RH 1995:16

Åklagaren väckte vid tingsrätten åtal mot T.S., A.S. och I.J. för brott mot vattenlagen enligt följande:

T.S., A.S. och I.J. har av oaktsamhet, utan erforderligt tillstånd (vattendom), tagit vatten för bevattning av sina potatisodlingar ur Assarpsbäcken i Snöstorp, Halmstads kommun, T.S. och A.S. under augusti 1991 (åtalspunkten 1) samt I.J. under augusti 1991 (åtalspunkten 2) och under sommaren 1992 (åtalspunkten 3). Vattenuttagen har haft skadlig inverkan på havsöringsbeståndet i bäcken.

De tilltalade vitsordade att de tagit vatten för bevattning av potatisodlingar men bestred ansvar och åberopade därvid som grunder att tillstånd inte erfordrats då det varit uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadats, i andra hand att gärningarna var ringa.

Åklagaren anförde till utveckling av sin talan: Assarpsbäcken, som har en mycket hög produktion av havsöringsmolt, utmynnar i Fylleån. Under vägen dit rinner bäcken i en förgrening genom en märgelgrav som är belägen på jordbruksfastigheten Björkås 1:1 och i en förgrening genom en märgelgrav som är belägen på jordbruksfastigheten Assarp 2:2. Sistnämnda fastighet är belägen söder om Björkåsfastigheten. Efter anmälan till länsstyrelsens fiskeenhet den 5 augusti 1991 att det inte rann vatten i bäcken begav sig företrädare för fiskeenheten till platsen. Därvid iakttogs från en plats där förgreningarna möttes och därifrån utefter en sträcka mot Fylleån av drygt 500 m att bäckfåran var torrlagd. Fisk hade uppätits av bl.a. kråkor och häger. Vattenmängden i vardera förgreningen uppströms märgelgravarna var en liter per sekund. Pumpaggregat var placerade i respektive märgelgrav. T.S. och A.S. odlade potatis på en del av Björkåsfastigheten medan I.J. hade potatisodling på Assarpsfastigheten. Det visade sig att det var deras pumpaggregat och att de hade pumpat vatten från märgelgravarna för bevattning av potatisodlingarna. - Vid tillsyn den 31 juli 1992 från fiskeenhetens sida fann företrädare för fiskeenheten att pumpaggregat var placerat i märgelgraven på Assarpsfastigheten. Aggregatet var inte igång vid tillfället. Tillrinningen till märgelgraven var cirka en liter vatten per sekund medan det inte förekom någon avrinning. Bäckfåran i förgreningen var helt torrlagd. Nivån i märgelgraven hade sjunkit en meter. Det visade sig att I.J. för bevattning av sin potatisodling ånyo pumpat vatten från märgelgraven. - Eftersom det för jordbruksbevattning krävs tillstånd och det inte var uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skulle skadas genom T.S:s och A.S:s samt I.J:s företag har de gjort sig skyldiga till åtalade gärningar. Det är inte fråga om ringa fall.

T.S. och A.S. uppgav samstämmigt: De äger en jordbruksfastighet i närheten av Fylleån och brukar ta vatten från ån för bevattning av sina odlingar. Våren 1991 arrenderade de ett område av Björkåsfastigheten och odlade potatis på cirka ett tunnland därav. Ungefär 500 m från odlingen fanns en märgelgrav. Någon gång omkring månadsskiftet juli - augusti 1991 var det behövligt att bevattna potatisodlingen. De ägde en lastbil med pump och ställde den vid märgelgraven. Sugslangen fördes ner i vattnet cirka 0,5 m. Pumpen var försedd med ett tidur. Det ställdes in på en gångtid av en timme. Bevattningsrör hade de lånat. Efter två timmar återvände de till märgelgraven. Pumpen var då fortfarande igång. Tiduret fungerade inte. De stängde då av pumpen. Mer vatten än vad som kunde tillföras på en timme behövdes inte. De tittade på bäcken både före och efter bevattningen. I den rann så mycket vatten som det brukade göra. De hade inte bevattnat tidigare. Det hade inte behövts. De hade inte funderat på tillstånd och tänkte inte på att det kunde vara skadligt för fiskelivet i bäcken. Avståndet mellan märgelgraven och märgelgraven på Assarpsfastigheten var några hundra meter.

I.J. uppgav: Våren 1991 fick han tillstånd att utvidga märgelgraven från cirka 500 kvm till ca 2 000 kvm och erhöll därför ett bidrag på omkring 26 000 kr. Det var ett s.k. Nylabidrag. Nyla står för "Nya inslag i landskapet".Företrädare för länsstyrelsen var dessförinnan och inspekterade. I juli 1991 utfördes arbetet. Medan den anlagda dammen fylldes med vatten från tillrinningen från Assarpsbäcken förekom ingen avrinning från bäcken. Djupet i dammen är ett par meter. I början av augusti 1991 behövde hans potatisodling, som omfattade åtta tunnland, bevattnas. Han hade ingen tanke på tillstånd därtill. Det hade visserligen inte varit på tal om användande av dammen för bevattning i samband med tillståndet men han tänkte inte att det kunde finnas hinder. I samband med tillståndet hade elfiske utförts men inget hade då sagts att dammen var ett hot mot fisket. Man hade kommit fram till att det inte var någon fara för fisket. Vid tillfället i början av augusti krånglade pumpsystemet vid bevattningstillfället. Bevattningen kom att omfatta därför endast tre tunnland. Bevattningen pågick kanske 3-4 timmar. Det hade ingen påverkan på bäcken. Dammen var vid tillfället halvfylld endast. Det förekom inget flöde från dammen före bevattningens början. Vattennivån i dammen sjönk endast 5-6 cm. - Sommaren 1992 rådde torka. Det var därför ett mindre tillflöde från bäcken till dammen än normalt. Dammen var dock full med vatten. Bevattningen ägde rum tre till fyra nätter. Vattennivån i dammen sjönk 20-30 cm. Bäckfåran uppströms dammen var ganska torr. Han kan inte erinra sig att bäckfåran nedströms skulle ha varit torrlagd.

På åklagarens begäran hördes länsfiskekonsulenten B.A. som vittne. Han berättade: Den 5 augusti 1991 besökte han platsen efter ett telefonsamtal att bäcken var tom på vatten. Där de båda förgreningarna rann ihop och neråt mot Fylleån cirka 550 m fanns inget vatten i bäcken. Det förekom bara några pölar. Det fanns ingen fisk i pölarna men många kråkor och häger liksom mycket fågelträck. Bäcken är normalt rik på havsöring. I genomsnitt finns en tvåsomrig öring per kvadratmeter. Det rann inget vatten från någon av märgelgravarna. Båda var nedsänkta på grund av bevattning. Våren 1991 fick han i uppdrag att kontrollera förgreningen till och från märgelgraven på I.J:s fastighet. Vid elfiske förekom inga öringar nedströms men uppströms. Han ansåg det inte vara hela världen att medge att märgelgraven utvidgades till viltvatten. Kommer vatten in i dammen så kommer också vatten ut därifrån även sommardagar. 1991 var inget egentligt torrår medan 1992 var ett extremt sådant år. - Den 31 juli 1992 besökte han på nytt platsen. Dammen på I.J:s fastighet var då starkt nedtappad. Det rann inget vatten från dammen. Förgreningen var torrlagd ungefär ett 10-tal meter. - Tvåsomrig havsöring skulle gått ut i havet i år och ensomrig nästa år.

Halmstads tingsrätt (1993-10-13, rådmannen Rolf Norr samt nämndemännen Erik Bengtsson, Roland Johansson och Karl-Henrik Lindespång) dömde de tilltalade för brott mot vattenlagen till dagsböter.

I domskälen anförde tingsrätten:

För vattenföretag såsom bl.a. jordbruksbevattning som i målet är fråga gäller som huvudregel enligt vattenlagen att tillstånd av vattendomstol krävs. Undantag från tillståndsplikt i sådant fall föreligger endast om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Stadgandet innebär enligt motiven till vattenlagen att den som utan tillstånd utfört ett vattenföretag för att undgå ansvar måste visa att det var uppenbart att företaget inte skulle medföra skada. Fisket är ett sådant intresse som omfattas av stadgandet.

Utredningen i målet ger vid handen att Assarpsbäcken har en god produktion av havsöring, att vad gäller åtalspunkterna 1 och 2 Assarpsbäcken den 5 augusti 1991 utefter en sträcka av över 500 m från sammanflödet av bäckförgreningarna från Björkås - respektive Assarpsfastigheten varit torrlagd och att bl.a. kråkor och häger uppehållit sig i och invid bäckfåran, att vad gäller åtalspunkten 3 bäckförgreningen från Assarpsfastigheten utefter en sträcka av omkring 10 m varit torrlagd, att vad gäller samtliga åtalspunkter T.S. och A.S. respektive I.J. i anslutning till den 5 augusti 1991 och I.J. jämväl i anslutning till den 31 juli 1992 för bevattning av sina potatisodlingar uttagit vatten ur respektive vattentäkt, samt att torrläggningen av bäckfåran respektive bäckförgreningen från Assarpsfastigheten vid respektive tidpunkt måste sättas i samband med vattenuttagen.

Med hänsyn till vad ovan sagts ankommer det på T.S., A.S. och I.J. att visa att vattenuttagen inte skulle medföra någon skada med avseende på allmänna eller enskilda intressen, som i förevarande fall utgjorts av fiskeintresset. Den bevisskyldigheten har ingen av dem i något fall uppfyllt. På grund härav och då gärningarna inte kan anses ringa finner tingsrätten envar av T.S., A.S. och I.J. skyldig till brott mot vattenlagen enligt åtalen.

T.S., A.S. och I.J. överklagade domen och yrkade, med åberopande av samma grunder som vid tingsrätten, att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten hördes T.S., A.S. och I.J. på nytt och stod därvid fast vid sina i tingsrättens dom återgivna berättelser. T.S. och A.S. gjorde därutöver gällande att någon annan kunde ha tagit vatten från den ifrågavarande dammen, eftersom de bevattningsrör, som de lånade, fanns på platsen såväl före som efter deras lån av dem. De påstod vidare att de inte visste hur stor mängd vatten som deras pump kunde pumpa upp på en timme.

I.J. tillade: I det tillstånd till utvidgning av märgelgraven, som han fick från länsstyrelsen, sägs ingenting om att arbetet inte får bedrivas under sommartid och något sådant var inte heller på tal vid de samtal han hade med länsstyrelsens handläggare. Han har därför utgått från att länsstyrelsen var införstådd med att det, som fallet blev, var torrt i den södra bäckgrenen under en tid i juli 1991 i samband med att den utvidgade dammen fylldes med vatten. Den torrlagda sträckan från dammen fram till mötet med den norra bäckgrenen uppgår till ungefär 20 meter. Dammen rymmer efter utvidgningen cirka 1 600 kubikmeter. Den bevattning som gjordes 1991 medförde inte att dammens påfyllning försenades, eftersom det kort tid efter bevattningen inträffade ett kraftigt åskväder som helt fyllde dammen. Under sommaren 1992 var den södra bäckgrenen torr en tid efter bevattningen.

Omförhör ägde rum med vittnet B.A.. Han anförde att hans vittnesberättelse vid tingsrätten på två ställen återgivits oriktigt i tingsrättens dom. Det gäller dels två meningar på sidan 6 där det står: "Våren 1991 fick han i uppdrag att kontrollera förgreningen till och från märgelgraven på I.J:s fastighet. Vid elfiske förekom inga öringar nedströms men uppströms." Det rätta förhållandet är att det vid elfiske, som bedrevs i juni 1991 i den södra bäckgrenen, nedströms dammen återfanns en gädda jämte mört medan det uppströms inte fanns någon fisk. På sidan 7 i domen står det: "Tvåsomrig havsöring skulle gått ut i havet i år och ensomrig nästa år." Rätteligen skall det stå att tvååriga havsöringar går ut i havet på våren varje år. I övrigt lämnade B.A. samma uppgifter som de i tingsrättens dom återgivna samt berättade vidare följande. På grund av ett förbiseende från länsstyrelsen blev I.J. inte tillsagd att han inte skulle fylla den utvidgade märgelgraven under tid då flödet i bäckgrenen var så lågt att den skulle komma att torrläggas därav. Det var i ärendet om tillstånd till utvidgningen inte tal om att I.J. skulle använda dammen till bevattning. Det skulle han inte ha fått tillstånd till. Assarpsbäcken är cirka en meter bred och vattenflödet i envar av de båda grenarna uppströms märgelgravarna uppmättes vid båda de aktuella tillfällena till 1 liter per sekund. Enligt en för något år sedan ingången överenskommelse mellan länsstyrelsen och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) får bevattning från vattendrag ske endast vid en vattenföring av 25 liter per sekund och meter åbredd. För Assarpsbäckens del innebär detta att bevattning kan ske endast då det varit riklig nederbörd. Fylleån är av riksintresse för havsöringsfisket. Assarpsbäcken är känd som en laxå. Något elfiske - som innebär att man tillfälligt bedövar fiskarna i ett vattenområde med elektricitet och därefter räknar dem - har inte tidigare företagits i bäcken. Det är därför inte känt hur mycket fisk som normalt finns där. Några hundra meter nedströms sammanflödet av de nu aktuella bäckgrenarna går Assarpsbäcken genom en kulvert. Denna utgör ett visst hinder för havsöringen att vandra längre uppströms men omöjliggör inte sådan vandring. Att det normalt finns öringar uppströms kulverten visas av att det vid elfiske den 6 augusti 1992, då svår torka rådde, likväl återfanns två öringar på ett ställe ett stycke ovanför kulverten. Att det normalt är gott om fisk i bäcken framgår också av mängden fåglar som B.A. iakttog vid sitt besök där 1991. Assarpsbäcken får cirka 850 meter ovanför mynningen i Fylleån ett tillflöde. Ovanför detta tillflöde är det 550 meter till sammanflödet av de båda aktuella bäckgrenarna och det var denna sträcka som vid B.A:s besök på platsen sommaren 1991 var i det närmaste torrlagd. Utan tillflödet hade sannolikt hela bäcken torrlagts. Pumpar fanns i båda märgelgravarna vid detta tillfälle. Även en kortvarig torrläggning kan ge allvarliga skador på djurlivet. Vid B.A:s besök på platsen sommaren 1992 rann det vatten i den norra grenen och vidare i bäcken, men eftersom den södra grenen var torrlagd var vattenmängden i bäcken nedanför sammanflödet halverad. Även en sådan minskning av vattenmängden vid ett så lågt vattenstånd som då rådde är mycket negativ för djurlivet och ger skador i form av mindre tillväxt och ökad predation.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-11-11, hovrättsråden Anne-Marie Krantz Westerberg och Lennart Morard, referent, samt tf. hovrättsassessorn Eva Persson) ogillade, med ändring av tingsrättens dom, åtalet mot T.S. och A.S. samt åtalet mot I.J. under åtalspunkten 2 men dömde I.J. för brott mot vattenlagen enligt åtalspunkten 3 till dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten till en början allmänt:

Som tingsrätten uttalat utgör den jordbruksbevattning varom är fråga i alla tre åtalspunkterna vattenföretag i vattenlagens mening. Enligt 4 kap. 1 § första stycket vattenlagen krävs för vattenföretag med vissa angivna undantag tillstånd enligt nämnda lag och enligt andra stycket samma paragraf får, när tillstånd krävs, arbeten av större omfattning i anslutning till företaget inte påbörjas innan tillstånd meddelats. Om straff för brott mot denna s.k. förprövningsplikt stadgas i 21 kap. 1 § första stycket 1 p. där det sägs att den som bryter mot 4 kap. 1 § första eller andra stycket döms till böter eller fängelse i högst två år. Brott mot förprövningsplikten blir inte straffritt, även om tillstånd till vattenföretaget meddelas senare. Straffbarheten är således helt knuten till tillståndsplikten; föreligger tillståndsplikt skall den som utan tillstånd påbörjar ett vattenföretag dömas (bortsett från fall då överträdelsen bedöms som ringa, vartill hovrätten återkommer nedan). Är däremot något av de i vattenlagen angivna undantagen från tillståndsplikten tillämpligt, kan företagaren givetvis inte dömas för brott mot lagen.

Det undantag från tillståndsplikten som skulle kunna vara aktuellt i detta mål är det som återfinnes i 4 kap. 2 § första stycket första meningen, där det sägs att tillstånd till ett vattenföretag inte krävs, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I den mån det vid avgörandet av frågan, om detta undantag är tillämpligt, uppkommer anledning att ta ställning till förekomsten av bevisbara omständigheter - och det alltså inte rör sig om rena bedömningar - ligger bevisbördan på företagaren (se prop. 1981/82:130 s. 429 och 432 samt Rolf Strömberg: Vattenlagen med kommentar. s. 72). Det är alltså företagaren som har att visa att det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget. Denna placering av bevisbördan förefaller naturlig. Det torde nämligen vara svårt att tänka sig hur det skall gå till att motbevisa en presumtion om att ett förhållande är uppenbart, utan att bevisa det motsatta förhållandet. Uppenbarhetsrekvisitet skulle ju därigenom förlora det mesta av sitt innehåll. För att de ifrågavarande vattenföretagen skall vara straffria på grund av att de inte var tillståndspliktiga måste alltså de tilltalade visa att det är uppenbart att företagen inte varit till skada för vare sig allmänna eller enskilda intressen. Det kan påpekas att bevisbördans placering på företagaren gäller enbart frågan om tillämpligheten av det nu aktuella undantaget från tillståndsplikten; i övrigt gäller vanliga bevisbörderegler, innebärande att de tilltalades berättelser skall läggas till grund för bedömningen i den mån de ej vederlagts av åklagaren.

Mot bakgrund av B.A:s uppgifter om att en kortvarig torrläggning och även ett minskat vattenflöde medför negativa effekter på djurlivet och då det inte finns anledning att betvivla att det finns djurliv, inklusive havsöringar, även högt uppe i bäcken samt med beaktande av omständigheterna i övrigt anser hovrätten att det inte är uppenbart att de ifrågavarande vattenföretagen inte varit till skada för allmänna intressen. Företagen har alltså fordrat tillstånd enligt vattenlagen. Eftersom tillstånd saknats, skall T.S., A.S. och I.J. dömas för brott mot vattenlagen, om inte undantagsregeln i 21 kap. 1 § andra stycket är tillämplig. Där stadgas att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. De tilltalade har i andra hand hävdat att överträdelserna är ringa.

Straffrihetsregeln för ringa fall, som är likalydande med motsvarande regel i miljöskyddslagen, är avsedd att från straffbudet undanta bagatellartade överträdelser och obetydliga förseelser, varav inte någon skada på motstående intressen är att befara (Strömberg a. a. s. 347). I övrigt finns det ej mycken ledning för avgörandet av om en överträdelse är ringa i lagstiftning, motiv eller praxis. Frågan får bedömas från fall till fall.

Hovrätten övergick därefter till att pröva de tilltalades andrahandsinvändning beträffande varje åtalspunkt för sig.

Åtalspunkten 1 (T.S. och A.S.)

Av B.A:s uppgifter framgår att det inte rann något vatten nedströms den norra märgelgraven vid hans besök på platsen 1991 och att vattennivån där var sänkt. Frågan är då om detta orsakats av den vattentäkt som T.S. och A.S. företagit eller om det finns andra tänkbara förklaringar härtill. T.S:s och A.S:s uppgifter om att de pumpat vatten ur dammen i två timmar är inte motbevisade. Deras påstående att de inte känner till sin egen pumps kapacitet är ägnat att förvåna men är inte heller vederlagt och får godtas. Det är mot den bakgrunden omöjligt att ens tillnärmelsevis uppskatta hur stor kvantitet vatten som de tagit från dammen. Sannolikt rör det sig dock inte om några större mängder, måhända inte större än de mängder som, utan tillståndsplikt, hade fått tas för husbehovsförbrukning enligt 4 kap. 1a § vattenlagen. Enligt vad T.S. och A.S. obestritt uppgivit har de av dem lånade bevattningsrören funnits på plats vid dammen såväl före som efter lånet. Det har alltså funnits möjligheter för andra att ta vatten ur dammen. Mot den bakgrunden kan T.S:s och A.S:s påstående att det i bäckgrenen före och efter bevattningen rann så mycket vatten som det brukade göra inte anses vederlagt. Det är således inte visat att det är deras bevattningsföretag som lett till avbrott i vattenflödet i den norra bäckgrenen. Även om företaget rimligen måste ha medfört en minskning av vattenflödet, går det inte att fastställa hur stor minskningen varit. Det är därför inte utrett att detta vattenföretag förorsakat någon skada i bäcken.

På grund av det ovan sagda anser hovrätten omständigheterna vara sådana att den överträdelse som T.S. och A.S. gjort sig skyldiga till är att bedöma som ringa, och således ej skall medföra ansvar för dem. Åtalet under denna åtalspunkt skall därför ogillas.

Åtalspunkten 2 (I.J.)

Av I.J:s uppgifter framgår att vattenflödet i den södra bäckgrenen varit avstängt under den tid som åtgick för att fylla den av honom med länsstyrelsens tillstånd utvidgade dammen. Med hänsyn till vad som upplysts om dammens storlek och vatteninnehåll samt vattenflödet i bäckgrenen kan fastslås att det rör sig om en tidrymd av i vart fall flera dygn. I.J:s påstående att han inte av länsstyrelsen blivit varnad för att utvidga dammen under tid med lågt vattenflöde vinner stöd av B.A:s berättelse. I.J. har hävdat att han härigenom fått den uppfattningen att länsstyrelsen godtog att bäckgrenen torrlades under den tid som åtgick för att fylla den utvidgade dammen. Oavsett om han haft fog för denna uppfattning eller ej, förhåller det sig så att åtalet, som gärningsbeskrivningen är utformad, avser endast vattentäkt för bevattning av potatisodlingar. Härom har I.J. uppgivit att han sommaren 1991 bevattnade potatisodlingarna endast vid ett tillfälle om tre till fyra timmar, att dammen då var halvfylld och att vattenuttaget inte försenade dammens fyllande, eftersom denna kort tid därefter fylldes helt av en kraftig regnskur. Dessa uppgifter är inte vederlagda och det är därmed inte visat att bevattningsföretaget haft någon inverkan på vattenföringen i bäcken och följaktligen är det inte heller visat att det orsakat någon skada. På grund härav anser hovrätten att även denna överträdelse är att bedöma som ringa. Åtalet skall därför ogillas också under denna åtalspunkt.

Åtalspunkten 3 (I.J.)

Vid B.A:s besök på platsen sommaren 1992 rann det inget vatten i den södra bäckgrenen nedströms dammen på I.J:s fastighet och som en följd härav var vattenflödet nedsatt till ungefär hälften från sammanflödet av de båda bäckgrenarna och ett stycke nedåt. I.J. har medgivit att han tagit vatten för att bevattna potatisodlingar under tre till fyra nätter och att vattennivån i dammen därvid sjönk cirka 20 centimeter. Någon annan tänkbar orsak till B.A:s iakttagelser av den södra bäckgrenens torrläggning än denna vattentäkt har inte framkommit. Med hänsyn till vad som upplysts om dammens storlek och vatteninnehåll samt vattenflödet i bäckgrenen kan fastslås att vattentäkten medfört uttorkning av den södra bäckgrenen och minskning av vattenflödet i vart fall i den övre delen av bäcken efter sammanflödet med den norra grenen under i vart fall ett par dygn. Mot bakgrund av B.A:s uppgifter om följderna av torrläggning och starkt minskat vattenflöde är det tydligt att detta måste ha varit till skada för djurlivet inklusive havsöringsbeståndet. Överträdelsen kan därför inte anses ringa och I.J. skall således dömas för brott mot vattenlagen enligt denna åtalspunkt.

Målnummer B 1544/93