RH 1995:57

Förvaltnings AB Octavani (under namnändring till Capinova AB och i det följande benämnt Capinova) erbjöd i ett prospekt från november 1990 ägarna av aktier i dess dotterbolag Investment AB Octavani Alfa (Alfa) och ägarna av konvertibla skuldebrev som utgivits av dotterbolaget att i enlighet med i prospektet angivna villkor överlåta sina aktier och konvertibla skuldebrev till Capinova mot erhållande av dels nyemitterade konvertibla vinstandelslån i Capinova, dels kontanter. Erbjudandet villkorades av att styrelsen skulle få bolagsstämmans godkännande. Anmälan skulle ske på en prospektet bilagd anmälningssedel. Inledningsmeningen i anmälningssedelns förtryckta formulärtext löd: "Åberopande prospekt från styrelsen för Capinova i november 1990 accepterar undertecknad härmed lämnat erbjudande."

P-O.E. accepterade erbjudandet genom att skicka in en av honom ifylld och undertecknad anmälningssedel, enligt vilken 50 konvertibla skuldebrev i Alfa skulle utbytas mot 975 kronor jämte konvertibelt vinstandelslån på 27 300 kr per aktie innebärande en kontantdel om totalt 48 750 kronor jämte konvertibelt vinstandelslån om nominellt 1 365 000 kronor.

Härefter erhöll P-O.E. en avräkningsnota, vilken hade bl.a. följande text under rubriken Att erhålla: "Likviden erlägges genom teckning av nominellt 1 365 000 kronor konvertibla vinstandelslån i Capinova jämte kontant 39 561 kronor efter avdrag för courtage."

Slutligen erhöll P-O.E., innan han mottog själva skuldebrevet, en leveransförbindelse med i huvudsak följande lydelse: "Mot Ert inlämnande till Östgöta Enskilda Fondkommission av denna leveransförbindelse, vilken erhållits vid inlämnande av konvertibelt skuldebrev i Alfa om nominellt 75 000 kronor förbinder sig härmed Capinova att under februari månad utlämna konvertibelt vinstandelslån om nominellt 1 365 000 kronor i Capinova enligt villkor som framgår av prospekt daterat november 1990."

Varken i nämnda prospekt, anmälningssedel, avräkningsnota eller leveransförbindelse gavs någon upplysning om vilken prioritetsställning borgenärens fordran skulle ha vid en eventuell konkurs för bolaget.

I de skuldebrev, som upprättades med anledning av det konvertibla vinstandelslånet och sedermera tillställdes långivarna, förband sig Capinova att till ifrågavarande borgenär betala ett visst belopp i enlighet med de i bilaga till skuldebrevet angivna villkoren. Enligt § 2 i dessa villkor skulle vinstandelsbevisen i händelse av bolagets konkurs eller likvidation medföra rätt till betalning ur bolagets tillgångar efter bolagets övriga skulder. I 10 § föreskrevs att vinstandelsbevisinnehavarna skulle vara berättigade att förklara samtliga vinstandelsbevis förfallna till betalning omedelbart, om bolaget i något avseende underlät att gentemot innehavarna fullgöra sina förpliktelser enligt lånevillkoren.

Capinova försattes i konkurs den 26 februari 1992. I konkursen bevakade P-O.E. under åberopande av det nämnda vinstandelslånet en fordran om 1 365 000 kr jämte viss ränta.

Konkursförvaltaren framställde anmärkning mot bevakningen och anförde följande. Bevakningen kan ej tillerkännas betalningsrätt såsom en oprioriterad fordran enligt 18 § förmånsrättslagen. Vinstandelslånet är nämligen ett så kallat efterställt lån och medför ej betalningsskyldighet förrän bolagets skulder till alla andra fordringsägare betalats fullt ut. Förvaltaren hänvisade därvid till § 2 i villkoren för vinstandelslånet.

P-O.E. genmälde vid tingsrätten i huvudsak följande. Han hade den 19 november 1991 med stöd av § 10 i villkoren för vinstandelslånet uppsagt lånet till omedelbar betalning. Uppsägningen hade skett på grund av att Capinova underlåtit att i enlighet med lånets villkor erlägga ränta. Övriga lånevillkor mellan P-O.E. och Capinova hade därmed upphört att gälla. I förevarande fall gäller detta särskilt § 2, enligt vilket vinstandelsbevisen i händelse av bolagets konkurs eller likvidation skall medföra rätt till betalning efter övriga skulder. Eftersom lånet sagts upp före konkursen, skall fordringen inte jämställas med aktiekapital utan med övriga oprioriterade fordringar och vara berättigad till motsvarande utdelning.

I det överklagade beslutet uttalade tingsrätten att borgenärerna inte hade - mot förvaltarens påstående - styrkt att deras fordringar skulle ha förmånsrätt såsom oprioriterade fordringar. Tingsrätten fann därför att P-O.E. hade rätt till utdelning i konkursen först efter det att bolagets övriga skulder betalats fullt ut.

P-O.E. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle fastställa att hans fordran skulle ha förmånsrätt som oprioriterad fordran.

Konkursboet bestred ändring. Konkursboet yrkade också att nya omständigheter som P-O.E. åberopat i hovrätten inte skulle få åberopas av honom till stöd för besvärstalan.

P-O.E. anförde till stöd för sin talan i huvudsak följande.

Grunden för hans talan i hovrätten är att han vid långivningen till Capinova ej medgett att hans fordran skall vara efterställd. Han, som ägde konvertibla och ej efterställda skuldebrev utgivna av Alfa, erbjöds i ett honom tillsänt prospekt att överlåta dessa skuldebrev till Capinova mot betalning bl.a. genom andel i ett av Capinova utgivet vinstandelslån. Ingenstans i prospektet nämndes att det var fråga om ett vinstandelslån som skulle vara efterställt Capinovas övriga borgenärer. De uttryck Capinova genomgående begagnade i dokumentet var "konvertibelt vinstandelslån" och "konvertibla vinstandelsbevis", ej "konvertibelt vinstandelsförlagslån" och "konvertibla vinstandelsförlagsbevis". De sistnämnda uttrycken hade varit de rätta för att beteckna ett efterställt vinstandelslån respektive efterställda vinstandelsbevis. P-O.E. godtog Capinovas erbjudande genom att tillställa Capinova en accept på anmälningssedeln. Ett avtal om utbyte var därmed träffat. Detta avtal innehöll ingenting om att hans fordran skulle vara efterställd övriga borgenärers. Detsamma gällde avräkningsnotan och leveransförbindelsen. Vid den tidpunkt när avtalet ingicks hade P-O.E. sålunda varken sett eller hört talas om något efterställningsvillkor för sin fordran. Prospektet innehåller ingen som helst antydan om att fordran var efterställd. Alla dokument upprättades av Capinova. Bolaget var specialist på denna typ av frågor medan P-O.E. är privatperson. Först ett antal månader efter avtalsslutet höll P-O.E. "vinstandelsbeviset med standardvillkorsbilaga". Det förhållandet att de då introducerade villkoren innehöll en efterställningsklausul kan inte medföra någon ändring av det redan ingångna avtalet, i vilket någon sådan klausul inte ingick.

Med hänsyn till det sätt på vilket P-O.E. utformat grunden för sin talan i hovrätten invände konkursboet i första hand att han där anfört nya omständigheter som inte kunde bli föremål för prövning i hovrätten och alltså inte ligga till grund för hovrättens bedömning av målet. I denna del anförde konkursboet följande. I hovrätten har P-O.E. uppgett att grunden för hans yrkande är att han inte avtalat om att hans fordran skall vara efterställd andra fordringar utan förmånsrätt i Capinovas konkurs. Han har därefter uppgett att det är villkoren i prospektet från november 1990, som skall utgöra innehåll i det mellan parterna träffade avtalet om byte av skuldebrev. P-O.E. har dock tidigare hävdat att det är de villkor som finns fogade till vinstandelsbeviset som skall utgöra avtalsinnehåll. En bevakande borgenär torde sakna rätt att åberopa nya omständigheter efter det att tingsrättens handläggning avslutats.

P-O.E. vidgick att han i hovrätten åberopat ny omständighet till stöd för sin fordran men hävdade att han var oförhindrad att göra så.

Utöver sin preklusionsinvändning utvecklade konkursboet sin uppfattning att standardvillkoren, och därigenom efterställningsklausulen, utgjorde avtalsinnehåll mellan parterna på följande sätt. Boet gör gällande att Capinova och P-O.E. har träffat ett avtal om att P-O.E:s fordran på grund av vinstandelsbeviset skall vara efterställd övriga fordringar utan förmånsrätt i Capinovas konkurs. Genom P-O.E:s accept av det av Capinova i prospektet lämnade anbudet träffades ett avtal mellan parterna. P-O.E. erhöll därigenom en rätt att i förhållande till Capinova byta sina av Alfa utgivna konvertibla skuldebrev mot dels viss kontantbetalning, dels det nämnda vinstandelsbeviset, vilket är utformat som ett löpande skuldebrev och berättigar till del i ett av Capinova upptaget vinstandelslån. Han lämnade därefter in de skuldebrev han förpliktat sig att byta i slutet av november 1990. I samband därmed erhöll han - efter viss avräkning för courtage - ett kontantbelopp, vilket utgjorde "likviddelen" i avtalet. Vidare erhöll han en "leveransförbindelse", som mot presentation tidigast under februari 1991 gav honom rätt att av Capinova erhålla det konvertibla vinstandelsbeviset. Leveransförbindelsen presenterades vid en okänd tidpunkt av P-O.E., varvid han erhöll vinstandelsbeviset med standardvillkorsbilagan. Capinova fick redan under 1991 betalningsproblem och kunde inte fullgöra sina förpliktelser bl.a. gentemot innehavarna av de konvertibla vinstandelsbevisen. P-O.E. förklarade i skrivelse av den 19 november 1991, vilken sändes med rekommenderat brev till Capinova, sitt vinstandelsbevis förfallet till omedelbar betalning. Till stöd för sin uppsägning åberopade P-O.E. § 10 i villkorsbilagan. Den 22 november 1991 förtydligade han sin uppsägning, varvid han ånyo hänvisade till samma bilaga. Någon återbetalning gjordes emellertid inte av Capinova, varför P-O.E. under åberopande av vinstandelsbeviset ansökte om lagsökning den 26 november 1991. Innan tingsrätten slutligen prövade hans ansökan, försattes dock Capinova i konkurs den 26 februari 1992. P-O.E., som fick del av standardvillkoren i samband med att han erhöll vinstandelsbeviset, har inte reklamerat mot villkoren. Han har tydligen ansett dem utgöra avtalsinnehåll, eftersom han bl.a. i ansökan om lagsökning åberopat dessa till stöd för sin fordran i förhållande till Capinova.

Med anledning av konkursboets anmärkning att P-O.E. för sin uppsägning av låneavtalet själv åberopat innehållet i de allmänna villkor som han inte ansåg sig bunden av genmälde P-O.E. följande. Det är riktigt att P-O.E. i detta mål och i lagsökningsmål mot Capinova avseende den aktuella fordran hänfört sig till § 10 i villkoren. Denna paragraf var emellertid en helt standardbetonad förfalloklausul. P-O.E. hade ingen anledning att tro annat än att låneavtalet skulle innehålla en sådan bestämmelse. Någon sådan reklamationsskyldighet som påstås från konkursboets sida föreligger inte. Det är riktigt att Capinova redan i november 1991 försummade att fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot P-O.E., att han med anledning därav sade upp lånet till omedelbar betalning i dess helhet och att han i samband därmed hänvisade till förfalloklausulen i de allmänna villkoren. P-O.E. hade ingen anledning att tro annat än att låneavtalet mellan honom och Capinova innebär rätt för honom att påfordra återbetalning av hela lånebeloppet vid räntebetalningsförsummelse.

I fråga om förekomsten av efterställningsklausuler och den rättsliga betydelsen av detta bruk hade parterna skilda meningar.

Konkursboet hävdade följande. Efterställningsklausuler är vanligt förekommande i samband med konvertibellån. Såväl P-O.E. som Capinova har utgått från att standardavtalsvillkoren utgjort avtalsinnehåll. Capinova har fogat standardvillkoren till vinstandelsbeviset, eftersom bolaget uppfattat som underförstått mellan parterna beträffande den del av avtalet som avsåg vinstandelslånet att de villkoren utgjorde avtalsinnehåll.

P-O.E. anförde härtill: På marknaden förekommer efterställda konvertibla lån och icke efterställda konvertibla lån. Det är inte ovanligt att konvertibla vinstandelslån inte är efterställda. Det fanns alltså ingen anledning att från allmänna utgångspunkter anta att det här skulle vara fråga om ett efterställt lån. Då det är fråga om ett efterställt lån anges detta alltid noga i den dokumentation - i normalfallet prospekt - som utgör grund för avtalet. Så hade inte skett i detta fall. Efterställda lån betecknas i relevanta dokument förlagslån och efterställda reverser förlagsbevis. Så hade inte skett i detta fall. Även om det skulle ha förhållit sig så att det varit sedvanligt på finansmarknaden att lån av detta slag vore efterställda - vilket sålunda alls inte är fallet - fanns det ingen anledning för en privatperson att, utan minsta påpekande från anbudsgivaren Capinova om att ett från ekonomisk utgångspunkt så utomordentligt viktigt förhållande som efterställning åsyftades, misstänka att det förhöll sig så. Slutligen föranledde det förhållandet att fordran enligt bytesvalutan inte var efterställd mottagarna av Capinovas anbud att anta att inte heller de nya skuldebreven skulle vara efterställda.

För den händelse hovrätten skulle finna att avtalet mellan Capinova och honom innehöll efterställningsvillkor, vidhöll P-O.E. att frågan om fordran skall vara efterställd eller ej skall bedömas med hänsyn till förhållandena på fordrans förfallodag och inte efter förhållandena på betalningsdagen. Han sade den 19 november 1991 hos Capinova upp lånet till slutbetalning. Förfallodagen inträffade alltså i november 1991. Capinova befann sig vid den tidpunkten ej i likvidation eller konkurs. Capinova försattes i konkurs den 26 februari 1992. Enligt ordalydelsen i efterställningsklausulen är den inte tillämplig på P-O.E:s fordran, eftersom denna förföll till betalning ett antal månader före konkursen.

Hovrätten för Västra Sverige (1994-12-19, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Pär Zelano, referent, och hovrättsassessorn Anders Hagsgård) fastställde med ändring av tingsrättens beslut att P-O.E:s fordran skulle ha förmånsrätt som oprioriterad fordran i Capinovas konkurs.

Efter att ha konstaterat att de av P-O.E. först i hovrätten åberopade invändningarna mot konkursboets anmärkning omfattades av hovrättens prövning, anförde hovrätten i skälen för beslutet:

Enligt det av Capinova utställda prospektet erbjöds ägarna av konvertibla skuldebrev att i enlighet med i prospektet angivna villkor överlåta sina skuldebrev till Capinova mot erhållande av nyemitterade konvertibla vinstandelslån i Capinova. I och med att P-O.E. gav in den av honom undertecknade anmälningssedeln antog han Capinovas anbud. Parterna måste härigenom anses ha träffat ett bindande avtal.

Efter detta avtalsslut har Capinova tillställt P-O.E. flera därmed sammanhängande skriftliga handlingar: en avräkningsnota, en leveransförbindelse och ett skuldebrev (vinstandelsbevis).

De två förstnämnda handlingarna saknar uppenbarligen betydelse för bedömningen av avtalets innehåll och parternas bundenhet. Vad gäller skuldebrevet kan sägas att det ingångna avtalet ofrånkomligen måste innefatta en dylik dokumentation av skuldförhållandet med därtill knutna lånevillkor.

Fråga är emellertid om låntagaren är bunden även av det ifrågasatta efterställningsvillkoret vid det ostridiga förhållandet att detta villkor inte vare sig skriftligen eller muntligen avhandlats mellan parterna innan det intagits i skuldebrevet, särskilt som P-O.E:s tidigare lån inte var efterställt på något sätt.

Vid bedömningen av om efterställningsvillkoret ingår i avtalet eller ej anmärker hovrätten först att konkursboet inte i målet visat att P-O.E. på grund av lånetransaktionens karaktär, förhållandena inom den finansiella marknaden eller av annat skäl haft anledning räkna med att det skuldebrev som ovedersägligen var att vänta skulle innehålla ett efterställningsvillkor.

Frågan blir då om efterställningsvillkoret trots det anförda blivit en del av avtalet. Det ligger i sakens natur att alla villkor för ett låneavtal inte kan i varje enskildhet redovisas i prospekt eller liknande erbjudanden. Olika kringvillkor av standardkaraktär kan mycket väl tillföras och bli del av ett låneavtal även efter det att parterna blivit bundna. En villkorsbilaga kan sålunda vara en del av avtalet mellan parterna trots att den såsom i förevarande fall lagts fram först i samband med den slutliga leveransen av vinstandelsbeviset. Detta gäller emellertid endast i den mån bestämmelserna på sedvanligt sätt reglerar tekniska detaljfrågor. Ett villkor av väsentlig betydelse för hela avtalets innebörd kan däremot inte föras in i avtalet på detta sätt utan en uttrycklig överenskommelse mellan parterna.

För bedömningen av detta väsentlighetskrav finns anledning att ta del av Finansinspektionens under 1993 reviderade föreskrifter om prospekt (FFFS 1993:26). Enligt 8 kap. 1 och 20 § skall ett börsprospekt avseende skuldebrev innehålla bl.a. uppgift om villkor, enligt vilket lånet efterställts andra skulder som utgivaren iklätt sig eller kan komma att ikläda sig. Undantag från denna uppgiftsskyldighet kan göras endast beträffande mindre betydelsefull information eller av vissa sekretesskäl, i det senare fallet dock endast under förutsättning att ett utelämnande av informationen inte kan antas medföra att allmänheten vilseleds i fråga om fakta och omständigheter som är av betydelse vid en bedömning av skuldebreven. Föreskrifterna har tillkommit som en följd av Sveriges anslutning till EES-avtalet (prop 1992/93:90 om ändrad lagstiftning för värdepappershandel med anledning av EES-avtalet, m.m.) och återger i allt väsentligt motsvarande bestämmelse (punkten 2.2.3 i den till artikel 9 hörande lista B) i det av EG redan år 1980 antagna s.k. andra börsdirektivet (80/390/EEG). Den i direktivet förskrivna uppgiftsskyldigheten i en lång rad hänseenden bör ses mot bakgrund av portalbestämmelsen i direktivets artikel 4, enligt vilket ett börsprospekt skall innefatta den information som, allt efter slaget av emittent och arten av de värdepapper för vilka upptagande söks, behövs för att investerare och deras rådgivare skall kunna göra en välgrundad bedömning av emittentens tillgångar och skulder, finansiella situation, vinster och förluster och framtidsutsikter samt av de rättigheter som är förenade med värdepapperen.

Efterställningsvillkor är av grundläggande betydelse för bedömningen av de risker en investerare löper. Hovrätten finner således inte minst mot bakgrund av den redovisade mellanstatliga regleringen av minimikrav på innehållet i börsprospekt, som omsider införts även i Sverige att efterställningsvillkoret är ett villkor av väsentlig betydelse för en borgenär och att det är anmärkningsvärt att detta villkor inte upptogs i prospektet från Capinova. Detta, sammantaget med att det inte har framkommit något som givit P-O.E. anledning att förvänta sig att det skulle finnas ett så väsentligt villkor först i villkorsbilagan, innebär att detta inte kan anses ha blivit någon del av avtalet och att det därför inte heller förelegat någon skyldighet för P-O.E. att reklamera mot efterställningsvillkoret.

Således skall P-O.E:s fordran inte vara efterställd övriga borgenärers utan ha förmånsrätt som oprioriterad fordran.

Målnummer Ö 1792/92