RH 1995:37
I brottmål, där fastställd taxa för bestämmande av ersättning till offentlig försvarare ej var tillämplig, har tidsspillan som sammanlagt, i samma instans, uppgått till minst 20 minuter ansetts kunna ersättas.
Gotlands tingsrätt (1994-08-19, lagmannen Sture Stenström samt nämndemännen Erik Ekström, Bengt Harrsjö och Inge Stenberg) dömde S.V. för grov stöld m.m. till fängelse nio månader. B.L., som var offentlig försvarare i målet, yrkade ersättning av allmänna medel med 14 238 kr 75 öre varav 11 687 kr 50 öre för arbete, 571 kr 25 öre för utlägg samt 1 980 kr för tidsspillan om två timmar 20 minuter. Tidsspillan avsåg restid vid tre tillfällen advokatkontoret - häktet tur och retur samt restid vid tre tillfällen advokatkontoret - tingsrätten, varav ett tillfälle tur och retur. Genom beslut i domen tillerkände tingsrätten B.L. ersättning endast för arbete och utlägg.
I frågan om ersättning för tidsspillan anförde tingsrätten i domen: Med hänsyn till de obetydliga restider som förekommer lokalt i Visby, finner tingsrätten det inte skäligt att tillerkänna B.L. särskild ersättning för tidsspillan.
B.L. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna honom den yrkade ersättningen för tidsspillan och till stöd härför anförde han bl.a. följande. Tingsrätten synes förutsätta att försvararen skall springa från kontoret till domstolen. Det kan inte rimligen begäras att sträckan avverkas på mindre tid än 6 minuter. Begreppet restid kan inte avse enbart ren transportersättning, utan måste också innefatta vissa andra icke produktiva moment, såsom bl.a. framtagning av för genomförande av rättegången nödvändigt material, påtagning av lämpliga ytterkläder och att vid domstolen hälsa på rättegångens övriga aktörer.
Domstolsverket bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. att det inte är möjligt att ersätta varje förlust av tid, hur liten den än är, som tidsspillan och gjorde gällande - under hänvisning till rättsfallet NJA 1979 s. 588 - att tidsrymden 15 minuters gångtid i vardera riktningen får anses utgöra minimum när det gäller den spilltid som kan anses vara ersättningsgill. Domstolsverket anförde vidare att avstånden mellan kontoret och tingsrätten respektive häktet inte är större än att den tidsförlust förflyttningen medför är så liten att den närmast får anses försumbar, att varje förflyttning måste bedömas för sig och att sedvanliga hälsningsceremonier inte kan anses utgöra ersättningsgill tidsspillan.
Sveriges Advokatsamfund, som av hovrätten bereddes tillfälle att avge yttrande i målet, anförde att praktiska och ekonomiska hänsyn talar för att tidsspillan som är obetydlig skäligen lämnas därhän men att den sammanlagda tidsspillan i detta mål är betydande och därför skall ersättas.
Svea hovrätt (1994-11-07, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsrådet Bo Wiegert och hovrättsassessorn Marianne Trägårdh, referent) ändrade tingsrättens beslut och tillerkände B.L. ersättning av allmänna medel med - utöver den av tingsrätten tillerkända ersättningen - 1 490 kr avseende tidsspillan och upptog som skäl härför:
Hovrätten har samtidigt med detta mål även avgjort målen Ö 2364/94, Ö 3106/94, Ö 3348/94, Ö 3458/94 och Ö 3558/94, alla avseende ersättning för tidsspillan i mål där Domstolsverkets fastställda taxor inte är tillämpliga. B.L., som klagande i samtliga mål, har i målen yrkat ersättning för den tid det tar att till fots förflytta sig mellan hans kontor och tingsrätten och/eller kontoret och häktet i Visby.
B.L. har vitsordat riktigheten av tingsrättens uppgift i mål Ö 3106/94 angående avståndet advokatkontoret - tingsrätten om högst 500 meter. Enligt B.L. uppgår avståndet mellan kontoret och häktet till åtminstone 800 meter, dvs. mer än 150 procent av avståndet till tingsrätten.
Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken har offentlig försvarare rätt till skälig ersättning för bl.a. den tidsspillan som uppdraget krävt. När det gäller att bestämma vad som är ersättningsgill tidsspillan med avseende på tidsåtgång uppställer lagrummet inga begränsningar. Dock framstår det, i enlighet med Domstolsverkets och Sveriges Advokatsamfunds synsätt, som naturligt att tidsåtgången inte får vara alltför obetydlig för att grunda rätt till ersättning. Det finns med andra ord en nedre gräns för vad som skall ersättas (jfr Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken I s. 21:47). Enligt hovrättens mening är en tidsspillan som i ett mål, i samma instans, sammanlagt inte uppgår till minst 20 minuter så obetydlig att särskild ersättning härför inte skall utgå. Tidsspillan som kommer över denna gräns skall däremot i allmänhet kunna ersättas.
I förevarande mål kan främst genom B.L:s egna uppgifter den sammanlagda tidsåtgången för dennes förflyttning advokatkontoret - tingsrätten och åter samt kontoret - häktet och åter, uppskattas till 15 respektive 25 minuter vid varje tillfälle. Tidsåtgången för de förflyttningar som B.L. har begärt ersättning för i detta mål skall således beräknas till sammanlagt 1 timme 45 minuter. Härför skall B.L. tillerkännas ersättning med ett till 1 490 kr avrundat belopp.