RH 1995:51
Påföljd för mordbrand.
Allmän åklagare yrkade ansvar å V.S. för mordbrand enligt följande gärningsbeskrivning: V.S. har den 30 december 1994 i B-M.S:s bostadslägenhet vid Saimagatan 15, Kista, Stockholm, anlagt brand som inneburit fara för annans liv och hälsa och för omfattande förstörelse av annans egendom. V.S. har härvid sprutat tändvätska på flera platser i lägenheten varefter han tänt eld. Värdet av de uppkomna skadorna kan uppskattas till över 350 000 kr.
V.S. vidgick att han hade sprutat ut tändvätska i lägenheten men förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka att han därefter tänt eld.
Vid tingsrätten hördes V.S. och B-M.S.. Vidare åberopades viss skriftlig bevisning.
Stockholms tingsrätt (1995-01-25, rådmannen Lars Ivarsson samt nämndemännen Carl-Gerhard Sundberg, Märta Barsk, Ingrid Widoff och Ingegerd Dahlström) fann åtalet styrkt och dömde V.S. för mordbrand till fängelse fem år. I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande.
Genom den bevisning som lagts fram finner tingsrätten att följande är utrett. Under december 1994 bodde V.S. endast tillfälligt i lägenheten. Den aktuella dagen var V.S. berusad. Förutom V.S. och B-M.S. befann sig sonen R. och dennes kusin i lägenheten. Sedan V.S. fått klart för sig att B-M.S. inte ville återuppta samlevnaden, gick han ned i det till lägenheten hörande källarkontoret och hämtade några flaskor med tändvätska. Efter det att V.S. kommit tillbaka till lägenheten sade han att alla skulle gå ut. V.S. sprutade därefter ut tändvätska på klädesplagg i hallen och tände eld på sonens jacka. B-M.S. slängde ut den brinnande jackan i trapphuset. Därefter kunde B-M.S. konstatera att V.S. sprutade ut tändvätska i sovrummet. Hon såg emellertid inte när det tändes eld i sovrummet.
Tingsrätten finner ställt utom allt rimligt tvivel att V.S., förutom att spruta ut tändvätska på olika platser i lägenheten, även tänt eld. Det är därför visat att V.S. anlagt branden. Den anlagda branden har inneburit fara för andras liv och hälsa och för omfattande förstörelse av andras egendom.
På grund av det anförda är åtalet för mordbrand styrkt.
Av ett läkarintyg (§7-intyg) framgår att det inte föreligger skäl för rättspsykiatrisk undersökning.
Det nu aktuella brottet har ett så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga. Fängelsestraffets längd bör bestämmas till fem år
Nämndemannen Rolf Wikgren var av skiljaktig mening i påföljdsdelen och ville bestämma fängelsestraffets längd till fyra år.
V.S. överklagade domen och yrkade straffnedsättning. Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-03-09, hovrättsråden Hans Palmcrantz och Agneta Fergenius, t.f. hovrättsassessorn Anders Eka, referent, samt nämndemännen Åke Mezan och Bie Wecke) bestämde påföljden till fyra år och yttrade, efter redogörelse för utredningen i hovrätten, i domskälen:
Den i målet företagna läkarundersökningen har inte gett stöd för antagandet att V.S. i straffrättslig mening skulle inta någon särställning genom att förete en psykisk störning. Mot denna bakgrund och med hänsyn till brottets höga straffvärde finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga.
När det därefter gäller att med utgångspunkt i brottets straffvärde bestämma fängelsetidens längd gör hovrätten följande bedömning.
V.S:s förklaring till varför han gått ned i källaren för att hämta flaskorna med tändvätska, nämligen att han skulle använda flaskorna till att skrämma en tidigare affärskompanjon, är inte trovärdig utan ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion. Däremot ger utredningen i målet ett mycket starkt stöd för att den utlösande orsaken till att V.S. hämtat flaskorna och därefter anlagt branden i lägenheten varit den diskussion som han och B-M.S. haft på förmiddagen den 30 december, vid vilken V.S. fått klart för sig att B-M.S. inte ville att deras förhållande skulle återupptas. Inget har framkommit i målet som tyder på att V.S. före den nämnda diskussionen planerat att anlägga brand i B-M.S:s lägenhet. Även om de förhållanden som sålunda legat bakom V.S:s agerande i viss utsträckning kan ge gärningen en prägel av impulshandling skall framhållas att händelseförloppet varit relativt utdraget; V.S. har lämnat lägenheten för att hämta flaskorna, återkommit till lägenheten samt därefter i betydande omfattning hällt ut vätska på olika platser i denna och tänt eller försökt att tända eld.
Det måste vidare anses som försvårande att gärningen innefattat anläggande av brand i en lägenhet i ett flerfamiljshus, beläget inom tättbebyggt område. Betydande värden har gått till spillo och reparationskostnaderna har varit höga. Härtill kommer att det enligt vad som angetts i utlåtande från Stockholms Brandförsvar förelegat risk för spridning av branden till övriga delar av fastigheten om branden inte hade upptäckts och släckts i tid.
De ovan anförda omständigheterna medför att brottets straffvärde är betydande. Ett långt fängelsestraff bör därför bestämmas. Med hänsyn till vad som ovan angetts om att brottet inte varit en följd av planering från V.S:s sida och till att gärningen synes ha varit inriktad endast på att åstadkomma materiell förstörelse - och således inte syftat till att någon människa skulle komma till skada - finner hovrätten emellertid att fängelsestraffets längd kan stanna vid fyra år.