RH 1995:257

Brott för vilket ansvar ådömts i målet

Grov våldtäkt: V.X.N., A.M., H.N. har gemensamt och i samråd den 10 december 1994 i Halmstad under ett sammanhängande omkring två timmar långt händelseförlopp i en personbil med våld tvingat Y.G. till samlag med envar av dem samt till med samlag jämförligt sexuellt umgänge med V.X.N. bestående i att denne med sin tunga berört hennes könsorgan. Våldet har bestått i att gärningsmännen fattat tag om Y.G:s hals och tryckt mot den så att hon fått andningssvårigheter, att de tilldelat henne slag i ansiktet, att de tagit tag i hennes armar och i hennes ben och att de i övrigt hållit fast henne i baksätet på ett fordon, allt på sätt som hindrat henne att komma loss. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till den särskilda hänsynslöshet och råhet gärningsmännen ådagalagt genom sitt gemensamma handlande.

Ådömd påföljd

Fängelse fem år för envar av V.X.N., A.M. och H.N..

Personliga förhållanden

V.X.N. är född 1959 och medborgare i Vietnam. Han har varit tre år i Sverige. Han har bedömts som flykting enligt 1951 års Genevekonvention.

A.M. är född 1966 och medborgare i Vietnam. Han har varit fem år i Sverige. Han har bedömts som flykting enligt 1951 års Genevekonvention.

H.N. är född 1963 och medborgare i Vietnam. Han har varit fyra år i Sverige. Han har bedömts som flykting enligt 1951 års Genevekonvention.

Utvisning

Envar V.X.N., A.M. och H.N. utvisades med förbud att återvända utan tidsbegränsning.

Skäl: Statens Invandrarverk har i målet avgivit yttrande beträffande envar av de tilltalade. Verket har anfört bl.a. följande. Förhållandena i Vietnam har sedan de tilltalade kom till Sverige förbättrats ytterligare. Riskerna för förföljelse eller liknande är generellt sett små och många vietnameser med asyl utomlands återvänder till hemlandet på besök. Några generella verkställighetshinder finns inte beträffande personer som tidigare flytt landet. Generellt sett hade och har den grupp de tilltalade tillhör svaga asylskäl. Det förhållandet att de ändå klassas som flyktingar bottnar i andra omständigheter. Eftersom någon individuell flyktingutredning inte har gjorts beträffande de tilltalade är det naturligtvis svårt att uttala sig om eventuella hinder mot verkställighet enligt 8 kap.1-4 §§utlänningslagen (1989:529). Inget i Invandrarverkets knapphändiga uppgifter om de tilltalade tyder emellertid på att något sådant hinder finns. Invandrarverket har avslutningsvis anfört att det på det mycket tunna underlag som finns knappast kan hävdas att de tilltalade uppenbarligen inte längre är flyktingar. - Hovrätten finner i det sist berörda hänseendet inte skäl frångå invandrarverkets bedömning. Frågan om utvisning får således bedömas med den utgångspunkten att de tilltalade alltjämt är flyktingar. De kan därför utvisas endast om förutsättningarna enligt 4 kap. 10 § tredje stycket utlänningslagen är uppfyllda. Enligt detta lagrum krävs för utvisning att flyktingen har begått ett synnerligen grovt brott och att det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Den fara för allmän ordning och säkerhet som omnämns i bestämmelsen är inte att förstå så, att det skulle behövas andra omständigheter än den brottsliga gärningen för ett beslut om utvisning. Farerekvisitet är i stället att anse som en ytterligare skärpning av kravet på brottets svårhet. Det skall med andra ord vara fråga om ett synnerligen grovt brott, varigenom gärningsmannen har visat att han utgör en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet. I praxis (NJA 1991 s. 203) har försök till dråp ansetts utgöra ett så svårt brott som nu sagts. Straffet för dråp är fängelse, lägst sex och högst tio år. Vid försöksbrott kan straffet sättas lägre och i det berörda rättsfallet dömdes gärningsmannen - med beaktande även av det men som utvisningen innebar för honom - till fängelse två och ett halvt år, en påföljd som i och för sig inte blev föremål för prövning i Högsta domstolen. Hovrätten har tidigare anfört att den ansluter sig till tingsrättens bedömning av den nu aktuella gärningens straffvärde, nämligen fängelse sex år. Brottet får med hänsyn härtill och till dess karaktär i övrigt - ett nattligt bortrövande av en försvarslös kvinna i förening med ett rått sexuellt övergrepp mot henne - anses vara sådant att förutsättningarna för utvisning enligt bestämmelsen i 4 kap. 10 § tredje stycket utlänningslagen är uppfyllda. V.X.N., A.M. och H.N. synes under den tid de har vistats i Sverige inte ha fått någon närmare anknytning till det svenska samhället. Som har framgått ovan finns inte något hinder mot att verkställa beslut om utvisning till Vietnam. Hovrätten finner därför att de tilltalade skall utvisas ur riket. Anledning att tidsbegränsa utvisningen föreligger inte.