RH 1995:111
Månadsvisa sammanställningar från bank (transaktionsredovisningar), där huvuddelen av ett aktiebolags affärshändelser fanns redovisade, har inte fritagit från ansvar för bokföringsbrott när grundbokföring saknats.
Åklagaren yrkade vid Linköpings tingsrätt ansvar på R.B. för bokföringsbrott enligt följande: R Motell AB har under tiden 1992-01-01-1993-11-26 i Linköping drivit enligt bokföringslagen bokföringsskyldig verksamhet i form av motellrörelse och försäljning av drivmedel m.m. R.B., som i egenskap av enda styrelseledamot varit ansvarig för bokföringen, har underlåtit att under ovan angivna tid kronologiskt och systematiskt bokföra inträffade affärshändelser. R.B. har härigenom åsidosatt honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning ej i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.
Linköpings tingsrätt (1995-06-20, rådmannen Gunnar Hillman samt nämndemännen Daniel Forsberg, Bertil Karlsson och Lena Svensson) dömde R.B. enligt 11 kap. 5 § brottsbalken för bokföringsbrott till villkorlig dom och 75 dagsböter å 50 kr.
Under rubriken domskäl anförde tingsrätten följande.
R.B. har förnekat bokföringsbrott.
Utredningen visar till en början följande. R Motell AB registrerades 1969. Våren 1989 förvärvade R.B. aktierna i bolaget och sedan den 1 juni 1990 övertog han också driften av rörelsen. Under hösten 1992 överlät bolaget fastigheten i vilken rörelsen bedrevs till R.B. personligen. Han övertog samtidigt betalningsansvaret för fastighetslånen. Bolaget bedrev därefter verksamheten i förhyrda lokaler. Det var huvudsakligen Socialförvaltningen som hyrde rum av bolaget men det förekom också uthyrning av rum till andra gäster. Någon restaurangverksamhet förekom inte bortsett från att frukost tillagades och serverades till gästerna. Omsättningen för 1990 uppgick till drygt 350 000 kr. Bolaget redovisade i ett årsbokslut detta år en förlust om 113 619 kr. För kommande räkenskapsår saknas årsbokslut. Från Socialförvaltningen utbetalades 1991 1 011 828 kr, 1992 1 024 993 kr och 1993 1 055 538 kr, vilket motsvarade cirka 90 procent av intäkterna. Sedan bolaget överlåtit fastigheten till R.B., betalade bolaget lokalhyror till denne med 40 000-50 000 kr i månaden. Någon annan än R.B. arbetade inte i bolaget. Den 26 november 1993 försattes bolaget i konkurs. Enligt konkursbouppteckningen var bristen i boet 137 383 kr. Av skulderna, som uppgick till cirka 274 400 kr, var 66 389 kr en kvarstående skatt från taxeringsåret 1992 och ungefär samma belopp obetalda skatter för 1993. Någon egentlig bokföring har inte skett i bolaget under den i åtalet angivna tiden. Verifikationer har emellertid samlats i ett tiotal pärmar.
R.B. har uppgett: Verksamheten vid motellet gick i inledningsskedet bra eftersom motellet anlitades förutom av Socialförvaltningen av en hel del anläggningsarbetare vid olika byggen i trakten. Till en början anlitades en revisionsbyrå för att sköta bokföringen. När konjunkturnedgången kom, gick beläggningen på motellet ned. Verksamheten gick så dåligt att han inte ansåg sig ha råd att anlita bokföringsfirman efter 1991. För tiden därefter skedde ingen bokföring. Däremot samlade han alla verifikationer i pärmar. Mot bakgrund av att cirka 90 procent av inkomsterna kom i klumpsummor från Socialförvaltningen och redovisades i kontoutdrag månadsvis från Nordbanken och att det inte förekom mer än ett 50-tal bokföringshändelser per månad, ansåg han sig ha en god överblick över rörelsens förlopp och utveckling. Vilka kontantaffärer som skedde framgår av verifikationer, som är sorterade efter vad affären i fråga avsåg. Rörelsen var tämligen blygsam. De kontanter som fanns användes för de löpande utgifterna. Det överskott som blev efter respektive månad användes för att betala lokalhyran.
R.B. har som enda styrelseledamot varit ansvarig för bokföringen i den verksamhet som bedrevs av R Motell AB.
I 2 § bokföringslagen (1976:125) föreskrivs, såvitt nu är av intresse. "Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Bokföringsskyldigheten innefattar att 1. till upplysning om rörelsens förlopp kronologiskt och systematiskt löpande bokföra uppkomna affärshändelser samt i samband härmed tillse att verifikationer finns till alla bokföringsposter, ...".
Av utredningen framgår, att R.B. inte följt bokföringslagens huvudregel på annat sätt än att han samlat rörelsens verifikationer i pärmar. Han har således genom att inte ens föra dagbok åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt lag på ett flagrant sätt.
Även om det vore möjligt att med ledning av verifikationer göra en bedömning av rörelsens förlopp, ekonomiska ställning och resultat, kan en sådan bedömning göras först efter sammanställning av underlaget för bokföringen. Beträffande de kontanta affärer som förekommit kan det starkt ifrågasättas om det ens är möjligt att i efterhand rekonstruera den kassabokföring som borde ha ägt rum. Tingsrätten finner det vara uppenbart att avsaknaden av bokföring i en rörelse av ifrågavarande slag medför att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning inte kan i huvudsak bedömas. R.B., som måste anses ha varit medveten om sin skyldighet att ordna med bokföring för rörelsen, kan därför inte undgå ansvar för bokföringsbrott.
Tingsrätten anser att påföljden för bokföringsbrottet kan stanna vid en villkorlig dom i förening med böter.
R.B. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Göta hovrätt (1995-11-21, hovrättsråden Carl Wilhelm Nisser, referent, och Jan Ström, t.f. hovrättsassessorn Johan Sjöö samt nämndemännen Stig Kalmelid och Ing-Britt Svensson) fastställde tingsrättens dom. I domskälen anförde hovrätten följande.
Ett bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken föreligger om bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen (1976:124) åsidosätts och "rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen". För ansvar krävs alltså inte enbart att bokföringsskyldigheten har åsidosatts utan även att detta medför någon av de konsekvenser som anges i lagrummet. Det har i samband med lagstiftningen på området och i rättsfall (NJA 1986 s. 779) uttalats att straffbarhet förutsätter att felet är sådant att vid granskning av böckerna rätta sammanhanget lätt undandrar sig uppmärksamheten, att straffbarhet föreligger om sanningen visserligen kan utrönas av böckerna men först efter mödosam forskning samt att ansvar inte skall inträda för obetydliga oriktigheter i bokföringen.
R.B. har inte, så som bokföringslagen föreskriver, bokfört inträffade affärshändelser kronologiskt och systematiskt. Han har emellertid gjort gällande att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning ändå kunnat utläsas genom de månadsvisa sammanställningarna i form av transaktionsredovisningar från Nordbanken och genom pärmarna med verifikationer, där ändamålet med transaktionerna framgår.
I målet synes vara ostridigt att omkring 90 procent av intäkterna härrörde från Socialförvaltningen i Linköping och att likaledes omkring 90 procent av omsättningen redovisades över Nordbanken. Detta skulle då tala för att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning kunde bedömas i huvudsak redan genom transaktionsredovisningarna och verifikationerna, vilka i sig ingår i bokföringen.
Mot ett sådant synsätt talar emellertid flera faktorer. Antalet bokföringshändelser har uppgått till cirka 50 per månad och har därmed inte varit obetydligt. Kontantförsäljningen, som alltså gått vid sidan av redovisningen från Nordbanken, har inte heller haft så ringa omfattning att den saknat betydelse för rörelsens resultat. Av redovisningen från banken har inte framgått vad de uttagna beloppen använts till. För att få klarhet i inkomsterna och utgifterna har det varit nödvändigt att söka i pärmarna med verifikationer. De nu angivna omständigheterna i förening med det förhållandet att bristerna i bokföringen har avsett nästan två år medför att det skulle krävas ett omfattande arbete för att få tillräcklig klarhet. Hovrätten finner sålunda styrkt att det inte varit möjligt att av bokföringen göra en huvudsaklig bedömning av rörelsens förlopp, ekonomiska resultat och ställning. Därmed är åtalet för bokföringsbrott styrkt. Någon anledning att ändra den påföljd som tingsrätten bestämt föreligger inte.