RH 1996:120
Regelmässigt får det anses ingå i en försvarares rätta fullgörande av sitt uppdrag att villfara en häktad huvudmans begäran om ett besök, även om försvararen inte i förväg får veta skälet till denna begäran och således inte kan bedöma om besöket är i strikt mening nödvändigt för att utföra huvudmannens talan i brottmålet. I det nu aktuella målet har huvudmannen vid upprepade tillfällen krävt att försvararen skulle komma på personligt besök. Dessa besök har sedermera befunnits ha varit motiverade främst av kurativa skäl. Ersättning för dessa besök har inte lämnats.
Malmö tingsrätt (1996-07-23, chefsrådmannen Johan Hansson samt nämndemännen Carin Weiler, Rickard Lundgren och Sigurd Nachmansson) dömde J.H. för narkotikabrott till fängelse ett år, varvid tingsrätten förklarade tidigare villkorligt medgiven frihet förverkad. I fråga om den ersättning som J.H:s offentlige försvarare yrkat såsom ersättning för sitt uppdrag yttrade tingsrätten följande.
Försvararen har yrkat ersättning utöver tillämplig brottmålstaxa. Målet får anses ha krävt avsevärt mer arbete än normalt och skäligt arvode till A.G. överstiger tillämplig gräns. Oaktat detta förhållande har A.G. lagt ned alltför mycket arbete på målet. Han är väl tillgodosedd om ersättning för tidsspillan under juni 1995 bestäms till tre besök på häktet och för arbete till tolv timmar.
Den offentlige försvararen överklagade tingsrättens beslut i ersättningsfrågan och yrkade att hovrätten skulle ersätta honom i enlighet med vad han yrkat vid tingsrätten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-09-20, hovrättsrådet Lennart Frii, adjungerande ledamoten rådmannen Roy Lindeberg och t.f. hovrättsassessorn Lena Petersson, referent) lämnade överklagandet utan bifall och anförde följande.
A.G. har yrkat att hovrätten skall för det försvar han utfört vid tingsrätten tillerkänna honom ersättning av allmänna medel i enlighet med vad han yrkat vid tingsrätten. Målet i hovrätten avser om A.G. i ett vid tingsrätten avhandlat och till hovrätten inte överklagat brottmål -- där den s.k. brottmålstaxan för ersättning till offentlig försvarare inte är tillämplig -- skall tillerkännas ersättning av allmänna medel för arbete och tidsspillan enligt ingiven kostnadsräkning.
Inledningsvis kan konstateras att det på intet sätt är ifrågasatt att A.G. ägnat målet den arbetsinsats som redovisas i kostnadsräkningen. Inte heller har ifrågasatts det sätt varpå A.G. fullgjort sitt uppdrag som offentlig försvarare.
Reglerna i 21 kap. 10 § rättegångsbalken om offentlig försvarares rätt till ersättning av allmänna medel har i de delar som här är av intresse fått sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den l juli 1995. Ändringen utgjorde en av flera åtgärder i syfte att åstadkomma en skärpt kostnadskontroll i fråga om bl.a. arvoden till offentlig försvarare. (Prop 1994/95:150 Bilaga 3 s. 11.)
Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken skall ersättning för offentlig försvarares arbete bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig med hänsyn till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen fastställer.
Det ankommer på den offentlige försvararen att så redovisa sitt arbete att domstolen noggrant kan pröva det begärda arvodets skälighet. Arbete som inte utgör biträde i brottmålet utan som består i tillvaratagande av huvudmannens intressen i andra avseenden skall endast i begränsad utsträckning kunna berättiga till ersättning. Detta skall då ske med betydande restriktivitet.
I kostnadskontrollens intresse får dock inte ställas krav som inte går att förena med ett korrekt fullgörande av försvararuppgiften. Det måste därför även med en strängare kostnadskontroll beaktas att en försvarare ibland med hänsyn till sin ställning och uppgift och till huvudmannens situation kan vara förhindrad att redovisa vad som föranlett samtal mellan honom och huvudmannen. I de mål där det kan finnas sådana hänsyn att ta måste även fortsättningsvis försvararen medges ett visst spelrum för eget bedömande av vad uppdraget kräver utan att behöva riskera att gå miste om arvode på grund av att redovisningen av utfört arbete kan förefalla ofullständig.
Därtill kommer att det kan hävdas att det regelmässigt får anses ingå i en försvarares rätta fullgörande av sitt uppdrag att villfara en som i nu förevarande mål häktad huvudmans begäran om ett besök, även om försvararen inte i förväg får veta skälet till denna begäran och således inte kan bedöma om besöket är i strikt mening nödvändig för att tillvarata huvudmannens talan i brottmålet. En sådan ståndpunkt kan emellertid leda till konsekvenser som inte låter sig väl förena med den restriktivitet som domstolarna har att iakttaga då det gäller att tillerkänna försvararen ersättning för arbete med att tillvarata huvudmannens intressen i andra avseenden än som rör renodlat juridiskt biträde i processen.
I nu förevarande ärende har inte ens hävdats att målet vid tingsrätten varit vare sig från juridisk synvinkel eller på annat sätt särskilt svårt att handlägga för den offentlige försvararen. Huvudmannen har vid ett flertal tillfällen krävt att A.G. skulle komma på personligt besök. Den övervägande delen av alla dessa besök har inte avsett att huvudmannen justerat sin berättelse eller föranlett den offentlige försvararen att begära kompletteringar av förundersökningen. Någon annan bedömning kan därför inte göras än att dessa den offentlige försvararens besök hos huvudmannen varit motiverade främst av kurativa skäl. Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten att den A.G. av tingsrätten tillerkända ersättningen för arbete och tidsspillan väl svarar mot vad A.G:s uppdrag som offentlig försvarare i det aktuella målet krävt.