: Våldskommissionens förslag tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i frågan. Brottsskadenämnden och Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom stadgandet om övergrepp i rättssak ges personer som hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan. fört talan, avlagt vittnesmål eller på annat sätt avgivit utsaga ett särskilt skydd mot våld eller hot om våld. l bestämmelsen straffbeläggs att genom våld eller liknande hämnas på någon för en sådan åtgärd eller att på samma sätt försöka hindra någon från att vidta en sådan åtgärd.

Avsikten med bestämmelsen om övergrepp i rättssak är att ge ett spe- ciellt skydd för intresset av att utförandet av talan eller avgivande av utsaga inför domstol eller annan myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt. Rättssystemet bygger bl.a. på vittnesplikten som är av stor betydelse för att rättskipningen skall fungera tillfredsställande. Straffbestämmelserna om bl.a. mened och osann partsutsaga avser att skapa förutsättningar för att utsagor som lämnas inför domstol också är sanningsenliga.

För personer som hörs inför domstol innebär situationen inte sällan på- frestningar där det inte kan uteslutas att det förekommer hotelser i olika

• Sida 47
•  Original

former och ibland t. o. m. våld. Det finns därför mycket starka skäl att från samhällelig synpunkt, i likhet med vad som bl.a. gäller beträffande meneds- brottet, tillmäta den nu aktuella typen av övergrepp ett högt straffvärde. Det är av grundläggande vikt för att upprätthålla ett effektivt rättsväsende att personer i denna situation ges ett högt straffskydd. Ett slopande av den sär- skilda straffskalan för grovt brott, vilket Fängelsestraffkommittén föreslår. skulle kunna framstå som en nedvärdering av straffvärdet hos övergrepp i rättssak. Jag kan därför inte ställa mig bakom kommitténs förslag även om detta inte i och för sig är ett utslag av att kommittén anser att straffvärdet hos brottet borde anses vara lägre än tidigare.

Såväl Fängelsestraffkommittén som Våldskommissionen föreslår att en ringa grad av brottet skall tillskapas. kommissionen med en straffskala från böter upp till fängelse i högst sex månader. Som Brottsskadenämnden näm— ner i sitt avstyrkande remissvar skulle ett genomförande av förslaget sannolikt leda till att flertalet fall av övergrepp i rättssak skulle komma att hänföras till kategorin ringa brott. Detta skulle i sin tur kunna leda till att ett stort antal fall av brottstypen därigenom skulle prioriteras lägre än i dag och över huvud taget inte bli utredda och beivrade. En sådan utveckling vore mycket olycklig. Av rättsstatistiken framgår att bötespåföljden används i en icke ringa omfattning för övergrepp i rättssak. Domstolarna verkar således i dag använda det utrymme den nuvarande straffskalan för normalgraden ger till en. nyanserad påföljdsbestämning. Jag ser därför ingen anledning att nu föra fram något förslag om en särskild straffskala för ringa fall.

Den särskilda straffskalan för den grova formen av övergrepp i rättssak tillkom den 1 juli 1982 (prop. 1981/822141. bet. 1981/821JuU49 o. 60. rskr. 1981/821361. SFS l982z405). Dåvarande departementschefen betonade att snaffskalan för grovt brott bör reserveras för fall när gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit till följd av gärningen. Eftersom skalan för den grova formen endast skall användas för de verkligt allvarliga fallen bör knappast gärningar vilkas straffvärde uppgår till allmänna fängelsemini— mum eller strax däröver betecknas som grova brott. Jag föreslår därför att minimum för det grova brottet höjs till fängelse i sex månader och. i syfte att minska överlappningen av skaloma, att straffmaximum för normalgraden sänks till fängelse i ett år.

• Sida 48
•  Original

3.1.15 Skyddande av brottsling och främjande av flykt, 17 kap. 11 och 12 åå brottsbalken

i___i__

Mitt förslag: Brotten skyddande av brottsling och främjande av flykt | delas in i två grader genom att en särskild skala för brott som är grovt införs.

För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brotten höjs från två till fyra års fängelse.

Fängelsestraffkommittén föreslår att en särskild skala för grovt brott införs för främjande av flykt samt att maximistraffet för skyddande av brottsling skärps något.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna berör förslaget särskilt. förutom Hovrätten för Nedre Norrland, som godtar kommitténs'förslag till gradindelning.

Skälen för mitt förslag: Skyddande av brottsling består i att motverka att någons brott uppdagas eller beivras. dvs. att brottet eller brottslingen blir upptäckt, föremål för utredning, lagföring. dom eller verkställighet av påföljd. Det förutsätts alltså att ett brott rent faktiskt har förövats. För att stadgandet inte skall få för vidsträckt tillämpningsområde gäller att mot- verkandet kan ske endast på visst sätt. nämligen genom att dölja brotts- lingen, hjälpa honom att komma undan. undanröja bevis om brottet eller genom att handla på annat liknande sätt. Skyddande av brottsling kan alltså ske antingen genom att skydda brottslingen eller genom att dölja brottet.

Brottslingen kan skyddas genom att han göms eller får hjälp att und- komma. t.ex. genom att han får låna en bil. Andra sätt att dölja en brottsling är att. för att han skall undkomma, själv ange sig för brottet eller aktivt leda polisen på villospår. Döljande av brottet kan ske exempelvis genom undan- röjande av bevis och att producera falska bevis eller att aktivt hjälpa brotts- lingen att dölja att brott har förövats. Exempel är att utplåna fotspår eller fingeravtryck, göra nya spår. flytta på en död person och att städa ett rum i vilket ett våldsbrott har begåtts.

Ansvar för skyddande av brottsling kan åläggas även den som inte har kännedom om att ett brott förövats om han hade skälig anledning att anta att så var fallet. I dessa fall gäller en särskild straffskala med enbart böter. Ansvarsfrihet gäller för vissa närstående till brottslingen.

Skyddande av brottsling är subsidiärt till främjande av flykt, vilket brott består i att hjälpa någon som med laga rätt är berövad friheten att komma lös eller att. efter det han avvikit. främja hans flykt genom att dölja honom eller genom att vidta annan sådan åtgärd.

Ansvarsbestämmelserna för främjande av flykt och skyddande av brotts- ling är uppställda främst till skydd för statens brottsutredande verksamhet och dess verkStällande av påföljd för brott. Det är av vikt att denna verk-

• Sida 49
•  Original

samhet får pågå utan otillbörliga störningar. Naturligtvis måste fall av väl planlagda och utförda fritagningar av personer som dömts för allvarlig brottslighet, t.ex. grova narkotikabrott eller terrorhandlingar, tillmätas ett högt Straffvärde. Detsamma gäller vissa fall av skyddande av brottslingar som har gjort sig skyldiga till sådana allvarliga gärningar.

Jag delar därför kommitténs uppfattning att en höjning av straffmaxi- mum är motiverad. En höjning av straffmaximum till fyra år räcker väl för att ge domstolarna det handlingsutrymme som behövs vid straffmätningen. Straffskalan skulle dock med en sådan höjning bli mycket vid. varför jag liksom kommittén anser att en särskild skala för grova brott bör införas. I anslutning till vad jag föreslår rörande andra brott med en särskild skala för grovt brott bör scraffminimum för det grova brottet sättas till sex månaders fängelse. För de lindrigaste fallen av brotten bör. som nu. tillgång till ett bötesstraff finnas. Straffskalan för normalgraden bör då sättas till böter eller fängelse i högst ett år för att minska överlappningen mellan de två skalorna.

Grovt brott kan föreligga exempelvis vid allvarligare fritagningar från kriminalvårdsanstalt och därmed jämförliga gärningar. Det gäller här särskilt gärningar som varit väl planlagda och organiserade och där mera sofistikerade hjälpmedel har använts, där beväpning har förekommit och där fritagningen avsett någon som avtjänar ett långt straff.

Beträffande skyddande av brottsling kan även det brottet som jag nämnt ha ett högt straffvärde, om skyddandet avser förövare av mycket grova brott. Det kan i vissa fall finnas anledning att se mycket allvarligt på denna typ av brott. varför jag föreslår att brottet även fortsättningsvis skall ha samma straffskala som främjande av flykt.

3.1.16 Olovlig underrättelseverksamhet, 19 kap. 10% brottsbalken

Mitt förslag: Brottet olovlig underrättelseverksamhet delas in i två grader genom att en särskild skala för brott som är grovt införs. För normalgraden föreslås straffskalan bli böter eller fängelse i högst ett år och för den grova graden fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse.

Fängelsestraffkommittén föreslår en mindre skärpning av straffmaxi— mum.

Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: I bestämmelsen straffbeläggs viss här i riket bedriven spioneriliknande verksamhet. som dock inte är riktad mot Sverige. Det finns två former av brottet olovlig underrättelseverksamhet vilka båda kan begås endast har i riket. Den ena formen består i att, för att gå främ- mande makt tillhanda (dvs. ett krav på direkt uppsåt), bedn'va eller lämna medverkan som inte är endast tillfällig till verksamhet för anskaffande av uppgifter-rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för

4 Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 141

Prop. 1992/932141

• Sida 50
•  Original

den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. Uppgifterna kan gälla förhållanden i Sverige eller i andra länder. Den andra formen av brottet beståri att, med uppsåt (dvs. inte bara direkt uppsåt) gå främmande makt till handa. hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriva verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållanden eller till sådan verksamhet lämna medverkan som inte är endast tillfällig. Fråga är om viss politisk underrättelseverksamhet. Brottet kan rikta sig mot t.ex. flyktingar och bestå i registrering av politisk åskådning eller rastillhörighet.

Att gämingarna är kriminaliserade motiveras bl.a. med hänsyn till vikten av att inte störa vårt förhållande till främmande makt. Dessutom kan verk- samhet som utgör olovlig underrättelseverksamhet lätt ändra karaktär och i stället riktas mot Sverige. Ett annat motiv för straffbestämmelsen är en önskan att slå vakt om rätten för flyktingar i vårt land att vara skyddade från underrättelseverksamhet från sina hemländer.

Olovlig underrättelseverksamhet som består i spioneri mot annat land kan ta sig mycket allvarliga former och medföra svåra utrikespolitiska följder för Sverige. Det är av stor vikt att Sverige inte blir bas för sådan verksamhet. Delvis gör sig därvid samma argument gällande som vid be— kämpandet av internationell terrorism.

Jag föreslår med hänsyn härtill en skärpning av straffskalan för olovlig underrättelseverksamhet. Ett maximum på fängelse i fyra år framstår som lämpligt. Därmed får domstolarna en vidare straffskala som täcker in de in- dividuella brottens starkt varierande straffvärde. Enbart en höjning av maximistraffet skulle leda till att straffskalan blev mycket vid. För de allvarligaste fallen bör därför införas en särskild skala för grovt brott. Den kan lämpligen anknyta till den av mig tidigare förordade straffskalan för den grova formen av flera brott. nämligen fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Normalgradens maximum anpassas därefter genom att sättas till fängelse i ett år.

I det till Lagrådet remitterade lagförslaget hade den nya straffskalan för grovt brott förts in som ett nytt andra stycke i paragrafen. Eftersom den grova graden omfattar olovlig underrättelseverksamhet enligt både första och andra stycket bör den särskilda straffskalan. som Lagrådet har före- slagit. regleras i ett avslutande tredje stycke.

3.1.17 Mutbrott. 20 kap. 2 & brottsbalken

i Mitt förslag: Straffminimum i skalan för den grova formen av mut- . brott höjs från allmänna fängelseminimum till fängelse i lägst sex : ' |

' månader.

Fängelsestraffkommitténs förslag överensstämmer i princip med mitt. Remissinstanserna: Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om inte straffminimum för den grova graden av mutbrott bör höjas med mer än vad

U| C

• Sida 51
•  Original

kommittén föreslår och att i så fall även maximistraffet för normalgraden bör höjas.

Skälen för mitt förslag: Straffbestämmelsen om mutbrott avser passiv korruption, alltså mottagande av muta. medan straffbestämmelsen om bestickning (17 kap. 7 & brottsbalken) utgör remediet mot aktiv korruption. Mutbrott kan begås av. arbetstagare och vissa därmed jämställda personer, såväl i privat som i offentlig tjänst. Själva brottet består i att ta emot eller låta åt sig utlova eller begära muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

En muta är typiskt sett en ekonomisk förmån som någon får för att handla pliktvidrigt. För mutansvar krävs emellertid inte att det varit fråga om muta. Det räcker att det rört sig om en otillbörlig belöning. En belöning har i allmänhet ett ekonomiskt värde, t.ex. pengar, rabatter, provision, borgensåtagande m.m.

Straffskalan för mutbrott kan jämföras med den som gäller för tjänstefel. Medan det för grovt tjänstefel stadgas ett minimistraff om fängelse sex månader, gäller emellertid för mutbrott att minimistraffet är lika med fängelseminimum För att minska överlappningen i straffskalan och för att markera att grovt mutbrott från straffvärdesynpunkt kan jämställas med grovt tjänstefel bör ett rrrinimistraff om fängelse i sex månader för det grova brottet införas.

3.1.18 Olaga vapeninnehav, 37 & vapenlagen (l973:1176)

Mitt förslag: Brottet delas in i tre grader genom att en särskild skala för brott som är grovt införs. För den ringa graden föreslås straffskalan bli oförändrat böter eller fängelse i högst sex månader, för normalgraden fängelse i högst ett år och för det grova brottet fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Detta innebär att straffmaximum för brottet höjs från två till fyra års fängelse.

Fängelsestraftkommitténs förslag: Kommittén föreslår ingen ändring. Remissinstanserna berör inte frågan särskilt.

Skälen för mitt förslag: Ansvarsbestämmelsema i vapenlagen finns i 37, 38 och 38 & åå. Jag tar i detta sammanhang upp endast de mer allvarliga formerna av brott mot vapenlagen i 37 &. Beträffande övriga bestämmelser har jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar.

I 37 & regleras straffpåföljden för olaga vapeninnehav samt för olovlig överlåtelse och upplåtelse av skjutvapen.

Den nuvarande straffskalan för uppsåtligt olaga vapeninnehav infördes år 1971 genom en ändring (prop. 1971:109, bet. 1971:JuU14, rskr. 19712205, SFS 19711236) av den då gällande vapenförordningen (19491340). Än- dringen innebar att maximistraffet höjdes från ett till två års fängelse.

• Sida 52
•  Original

Det finns otvivelaktigt ett samband mellan förekomsten av illegala vapen och våldsbrottslighet. Användningen av skjutvapen vid våldsbrott har ökat under de senaste 15—20 åren. Det är omvittnat från inte minst handeln att risken för väpnade rån upplevs som ett allt större och mer pressande problem för personalen. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet har också i en rapport (BRÅ-PM 19923) Våld i butik. post och bank redovisat . att såväl vapenstölder som insmuggling av vapen ökar och att rån med skjutvapen har ökat starkt. Det är då ofta fråga om livsfarliga vapen som gärningsmännen har manipulerat på ett eller annat sätt.

Senare tids uppmärksammade vapenstölder inger stor oro. Jag ser en sär- skild risk i att extremistiska politiska grupper beväpnar sig. inte bara att de enskilda medlemmarna beväpnar sig utan också att organisationerna som sådana skaffar sig tillgång till en stor mängd farliga vapen. Utvecklingen också internationellt med politiska grupperingar med allt öppnare främlingsfientlighet och rasism på sina program inger också allvarliga farhågor. Även om motiven bakom anskaffandet av vapen utan tillstånd inte sällan på goda grunder kan misstänkas vara att i framtiden begå andra mycket allvarliga brott med än högre straffvärde är det ofta svårt att styrka en brottslig vilja avseende ett specifikt sådant brott. t.ex. rån, som krävs för att straffrättsligt ansvar för förberedelse skall kunna krävas ut. Här ligger ett intresse av att genom en sträng syn på det olaga vapeninnehavet kunna stävja denna typ av gärningar. Ett kraftfullt ingripande mot olovliga innehav av vapen bör kunna minska förekomsten av illegala vapen och därigenonr medverka till kampen mot den allvarliga våldsbrottsligheten.

Jag föreslår mot denna bakgrund att straffmaximum för brott mot vapen- lagen höjs till fyra års fängelse.

En höjning av maximum utan en gradindelning av brottet skulle dock leda till att straffskalan blev alltför vid för att kunna vara till avsedd ledning för rättstillämpningen. Jag föreslår därför att en särskild skala för grovt brott skall införas. Skalan bör utformas på samma sätt som jag föreslagit beträf— fande flera andra brott i detta lagstiftningsärende. Som grovt brott bör som jag nämnt särskilt bedömas brott under former som medför att vapnen kan befaras komma till brottslig användning. exempelvis innehav av livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större mängd vapen. Vid fastställandet av straffvärdet hos ett olaga vapeninnehav är över huvud taget mängden av vapen av stor betydelse. Att olovligen samla på sig en stor mängd vapen av särskilt farlig typ (främst av militär karaktär). vilka rimligen aldrig kan förvaras på ett från spridningssynpunkt betryggande sätt, utgör i sig en stor fara för en större krets personer och måste anses ha ett högt straffvärde.

Sänkningen av maximum för nomtalgraden utgör endast ett led i strävan- det att i förekommande fall minska överlappningen mellan straffskalorna för olika grader av samma brott och skall givetvis inte tolkas som att synen på gämingstypen bör mildras.

• Sida 53
•  Original

3.2 Straffrihet för olaga vapeninnehav i vissa fall

Mitt förslag: En särskild lag införs om att illegala skjutvapen och ammunition straffritt kan lämnas in till polisen under tiden juli — september 1993. Det som lämnas in skall normalt förstöras.

l

Förslaget från 1987 års vapenutredning: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Utredningen föreslår dock en inlämningstid på tolv månader.

Remissinstanserna: Utredningsförslaget möter ett blandat mottagande. Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig över förslaget är dock positiva till det. Bland dem som tillstyrker förslaget är Riksåklagaren. Statens kri mi— naltekniska laboratorium. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Svenska Polisförbundet. Föreningen Sveriges Polischefer. Frivilliga skytte— rörelsen och Våldskommissionen. '

Avstyrker förslaget av principiella skäl eller som inte tillräckligt moti- verat gör bl.a. Polismyndighetema i Skellefteå och Lycksele samt Före- ningen Sveriges åklagare.

Flera remissinstanser pekar på att en amnesti måste förenas med en brett upplagd informationskampanj.

Skälen för mitt förslag: Förslaget från 1987 års vapenutredning har behandlats tidigare. I den dåvarande regeringens proposition om ändringar i vapenlagen (l973:1176) framfördes således att en s.k. vapenamnesti inte borde införas (prop. 1990/91:130 s. 53). Den bedömningen delades av riks- dagen (bet. 1990/91:JuU33 s. 31, rskr. 1990/911300).

Jag vill till en början slå fast att det är synnerligen angeläget att vidta åtgärder för att minska den brottsliga användningen av skjutvapen. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att antalet väpnade rån har ökat markant under senare år. Enligt min mening finns det nu anledning att ta till vara alla möjligheter att minska antalet illegala skjutvapen. Den möjlighet som ligger i att införa en särskild lag om att illegala skjutvapen och ammunition under en viss tid straffritt kan lämnas in till polisen bör inte lämnas oprövad. Jag anser alltså att en sådan lag bör införas.

Inte minst mot bakgrund av den skärpta syn på olaga vapeninnehav som jag här tidigare förordat är det också-rimligt att ge i övrigt laglydiga per— soner chansen att under betryggande former lämna in skjutvapen och ammunition som de innehar utan att ha rätt till det. Det kan gälla vapen som glömts bort i samband med ett dödsfall eller en flyttning. Också detta är ett skäl för att införa en straffrihetslag. .

Det kan naturligtvis diskuteras hur effektiv en straffrihetslag kommer att bli. Av intresse är därvid att man i Danmark under en månad är 1986 fick lämna in illegala vapen till polisen utan att rättsliga åtgärder vidtogs. Bak- grunden till åtgärden var att betydande mängder vapen hade kommit in i Danmark under andra världskriget och att det var omöjligt att fastställa var dessa vapen hade hamnat. Närmare 10 000 vapen och 10 ton sprängämnen

Prop. 1992/93:14]

• Sida 54
•  Original

lämnades in. Möjligen kan ett resultat liknande det i Danmark inte påräknas för vår del. Det danska exemplet talar dock för att en straffrihetslag kan ge ett utifrån svenska förhållanden gott resultat.

Det ligger nära till hands att anta att de skjutvapen som kommer att lämnas in inte i någon större utsträckning är sådana som cirkulerar i krimi- nella kretsar. Varje sådant enstaka vapen som tas om hand och förstörs minskar emellertid risken för nya allvarliga brott. Även en liten mängd insamlade vapen är alltså av värde.

Merparten av de inlämnade skjutvapnen kommer antagligen att vara sådana som har innehafts av i övrigt laglydiga personer. Att dessa vapen lämnas in är också värdefullt. Eftersom någon kontroll av vapeninnehavet inte skett finns det ju en risk för att vapnen inte förvaras eller hanteras på ett sätt som är betryggande från säkerhetssynpunkt. Att vapnen lämnas in och förstörs medför också att man kan vara säker på att de inte kommer att användas vid brott.

Av största vikt för att straffrihetslagen skall få den avsedda effekten är att allmänheten får kännedom om den. En informationskampanj bör alltså genomföras. Lämpligast synes vara att informationen lämnas strax före och under inlämningstiden. Rikspolisstyrelsen bör svara för informationen till allmänheten om lagen.

I n lämnin gstid

Vapenutredningen föreslår en tolvmånadersperiod som inlämningstid. Jag anser i likhet med flera remissinstanser att en kortare tid är att föredra. Det synes lämpligt att en inlämningsperiod på tre månader påbörjas samtidigt med att de nya Straffbestämmelserna om brott mot vapenlagen träder i kraft. Inlämning kommer alltså att kunna ske under tiden juli — september 1993.

Innebörden av lagen

Innebörden av straffrihetslagen är att den som innehar illegala skjutvapen eller ammunition inte skall kunna. straffas för innehavet om han eller hon frivilligt lämnar in eller låter lämna in egendomen till polisen under tiden juli — september 1993. I det fall den som innehar vapen eller ammunition inte själv lämnar in egendomen utan ger någon annan i uppdrag att göra det gäller alltså straffriheten för båda. Däremot innebär kravet på frivillighet att straffrihet inte kommer i fråga om någon, t.ex. i samband med en husrann- sakan, lämnar in ett vapen på grund av upptäcktsrisken. Alla vapen och all ammunition som enligt vapenlagen kräver tillstånd för att få innehas skall kunna lämnas in till polisen.

Det är således fråga om att i en särskild lag föreskriva straffrihet för olaga innehav av skjutvapen och ammunition i vissa fall. Detta är något annat än en amnesti. Därmed brukar nämligen avses en generell benådning av en viss grupp av dömda (se 11 kap. 13 % regeringsformen).

• Sida 55
•  Original

Inlämnarens anonymitet Pr OP

För att straffrihetslagen skall bli framgångsrik torde krävas att den som läm- nar in illegala skjutvapen eller ammunition garanteras anonymitet. In- lämnaren skall alltså inte behöva lämna uppgifter om sin identitet.

Det kan inte helt bortses från att möjligheten att vara anonym kan skapa svårigheter vid utredningen av brott där vapnet använts. Svårigheterna bör dock inte överdrivas. Det är således inte särskilt troligt att skjutvapen som använts vid allvarliga brott lämnas in av den som begått brottet. Jag vill också stryka under att straffriheten bara gäller för den som utan tillstånd innehar vapnet eller ammunitionen och bara avser dennes innehav av det som lämnas in. Polisen kan alltså utföra t.ex. sedvanliga kriminaltekniska undersökningar på ett inlämnat vapen i syfte att utreda andra brott som har samband med vapnet. Det kan gälla brott begångna av såväl innehavaren som av andra personer. Om ett inlämnat vapen skäligen kan antas ha betydelse för utredningen av ett sådant brott kan det tas i beslag enligt be- stämmelserna i rättegångsbalken.

Inlämnirzgsställen

Beträffande inlämningsställen föreslår Vapenutredningen att polismyn- dighetema skall få bestämma att inlämning skall kunna ske även hos andra ' myndigheter inom polisdistriktet. Utredningen framför att det är önskvärt att den som vill lämna ifrån sig ett vapen kan göra detta utan att behöva resa någon längre sträcka samt att militära myndigheter och Statens kriminal— tekniska laboratorium bör kunna hjälpa till med insamlingen. Överbefäl- havaren har avstyrkt förslaget i denna del, bl.a. med hänsyn till att det oftast finns en polismyndighet på de orter där försvarsmaktens myndigheter är belägna. Enligt min mening bör det räcka med att inlämning kan ske till polismyndighetema.

Inlämning av skjutvapen och ammunition skall alltså kunna ske på polis— stationerna i landet. Det bör tilläggas att straffrihetslagen i och för sig också är tillämplig om egendom överlämnas till en enskild polisman.

Vapnen och ammunitionen tillfaller staten

Skjutvapen och ammunition som lämnas in torde i de flesta fall tillhöra den som sett till att egendomen lämnats in till polisen. Det kan emellertid före- komma att stöldgods lämnas in. Om ett stulet vapen lämnas in skall den rättmätige ägaren naturligtvis kunna få tillbaka det. För att så skall kunna ske måste polismyndigheten undersöka om det finns någon känd ägare till det som lämnats in. Polismyndigheterna bör alltså på lämpligt sätt kontrollera om ett inlämnat vapen är anmält stulet eller om det finns en licens utställd beträffande vapnet.

Föreskrifter om den kontrollen och hanteringen i övrigt när skjutvapen eller ammunition lämnas till en polismyndighet bör. med stöd av 8 kap. 13 & regeringsformen, meddelas av regeringen eller av den myndighet regeringen bestämmer.

• Sida 56
•  Original

Det är rimligt att skjutvapen eller ammunition som lämnas in enligt straffrihetslagen normalt tillfaller staten. Mot bakgrund av att egendom kan ha lämnats in utan ägarens samtycke bör emellertid vissa förutsättningar vara uppfyllda för att egendomen skall tillfalla staten.

Vapenutredningen har i denna del föreslagit att ägaren i vissa fall — nämligen om det är uppenbart att det inlämnade tillhör någon annan än den som lämnade in det — skall beredas tillfälle att få tillbaka inlämnad egendom. Om ägaren inte kan spåras eller om han underlåter att återta egendomen skall egendomen enligt utredningen tillfalla staten.

Jag förordar en reglering efter förebild av bestämmelser i hittegodslagen (1938:121). Regleringen, som något avviker från Vapenutredningens förslag, innebär följande. Skjutvapen och ammunition som lämnats in skall tillfalla staten om ägaren inte är känd inom tre månader från det att egendomen lämnades in. Egendomen måste alltså normalt förvaras i tre månader. Om ägaren till inlämnad egendom är känd skall han eller hon få tillfälle att inom en månad ta tillbaka egendomen. Tar ägaren inte tillbaka egendomen eller kan denne annars anses ha uppgivit sin rätt till egendomen tillfaller den staten.

Den nu föreslagna lagen kan komma i konflikt med hittegodslagen som tillförsäkrar upphittaren vissa rättigheter. Enligt min mening bör under inlä- mingsperioden enligt straffrihetslagen i första hand förfaras med inlämnade vapen och inlämnad ammunition i enlighet med straffrihetslagen. Endast om inlämnaren uttryckligen gör gällande att vapnet eller ammunitionen skall behandlas som hittegods bör reglerna i hittegodslagen, om t.ex. upphittarens rätt till hittelön och rätt till godset, tillämpas.

Det kan måhända inträffa att en person. som har tillstånd att inneha ett skjutvapen. vill bli av med vapnet och därför anonymt lämnar in det enligt straffrihetslagen. Även om straffrihetslagen inte tar sikte på denna sär- präglade situation får det accepteras att ett sådant vapen enligt lagen kan tillfalla staten.

De skjutvapen och den ammunition som tillfallit staten enligt straffrihets- lagen bör inte säljas eller på annat sätt komma ut i cirkulation på nytt. I stället bör egendomen normalt förstöras. Detta torde bidra till att skapa förståelse för straffrihetslagen bland allmänheten.

I en del fall kan det dock vara befogat att bevara vapen eller ammunition. Om egendomen behövs för musealt. militärt eller annat liknande ändamål, t.ex. i Statens kriminaltekniska laboratoriums samlingar. bör den således inte förstöras.

• Sida 57
•  Original

3.3 Psykiskt våld

Min bedömning: Psykiskt våld är ett allvarligt problem. Jag har i anslutning till mina förslag till ändringar av straffskalorna för miss- ! handel, olaga hot. ofredande och sexuellt ofredande därför pekat på ! vikten av att även beakta sådana beteenden som främst tar sikte på att i | | 1 i | psykiskt bryta ned en annan.

Problemet måste dock angripas på bred front, även genom bl.a. in- formation, utbildning, organisatoriska åtgärder. Straffrättsliga åtgärder utöver de nu föreslagna framstår inte som ändamålsenligt.

Hearingen: De synpunkter som lämnades på frågan om behovet av lag- Stiftning överensstämde med mina i det att främst andra än straffrättsliga åtgärder behövs för att mest effektivt motverka det psykiska våldet.

Skälen för min bedömning: Den vanligaste formen av övergrepp som kan betecknas som psykiskt våld torde vara vad som i dagligt tal kallas mobbning. Inom den psykologiska forskningen beskrivs mobbning vanligt- vis som att en eller flera personer upprepade gånger under en längre tid blir utsatta för negativa handlingar från en eller flera personer. Det är sålunda fråga om negativa handlingar som förekommer med viss regelbundenhet och under inte alltför kort tid. Med en negativ handling avses i det här sammanhanget att en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person skada eller obehag.

Trots forskning kring psykiskt våld har man ännu inte med någon större säkerhet lyckats slå fast hur vanlig företeelsen äri samhället. Dock kan man på goda grunder anta att den här formen av våld ligger bakom ett stort antal sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa. Det finns också anledning att anta att den psykiska ohälsan hos ett icke ringa antal personer är av så allvarligt slag att de inte förmår att återvända till arbetslivet. Likaså kan man anta att det psykiska våldet på t.ex. arbetsplatser och i skolor leder till ett antal självmordsförsök och självmord varje år. Det är sålunda en mycket angelägen uppgift för samhället att på olika sätt komma till rätta med det psykiska våldet i olika miljöer.

En huvudfråga blir då vilka åtgärder som är mest ändamålsenliga för att komma en bit på vägen i kampen mot det psykiska våldet. Det torde stå' klart att den grupp offret ingår i, på arbetsplatsen. i skolan, inom föreningen etc., har mycket stor betydelse för förekomsten av mobbning. I en väl fungerande grupp mobbas det inte. Att skapa en atmosfär så att grupp- dynarniken fungerar på ett positivt sätt görs inte i första hand genom straff- rättslig reglering. Det är mycket en fråga om organisation. kommunikation och andra samverkande miljöfaktorer.

Vid hearingen diskuterades bl.a. rättsväsendets behandling av psykiskt våld. De anmälningar som görs hänför sig till olika brott. oftast något av dem som jag redogjort för tidigare, som misshandel. ofredande. olaga hot m.m. Att särskilja vilka anmälningar som har grund i psykiskt våld kräver studium av varje anmälan för sig. Inte ens ett sådant förfaringssätt kan ge

• Sida 58
•  Original

någon säker bild av förekomsten. Det verkar såldes inte vara ovanligt att det är den mobbade som är gärningsman i anmälningarna: den mobbade tar till fysiskt våld när trakasserierna har gått för långt. Till detta kommer den beaktansvärda risken för att en mobbad som anmäler förfarandet kan löpa en större risk att åter bli mobbad, vilket rimligen bör leda till en mindre benägenhet att anmäla gärningen.

Den expertis som närvarade vid hearingen var i stort sett enig i att straff- rättsliga åtgärder inte är den väg: som bör väljas i första hand. Jag är av samma uppfattning. Kriminaliseringen som den är utformad i dag torde väl räcka till för att fånga in de straffvärda fallen av psykiskt våld.

Även om det således inte i första hand är straffrättsliga åtgärder som bör vidtas, finns ingen anledning att avvakta med de straffrättsliga åtgärder som framstår som befogade. Jag har också i det föregående i samband med mina förslag till förändrade snaffskalor för misshandel. olaga hot. ofredande och sexuellt ofredande betonat vikten av att förekomsten av psykiskt våld och sådant vålds effekter beaktas vid straffmätningen.

Med hänsyn till den samstämmigheti åsikt som kom fram vid hearingen har jag valt att redan i detta sammanhang redovisa de straffrättsliga åtgärder som för närvarande bör vidtas med anledning av vad som framkommit om det psykiska våldet. Att avvakta ytterligare beredning i form av en bear- betning av vad som framkom vid hearingen skulle onödigtvis försena genomförandet av förslagen.

3.4. Övrigt

Från och med den 1 juli 1992 har domstol möjlighet att i samband med dom besluta om omhändertagande av en kontraktsvärdsdömd. Omhänder— tagandet är avsett att säkerställa att den dömde inleder den planerade vården. En förutsättning för omhändertagandet är att den dömde är häktad i målet. Omhändertagandet skall vara helt kortvarigt och är maximerat till en vecka. Möjligheten att omhänderta fördes in i en ny 6 b & i 28 kap. brotts- balken. (Jfr prop. 1991/92:109. bet. l99l/92:JuU24. rskr. 1991/92:259. SFS 1992:373.)

Även om domstolen har att besluta om omhändertagandet är det även beträffande denna kategori omhändertagna naturligt att polismyndigheten lämnar den handräckning som behövs för omhändertagandets praktiska ge- nomförande. Denna polismyndighetens skyldighet bör framgå av lagtext varför jag föreslår att en hänvisning till 28 kap. 6 b % brottsbalken införs i 38 kap. 12 & samma balk. '

4. Kostnader

Mina förslag innebär att straffen skärps för ett antal brott. Detta kan förväntas leda till ett ökat tryck på kriminalvårdens anstaltsorganisation. Härtill kommer vissa ökade kostnader för domstols—. åklagar- och polisorganisationen. Dessa kostnader" kommer att rymmas inom ramen för

• Sida 59
•  Original

befintliga medel genom omprioriteringar inom Justitiedepartementets anslagsrarn.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upp- rättats förslag till

1. lag om ansvarsfrihet vid olaga vapeninnehav,

2. lag om ändring i brottsbalken.

3. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1 176).

6. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslagen.

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 60
•  Original