RH 1995:40
Fråga om ansvar för egenmäktigt förfarande vad gäller fastighet. En fastighet med därpå uppfört bostadshus och ett större uthus ägdes gemensamt av mannen och kvinnan i ett samboförhållande. I uthuset och omkring denna byggnad förvarade mannen virke och annat material till en av honom på en annan fastighet bedriven rörelse. Mannen fortsatte detta nyttjande av fastigheten även sedan samboförhållandet upplösts och kvinnan enligt laga kraftvunnen bodelningshandling ensam erhållit lagfart på fastigheten. Åtal mot mannen för egenmäktigt förfarande för att han vid två tillfällen - sedan lagfarten beviljats för kvinnan - uppställt trävirke och annat material i och omkring uthuset har ogillats.
Allmän åklagare yrkade ansvar jämlikt 8 kap. 8 § brottsbalken å J.S. under följande påstående: J.S. har i egenskap av företrädare för S Byggtjänst Aktiebolag (bolaget) å den I.C. tillhöriga fastigheten Vij 22:7 i Gävle kommun olovligen dels den 14 mars 1992 låtit lägga upp ett förråd trävirke, dels den 17 mars 1992 låtit ställa upp en container, dels ock den 17 mars 1992 i ett å fastigheten uppfört uthus låtit ställa in en leverans mattor och hinkar innehållande lim. Genom sitt förfarande har J.S. rubbat I.C:s besittning av fastigheten och uthuset.
J.S. vidgick de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för egenmäktigt förfarande. Han gjorde gällande att bolaget enligt avtal eller på grund av hävd haft rätt att nyttja fastigheten på förevarande sätt; i vart fall har han själv trott att bolaget haft en sådan rätt.
Av utredningen framgick följande: J.S. och I.C. var tidigare sammanboende. Genom bodelning tillskiftades I.C. fastigheten Vij 22:7. J.S. förde klandertalan mot bodelningen som dock fastställdes av såväl tingsrätt som hovrätt. Högsta domstolen beslutade den 21 januari 1992 att ej meddela prövningstillstånd. I februari 1992 skrev advokaten L.S. på I.C:s uppdrag till J.S. och uppmanade honom att senast den 1 mars 1992 avlägsna all egendom som tillhörde honom eller hans bolag. I.C. fick lagfart på fastigheten den 9 mars 1992. J.S. är ensam styrelseledamot i bolaget.
I.C. uppgav, hörd som målsägande: De båda köpte fastigheten 1985 och hon tyckte så länge de bodde ihop och var samägare till fastigheten att det var naturligt att J.S. använde uthuset för sin rörelse. Något uttryckligt avtal om detta fanns dock inte. De separerade 1989 och hon bodde kvar på fastigheten. Inte heller vid separationen träffades någon överenskommelse om att J.S. eller hans bolag skulle få nyttja fastigheten. Bolaget fortsatte dock att använda uthuset. För egen del ansåg hon inte att hon kunde protestera mot detta så länge J.S. var hälftendelägare i fastigheten. När bodelningen vunnit laga kraft lät hon dock L.S. skriva till J.S. med uppmaning att avflytta.
J.S. bekräftade att han mottagit brevet från L.S..
Gävle tingsrätt (1993-04-01, rådmannen Håkan Wiberg samt nämndemännen Karl-Erik Sundqvist, Berndt Åhman och Lena Lundgren) dömde J.S. för egenmäktigt förfarande till 50 dagsböter och anförde i sina domskäl: Enligt tingsrättens uppfattning måste det i mars 1992 ha stått klart för J.S. att hans företag varken enligt något gällande avtal om nyttjanderätt eller på grund av hävd hade rätt att använda fastigheten. Genom att ändå förfara så som angivits i åklagarens gärningsbeskrivning har J.S. gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Åtalet är alltså styrkt. - Påföljden kan stanna vid ett måttligt bötesstraff.
J.S. överklagade domen och yrkade att åtalet skulle ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
Utöver den vid tingsrätten förebringade utredningen förevisades tre fotografier i hovrätten. J.S. och I.C. hördes på nytt, och de uppgav i allt väsentligt detsamma som återgivits i tingsrättens dom. Därutöver tillade J.S. bl.a. följande. Bolaget använde uthuset som lagerlokal. Lokalen har en yta av ca 400 kvm och den var helt fylld med material som behövdes för byggverksamheten. Det förekom även att material placerades utanför lokalen men intill densamma, t.ex. containern och trävirke. Den med åtalet avsedda egendomen utgjorde endast en mindre del av allt som bolaget förvarade på fastigheten. Containern förvarades på fastigheten och flyttades enbart vid behov. Den 17 mars 1992 placerades containern, som funnits bakom lagerlokalen, i närheten av ingången till lokalen.
Hovrätten för Nedre Norrland (1994-10-07, hovrättsråden Ulf Sterner och Leif Similä samt hovrättsassessorn Lars Magnusson, referent) ogillade åtalet och utlät sig i domskälen:
Ansvar för egenmäktigt förfarande kan, såvitt här är av intresse, enligt 8 kap. 8 § brottsbalken jämförd med 8 kap. 11 § andra stycket samma balk, ådömas den som obehörigen skiljer annan från besittning av fastighet eller del därav.
Den rätt bolaget från början hade att nyttja delar av fastigheten är, såvitt framkommit, att beteckna som en benefik nyttjanderätt, vilken varit avhängig av det förhållandet att bolagets ägare, J.S., varit delägare i fastigheten. Bolaget har även efter det att I.C. blev ensam ägare till fastigheten fortsatt att nyttja uthuset och delar av området närmast däromkring. Bolaget hade, efter det att I.C. uppsagt nyttjanderätten för bolaget, inte rätt att kvarstanna på fastigheten. Underlåtenheten att avflytta från fastigheten torde dock inte utgöra brott och detta har heller inte gjorts gällande av åklagaren. Remediet mot en sådan underlåtenhet är vanligtvis en begäran om handräckning för avhysning, och det är upplyst i målet att bolaget i juni 1994 avflyttade från fastigheten efter att handräckning begärts och datum därför utsatts av kronofogdemyndigheten.
Åklagaren har hävdat i målet att J.S., i egenskap av ställföreträdare för bolaget, olovligen på fastigheten låtit lägga upp ett förråd med trävirke, låtit ställa upp en container samt i uthuset låtit ställa in mattor och hinkar innehållande lim, och att J.S. härigenom rubbat I.C:s besittning av fastigheten och uthuset. Att i uthuset låta ställa in mattor och hinkar med lim kan, mot bakgrund av att I.C. redan tidigare var betagen möjligheten att själv nyttja uthuset, inte anses ha inneburit att hon därigenom förorsakats ytterligare intrång i sin besittningsrätt till uthuset. J.S:s nu nämnda förfarande kan därför inte medföra ansvar för egenmäktigt förfarande.
Vad gäller J.S:s förfarande i övrigt enligt åtalet får det anses att bolaget därigenom tagit ytterligare del av fastigheten i anspråk och således skilt I.C. från besittningen av fastigheten i dessa delar. Det har inte framkommit annat än att trävirket upplagts i omedelbar anslutning till uthuset. Den yta av fastigheten som bolaget tagit i anspråk genom att låta ställa upp containern och lägga upp trävirket har inte varit särdeles stor. Det har inte klarlagts hur länge detta besittningsintrång pågått. Vidare bör beaktas att containern förvarades på fastigheten och att den flyttades tillfälligt när den behövdes i bolagets verksamhet. I.C. kan inte anses ha haft någon ytterligare olägenhet av vare sig containern eller virkesupplaget eftersom bolaget redan nyttjade uthuset jämte viss mark där intill. På grund av det anförda och med hänsyn till vad som framkommit beträffande omfattningen av bolagets lagerhållning på fastigheten får de åtalade gärningarna avseende containern och trävirket anses utgöra sådana begränsade fall av besittningsintrång att de inte bör medföra ansvar för egenmäktigt förfarande (jfr Bertil Bengtsson i Festskrift till Hans Thornstedt, s. 111). Åtalet skall därför ogillas.