RH 1995:80
Cykel, som tillgripits från ägaren och därefter övergivits, har anträffats och omhändertagits av person, som insett att cykeln var stulen. Åtal för häleri alt. häleriförseelse har ogillats då cykeln bedömts utgöra hittegods varför omhändertagandet av den varit tillåtligt enligt hittegodslagens regler. - Då det i målet inte heller styrkts att den tilltalade gjort sig skyldig till olovligt förfogande eller fyndförseelse har denne frikänts.
Åklagaren yrkade vid Västerås tingsrätt ansvar å M.W. för stöld alt. häleri alt. olovligt förfogande enligt följande gärningsbeskrivning: M.W. har den 21 maj 1995 i Mälarparken i Västerås stulit en Montainbike av märket Wheeler, värd cirka 5 000 kr. - Alternativt yrkas ansvar för häleri under påstående att M.W. av kamrater fått veta att en stulen röd Montainbike låg gömd i Mälarparken och att han kunde hämta den där. M.W. har den 21 maj funnit cykeln i Mälarparken och transporterat denna till sitt garage på Rönnbergagatan i Västerås, trots att han känt till eller insett att cykeln var stulen. M.W:s förfarande har varit ägnat att försvåra godsets återställande till ägaren. Cykeln hade stulits på Järnvägsgatan i Surahammar den 10 maj 1995.
Alternativt yrkas ansvar för olovligt förfogande under påstående att M.W. hittat cykeln i Mälarparken och att han därefter med uppsåt att tillägna sig densamma underlåtit att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet till polisen.
M.W. erkände att han den 21 maj 1995 tagit hand om cykeln i Mälarparken och transporterat den till garaget. Han bestred ansvar då han hävdade att cykeln var övergiven samt att han haft för avsikt att lämna den till polisen vid ett senare tillfälle.
Västerås tingsrätt (1995-07-14, rådmannen Thomas Wallin samt nämndemännen Roger Lilja, Kjell Axelsson och Nils Gunnarsson) ogillade åtalet. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.
Det framgår av utredningen att den aktuella cykeln stulits i Surahammar den 10 maj 1995. Vidare är det utrett att M.W. vid ett senare tillfälle, den 21 maj, tagit cykeln från Mälarparken i Västerås och fört den till ett garage på Rönnbergagatan. Därvid har cykeln varit i brukbart skick och utan större skador. Den har dock varit låst. M.W. har påträffat cykeln vid sidan av en stig utmed ett staket i området. Enligt hans uppgift har två kamrater pekat ut platsen för honom dagen innan. Det är inte styrkt att kamraterna sagt att cykeln varit stulen. Vad som antecknats härom i protokollet över ett polisförhör med M.W. kan inte läggas till grund för bedömningen mot hans uppgifter vid huvudförhandlingen.
Uppgifterna i målet ger vid handen att cykeln inte varit övergiven vid det tillfälle då M.W. tagit den i parken. Cykeln har varit låst och väl i skick för att kunna användas. En sak är inte övergiven av ägaren för det att den är stulen. Det har varit möjligt att identifiera ägaren genom märkningen på cykeln. Den har inte haft ett endast ringa värde. Utredningen ger stöd för ett antagande att cykeln frånhänts den rätte ägaren av någon som vid ifrågavarande tillfälle inte längre haft den i sin besittning. Med dessa utgångspunkter har tagandet inte varit olovligt. Ansvar för stöld kan därför inte övervägas. Tagandet kan inte heller bedömas som häleri. Vad som kvarstår är frågan om M.W. gjort sig skyldig till olovligt förfogande. I det avseendet har åklagaren lagt honom till last att han, sedan han hittat cykeln i parken, med uppsåt att tillägna sig den underlåtit att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet till polisen.
Den som gör sig skyldig till fyndförseelse enligt 10 kap 8 § brottsbalken och därvid har uppsåt att tillägna sig egendomen gör sig skyldig till olovligt förfogande trots att rekvisiten för detta brott, sådana de beskrivs i 4 § samma kapitel, inte är uppfyllda. Det anses att olovligt förfogande av denna typ inte kan fullbordas innan fyndförseelsen är fullbordad. En följd härav är att det inte är kriminaliserat att med tillägnelseuppsåt omhänderta hittegods (se Jareborg, Brotten h 2, 2 uppl. s. 93 och Brottsbalkskommentaren del I, s. 544). Det kan inte övervägas att M.W. dröjt oskäligt länge med att anmäla fyndet. Det är inte förrän efter ett sådant dröjsmål som brottet fyndförseelse är fullbordat. Cykeln har beslagtagits hos honom på kvällen den 22 maj. Åklagaren har inte påstått att han förfarit så som sägs i 10 kap 4 § brottsbalken. Åtalet skall därför helt ogillas.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle fälla M.W. till ansvar för, i första hand, häleri, i andra hand olovligt förfogande och i sista hand häleriförseelse samt att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom i förening med böter eller - om M.W. skulle fällas för häleriförseelse - endast böter.
Sedan åklagaren i hovrätten justerat gärningsbeskrivningen fick denna följande lydelse: En cykel av fabrikat Wheeler, värd omkring 5 000 kronor, frånhändes genom brott J.C. den 10 maj 1995 i Surahammar. M.W. har tagit befattning med cykeln på ett sätt som var ägnat att försvåra dess återställande. Han har den 21 maj 1995 funnit cykeln låst i Mälarparken i Västerås, släpat och burit den därifrån till ett garage vid huset Rönnbergagatan 44-46, sågat av kedjan till lås på cykelhjulet och cyklat på den. Han har den 22 maj 1995 förvarat cykeln i garaget tills den togs i beslag kl. 20.25. M.W. insåg eller hade skälig anledning att anta att cykeln frånhänts ägaren genom brott. M.W. hade uppsåt att tillägna sig cykeln och underlät därför att fullgöra sin lagstadgade skyldighet att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndigheten eller ägaren.
M.W. bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-09-06, hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Ragnar Lindgren, t.f. hovrättsassessorn Håkan Friman samt nämndemännen Görel Bergström och Wlodek Kowalski) fastställde tingsrättens domslut och anförde i sina domskäl följande.
Av M.W:s egna uppgifter framgår att det stod klart för honom att den av honom omhändertagna cykeln hade frånstulits ägaren.
En första frågeställning är om cykeln utgjorde hittegods eller ej. Utredningen ger inte stöd för annat antagande än att cykeln tillgripits av någon som därefter lämnat den - och alltså därefter inte haft den i sin besittning - på den plats där M.W. tog den om hand. Vid angivet förhållande har cykeln utgjort hittegods. Att omhänderta hittegods kan - med hänsyn till att ett besittningstagande enligt hittegodslagens regler är tillåtligt - inte grunda häleriansvar (jfr. C. Holmberg m.fl., Kommentar till BrB, Del I, 6:e uppl., s. 460; G. Elwin, Häleribrottet, s. 232).
Hovrätten har härefter att pröva om M.W. gjort sig skyldig till olovligt förfogande genom att - med uppsåt att tillägna sig cykeln - ha underlåtit att utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet till polisen.
M.W. har uppgivit att han - liksom han gjort vid några tidigare tillfällen - hade för avsikt att överlämna den upphittade cykeln till polisen. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten att det inte kan uteslutas att denna uppgift är riktig. Vid angivna förhållande föreligger inte heller förutsättningar att döma honom för olovligt förfogande.
På grund av det anförda och då hovrätten inte heller finner det visat att det i lagen (1938:121) om hittegods upptagna rekvisitet "utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet" är uppfyllt, varför inte heller ansvar för fyndförseelse enligt 10 kap. 8 § brottsbalken kan komma i fråga, skall åtalet helt ogillas. Tingsrättens domslut skall således fastställas.