RH 1995:53
Ett i en kallelse intaget, vitessanktionerat föreläggande att komma personligen till domstolen förfaller, om rätten går med på att den som kallats i stället skall höras på telefon.
M.O. kallades att vid vite av 2 000 kr inställa sig personligen inför Stockholms tingsrätt för att höras som målsägande i ett mål om tillgrepp av fortskaffningsmedel m.m. M.O. fick senare besked om att han i stället för att komma till tingsrätten skulle hålla sig tillgänglig för att höras på telefon. Vid huvudförhandlingen fick tingsrätten inte kontakt med M.O. och förhöret kunde därför inte hållas.
Tingsrätten (1995-05-04, tingsfiskalen Maria Westerlund samt nämndemännen Margot Falkenberg, Kenneth Persson och Bror-Erik Drott) beslutade att ställa in huvudförhandlingen och döma M.O. att betala det vite som hade förelagts honom.
M.O. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle upphäva det.
Svea hovrätt (1995-06-08, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, referent, samt hovrättsråden Erik Bergenfalk och Åke Sundström) biföll överklagandet med följande motivering.
Den som skall höras som vittne vid allmän domstol skall enligt 36 kap. 7 § rättegångsbalken kallas vid vite att infinna sig vid förhandling inför rätten. Av 46 kap. 7 § andra stycket samma balk framgår emellertid att balkens regler om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro inte gäller vid bevisupptagning per telefon.
Såvitt framgår av de handlingar som tingsrätten har överlämnat hit har tingsrätten - dock utan att ändra kallelsen - godtagit att M.O. fick höras på telefon och underrättat honom om det.
Med hänvisning till vad som har anförts finner hovrätten att förutsättningar saknats för tingsrätten att döma ut det vite som förelagts M.O..