RH 1995:81

Aktiebolagen A, B och C utgjorde en koncern med bolaget A som moderbolag. C-bolaget hade hyresrätten till vissa lokaler utanför Helsingborg.

Under sommaren 1990 erhöll J.C. i uppdrag från aktiebolaget X att för det bolagets räkning förvärva aktierna i A-bolaget. Enligt avtalet mellan X-bolaget och J.C. skulle J.C. som provision för sitt arbete erhålla hyresrätten till C-bolagets lokaler eller vad han kunde inbringa genom försäljningen av hyresrätten till lokalerna.

J.C. genomförde sitt uppdrag den 9 augusti 1990.

Under hösten 1990 avvecklades C-bolagets verksamhet genom utförsäljning av varulagret, försäljning av inventarierna och uppsägning av personalen. C-bolaget avkortade genom avtal med hyresvärden hyrestiden för lokalerna och hyresförhållandet upphörde den 20 september 1990. Som ersättning härför erhöll C-bolaget av hyresvärden 500.000 kr. Vid förhandlingarna med hyresvärden företräddes C-bolaget av J.C., som hade fått en generalfullmakt att företräda det bolaget. Ersättningen från hyresvärden betalades den 1 november med en postväxel till F. och W. Advokatbyrå. Advokatbyrån redovisade dagen efter postväxeln till J.C..

C-bolaget försattes i konkurs den 19 mars 1991.

Konkursboet yrkade i stämning mot J.C. förpliktande för denne att till boet utge 500.000 kr. Som grund för yrkandet åberopades bl.a. att utbetalningen från C-bolaget till J.C. är att anse som gåva och därför skall återvinnas till konkursboet enligt bestämmelsen i 4 kap. 6 § konkurslagen.

J.C. bestred yrkandet.

Sedan parterna enats om att tingsrätten genom mellandom skulle avgöra om de 500.000 kr J.C. mottagit från C-bolaget är att anse som gåva anförde parterna i huvudsak följande.

Konkursboet: Avtalet mellan X-bolaget och J.C. innebar att annan juridisk person, C-bolaget, skulle svara för fullgörandet av provisionsavtalet genom att utge en hyresrätt i ersättning. C-bolaget har i enlighet med avtalet utgivit hyresrätten, som i värde motsvarade 500.000 kr, utan att självt vara avtalsenligt förpliktat därtill eller att någon motprestation har tillförts vare sig C-bolaget eller moderbolaget, A-bolaget. Transaktionen skall därmed betraktas som en gåva.

J.C.: Han har erhållit nyttjanderätten till lokalen som provision för förmedlingen av överlåtelsen av A-bolaget från dess ägare till X-bolaget. J.C. hade enligt det muntliga avtalet rätt att antingen själv ta över hyresrätten eller att tillgodogöra sig den eventuella ersättning, som kunde utgå vid en överlåtelse. Hyresrätten har utgjort vederlag för utförd prestation och är därmed inte att anse som gåva.

Stockholms tingsrätt (1995-05-30, rådmännen Gunnar Holmgren och Katarina Wingqvist-Ekholm) fastställde i mellandom att det belopp om 500.000 kr som J.C. mottagit av C-bolaget den 2 november 1990 är att anse som gåva. Tingsrätten anförde i domskälen:

Innebörden i begreppet gåva enligt konkurslagen får enligt Lennander "Återvinning i konkurs" 1985 s. 171 ff. sökas i det traditionellt civilrättsliga gåvobegreppet, som förutsätter förmögenhetsöverföring, frivillighet och gåvoavsikt. Såväl Lennander som Walin i "Materiell konkursrätt" 1987 s. 163 f. framhåller att till gåva torde alla benefika transaktioner få hänföras. Lennander, som särskilt understryker gåvoavsikten som kriterium på gåva, framhåller dock att den avsikten får bedömas efter obejktiva grunder. Transaktionen bör åtminstone utåt sett framstå som en gåva.

Walin å sin sida påpekar att det relevanta vid bedömningen av om gåvoavsikt föreligger eller inte bör vara att givaren haft klart för sig att överlåtelsen skedde utan att motsvarande vederlag tillkom honom.

Bengtsson anger i SvJT 1962 "Om gåvobegreppet i civilrätten" s. 689 ff. som kriterier på gåva, att det skall vara en frivillig förmögenhetsöverföring, som är medveten från båda parters sida. Bengtsson manar dock till viss försiktighet vid tolkningen av hur parterna själva uppfattat transaktionen.

Tingsrätten konstaterar att J.C. vid avtalet om avkortning av hyresförhållandet företrätt C-bolaget med stöd av generalfullmakten. Det har inte ens påståtts att den fullmakten har upphört att gälla den 2 november 1990. Inte något har framkommit, som tyder på att hyresvärden känt till provisionsavtalet mellan J.C. och X-bolaget. Det måste därför anses att beloppet 500 000 kr den dagen utbetalats till J.C. som företrädare för C-bolaget. C-bolaget har inte haft någon annan relation till J.C. än att denne genom fullmakten ägt företräda bolaget. I och med att J.C. för C-bolagets räkning har mottagit 500 000 kr har C-bolaget tillförts likvida medel. Det förhållandet att J.C. samtidigt själv med stöd av ett provisionsavtal, tillgodogjort sig beloppet för egen räkning, utan motprestation gentemot C-bolaget, är enligt tingsrättens mening en sådan benefik transaktion med gåvoavsikt mellan C-bolaget och J.C., som bör bedömas som gåva.

Tingsfiskalen Ragnar Palmqvist var skiljaktig och anförde:

Utan att inledningsvis ta ställning till om J.C. erhöll sin provision enligt avtalet med X-bolaget genom att rent faktiskt företräda C-bolaget vid förhandlingarna med hyresvärden angående hyresrätten eller vid den tidpunkt då han erhöll vederlaget därför, dvs. den 2 november 1991, bör först prövas frågan om transaktionen vid det senare tillfället över huvud taget kan anses vara en gåva.

Inom doktrinen synes råda relativ enighet om att en gåva i allmän civilrättslig bemärkelse förutsätter frivillighet, förmögenhetsöverföring och gåvoavsikt (se bl.a. Silfverberg, Gåvobeskattningen i ett nordiskt perspektiv, 1992, s. 14 f. med hänvisningar). Det anses emellertid också att rekvisiten inte alltid har samma innebörd, beroende på i vilket sammanhang en rättshandling skall bedömas. I målet är det fråga om återvinning på grund av konkurs. Tingsrättens prövning bör därför gå ut på om transaktionen utgör en gåva i den mening som avses i 4 kap. 6 § konkurslagen (1987:672).

Att den nu aktuella transaktionen i och för sig inneburit en förmögenhetsöverföring från C-bolaget till J.C. står klart. I frågan om C-bolaget visat någon gåvoavsikt gör jag följande överväganden.

Vid förhandlingarna mellan hyresvärden har C-bolaget företrätts av J.C., som av C-bolagets förvärvare, X-bolaget utrustats med en generalfullmakt innefattande behörighet därför. När X-bolaget gav J.C. fullmakten får syftet anses ha varit bl.a. att därigenom möjliggöra för J.C. att tillgodogöra sig den provision han enligt avtalet med X-bolaget skulle erhålla för sina insatser vid förvärvet av A-bolaget. Att företrädare för X-bolaget i och för sig hade befogenhet att utfärda fullmakten har inte satts i fråga. Oavsett vid vilken tidpunkt J.C. skall anses ha tillgodogjort sig sin provision, har han alltså varit den som företrätt C-bolaget.

Frågan är då om någon gåvoavsikt kan spåras hos J.C. själv. Rent subjektivt kan det inte förhålla sig så - J.C. själv kan rimligen ha haft någon annan uppfattning än att han tillgodofördes vad som tillkom honom enligt provisionsavtalet. Emellertid kan det i konkursrättsliga sammanhang göras gällande, att bedömningen av om en gåva förelegat skall göras utifrån objektiva grunder - det avgörande skulle alltså vara att rättshandlingen utåt synes företagen med sådan avsikt (se Lennander, Återvinning i konkurs, 1985, s. 171). Det har också gjorts gällande, att kraven vid bedömningen kan ställas ännu lägre - det avgörande skulle då vara att gäldenären vid rättshandlingen haft klart för sig att han överlät egendom utan att vid överlåtelsen få motsvarande vederlag, t.ex. vid transaktioner mellan koncernbolag (se Walin-Palmer, Konkurslagen, s. 228).

Vid en bedömning enligt det först nämnda synsättet anser jag inte att rättshandlingen utåt sett synes ha företagits med någon gåvoavsikt. Fråga är ju om att ett moderbolag i en koncern betalar en uppdragstagare för dennes tjänster med egendom som tillhör ett dotterbolag, ett förfarande som, om än tveksamt ur aktiebolagsrättslig synvinkel, inte ens sett utifrån kan anses präglat av någon generositet, givmildhet eller i övrigt någon för gåvoavsikt typisk egenskap.

Vid en bedömning enligt det senare synsättet skall det hos gäldenären återfinnas en relevant insikt om att vad som erhållits inte motsvarar det överförda vederlaget. Enbart den omständigheten att C-bolaget objektivt sett inte tillgodoförts vad som grundade J.C:s anspråk på provision kan enligt min mening inte kvalificera rättshandlingen som gåva. Med hänsyn till att C-bolaget var ett aktiebolag, torde den relevanta insikten vara att söka hos någon företrädare för bolaget. Såväl J.C. som företrädare för X-bolaget synes, enligt vad som framgått ovan, ha haft den uppfattningen att J.C. erhöll vad han rättmätigt skulle ha enligt provisionsavtalet. Under sådana förhållanden kan inte heller detta synsätt enligt min mening medföra att rättshandlingen kan kvalificeras som gåva.

Redan på grund av det anförda lämnar jag konkursboets fastställelseyrkande utan bifall.

Svea hovrätt (1995-03-31, hovrättsrådet Kaj Grahn samt t.f. hovrättsassessorerna Ylva Evers och Åke Söderlind, referent) fastställde tingsrättens mellandom.

Hovrättslagmannen Olof Köhl var skiljaktig och anförde:

Annat har inte framkommit än att J.C. med stöd av generalfullmakten tillgodogjort sig ersättningen för hyresrätten som gottgörelse för sina insatser vid förvärvet av A-bolaget enligt provisionsavtalet. Under sådana förhållanden kan rättshandlingen enligt min mening inte anses som gåva enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. Konkursboets talan skall därför enligt min mening lämnas utan bifall.

Målnummer T 1114/94